Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av strandlagen den 30 maj 1952

1954-03-09 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1954:8, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande av strandlagen den 30 maj 1952

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

1

Nr 8.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående upphävande

av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382) in. m.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 242 av

herrar Göransson och Hansson och nr 349 av herr Lundqvist samt inom

andra kammaren nr 303 av herr Nyberg m. fl. och nr 465 av herrar Birke

och Hjalmar son.

I motionerna I: 242 och II: 303, vilka är likalydande, hemställes »att riksdagen

för sin del måtte besluta att det särskilda stadgandet i 8 § strandlagen

om fängelsestraff för överträdelse av förbud enligt lagen måtte utgå ur

lagen, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderligt förslag till

lagtext».

I motionerna I: 349 och II: 465, vilka jämväl är likalydande, föreslås

»1) att riksdagen måtte besluta upphäva strandlagen den 30 maj 1952

(SFS 382/1952),

2) om detta yrkande ej skulle vinna riksdagens bifall, att denna måtte

besluta följande ändringar i nu gällande strandlag:

a) att ordet ''erfordras’ i 1 § tredje stycket utbytes mot orden ''uteslutande

avses’,

b) att markägare erhåller ersättning enligt det värde som gällde den dag,

då förbudet blir definitivt genom att ansökan om dispens helt eller delvis

avslås,

c) att bestämmelserna om fängelsestraff utgår, samt

att åt vederbörande utskott måtte uppdragas att utarbeta lagtext enligt

ovan under punkt a—c anförda synpunkter».

Historik. Gällande rätt.

Allmänt.

I syfte att i möjligaste mån bevara ur friluftssynpunkt värdefulla strandområden

såsom rekreationsplatser för allmänheten föreslogs i proposition

nr 223/1950 en provisorisk lagstiftning om tillfälligt byggnadsförbud inom

vissa strandområden. Lagförslaget tillerkände länsstyrelse rätt att — för

tryggandet av allmänhetens tillgång till platser för bad och friluftsliv vid

havet eller vid insjö eller vattendrag — förordna, att inom vissa strandområden

byggnad icke finge uppföras utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnandet

skulle avse mark och vattenområde inom det avstånd från strandlinjen

som prövades erforderligt med hänsyn till omständigheterna i varje

särskilt fall, dock högst 300 in från nämnda linje vid normalt medelvatten1

Bihang till riksdagens protokoll 195i. 9 samt. 3 avd. Nr S.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

stånd. Lagförslaget gällde icke område som inginge i fastställd stadsplan

eller byggnadsplan, ej heller område som inginge i godkänd avstyckningsplan

med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Byggnadsförbud

utgjorde icke hinder för uppförande av byggnad för vissa särskilda

i lagförslaget angivna behov. Lagförslaget innehöll vidare bl. a. bestämmelse

om straff för den som uppförde byggnad i strid mot förbud

samt föreskrift om handräckning genom överexekutor till rättelse av olagligt

byggande. Någon regel om gottgörelse till markägare eller annan för

intrång genom byggnadsförbud fanns icke i lagförslaget.

I fyra motioner, som väcktes i anledning av sagda proposition, nämligen

de likalydande I: 490 och II: 592 samt de jämväl likalydande I: 492 och

II: 595, hemställdes att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna I: 490 och II: 592 anfördes därvid bl. a.:

Det är ett fullt legitimt intresse, om vissa personer vilja förvärva strandtomter

och bygga sportstugor där för att användas som permanent uppehåll

under semester och fritid. Likaså är det självfallet ett legitimt intresse

för markägarna att kunna utnyttja sina marker på ett ekonomiskt fördelaktigt

sätt. Det nu framlagda lagförslaget beaktar enligt vår mening icke

båda dessa gruppers intressen på ett tillfredsställande sätt utan tar ensidigt

sikte på en tredje grupps intressen, nämligen det stora klientel, som idkar

friluftsliv i form av »camping» eller tillfälligt besöker stränder och badplatser.

Givetvis måste en rättvis avvägning ske mellan de olika gruppernas intressen,

och vidare måste de estetiska och kulturella värdena i strandområdena

skyddas mot förstörelse. Det är emellertid enligt vår mening icke

nödvändigt med en ny lagstiftning för detta ändamål. Redan med nu gällande

lagstiftning torde den önskvärda regleringen av fastighetsbildning

och bebyggelse längs stränderna kunna åstadkommas. Den bästa lösningen

av problemet vunnes ofta om kommunerna inköpte områden, som vore

lämpade för friluftsliv, och ställde dessa områden till allmänhetens förfogande.

Därest frivilliga köp av sådana områden icke kunna komma till

stånd, torde det vara möjligt att expropriera den lämpliga marken. Vi anse

således att den av departementschefen hävdade uppfattningen, att redan

gällande lagstiftning icke är tillräcklig för att uppnå det avsedda syftet

med det nya lagförslaget, icke är hållbar.

Ur innehållet i motionerna I: 492 och II: 595 må följande återgivas:

Propositionen synes förringa de möjligheter, som redan finnas för tillgodoseende

av allmänhetens behov av platser för bad och friluftsliv. Sedan

länge har det ansetts som en viktig uppgift för kommunerna att sörja t. ex.

för att erforderliga friluftsbad finnas till invånarnas förfogande. I dagens

läge torde flertalet städer och tätorter i en eller annan form ha sörjt härför.

