Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

1954-02-11 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:11, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

1

iNr 11.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om begränsning

av rätten till fri avskrivning å maskiner och

andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 januari 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 17, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning

om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra

inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.

Vid 1952 års riksdag beslöts att för beskattningsåren 1952 och 1953 skulle

gälla viss begränsning i rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier.

Nyanskaffade inventarier skulle få avskrivas med högst 20 procent

för år. Beträffande äldre inventarier gällde icke några restriktioner i avskrivningshänseende.

Möjlighet fanns vidare att i sadana fall, da inventarier

avyttrats samma år som nya sådana anskaffats, göra en extra avskrivning

med belopp motsvarande vad som erhållits genom avyttringen (avdrag

enligt den s. k. nettometoden). Även vid avsevärd värdenedgång, utrangering

o. d. kunde extra avdrag erhållas. Slutligen hade dispensmöjligheter

öppnats för särskilda fall.

Samtidigt beslöts viss inskränkning i rätten till avdrag för avsättning till

pensions- och andra personalstiftelser samt till investeringsfonder. Även

dessa regler gällde beskattningsåren 1952 och 1953.

1952 års nu antydda lagstiftning tillkom som ett komplement till de av

statsmakterna tidigare vidtagna åtgärderna i kredit- och investeringsbegränsande

syfte.

I nu förevarande proposition föreslås att jämväl för beskattningsåret 1954

skall gälla motsvarande inskränkningar i rätten till avdrag vid taxeringen

för avskrivning å inventarier samt för avsättning till stiftelser och investeringsfonder.

Vad angår inventarier föreslås sålunda, att under åren 1952—

1954 anskaffade sådana tillgångar skall få avskrivas med högst 20 procent

vid 1955 års taxering. Fri avskrivning å äldre inventarier, den s. k. nettometoden

och övriga speciella möjligheter till extra avskrivningar avses fortfarande

skola gälla.

1 Jlihang till riksdagens protokoll 195b. T samt. Nr 11.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr It.

Motivet för den föreslagna lagstiftningen är främst önskemålet att bibehålla

en betydelsefull komplettering till en fortsatt restriktiv allmän kreditpolitik.

Det synes därjämte önskvärt att nuvarande provisoriska bestämmelser

icke ändras förrän företagsbeskattningskommittén hunnit slutföra

sitt utredningsuppdrag och ställning kunnat tagas till kommitténs förslag.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å

maskiner och andra inventarier vid 1955 års

inkomsttaxering, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

Om begränsning av rätten till fri avskrivning.

1 §■

Beträffande skattskyldig, som jämlikt punkt 4 av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen berättigats att tills vidare åtnjuta avdrag för värdeminskning

å maskiner eller andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier

i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna (fri avskrivning),

skall under det beskattningsår, för vilket taxering till inkomstskatt

verkställes i första instans år 1955 (beskattningsåret 1954), gälla vad nedan

i andra stycket samt i 2—8 §§ sägs.

Vad i sistnämnda paragrafer stadgas angående maskiner eller andra för

stadigvarande bruk avsedda inventarier har icke avseende å inventarier med

en beräknad varaktighetstid av högst tre år samt ej heller å sådana inventarier,

vilkas värde vid fastighetstaxeringen inräknas i byggnadsvärdet men

ej utföres såsom särskilt maskinvärde.

2 §•

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, åtnjutas med högst tjugu

procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåren

1952 och 1953, sådant fall, att avdrag enligt 2 § förordningen den 6 juni

1952, nr 380, skolat jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§ samma förordning beräknas

på annat belopp än anskaffningsvärdet, skall samma belopp anses

såsom anskaffningsvärde enligt denna förordning.

Vad i första stycket sägs skall gälla oavsett när under beskattningsåret inventarierna

anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1952 eller 1953 icke tillgodofört

sig eller icke helt tillgodofört sig avdrag som i 2 § nyssnämnda förordning

den 6 juni 1952 sägs, må resterande avdrag åtnjutas under beskattningsåret

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr it.

3 §•

Har skattskyldig under beskattningsåret 1954 avyttrat inventarier, som

anskaffats före ingången av beskattningsåret 1952, eller har skattskyldig

under förstnämnda beskattningsår förlorat sådana inventarier och härför

uppburit försäkringsersättning, må avdrag för värdeminskning å under beskattningsåret

1954 anskaffade inventarier åtnjutas med belopp motsvarande

vad av försäljningssumman eller försäkringsersättningen ingår i den

skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig jämlikt bestämmelserna i 28 § 2 mom. andra stycket

kommunalskattelagen anstånd med beskattningen av uppburen ersättning

på grund av försäkring för förlust av fartyg, må avdrag för värdeminskning

å fartyg, som anskaffats under beskattningsåret 1954, åtnjutas

med belopp, motsvarande vad av nämnda ersättning använts för fartygsanskaffningen

och upptagits såsom intäkt i rörelsen under beskattningsåret.

Om skattskyldig tillgodoförts avdrag i enlighet med bestämmelserna i

första eller andra stycket, skall avdrag enligt 2 § beräknas på därefter återstående

del av anskaffningskostnaden.

4 §•

Har ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för under beskattningsåret

1954 anskaffade inventarier betingats därav att dessa skola

utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle eller för en konjunktur, som väntas

bliva allenast tillfällig, eller av annan liknande omständighet, må avdrag

göras för sådant överpris eller sådan merkostnad.

Avdrag enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ skola i sådant fall beräknas på

därefter återstående del av anskaffningskostnaden.

5 §•

Har skattskyldig beträffande under beskattningsåret 1954 anskaffade inventarier

tidigare åtnjutit i punkt 1 av anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen

omförmält avdrag å värdet av rättighet till leverans av inventarier

enligt ej fullgjorda köpekontrakt, skall avdrag enligt bestämmelserna i

2 och 3 §§ här ovan beräknas å den verkliga anskaffningskostnaden minskad

med det tidigare åtnjutna avdraget.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, om investeringsfond tagits

i anspråk för anskaffning av inventarier under beskattningsåret 1954

och enligt för sådant fall meddelade bestämmelser så skall anses, som om

inventarierna i beskattningshänseende avskrivits med det i anspråk tagna

beloppet.

