Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om förlängning av inbetalningstiden för kvarstående skatt.

1954-03-16 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:24, Betänkande i anledning av väckta motioner om förlängning av inbetalningstiden för kvarstående skatt.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

9

Nr 24.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om förlängning av inbetalningstiden för kvarstående

skatt.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta,

av utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 113 av herr Söderquist m. fl. samt II: 145

av herrar Sjölin och Strandh, vari hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag om förlängning

av inbetalningstiden för kvarskatter»; ävensom

2) de likalydande motionerna 1:330 av herr Svärd och 11:427 av herr

Cassel m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om förslag till sådan ändring av uppbördsförordningen att

uppdelningen av kvarskatten när det gäller belopp över 1 000 kronor sker

på de terminer som infaller i mars, maj, juli och september månader».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna II: 145 och II: 427.

Enligt uppbördsförordningen (28 §) skall kvarstående skatt under fem

kronor icke erläggas. Kvarstående skatt förfaller till betalning om den uppgår

till högst 50 kronor under uppbördsterminen den 6—13 mars och om

den överstiger 50 kronor med lika belopp under nämnda termin och uppbördsterminen

den 6—13 maj. Därest den skattskyldige är löntagare med

A-skatt skall sålunda löneavdrag för kvarstående skatt verkställas under

månaderna januari—april.

I huvudsak samma ordning gällde enligt 1945 års uppbördsförordning.

Emellertid medgavs beträffande skatt i anledning av 1948 och 1949 års taxeringar

— de första taxeringarna av inkomst, varå källskatt erlagts — anstånd

med erläggande av kvarstående skatt på det sätt att den skatt, som

skulle betalas under terminen i mars, i stället skulle erläggas under terminen

i maj, samt att den skatt, vilken skulle gäldas under terminen i maj, behövde

erläggas först under terminen i september. För löntagare med A-skatt innebar

anståndet, att löneavdrag för kvarstående skatt skulle verkställas under

månaderna januari—augusti.

Vid 1950 års riksdags höstsession framställdes interpellationer och en

enkel fråga till chefen för finansdepartementet rörande spörsmålet om en

förlängning av betalningstiden för kvarstående skatt. Nämnda interpella
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

tioner och den enkla frågan besvarades av departementschefen i ett sammanhang,

därvid denne till en början erinrade om vad som förekommit då

spörsmålet rörande anstånd med kvarstående skatt enligt 1949 års taxering

behandlats vid 1949 års riksdag. Såsom motivering för ett anstånd hade då

särskilt anförts, att många skattskyldiga vid erläggandet av 1948 års preliminärskatt

alltjämt varit i viss mån okunniga om uppbördssystemets verkningar;

full och allmän kännedom därom hade vunnits först i samband med

utsändandet i december 1948 av debetsedlarna å slutlig skatt enligt 1948 års

taxering. I anslutning därtill hade departementschefen framhållit, att han

utginge ifrån att — såvitt icke läget bleve ett annat än vad som då, d. v. s.

i november 1949, kunnat förutses — något liknande anståndsförfarande icke

vidare skulle ifrågakomma. Dessa uttalanden hade icke föranlett någon erinran

från riksdagens sida. Därefter framhöll departementschefen, att en eventuell

utsträckning av betalningstiden vid 1950 års taxering skulle medföra

en underbalansering av budgeten för budgetåret 1950/51, samt redogjorde

för de uppbördstekniska skäl som talade mot en förlängning av inbetalningstiden

till sex månader. Departementschefen ansåg sig icke böra föreslå

någon förlängning av betalningsperioden. Han ville emellertid erinra

om att skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet

eller eljest oförvållat blivit nedsatt, kunde beviljas visst anstånd med

erläggandet av kvarstående skatt.

