Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.
1954-02-23 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1954:17, Betänkande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
1
Nr 17.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser beträffande taxering av villafastigheter.
(2:a avd.)
Till bevillningsutskottet bär hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 327 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 440 av
herr Hjalmarson m. fl., vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att
schablontaxering av en- och tvåfamilj sfastigheter skall upphöra och taxeringen
av dessa ske enligt för övrig annan fastighet gällande bestämmelser
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga
författningsändringar»;
2) de likalydande motionerna I: 328 av herr Lundqvist samt II: 425 av
herrar Cassel och Staxäng, vari hemställts, »att riksdagen måtte antaga följande
-
Förslag
till
Lag om ändring av 24 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skall erhålla följande ändrade lydelse.
24 §.
2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista stycket,
skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande för helt
år räknat två procent av fastighetens taxeringsvärde året näst före taxeringsåret.
Finnes ej — -—- — före taxeringsåret.
Bihang till riksdagens protokoll 1954. 7 samt. Nr 17.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955, dock att äldre bestämmelser
skola tillämpas i fråga om eftertaxering för år 1954 eller tidigare år»; samt
3) de likalydande motionerna I: 329 av herr Spetz m. fl. och II: 435 av
herr Sjölin m. fl., vari hemställts, »att riksdagen må besluta att 24 och 47 §§
i kommunalskattelagen den 28 september 1928 nr 370 samt anvisningarna
till 47 och 60 §§ erhåller följande lydelse:
24 §.
2 mom. Är annan — — — helt år räknat två och en halv procent av
---före taxeringsåret.
Vad i---använda fastighetsdelen.
Har fastighet —--icke ske.
Vad i detta---eller prästgård.
Se vidare anvisningarna.
47 §.
För---taxeringsvärdet sedan detta minskats med 20 000 kronor.
Uppgår taxeringsvärdet icke till 20 000 kronor skall garantibelopp icke beräknas
för fastigheten.
Garantibeloppet---förordnande.
Vad som — -—- — anslagen jord.
Såsom innehavare---— såsom innehavare.
Skall avkastning---fastighetens skogsvärde.
Där beträffande---ingående skogsvärdet.
Garantibelopp beräknas---hänsyn härtill.
Se vidare anvisningarna.
Anvisningar till 47 §.
Till ledning
1. Har rörelseidkare---fastighetens taxeringsvärde minskat med
20 000 kronor.
Har beskattningsåret---angivet belopp.
2. Har i---fastighetens taxeringsvärde minskat med 20 000 kronor.
3. Har en —---av taxeringsvärdet minskat med 20 000 kronor.
Anvisningar till 60 §.
Till ledning---följande exempel.
1. En person----; fastigheternas taxeringsvärden utgöra respektive
45 000 kronor, 95 000 kronor och 120 000 kronor.
Om den---— skall iakttagas.
2. En person ---- — å municipalsamhället.»
Beträffande de likalydande motionerna I: 329 och II: 435 har utskottet till
behandling i detta betänkande upptagit endast yrkandet om att procenttalet
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
3
vid beräkning av bruttointäkt vid schablontaxering av en- och tvåfamiljsfastigheter
måtte bestämmas till 2,5. I sistnämnda motioner härjämte framställt
yrkande om avdrag från taxeringsvärdet med 20 000 kronor vid beräkning
av garantibelopp för fastighet avser utskottet att behandla i ett senare
sammanhang.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena — i de delar motionerna blir föremål för behandling i detta betänkande
— får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna I: 327, I: 329 och II: 425.
Enligt av 1953 års riksdag antagna bestämmelser skall från och med beskattningsåret
1954 beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
vid taxering ske enligt en förenklad schablonmetod. Såsom inkomst skall i
princip upptagas beräknad ränta å ägarens eget kapital i sådan fastighet.
Procenttalet för räntan är bestämt till 3. Av tekniska skäl skall ränteberäkningen
utföras på sådant sätt, att ränta efter nämnda procenttal beräknas å
fastighetens hela taxeringsvärde, varefter avdrag göres för ägarens verkliga
räntekostnader för lånat kapital i fastigheten. Vidare medgives avdrag för
tomträttsavgäld eller liknande avgäld.
