Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

1954-03-30 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:31, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

1

Nr 31.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,

jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 22 januari 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 64, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr

370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.

I propositionen föreslås att ersättning, som på grund av lagen om allmän

sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade,

annorledes än i form av livränta, skall utgöra icke skattepliktig inkomst

för denne. Uppbär anställd under sjukdom lön av arbetsgivaren och

har denne jämlikt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring rätt att lyfta arbetstagaren

tillkommande ersättningsbelopp från sjukkassa, förordas att så stor

del av lönen, som motsvarar vad arbetsgivaren sålunda äger uppbära, skall

vara skattefri hos den anställde. Avgift för den allmänna sjukförsäkringen

föreslås vara avdragsgill endast i den mån den rymmes inom ramen för det

till 200 kronor respektive 400 kronor maximerade avdraget för försäkringsavgifter

m. in.

De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 31.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

1) Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 19 § och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

den 28 september 1928 samt anvisningarna till 19 § och punkt 1 av anvisningarna

till 31 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

Nuvarande lydelse:

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt

denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest

på grund av giftorätt tillfallit make

eller vad som förvärvats genom arv,

testamente, fördel av oskift bo eller

gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst

vid vinstdragning på här i riket utfärdade

premieobligationer och ej

heller sådan vinst i utländskt lotteri

eller vid vinstdragning på utländska

premieobligationer, som uppgår till

högst 100 kronor;

ersättning, som enligt vad i lag

eller särskild författning är stadgat

utgått till någon vid sjukdom eller

olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring,

så ock annan ersättning,

vilken vid sjukdom, olycksfall

eller arbetslöshet tillfallit någon på

grund av försäkring, som icke tagits

i samband med tjänst, dock att till

skattepliktig inkomst räknas ersättning

i form av pension eller annan

livränta; i 2

Föreslagen lydelse:

19 §.

Till skattepliktig inkomst enligt

denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning eller eljest

på grund av giftorätt tillfallit make

eller vad som förvärvats genom arv,

testamente, fördel av oskift bo eller

gåva;

vinst å icke yrkesmässig avyttring

av fast eller lös egendom i andra fall

än som avses i 35 §;

vinst i svenskt lotteri eller vinst

vid vinstdragning på här i riket utfärdade

premieobligationer och ej

heller sådan vinst i utländskt lotteri

eller vid vinstdragning på utländska

premieobligationer, som uppgår till

högst 100 kronor;

ersättning, som på grund av försäkring

i allmän sjukkassa eller jämlikt

lagen om yrkesskadeförsäkring

tillfallit den försäkrade, så ock sådan

ersättning enligt annan lag eller

särskild författning, som utgått annorlcdes

än från allmän sjukkassa

till någon vid sjukdom eller olycksfall

i arbete eller under militärtjänstgöring,

ävensom ersättning, vilken

vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet

tillfallit någon på grund av

i Senaste lydelse av 19 § och punkt 1 av anvisningarna till 31 §, se 1950:308, av 46 §

2 mom., se 1953:274 samt av anvisningarna till 19 §, se 1954:000.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

3

Nuvarande lydelse:

belopp, som till följd av försäkringsfall

eller återköp av försäkringen

utgått på grund av kapitalförsäkring;
ersättning

på grund av skadeförsäkring,

dock ej i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit

därest försäkrad egendom i stället

försålts, varit att hänföra till intäkt

av jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse eller i den mån

ersättningen eljest motsvarar sådan

skattepliktig intäkt eller motsvarar

sådan avdragsgill omkostnad,vilken

är att hänföra till någon av nämnda

förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått

på grund av annan försäkring

än pensionsförsäkring eller sådan

sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

som tagits i samband med tjänst;

periodiskt understöd eller därmed

jämförlig periodisk intäkt, därför givaren

jämlikt bestämmelserna i 20 §

icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter

eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning;

allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 m o m. I hemortskommunen

äger skattskyldig, som varit här i

riket bosatt under hela beskattningsåret,

därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller

Föreslagen lydelse:

annan försäkring, som icke tagits i

samband med tjänst, dock att till

skattepliktig inkomst räknas ersättning

i form av pension eller annan

livränta;

belopp, som till följd av försäkringsfall

eller återköp av försäkringen

utgått på grund av kapitalförsäkring;
ersättning

på grund av skadeförsäkring,

dock ej i den mån köpeskilling,

som skulle hava influtit

därest försäkrad egendom i stället

försålts, varit att hänföra till intäkt

av jordbruksfastighet, av annan fastighet

eller av rörelse eller i den mån

ersättningen eljest motsvarar sådan

skattepliktig intäkt eller motsvarar

sådan avdragsgill omkostnad, vilken

är att hänföra till någon av nämnda

förvärvskällor;

vinstandel eller återbäring, som utgått

på grund av annan försäkring

än pensionsförsäkring eller sådan

sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

som tagits i samband med tjänst;

periodiskt understöd eller därmed

jämförlig periodisk intäkt, därför givaren

jämlikt bestämmelserna i 20 §

icke är berättigad till avdrag;

stipendier till studerande vid undervisningsanstalter

eller eljest avsedda

för mottagarens utbildning;

allmänt barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

2 m o in. I hemortskommunen

äger skattskyldig, som varit här i

riket bosatt under hela beskattningsåret,

därjämte njuta avdrag:

1) för periodiskt understöd eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

Nuvarande lydelse:

därmed jämförlig periodisk utbetalning,

som icke får avdragas från inkomsten

av särskild förvärvskälla,

dock att avdrag icke må ske för vad

som utgått till person, tillhörande

givarens hushåll, och ej heller, där

understödet icke utgjort skadestånd,

för vad som utgått till annans undervisning

eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering,

som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige, dels

ock avgift för pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §, därest avgiften

under beskattningsåret erlagts för

försäkring, vilken äges av den skattskyldige

själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans omyndiga

barn; samt

3) för premier och andra avgifter,

som skattskyldig erlagt för försäkringar

av följande slag, vilka ägas

av honom själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans omyndiga

barn, nämligen kapitalförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring samt

sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

därunder inbegripen avgift till

sjukkassa för begravningshjälp, som

ej avses i 33 §.

Därest skattskyldig---nämn
da

tid.

Avdrag, som--- 400 kronor.

Föreslagen lydelse:

därmed jämförlig periodisk utbetalning,

som icke får avdragas från inkomsten

av särskild förvärvskälla,

dock alt avdrag icke må ske för vad

som utgått till person, tillhörande

givarens hushåll, och ej heller, där

understödet icke utgjort skadestånd,

för vad som utgått till annans undervisning

eller uppfostran;

2) för dels sådan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående pensionsavgift

enligt lagen om folkpensionering,

som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige, dels

ock avgift för pensionsförsäkring,

som ej avses i 33 §, därest avgiften

under beskattningsåret erlagts för

försäkring, vilken äges av den skattskyldige

själv eller, i förekommande

fall, hans make eller hans omyndiga

barn; samt

3) för dels sddan i slutlig eller

tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift

enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, som under

beskattningsåret påförts den skattskyldige,

dels ock premier och

andra avgifter, som skattskyldig erlagt

för försäkringar av följande slag,

vilka ägas av honom själv eller, i förekommande

fall, hans make eller

hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring

samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,

därunder inbegripen

avgift till sjukkassa för begravningshjälp,

som ej avses i 33 § och som ej

utgör obligatorisk försäkring enligt

lagen om allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig---nämn
da

tid.

Avdrag, som —-- 400 kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

5

Nuvarande lydelse:

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp

---influtna medlemsavgifter.

Bestämmelsen att till skattepliktig

inkomst icke räknas ersättning,

som enligt vad i lag eller särskild

författning är stadgat utgår till någon

vid sjukdom eller olycksfall i

arbete, avser jämväl ersättning, som

utgår i de fall då arbetsgivare står

s. k. självrisk enligt lagen om försäkring

för olycksfall i arbete, dock

ej i den mån ersättningen överstiger

vad som skulle hava utgått vid försäkring

enligt nämnda lag.

Föreslagen lydelse:

Anvisningar

till 19 §.

Fattigunderstöd, begravningshjälp

—--influtna medlemsavgifter.

Bestämmelsen att till skattepliktig

inkomst icke räknas ersättning, som

på grund av försäkring i allmän

sjukkassa tillfallit den försäkrade,

avser jämväl lön som utgår från arbetsgivare

i sådant fall, då denne

enligt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring

eller jämlikt överenskom-:

melse, som där sägs, äger uppbära

arbetstagaren tillkommande ersättning

från sjukkassa, dock att som

skattepliktig inkomst skall anses den

del av lönen, som överstiger vad arbetsgivaren

sålunda ägt uppbära. För

arbetsgivaren är den av honom i

nämnda fall uppburna ersättningen

från sjukkassan ävensom annan därifrån

uppburen ersättning i anledning

av kostnad för den anställdes

räkning att betrakta såsom icke

skattepliktig inkomst, endast därest

den till den anställde utbetalda lönen

eller den för honom havda kostnaden

utgör för arbetsgivaren icke

avdragsgill utgift i förvärvskälla.