6 §■

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåren 1952—1954, nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda

beloppet av avdrag som skattskyldig enligt bestämmelserna i förordningen

den 6 juni 1952, nr 380, och i denna förordning åtnjutit eller äger

åtnjuta, må han vid inkomstberäkningen tillgodoräkna sig härav föranlett

större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1952—1954, avyttrats

eller såsom för rörelsen obrukbara utrangerats, skall vad i punkt 3 d

av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen sägs äga motsvarande tilllämpning.

V §•

Har bindande avtal om inventarieförvärv träffats före den 15 februari

1952 och skulle tillämpningen av ovan i denna förordning givna bestämmel
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

ser medföra avsevärda betalningssvårigheter för den skattskyldige, äger

riksskattenämnden, på framställning av den skattskyldige, medgiva att avdrag

för värdeminskning må göras med större belopp än enligt nyssnämnda

bestämmelser.

Framställning som i första stycket sägs skall, för att upptagas till prövning,

vara till riksskattenämnden inkommen senast den 31 januari 1955

eller, därest skattskyldigs ifrågavarande räkenskapsår avslutas vid en senare

tidpunkt, senast den 28 februari samma år.

Över beslut, som riksskattenämnden meddelat enligt bestämmelserna i

första stycket, må klagan icke föras.

8 §.

Avdrag i enlighet med ovan angivna bestämmelser må åtnjutas allenast i

den mån motsvarande avskrivning gjorts i räkenskaperna.

Finnes skattskyldig ha i räkenskaperna verkställt avskrivning med större

belopp än det, varmed han är berättigad åtnjuta avdrag vid taxeringen, må

beskattningsnämnd, när särskilda skäl föreligga, föreskriva att den skattskyldige

tills vidare icke äger åtnjuta rätt till fri avskrivning.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till pensions- och andra

personalstiftelser.

9 §•

Avdrag för avsättning till pensionsstiftelse, som gjorts under beskattningsåret

1954, medgives med högst det belopp, som — bedömt på grundval av

förhållandena vid beskattningsårets utgång — erfordras för att jämte framtida

avgifter säkerställa de pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed

jämförliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom vederbörande

företag tillämpad sedvänja högst skola utgå.

Vid beräkning av det belopp, vartill stiftelsens förmögenhet sålunda högst

må uppgå, skall hänsyn tagas endast till anställda, som vid ingången av

beskattningsåret uppnått tjugufem års ålder, och må de framtida avgifterna

icke antagas lägre än de från tjugufem år till pensionsåldern oföränderliga

avgifter, som skolat erfordras för att säkerställa de i första stycket avsedda

pensionsförmånerna för dessa anställda.

Avdrag för avsättning till annan personalstiftelse än pensionsstiftelse under

beskattningsåret 1954 medgives allenast med belopp, som erfordras för

att säkerställa bindande utfästelser, gjorda före ingången av beskattningsåret

1952.

Om begränsning av rätten till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

10 §.

Vid 1955 års inkomsttaxering må avdrag ej medgivas för avsättning till

andra investeringsfonder än sådana som avses i förordningen den 11 maj

1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser om särskilda investeringsfonder

för ersättande av förlorade inventarier och lagertillgångar samt i

förordningen den 1953 (nr ) med provisoriska be
stämmelser

om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

5

Vad i andra stycket av övergångsbestämmelserna till förordningen den 6

juni 1952, nr 380, stadgats angående samma förordnings tillämplighet i vissa

fall vid 1955 års inkomsttaxering skall därvid upphöra att gälla.

I samband därmed skall följande iakttagas.

Har på grund av omläggning av räkenskapsår annan skattskyldig än den,

vars första räkenskapsår avslutats efter den 31 december 1951, taxerats till

inkomstskatt åren 1953—1955 för en sammanlagt kortare tidsperiod än 36

månader, skall vad i denna förordning sägs äga motsvarande tillämpning

beträffande sådan skattskyldig vid 1956 års inkomsttaxering.

Till utskottets behandling har hänvisats följande i anledning av propositionen

väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 110 av herr Lindblom m. fl. och II: 139

av herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts

proposition nr 17 med förslag till förordning om begränsning av rätten till

fri avskrivning å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,

m. m.; samt

2) de likalydande motionerna I: 322 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 441 av

herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte avslå Kungl.

Maj:ts proposition nr 17, eller, därest detta yrkande icke skulle bifallas, att

riksdagen vid behandling av nämnda proposition för sin del måtte besluta,

att 2 §, 3 § och 6 § förordningen om begränsning av rätten till fri avskrivning

å maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering, m. m.

skola erhålla nedan angivna lydelse:

2 §.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 1954, åtnjutas med

högst tjugu procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåret

1953, sådant fall, att avdrag---enligt denna förordning.

Vad i första---anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1953 icke tillgodofört sig--—

beskattningsåret 1954.

3 §•

Har skattskyldig---- före ingången av beskattningsåret 1953, eller

har--— skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig---under beskattningsåret.

Om skatlskyldig — -— — anskaffningskostnaden.

6 §.

Ådagalägger skattskyldig, att värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåren 1953 eller 1954, nedgått —--större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 1954,

avyttrats--— tillämpning.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr il.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna I: 322 och II: 139.

Propositionen.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Skattelagstiftningen är i princip så utformad att till beskattning för en

viss tidsperiod upptages till perioden hänförliga intäkter efter avdrag för de

på samma tidsperiod belöpande omkostnaderna. Varje beskattningsår bör

alltså, bedömt från denna utgångspunkt, bära allenast sina egna kostnader.