Till grund för genomförandet av berörda bestämmelser låg en av 1950 års
skattelagssakkunniga utarbetad, den 31 december 1951 dagtecknad promemoria
angående taxering av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter. I
promemorian framlade de sakkunniga förslag till beräkning av inkomst
av nämnda slag av fastigheter med i stort sett samma innebörd som de av
riksdagen sedermera antagna bestämmelserna i ämnet. De sakkunnigas förslag
förelädes — efter ytterligare utredning och viss överarbetning — 1953
års riksdag i proposition nr 187. Såsom allmän motivering för det i nämnda
proposition framlagda förslaget anförde dej)arteinentschefen bl. a. följande.
Såsom de sakkunniga framhåller och i remissyttrandena bekräftats, har
tillämpningen å enfamiljshusen av de vanliga bestämmelserna om beräkning
av inkomst från förvärvskälla vållat stora svårigheter under taxeringsarbetet.
Anledningen till dessa svårigheter torde till viss del ligga i just det förhållandet,
att enfamiljshusen till sin natur så väsentligt skiljer sig från de
egentliga förvärvskällorna, att förutsättningar saknas för tillämpning av de
för dessa förvärvskällor gällande reglerna å enfamiljshusen. Härtill kommer
svårigheter av praktisk natur. Belysande för svårigheterna är, att frågan
om uppskattningen av hyresvärden för enfamiljshus visat sig kunna vid
åtskilliga tillfällen föranleda massbesvär av de skattskyldiga.
Under senare tid har från olika håll starka krav rests på att deklarationsoch
taxcringsförfarandet förenklas i möjligaste mån. Denna uppgift är av
stor angelägcnhetsgrad både ur de skattskyldigas och taxeringsorganisationens
synpunkt. Frågan är självfallet av särskild betydelse i sådana fall där
en förcnklingsåtgärd berör ett stort antal skattskyldiga. I detta hänseende
må beträffande det här föreliggande förslaget om förenkling av taxeringen
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter nämnas, att enligt beräkningar
4
Bevillningsutskottets betänkande nr tl.
på grundval av siffror från 1945 års allmänna bostadsräkning antalet bostadshus
å annan fastighet i hela landet utgjorde omkring 680 000, varav
420 000 enfamiljshus och 149 000 tvåfamiljshus. Antalet bostadshus har
sedan nämnda år ej oväsentligt vuxit. Den förenkling, som förslaget innebär,
skulle alltså avse ett betydande antal skattskyldiga. Det må vidare framhållas
att inkomsterna av en- och tvåfamiljsfastigheter lämnar ett jämförelsevis
obetydligt tillskott till skatteunderlaget. Medan den sammanlagda uppskattade
inkomsten i riket enligt 1952 års taxeringar uppgick till omkring
26,5 miljarder kronor, utgjorde inkomsten av förvärvskällan annan fastighet
blott omkring 0,35 miljarder kronor eller sålunda ca 1,33 procent av hela
den uppskattade inkomsten i riket. Då inkomst av annan fastighet avser
såväl en- och tvåfamiljsfastigheter som hela beståndet av hyresfastigheter,
även till den del de är uthyrda för bedrivande av rörelse, är det uppenbart,
att inkomsten av en- och tvåfamiljshusen är endast en mindre del av den
uppskattade inkomsten av annan fastighet. För kommunerna är denna inkomst
av mindre betydelse, då gjorda undersökningar visat, att för en- och
tvåfamiljsfastigheter endast i sällsynta undantagsfall uppkommer någon till
kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst.
Den av de sakkunniga föreslagna metoden skulle erbjuda mycket stora
fördelar framför det nuvarande systemet i fråga om enkelhet i tillämpningen
på ett område där f. n. tillämpningssvårigheterna är betydande. Metoden
skulle komma att avse ett förhållandevis stort antal skattskyldiga. De praktiska
vinsterna av förslaget för såväl allmänheten som taxeringsmyndigheterna
är sålunda uppenbara. Metoden skulle vidare leda till större enhetlighet
olika skattskyldiga emellan och därigenom befordra rättvisesynpunkten.