Det är att förvänta att denna gynnsamma utveckling kommer att fortsätta.

Målet måste vara att skapa välskötta, för olika behov lämpligt belägna

och anordnade bad- och friluftsplatser. För detta ändamål äro kommunerna

icke hänvisade endast till förvärv av strandområden, utan den mindre kostnadskrävande

arrendeformen står sannolikt i åtskilliga fall till buds. Möjligheterna

att för detta ändamål utnyttja de betydande kronodomänerna

böra beaktas.

Genom nu gällande byggnadslag och därmed sammanhängande jorddelningsregler

ha garantier skapats för att vid tätbebyggelse på landsbygden

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

3

— t. ex. vid exploatering av ett sportstuguområde — erforderlig mark avsättes

för badplatser. Dessa badplatser stå även som regel till allmänhetens

förfogande. Likaså torde som regel vid general- eller regionalplanering erforderliga

områden avsättas för bad och friluftsliv.

Genom de nu angivna förhållandena torde det allmänna ha erforderliga

möjligheter att sörja för det omedelbara behovet av badplatser för städernas

och tätorternas befolkning. Vad angår friluftslivet i vidsträckt bemärkelse

må även framhållas, att vårt land har och under överskådlig tid kommer

att ha så stora »orörda» områden, att någon risk ej föreligger att

allmänhetens rimliga anspråk åsidosättas. Det är en uppgift för det allmänna

att tillse att kommunikationerna anpassas till medborgarens behov

att komma ut till de orörda områdena.

Tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 29/1950 tillstyrkte propositionen,

uttalade i anledning av berörda fyra motioner bl. a. följande:

Det är uppenbarligen i hög grad önskvärt att dylika statliga eller kommunala

friluftsreservat och allmänna friluftsbad skapas. Enligt utskottets

uppfattning är det emellertid icke praktiskt möjligt att på sådant sätt fylla

hela behovet av rekreationsplatser. Av samma mening äro så gott som

samtliga remissinstanser.

Om således problemet icke i hela sin vidd kan lösas genom att det allmänna

förvärvar eller arrenderar lämpliga markområden, torde annan möjlighet

icke återstå än att i erforderlig utsträckning sörja för att allmänheten

icke genom bebyggelse och andra åtgärder hindras från utövningen av den

allemansrätt, som består i frihet att i viss utsträckning vistas å annans

mark. Föreliggande lagförslag avser att av hänsyn till friluftsintresset anordna

en kontroll över bebyggelsen å vissa strandområden.

Såsom i propositionen anmärkts får byggnadslagen visserligen anses erbjuda

nöjaktig möjlighet att förhindra olämplig tätbebyggelse. Enligt lagen

får nämligen mark icke användas till tätbebyggelse med mindre den vid

planläggning prövats vara från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Det

slag av planläggning som här åsyftas är detaljplanläggning d. v. s. upprättandet

av stadsplan eller byggnadsplan. Beträffande sådana trakter invid

stränder, där bebyggelsens omfattning påkallar att detaljplan fastställes,

kan i planen själva strandområdet i erforderlig omfattning undantagas från

bebyggelse. Enligt uppgift i propositionen har så skett bl. a. i fråga om

stora delar av Malmöhus läns kust.

I fråga om den glesare bebyggelsen finnes emellertid ingen liknande generell

regel om kontroll från det allmännas sida. De möjligheter byggnadslagstiftningen

f. n. erbjuder alt hindra ej önskvärd glesbebyggelse äro små

i förhållande till möjligheterna att kontrollera tätbebyggelsen. De bestå i

dels att vid planläggning mark kan undantagas från all bebyggelse eller

från visst slag av bebyggelse samt att förbud mot schaktning, fyllning, trädfällning

eller därmed jämförlig åtgärd kan meddelas, dels ock alt i vissa fall

byggnadsförbud kan meddelas ulan samband med planläggning.

Det planinstitut, som åtminstone teoretiskt skulle kunna tänkas komma

till användning för reglering av glesbebyggelse vid stränderna, är generalplanen.

Emellertid är det endast generalplan, vilken på ansökan av kommunen

fastställts av Kungl. Maj:t eller länsstyrelsen, som har sådan verkan

alt nybyggnad i strid mot planen är förbjuden. Dessutom kan i vissa fall,

för tid under vilken väckt fråga om fastställelse ännu är oavgjord, gälla

interimistiskt förbud mot nybyggnad i strid mot planen. Har Kungl. Maj:l

avslagit framställning om fastställelse, kan även särskilt nybyggnad storbild

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottet:; utlåtande nr 8

meddelas. — Enligt vad utskottet inhämtat torde f. n. i hela landet knappast

någon fastställd generalplan finnas; ej heller synes arbete pågå med

upprättande av någon för fastställelse avsedd sådan plan. Redan härav

torde följa att det icke är praktiskt möjiigt att genom generalplaner vinna

den kontroll över glesbebyggelsen, som erfordras för att såsom rekreationsplatser

skydda vissa strandområden, över huvud taget synes planläggning,

med hänsyn till den omständliga och kostsamma proceduren att få en plan

upprättad, antagen och fastställd, icke vara ett lämpligt medel att reglera

strandbebyggelsen på sådana områden, där upprättandet av plan icke kan

anses erforderligt av andra skäl.

Möjligheterna att utan samband med planläggning meddela byggnadsförbud

för att skydda strandområden äro angivna i 86 och 122 §§ byggnadslagen.