Från denna allmänna princip har vissa avsteg gjorts. Särskilt gäller detta

i fråga om den skattemässiga beräkningen av inkomst av rörelse. Här må

främst erinras om kommunalskattelagens regler angående fri avskrivningsrätt

och lagervärdering samt möjligheterna att avsätta medel till investeringsfonder

och för framtida pensions- eller andra personalkostnader. Utnyttjandet

av angivna möjligheter till s. k. vinstreglerande dispositioner kan i vissa

fall medföra att den inkomst, som upptages till beskattning för viss tidsperiod,

avsevärt understiger den faktiska inkomsten under samma period.

Sedan överenskommelse träffats i början av år 1952 mellan riksbanken

och kreditinstituten om en åtstramning i kreditgivningen, aktualiserade detta

omedelbart frågan om vissa temporära ändringar i skattereglerna. En viss

inskränkning i de nyss omnämnda möjligheterna till vinstreglerande dispositioner

framstod som ett angeläget komplement till kreditpolitiken. Vad angick

möjligheten att nedskriva varulager, hade redan vid 1951 års höstriksdag,

i samband med att bestämmelserna om investeringsavgift antogs, en

viss begränsning i den fria lagervärderingen beslutats skola gälla för beskattningsåren

1952 och 1953. I proposition nr 200 till 1952 års riksdag förelädes

riksdagen förslag till inskränkning i den fria avskrivningsrätten och i

möjligheterna till avdrag för avsättning till personalstiftelser och investeringsfonder.

Riksdagen fattade beslut i huvudsaklig överensstämmelse med

propositionens förslag; även dessa bestämmelser antogs att gälla för beskattningsåren

1952 och 1953.

I nyssnämnda proposition framhölls även att de permanenta skattereglerna

på ifrågavarande område var i behov av en snar översyn. I början av

maj 1952 gavs i uppdrag åt företagsbeskattningskommittén att verkställa

denna översyn.

I skrivelse den 29 september 1953 har företagsbeskattningskommittén

(riksdagsmannen, f. d. lektorn H. L. E. Sjödahl, ordförande; byråchefen G.

F. E. Cederwall; riksdagsmannen, bankkamreraren S. H. Gustafson; byråchefen

G. T. Hedborg; civilekonomen G. A. Henrikson; samt riksdagsmännen,

hemmansägaren R. L. Jansson och tekn. dr E. J. Wehtje), med förmälan

att kommittén icke hade möjlighet att redovisa sitt utredningsuppdrag å

sådan tid att något på kommitténs utredning grundat förslag kunde fram
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 7

läggas för 1954 års riksdag, upptagit frågan om en förlängning på ett år av

de för beskattningsåren 1952 och 1953 meddelade bestämmelserna om begränsning

i avskrivningsrätten samt i avdragsrätten för stiftelse- och investeringsfondsavsättningar.

Vid skrivelsen har fogats av kommittén utarbetad

författningstext, vilken såsom Bihang fogats vid statsrådsprotokollet.

över företagsbeskattningskommitténs skrivelse har, efter remiss, yttranden

avgivits av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen,

kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Södermanlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Örebro och Jämtlands

län, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges

redareförening, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Stockholms, Skånes samt Västmanlands och Jämtlands

läns handelskamrar, handelskammaren i Göteborg, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen i

Sverige, tjänstemännens centralorganisation och taxeringsnämndsordförandenas

riksförbund.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen

tillåter sig utskottet hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen

härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor

i propositionen, nämligen

Företagsbeskattningskommitténs skrivelse, s. 7—13.

Remissyttrandena, s. 13—24.

Departementschefen, s. 25—34.

Motionerna.

Av innehållet i de väckta motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:110 och 11:139

framförda yrkandet har anförts bl. a. följande. Det vore icke möjligt att bestrida,

att det vid tillkomsten av 1952 års lagstiftning förklarades, att därmed

avsåges »tillfälliga bestämmelser, avsedda att gälla under samma tid

som bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering». Investeringsavgiften,

som gällde för åren 1952 och 1953, hade icke förlängts, och

de likaså tillfälliga bestämmelserna angående varulagervärderingen hade

aldrig tillämpats. En förlängning av bestämmelserna om begränsning av

avskrivningsrätten vore därför uppenbarligen inte förenlig med de tidigare

uttalade intentionerna. Inte heller finansministerns resonemang, att man

borde se till lagstiftningens syfte, vilket vore av konjunkturpolitisk art, kunde

anses hållbart. Konjunkturläget vore nu i väsentliga avseenden ett annat

än när lagstiftningen genomfördes. Den kraftigt inflationsartade överkonjunkturen,

som präglade tiden kring årsskiftet 1951/52, hade efterträtts av

samhällsekonomiskt lugnare förhållanden. Detta avspeglades i viss mån i de

i senaste konjunkturrapport redovisade undersökningarna rörande investe
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

ringsviljan inom industrien, vilka av konjunkturinstitutet sammanfattats

såsom visande en oförändrad nivå för byggnadsinvesteringarna och någon

minskning för investeringarna i maskiner och transportmedel. Enligt en

enig uppfattning vore dagsläget snarare det, att kostnadspressande rationaliseringar

inom industrien vore utomordentligt nödvändiga och reserver att

möta en eventuell konjunkturrecess i hög grad önskvärda. För att främja

dessa syften vore en fortsatt begränsad avskrivningsrätt icke ändamålsenlig.

De konjunkturpolitiska skälen talade därför enligt motionärernas mening

icke för utan mot en förlängning av lagstiftningen.

Motionärerna delade vidare den mening, som framförts av reservanterna

i företagsbeskattningskommittén, att den omständigheten att de kreditrestriktioner,

som infördes i början av 1952, alltjämt vore i kraft, inte kunde

utgöra tillräckliga skäl för en fortsatt begränsning av avskrivningsrätten.