Rörande frågan om det procenttal, som borde användas vid inkomstberäkning
enligt de föreslagna särskilda bestämmelserna för en- och tvåfamiljsfastigheter,
yttrade departementschefen bl. a. följande.
Eftersom en- och tvåfamiljsfastigheter knappast kan likställas med förvärvskällor
i vanlig mening, förutsätter jag, att värdet av den förmån, som
ägarna kan anses åtnjuta av det egna kapitalet i fastigheterna, bör uppskattas
efter ett jämförelsevis lågt procenttal. Det ligger nära till hands att därvid
anknyta till den avkastning ägaren skulle erhålla, om han placerade det
jämförelsevis lilla kapital, som det vanligtvis rör sig om, på ett sätt som eljest
kunde tänkas ifrågakomma, exempelvis genom insättning i sparbank. Med
utgångspunkt från nu rådande förhållanden borde procenttalet i så fall lämpligen
bestämmas till 3. Då ränta å lånat kapital får avdragas med verkliga
beloppet och sådan ränta i allmänhet utgår efter ett något högre procenttal,
blir resultatet, att den beräknade räntan å det egna kapitalet oftast kommer
att i realiteten understiga 3 procent av detta kapital. Ju högre ränta en
fastighetsägare nödgas betala å det lånade kapitalet, desto lägre blir det
procenttal, som motsvarar förhållandet mellan uppskattad inkomst av eneller
tvåfamiljsfastighet och eget kapital däri.
Som i det föregående redovisats har vissa undersökningar gjorts för att
få till stånd en jämförelse mellan ett beräknat utfall av den nu föreslagna
metoden med användning av procenttalet 3 och det utfall, som kan antagas
bli resultatet av årets taxering. Jämförelsen ger anledning förmoda att någon
större skillnad i allmänhet icke skall uppkomma. Det är givet att för
Bevillningsutskottets betänkande nr 77. 5
vissa enskilda skattskyldiga den nya metoden kan till en början te sig som
en skärpning; detta torde bli förhållandet i sådana fall då jämförelsevis stora
reparationer verkställts under det sista året för de gamla reglernas tillämpning.
Det är emellertid härvidlag att märka att en utjämning kommer att
ske så småningom. Under reparationsfria år eller år då mycket små reparationer
göres torde den nya metoden medföra en lindrigare beskattning. På
längre sikt bör sålunda utfallet bli i stort sett detsamma för de enskilda.
Vid riksdagsbehandlingen av förenämnda proposition nr 187 väcktes motioner,
vari bl. a. framställdes yrkanden av samma innebörd som de i de nu
föreliggande motionerna framförda. Sålunda hemställdes i de likalydande
motionerna I: 474 och II: 596 om avslag på propositionen, i motionen I: 473
bl. a. att bruttointäkten måtte bestämmas till 2 % av fastighetens taxeringsvärde
samt i motionen II: 595 att bruttointäkten måtte bestämmas till 2,5 %
av taxeringsvärdet.
I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 tillstyrkte 1953 års bevillningsutskott
propositionen och anförde därvid bl. a. följande.
Utskottet finner att ett genomförande av det i propositionen framlagda
förslaget skulle innebära en avsevärd och värdefull förenkling av såväl de
skattskyldigas deklarationsbestyr som taxeringsmyndigheternas och skattedomstolarnas
åligganden. I detta avseende erinrar utskottet om den i propositionen
återgivna uppgiften att antalet i riket befintliga en- och tvåfamiljshus
å annan fastighet redan år 1945 uppgick till 680 000. Med hänsyn
till den särskilda beskaffenheten av de med förslaget avsedda fastigheterna
kan det icke anses stridande mot kommunalskattelagens grundprinciper, att
dessa fastigheter undantages från inkomstberäkning enligt vanliga grunder.