Ersättning, som annorledes än i

form av pension eller annan livränta

utbetalas av arbetsgivare vid

yrkesskada i de fall, då arbetsgivaren

står s. k. självrisk enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring, räknas

icke till skattepliktig inkomst i vidare

mån än ersättningen överstiger

vad som skulle hava utgått vid försäkring

enligt sistnämnda lag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

(>

Nuvarande lydelse:

till 31 §.

1. Med pension---eller an
norledes.

Med pensionsförsäkring

---försäkringen upphör.

Ålderspension, som---anses

skälig.

Med efterlevandepension---

personer leva.

Såsom efterlevandepension — —

— vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen — — — vid

omgifte.

Kapitalbelopp, som — — — av

efterlevandepensionen.

Skall enligt---två år.

Med kapitalförsäkring —

--än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal---en kapi
talförsäkring.

Kan livförsäkring,---Kungl.

Maj :t.

Försäkring, vilken---dess

ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall —

--som huvudförsäkringen.

För att försäkring skall anses hava

tagits i samband med tjänst erfordras,

att enligt anställningsavtalet

skyldighet föreligger för arbetstagare

att hava sådan försäkring eller att,

om sådan skyldighet icke föreligger,

premier för försäkringen skola gäldas

av arbetsgivaren eller av denne

jämte arbetstagaren. För att sjukeller

olycksfallsförsäkring skall anses

hava tagits i samband med tjänst

erfordras utöver vad förut sagts, att

anmälan angående nyssnämnda förhållanden

skett hos försäkringsanstalten.

Försäkring enligt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete an
-

Föreslagen lydelse:

till 31 §.

1. Med pension---eller an
norledes.

Med pensionsförsäkring

---försäkringen upphör.

Ålderspension, som---anses

skälig.

Med efterlevandepension---

personer leva.

Såsom efterlevandepension--

— vara pensionsförsäkring.

Vid tillämpningen — — — vid

omgifte.

Kapitalbelopp, som — — — av

efterlevandepensionen.

Skall enligt---två år.

Med kapitalförsäkring —

--än pensionsförsäkring.

Innehåller avtal---en kapi
talförsäkring.

Kan livförsäkring,---Kungl.

Maj :t.

Försäkring, vilken---dess

ingående.

Premiebefrielseförsäkring skall —

--som huvud försäkringen.

För att försäkring skall anses

hava tagits i samband med tjänst

erfordras, att enligt anställningsavtalet

skyldighet föreligger för arbetstagare

att hava sådan försäkring

eller att, om sådan skyldighet icke

föreligger, premier för försäkringen

skola gäldas av arbetsgivaren eller

av denne jämte arbetstagaren. För

att sjuk- eller olycksfallsförsäkring

skall anses hava tagits i samband

med tjänst erfordras utöver vad förut

sagts, att anmälan angående nyssnämnda

förhållanden skett hos försäkringsanstalten.

Försäkring i allmän

sjukkassa eller enligt lagen om

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 7

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

ses icke såsom försäkring, tagen i yrkesskadeförsäkring anses icke såsamband

med tjänst. som försäkring, tagen i samband

med tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1955 eller tidigare år. Äldre bestämmelser skola tillämpas

jämväl då efter det denna lag trätt i kraft ersättning vid sjukdom eller

olycksfall i arbete utbetalas av arbetsgivare, enär denne stått s. k. självrisk

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

2) Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 33 § taxeringsförordningen den 28 september

19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

33 §.

Till ledning---utbetalda be
loppet.

I uppgift, som avses under a), skola

vid angivandet av de åtnjutna förmånernas

belopp däri inräknas skatter,

försäkringsavgifter och dylikt,

som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes

räkning, särskilda felräkningspenningar,

ersättning för representationskostnad

vid kommunal eller

enskild tjänst ävensom gratifikationer

i penningar eller annat, varjämte

anteckning skall göras angående

de förmåner i övrigt, som följt

med anställning eller uppdrag, såsom

fri kost, boställe, bostad eller

löningsjord eller inkomst av sportler,

expeditionslösen, bötes- eller be
-

Föreslagen lydelse:

33 §.

Till ledning---utbetalda be
loppet.

I uppgift, som avses under a), skola

vid angivandet av de åtnjutna förmånernas

belopp däri inräknas skatter,

försäkringsavgifter och dylikt,

som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes

räkning, särskilda felräkningspenningar,

ersättning för representationskostnad

vid kommunal eller

enskild tjänst ävensom gratifikationer

i penningar eller annat, varjämte

anteckning skall göras angående

de förmåner i övrigt, som följt

med anställning eller uppdrag, såsom

fri kost, boställe, bostad eller

löningsjord eller inkomst av sportler,

expeditionslösen, bötes- eller be
-

1 Senaste lydelse av 33 §, se 1953:280.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

Nuvarande lydelse:

slagsandelar eller andra liknande, ej

till beloppet bestämda inkomster.

Avser uppgiven förmån endast en del

av året, skall upplysning meddelas

om den tidrymd, för vilken förmånen

utgått. Har från annan arbetsgivare

än statlig myndighet utgått

särskild resekostnads- eller traktamentsersättning,

skall i uppgiften

angivas beloppet av sådan ersättning

jämte antalet dagar, för vilka traktamentsersättning

utgått. Därest vid

avlönings utbetalande avdrag skett

för löntagarens eller hans efterlevandes

pensionering, skall i uppgiften

upptagas endast den återstående

avlöningen men upplysning lämnas

om att sådant avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande---nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.

Föreslagen lydelse:

slagsandelar eller andra liknande, ej

till beloppet bestämda inkomster.

Avser uppgiven förmån endast en del

av året, skall upplysning meddelas

om den tidrymd, för vilken förmånen

utgått. Har från annan arbetsgivare

än statlig myndighet utgått

särskild resekostnads- eller traktamentsersättning,

skall i uppgiften

angivas beloppet av sådan ersättning

jämte antalet dagar, för vilka traktamentsersättning

utgått. Har arbetsgivare

uppburit den anställde

tillkommande ersättning på grund

av försäkring i allmän sjukkassa,

skall i uppgiften angivas jämväl beloppet

av vad sålunda uppburits.

Därest vid avlönings utbetalande avdrag

skett för löntagarens eller hans

efterlevandes pensionering, skall i

uppgiften upptagas endast den återstående

avlöningen men upplysning

lämnas om att sådant avdrag skett.

Beträffande annan — — — för

lyftning.

Vid fullgörande---nämnda

debetsedel.

Arbetsgivare, som — — — i huvudbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta

motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:398 av herrar Svärd och Bergh samt II:

513 av herr förste vice talmannen Skoglund m. fl., vari hemställts, »att

riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 64 med den ändringen

att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen erhåller följande lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

9

46 §.

2 mom. I hemortskommunen —- — -—■ allmän sjukförsäkring.

Därest skattskyldig — — — nämnda tid.

Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock att om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andre maken ifrågavarande

avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 600 kronor.

»

2) de likalydande motionerna 1:399 av herr Spetz in. fl. samt 11:511 av

herr Kristensson i Osby m. fl., vari hemställts, »att riksdagen med ändring

av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr 64 måtte besluta att det s. k.

försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen (enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen)

höjes till 300 kronor för ensamstående och 550 kronor

för äkta makar, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till

erforderliga författningsändringar»;

3) de likalydande motionerna 1:400 av herrar Lars Andersson och Pålsson

samt 11:512 av herr Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts, »att

riksdagen måtte besluta sådan ändring av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen

att skattskyldig i hemortskommunen må vara berättigad att åtnjuta

avdrag för dels hela sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift

enligt lagen om allmän sjukförsäkring som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige, dels ock premien för sådan försäkring

som ej utgör obligatorisk försäkring enligt samma lag, samt att vederbörande

utskott måtte utarbeta de härför erforderliga författningsändringarna»;

ävensom

4) motionen 11:510 av herr Lindström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen

ville, förutom den i propositionen föreslagna ändringen av kommunalskattelagen

46 § 2 mom. 3), jämväl besluta följande ändring av sista

stycket i 2 mom.: ''Avdrag, som i första stycket här ovan avses, må ej för

skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock att om skattskyldig

under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra

maken ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med

högst 600 kronor.’»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionerna 11:510—513.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.

Lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring (i fortsättningen

benämnd S. F. L.) träder i kraft den 1 januari 1955. Enligt vad som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

föreslagits i propositionen nr 60 med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,

m. m. kommer 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och

lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar att upphöra

gälla med utgången av år 1954 och försäkringsformerna enligt dessa lagar

att avlösas av en gemensam försäkring för yrkesskada.

I och med att lagstiftningen om de nu nämnda försäkringarna sättes i

kraft kommer vissa beskattningsspörsmål att aktualiseras och vissa ändringar

i skattelagarna att bli erforderliga. Dessa ändringar bör med hänsyn

bl. a. till källskatteuppbörden efter den 1 januari 1955 och till förhandlingarna

på arbetsmarknaden beslutas vid 1954 års riksdag. I föreliggande

proposition behandlas dessa spörsmål, såvitt avser de materiella reglerna

på beskattningsrättens område. Y7ad beträffar de frågor, som sammanhänger

med uppbörden av avgifterna för dessa försäkringar m. m., har departementschefen

för avsikt att anmäla dessa vid ett senare tillfälle.

Frågan om de av sjukförsäkringsreformen föranledda ändringarna i kommunalskattelagen

har behandlats i en inom finansdepartementets rättsavdelning

upprättad promemoria angående vissa beskattningsfrågor, aktualiserade

av sjukförsäkringsreformen.

Med anledning av nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits

av kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, riksförsäkringsanstalten,

pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,

Kalmar, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, Landsorganisationen

i Sverige, försäkringsanstalterna Folket och Samarbete

(Folksam), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska personal-pensionskassan,

Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges

akademikers centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges kommunalanställdas

pensionskassa, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Thulebolagen samt Tjänstemännens centralorganisation.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen

hänvisar utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttrande

av departementschefen, till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen

härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna

sidor i propositionen, nämligen

Kort översikt över de förmåner, som kan utgå på grund av den allmänna

sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen, m. m., s. 10—13.

Beskattning av ersättning, som utgått på grund av sjukvårdsförsäkringen,

s. 13—14.

Beskattning av ersättning, som på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

utgått till den försäkrade, s. 14—21.

Frågan om rätt till avdrag vid taxering för avgift för den obligatoriska

sjukförsäkringen, s. 21—30.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

11

Beskattning av ersättning, som arbetstagare under sjukdom uppburit från

arbetsgivaren, s. 30—37.

Fråga om beskattningen i visst fall av ersättning, som uppburits på grund

av försäkring tagen i samband med tjänst, s. 37—40.

Beskattning av ersättning, som utgått på grund av den frivilliga sjukförsäkringen,

m. m., s. 40—41.

Beskattning av förmåner, som utgått på grund av yrkesskadeförsäkringen,

s. 41—46.

Av sjukförsäkringsreformen föranledda spörsmål rörande beskattningen

av arbetsgivare, s. 46—48.

Ändring av 33 § taxeringsförordningen, s. 48—49.

Ikraftträdande, s. 49.

Beträffande frågan om rätt till avdrag vid taxering för

avgift för den obligatoriska sjukförsäkringen har departementschefen

anfört följande.

»Som framgått av redogörelsen för remissyttrandena har frågan om avdragsrätt

för sjukförsäkringsavgiften varit föremål för skilda meningar.

En strikt tillämpning av den princip som gäller för beskattning av försäkringstagare

skulle, om utfallande ersättningsbelopp som nyss förordats

blir skattefria, leda till att avgift för den obligatoriska sjukförsäkringen

över huvud taget icke skulle bli avdragsgill. För en sådan lösning har statskontoret

uttalat sig. Vissa av de remissinstanser, som ansett avdrag böra

särskilt medgivas för sjukförsäkringsavgift, har uttalat att man vid valet

mellan övriga alternativ — att låta avgiften bli avdragsgill inom försäkringsavdragets

ram och att icke medgiva avdragsrätt borde välja det

sistnämnda. Enligt min mening skulle detta ur principiell synpunkt vara

mest tilltalande. Därigenom skulle man även uppnå det resultat, att försäkringsavdraget

blev förbehållet frivilliga avgifter. Med hänsyn till att annan

ståndpunkt i detta avseende i viss mån redan tagits — jag hänvisar härutinnan

till vad i det föregående återgivits från proposition nr 178/1953 och

vad i det följande anföres — samt då med dylika regler skattskyldiga,

som nu erhåller avdrag för sjukkasseavgitter inom försäkringsavdragets

ram, skulle få vidkännas en skattehöjning genom att dessa avgifter icke

längre finge avdragas, anser jag mig emellertid icke i detta sammanhang

kunna förorda denna lösning.

Åtskilliga remissinstanser har stannat inför det av socialförsäkringsutredningen

på sin tid förordade alternativet, alt sjukförsäkringsavgiften skulle

vara avdragsgill vid beskattning såsom ett särskilt avdrag hland de allmänna

avdragen. Även om, såsom från något håll påpekats, de principer,

som gäller för försäkringsbeskattningen, icke helt kan anses avgörande för

hur ifrågavarande beskaltningsproblem löses, måste likväl konstateras att

principiella skäl talar mot en dylik avdragsrätt, då utfallande belopp skall

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

vara skattefria. Vidare skulle införandet av ytterligare en grupp allmänna

avdrag strida mot förenklingssträvandena på beskattningens område. Av nu

anförda skäl anser jag mig icke kunna förorda, att en fristående avdragsrätt

för avgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen införes.

Det må tilläggas, att en dylik avdragsrätt skulle ställa sig tämligen dyrbar

för stat och kommun. För närvarande torde i avgifter till de erkända

sjukkassorna erläggas omkring 110 milj. kronor och i sjuk- och olycksfallsavgifter

till andra, enskilda försäkringsanstalter cirka 60 milj. kronor.

Avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen har beräknats till cirka

330 milj. kronor. Med ledning av dessa uppgifter torde man kunna beräkna,

att den av socialförsäkringsutredningen förordade avdragsrätten skulle innebära

en minskning av skatteunderlaget på åtminstone 200 milj. kronor.

Av det sagda framgår, att jag för egen del vill förorda den i departementspromemorian

föreslagna lösningen, nämligen att avdrag för sjukförsäkringsavgifter

skall medgivas inom ramen för försäkringsavdraget.

Härvid uppkommer frågan, huruvida en sådan anordning bör medföra

en höjning av försäkringsavdragets maximibelopp. 1 de remissyttranden,

där detta förordats, har understrukits att möjligheterna att utnyttja försäkringsavdraget

för andra försäkringsavgifter än den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften,

om promemorians förslag genomföres, skulle beskäras

avsevärt, vilket skulle ha en ogynnsam inverkan på ackvisitionen av nya

försäkringar. Härigenom skulle fara föreligga för att det enskilda sparandet,

vilket till stor del skedde genom försäkringssparande, skulle komma att

minska. En annan verkan av den föreslagna ordningen bleve att de personer,

som tidigare helt eller till större delen kunnat utnyttja försäkringsavdraget,

icke skulle få något eller blott ringa avdrag för sjukförsäkringsavgiften.

Till stöd för yrkandena om höjning av försäkringsavdraget har åberopats

ett i departementspromemorian återgivet uttalande av chefen för

socialdepartementet i prop. nr 178/1953. Man har också gjort gällande att

den omständigheten, att frågan om utmönstring av försäkringsavdraget

vore föremål för utredning av en kommitté, icke borde hindra en sådan

höjning. Såsom stöd för denna uppfattning har åberopats, att riksdagen år

1950 med kännedom om att en kommitté just då tillsatts och att denna

enligt sina direktiv skulle utreda frågan om försäkringsavdragets avskaffande

ansett sig kunna genomföra en höjning av försäkringsavdraget.

Det är givetvis riktigt, att möjligheterna att utnyttja försäkringsavdraget

för avgifter till andra försäkringar än den obligatoriska sjukförsäkringen

minskas, om förslaget i promemorian genomföres. Sett ur denna synpunkt

skulle alltså kunna göras gällande att avdraget borde höjas. Emellertid må

till en början erinras, att försäkringsavdraget saknar principiellt berättigande

ur ren skattesynpunkt. Detta innebär att en reell minskning av avdraget

i fråga icke innebär något i beskattningshänseende oriktigt. Följ
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

13

aktligen bör frågan om avdragets storlek avgöras ur andra synpunkter. Mot

önskemålet att bibehålla försäkringsavdragets fulla sparfräinjande effekt

får vägas de därigenom för stat och kommuner uppkommande kostnaderna

och andra med ett förhöjt avdrag förenade olägenheter.