Det avgörande borde, såsom reservanterna framhållit, vara om ett återställande

av den fria avskrivningsrätten på något sätt skulle äventyra syftet

med den restriktiva kreditpolitiken, vilket icke kunde anses vara fallet. Reservanternas

påpekande att affärsbankernas utlåning under 1953 varit i stort

sett stabiliserad och att det vore påfallande att någon mera utpräglad efterfrågan

på nya och ökade krediter icke förelåge från näringslivets sida, hade

bekräftats av nyligen offentliggjorda uppgifter. Reservanternas slutsats, att

under sådana omständigheter kreditrestriktionernas bibehållande på detta

område snarast finge ses som en beredskapsåtgärd, som inte torde behöva

något komplement i skattelagstiftningen, ansåge motionärerna riktigt.

Vad vidare anginge departementschefens motivering att statsmakterna

borde avvakta resultatet av företagsbeskattningskommitténs utredning och

att en återgång till fri avskrivningsrätt för år 1954 skulle leda till en befarad

diskontinuitet med hänsyn till att nya regler skulle kunna beslutas vid 1955

års riksdag att gälla fr. o. in. 1956 års taxering, kunde den knappast anses

vara av sådan styrka, att den borde vara avgörande. Såsom framhållits av

såväl reservanterna som flera remissinstanser komme ju en diskontinuitet

under alla förhållanden att uppstå så framt statsmakterna inte beslutade

permanenta avskrivningsregler med just den utformning som de gällande

tillfälliga reglerna fått.

Begränsningen av avskrivningsrätten hade inte motiverats med fiskaliska

hänsyn. De konjunkturpolitiska skäl, som åberopats vid begränsningens genomförande,

kunde som motionärerna framhållit inte längre anföras. Syftet

att lämna företagens konsolideringsmöjligheter i en påfrestande tid obeskurna

till gagn för näringslivets konkurrenskraft och möjligheterna att

trygga sysselsättningen borde i sista hand vara avgörande. Motionärerna ansåge

även, att de i den tillfälliga lagstiftningen intagna bestämmelserna om

inskränkningar i rätten att göra avsättning till pensionsstiftelser och investeringsfonder

borde upphävas. I

I de likalydande motionerna 1:322 och 11:441 har motionärerna

inledningsvis framhållit, att en fortsatt begränsning av den fria av
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr it. 9

skrivningsrätten och av rätten till avdrag för avsättning till stiftelser och

fonder skulle strida mot tidigare utfästelser från statsmakternas sida.

I detta avseende har anförts bl. a. att i 1952 års proposition de föreslagna

skatteskärpande bestämmelserna förklarats vara »avsedda att gälla under

samma tid som bestämmelserna om investeringsavgift och varulagervärdering».

Bevillningsutskottet hade understrukit, att det här gällde »bestämmelser

av rent tillfällig karaktär». Departementschefen hävdade nu, att dessa

uttalanden, som uppenbarligen måste vara tillkomna i anledning av statsmakternas

utfästelser från år 1947, allenast skulle innebära »ett konstaterande

av att begränsningen i avskrivningsrätten vid nämnda tillfälle föreslogs

skola gälla för beskattningsåren 1952 och 19531». Om det uttryckligen

vid framläggande av förslag till cn skatteskärpande bestämmelse förklarats,

att skärpningen i fråga vore avsedd att gälla under samma tid som en annan

extraordinär och likaledes av konjunkturpolitiska skäl betingad pålaga

bestämmelserna om investeringsavgift — alltså under vissa preciserade beskattningsår

och det uppenbarligen vore fråga om att på detta sätt markera,

att avsikten inte vore att rygga en tidigare utfästelse, borde det väl

inte rimligen sedermera kunna göras gällande, att man rätteligen avsett att

skatteskärpningen eventuellt skulle bliva bestående även under därpå följande

år.

Motionärerna har även riktat kritik mot förslaget ur taxerings- och uppbördssynpunltt

samt i det avseendet framhållit bl. a. följande. Om de provisoriska

reglerna skulle utbytas mot permanenta bestämmelser, innebärande

exempelvis rätt till avskrivning med annan procentsats än 20 eller en sådan

omläggning av avskrivningsförfarandet, att avskrivningarna skulle beräknas

på bokförda värdet i stället för på anskaffningskostnaden, skulle enligt

motionärernas mening tillämpningen av fri avskrivning året närmast före

ikraftträdandet av de nya bestämmelserna säkerligen underlätta övergången.

Att däremot övergå från ett bundet avskrivningssystem till ett annat

sådant måste befaras medföra komplicerade och svårkontrollerade redovisningar.

Beträffande skatteuppbörden hade i andra sammanhang från statsmakternas

sida understrukits angelägenheten av att den preliminära skatten

så nära som möjligt anslöte sig till den slutliga och vittgående åtgärder för

tillgodoseende av detta syfte hade vidtagits. Men i hur många fall komme en

preliminär skatt, debiterad å en enligt nu gällande bestämmelser beräknad

inkomst, att ens tillnärmelsevis överensstämma med en slutlig skatt, debiterad

å inkomst, som beräknades efter måhända helt andra grunder i de

väsentliga avseenden, kommittén hade att ompröva och som till äventyrs helt

eller delvis utbyttes mot eu skatt å utgifterna?

Det vore emellertid ingalunda enbart ur uppbördssynpunkt, som en övergång

till nya och måhända väsentligt ändrade beskattningsregler redan från

och med ingången av beskattningsåret 1955 vore ägnad alt väcka betänkligheter.

Ändringar i företagsbeskattningen föranledde regelmässigt den olägenheten,

all upprättandet av affärsmässigt användbara kalkyler särskilt

rörande mera betydande investeringar och planerade indusliiella omlägg
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

ningar försvårades och till och med omöjliggjordes. Dessa olägenheter skulle

ytterligare accentueras, om övergången till en väsentligt omlagd företagsbeskattning

skulle ske enligt de av finansministern uppdragna riktlinjerna.