Utgifterna för fastigheter av denna art — liksom förmånen att nyttja fastigheterna
— är i allmänhet att hänföra till det sätt, varpå de skattskyldiga
tillgodoser egna levnadsbehov, något som i övrigt icke anses böra påverka i
kommunalskattelagen reglerad inkomstberäkning. En avgjord fördel finner
utskottet det vara, att åtskilliga uppskattnings- och bedömningsfrågor, som
kan vara föremål för olika uppfattningar och därför enligt vad erfarenheten
givit vid handen ofta lett till skatteprocesser, vid förslagets genomförande
skulle bortfalla. Förslaget kan vidare förväntas leda till större likformighet
och rättvisa i beskattningen. I praktiken är det nämligen ogörligt att nöjaktigt
kontrollera befogenheten av yrkade avdrag eller att på ett riktigt sätt
avväga uppskattningen av bruttointäkterna från dessa fastigheter. Verkställda
statistiska undersökningar ger vid handen, att taxeringsutfallet vid
begagnandet av procenttalet 3 för beräkning av bruttointäkten i genomsnitt
kan beräknas bli detsamma som vid tillämpningen av den vanliga inkomstberäkningen.
Den föreslagna metoden är således i princip icke avsedd att
leda till ändring i skattebelastningen.
I anledning av de likalydande motionerna I: 474 och II: 596 anförde utskottet
bl. a. följande.
De av motionärerna framförda principiella betänkligheterna mot förslaget
kan utskottet icke dela. Såsom utskottet redan framhållit påverkas inkomsttaxeringen
i princip icke av det sätt, varpå en skattskyldig tillgodo
-
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
ser sitt behov av bostad, och det synes därför ägnat att främja jämlikhet
och rättvisa i beskattningen, om denna grundsats genomföres även beträffande
skattskyldiga, som tillgodoser sitt bostadsbehov genom innehav av
en- eller tvåfamiljsfastighet. Mot detta betraktelsesätt kan ej anses stridande,
att ägaren till sådan fastighet beskattas för på visst sätt uppskattat värde
av den förmån, som kan beräknas tillgodokomma honom av eget, i fastigheten
befintligt kapital. Därmed är icke, såsom motionärerna förmenar,
någon objektbeskattning åsyftad. En viss schablonisering innebär givetvis
den föreslagna metoden, eftersom beräkningen av förmånens värde icke
skall varieras med hänsyn till arten eller graden av fastigheternas utnyttjande.
I detta avseende anknyter förslaget emellertid till vad som nu i stor
omfattning tillämpas inom ramen för redan gällande bestämmelser.
Motionärernas uttalande att förslagets genomförande skulle leda till en
skärpning av skatten för villaägare synes missvisande. Den i propositionen
redovisade undersökningen av 1953 års deklarationer, som omfattat
uPPgifter från samtliga län i riket, antyder att taxering enligt förslaget för
de skattskyldiga genomsnittligt skulle leda till ett något gynnsammare
utfall än taxering enligt nu gällande regler. Ett sådant resultat synes naturligt
med hänsyn till förslagets principiella innebörd — att ej annan inkomst
av fastigheterna skall taxeras än en efter högst tre procent beräknad avkastning
av det egna kapitalet i fastigheten. Ett i bostadsfastighet placerat
kapital torde i allmänhet beräknas lämna högre avkastning än 3 procent.
Slutligen kan beträffande jämförelser mellan taxeringsutfall enligt den föreslagna
metoden och resultat av taxering enligt nu gällande bestämmelser
erinras om de i propositionen återgivna uttalandena om svårigheterna
att vid tillämpning av dessa bestämmelser i praktiken uppnå ett riktigt
resultat. Man kan med hänsyn härtill icke obetingat utgå från att de taxeringar,
som verkställts jämlikt nu gällande bestämmelser, i och för sig
är helt riktiga. Dessa bestämmelser torde i ej ringa utsträckning ha utnyttjats
på ett icke avsett sätt, och det får anses vara en av den föreslagna metodens
fördelar, att sådana missbruk förhindras.
Vidare yttrade utskottet beträffande val av procenttal bl. a. följande.
I fråga om det i propositionen föreslagna procenttalet vill utskottet erinra,
att bruttointäkten med begagnande av detta procenttal skall beräknas å hela
taxeringsvärdet, varefter avdrag sker för de verkliga ränteutgifterna. I propositionen
redovisade undersökningar rörande ränteavdrag i 1953 års deklarationer
visar, att sådana avdrag gjorts från intäkt av fastigheter av förevarande
art med belopp, motsvarande i genomsnitt 3,4 procent å skuldbeloppet.