I motioner vid 1951 års riksdag hemställdes att riksdagen måtte besluta

att kvarstående skatt skulle fördelas på sex månader och inbetalas till statsverket

under uppbördsterminer i april och juni. Motionerna upptogs till behandling

i samma års bevillningsutskotts betänkande nr 47, därvid utskottet

uttalade, att en av de frågor, som vore föremål för utredning av 1949

års uppbördssakkunniga, avsåge när uppbörd skulle verkställas av olika

slags skatter. Att under sådana förhållanden ifrågasätta ändring i gällande

bestämmelser innan uppbördssakkunniga slutfört sin utredning torde icke

kunna komma i fråga. Icke heller syntes det påkallat med provisorisk lagstiftning

på området för tiden dessförinnan. Utskottet avstyrkte förty motionerna.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

De uppbördssakkunniga har behandlat förevarande fråga i sitt betänkande

med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1) och

därvid anfört följande (s. 170).

Den kvarstående skatten förfaller till betalning under uppbördsterminerna

i mars och maj månader. Önskemål ha uttalats om att man — såsom

skedde under åren 1949 och 1950 —- skulle låta den kvarstående skatten betalas

under uppbördsterminerna i maj och september. Även andra önskemål

ha framkommit om förlängning av inbetalningstiden.

De sakkunniga ha till en början diskuterat, om uppbörden av den kvarstående

skatten som hitintills bör ske under två uppbördsterminer eller om

antalet uppbördsterminer bör minskas till en eller utökas till tre eller flera.

Ur kostnadssynpunkt för det allmänna vore det naturligtvis önskvärt med

allenast en uppbördstermin. Detta skulle också kunna motiveras med att den

kvarstående skatten framdeles bör nedgå avsevärt. Emellertid torde det likväl

icke kunna undvikas, att den kvarstående skatten i enskilda fall kan bli

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

så stor att betalningssvårigheter kunna uppkomma, om den skall erläggas

på en gång oberoende av när under året uppbörden skall ske. Med hänsyn

härtill bör antalet uppbördsterminer icke nedsättas. Ä andra sidan torde några

hållbara skäl icke kunna åberopas för en utökning av uppbördsterminernas

antal. De sakkunniga förorda, att den kvarstående skatten skall såsom

f. n. uppbäras under två uppbördsterminer.

De sakkunniga förorda vidare att bestämmelserna i UF om uppbörd av

kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och maj månader skola

bibehållas. Visserligen medgavs under åren 1949 och 1950 en viss förskjutning

av uppbördsterminerna på grund av den kvarstående skattens storlek.

Under år 1951 ha dock uppbördsterminerna varit förlagda till mars och maj.

De förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats och som de

sakkunniga därutöver förorda i förevarande betänkande, böra därjämte

åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna, att av denna anledning

något behov av en sådan förskjutning icke kan anses föreligga. Så

länge arbetsgivarna ha skyldighet att verkställa avdrag å lönen för den kvarstående

skatten, måste hänsyn tagas till deras berättigade önskemål, att den

tid, varunder sådana avdrag skola verkställas, blir så kort som möjligt.

Som skäl för en framflyttning av uppbördsterminerna till senare än i mars

har också anförts, att man därigenom skulle kunna medhinna att i större

utsträckning än eljest ändra verkställda debiteringar på grund av meddelade

beslut i debiterings- och taxeringsmål. Detta skäl har visst fog för sig, särskilt

som det torde vara ofrånkomligt, att även i fortsättningen liksom hitintills

ett stort antal debiterings- och taxeringsbesvär ingivas först efter det

debetsedlarna å slutlig skatt konnnit de skattskyldiga tillhanda i början av

december månad. Det kan vara förenat med svårigheter att meddela beslut i

dessa mål så snabbt, att nya debetsedlar kunna utfärdas före uppbördsterminen

i mars. En framflyttning av första uppbördsterminen till maj skulle

emellertid medföra att den andra uppbördsterminen komme antingen i semestermånaden

juli eller i september månad. Intetdera av dessa alternativ

kan förordas.

Nu gällande regler för den kvarstående skattens fördelning pa de olika

uppbördsterminerna synas böra bibehållas.