Företagsbeskattningskommittén hade ännu inte tagit ställning till frågan

om de framtida avskrivningsreglernas utformning, då kommittén avlät den

skrivelse på vilken propositionen i huvudsak grundades. Frågan om de framtida

avskrivningsreglernas utformning hade således icke kunnat belysas i

ett remissförfarande. Den hade ej heller kunnat bearbetas i Kungl. Maj :ts

kansli. Varken riksdagen eller dess bevillningsutskott hade haft tillfälle att

darom uttala någon som helst mening. Under sådana förhållanden kunde

det icke betecknas som formalism att med eftertryck hävda det olämpliga i

att som motiv för en provisorisk begränsning i en lagfäst rätt anföra tänkta

bestämmelser i en förutskickad lagstiftning till vars definitiva utformning

icke ens preliminära förslag förelåge. Principen att den bevillning riksdagen

åtoge sig gällde för det avsedda statsregleringsåret men inte längre vore veterligt

inte övergiven, ej heller principen att ett förslag till lag skulle av

riksdagen prövas sedan det framlagts, och inte ett eller annat år dessförinnan.

Motionärerna har vidare anfört, att i den avgörande frågan — den konjunkturpolitiska

— propositionens ståndpunkt kunde anses summerad i påståendet

att det »skulle te sig föga konsekvent, att lämna avsevärda krediter

i form av beskattningsuppskov i ett läge då allmänna kreditrestriktioner

uppehållas». Den, som rekommenderade allmänt verkande åtgärder av i

egentlig mening penningpolitik natur i kombination med återhållsamhet

också i de offentliga investeringarna, hade inte skäl att se förslaget till avskrivningsbegränsning

i »kreditrestriktionernas» ljus. Erfarenheter från utlandet

gåve klart vid handen att en restriktiv centralbankspolitik, rörlig ränta

och stram statlig utgiftspolitik icke endast onödiggjorde särskilda ingrepp

mot företagens reserver utan även skapade utrymme för skattelättnader med

direkt syfte att befordra snabbt förbättrade förutsättningar för produktionen.

På senare tid gjorda inlägg i debatten om den fria avskrivningsrätten

syntes på ett övertygande sätt ha visat, att ett företag för att kunna möta

även förhållandevis obetydliga försämringar i priser och avsättningsmöjligheter

ofrånkomligt måste ha betydande reserver. Detta betydde att om man

\ore beredd att även i praktiken vidhålla den i olika sammanhang och från

olika håll framförda tesen att första försvarslinjen mot arbetslöshet ginge i

företagen, så måste man också vara beredd att driva en skattepolitik som

inte i accelererad takt förvandlade arbetsplatsernas reserver till löpande

statsinkomster. Särskilt måste detta gälla i ett läge där man trots »den väl

hävdade högkonjunkturen» inte kunde bortse från riskerna för måhända till

vissa branscher begränsade men därför inte obetydliga påfrestningar. Att

den internationella konkurrensen hårdnade kunde direkt avläsas ur tillgängliga

uppgifter om orderstockar och orderingång. I en hårdnande konkurrens

hade vi en möjlighet att försvara och förbättra vår ställning. Vi måste fortsätta

att rationalisera och effektivisera vår produktiva utrustning. Detta

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

förutsatte oundgängligen investeringar. Någon benägenhet för överinvesteringar

kunde inte påvisas — under alla förhållanden inte inom den enskilda

sektorn. Under dessa förhållanden förelåge inga skäl att genom ingripanden

mot reserverna i företagen på ett måhända ödesdigert sätt begränsa möjligheterna

för reinvesteringar och behövliga nyinvesteringar. Vad det gällde

vore till slut att bästa tänkbara möjligheter måste stå till arbetslivets förfogande.

Det gällde i sista hand de arbetandes säkra och goda inkomst.

Med hänsyn till de tungt vägande invändningar, som i olika sammanhang

anförts mot en förlängning av de år 1952 införda begränsningarna av avskrivningsrätten,

framstode det som särskilt anmärkningsvärt, att det föreliggande

förslaget icke blott innebure förlängning av denna skatteskarpande

lagstiftning utan en icke oväsentlig ytterligare skatteskärpning. Finansministern

vitsordade, att så vore fallet, men avvisade anmärkningen med en

synpunkt, vars verkliga innebörd syntes vara, att han icke ansåge den ar

1952 i strid mot statsmakternas tidigare utfästelser införda »tillfälliga»

skatteskärpningen ha varit tillräckligt hård. Med ett dylikt resonemang kunde

man försvara praktiskt taget obegränsade skatteskärpningar. Man borde

dock rimligen kunna begära, att någon gräns sattes för skatteanspråken och

att åtminstone icke någon ytterligare skatteskärpning genomdreves i nuvarande

läge, vilket enligt vad finansministern själv vitsordade karakteriserades

av ökad stabilitet. I enlighet härmed syntes den ändringen i förslaget

under alla förhållanden böra vidtagas, att begränsningen av avdragsrätten

liksom hittills icke komme att avse andra inventarier än sådana, som anskaffats

under de två senaste beskattningsåren, och att alltså anskaffningar

under beskattningsåret 1952 fritt finge avskrivas, liksom de, vilka skett tidigare.

.

Beträffande inskränkningen i avdragsrätten för avsättning till pensionsstiftelse

anförde finansministern, att kritik riktats mot de nuvarande begränsande

reglerna såsom i vass mån otillräckliga från de synpunkter, som

föranlett deras uppställande. Eftersom inga upplysningar lämnades om varpå

kritiken skulle stödja sig, vore finansministerns åberopande av denna

kritik föga övertygande. Den omständigheten, att frågan om pensionsstiftelserna

omprövades av företagsbeskattningskommittén, syntes med större

skäl kunna åberopas för bibehållande tills vidare av de permanenta beskattningsbestämmelserna

än för en förlängning av en »tillfällig» lagstiftning.

Det funnes under nuvarande förhållanden, då pensionstanken alltmer trängde

igenom, alls ingen anledning förhindra företagen att, i den män rörelsens

lönsamhet det medgåve, säkerställa infriandet av pensionsutfästelser i sådan

utsträckning, att kostnaderna för detta ändamål under inträffande lågkonjunktur

skulle kunna nedbringas.