Det procenttal, som skall ligga till grund för beräkning av bruttointäkten,
bör uppenbarligen icke ligga alltför mycket under det, som motsvarar
ränteutgifterna, då eljest underskott regelbundet skulle uppkomma
även å fastigheter, som är belånade i blott normal omfattning. Såsom i
propositionen anförts, innebär fastställande av ett procenttal av 3, såvitt
de gjorda undersökningarna ger vid handen, att nettointäkten genomsnittligt
kommer att motsvara blott 2,4 procent av det egna kapitalet. En sänkning
av procenttalet till 2,5 skulle medföra, att nettointäkten skulle motsvara
blott 1,23 procent av det egna kapitalet. Därest procenttalet sänktes till 2,
skulle nettointäkten uppgå till allenast 0,0 5 procent av det egna kapitalet.
Utskottet finner med hänsyn härtill och på de i propositionen anförda
skälen, att det föreslagna procenttalet med hänsyn till rådande förhållan
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
7
den är väl avvägt, varför utskottet avstyrker de ifrågavarande motionerna
I: 473 och II: 595. I propositionen förutsättes, att frågan om procenttalet
skall upptagas till nytt övervägande, om mera väsentligt ändrade förhållanden
därtill föranleder.
Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgiväs följande.
I de likalydande motionerna 1:327 och 11:440 har uttalats
att skattetrycket i vårt land numera nått en höjd, som icke tilläte annat än
helt betydelselösa avsteg från en rättvis beskattning. Det borde därför icke
vara tal om att, för att lindra arbetsbördan hos de fiskalt arbetande, till beskattning
upptaga schablonmässigt bestämda belopp. Införandet av schablonmetoden
i fråga om beräkning av intäkten av villafastighet hade även
motiverats med att villaägaren investerat visst kapital i fastigheten, vilket
normalt borde lämna avkastning. Detta vore icke ett godtagbart skäl. Principerna
om jämlikhet och rättvisa i beskattningen måste innebära, att den
skattskyldige icke skulle påföras skatt med hänsyn till en inkomst som han
enligt lagstiftarens mer eller mindre skönsmässiga uppfattning bort ha utan
efter den inkomst som han verkligen haft. Schablonmetoden komme att betyda
en ganska allvarlig skatteskärpning. En sådan skärpning, som i många
fall träffade personer med relativt liten skatteförmåga, tedde sig så mycket
mer omotiverad som den för villaägaren innebure en form av hyreshöjning
och det för hyresgäster sedan mer än ett decennium tillbaka rått hyresstopp.
Som motivering för det i de likalydande motionerna 1:328 och
1 1:42 5 framställda yrkandet har framhållits, att schablonmetoden vid
inkomstbeskattningen av villafastigheter innebure att hänsyn icke toges till
villaägarens verkliga skatteförmåga. Ägare av äldre villor bleve relativt
hårdare beskattade än ägare av nya villor. Likaså bleve sådana villaägare,
vilka på grund av bristande likviditet eller annan omständighet icke haft
möjlighet att företaga reparationer i nödig omfattning, försatta i ett sämre
läge än de som haft de ekonomiska resurserna för att försätta sin fastighet
i gott skick. Den fastställda ordningen medförde i genomsnitt en icke
obetydlig skatteskärpning. Utredningar visade att skatteskärpningen i många
fall bleve högst väsentlig. I praktiken innebure detta en hyreshöjning vilken
— sedd mot bakgrunden av att det för hyresgäster i stort sett rådde hyresstopp
— icke kunde betecknas som skälig. Från samhällets synpunkt borde
man i stället söka uppmuntra egnahemsägare, eftersom det sparande tillskapandet
av ett eget hem innebure vore i hög grad gagneligt för hela samhället.
En sänkning av procenttalet för intäktens beräknande till åtminstone
två vore motiverad.
Till stöd för yrkandet i de likalydande motionerna 1:329 och
11:435 har anförts bl. a. följande. Schablontaxeringen i förening med de
år 1952 kraftigt höjda taxeringsvärdena hade realiter inneburit en kraftig
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
hyreshöjning för villafastigheter genom att ägarens skatteutgifter ökat.