På grundval av de sakkunnigas utredning framlades i proposition nr 100

till 1953 års riksdag förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet, bland

annat en ny uppbördsförordning. Departementschefen anslöt sig därvid till

de sakkunnigas ovan intagna uttalanden i förevarande spörsmål. Propositionen

tillstyrktes med vissa smärre ändringar av samma års bevillningsutskott

i dess av riksdagen godkända betänkande nr 33, därvid frågan om uppbördsterminerna

för kvarstående skatt icke föranledde nagot särskilt uttalande

från utskottets sida.

Den nya uppbördsförordningen skall tillämpas från och med innevarande

beskattningsår.

Av innehållet i de förevarande motionerna må här anföras följande.

Till stöd för det i de likalydande motionerna 1:113 och 11:14 5

framförda yrkandet har anförts bland annat att det kunde ifrågasättas, huruvida

uppbördssystemet i dess nuvarande utformning fungerade helt tillfredsställande

och om det inte vore möjligt att genom vissa justeringar göra systemet

bättre. Det kunde utan vidare slås fast, att källskattereformen icke all
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

deles blivit vad den avsetts att vara. Genom flera samverkande orsaker hade

icke obetydliga skillnader förelegat mellan preliminärt erlagd skatt och slutlig

skatt. Den kvarstående skatten framginge av följande sammanställning.

Inkomstår....... 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 (beräknad)

Kvarstående skatt

milj. kr........ 869 703 704 885 820 975 875

De stora kvarskatterna hade utan tvekan för många blivit ett svårt problem.

Kvarskatten skulle betalas under årets första fyra månader. Den behövde

därför inte stiga till alltför stora belopp, förrän de ökade skatteavdragen

under denna tid bleve kännbara. En lättnad i kvarskattebördan skulle

erhållas, om tiden för kvarskattens erläggande förlängdes. För samhället vore

det i denna fråga av intresse att skatteindrivningen kunde ske så effektivt

som möjligt. En förlängning av tiden för betalning av kvarskatten hade därvid

en effektivitetshöjande effekt så till vida som den vore ägnad att minska

beloppet av restskatter. På längre sikt borde samhällets fiskaliska intressen

inte hindra att kvarskatten finge erläggas under hela året efter taxeringsåret.

En sådan ordning vore självfallet den fördelaktigaste för skattebetalaren.

Med hänsyn till att inkomstbortfallet för statsverket under övergångsåret på

grund av kvarskatternas nuvarande storlek skulle bli betydande, om inbetalningstiden

förlängdes till tolv månader, kunde det bli svårt att omedelbart genomföra

en sådan reform. Vidare måste hänsyn tagas till arbetsgivarnas berättigade

intresse av att uppbördstiden för kvarskatterna begränsades. Dessa

överväganden ledde närmast till att den i och för sig önskvärda förlängningen

av inbetalningstiden för kvarskatterna måste begränsas. Villkoret att kvarskatterna

borde inflyta under ett och samma budgetår kunde som visats i

motioner vid 1951 års riksdag uppfyllas med en förlängning av inbetalningstiden

med två månader. Då det i och för sig inte spelade någon roll på längre

sikt för statsverket om inbetalningstiden förskötes utöver halvårsskiftet,

borde en förlängning med fyra månader vara möjlig. Uppbörden av kvarskatten

skulle då kunna ske i maj och september. Vidare borde hänsyn tagas

till att den jämförelsevis hårda belastning, som den nuvarande korta

inbetalningstiden för kvarskatten innebure för skattebetalarna, i många fall

ledde till att vederbörande bleve mindre intresserad av extraarbete.