Vad slutligen anginge de begränsade möjligheter den permanenta lagstiftningen

beredde företagen att verkställa avdrag för avsättningar till investeringsfonder,

vore det, på sätt arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, utan tvivel

önskvärt, att den investeringsreserv inom näringslivets privata sektor,

som investeringsfonderna utgjorde, bibehölles och förstärktes.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr It.

Utskottets yttrande.

I den förevarande propositionen nr 17 har framlagts förslag om en fortsatt

begränsning av möjligheterna för företagare att vidtaga vinstreglerande

dispositioner. Den föreslagna begränsningen skall gälla vid 1955 års taxering

och har huvudsakligen samma innebörd som den inskränkning i nämnda

avseende som enligt riksdagens beslut år 1952 gällt beträffande beskattningsåren

1952 och 1953. Sålunda förordas en inskränkning i rätten till fri

avskrivning å maskiner och andra inventarier anskaffade under beskattningsåren

1952 1954. Likaså skall den nu gällande begränsningen i fråga

om avdrag för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser gälla

beskattningsåret 1954. Slutligen skall enligt förslaget avsättning till annan

investeringsfond än s. k. eldsvådefond och särskild investeringsfond för ersättande

av avyttrat fartyg icke medges vid nästa års taxering. De i 1952

års förordning medgivna lättnaderna i begränsningen av avskrivningsmöjligheterna

för speciella fall har sin motsvarighet i det framlagda förslaget.

Till grund för propositionsförslaget ligger en av företagsbeskattningskommittén

den 29 september 1953 dagtecknad skrivelse i ämnet. I skrivelsen

har kommittén, under erinran om de åtgärder av penningpolitisk och

skattepolitisk natur, som under de senaste åren vidtagits som ett led i

strävandena att upprätthålla samhällsekonomisk balans, ifrågasatt huruvida

gällande begränsning i företagens rätt att vidtaga vinstreglerande dispositioner

borde gälla för ytterligare ett år. Kommittén, som räknade med

att framlägga sitt utredningsresultat under år 1954, har därvid inledningsvis

framhållit, att en återgång till de friare reglerna skulle medföra ett

mindre önskvärt alternerande mellan helt olikartade avskrivningsmetoder

under en ganska begränsad tidsperiod för den händelse de blivande permanenta

avskrivningsreglerna skulle ges en mera restriktiv utformning än kommunalskattelagens

nuvarande bestämmelser. Vidare har kommittén starkt

understrukit de nu gällande inskränkande bestämmelsernas nära samband

med den restriktiva kreditpolitik som fördes. Därest upprätthållandet av en

sådan kreditpolitik befunnes nödvändig även under år 1954 vore det angeläget

tillse att skattelagstiftningen erhölle en sådan anpassning att syftet

med nämnda politik icke äventyrades.

I propositionen har departementschefen, som funnit starka skäl tala för

en begränsning i avskrivningsrätten även under år 1954, särskilt understrukit

att läget påkallade eu fortsatt stram kreditgivning och att ett bibehållande

av kreditrestriktionerna under år 1954 utgjorde ett i och för sig

tillräckligt skäl för en fortsatt begränsning i möjligheterna till vinstreglerande

dispositioner. Enligt departementschefens mening skulle det te sig

foga konsekvent att lämna avsevärda krediter i form av beskattningsuppskov

i ett läge då allmänna kreditrestriktioner upprätthölls. Departementschefen

har även funnit det önskvärt, att nu gällande provisoriska bestämmelser

icke ändrades innan företagsbeskattningskommittén slutfört sitt utredningsuppdrag

och man tagit ställning till dess förslag.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 13

I de föreliggande motionerna har yrkats avslag på förevarande proposition.

Rörande de skäl som i motionerna åberopats till stöd för avslagsyrkandet

får utskottet hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen för

motionernas huvudsakliga innehåll. Här må endast framhållas, att i motionerna

gjorts gällande att propositionsförslaget icke stode i överensstämmelse

med tidigare utfästelser vid genomförandet av såväl 1947 års statsskattereform

— då bolagsbeskattningen skärptes — som 1952 års lagstiftning

angående begränsningen i avskrivningsrätten in. m., att vad i propositionen

anförts om önskvärdheten att undvika ett alternerande mellan

olika avskrivningsmetoder ävensom sambandet över huvud med företagsbeskattningens

kommande utformning — varom för närvarande intet vore bekant

— icke innebure någon bärande motivering för det framlagda förslaget,

att detsamma medförde en ytterligare skatteskärpning för företagen

samt att i nuvarande ekonomiska läge, med hänsyn till investeringsverksamhetens

inriktning och efterfrågan på krediter från företagens sida,

behov icke förelåge av en lagstiftning sådan som den föreslagna. Därjämte

har i motionerna framhållits önskvärdheten av att möjligheten till stiftelseoch

fondavsättningar icke beskures.

Utskottet vill erinra om att de permanenta beskattningsreglerna inrymmer

vidsträckta möjligheter för företagen att disponera över vilka vinster

som för visst år skall redovisas till beskattning. Genom vinstreglerande dispositioner

kan sålunda företagsvinsten till avsevärd del kvarhållas inom

företagen och användas i rörelsen. Företagen kan på detta sätt i mer eller

mindre mån göra sig oberoende av den allmänna kreditmarknaden vid finansieringen

av nyinvesteringar. För utskottet, som har den uppfattningen

att upprätthållandet av den samhällsekonomiska balansen i väsentlig mån

måste ske genom kontroll av investeringssidan inom den enskilda företagssektorn

av näringslivet, ter det sig därför naturligt anse, att beskattningsreglernas

utformning bör — med iakttagande av rimliga konsolideringskrav

från näringslivets sida — anpassas till de restriktioner på kreditväsendets

område, som på senare tid upprätthållits i syfte att åvägabringa en

ur samhällets synpunkt önskvärd begränsning av investeringarna. Detta förhållande

var avgörande för ståndpunktstagandet vid genomförandet år 1952

av inskränkningarna i rätten till vinstreglerande dispositioner. Utskottet har

vid sitt ställningstagande till det föreliggande propositionsförslaget funnit

det väsentligt att beakta, att det ekonomiska läget fortfarande påkallar inskridande

från det allmännas sida genom upprätthållandet av en stram kreditpolitik.