Höjningen av taxeringsvärdet medförde nämligen en automatisk höjning
av den beräknade inkomsten, medan avdragen för ränta och tomträttsavgäld
förbleve oförändrade. Denna höjning kompenserades icke av att repartitionstalet
nedsatts till 4. Den framstode så mycket mera orättvis som hyresbeloppen
för hyresgäster i stort sett varit oförändrade. Den höjning, som medgivits
i hyresnivån för dessa, hade berott på ökade kostnader för reparationer,
fastighetsskötsel m. m., vilka lika hårt drabbade den enskilde husägaren.
Det måste framstå som omotiverat att belöna den omtänksamhet och sparsamhet,
som egnahemsägaren visat, med en ökad skattebörda. En av möjligheterna
att på ett enkelt sätt eliminera dessa orättvisor vore att bestämma
hyresvärdet schablonmässigt till 2,5 procent av taxeringsvärdet. Då flertalet
äldre en- och tvåfamiljsfastigheter besvärades av relativt ringa skuld
i förhållande till nuvarande taxeringsvärde, torde man kunna räkna med
en nettointäkt från dessa fastigheter av ca 2 procent på taxeringsvärdet,
även om hyresvärdet beräknades efter 2,5 procent.
Utskottet. Enligt vid 1953 års riksdag antagna ändringar av 24 och 25 §§
kommunalskattelagen skall beräkning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
från och med beskattningsåret 1954 ske enligt en förenklad
schablonmetod. Såsom intäkt av sådan fastighet skall upptagas ett belopp,
motsvarande 3 procent av fastighetens taxeringsvärde. Från intäkten medgives
avdrag allenast för ränta å lånat, i fastigheten nedlagt kapital samt
för tomträttsavgäld eller dylik avgäld. Innebörden av dessa bestämmelser
är, att såsom inkomst skall i princip upptagas en till 3 procent beräknad
ränta å ägarens eget kapital i fastighet varom här är fråga.
I de nu föreliggande motionerna har framställts yrkanden om upphävande
av eller ändring i berörda bestämmelser. Sålunda yrkas i de likalydande
motionerna 1:327 (av herr Ewerlöf in. fl.) och 11:440 (av herr Hjalmarson
in. fl.) att schablontaxeringen av en- och tvåfamiljsfastigheter skall
upphöra och taxeringen av dessa fastigheter ske enligt för annan fastighet
i övrigt gällande bestämmelser. I de likalydande motionerna 1:328 (av herr
Lundqvist) samt 11:425 (av herrar Cassel och Staxäng) hemställes att berörda
procenttal måtte bestämmas till 2. Slutligen yrkas i de likalydande
motionerna 1:329 (av herr Spetz in. fl.) och 11:435 (av herr Sjölin in. fl.)
att procenttalet för beräkning av bruttointäkten måtte nedsättas till 2,5.
Samtliga här nämnda motionsyrkanden överensstämmer med yrkanden
i motioner, väckta i anledning av proposition nr 187 till 1953 års riksdag,
vari framlades förslag om taxering av villafastighet enligt den här ovan
omnämnda schablonmetoden. I sitt av riksdagen godkända betänkande nr
50 avstyrkte 1953 års bevillningsutskott berörda motioner. I nämnda betänkande
underströk utskottet starkt värdet ur praktisk synpunkt av den
föreslagna förenklingen samt framhöll rörande de invändningar av princi
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
9
piell innebörd som riktats mot de föreslagna reglerna bl. a., att det med hänsyn
till villafastigheternas särskilda beskaffenhet icke kunde anses stridande
mot kommunalskattelagens grundprinciper, att dessa fastigheter undantoges
från inkomstberäkning enligt de för annan fastighet gällande
grunderna. Utskottet anförde vidare bl. a. att inkomsttaxeringen i princip
icke påverkades av det sätt, varpå en skattskyldig tillgodosåge sitt behov
av bostad. Det syntes därför ägnat att främja jämlikhet och rättvisa i beskattningen,
om denna grundsats genomfördes även beträffande skattskyldiga,
som tillgodosåge sitt bostadsbehov genom innehav av en- eller tvåfamilj
sfastighet. Beträffande framkomna farhågor att den föreslagna metoden
skulle leda till skärpt beskattning av villafastigheterna fann utskottet
en i propositionen nr 187 redovisad undersökning av vissa år 1953 avgivna
deklarationer tyda på att taxering enligt denna metod för de skattskyldiga
genomsnittligt skulle leda till ett något gynnsammare utfall än
taxering enligt då gällande regler. Ett sådant resultat syntes naturligt med
hänsyn till förslagets principiella innebörd att ej annan inkomst av fastigheten
skulle taxeras än en efter högst 3 procent beräknad avkastning
av det egna kapitalet i fastigheten. Beträffande valet av procenttal uttalade
utskottet, att i propositionen föreslagna 3 procent, såvitt nyssnämnda undersökningar
gåve vid handen, innebure att nettointäkten genomsnittligen
komme att motsvara blott 2,4 procent av det egna kapitalet samt att en
sänkning av procenttalet till 2,5 skulle medföra att nettointäkten skulle
motsvara blott 1,23 procent av det egna kapitalet. Därest procenttalet sänktes
till 2, skulle nettointäkten uppgå till endast 0,0 5 procent av det egna
kapitalet. Utskottet erinrade även om att det i propositionen förutsattes,
att frågan om procenttalet skulle upptagas till nytt övervägande om mera
väsentligt ändrade förhållanden därtill föranledde.