I de likalydande motionerna 1:330 och 1 1:4 2 7 har anförts bland

annat, att syftet med källskattesystemets införande vore att de skattskyldiga

normalt icke skulle belastas med skatteskulder, som kvarstode långt efter

det inkomsten åtnjutits. Systemet fungerade emellertid icke helt i enlighet

med lagstiftarens intentioner, framför allt därför att de skattskyldiga själva

inte förmådde överblicka sin skattesituation och därför underläte att vid

den preliminära skatteuppbörden göra tillräckligt stora inbetalningar. Detta

berodde säkerligen i flertalet tall icke på försumlighet eller ovilja utan

på en ganska naturlig oförmåga att sätta sig in i den orimligt invecklade skattelagstiftning

som vi under senare år fått. Det kunde icke ligga i sam
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 2b.

13

hällets intresse att kvarskatten äventyrade skattedragarnas ekonomi. Tvärtom

vore det även ur allmän synpunkt angeläget att kvarskatten kunde betalas

med så små störningar i vederbörandes ekonomiska förhållanden som

möjligt. För att så skulle kunna ske vore det nödvändigt att beloppet uppdelades

på mer än två terminer, åtminstone i de fall då det uppginge till

ett mera avsevärt belopp. Förslagsvis borde en sådan uppdelning äga rum

då kvarskattebeloppet överstege 1 000 kronor. En fördelning på de skatteterminer

som infölle under mars, maj, juli och september månader syntes

ändamålsenlig. En del av kvarskatten komme på detta sätt att förfalla till

betalning först efter det att eventuella skogslikvider och åtminstone en del

av skördeinkomsterna influtit.

Storleken av den kvarstående skatten enligt 1951—1954 års taxeringar

ävensom vissa andra uppgifter av intresse i förevarande sammanhang framgår

av nedanstående uppställning. Därvid är att märka, att såsom uppställningen

utvisar vissa uppgifter endast grunda sig på uppskattning.

Taxe-

rings-

år

Erlagd prel. skatt

vid ord. uppbörden

Fyllnads-

inbetalningar

Kvarstående skatt

Fördelning

av lysiska

personers

kvarstående

skatt

Ko-

lumn

10

i pro- cent

av

kolumn

4 + 7

A-

skatt

B-

skatt

(och

C-

skatt)

Sum-

ma

A-

skatt

B-

skatt

Sum-

ma

Aktiebolag

och övriga

juridiska

personer

Fysiska

personer

och osk.

dödsbon

Sum-

ma

A-

skatt

B-

skatt

i

2

3

4

5

6

7

8

9

JO

it

12

13

1951

2 078

1453

3 531

332

570

902

>331

''239

25,5

1952

3 058

1713

4 771

32

500

532

130

692

822

''346

''346

15,5

1953

4 015

1949

5 964

30

360

390

107

870

977

''435

''435

15,4

1954

>4180

‘2 035

''6 215

>25

>325

>350

—

—

''875

—

—

13,3

1 Uppskattat belopp.

Utskottet. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår skall kvarstående

skatt över 50 kronor erläggas med lika belopp under uppbördsterminerna

i mars och maj månader men om den är högst 50 kronor med hela

beloppet i mars månad.

I de likalydande motionerna I: 113 och II: 145 har hemställts om skrivelse

till Kungl. Maj :t med begäran om utredning och förslag om eu förlängning

av ovannämnda inbetalningstider. Motionärerna anser, att det på längre sikt

icke skulle spela någon roll för statsverket om inbetalningstiden förskötes

över halvårsskiftet, och förordar att inbetalning av kvarstående skatt fördelas

på uppbördsterminerna i maj och september månader. Jämväl i de likalydande

motionerna I: 330 och II: 427 yrkas skrivelse till Kungl. Maj :t med

anhållan om förslag i ämnet, därvid motionärerna beträffande belopp över

1 000 kronor föreslår en fördelning av inbetalningstiden på uppbördsterminerna

i mars, maj, juli och september månader.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

Utskottet vill till en början erinra om att den förlängning av inbetalningstiden

för kvarstående skatt, som infördes beträffande skatt i anledning av

1948 och 1949 års taxeringar, d. v. s. beträffande den kvarstående skatt som

erlades 1949 och 1950, motiverades med att många skattskyldiga vid erläggandet

av preliminärskatt åren 1947 och 1948 ännu varit okunniga om källskattesystemets

verkningar. Först i december 1948 i och med erhållandet av

debetsedeln å slutlig skatt enligt 1948 års taxering torde allmän kännedom

i detta hänseende ha erhållits.