Det föreligger betydande svårigheter att göra en någotsånär exakt beräkning

av det skattebortfall, som skulle följa av en höjning utav försäkringsavdragets

maximibelopp. Av vissa inom finansdepartementet gjorda överslagsberäkningar

synes emellertid framgå, att redan åtgärden att göra

sjukförsäkringsavgiften avdragsgill inom försäkringsavdraget med dess

nuvarande maximum föranleder en minskning av skatteunderlaget med

minst 100 milj. kronor. Skulle maximiavdraget höjas till 300 kronor för

ogift och 600 kronor för äkta makar, såsom i vissa remissyttranden ifrågasatts,

finge man räkna med en minskning av skatteunderlaget, som icke

understeg 200 milj. kronor. Med hänsyn till att en sådan höjning skulle i

avseende å den uträknade skatten betyda relativt sett mer för personer i

högre inkomstlägen, skulle själva skattebortfallet bli mer än dubbelt så

högt om avdraget höjdes på nyss antytt sätt än om man begränsade sig till

att medge avdragsrätt med bibehållande av nuvarande maximibelopp.

Jag har i ett tidigare sammanhang framhållit, att ett visst samband föreligger

mellan ifrågavarande spörsmål och resultatet av den hos 1950 års

skattelagssakkunniga pågående utredningen rörande försäkringsavdragets

slopande såsom ett led i strävandena att erhålla ett förenklat beskattningssystem.

Det hade varit i och för sig önskvärt att dröja med ett ställningstagande

till frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter till dess

denna utredning färdigställts. Detta är dock icke möjligt. 1 sådant läge

framstår det emellertid som angeläget, att nu icke i väsentligare mån

minska förutsättningarna för en reform av det slag, som av de sakkunniga

överväges. Redan åtgärden att göra sjukförsäkringsavgiften avdragsgill

inom ramen för försäkringsavdraget med bibehållande av nuvarande maximum

för detta avdrag är ur denna synpunkt ägnad att inge vissa betänkligheter.

Detta skulle emellertid i än högre grad bli fallet, om maximibeloppen

samtidigt höjdes.

I några remissyttranden har åberopats ett av chefen för socialdepartementet

gjort uttalande i proposition nr 178/1953 att de ekonomiska konsekvenserna

för det allmännas del av sjukförsäkringsreformen rönte påverkan

bl. a. av att de försäkrades avgifler till försäkringen torde böra

medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än för närvarande.

I anledning härav får jag framhålla, att med nämnda yttrande väl

avselts att taga slällning till spörsmålet om avdrag för sjukförsäkringsavgiften

inom försäkringsavdraget. Däremot avsågs icke alt tillkännagiva

någon mening rörande detta avdrags maximibelopp. Yttrandet innebar tilllika

ett konstaterande av alt försäkringsavdraget, oavsett vilka högsta belopp

som sattes för detsamma, komme att framdeles utnyttjas i vidgad omfattning.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

Av skäl, som framgår av det förut sagda, anser jag det icke böra ifrågakomma

att i förevarande sammanhang verkställa någon höjning av avdragsmaxima.

Men jag vill tillägga, att frågans samband med resultatet av den

pågående sakkunnigutredningen innebär, att den ståndpunkt som nu tages

under alla förhållanden måste anses vara av i viss mån provisorisk karaktär.

Självfallet får spörsmålet i hela dess vidd om någon tid omprövas, nämligen

då statsmakterna har att ta ställning till det väntade sakkunnigbetänkandet.

Det må understrykas, att även om vad jag i det föregående förordat

godtages, utrymme fortfarande självfallet finnes för avdrag för annat än

sjukförsäkringsavgiften. Sistnämnda avgift beräknas, i runda tal, till lägst

50 kronor och högst 150 kronor för ogift samt i normala fall till lägst 100

kronor och högst 200 kronor för äkta makar. Det kan vidare förtjäna anmärkas,

att det av gjorda undersökningar synes framgå att försäkringsavdraget

för dem, som för närvarande till någon del utnyttjar detsamma, i genomsnitt

utgör omkring 130 kronor. Utslaget på samtliga skattskyldiga blir

medeltalet avsevärt lägre. Även dessa siffror utvisar att för flertalet skattskyldiga

ett avsevärt utrymme finnes för avdrag inom ramen för nuvarande

försäkringsavdrag för andra försäkringspremier än sjukförsäkringsavgiften.

Godtages vad jag i det föregående förordat, uppkommer frågan vid vilken

tidpunkt avdrag för sjukförsäkringsavgiften skall medges. Denna fråga

sammanhänger med hur uppbörden av avgiften ordnas. Chefen för socialdepartementet

tillkallade den 22 juni 1953 tillförordnade byrådirektören

S. E. H. Malm och kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt att verkställa utredning

rörande debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter. De sakkunniga

har den 4 december 1953 avgivit en promemoria med utredning och

förslag rörande debitering och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften

upptagas i samband med källskatten. I de skattetabeller,

som kommer till användning vid beräknande av källskatt, skulle inräknas

den genomsnittliga grundavgiften för sjukförsäkringen och den genomsnittliga

tilläggsavgift, som utginge i den sjukpenningklass, till vilken en försäkrad

med i skattetabellen angiven inkomst skulle hänföras. Vid debitering

av B-skatt skulle likaså hänsyn tagas till den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften.

Sedan sjukkassan lämnat meddelande till den lokala skattemyndigheten

om det belopp vederbörande skattskyldig hade att erlägga i

sjukförsäkringsavgift, skulle enligt de sakkunnigas förslag den slutliga

avgiftspåföringen ske i samband med debitering av slutlig skatt.

De sakkunnigas förslag är för närvarande föremål för remissbehandling.

Huruvida detsamma bör genomföras i oförändrat skick kan alltså nu ej

avgöras. Då det i hänseenden, varom nu är fråga, överensstämmer med vad

som förutsatts redan i samband med antagandet av S. F. L., torde man likväl

kunna utgå från att någon större ändring i detsamma icke kommer

att ske.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

15

De sakkunnigas förslag ansluter sig i huvudsak till vad som för närvarande

gäller beträffande uppbörd av avgift till folkpensioneringen. Sådan

avgift är jämlikt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen avdragsgill endast i den

mån den ingår i slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret

påförts den skattskyldige. En motsvarande regel synes enligt min mening

böra gälla även beträffande avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen.

Sådan avgift kommer, därest det nyss återgivna sakkunnigförslaget

genomföres, att första gången ingå i källskatten för inkomståret 1955 och

i den slutliga skatt, som påföres i anledning av 1956 års taxering. Sådan

avgift skulle således enligt vad jag förordat första gången bli avdragsgill

vid 1957 års taxering.»

Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.

Som motivering för yrkandet i de likalydande motionerna 1:398

och 11:513 har bl. a. anförts, att propositionsförslaget syntes innebära

ett frångående av vad chefen för socialdepartementet ställt i utsikt i proposition

nr 178 vid 1953 års riksdag. Departementschefen hade däri bl. a.

uttalat, »att de försäkrades avgifter till försäkringen torde böra medföra

större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än f. n.» Den av socialministern

använda formuleringen läte sig svårligen förena med någon

annan mening hos denne än att sjukförsäkringsavgiften borde dels rymmas

inom försäkringsavdraget, dels föranleda en höjning av maximibeloppet

härför. Med annan utgångspunkt funne man icke någon saklig eller formell

motivering för att socialministern i detta sammanhang använt uttrycket

»torde böra».

Det nuvarande försäkringsavdraget hade tillkommit i syfte att främja

tecknandet av frivilliga försäkringar. Avdraget hade varit en utomordentligt

viktig faktor vid utbredandet av livförsäkringssparandet, vilket sparande,

med hänsyn till att därigenom erhölles ett på lång sikt till såväl kapital som

ränta bundet sparande, framstode såsom vår kanske mest värdefulla sparform.

Kvantitativt sett vore också försäkringssparandet mycket betydelsefullt

i det att detsamma överstege vad som presterades genom någon annan

form av enskilt frivilligt sparande. I de senare årens diskussion hade från

alla håll framhållits vikten av att åtgärder vidtoges för främjande av det

enskilda frivilliga sparandet. Försök hade också gjorts att finna lämpliga

former därför. Någon lösning, kring vilken enighet kunnat vinnas, hade

emellertid icke stått att finna. Det borde då icke kunna komma i fråga att

bryta sönder den mest effektiva form för åstadkommande av ett ökat enskilt

sparande som nu funnes och som funnits sedan mycket lång tid tillbaka.

Departementschefens förslag inneburc en betydande ändring av vad som

nu faktiskt gällde i fråga om möjligheterna att åtnjuta avdrag för livförsäkringspremier.