Stadgandena innehålla att, därest område som icke ingår i stadsplan

eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas »på grund av naturskönhet,

växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden eller med hänsyn till

förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse,

fasta fornlämningar eller andra minnesmärken», Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen

äger förordna att nybyggnad inom området icke må företagas utan

tillstånd. För områden, som icke med hänsyn till nämnda omständigheter

kunna anses skyddsvärda men likväl äro av betydelse för friluftslivet, äro

86 och 122 §§ icke avsedda. Av den i propositionen förebragta utredningen

framgår även att dessa lagrum i allmänhet kommit till allenast ringa användning.

Undantag utgöra Stockholms och Gotlands län, där särskilda omständigheter

ansetts motivera att byggnadsförbud jämlikt 122 § meddelats

för större sammanhängande strandområden.

Enär enligt utskottets uppfattning de nuvarande möjligheterna att med

hänsyn till allmänhetens fritidsintresse reglera strandbebyggelsen icke äro

tillräckliga, finner utskottet erforderligt att frågan löses på annat sätt.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, och den 15 december 1950

utfärdades lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden

(nr 639).

Genom proposition nr 187 vid 1952 års riksdag framlades förslag till

definitiv strandlag, avsedd att ersätta den provisoriska lagen, vars giltighetstid

var bestämd att utlöpa den 31 december 1952. Propositionen grundade

sig på ett av den s. k. strandutredningen den 9 oktober 1951 avgivet

betänkande (SOU 1951:40). I väsentliga delar byggde propositionen på

samma principer som den provisoriska lagen. En betydelsefull nyhet i förslaget

till definitiv strandlag var emellertid de däri intagna ersättningsreglerna.

Enligt dessa skulle den, som lede inskränkning i bebyggelserätten,

erhålla gottgörelse härför av allmänna medel under förutsättning, att det

uppstode ett uppenbart missförhållande mellan markens värde med denna

inskränkning av bebyggelserätten samt värdet, om sådan inskränkning icke

skett. Mål om ersättning skulle handläggas av expropriationsdomstol.

I de likalgdande motionerna I: h97 och II: 63i, som väcktes i anledning

av propositionen, framställdes i första hand yrkande om avslag å propositionen.

I motionerna anfördes att vad som förekommit efter den provisoriska

lagens tilllkomst icke i vidare mån än tidigare förhållanden bevisat

nödvändigheten av en särskild strandlag. Skälen mot en sådan lcvarstode

däremot orubbade — framför allt de mera principiellt rättsliga. Det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

5

kunde icke vara skäligt att lösa i och för sig väsentliga problem genom

en lag som skapade förutsättningar för tvångsmässiga, icke ofrånkomliga

ingripanden i enskilda medborgares rätt. Hänsynen till enskild rätt borde

enligt motionärernas mening väga tyngre än skälen för lagen.

I sitt utlåtande nr 27/1952 tillstyrkte tredje lagutskottet propositionen.

Nyssnämnda motionsyrkanden föranledde följande utttalande av utskottet:

Utskottet vill erinra om att invändningar av denna natur framfördes

även mot den provisoriska lagen och anser ej påkallat att de nu ånyo

av utskottet upptagas till ett ingående bemötande. Utskottet hänvisar sålunda

till den argumentering som fördes vid antagandet av den provisoriska

lagen och som nu ytterligare utvecklats av strandutredningen och

departementschefen. Anmärkningsvärd är den starka anslutning lagförslaget

i princip erhållit i remissyttrandena. Utskottet förordar att en definitiv

strandlagstiftning nu genomföres och avstyrker motionerna I: 497 och II:

634, såvitt däri yrkats avslag å propositionen.

Utlåtandet godkändes av riksdagen. Den sålunda antagna strandlagen

utfärdades därefter den 30 maj 1952 (nr 382). Samma dag utfärdades

vidare kungörelse med tillämpningsföreskrifter till strandlagen (nr 383).

I de likalydande motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag hemställdes

i första hand att riksdagen måtte besluta upphäva strandlagen. Motionärerna

medgav, att det ur allmän synpunkt vore av intresse att stränderna

hölles tillgängliga även för den icke strandägande befolkningen, men hävdade,

att detta intresse kunde tillgodoses utan särskild lagstiftning. Sålunda

vore stora strandområden fortfarande obebyggda. Med stöd av byggnadslagen

kunde man hindra, att framtida bebyggelse utestängde allmänheten

från stränder, lämpade för bad och friluftsliv. Vidare kunde kommuner och

andra intresserade parter genom köp eller arrende tillförsäkra sig tillgång

till lämpliga strandområden.

Tredje lagutskottet hänvisade i sitt utlåtande nr 7/1953 till vad som i

denna fråga anförts av tredje lagutskottet i utlåtanden nr 29/1950 och nr

27/1952 samt tilläde:

Endast två månader har gått sedan strandlagen trädde i kraft. Under

denna korta tid har man givetvis icke vunnit nämnvärd erfarenhet av hur

strandlagstiftningen verkar i sin nya definitiva utformning. En diskussion

om strandlagens berättigande kan följaktligen alltjämt icke grundas på

annat material än det som stod till huds vid förra årets riksdag. Yrkandena

om lagens upphävande motiverar därför icke ett mera ingående bemötande

än fjolårsinvändningarna mot lagens införande. Liksom tredje lagutskottet

vid förra årets riksdag får utskottet hänvisa till de skäl, som på sin tid

androgs för den provisoriska lagen. På nytt bör dessutom framhållas att

remissyttrandena över förslaget till den definitiva strandlagen med mycket

få undantag vitsordade behovet av en sådan lag. Utskottet avstyrker således

yrkandena om strandlagens upphävande.