Detta betonades av departementschefen, då denne på hösten 1950 i interpellationssvar

behandlade frågan om en förlängning av inbetalningstiden för

kvarstående skatt på grund av 1950 års taxering, d. v. s. den skatt som

skulle erläggas på våren 1951. Departementschefen framhöll jämväl, att en

sådan förlängning skulle medföra en underbalansering av 1950/51 års budget.

Vid 1951 års riksdag väcktes motioner med yrkande om en förlängning av

inbetalningstiden för kvarstående skatt till sex månader. Motionerna avstyrktes

av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande

nr 47, därvid utskottet hänvisade till att frågan vore föremål för utredning

av 1949 års uppbördssakkunniga.

Nämnda sakkunniga har i sitt den 27 oktober 1951 avgivna betänkande

icke ansett sig kunna förorda någon förlängning av inbetalningstiden för

kvarstående skatt. De sakkunniga framhöll, att under år 1951 hade uppbördsterminerna

varit förlagda till mars och maj månader, samt anförde vidare

bl. a., att de förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats

och som de sakkunniga dessutom förordade i nämnda betänkande, därjämte

borde åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna, att av denna

anledning något behov av en förskjutning av uppbördsterminerna icke

kunde anses föreligga. Så länge arbetsgivarna hade skyldighet att verkställa

avdrag å lönen för den kvarstående skatten, måste hänsyn tagas till deras

berättigade önskemål, att den tid, varunder sådana avdrag skulle verkställas,

bleve så kort som möjligt.

Vid framläggandet föregående år av proposition nr 100 med förslag till

bl. a. den nya uppbördsförordningen anslöt sig departementschefen till vad

de sakkunniga sålunda anfört. Förslaget i denna del föranledde icke heller

någon erinran från riksdagens sida.

Den kvarstående skatten har visserligen, såsom i de likalydnade motionerna

I: 113 och II: 145 framhållits, icke minskat till beloppet sedan källskattesystemet

infördes. Vid bedömningen av detta förhållande får emellertid

icke förbises den ökning av erlagd preliminär skatt till ungefär det

dubbla, som skett under samma tid. En viss tendens till minskning av den

kvarstående skattens belopp synes numera även kunna iakttagas. Sålunda

har riksräkenskapsverket i sin inkomstberäkning för budgetåret 1954/55

uttalat, att verket funnit det sannolikt, att den kvarstående skatten enligt

1954 års taxering i jämförelse med föregående år skulle komma att nedgå

med minst 100 miljoner kronor. Verket anser detta bero bl. a. på att antalet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 2b.

15

personer som erlägger preliminär A-skatt ökat och att bestämmelserna om

erläggande av ränta å kvarstående skatt i många fall stimulerat till fyllnadsinbetalningar

efter uppbördsårets utgång. Departementschefen bar även i sin

redogörelse för utfallet av driftbudgeten under innevarande år understrukit,

att ett effektivare preliminärskatteuttag under år 1953 uppnåtts genom en

viss omläggning av källskattetabellerna.

Det torde enligt utskottets mening kunna förväntas, att de förändringar i

uppbördsförfarandet, som genomfördes föregående år, kommer att medverka

till en ytterligare sänkning av den kvarstående skattens belopp i framtiden,

i varje fall såvitt angår löntagarna.

Utskottet vill vidare erinra om att 1950 års skattelagssakkunnigas arbete

med att anpassa beskattningsreglerna till det nya uppbördssystemet ännu

icke är avslutat. Ett led i detta arbete är det förslag om en förenklad beräkning

av inkomst av tjänst, som de sakkunniga väntas framlägga under året

och som uppgivits syfta till att nå överensstämmelse mellan preliminär och

slutlig skatt för flertalet löntagare.