Vad som anförts till stöd för de i de nu föreliggande motionerna framförda
yrkandena om ändringar i beskattningen av villafastigheter överensstämmer
i allt väsentligt med de ovannämnda vid 1953 års riksdag väckta
motionerna i förevarande ämne. Utskottet vill erinra om att bestämmelserna
rörande beräkning av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter skall tilllämpas
första gången vid 1955 års taxering. Någon erfarenhet av de nya
reglernas tillämpning i praktiken föreligger alltså icke i annan mån än
som framgår av ovan omnämnda, vid frågans behandling föregående år
redovisade stickprovsundersökning av 1953 års deklarationsmaterial. Under
sådana förhållanden bör det enligt utskottets mening icke komma i
fråga att nu förorda ett annat ställningstagande i förevarande avseende
än som intogs av 1953 års riksdag. Utskottet avstyrker fördenskull de
förevarande motionsyrkandena.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att de likalydande motionerna 1:327 av herr Ewerlöf
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
m. fl. och 11:440 av herr Hjalmarson ra. fl. om ändrad ordning
för taxering av villafastigheter icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
2) att de likalydande motionerna 1:328 av herr Lundqvist
samt 11:425 av herrar Cassel och Staxäng om ändrade bestämmelser
för beskattning av villafastigheter icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd; ävensom
3) att de likalydande motionerna 1:329 av herr Spetz
m. fl. och 11:435 av herr Sjölin m. fl. om ändrad ordning
för taxering av villafastigheter, i de delar motionerna behandlas
i detta betänkande, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf
Elofsson, Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Magnusson;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Strandh, Kärrlander, Wiklund, Anderson
i Sundsvall och Nilsson i Svalöv.
Reservationer:
I) av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv, vilka ansett, att utskottet
bort under punkten 1) hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 327 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 440 av herr Hjalmarson
m. fl., antaga följande
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370J.
Härigenom förordnas, att 24 § och 25 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 samt anvisningarna till 24 § punkt 2, till 25 § punkterna
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
11
1—4( till 29 § punkt 1 och till 36 § punkt 1 samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, samt att 25 § 3 mom. och anvisningarna till
24 § punkt 6 samma lag skola upphöra att gälla.
24 §.
Till intäkt av annan fastighet skall, där ej annat föranledes av vad nedan
i andra stycket stadgas, hänföras vad av fastighet här i riket, som taxerats
såsom annan fastighet, kommit ägaren till godo, såsom:
hyresvärdet av---— frälseränta.
Har fastighet — — — 30 § 2 mom.
Förmån av —■ — — särskilt redovisas.
Där fastighet---såsom kapitaltillskott.
(Se vidare anvisningarna.)
25 §.
1 mom. Från bruttointäkten av annan fastighet må avdrag göras för omkostnader,
såsom för:
brandförsäkring, reparation---— liknande avgäld.
Medlem av —- --såsom kapitaltillskott.
Har bostadsförening —--såsom kapitaltillskott.