Speciella spörsmål.

De tre andrahandsyrkandena i de nu väckta motionerna I: 349 och II: 465

framfördes också i de omnämnda motionerna I: 497 och It: 634 vid 1952 års

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

riksdag samt I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag. Ett av dessa yrkanden

[det under 2 b) upptagna] överensstämmer jämväl med yrkandet i de likalydande

motionerna 1:495 och 11:632 vid 1952 års riksdag. De tre yrkandena

i fråga går ut på ändringar i 1, 3 och 8 §§ strandlagen.

Yrkandet i de nu förevarande, likalydande motionerna I: 242 och II: 303

motsvarar yrkandet under 2 c) i de ovannämnda motionerna 1:349 och

II: 465. Det går ut på ändring i 8 § strandlagen.

1 § strandlagen har följande lydelse:

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna,

att inom visst strandområde bebyggelse icke må företagas utan

länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande innefattar förbud mot uppförande

av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad för att tillgodose

ett väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden tidigare

varit använd, ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för bebyggelse

som nu sagts.

Förordnande enligt första stycket skall avse land- och vattenområde

inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn

till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 m från nämnda

linje vid normalt medel vattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, ej heller område som ingår i

godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt första stycket skall icke utgöra hinder för bebyggelse

som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller

den allmänna samfärdseln.

Undantagsbestämmelserna i paragrafens sista stycke ansluter sig nära

till strandutredningens lagförslag. En reservant inom strandutredningen,

riksdagsledamoten L. D. Cassel, anmälde emellertid en avvikande mening

bl. a. i detta avseende. Reservanten anförde:

Med uttrycket »erfordras för jordbruket» lärer utredningens flertal

förstå dels att byggnaden såsom sådan ur driftekonomiska synpunkter

skall vara behövlig för brukandet av jordbruksfastigheten och dels att

det skall vara nödvändigt att förlägga byggnaden just till strandområdet.

Då en bevisning i båda dessa hänseenden kan bli svår att föra, synes det

med denna formulering bli nödvändigt för en försiktig jordbrukare att på

förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos allmän åklagare i orten

efterhöra huruvida myndigheten anser byggnaden »erforderlig» innan han

uppför ekonomibyggnad eller bostadshus inom förbudsområdet. Undantaget

blir därmed av ringa värde. Ordet »erfordras» hör enligt min mening

i lagtexten utbytas mot orden »uteslutande avses».

Reservationsmeningen på denna punkt föranledde följande yttrande av

departementschefen i propositionen 187/1952:

För egen del kan jag ej finna, att skillnaden mellan det av majoriteten inom

utredningen förordade uttrycket »erfordras» och det av reservanten föreslagna

»uteslutande avses» praktiskt sett är så stor som man på vissa håll

velat göra gällande. Då ordet »erfordras» genomgående användes i liknande

regler i den allmänna byggnadslagstiftningen, synas mig icke tillräckliga

skäl föreligga att här utbyta detsamma mot ett annat uttryck. Med hänsyn

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

till intresset av att undantagsregeln icke skall kunna användas för att kringgå

lagstiftningen är det tvärtom ur den synpunkten viktigt att bibehålla

nämnda formulering, att enligt denna behov av en byggnad för exempelvis

jordbruket objektivt sett skall föreligga. Däremot är det ej meningen, att det

dessutom — sedan behovet av en dylik byggnad i och för sig konstaterats —

skall behöva visas att byggnaden verkligen måste förläggas inom förbudsområdet

och till just den eller den platsen inom detta område.

I motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års riksdag uttalades att det

även med den av departementschefen angivna tolkningen av ordet »erfordras»

bleve »nödvändigt för eu markägare, som ju har att på eget ansvar bedöma

denna fråga, att på förhand hos länsstyrelsen och eventuellt även hos

allmän åklagare i orten efterhöra, huruvida myndigheten anser byggnaden

erforderlig».

I sitt utlåtande nr 27/1952 anförde tredje lagutskottet, att det såsom departementschefen

anmärkt torde vara påkallat att använda en formulering

som innebure att behov av byggnaden för det avsedda ändamålet objektivt

sett skulle föreligga. Utskottet kunde således ej ansluta sig till motionerna

I: 497 och II: 634 i detta avseende.

I motionerna 1:318 och 11:234 vid 1953 års riksdag upprepades i stort

sett den argumentering på förevarande punkt, som fördes av reservanten

inom strandutredningen. Det hette sålunda i motionerna, att »vid tolkningen

av uttrycket ''erfordras för jordbruket’ tvingas markägaren föra bevisning

både om byggnadens driftekonomiska nödvändighet och nödvändigheten

att placera den just på strandområdet, vilket ofta kan medföra stora svårigheter».

Tredje lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 7/1953 att rätta innebörden

av det ifrågavarande stadgandet vore att byggnaden i och för sig skulle

behövas för det avsedda ändamålet. Det erfordrades sålunda icke därutöver

att byggnaden måste förläggas till förbudsområdet. I fråga om lämpligheten

av en regel med sålunda angiven innebörd anslöt sig utskottet helt till den

mening, som uttalats av tredje lagutskottet vid 1952 års riksdag i dess ovan

återgivna utlåtande nr 27/1952.