Att företaga viss höjning av försäkringsavdragets maxi
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

migränser och sålunda för livförsäkringspremiers vidkommande bibehålla

de nuvarande avdragsmöjligheterna skulle icke innebära ett föregripande

av 1950 års skattelagssakkunnigas nu pågående utredning om försäkringsavdraget.

Den minskning av skatteunderlaget som skulle föranledas av motionärernas

förslag vore icke avskräckande. På längre sikt skulle nämligen

det ökade sparande, som kunde förväntas vid en höjning av maximigränserna,

mer än väl kompensera de första årens skattebortfall — bortsett från

övriga fördelar för samhället som därigenom stode att vinna. Med hänsyn

till den penningvärdeförsämring som uppkommit sedan 1930-talet hade

maximibeloppet för försäkringsavdraget redan med nuvarande bestämmelser

blivit reellt sett lägre. Icke ens den höjning från 200 till 400 kronor som

år 1950 företogs beträffande äkta makar hade för dessa återställt avdraget

till dess tidigare verkliga nivå. En fortsatt försämring av avdragsmöjligheterna

borde icke få komma till stånd.

I de likalydande motionerna 1:399 och 11:511 har framhållits

bl. a. följande. Med hänsyn till att den allmänna sjukförsäkringen

delvis ersatte olika former av frivillig sjukförsäkring, för vilka avgifterna

för närvarande finge avdragas inom det s. k. försäkringsavdragets ram,

skulle en följdriktig skattebehandling av sjukförsäkringsavgifterna, innebärande

att avdrag vägrades enär utfallande försäkringsbelopp vore skattefria,

leda till en faktisk skatteskärpning för alla dem som förut kunnat

göra avdrag för försäkringsavgifter. Denna princip kunde därför inte följas,

utan avdragsmöjligheter måste öppnas för avgifterna till den allmänna

sjukförsäkringen. Vid remissbehandlingen av den departementspromemoria,

som låge till grund för propositionen, hade sex av de fjorton instanser,

från vilka remissyttranden redovisades i propositionen, ansett att

antingen en särskild avdragsrätt för sjukförsäkringsavgiften borde införas

utanför ramen för det allmänna försäkringsavdraget eller, i varje fall, avdragsrätt

borde medges inom ramen för ett i motsvarande grad förhöjt försäkringsavdrag.

Enligt motionärernas mening talade för en förhöjning av

försäkringsavdraget redan den omständigheten, att en väsentlig försämring

av penningvärdet ägt rum sedan år 1950, d. v. s. den tidpunkt då försäkringsavdragets

nu gällande maximibelopp fastställdes av riksdagen. Den

konstruktion, som föresloges i propositionen, medförde —- såsom påpekats

i flera remissyttranden —- att utrymmet för avdrag för avgifter för andra

försäkringar än den obligatoriska sjukförsäkringen bleve kraftigt beskuret.

I vissa fall inträffade att den återstående marginalen bleve uppenbart otillräcklig

för exempelvis premier till en livförsäkring av helt måttlig omfattning.

Propositionsförslaget kunde få allvarliga konsekvenser för det enskilda

sparandet. Betydelsen ur samhällsekonomisk synpunkt av försäkringssparande!

torde ej behöva närmare klarläggas. Det borde vidare uppmärksammas,

att riksdagen vid beslutet om den allmänna sjukförsäkringen vid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 1''

fjolårets riksdag förutsatt att större försäkringsavdrag än för närvarande

skulle komma till stånd.

Att göra avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen avdragsgilla såsom

en särskild avdragspost utanför det allmänna försäkringsavdraget hade

vissa nackdelar. Rätt till särskilt avdrag omfattande endast de obligatoriska

avgifterna, medan avgifterna till frivillig sjukförsäkring i enlighet

med gällande principer finge avdras endast inom försäkringsavdraget, skulle

medföra att de grupper, som för sitt försäkringsskydd bleve hänvisade

till frivillig sjukförsäkring, skulle komma i ett sämre läge än övriga. Med

hänsyn därtill förordade motionärerna, att avgifterna till sjukförsäkringen

bleve avdragsgilla inom ramen för ett förhöjt försäkringsavdrag.

Som motivering för det i de likalydande motionerna 1:4 0 0 och

11:512 framförda yrkandet har bl. a. anförts följande. \ id upprepade

tillfällen hade påpekats att nuvarande regler för beskattning av sjuk- och

olycksfallsförsäkringar vore i behov av översyn genom den inkonsekvens

och godtycklighet i beskattningen som blivit en följd av desamma. De nu

föreslagna ändringarna av kommunalskattelagen kommc att bidraga till en

ytterligare ojämnhet i beskattningen genom att beskatlningsfrågorna i anledning

av sjukförsäkringslagen delvis ordnades på annat sätt än beskattningsfrågorna

i anledning av lagen om yrkesskadeförsäkring. Hela kostnaden

för yrkesskadeförsäkringen bures av arbetsgivarna och vore avdragsgill

såsom omkostnad. Trots detta vore utfallande belopp skattefria. Kostnaden

för den obligatoriska sjukförsäkringen bures, om man bortsåge från

statsbidraget, av arbetsgivarna och de försäkrade. Utfallande belopp vore

också här skattefria, arbetsgivaren ägde avdragsrätt för sin andel av avgiften,

men den försäkrade vore i princip skattskyldig för sin andel i avgiften.

Olika delar av samma avgift behandlades alltså här skattetekniskt

efter helt olika grunder. Enda förklaringen till denna inkonsekvens torde

vara, att man på den allmänna sjukförsäkringen lagt skatterättsliga principer,

som lånats från reglerna för privatförsäkringens beskattning utan

tanke på att det här gällde en social förmån, där frågan om i vilken ordning

förmånen skulle ges hade avgjorts på helt andra grunder än skattetekniska.

Kostnaden för den frivilliga försäkringen bures med bortseende

från statsbidraget av de försäkrade.

Genom införandet av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet komme en

stor del av landsbygdens befolkning i en sämre ställning än vad som nu

gällde, om de drabbades av olycksfall under tillfälligt arbete för annans

räkning. För att få det nödvändiga försäkringsskyddet hänvisades de till

frivilliga försäkringar. De bleve också därigenom sämre ställda än de anställda.

Utöver att de finge bära hela avgiften själva (med ett lägre statsbidrag

än de anställda) förvägrades de avdragsrätt — givetvis med undantag

för vad som inrymdes i försäkringsavdraget för hela premien al lisa

2 Bi han g till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 31.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

även den del, som i avgiften för den obligatoriska försäkringen motsvarades

av arbetsgivarbidraget. Det kunde icke vara rimligt att en stor och för landets

ekonomi viktig befolkningsgrupp skulle sättas i sämre läge än andra

befolkningsgrupper. Som skäl för en fristående avdragsrätt för avgifterna

till den obligatoriska försäkringen anfördes i departementspromemorian

bl. a., att avgiften vore obligatorisk för flertalet medborgare och därför vore

att anse som en oundviklig levnadskostnad samt att den vore olika

stoi i skilda inkomstklasser och även kunde variera inom olika kommuner.

Motionärerna funne dessa skäl ovedersägliga. Införandet av ett särskilt avdrag

för sjukförsäkringsavgifter skulle icke i nämnvärd grad försvåra

taxeringsarbctet. Samarbetet mellan de allmänna sjukkassorna och taxeringsmyndigheterna

torde av allt att döma bli så omfattande, att en nödvändig

kontroll av de skattskyldigas avdrag knappast torde medföra någon

större arbetsökning för taxeringsmyndigheterna. Redan nu torde väl i de

allra flesta fallen den skattskyldiges egna uppgifter ligga till grund för

taxeringen. Avgifterna för sjukförsäkringen utgjorde ju också en obetydlig

del av den skattskyldiges inkomst. Om man införde ett särskilt avdrag för

avgifterna skulle detta icke heller ha så stor statsfinansiell betydelse.

Till stöd för yrkandet i motionen 11:510 har inledningsvis anförts,

att ett avdrag liknande det i svensk skattelagstiftning förekommande

försäkringsavdraget förekomme i hela Norden, i England, Västtyskland och

sannolikt i åtskilliga andra länder. I regel vore avdragets maximum betydligt

större än hos oss. Det hade sålunda allmänt ansetts naturligt och

skäligt med ett undantag från skatteprinciperna, som innebure en viss

uppmuntran av särskilt betydelsefulla former av enskild förtänksamhet.

När 200-kronorsavdraget år 1910 infördes i Sverige skedde det med följande

motivering, som kvarstode med oförminskad styrka än i dag (prop. nr

88:1910): »Ett sådant afdrag bör i viss mån blifva en allmän sporre till

sparsamhet — innebär dock framför allt ett medgifvande åt den, som, i

afsaknad af annan inkomst än inkomst af eget arbete, söker betrygga familjens

ekonomi i händelse af dödsfall, sjukdomsfall, olycksfall in. in.»