I anslutning till det ovan sagda vill utskottet understryka, att sedan källskatten

infördes strävandena att förbättra uppbördssystemet i väsentlig mån

varit inriktade på att ernå en ordning, enligt vilken den preliminära skatten

så nära som möjligt ansluter sig till den slutliga skatten. Vid den senaste

översynen av bestämmelserna, som ledde till 1953 års lagstiftning i ämnet,

genomfördes också regler i här nämnt syfte. Det måste emellertid konstateras

att, även om dessa regler enligt vad som tidigare framhållits sannolikt

kommer att innebära åtskilliga förbättringar i förhållande till tidigare, effektiviteten

av desamma alltjämt i viss utsträckning är beroende av medverkan

från de skattskyldigas sida. Ur denna synpunkt måste antagas, att en

uppmjukning i sättet för erläggande av kvarstående skatt i princip motverkar

syftet med källskatten. I detta sammanhang finner utskottet särskild

anledning framhålla vikten av att de skattskyldiga erhåller tillfredsställande

anvisningar om vad som från deras sida är att iakttaga för undvikande av

kvarstående skatt.

Av det tidigare anförda framgår, att förevarande spörsmål nyligen varit

föremål för behandling av de uppbördssakkunniga samt att riksdagen föregående

år tog ställning till detsamma. Utskottet anser sig med hänsyn härtill

icke böra tillstyrka skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran om förslag

till ändring i de föregående år antagna bestämmelserna innan någon erfarenhet

vunnits av den nya uppbördsförordningens tillämpning i praktiken. Utskottet

avstyrker förty de föreliggande motionerna.

Avslutningsvis vill emellertid utskottet framhålla, att möjligheter till

anstånd med erläggande av bl. a. kvarstående skatt finnes i åtskilliga fall.

Sålunda må skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet

eller sjukdom eller eljest oförvållat eller på grund av militärtjänstgöring

blivit nedsatt, beviljas sådant anstånd som regel i längst ett år.

Även skattskyldig, som anfört besvär angående sin taxering, kan medgivas

anstånd i den mån vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt bifall till bo
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

svären. Om skattskyldig gör gällande att fel har uppkommit vid debiteringen,

kan han erhålla anstånd till dess den lokala skattemyndigheten behandlat

hans ansökning om rättelse.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 113 av herr Söderquist

m. fl. samt II: 145 av herrar Sjölin och Strandh om

förlängning av inbetalningstiden för kvarstående skatt icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd, ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 330 av herr Svärd och

II: 427 av herr Cassel m. fl., om ändrad ordning för uppbörd

av kvarstående skatt icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 16 mars 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson,

Falk, Velander, Söderquist, Niklasson, Damström och Snygg; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Kärrlander, Christenson i Malmö, Anderson i Sundsvall, Nilsson i

Svalöv, Jansson i Aspeboda, Asp och Andersson i Essvik.

Reservationer:

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Christenson i Malmö

och Anderson i Sundsvall, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan

bort ha följande lydelse:

»Såsom av--— (= utskottet s. 13 råd 14 nedifrån — s. 14 rad 11 nedifrån)

---riksdagens sida.

Den kvarstående skatten har emellertid, såsom framhållits i de likalydande

motionerna I: 113 och II: 145 under de senare åren icke nedgått

utan uppgår alltjämt till betydande belopp. Trots de vidtagna åtgärderna

i syfte att nedbringa kvarskatterna har de snarast visat en stigande tendens.