3 § strandlagen lyder:

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse av fastighet, som helt eller delvis

omfattas av förordnande enligt 1 §, icke bifallits och kan till följd härav

fastigheten, till den del dess utnyttjande inom eller utom området för förordnandet

påverkas av att bebyggelserätten sålunda inskränkts, av ägaren

användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till värdet

av nämnda del vid tiden för förordnandets meddelande, är ägaren berättigad

till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller

om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten

som upplåtits innan förordnandet meddelades.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn

till den fastighetsindelning som gällde vid tiden för förordnandets

meddelande.

Tredje lagutskottet anförde beträffande sagda lagrum bl. a. följande i

utlåtandet nr 27/1952:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr S.

Det spörsmål beträffande ersättningsgrunderna, som under förarbetena

föranlett de livligaste meningsutbytena, avser principen om det »tidigare

värdet». Reservanten inom utredningen har ansett det vara naturligare,

att man såsom jämförelsevärde räknar med markens värde vid den tidpunkt

då ansökan om tillstånd till bebyggelse blivit slutligen avslagen,

det vill säga i det ögonblick då rätten till ersättning inträder. Samma

ståndpunkt har intagits i ett ganska stort antal remissyttranden ävensom

i motionerna I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634. Vid sitt ställningstagande

till denna fråga ha strandutredningen och departementschefen fäst

avgörande vikt vid att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas

den grundsatsen, att värdestegring som uppkommer efter tidpunkten

för planläggning icke kommer i betraktande vid fastställande av gottgörelse

till följd av intrång genom planläggningen. Motivet för nämnda grundsats

är att det icke har ansetts rimligt, att markägaren får räkna sig till godo

värdestegring som beror på åtgärder, till vilka han ej själv har medverkat.

Enligt utskottets mening finns det ej anledning att frångå denna princip

för strandlagens vidkommande. Även om den stegring av markvärdet inom

ett enligt strandlagen förbudsbelagt område, som kan inträda efter förbudsläggningen,

ej betingas av själva förbudsläggningen, är det såsom departementschefen

anmärkt regelmässigt fråga om värdestegring, som markägaren

ej själv har åstadkommit utan som uppkommit med anledning av

den allmänna samhällsutvecklingen. Ett ytterligare skäl för tillämpning av

den i propositionen förordade principen om det tidigare värdet är, att den

avskär markägaren från möjligheten att spekulera i markvärdestegring

genom att välja en ur markvärdesynpunkt gynnsam tidpunkt för sin dispensansökan.

Ur sträng rättvisesynpunkt torde vissa ojämnheter knappast

kunna undgås i tillämpningen. Det är emellertid uppenbarligen icke möjligt

att för denna i flera avseenden komplicerade värderingsfråga finna

normer, som till fullo kunna tillgodose såväl den enskildes rättvisekrav

som det allmännas berättigade intressen. Då det såsom betonats av både

utredningen och departementschefen under alla förhållande är realvärdet

vid tiden för förbudsläggningen som skall läggas till grund vid skadeberäkningen,

synas i varje fall några särskilt stötande resultat ej behöva befaras.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att lagrådet icke haft

något att erinra mot den i propositionen föreslagna utformningen av ersättningsreglerna.

Med det anförda vill utskottet, under avstyrkande av de

motionsvis framställda yrkandena, biträda propositionens förslag på denna

punkt.

I motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag yrkades samma ändring

i 3 § som i motionerna I: 495 och II: 632 samt I: 497 och II: 634 vid

1952 års riksdag (se tredje lagutskottets ovan intagna utlåtande nr 27/1952).

Tredje lagutskottet vid 1953 års riksdag hänvisade i sitt utlåtande nr 7 till

utlåtandet nr 27/1952 och anförde att den däri redovisade motiveringen

för strandlagens bestämning av »det tidigare värdet» framstode som övertygande.

Utskottet avstyrkte därför motionerna I: 318 och II: 234 uti ifrågavarande

del.

Strandlagens 8 § har följande lydelse:

Den som företager bebyggelse i strid mot förbud enligt 1 § straffes, där

han insett eller bort inse att förbudet ägt tillämpning på åtgärden, med

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse

i högst sex månader dömas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8. 9

I tredje lagutskottets utlåtande nr 27/1952 anfördes följande i fråga om

denna paragraf:

Åtskilliga remissinstanser ha i anslutning till reservanten inom utredningen

ansett, att fängelse ej bör ingå i straffskalan, och samma mening

har framförts i motionerna 1:497 och 11:634. Utskottet har övervägt, huruvida

det är erforderligt att möjliggöra ådömande av frihetsstraff för en

lagöverträdelse av detta slag. Då emellertid den allmänna byggnadslagen

upptager en straffbestämmelse av likartat innehåll och särskild anledning

ej torde finnas att i strandlagen tillämpa en mildare straffskala, har utskottet

ansett sig böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag. Uppenbart är att frihetsstraff

skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då lagöverträdelsen är av

speciellt svårartad karaktär.

Även i motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag framfördes åsikten

att fängelse ej borde ingå i straffskalan. Tredje lagutskottet avstyrkte

motionerna i sitt utlåtande nr 7/1953 och hänvisade därvid till den här ovan

återgivna motiveringen i utlåtandet nr 27/1952.