Utifrån sin allmänna uppfattning om behovet och önskvärdheten

av en anpassning av beskattningsreglerna i förevarande avseende till den

kreditpolitik som upprätthålles, finner utskottet sålunda alltjämt skäl föreligga

för att begränsa rätten att vidtaga vinstreglerande dispositioner. Utskottet

finner en sådan åtgärd motiverad även ur den synpunkten att förslag

rörande företagsbeskattningens utformning väntas föreligga å sådan tid

att man har anledning räkna med ett ställningstagande från riksdagens

sida under nästkommande år. Enligt utskottets mening måste det anses

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

mindre önskvärt att de nuvarande reglerna på området ändras under den

begränsade tid, som återstår till dess frågan om företagsbeskattningens anordnande

kommer under omprövning. De motionsvis framförda erinringarna

mot ett antagande av propositionsförslaget av innebörd att vid övergången

till blivande permanenta regler för företagsbeskattningen vissa svårigheter

av taxerings- och uppbördsteknisk natur skulle uppkomma, som

icke behövde befaras om man vid 1955 års taxering återginge till fri avskrivning,

kan utskottet icke finna befogade. Utskottet anser sig ha anledning

räkna med att vid övergången från de regler, som föreslås i propositionen,

till blivande permanenta bestämmelser de frågor, som äger samband

med taxerings- och uppbördsförfarandet, skall kunna lösas på ett

tillfredsställande sätt.

Utskottet vill även, såsom anmärkts i kommittéförslaget och understrukits

av departementschefen, framhålla att behovet av den i propositionen

ifrågasatta beskattningsåtgärden accentueras av den omständigheten att en

ansvällning av investeringsvolymen kan befaras bli följden av såväl investeringsavgiftens

upphörande som vetskapen att en omprövning av avskrivningsreglerna

snart kommer att ske, vilken utveckling skulle befrämjas om

företagen finge möjlighet att fritt avskriva icke blott 1954 års anskaffningar

utan även återstoden av det under åren 1952 och 1953 icke utnyttjade avskrivningsunderlaget.

Utskottet kan icke finna, att en förlängning av de nuvarande inskränkande

bestämmelserna under ett år skulle strida mot tidigare ståndpunktstaganden

i fråga om företagsbeskattningens utformning. Såsom utskottet i

andra sammanhang haft anledning framhålla kan en av rådande samhällsekonomiska

förhållanden betingad avvikelse från innehållet i de permanenta

beskattningsreglerna få anses motiverad. Utskottet kan för sin del icke heller

finna att en förlängning av de ifrågavarande bestämmelserna under

ytterligare ett år skulle stå i strid mot givna utfästelsfer i samband med bestämmelsernas

tillkomst. Av propositionen framgår också att någon allvarligare

kritik i förevarande avseende icke framkommit från de i ärendet

hörda remissmyndigheterna.

Utskottet vill slutligen med anledning av vad som till stöd för yrkandet

om avslag på propositionen anförts därom, att de föreslagna bestämmelserna

skulle medföra en ytterligare skärpt beskattning av företagen, framhålla,

att enligt de i propositionen gjorda beräkningarna, mot vilka några

invändningar icke framkommit, skatten på 1954 års inkomst vid en fortsatt

begränsning i avskrivningsrätten rent uppskattningsvis kunde beräknas bli

ca 150 miljoner kronor högre än om fri avskrivningsrätt komme att medgivas.

Vid genomförandet av 1952 års lagstiftning beräknades ökningen till

ca 250 miljoner kronor på inkomsten under 1952 och ca 200 miljoner kronor

på inkomsten under 1953. Utskottet är givetvis medvetet om svårigheten

att verkställa mera exakta beräkningar angående skatteutfallet, men

vill — med beaktande av dessa svårigheter samt av att beloppen för åren

1952 och 1953 torde vara väl högt beräknade — framhålla, att det föreliggande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 11. 15

materialet synes utvisa, att den framförda kritiken torde vara överdriven.

Utskottet är väl medvetet om att ett utsträckande i tiden av ifrågavarande

inskränkande bestämmelser får mera kännbara verkningar allteftersom

företagen tar sitt fria avskrivningsunderlag i anspråk. Det måste dock framhållas

att verkningarna av en fortsatt begränsning kan variera i de enskilda

fallen — ett förhållande som även förelåg vid genomförandet av 1952 års

lagstiftning — liksom givetvis även att den samlade effekten av en begränsning

i avskrivningsmöjligheterna för beskattningsåren 1952—1954 icke går

att med större säkerhet på förhand bedöma. Utskottet vill även tillägga att

det synes med fog kunna göras gällande att man här har att taga hänsyn

mer till den samlade effekten av de inskränkande bestämmelserna än till

verkningarna för ett enda beskattningsår. Vad som i förevarande ärende är

ur företagarnas synpunkt väsentligt, är att genom de föreslagna bestämmelserna

företagens möjligheter till konsolidering icke otillbörligt inskränkes.

Enligt utskottets mening synes någon kritik i det hänseendet icke med fog

kunna anföras mot det föreliggande förslaget.

Utskottet tillstyrker på anförda skäl en lagstiftning om fortsatt tillämpning

vid 1955 års taxering av den tillfälliga begränsningen av företagens

möjligheter till vinstreglerande dispositioner. Detta innebär att utskottet

avstyrker de i ämnet väckta motionerna I: 110 och II: 139 samt I: 322 och

11:441, sistnämnda motioner i vad desamma innefattar avslag på propositionen.

Såsom inledningsvis anförts är det föreliggande förslaget av i huvudsak

samma sakliga innebörd som nu gällande bestämmelser i ämnet. Sålunda

skall vid 1955 års taxering avskrivning å maskiner och andra inventarier,

anskaffade under beskattningsåren 1952—1954 få ske med 20 procent av

anskaffningsvärdet. I de likalydande motionerna 1:322 och 11:441 har —

jämte yrkande om avslag å propositionen — framställts alternativt yrkande

om en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna av innebörd att begränsningen

i rätten till fri avskrivning skall gälla endast beskattningsåren

1953 och 1954 och att sålunda anskaffningar under beskattningsåret 1952

skall få fritt avskrivas i likhet med vad som i den nuvarande lagstiftningen

gäller för anskaffningar under år 1951 och tidigare år. Till stöd för detta

yrkande har anförts, att de föreslagna avskrivningsreglerna innebure en

skatteskärpning och att i nuvarande läge, som kännetecknades av ökad stabilitet,

en uppmjukning av angiven innebörd vore påkallad.

Den av motionärerna föreslagna uppmjukningen innebär att vid 1955 års

taxering avskrivning skulle tillåtas, förutom med 20 procent av värdet å

maskiner och andra inventarier anskaffade under ettvart av beskattningsåren

1952—1954, med ytterligare 40 procent av 1952 års anskaffningar. Med

sin tidigare redovisade uppfattning att en årlig avskrivning av 20 procent

i nuvarande läge torde få anses innebära en fullt tillräcklig avskrivningsmöjlighet

finner utskottet den av motionärerna föreslagna uppmjukningen

knappast påkallad. Med hänsyn jämväl till att de inskränkande bestämmel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 11.

serna rörande avskrivningsrätten såväl i den gällande lagstiftningen som i

det föreliggande förslaget givits en ganska försiktig utformning, anser sig

utskottet icke böra tillstyrka den i förevarande motioner yrkade uppmjukningen.

Därvid vill utskottet jämväl erinra om att några inskränkningar i

rätten till fri lagervärdering icke för närvarande gäller. Utskottet avstyrker

i enlighet härmed motionerna 1:322 och 11:441 jämväl i vad avser utformningen

av avskrivningsreglerna.

Rörande de i propositionen föreslagna begränsningarna av rätten till avdrag

för avsättning till pensions- och andra personalstiftelser samt för avsättning

till investeringsfonder vill utskottet erinra om att riksdagen vid

antagandet av 1952 års lagstiftning avslog motionsvis framställda yrkanden

om att här omförmälda begränsningar icke måtte införas. Med hänsyn härtill

och till vad departementschefen i föreliggande proposition anfört till

stöd för förslaget att begränsa rätten till stiftelse- och fondavsättningar tillstyrker

utskottet propositionen i denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 17 samt med avslag å de likalydande

motionerna I: 110 av herr Lindblom m. fl. och II: 139 av herr

Ohlin m. fl. ävensom de likalydande motionerna I: 322 av

herr Ewerlöf in. fl. och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl.,

sistnämnda motioner i vad avser yrkandet om avslag å propositionen,

antaga det vid propositionen fogade förslaget till

förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å

maskiner och andra inventarier vid 1955 års inkomsttaxering,

m. m.; samt

2) att de likalydande motionerna 1: 322 av herr Ewerlöf

m. fl. och 11:441 av herr Hjalmarson m. fl., i vad avser

yrkandet om vissa ändringar i det med propositionen framlagda

författningsförslaget, måtte av riksdagen lämnas utan

åtgärd.

Stockholm den 11 februari 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från f örsta kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Gustaf Elofsson, Velander,

Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström, Snygg och Anders

Johansson*; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Sjölin, Brandt, Strandh*, Kärrlander, Henriksson, Vigelsbo och

Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

llevillnirnjsulskultels betänkande nr 11.

17

Reservationer:

I) av herrar Velander, Söderquist, Anders Johansson, Kristensson i Osby,

Sjölin, Strandh och Nilsson i Svalöv, vilka under åberopande av innehållet i

de i ämnet väckta motionerna ansett, alt utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna

I: 110 av herr Lindblom in. fl. och II: 139 av herr

Ohlin in. fl. samt de likalydande motionerna 1:322 av herr

Ewerlöf in. fl. och 11:441 av herr Hjalmarson in. fi-, avslå

Ivungl. Maj:ts förevarande proposition nr 17.

II) av herrar Velander, Söderquist, Anders Johansson, Kristensson i Osby,

Sjölin, Strandh och Nilsson i Svalöv, vilka, därest förevarande proposition

icke skulle av riksdagen avslås, under åberopande av innehållet i de likalydandc

motionerna 1:322 och 11:441 ansett, alt utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Ivungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 17 icke kunnat av riksdagen

oförändrad antagas samt med bifall till de likalydande

motionerna I: 322 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 441 av herr

Hjalmarson in. fl., i vad avser yrkandet om vissa ändringar

i det föreliggande författningsförslaget, antaga det vid propositionen

fogade förslaget till förordning om begränsning

av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra inventarier

vid 1955 års inkomsttaxering, in. in., med de ändringar,

att 2, 3 och 6 §§ erhåller nedan angiven lydelse.

Under beskattningsåret 1954 må avdrag för värdeminskning å inventarier,

som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 1954, åtnjutas med högst

ljugu procent för år räknat av inventariernas anskaffningsvärde.

Föreligger beträffande inventarier, anskaffade under beskattningsåret

1953, sådant fall, att avdrag---enligt denna förordning.

Vad i första---anskaffats.

Har skattskyldig under beskattningsåret 1953 icke lillgodoförl sig —

beskattningsåret 1954.

3 §■

Har skallskyldig-------före ingången av beskattningsåret 1953, eller

har------skattepliktiga intäkten.

Åtnjuter skattskyldig---— under beskattningsåret.

Om skallskyldig — ---anskaffningskostnaden.

6 §.

Ådagalägger skattskyldig, all värdet å inventarier, som anskaffats under

beskattningsåren 1953 eller 1954, nedgått---— större avdrag.

Ha inventarier, som anskaffats under beskattningsåren 1953 eller 19o4,

avyttrats ----— tillämpning.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 19M. 7 samt. Nr 11.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:69 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning av rätten till fri avskrivning å maskiner och andra a1 i texten