Med den i propositionen på s. 29 omnämnda undersökningen åsyftades

tydligen en av socialstyrelsen år 1948 gjord undersökning av sparvanorna.

De i denna undersökning framkomna beloppen, avseende försäkringssparandets

omfattning och därmed 200-kronorsavdragets utnyttjande, torde

emellertid sannolikt redan då varit för små och hade i varje fall sedan dess

hastigt blivit föråldrade på grund av den mycket betydande nyteckning av

livförsäkringar åt mindre inkomsttagare, som skett under de senare åren,

icke minst tack vare höjningen av avdragsmaximum till 400 kronor för

äkta makar. Skattebortfallet genom infogandet av de nya sjukförsäkringsavgifterna

och genom en därav föranledd höjning av maximibeloppen torde

därför bli väsentligt mindre än som beräknades i propositionen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr .“it.

19

Vad beträffade angelägenheten av att man så litet som möjligt ändrade

bestående förhållanden, innan den hos 1950 års skattclagssakkunniga pågående

utredningen rörande försäkringsavdragets slopande avslutats, framhåller

motionärerna, att man sakligt sett finge den minsta rubbningen om

man dels införde de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna inom det sociala

avdragets ram eftersom dessa avgifter avlöste de frivilliga sjukkasseavgifterna,

som vore avdragsgilla inom denna ram, och dels höjde avdragsmaximum

med ungefär samma belopp som det, med vilket den nya sjukförsäkringsavgiften

genomsnittligt överstege den gamla frivilliga sjukkasseavgiften.

Propositionen föresloge den förra åtgärden men icke den senare.

Den genomsnittliga höjningen torde vara av storleksordningen 100 kronor

för arbetstagare. För äkta makar, av vilka endast mannen vore förvärvsarbetande,

bleve sjukförsäkringsavgiften större än för ogift man i den mån

rätten att teckna tilläggssjukpenning åt sjukkassemedlems hustru utnyttjades.

Även om en höjning av båda maximibeloppen, 200 och 400 kronor,

med 100 kronor bäst skulle anpassa sig till sjukförsäkringsavgifternas genomsnittliga

höjning per hushåll, syntes med hänsyn till sistnämnda omständighet

eu höjning till 300 respektive 600 kronor vara väl motiverad. På

grund av sambeskattningen vore det ju synnerligen angeläget att den år

1950 införda relationen 2:1 mellan avdragsmaximum för äkta makar och

för ensamstående icke rubbades. Även den omständigheten att försörjningsbördan

för äkta makar i regel vore betydligt större än för ensamstående

motiverade, att maximibeloppet för äkta makar sattes avsevärt högre än

för ogifta.

I proposition nr 178/1953 hade socialministern uttalat bl. a. följande. »1

fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del må erinras

om att skatteunderlaget röner påverkan därav... att de försäkrades avgifter

till försäkringen torde böra medföra större försäkringsavdrag vid

inkomstbeskattningen än för närvarande.» Uttalandet föranledde icke någon

gensaga av riksdagen. Det kunde icke vara något tvivel om att riksdagen

därmed anslutit sig till tanken på eu höjning av försäkringsavdragets

maximibelopp.

Till utskottet har i anledning av den förevarande propositionen från

Svenska livförsäkringsföreningars riksförbund inkommit eu skrift, vari

förbundet hemställt om åtgärder för att få till stånd eu rimlig höjning avavdraget

för försäkringsavgifter.

1 anslutning till behandlingen av förevarande proposition har inom utskottet

tillhandahållits vissa uppgifter rörande försäkringsavdragets utnyttjande

vid taxeringen. Även om materialets representativitet ej kan

bedömas, bl. a. med hänsyn till ovisshet om hur de gifta skattskyldiga redovisats,

har det ansetts vara av intresse att här göra eu sammanfattning av

detsamma.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

I följande tablå har sammanställts uppgifter från taxeringsdistrikt dels

i en mindre stad (1 86!) deklarationer) och dels i tre landskommuner i

olika delar av det mellansvenska jordbruksområdet (2 269 deklarationer).

Uppgifterna avser innevarande års taxering med undantag av 540 deklarationer

från landsbygden, vilka hänför sig till 1953 års taxering.

Vidare må redovisas följande uppgifter från ett blandat jordbruks- och

industridistrikt i Norrland avseende 1954 års taxering.

Antal

Avgifter i genomsnitt kr.

ogifta

gifta

summa

ogifta

gifta

summa

Jordbrukare .....................

130

275

405

30: 78

87: 26

69: 13

Icke jordbrukare ............

430

505

935

63: 94

149: 39

110:10

Summa

560

780

1340

56:24

127: 49

97: 71

Ensamstående skattskyldiga

Avdrags-

grupp

Kronor

Staden

Landsbygden

Antal

%

Antal

%

0—100 ...

589

71,4

998

80,1

101—150 ...

119

14,4

103

8,3

151—200 ...

117

14,2

145

11,6

Summa

825

100

1246

100

(iifla skattskyldiga

Avdrags-

grupp

Kronor

Staden

Landsbygden

Anta]

%

Antal

%

0—100 ...

449

43

481

47

101—200 ...

240

23

281

27,5

201—300 ...

174

16,7

133

13

301—400 ...

181

17,8

128

12,6

Summa

1044

100

1023

100

Det bör anmärkas, att uppgifterna från 1954 års deklarationer grundar

sig på det material, som förelåg i början av mars och befann sig hos vederbörande

taxeringsnämndsordförande för granskning.

Utskottet. I föreliggande proposition nr 64 har förslag framlagts till lösning

av vissa beskattningsspörsmål, som aktualiserats i anledning av genomförandet

av den allmänna sjukförsäkringen ävensom av de nya bestämmelser

om försäkring för yrkesskada, varom förslag förelagts årets riksdag.

Till grund för propositionen ligger en inom finansdepartementets rättsavdelning

upprättad promemoria i ämnet, vilken varit föremål för remissbehandling.

Enligt gällande bestämmelser räknas till icke skattepliktig inkomst bl. a.

ersättning vilken vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet tillfallit någon

på grund av försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att pension

eller annan livränta utgör skattepliktig inkomst. Det sagda gäller jämväl

ersättning, som enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat utgått

till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänst
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

göring, ävensom ersättning som utgått i de fall då arbetsgivare står självrisk

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, i den mån ersättningen ej

överstiger vad som skulle ha utgått vid försäkring enligt nämnda lag. Ersättning

för sjukvårds- och läkarkostnader är likaså undantagen från beskattning,

även om den utgått på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen

i samband med tjänst.

Enligt propositionen skali försäkring i allmän sjukkassa eller enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring — i likhet med vad som nu gäller försäkring enligt

lagen om försäkring för olycksfall i arbete — icke anses såsom försäkring,

som tagits i samband med tjänst, och den försäkrade tillfallande ersättning

undantagas från skatteplikt, därest ersättningen ej utgått i form av pension

eller annan livränta. I enlighet med detta förslag undantages sålunda från

skatteplikt den försäkrade tillfallande ersättningar på grund av sjukvårdsförsäkringen

samt den obligatoriska och den frivilliga sjukpenningförsäkringen

ävensom den obligatoriska och den frivilliga yrkesskadeförsäkringen

alu i den mån fråga ej är om livränta. Vad angår livräntor enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring har departementschefen förutsatt, att en narmare undersökning

vore påkallad rörande frågan om icke bestämmelserna om dessa

livräntors beskattning borde omprövas. Vidare föreslås, i fall då arbetsgivare

enligt 28 § sjukförsäkringslagen eller jämlikt överenskommelse som

avses i nämnda paragraf äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning

från sjukkassa, att till den sistnämnde utbetalad sjuklön skall anses

utgöra icke skattepliktig inkomst i den mån sjuklönen ej överstiger vad

arbetsgivaren ägt uppbära. För det fall åter, då arbetsgivarens förpliktelse

att utgiva sjuklön eller invalidpension o. d. på grund av försäkringsavtal

lullgöres av försäkringsanstalt, föreslås ingen ändring av gällande bestämmelser.

Sjukpenning, livränta eller pension, som utgått på grund av försäkring

tagen i samband med tjänst, skall sålunda fortfarande vara skattepliktig.