Utskottet.

I motionerna 1:349 och 11:465 yrkas i första hand att riksdagen måtte

besluta upphäva strandlagen. Motionärerna hänvisar i fråga om sin motivering

till den argumentering, som i de tidigare omnämnda motionerna

nr 1:497 och II: 634 vid 1952 års riksdag fördes mot det då framlagda

förslaget till strandlag. I denna argumentering gjordes bl. a. gällande, att

strandlagen skapade förutsättningar för tvångsmässiga, icke ofrånkomliga

ingripanden i enskilda medborgares rätt, samt anfördes, att hänsyn till

enskild rätt borde väga tyngre än skälen för lagen. Argumenteringen i övrigt

framgår i huvudsak av den här ovan lämnade historiken och redogörelsen

för gällande rätt.

Utöver sin hänvisning till vad som anförts i tidigare motioner uttalar

motionärerna att de praktiska erfarenheter, som vunnits först av den provisoriska

och sedan av den definitiva strandlagens tillämpning, i allt väsentligt

givit belägg för uppfattningen att lagen utgör ett intrång i de enskildas

äganderätt som icke har gehör i det allmänna rättsmedvetandet. De gör vidare

gällande att lagen mötts av en tilltagande irritation och misstro av den

jordägande skärgårdsbefolkningen.

Vad motionärerna åberopat överensstämmer i huvudsak med invändningarna

mot förslaget till 1950 års provisoriska strandlag. Dessa invändningar

blev ingående bemötta bl. a. av tredje lagutskottet i dess utlåtande

nr 29/1950. Skälen mot en strandlagstiftning upprepades därefter i de nyssnämnda,

likalydande motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års riksdag

samt de jämväl likalydande motionerna I: 318 och II: 234 vid 1953 års riksdag.

Att åter upprepa den argumentering till förmån för en strandlag, som

fördes vid antagandet av den provisoriska lagen, synes icke påkallat. Utskottet

får i stället hänvisa till utlåtandet nr 29/1950 (se ovan s. 3—4). Vad

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

angår de erfarenheter av lagens tillämpning, som i de nu förevarande motionerna

anföres, kan utskottet ej dela motionärernas uppfattning att en

tilltagande irritation uppkommit bland den strandägande befolkningen. Även

om förhållandena kan växla i olika delar av landet, beroende på hur lagen

tillämpas, torde förhållandet enligt utskottets mening åtminstone i huvudsak

vara det motsatta mot vad motionärerna antagit. Utskottet avstyrker

således yrkandena om strandlagens upphävande.

I andra hand hemställes i motionerna 1:349 och 11:465 om ändring av

1, 3 och 8 §§ strandlagen. I motionerna I: 242 och 2: 303 yrkas ändring i

8 §.

1 § strandlagen innehåller grundstadgandet om länsstyrelses befogenhet

att lägga bebyggelseförbud över strandområde. I paragrafens sista stycke

anges vissa undantag från stadgandets giltighet. Bl. a. skall förbud icke

utgöra hinder för »bebyggelse som erfordras för försvaret, jordbruket, fisket,

skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln». I motionerna I: 349 och

II: 465 föreslås att ordet »erfordras» utbytes mot orden »uteslutande avses».

önskemålet om en ändring på denna punkt framfördes först av en reservant

inom strandutredningen. Markägare, som åberopade undantagsbestämmelsen

i fråga, skulle till följd av ordet »erfordras» tvingas till en betungande

bevisning, ansåg reservanten. Denne uppfattade för övrigt beviskravet

som dubbelt. Markägaren skulle nämligen enligt reservantens mening

behöva visa både att viss byggnad vore driftekonomiskt nödvändig i och för

sig och att byggnaden måste uppföras just på förbudsområdet.

I anledning av reservantens yrkande uttalade departementschefen i propositionen

rörande strandlagen (prop. nr 187/1952) att ordet »erfordras» innefattade

en fordran på att det förelåge ett objektivt behov av en byggnad

för exempelvis jordbruket. Med hänsyn till intresset av att undantagsregeln

icke missbrukades vore det viktigt med en formulering, som upprätthölle

detta krav. Däremot skulle det icke behöva visas, att byggnaden måste förläggas

just till förbudsområdet.

Ändringsyrkandet återkom i de omnämnda motionerna I: 497 och II: 634

vid 1952 års riksdag. I dessa åberopades att enbart behovet i och för sig

av viss byggnad kunde bli svårt att bevisa. Tredje lagutskottet (uti. nr 27/

1952) anslöt sig emellertid till departementschefens uppfattning, att det

vore påkallat med en formulering, som krävde ett objektivt behov av byggnaden

för det avsedda ändamålet.

Samma yrkande har därefter återkommit i fjolårsmotionerna I: 318 och

II: 234 samt i de nu förevarande motionerna I: 349 och II: 465. Några andra

skäl än vad som tidigare åberopats har därvid icke anförts. Motionsyrkandena

kan därför besvaras genom en hänvisning till vad tredje lagutskottet

uttalat i sitt nyssnämnda utlåtande nr 27/1952. Tilläggas kan att det icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

11

åligger jordägaren att visa att en byggnad inom förbudsområdet erfordras

för exempelvis jordbruket. I händelse av åtal fordras nämligen för en fällande

dom — enligt vanliga grunder för bevisning i brottmål — att åklagaren

styrker att byggnaden icke erfordras. -— Yrkandena avstyrkes alltså.