Även om detta förhållande bör ses mot bakgrunden av att preliminärskatterna

i dess helhet ökat, förminskas härmed icke problemets för

skattebetalarna allvarliga innebörd. Särskilt vill utskottet i detta sam
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

17

manhang fästa uppmärksamheten vid att — såsom visats i den ovan lämnade

redogörelsen — ökningen av kvarskatterna under de senare åren i

dess helhet faller på fysiska personer. För aktiebolag och övriga juridiska

personer har den kvarstående skatten under de tre senaste taxeringsåren

minskat med ca 225 miljoner kronor, medan den för fysiska personer under

samma tid har ökat med ca 300 miljoner kronor. Denna skillnad i utvecklingen,

som beror på den genom räntebestämmelserna stimulerade kraftiga

ökningen i fyllnadsbetalningarna för aktiebolag och övriga juridiska

personer, torde närmast understryka den i motionerna gjorda iakttagelsen

att den enskilde skattebetalaren oftast har betydligt svårare att överblicka

sin skattesituation. Den kan emellertid även bero på att det för fysiska personer

i allmänhet är avsevärt besvärligare att kunna göra erforderliga fyllnadsbetalningar,

särskilt i de fall vederbörande samtidigt har kvarskatt att

betala.

De hittills gjorda erfarenheterna understryker enligt utskottets mening

den i motionerna framförda uppfattningen att källskattereformen, som i

sitt syfte att effektivisera och underlätta skattebetalningen utan tvivel var

en riktig åtgärd, icke helt har uppfyllt detta syfte. Uppbördsförfarandet torde

därför, för att bättre fylla de angivna syftemålen, behöva justeras i fråga om

tiden för inbetalning av kvarstående skatt. Utskottet hyser nämligen den

uppfattningen, att även efter de vid fjolårets riksdag beslutade ändringarna

i uppbördsförfarandet kommer med all sannolikhet kvarskatteproblemet vad

gäller kvarskatternas börda på de enskilda skattebetalarna att kvarstå, om

inbetalningstiden bibehålies oförändrad.

Av det sagda framgår, att utskottet ansluter sig till uppfattningen i motionerna

1: 113 och II: 145 att en förlängning av inbetalningstiden bör övervägas.

Såsom framhållits i motionerna, skulle detta kunna ske utan att det

på längre sikt behöver innebära några förluster för statsverket. Snarare har

en förlängning av inbetalningstiden en ur uppbördssynpunkt effektivitetshöjande

effekt så till vida som den är ägnad att minska beloppet av restförda

skatter. Motionärerna yrkar i första hand att en förlängning av inbetalningstiden

till åtta månader bör prövas. Utskottet ansluter sig härtill. Vid utredningen

bör även prövas vid vilka inbetalningsterminer den kvarstående skatten

i så fall bör erläggas. Skulle utredningen mot utskottets förmodan icke

finna det lämpligt att förlänga inbetalningstiden till åtta månader, bör utredningen

pröva en förlängning till sex månader.

Utskottet vill tillägga, att en av de avgörande synpunkterna för dess ställningstagande

har varit att de till beloppet betydande kvarskatterna utgör en

allvarlig börda för skattebetalarna, och en börda, som utan att samhällets

berättigade fiskaliska intressen trädes för när, kan lättas. Särskilt stor vikt

har utskottet vidare fäst vid den synpunkten, atl kvarskatterna till följd av

det relativt hårda uppbördsförfarandet utövar en avskräckande effekt på

den enskildes villighet att åtaga sig extraarbete med därav härflytande extrainkomster.

Det ligger enligt utskottets mening i hela samhällets intresse

atl i möjlig mån undanröja sådana moment i skattesystemet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 23—24.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande nr 24.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att riksdagen med bifall till de likalydande motionerna

I: 113 av herr Söderquist m. fl. samt II: 145 av herrar Sjölin

och Strandh måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning

och förslag om förlängning av inbetalningstiden för

kvarstående skatt; ävensom

2) att de likalydande motionerna I: 330 av herr Svärd och

II: 427 av herr Cassel m. fl. om ändrad ordning för uppbörd

av kvarstående skatt måtte, i den mån de icke kan anses

besvarade genom vad utskottet ovan anfört och hemställt,

av riksdagen lämnas utan åtgärd.»

II) av herr Nilsson i Svalöv.

547242.

Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.