Skattefriheten vid självriskfallen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

är utformad på principiellt samma sätt soin nu gäller för motsvarande fall

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

De här angivna förslagen omfattar beskattningstrågor av delvis rätt komplicerad

natur, icke minst med hänsyn till att deras lösande icke kan anpassas

till någon enhetlig princip. Sålunda har vid reglernas utformning eu avvägning

fått ske mellan principiella och praktiska synpunkter, därvid jämväl

måst beaktas statsmakternas tidigare ståndpunktstaganden i fråga om

försäkringsbeskattningens utformning. Vad särskilt angår den jämväl tidigare

uppmärksammade frågan om behovet av eu mera tillfredsställande utformning

av beskattningsreglerna för ersättningar, som utgått pa grund av

sjukförsäkring och på grund av invalidpensionsförsäkring, har i propositionen

förutsatts att dessa regler skulle omprövas framdeles i samband med eu

översyn av hela det ifrågavarande lagstiftningskomplexet. I propositionen

framhållcs att i praktiken ett tillfredsställande bcskattningsresultat kan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets betänkande nr Dl.

ernås med utnyttjande av föreliggande möjligheter för arbetsgivare att samordna

sjuklön och invalidpension.

Enligt utskottets mening kan de föreslagna bestämmelserna anses innefatta

en under nuvarande förhållanden rimlig och lämplig avvägning av de

heskattningsfrågor, som här uppkommit till bedömande. Utskottet kan därför

tillstyrka, att beskattningen av de ersättningar som utgår till den försäkrade

på grund av den allmänna sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen

anordnas på sätt föreslagits i propositionen. Likaså tillstyrker utskottet

propositionsförslaget i vad avser beskattning av ersättning, som arbetstagare

under sjukdom uppburit från arbetsgivaren. I likhet med departementschefen

anser utskottet, att frågor som äger samband med beskattningen

av sjuklön och invalidpension även i fortsättningen bör uppmärksammas.

Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om rätt till avdrag vid

taxering för avgifterna för sjukförsäkringen. I detta hänseende har i propositionen

föreslagits att avdrag för sjukförsäkringsavgift — den obligatoriska

avgiften i den mån den ingår i slutlig eller tillkommande skatt, som under

beskattningsåret påförts den skattskyldige, och den frivilliga avgiften i den

män den erlagts för honom själv, hans make eller omyndiga barn — skall

medgivas inom ramen för det nu gällande försäkringsavdraget eller det s. k.

.sociala avdraget, vars maximibelopp föreslås skola bibehållas oförändrade.

I enlighet härmed skall även i fortsättningen gälla, att skattskyldig jämlikt

46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen berättigas avdraga i

lagrummet avsedda premier och avgifter, till vilka även sjukförsäkringsavgifterna

skall räknas, med ett belopp av högst 200 kronor eller, om den

skattskyldige under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med

andra maken, högst 400 kronor för makarna gemensamt.

I de likalydande motionerna 1:400 (av herrar Lars Andersson och Pålsson)

samt II: 512 (av herr Larsson i Hedenäset in. fl.) har framställts yrkande

av innebörd, att — i likhet med vad som nu gäller i fråga om folkpensionsavgifterna

— avgift till såväl den obligatoriska som den frivilliga

sjukförsäkringen skulle bli avdragsgill i dess helhet utanför ramen för försäkringsavdraget.

Enligt motionärernas mening talade det i propositionen

redovisade materialet för en sådan lösning av frågan om avdragsrätten, varjämte

motionärerna understrukit att vid ikraftträdandet av ifrågavarande

sociallagstiftning eu stor del av landsbygdens befolkning, såsom icke arbetstagare,

i förhållande till dessa försattes i ett sämre läge än som nu vore

fallet, vilket ytterligare accentuerades om icke full avdragsrätt vid taxeringen

medgåves för sjukförsäkringsavgifterna.

Vad till en början angår avgifterna till den frivilliga sjukpenningförsäkringen

lärer vid ett godtagande av skattefrihet för utfallande sjukpenning en

fristående avdragsrätt för erlagda avgifter icke kunna förenas med utform
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

23

ningen av beskattningsreglerna för andra försäkringar där utfallande försäkringsbelopp

icke är att hänföra till skattepliktig inkomst. Utskottet kan

därför icke tillstyrka en fristående avdragsrätt för avgifterna till den frivilliga

sjukförsäkringen. Ur principiell synpunkt förefinnes även fog för uppfattningen

att frågan om avdragsrätt för avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen

löses från enahanda utgångspunkt. Såsom av propositionen

framgår torde emellertid såvitt angår de obligatoriska avgifterna icke böra

ifrågakomma att helt avvisa en avdragsrätt, nämligen med hänsyn dels till

att en viss avdragsrätt förutsattes skola medges då sjukförsäkringslagstiftningen

antogs och dels till att eljest en skärpning av beskattningen skulle

inträda för dem som nu medgivits avdrag för sjukkasseavgifter. Att med

hänsyn till sistnämnda omständigheter helt ge avkall på de principiella synpunkterna

på frågan bör enligt utskottets mening å andra sidan knappast

komma i fråga. Som skäl mot en fristående avdragsrätt måste även enligt

utskottets mening gälla vad i propositionen uttalats om det mindre lämpliga

i att nu införa ytterligare en avdragsgrupp under de allmänna avdragen samtidigt

som utredning pågår angående möjligheterna att schablonisera avdragsreglerna

på hithörande områden. I enlighet härmed anser sig utskottet

icke kunna tillstyrka motionerna I: 400 och II: 512, utan förordar att avgifterna

till den allmänna sjukförsäkringen på sätt i propositionen föreslås

skall få avdragas enligt reglerna om avdrag för avgifter som den skattskyldige

erlagt för andra försäkringar, där utfallande belopp icke är skattepliktiga.

Utskottet har därefter att taga ställning till yrkandena om höjning av

försäkringsavdragets maximibelopp, som framställts i de likalvdande motionerna

I: 398 (av herrar Svärd och Bergh) samt II: 513 (av herr förste vice

talmannen Skoglund in. fl.), i de likalydande motionerna 1:399 (av herr

Spetz in. fl.) och II: 511 (av herr Kristensson i Oshy in. fl.) ävensom i motionen

II: 510 (av herr Lindström m. fl.). I samtliga dessa motioner hemställcs

om en höjning av maximibeloppet för ensamstående skattskyldiga till

300 kronor. I fråga om gifta skattskyldiga förordas i de likalydande motionerna

I: 399 och II: 511 en höjning till 550 kronor samt i de likalydande

motionerna 1:398 och 11:513 ävensom i motionen 11:510 en höjning till

600 kronor.

I motionerna har understrukits försäkringsavdragets betydelse för försäkringssparande!,

varjämte framhållits hl. a. att vid sjukförsäkringsreformens

genomförande förutsatts att reformen skulle föranleda höjning av försäkringsavdraget,

att cn sådan höjning vore motiverad av penningvärdets fall,

att densamma icke skulle föregripa pågående utredning angående avdragets

bibehållande i skattelagstiftningen och icke föranleda så stort bortfall i

skatteunderlag som de. i propositionen gjorda beräkningarna härutinnan

utvisade.

Såsom i propositionen framhållits hade det i och för sig varit önskvärt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

att prövningen av frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter fått

anstå till dess resultatet av 1950 års skattelagssakkunnigas undersökningar

rörande försäkringsavdragct förelegat. Om såsom utskottet ovan förordat

sjukförsäkringsavgiften göres avdragsgill inom ramen för försäkringsavdraget,

synes emellertid med en omprövning av detta avdrag i övrigt böra

anstå till dess statsmakterna har att taga ställning till de sakkunnigas förslag,

som kan väntas föreligga redan under innevarande år och innefatta

material för ett mera allsidigt bedömande än som nu är möjligt. Utskottet

har därvid fäst särskilt avseende vid att nu föreliggande material icke ger

vid handen att något mera allmänt behov av en förhöjning av försäkringsavdragets

nuvarande maximibelopp kan anses föreligga. De i propositionen

redovisade uppgifterna rörande den omfattning i vilken försäkringsavdraget

utnyttjats ger stöd för antagandet att vid ett godtagande av propositionsförslaget

för flertalet skattskyldiga fortfarande kommer att finnas åskilligt utrymme

för avdrag av försäkringsavgifter och sålunda även en stimulans till

nvsparande i form av försäkringar, i den mån detta sparande äger samband

med avdragsreglernas utformning.

Mot bakgrunden av nämnda konstaterande finner utskottet även frågan

om att nu vidtaga en höjning i syfte att bibehålla försäkringsavdraget vid

dess reella värde böra underordnas angelägenheten av att man bevarar möjligheten

till en mera förutsättningslös omprövning av ifrågavarande spörsmål

i hela dess vidd på grundval av den utredning som kommer att förebringas.

Såsom i propositionen framhållits måste jämväl beaktas vad eu höjning

av avdragets maximibelopp kommer att medföra i fråga om minskat skatteunderlag

för stat och kommun. I detta hänseende föreligger inga säkra hållpunkter

för bedömandet. Den överslagsberäkning, som redovisas i propositionen,

ger dock en antydan om att bortfallet i skatteunderlag kan komma

att uppgå till icke oväsentligt belopp. Detta förhållande finner utskottet även

tala emot att en ändring nu genomföres.