Strandlagens 3 § reglerar rätten till ersättning i anledning av bebyggelseförbud.

Ett första villkor för ersättning är att avslag meddelats på ansökan

om tillstånd till bebyggelse på fastighet inom förbudsområdet. Vidare

skall härigenom fastigheten — till den del dess utnyttjande inom eller utom

förbudsområdet påverkas av att bebyggelserätten inskränkts — av ägaren

kunna användas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till

värdet av nämnda del vid tiden för förbudsläggningen. En jämförelse sker

sålunda mellan å ena sidan markens värde med hänsyn till inskränkningen

i bebyggelserätten och å andra sidan visst tidigare värde å marken. I motionerna

1:349 och 11:465 förordas att detta »tidigare värde» icke skall

avse tiden för förbudsläggningen utan den tidpunkt, då förbudet blivit

definitivt genom att tillståndsansökningen avslagits. Samma ändring yrkades

såväl av reservanten inom strandutredningen som i motionerna 1:495

och II: 632 samt I: 497 och II: 634 vid 1952 års riksdag. Motionsyrkandena

i fråga avstyrktes av tredje lagutskottet. Den motivering för strandlagens

bestämning av »det tidigare värdet», som därvid redovisades, framstår som

övertygande. De nu väckta yrkandena, vilka framställdes även i fjolårsmotionerna

I: 318 och II: 234, kan därför besvaras med en direkt hänvisning

till nämnda motivering, som i sin helhet återgivits här ovan (se s. 7—8).

Även dessa yrkanden avstyrkes således.

Jämlikt 8 § strandlagen skall straff ådörnas den, som företager bebyggelse

i strid mot förbud enligt lagen och som insett eller bort inse att förbudet

ägt tillämpning på åtgärden. Normalstraffet är dagsböter, men är omständigheterna

synnerligen försvårande, kan straffet bli fängelse i högst

sex månader. I de nu förevarande motionerna 1:242, 1:349, 11:303 och

II: 465 uttalas att fängelse ej bör ingå i straffskalan. Samma åsikt framfördes

i motionerna 1:497 och 11:634 vid 1952 års riksdag samt 1:318

och II: 234 vid fjolårets riksdag. I likhet med tredje lagutskottet vid 1952

och 1953 års riksdagar vill utskottet framhålla dels att byggnadslagen upptager

en straffbestämmelse av motsvarande innehåll, dels att det är uppenbart

att frihetsstraff skall tillgripas endast i rena undantagsfall, då överträdelsen

är av särskilt svårartat slag. Utskottet avstyrker alltså även yrkandena

om ändring i 8 §.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

A. att de i motionerna 1:349 och 11:465 framförda yrkandena

om strandlagens upphävande icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

B. att de i samma motioner framförda yrkandena om ändring

i 1 och 3 §§ strandlagen icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd; samt

C. att de i samma motioner ävensom i motionerna I: 242

och II: 303 framförda yrkandena om ändring i 8 § strandlagen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 mars 1954.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD.

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym*, Ivar Nilzon,

Axel Jansson, Ebhe Ohlsson och Herbert Hermansson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,

Johansson i Torp, Nyberg och Andersson i Dunker, fru Torbrink, fru

Boman* och herr Nestrup.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A. i fråga om de i motionerna I: 349 och II: 465 framförda yrkandena om

strandlagens upphävande:

av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

»I motionerna 1:349 och 11:465 yrkas —• — — (lika med utskottet)

---jordägande skärgårdsbefolkningen.

Utskottet finner den ifrågavarande lagen vara onödig. Den angelägna uppgiften

att till allmänhetens begagnande ställa lämpliga fritidsområden kan

naturligen lösas genom att stat och kommun utnyttjar i deras ägo befintliga

egendomar och genom att det allmänna genom köp och arrende förvärvar

ytterligare behövliga områden. Möjligheter finnes också redan genom gällande

byggnadslag att hindra olämplig strandbebyggelse. Det är icke påkallat

att lösa ifrågavarande problem genom en lag som möjliggör icke ofrånkomliga

tvångsingripanden i enskilda medborgares rätt.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

13

dels ock att utskottet i följd härav bort under A. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,

I: 349 och II: 465, för sin del antaga följande förslag till

Lag

om upphävande av strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att strandlagen den 30 maj 1952

skall upphöra att gälla med utgången av juni månad 1954.

Vid expropriationsdomstol väckt mål angående ersättning

enligt strandlagen, vilket vid sistnämnda tidpunkt icke genom

dom eller beslut skilts från domstolen, skall avskrivas,

varvid kronan skall åläggas ersätta motpartens rättegångskostnader.

Mål av angiven beskaffenhet, vilket efter samma

tidpunkt är anhängigt vid överrätt, skall återförvisas till

underrätten.

B. i fråga om de i motionerna I: 349 och II: 465 i andra hand framförda

yrkandena om vissa ändringar i 1 och 3 §§ strandlagen:

av herr Ebbe Ohlsson och fru Boman, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande fr. o. in. det stycke å s. 10, vilket börjar

med orden »Ändringsyrkandet återkom», t. o. in. det stycke å s. 11, som

slutar med orden »avstyrkes således», bort ha följande lydelse:

»Enligt utskottets mening föreligger ingen möjlighet att med anspråk

på objektivitet avgöra huruvida en byggnad ''erfordras’ för visst jordbruk

eller ej. Detta måste nämligen vara i väsentlig mån beroende av ägarens egna

förutsättningar och av den inriktning han vill ge sin jordbruksdrift.

Med den av motionärerna föreslagna formuleringen ''uteslutande avses’

kan någon risk för missbruk knappast föreligga.

Strandlagens 3 § reglerar----- (lika med utskottet)---avstyrk
tes

av tredje lagutskottet. För den nuvarande lydelsen av lagen har anförts

att inom den allmänna byggnadslagstiftningen tillämpas den regeln att värdestegring

som uppkommer efter tidpunkten för planläggning icke kommer

i betraktande vid gottgörclses fastställande. Parallellen med byggnadslagstiftningen

är emellertid icke träffande. Enligt byggnadslagcn förutsättes

nämligen att även fastighetsägaren kan få en fördel av viss plan. Någon

fördel av ett bebyggelseförbud kan emellertid strandägaren icke få. Överhuvud

taget kan här icke förekomma någon plan i byggnadslagstiftningens

mening. Skulle en markvärdestegring inträffa kan denna i varje fall ej ha

varit beroende av förbudsläggningen. Det synes meningslöst och icke överenstämmande

med grundsatserna om allas likhet inför lagen och om att

lika fall bör behandlas lika att den fastighetsägare, som drabbas av bebyggelseförbudet,

skall lida en förlust medan kanske hans granne gör en

vinst.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

dels ock att utskottet i följd härav bort under B. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande motioner,

I: 349 och II: 465, för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändring i strandlagen den 30 maj 1952 (nr 382).

Härigenom förordnas att 1 och 3 §§ strandlagen den 30

maj 1952 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

1 §•

För att------bebyggelse som nu sagts.

Förordnande enligt-----

Vad i denna lag stadgas skall icke

avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,

ej heller område som ingår

i godkänd avstyckningsplan med

mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt

första stycket skall icke utgöra hinder

för bebyggelse som erfordras för

försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln

eller den allmänna samfärdseln.

3

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse

av fastighet, som helt eller

delvis omfattas av förordnande enligt

1 §, icke bifallits och kan till

följd härav fastigheten, till den del

dess utnyttjande inom eller utom

området för förordnandet påverkas

av att bebyggelserätten sålunda inskränkts,

av ägaren användas allenast

på sätt som står i uppenbart

missförhållande till värdet av nämnda

del vid tiden för förordnandets meddelande,

är ägaren berättigad till ersättning

av kronan för den skada han

härigenom lider. Detsamma gäller om

— medelvattenstånd.

Vad i denna lag stadgas skall icke

avse område som ingår i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan,

ej heller område som ingår

i godkänd avstyckningsplan med

mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats

för området. Förbud enligt

första stycket skall icke utgöra hinder

för bebyggelse som uteslutande

avses för försvaret, jordbruket, fisket,

skogsskötseln eller den allmänna

samfärdseln.

Har ansökan om tillstånd till bebyggelse

av fastighet, som helt eller

delvis omfattas av förordnande enligt

1 §, icke bifallits och kan till följd

härav fastigheten, till den del dess

utnyttjande inom eller utom området

för förordnandet påverkas av att bebyggelserätten

sålunda inskränkts, av

ägaren användas allenast på sätt som

står i uppenbart missförhållande till

värdet av nämnda del vid den tidpunkt,

då beslut om avslag å tillståndsansökningen

vunnit laga kraft,

är ägaren berättigad till ersättning av

kronan för den skada han härigenom

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8.

15

(Gällande lydelse.)

innehavare av sådan nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till fastigheten

som upplåtits innan förordnandet

meddelades.

Frågan huruvida-------

(Föreslagen lydelse.)

lider. Detsamma gäller om innehavare

av sådan nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till fastigheten som upplåtits

innan förordnandet meddelades.

meddelande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

C. i fråga om de i motionerna I: 349 och II: 465 — i andra hand — samt i

motionerna I: 242 och II: 303 framförda yrkandena om ändring i 8 § strandlagen:
av

herrar Osvald, Ebbe Ohlsson och Nyberg, fru Boman och herr Nestrup,

vilka ansett

dels att utskottets utlåtande i vad avser det stycke å s. 11, som börjar

med orden »Jämlikt 8 § strandlagen» och slutar med orden »ändring i 8 §»,

måtte erhålla följande lydelse:

»Jämlikt 8 § strandlagen —--(lika med utskottet)---ej bör

ingå i straffskalan. Frihetsstraff kan icke vara lämpligt vid ifrågavarande art

av förseelser och synes ej heller behövligt för att lagen skall kunna genomföras.

Möjlighet finnes ju även att genom vite förmå markägaren att borttaga

vad som är olagligt byggt samt att meddela handräckning. Motivet att

upptaga fängelsestraff i straffskalan har särskilt varit att vinna överensstämmelse

med 147 § byggnadslagen. Detta är dock enligt utskottets uppfattning

icke ett tillräckligt skäl. Bland annat är att märka att vid överträdelse

av byggnadsförbud enligt byggnadslagen stundom är fråga om ekonomiska

värden av helt annan storleksordning än som rimligen kan vara händelsen

vid överträdelse av förbud enligt strandlagen.»

dels ock att utskottet i följd härav bort under C. hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande motioner,

I: 349 och II: 405 samt I: 242 och II: 303, för sin del besluta,

att andra punkten i 8 § skall utgå.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.