Anvisningar
till 24 §.
2. Såsom av näst sista stycket i 24 § framgår, skall---av bostads
värdet.
Om däremot---- uppgivna intäkterna.
Föreligger handelsträdgårdsrörelse---— av rörelse.
till 25 §.
1. Bestämmelsen om -—---fri bostad.
2. Avdrag medgives för ----under beskattningsåret.
3. Avdrag för värdeminskning---—- för inventarier.
4. Därest brandförsäkring tagits för all framtid, må avdrag för under
—----en gång.
Därest premien för försäkring för all framtid enligt försäkringsavtalet erlägges
under ett bestämt antal år med lika belopp för år räknat, må för vart
och ett av dessa år avdrag ske med--- — 40 %.
till 29 §.
1. Har annan —--av rörelseinkomsten.
Har den skattskyldige i rörelse, som av honom utövats, för förädling eller
förbrukning tillgodogjort sig produkter från eget jordbruk eller någon dess
binäring eller från eget skogsbruk eller råämnen från egen eller av honom
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 17.
brukad, i rörelsen ej använd fastighet, skall, såsom av 21 och 24 §§ framgår,
värdet av sådana produkter eller råämnen upptagas såsom intäkt av
fastigheten. Samma värde får därför avföras såsom omkostnad i rörelsen.
Detsamma gäller---särskild förvärvskälla.
till 36 §.
1. Vid beräkning---stämpelkostnader m. m. Har den — — — annan
förvärvskälla.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPPgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
II) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Strandh och Anderson
i Sundsvall, vilka ansett, att utskottet bort under punkten 3) hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
I: 329 av herr Spetz m. fl. och II: 435 av herr Sjölin
m. fl., i de delar motionerna behandlas i detta betänkande,
för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 2i § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 870).
Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 enligt detta författningsrums avfattning jämlikt lagen den
5 juni 1953, nr 404, skall — med giltighet från det sistnämnda lag träder
i kraft — erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
24 §.
2 mom. Är annan fastighet inrättad till bostad åt en familj jämte personliga
tjänare (enfamiljsfastighet) eller två familjer jämte personliga tjänare
(tvåfamiljsfastighet) och föreligger ej fall, som avses nedan i sista
stycket, skall såsom intäkt av fastigheten upptagas ett belopp motsvarande
för helt år räknat två och en halv procent av fastighetens taxeringsvärde
året näst före taxeringsåret. Finnes ej taxeringsvärde åsatt för året näst
före taxeringsåret, beräknas intäkten på grundval av fastighetens värde,
Bevillningsutskottets betänkande nr 77.
13
uppskattat enligt de grunder, som gällt för åsättande av taxeringsvärde för
året näst före taxeringsåret.
Vad i---använda fastighetsdelen.
Har fastighet---icke ske.
Vad i —--eller prästgård.
Särskilt yttrande
av herr Jonsson i Skedsbygd, som anfört följande:
»Då någon erfarenhet av den praktiska tillämpningen av lagstiftningen
om schablonberäkning vid taxering av inkomst av en- och tvåfamilj sfastigheter
ännu icke vunnits, finner jag inga skäl föreligga att nu vidtaga ändring
i denna lagstiftning.
Redan vid antagandet föregående år av ifrågavarande lagstiftning hyste
jag emellertid starka betänkligheter mot densamma med hänsyn till de i
vissa hänseenden ogynnsamma verkningar som bestämmelserna enligt min
mening kan befaras medföra. Sålunda kan den genomförda lagändringen
få icke önskvärda konsekvenser i fråga om bl. a. underhåll av sådan bostadsfastighet
varom här är fråga. Det kan även tänkas att det nya systemet för
beräkning av bostadsvärdet kan komma att medföra minskat intresse för
investering av sparkapital i egna hem. Enligt min mening bör ej blott frågan
om vilket procenttal som skall ligga till grund för beräkning av bruttointäkt
av ifrågavarande fastigheter kunna påkalla förnyat övervägande.
Även i andra hänseenden bör det nya systemet bli föremål för uppmärksamhet,
därvid, om ogynnsamma verkningar kan påvisas, en omprövning
av förevarande lagstiftning bör ske.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.