Vad slutligen angår frågan om de utfästelser som gjorts i samband med

sjukförsäkringsreformens antagande har tidigare anmärkts, att hänsyn härtill

borde föranleda att i förevarande fråga den ståndpunkten måste avvisas

att sjukförsäkringsavgiften icke skulle få i någon form avdragas vid taxeringen.

Det föreliggande utredningsmaterialet synes även utvisa, att vid ett

godtagande av propositionsförslaget för flertalet skattskyldiga utrymme fortfarande

skulle finnas för avdrag av avgifter till andra försäkringar, vilket

medförde att det måste ifrågasättas om något egentligt behov att nu höja

försäkringsavdraget kunde anses föreligga. Då såsom skäl för en höjning av

försäkringsavdragets maximibelopp åberopats det uttalande i proposition nr

178/1953, som återgivits i nu förevarande proposition och i vissa av motionerna

och om vars innebörd delade meningar framkommit, vill utskottet

endast uttala, att nämnda förhållande rimligen icke bör föranleda en höj
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

25

ning av försäkringsavdraget som utskottet av andra skäl icke anser sig

kunna förorda i nu förevarande sammanhang.

I enlighet med det nu anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka de

likalydande motionerna I: 398 och II: 513, de likalydande motionerna I: 399

och 11:511 samt motionen 11:510.

Vad i propositionen föreslagits rörande arbetsgivares beskattning för belopp,

som han uppburit från sjukkassa, rörande arbetsgivares uppgiftsskyldighet

i fråga om den anställde tillkommande ersättning, som arbetsgivaren

uppburit från sjukkassa, ävensom rörande ikraftträdandet av de föreslagna

författningsändringarna föranleder ej erinran från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande

proposition nr 64 samt med avslag å de likalydande

motionerna I: 398 av herrar Svärd och Bergh samt II: 513

av herr förste vice talmannen Skoglund m. fl., de likalydande

motionerna I: 399 av herr Spetz in. fl. och II: 511 av

herr Kristensson i Osby m. fl., de likalydande motionerna

I: 400 av herrar Lars Andersson och Pålsson samt II: 512

av herr Larsson i Hedenäset in. fl. ävensom motionen II: 510

av herr Lindström in. fl. — för sin del antaga de vid propositionen

fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370); samt

2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Stockholm den 30 mars 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Falk, Söderquist,

* Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Magnusson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Oshy,

Brandt, Strandh, Kärrlander, Henriksson,* Vigelsbo, Anderson i Sundsvall,

Nilsson i Svalöv och Andersson i Essvik.

* Icke närvarit vid justering av betänkandet.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1i)5i. 7 sand. Nr 31.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

Reservationer:

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Strandh och Anderson

i Sundsvall, som ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande

lydelse:

»I föreliggande------(= utskottet s. 20 rad 13 nedifrån — s. 22 rad

4 nedifrån)----för sjukförsäkringsavgifterna.

Vad till en början angår avgifterna till den frivilliga sjukpenningförsäkringen

lärer vid ett godtagande av skattefrihet för utfallande sjukpenning

en fristående avdragsrätt för erlagda avgifter icke kunna förenas med utformningen

av beskattningsreglerna för andra försäkringar där utfallande

försäkringsbelopp icke är att hänföra till skattepliktig inkomst. Utskottet

kan därför icke tillstyrka en fristående avdragsrätt för avgifterna till den

frivilliga sjukförsäkringen. Starkt fog finnes även för uppfattningen, att

frågan om avdragsrätt för avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen

löses från enahanda utgångspunkt. Om nämligen ett särskilt avdrag infördes

för endast de obligatoriska avgifterna, medan avgifterna för frivillig sjukförsäkring

i enlighet med gällande principer bibehölles avdragsgilla inom

försäkringsavdraget, skulle detta såsom påpekats i de likalydande motionerna

I: 399 och II: 511 medföra, att de grupper, som för sitt försäkringsskydd

blir hänvisade till frivillig sjukförsäkring — såsom jordbrukare och

andra egna företagare — skulle komma i ett sämre läge än övriga. I enlighet

härmed anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionerna 1: 400 och

II: 512.

Utskottet har därefter att fatta ställning till yrkandena om höjning av

försäkringsavdragets maximibelopp. Härvid vill utskottet först erinra om

att de maximibelopp, som för närvarande gäller, fastställdes senast vid 1950

års riksdag. Sedan dess har en väsentlig försämring (ca 25 %) av penningvärdet

ägt rum. Redan denna omständighet talar enligt utskottets mening

för att en förhöjning av försäkringsavdraget bör ske för bibehållande av

dess realvärde.

Den konstruktion, som departementschefen föreslår, medför — såsom

påpekats i flera remissyttranden och i motioner — att utrymmet för avdrag

för avgifter för andra försäkringar än den obligatoriska sjukförsäkringen

kraftigt beskäres. I vissa fall inträffar, att den återstående marginalen blir

uppenbart otillräcklig för exempelvis premier till en livförsäkring av helt

ordinär omfattning. Departementschefens förslag kan befaras få allvarliga

konsekvenser för det enskilda sparandet. Utskottet anser med hänsyn härtill,

att en förhöjning av avdragens maximibelopp är ofrånkomlig.

Det bör slutligen uppmärksammas, att riksdagen vid beslut om den allmänna

sjukförsäkringen förutsatte, att större försäkringsavdrag än f. n.

skulle komma till stånd.

Vad angår storleken av ett förhöjt försäkringsavdrag finner utskottet den

i de likalydande motionerna I: 399 och II: 511 föreslagna lösningen erbjuda

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 27

den lämpligaste avvägningen. Utskottet föreslår därför, att maximibeloppen

bestämmes till 300 kronor för ensamstående och 550 kronor för äkta makar.

Vad i propositionen----(= utskottet s. 25 rad 6 — rad 10 uppifrån)

— — — utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 64 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas samt med bifall till de likalydande motionerna

I: 390 av herr Spctz in. fl. och II: 511 av herr Kristensson

i Osby in. fl. ävensom i anledning av de likalydande

motionerna 1: 398 av herrar Svärd och Bergh samt II: 513 av

herr förste vice talmannen Skoglund in. fl., de likalydande

motionerna 1:400 av herrar Lars Andersson och Pålsson

samt II: 512 av herr Larsson i Hedenäsct in. fl. och motionen

II: 510 av herr Lindström in. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) med den ändring att 46 § 2 moin.

sista stycket skall erhålla följande lydelse:

Nuvarande lydelse:

Avdrag, som i första stycket 3)

här ovan avses, må ej för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 200

kronor; dock att om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och

levt tillsammans med andra maken

ifrågavarande avdrag för dem båda

gemensamt må åtnjutas med högst400

kronor. *.

Föreslagen lydelse:

Avdrag, som i första stycket 3) här

ovan avses, må ej för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 300 kronor;

dock att om skattskyldig under

beskattningsåret varit gift och levt

tillsammans med andra maken ifrågavarande

avdrag för dem båda gemensamt

må åtnjutas med högst 550

kronor.

2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningcn

den 28 september 1928 (nr 379).»

II) av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv, som under åberopande av

innehållet i de likalydande motionerna 1:398 och 11:513 ansett att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts

förevarande proposition nr 64 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas samt med bifall till de likalydande motionerna

1:398 av herrar Svärd och Bergh samt 11:513 av

herr förste vice talmannen Skoglund in. fl. och motionen

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

11:510 av herr Lindström m. fl. ävensom i anledning av de

likalydande motionerna 1:399 av herr Spetz m. fl. och 11:511

av herr Kristensson i Osby m. fl. samt de likalydande motionerna

1:400 av herrar Lars Andersson och Pålsson samt

11:512 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,

1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370) med den ändring att 46 § 2 mom.

sista stycket skall erhålla följande lydelse:

Nuvarande lydelse:

Avdrag, som i första stycket 3)

här ovan avses, må ej för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 200

kronor; dock att om skattskyldig

under beskattningsåret varit gift och

levt tillsammans med andra maken

itrågavarande avdrag för dem båda

gemensamt må åtnjutas med högst

tOO kronor.

Föreslagen lydelse:

Avdrag, som i första stycket 3)

här ovan avses, må ej för skattskyldig

åtnjutas till högre belopp än 300

kronor; dock att om skattskyldig

under beskattningsåret varit gift och

levt tillsammans med andra maken

ifrågavarande avdrag för dem båda

gemensamt må åtnjutas med högst

600 kronor.

2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget

till förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954

540447

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrrng i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten