Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
1954-03-30 · 28 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 26 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1954:31, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
1
Nr 31.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 22 januari 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 64, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen den 28
september 1928 (nr 379).
Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
I propositionen föreslås att ersättning, som på grund av lagen om allmän
sjukförsäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring tillfallit den försäkrade,
annorledes än i form av livränta, skall utgöra icke skattepliktig inkomst
för denne. Uppbär anställd under sjukdom lön av arbetsgivaren och
har denne jämlikt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring rätt att lyfta arbetstagaren
tillkommande ersättningsbelopp från sjukkassa, förordas att så stor
del av lönen, som motsvarar vad arbetsgivaren sålunda äger uppbära, skall
vara skattefri hos den anställde. Avgift för den allmänna sjukförsäkringen
föreslås vara avdragsgill endast i den mån den rymmes inom ramen för det
till 200 kronor respektive 400 kronor maximerade avdraget för försäkringsavgifter
m. in.
De ovannämnda författningsförslagen är av följande lydelse. 1
1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 31.
2 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
1) Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 19 § och 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 samt anvisningarna till 19 § och punkt 1 av anvisningarna
till 31 § nämnda lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
Nuvarande lydelse:
19 §.
Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning eller eljest
på grund av giftorätt tillfallit make
eller vad som förvärvats genom arv,
testamente, fördel av oskift bo eller
gåva;
vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;
vinst i svenskt lotteri eller vinst
vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej
heller sådan vinst i utländskt lotteri
eller vid vinstdragning på utländska
premieobligationer, som uppgår till
högst 100 kronor;
ersättning, som enligt vad i lag
eller särskild författning är stadgat
utgått till någon vid sjukdom eller
olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring,
så ock annan ersättning,
vilken vid sjukdom, olycksfall
eller arbetslöshet tillfallit någon på
grund av försäkring, som icke tagits
i samband med tjänst, dock att till
skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan
livränta; i 2
Föreslagen lydelse:
19 §.
Till skattepliktig inkomst enligt
denna lag räknas icke:
vad som vid bodelning eller eljest
på grund av giftorätt tillfallit make
eller vad som förvärvats genom arv,
testamente, fördel av oskift bo eller
gåva;
vinst å icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom i andra fall
än som avses i 35 §;
vinst i svenskt lotteri eller vinst
vid vinstdragning på här i riket utfärdade
premieobligationer och ej
heller sådan vinst i utländskt lotteri
eller vid vinstdragning på utländska
premieobligationer, som uppgår till
högst 100 kronor;
ersättning, som på grund av försäkring
i allmän sjukkassa eller jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring
tillfallit den försäkrade, så ock sådan
ersättning enligt annan lag eller
särskild författning, som utgått annorlcdes
än från allmän sjukkassa
till någon vid sjukdom eller olycksfall
i arbete eller under militärtjänstgöring,
ävensom ersättning, vilken
vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet
tillfallit någon på grund av
i Senaste lydelse av 19 § och punkt 1 av anvisningarna till 31 §, se 1950:308, av 46 §
2 mom., se 1953:274 samt av anvisningarna till 19 §, se 1954:000.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
3
Nuvarande lydelse:
belopp, som till följd av försäkringsfall
eller återköp av försäkringen
utgått på grund av kapitalförsäkring;
ersättning
på grund av skadeförsäkring,
dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit
därest försäkrad egendom i stället
försålts, varit att hänföra till intäkt
av jordbruksfastighet, av annan fastighet
eller av rörelse eller i den mån
ersättningen eljest motsvarar sådan
skattepliktig intäkt eller motsvarar
sådan avdragsgill omkostnad,vilken
är att hänföra till någon av nämnda
förvärvskällor;
vinstandel eller återbäring, som utgått
på grund av annan försäkring
än pensionsförsäkring eller sådan
sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som tagits i samband med tjänst;
periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt, därför givaren
jämlikt bestämmelserna i 20 §
icke är berättigad till avdrag;
stipendier till studerande vid undervisningsanstalter
eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning;
allmänt barnbidrag.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
2 m o m. I hemortskommunen
äger skattskyldig, som varit här i
riket bosatt under hela beskattningsåret,
därjämte njuta avdrag:
1) för periodiskt understöd eller
Föreslagen lydelse:
annan försäkring, som icke tagits i
samband med tjänst, dock att till
skattepliktig inkomst räknas ersättning
i form av pension eller annan
livränta;
belopp, som till följd av försäkringsfall
eller återköp av försäkringen
utgått på grund av kapitalförsäkring;
ersättning
på grund av skadeförsäkring,
dock ej i den mån köpeskilling,
som skulle hava influtit
därest försäkrad egendom i stället
försålts, varit att hänföra till intäkt
av jordbruksfastighet, av annan fastighet
eller av rörelse eller i den mån
ersättningen eljest motsvarar sådan
skattepliktig intäkt eller motsvarar
sådan avdragsgill omkostnad, vilken
är att hänföra till någon av nämnda
förvärvskällor;
vinstandel eller återbäring, som utgått
på grund av annan försäkring
än pensionsförsäkring eller sådan
sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som tagits i samband med tjänst;
periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt, därför givaren
jämlikt bestämmelserna i 20 §
icke är berättigad till avdrag;
stipendier till studerande vid undervisningsanstalter
eller eljest avsedda
för mottagarens utbildning;
allmänt barnbidrag.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
2 m o in. I hemortskommunen
äger skattskyldig, som varit här i
riket bosatt under hela beskattningsåret,
därjämte njuta avdrag:
1) för periodiskt understöd eller
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Nuvarande lydelse:
därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som icke får avdragas från inkomsten
av särskild förvärvskälla,
dock att avdrag icke må ske för vad
som utgått till person, tillhörande
givarens hushåll, och ej heller, där
understödet icke utgjort skadestånd,
för vad som utgått till annans undervisning
eller uppfostran;
2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, dels
ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för
försäkring, vilken äges av den skattskyldige
själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn; samt
3) för premier och andra avgifter,
som skattskyldig erlagt för försäkringar
av följande slag, vilka ägas
av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn, nämligen kapitalförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring samt
sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen avgift till
sjukkassa för begravningshjälp, som
ej avses i 33 §.
Därest skattskyldig---nämn
da
tid.
Avdrag, som--- 400 kronor.
Föreslagen lydelse:
därmed jämförlig periodisk utbetalning,
som icke får avdragas från inkomsten
av särskild förvärvskälla,
dock alt avdrag icke må ske för vad
som utgått till person, tillhörande
givarens hushåll, och ej heller, där
understödet icke utgjort skadestånd,
för vad som utgått till annans undervisning
eller uppfostran;
2) för dels sådan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående pensionsavgift
enligt lagen om folkpensionering,
som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, dels
ock avgift för pensionsförsäkring,
som ej avses i 33 §, därest avgiften
under beskattningsåret erlagts för
försäkring, vilken äges av den skattskyldige
själv eller, i förekommande
fall, hans make eller hans omyndiga
barn; samt
3) för dels sddan i slutlig eller
tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om
allmän sjukförsäkring, som under
beskattningsåret påförts den skattskyldige,
dels ock premier och
andra avgifter, som skattskyldig erlagt
för försäkringar av följande slag,
vilka ägas av honom själv eller, i förekommande
fall, hans make eller
hans omyndiga barn, nämligen kapitalförsäkring,
arbetslöshetsförsäkring
samt sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
därunder inbegripen
avgift till sjukkassa för begravningshjälp,
som ej avses i 33 § och som ej
utgör obligatorisk försäkring enligt
lagen om allmän sjukförsäkring.
Därest skattskyldig---nämn
da
tid.
Avdrag, som —-- 400 kronor.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
5
Nuvarande lydelse:
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp
---influtna medlemsavgifter.
Bestämmelsen att till skattepliktig
inkomst icke räknas ersättning,
som enligt vad i lag eller särskild
författning är stadgat utgår till någon
vid sjukdom eller olycksfall i
arbete, avser jämväl ersättning, som
utgår i de fall då arbetsgivare står
s. k. självrisk enligt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, dock
ej i den mån ersättningen överstiger
vad som skulle hava utgått vid försäkring
enligt nämnda lag.
Föreslagen lydelse:
Anvisningar
till 19 §.
Fattigunderstöd, begravningshjälp
—--influtna medlemsavgifter.
Bestämmelsen att till skattepliktig
inkomst icke räknas ersättning, som
på grund av försäkring i allmän
sjukkassa tillfallit den försäkrade,
avser jämväl lön som utgår från arbetsgivare
i sådant fall, då denne
enligt 28 § lagen om allmän sjukförsäkring
eller jämlikt överenskom-:
melse, som där sägs, äger uppbära
arbetstagaren tillkommande ersättning
från sjukkassa, dock att som
skattepliktig inkomst skall anses den
del av lönen, som överstiger vad arbetsgivaren
sålunda ägt uppbära. För
arbetsgivaren är den av honom i
nämnda fall uppburna ersättningen
från sjukkassan ävensom annan därifrån
uppburen ersättning i anledning
av kostnad för den anställdes
räkning att betrakta såsom icke
skattepliktig inkomst, endast därest
den till den anställde utbetalda lönen
eller den för honom havda kostnaden
utgör för arbetsgivaren icke
avdragsgill utgift i förvärvskälla.
Ersättning, som annorledes än i
form av pension eller annan livränta
utbetalas av arbetsgivare vid
yrkesskada i de fall, då arbetsgivaren
står s. k. självrisk enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring, räknas
icke till skattepliktig inkomst i vidare
mån än ersättningen överstiger
vad som skulle hava utgått vid försäkring
enligt sistnämnda lag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
(>
Nuvarande lydelse:
till 31 §.
1. Med pension---eller an
norledes.
Med pensionsförsäkring
---försäkringen upphör.
Ålderspension, som---anses
skälig.
Med efterlevandepension---
personer leva.
Såsom efterlevandepension — —
— vara pensionsförsäkring.
Vid tillämpningen — — — vid
omgifte.
Kapitalbelopp, som — — — av
efterlevandepensionen.
Skall enligt---två år.
Med kapitalförsäkring —
--än pensionsförsäkring.
Innehåller avtal---en kapi
talförsäkring.
Kan livförsäkring,---Kungl.
Maj :t.
Försäkring, vilken---dess
ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall —
--som huvudförsäkringen.
För att försäkring skall anses hava
tagits i samband med tjänst erfordras,
att enligt anställningsavtalet
skyldighet föreligger för arbetstagare
att hava sådan försäkring eller att,
om sådan skyldighet icke föreligger,
premier för försäkringen skola gäldas
av arbetsgivaren eller av denne
jämte arbetstagaren. För att sjukeller
olycksfallsförsäkring skall anses
hava tagits i samband med tjänst
erfordras utöver vad förut sagts, att
anmälan angående nyssnämnda förhållanden
skett hos försäkringsanstalten.
Försäkring enligt lagen om
försäkring för olycksfall i arbete an
-
Föreslagen lydelse:
till 31 §.
1. Med pension---eller an
norledes.
Med pensionsförsäkring
---försäkringen upphör.
Ålderspension, som---anses
skälig.
Med efterlevandepension---
personer leva.
Såsom efterlevandepension--
— vara pensionsförsäkring.
Vid tillämpningen — — — vid
omgifte.
Kapitalbelopp, som — — — av
efterlevandepensionen.
Skall enligt---två år.
Med kapitalförsäkring —
--än pensionsförsäkring.
Innehåller avtal---en kapi
talförsäkring.
Kan livförsäkring,---Kungl.
Maj :t.
Försäkring, vilken---dess
ingående.
Premiebefrielseförsäkring skall —
--som huvud försäkringen.
För att försäkring skall anses
hava tagits i samband med tjänst
erfordras, att enligt anställningsavtalet
skyldighet föreligger för arbetstagare
att hava sådan försäkring
eller att, om sådan skyldighet icke
föreligger, premier för försäkringen
skola gäldas av arbetsgivaren eller
av denne jämte arbetstagaren. För
att sjuk- eller olycksfallsförsäkring
skall anses hava tagits i samband
med tjänst erfordras utöver vad förut
sagts, att anmälan angående nyssnämnda
förhållanden skett hos försäkringsanstalten.
Försäkring i allmän
sjukkassa eller enligt lagen om
Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 7
Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:
ses icke såsom försäkring, tagen i yrkesskadeförsäkring anses icke såsamband
med tjänst. som försäkring, tagen i samband
med tjänst.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1955 eller tidigare år. Äldre bestämmelser skola tillämpas
jämväl då efter det denna lag trätt i kraft ersättning vid sjukdom eller
olycksfall i arbete utbetalas av arbetsgivare, enär denne stått s. k. självrisk
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
2) Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 33 § taxeringsförordningen den 28 september
19281 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
Nuvarande lydelse:
33 §.
Till ledning---utbetalda be
loppet.
I uppgift, som avses under a), skola
vid angivandet av de åtnjutna förmånernas
belopp däri inräknas skatter,
försäkringsavgifter och dylikt,
som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes
räkning, särskilda felräkningspenningar,
ersättning för representationskostnad
vid kommunal eller
enskild tjänst ävensom gratifikationer
i penningar eller annat, varjämte
anteckning skall göras angående
de förmåner i övrigt, som följt
med anställning eller uppdrag, såsom
fri kost, boställe, bostad eller
löningsjord eller inkomst av sportler,
expeditionslösen, bötes- eller be
-
Föreslagen lydelse:
33 §.
Till ledning---utbetalda be
loppet.
I uppgift, som avses under a), skola
vid angivandet av de åtnjutna förmånernas
belopp däri inräknas skatter,
försäkringsavgifter och dylikt,
som arbetsgivaren erlagt för vederbörandes
räkning, särskilda felräkningspenningar,
ersättning för representationskostnad
vid kommunal eller
enskild tjänst ävensom gratifikationer
i penningar eller annat, varjämte
anteckning skall göras angående
de förmåner i övrigt, som följt
med anställning eller uppdrag, såsom
fri kost, boställe, bostad eller
löningsjord eller inkomst av sportler,
expeditionslösen, bötes- eller be
-
1 Senaste lydelse av 33 §, se 1953:280.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Nuvarande lydelse:
slagsandelar eller andra liknande, ej
till beloppet bestämda inkomster.
Avser uppgiven förmån endast en del
av året, skall upplysning meddelas
om den tidrymd, för vilken förmånen
utgått. Har från annan arbetsgivare
än statlig myndighet utgått
särskild resekostnads- eller traktamentsersättning,
skall i uppgiften
angivas beloppet av sådan ersättning
jämte antalet dagar, för vilka traktamentsersättning
utgått. Därest vid
avlönings utbetalande avdrag skett
för löntagarens eller hans efterlevandes
pensionering, skall i uppgiften
upptagas endast den återstående
avlöningen men upplysning lämnas
om att sådant avdrag skett.
Beträffande annan — — — för
lyftning.
Vid fullgörande---nämnda
debetsedel.
Arbetsgivare, som---i hu
vudbok.
Föreslagen lydelse:
slagsandelar eller andra liknande, ej
till beloppet bestämda inkomster.
Avser uppgiven förmån endast en del
av året, skall upplysning meddelas
om den tidrymd, för vilken förmånen
utgått. Har från annan arbetsgivare
än statlig myndighet utgått
särskild resekostnads- eller traktamentsersättning,
skall i uppgiften
angivas beloppet av sådan ersättning
jämte antalet dagar, för vilka traktamentsersättning
utgått. Har arbetsgivare
uppburit den anställde
tillkommande ersättning på grund
av försäkring i allmän sjukkassa,
skall i uppgiften angivas jämväl beloppet
av vad sålunda uppburits.
Därest vid avlönings utbetalande avdrag
skett för löntagarens eller hans
efterlevandes pensionering, skall i
uppgiften upptagas endast den återstående
avlöningen men upplysning
lämnas om att sådant avdrag skett.
Beträffande annan — — — för
lyftning.
Vid fullgörande---nämnda
debetsedel.
Arbetsgivare, som — — — i huvudbok.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.
Till utskottet har hänvisats följande i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna 1:398 av herrar Svärd och Bergh samt II:
513 av herr förste vice talmannen Skoglund m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 64 med den ändringen
att 46 § 2 mom. kommunalskattelagen erhåller följande lydelse:
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
9
46 §.
2 mom. I hemortskommunen —- — -—■ allmän sjukförsäkring.
Därest skattskyldig — — — nämnda tid.
Avdrag, som i första stycket 3) här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock att om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andre maken ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med högst 600 kronor.
»
2) de likalydande motionerna 1:399 av herr Spetz in. fl. samt 11:511 av
herr Kristensson i Osby m. fl., vari hemställts, »att riksdagen med ändring
av vad Kungl. Maj :t föreslagit i proposition nr 64 måtte besluta att det s. k.
försäkringsavdraget vid inkomsttaxeringen (enligt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen)
höjes till 300 kronor för ensamstående och 550 kronor
för äkta makar, samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till
erforderliga författningsändringar»;
3) de likalydande motionerna 1:400 av herrar Lars Andersson och Pålsson
samt 11:512 av herr Larsson i Hedenäset m. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte besluta sådan ändring av 46 § 2 mom. kommunalskattelagen
att skattskyldig i hemortskommunen må vara berättigad att åtnjuta
avdrag för dels hela sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående sjukförsäkringsavgift
enligt lagen om allmän sjukförsäkring som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige, dels ock premien för sådan försäkring
som ej utgör obligatorisk försäkring enligt samma lag, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta de härför erforderliga författningsändringarna»;
ävensom
4) motionen 11:510 av herr Lindström m. fl., vari hemställts, »att riksdagen
ville, förutom den i propositionen föreslagna ändringen av kommunalskattelagen
46 § 2 mom. 3), jämväl besluta följande ändring av sista
stycket i 2 mom.: ''Avdrag, som i första stycket här ovan avses, må ej för
skattskyldig åtnjutas till högre belopp än 300 kronor; dock att om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med andra
maken ifrågavarande avdrag för dem båda gemensamt må åtnjutas med
högst 600 kronor.’»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framställda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionerna 11:510—513.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.
Lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring (i fortsättningen
benämnd S. F. L.) träder i kraft den 1 januari 1955. Enligt vad som
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
föreslagits i propositionen nr 60 med förslag till lag om yrkesskadeförsäkring,
m. m. kommer 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och
lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar att upphöra
gälla med utgången av år 1954 och försäkringsformerna enligt dessa lagar
att avlösas av en gemensam försäkring för yrkesskada.
I och med att lagstiftningen om de nu nämnda försäkringarna sättes i
kraft kommer vissa beskattningsspörsmål att aktualiseras och vissa ändringar
i skattelagarna att bli erforderliga. Dessa ändringar bör med hänsyn
bl. a. till källskatteuppbörden efter den 1 januari 1955 och till förhandlingarna
på arbetsmarknaden beslutas vid 1954 års riksdag. I föreliggande
proposition behandlas dessa spörsmål, såvitt avser de materiella reglerna
på beskattningsrättens område. Y7ad beträffar de frågor, som sammanhänger
med uppbörden av avgifterna för dessa försäkringar m. m., har departementschefen
för avsikt att anmäla dessa vid ett senare tillfälle.
Frågan om de av sjukförsäkringsreformen föranledda ändringarna i kommunalskattelagen
har behandlats i en inom finansdepartementets rättsavdelning
upprättad promemoria angående vissa beskattningsfrågor, aktualiserade
av sjukförsäkringsreformen.
Med anledning av nämnda promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits
av kammarrätten, statskontoret, riksskattenämnden, riksförsäkringsanstalten,
pensionsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kalmar, Älvsborgs, Kopparbergs och Västerbottens län, Landsorganisationen
i Sverige, försäkringsanstalterna Folket och Samarbete
(Folksam), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska personal-pensionskassan,
Svenska sjukkasseförbundet, Svenska stadsförbundet, Sveriges
akademikers centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges kommunalanställdas
pensionskassa, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Thulebolagen samt Tjänstemännens centralorganisation.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
hänvisar utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttrande
av departementschefen, till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna
sidor i propositionen, nämligen
Kort översikt över de förmåner, som kan utgå på grund av den allmänna
sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen, m. m., s. 10—13.
Beskattning av ersättning, som utgått på grund av sjukvårdsförsäkringen,
s. 13—14.
Beskattning av ersättning, som på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen
utgått till den försäkrade, s. 14—21.
Frågan om rätt till avdrag vid taxering för avgift för den obligatoriska
sjukförsäkringen, s. 21—30.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
11
Beskattning av ersättning, som arbetstagare under sjukdom uppburit från
arbetsgivaren, s. 30—37.
Fråga om beskattningen i visst fall av ersättning, som uppburits på grund
av försäkring tagen i samband med tjänst, s. 37—40.
Beskattning av ersättning, som utgått på grund av den frivilliga sjukförsäkringen,
m. m., s. 40—41.
Beskattning av förmåner, som utgått på grund av yrkesskadeförsäkringen,
s. 41—46.
Av sjukförsäkringsreformen föranledda spörsmål rörande beskattningen
av arbetsgivare, s. 46—48.
Ändring av 33 § taxeringsförordningen, s. 48—49.
Ikraftträdande, s. 49.
Beträffande frågan om rätt till avdrag vid taxering för
avgift för den obligatoriska sjukförsäkringen har departementschefen
anfört följande.
»Som framgått av redogörelsen för remissyttrandena har frågan om avdragsrätt
för sjukförsäkringsavgiften varit föremål för skilda meningar.
En strikt tillämpning av den princip som gäller för beskattning av försäkringstagare
skulle, om utfallande ersättningsbelopp som nyss förordats
blir skattefria, leda till att avgift för den obligatoriska sjukförsäkringen
över huvud taget icke skulle bli avdragsgill. För en sådan lösning har statskontoret
uttalat sig. Vissa av de remissinstanser, som ansett avdrag böra
särskilt medgivas för sjukförsäkringsavgift, har uttalat att man vid valet
mellan övriga alternativ — att låta avgiften bli avdragsgill inom försäkringsavdragets
ram och att icke medgiva avdragsrätt borde välja det
sistnämnda. Enligt min mening skulle detta ur principiell synpunkt vara
mest tilltalande. Därigenom skulle man även uppnå det resultat, att försäkringsavdraget
blev förbehållet frivilliga avgifter. Med hänsyn till att annan
ståndpunkt i detta avseende i viss mån redan tagits — jag hänvisar härutinnan
till vad i det föregående återgivits från proposition nr 178/1953 och
vad i det följande anföres — samt då med dylika regler skattskyldiga,
som nu erhåller avdrag för sjukkasseavgitter inom försäkringsavdragets
ram, skulle få vidkännas en skattehöjning genom att dessa avgifter icke
längre finge avdragas, anser jag mig emellertid icke i detta sammanhang
kunna förorda denna lösning.
Åtskilliga remissinstanser har stannat inför det av socialförsäkringsutredningen
på sin tid förordade alternativet, alt sjukförsäkringsavgiften skulle
vara avdragsgill vid beskattning såsom ett särskilt avdrag hland de allmänna
avdragen. Även om, såsom från något håll påpekats, de principer,
som gäller för försäkringsbeskattningen, icke helt kan anses avgörande för
hur ifrågavarande beskaltningsproblem löses, måste likväl konstateras att
principiella skäl talar mot en dylik avdragsrätt, då utfallande belopp skall
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
vara skattefria. Vidare skulle införandet av ytterligare en grupp allmänna
avdrag strida mot förenklingssträvandena på beskattningens område. Av nu
anförda skäl anser jag mig icke kunna förorda, att en fristående avdragsrätt
för avgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen införes.
Det må tilläggas, att en dylik avdragsrätt skulle ställa sig tämligen dyrbar
för stat och kommun. För närvarande torde i avgifter till de erkända
sjukkassorna erläggas omkring 110 milj. kronor och i sjuk- och olycksfallsavgifter
till andra, enskilda försäkringsanstalter cirka 60 milj. kronor.
Avgifterna till den obligatoriska sjukförsäkringen har beräknats till cirka
330 milj. kronor. Med ledning av dessa uppgifter torde man kunna beräkna,
att den av socialförsäkringsutredningen förordade avdragsrätten skulle innebära
en minskning av skatteunderlaget på åtminstone 200 milj. kronor.
Av det sagda framgår, att jag för egen del vill förorda den i departementspromemorian
föreslagna lösningen, nämligen att avdrag för sjukförsäkringsavgifter
skall medgivas inom ramen för försäkringsavdraget.
Härvid uppkommer frågan, huruvida en sådan anordning bör medföra
en höjning av försäkringsavdragets maximibelopp. 1 de remissyttranden,
där detta förordats, har understrukits att möjligheterna att utnyttja försäkringsavdraget
för andra försäkringsavgifter än den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften,
om promemorians förslag genomföres, skulle beskäras
avsevärt, vilket skulle ha en ogynnsam inverkan på ackvisitionen av nya
försäkringar. Härigenom skulle fara föreligga för att det enskilda sparandet,
vilket till stor del skedde genom försäkringssparande, skulle komma att
minska. En annan verkan av den föreslagna ordningen bleve att de personer,
som tidigare helt eller till större delen kunnat utnyttja försäkringsavdraget,
icke skulle få något eller blott ringa avdrag för sjukförsäkringsavgiften.
Till stöd för yrkandena om höjning av försäkringsavdraget har åberopats
ett i departementspromemorian återgivet uttalande av chefen för
socialdepartementet i prop. nr 178/1953. Man har också gjort gällande att
den omständigheten, att frågan om utmönstring av försäkringsavdraget
vore föremål för utredning av en kommitté, icke borde hindra en sådan
höjning. Såsom stöd för denna uppfattning har åberopats, att riksdagen år
1950 med kännedom om att en kommitté just då tillsatts och att denna
enligt sina direktiv skulle utreda frågan om försäkringsavdragets avskaffande
ansett sig kunna genomföra en höjning av försäkringsavdraget.
Det är givetvis riktigt, att möjligheterna att utnyttja försäkringsavdraget
för avgifter till andra försäkringar än den obligatoriska sjukförsäkringen
minskas, om förslaget i promemorian genomföres. Sett ur denna synpunkt
skulle alltså kunna göras gällande att avdraget borde höjas. Emellertid må
till en början erinras, att försäkringsavdraget saknar principiellt berättigande
ur ren skattesynpunkt. Detta innebär att en reell minskning av avdraget
i fråga icke innebär något i beskattningshänseende oriktigt. Följ
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
13
aktligen bör frågan om avdragets storlek avgöras ur andra synpunkter. Mot
önskemålet att bibehålla försäkringsavdragets fulla sparfräinjande effekt
får vägas de därigenom för stat och kommuner uppkommande kostnaderna
och andra med ett förhöjt avdrag förenade olägenheter.
Det föreligger betydande svårigheter att göra en någotsånär exakt beräkning
av det skattebortfall, som skulle följa av en höjning utav försäkringsavdragets
maximibelopp. Av vissa inom finansdepartementet gjorda överslagsberäkningar
synes emellertid framgå, att redan åtgärden att göra
sjukförsäkringsavgiften avdragsgill inom försäkringsavdraget med dess
nuvarande maximum föranleder en minskning av skatteunderlaget med
minst 100 milj. kronor. Skulle maximiavdraget höjas till 300 kronor för
ogift och 600 kronor för äkta makar, såsom i vissa remissyttranden ifrågasatts,
finge man räkna med en minskning av skatteunderlaget, som icke
understeg 200 milj. kronor. Med hänsyn till att en sådan höjning skulle i
avseende å den uträknade skatten betyda relativt sett mer för personer i
högre inkomstlägen, skulle själva skattebortfallet bli mer än dubbelt så
högt om avdraget höjdes på nyss antytt sätt än om man begränsade sig till
att medge avdragsrätt med bibehållande av nuvarande maximibelopp.
Jag har i ett tidigare sammanhang framhållit, att ett visst samband föreligger
mellan ifrågavarande spörsmål och resultatet av den hos 1950 års
skattelagssakkunniga pågående utredningen rörande försäkringsavdragets
slopande såsom ett led i strävandena att erhålla ett förenklat beskattningssystem.
Det hade varit i och för sig önskvärt att dröja med ett ställningstagande
till frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter till dess
denna utredning färdigställts. Detta är dock icke möjligt. 1 sådant läge
framstår det emellertid som angeläget, att nu icke i väsentligare mån
minska förutsättningarna för en reform av det slag, som av de sakkunniga
överväges. Redan åtgärden att göra sjukförsäkringsavgiften avdragsgill
inom ramen för försäkringsavdraget med bibehållande av nuvarande maximum
för detta avdrag är ur denna synpunkt ägnad att inge vissa betänkligheter.
Detta skulle emellertid i än högre grad bli fallet, om maximibeloppen
samtidigt höjdes.
I några remissyttranden har åberopats ett av chefen för socialdepartementet
gjort uttalande i proposition nr 178/1953 att de ekonomiska konsekvenserna
för det allmännas del av sjukförsäkringsreformen rönte påverkan
bl. a. av att de försäkrades avgifler till försäkringen torde böra
medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än för närvarande.
I anledning härav får jag framhålla, att med nämnda yttrande väl
avselts att taga slällning till spörsmålet om avdrag för sjukförsäkringsavgiften
inom försäkringsavdraget. Däremot avsågs icke alt tillkännagiva
någon mening rörande detta avdrags maximibelopp. Yttrandet innebar tilllika
ett konstaterande av alt försäkringsavdraget, oavsett vilka högsta belopp
som sattes för detsamma, komme att framdeles utnyttjas i vidgad omfattning.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Av skäl, som framgår av det förut sagda, anser jag det icke böra ifrågakomma
att i förevarande sammanhang verkställa någon höjning av avdragsmaxima.
Men jag vill tillägga, att frågans samband med resultatet av den
pågående sakkunnigutredningen innebär, att den ståndpunkt som nu tages
under alla förhållanden måste anses vara av i viss mån provisorisk karaktär.
Självfallet får spörsmålet i hela dess vidd om någon tid omprövas, nämligen
då statsmakterna har att ta ställning till det väntade sakkunnigbetänkandet.
Det må understrykas, att även om vad jag i det föregående förordat
godtages, utrymme fortfarande självfallet finnes för avdrag för annat än
sjukförsäkringsavgiften. Sistnämnda avgift beräknas, i runda tal, till lägst
50 kronor och högst 150 kronor för ogift samt i normala fall till lägst 100
kronor och högst 200 kronor för äkta makar. Det kan vidare förtjäna anmärkas,
att det av gjorda undersökningar synes framgå att försäkringsavdraget
för dem, som för närvarande till någon del utnyttjar detsamma, i genomsnitt
utgör omkring 130 kronor. Utslaget på samtliga skattskyldiga blir
medeltalet avsevärt lägre. Även dessa siffror utvisar att för flertalet skattskyldiga
ett avsevärt utrymme finnes för avdrag inom ramen för nuvarande
försäkringsavdrag för andra försäkringspremier än sjukförsäkringsavgiften.
Godtages vad jag i det föregående förordat, uppkommer frågan vid vilken
tidpunkt avdrag för sjukförsäkringsavgiften skall medges. Denna fråga
sammanhänger med hur uppbörden av avgiften ordnas. Chefen för socialdepartementet
tillkallade den 22 juni 1953 tillförordnade byrådirektören
S. E. H. Malm och kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt att verkställa utredning
rörande debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter. De sakkunniga
har den 4 december 1953 avgivit en promemoria med utredning och
förslag rörande debitering och uppbörd av avgifter till den allmänna sjukförsäkringen.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften
upptagas i samband med källskatten. I de skattetabeller,
som kommer till användning vid beräknande av källskatt, skulle inräknas
den genomsnittliga grundavgiften för sjukförsäkringen och den genomsnittliga
tilläggsavgift, som utginge i den sjukpenningklass, till vilken en försäkrad
med i skattetabellen angiven inkomst skulle hänföras. Vid debitering
av B-skatt skulle likaså hänsyn tagas till den obligatoriska sjukförsäkringsavgiften.
Sedan sjukkassan lämnat meddelande till den lokala skattemyndigheten
om det belopp vederbörande skattskyldig hade att erlägga i
sjukförsäkringsavgift, skulle enligt de sakkunnigas förslag den slutliga
avgiftspåföringen ske i samband med debitering av slutlig skatt.
De sakkunnigas förslag är för närvarande föremål för remissbehandling.
Huruvida detsamma bör genomföras i oförändrat skick kan alltså nu ej
avgöras. Då det i hänseenden, varom nu är fråga, överensstämmer med vad
som förutsatts redan i samband med antagandet av S. F. L., torde man likväl
kunna utgå från att någon större ändring i detsamma icke kommer
att ske.
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
15
De sakkunnigas förslag ansluter sig i huvudsak till vad som för närvarande
gäller beträffande uppbörd av avgift till folkpensioneringen. Sådan
avgift är jämlikt 46 § 2 mom. kommunalskattelagen avdragsgill endast i den
mån den ingår i slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret
påförts den skattskyldige. En motsvarande regel synes enligt min mening
böra gälla även beträffande avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen.
Sådan avgift kommer, därest det nyss återgivna sakkunnigförslaget
genomföres, att första gången ingå i källskatten för inkomståret 1955 och
i den slutliga skatt, som påföres i anledning av 1956 års taxering. Sådan
avgift skulle således enligt vad jag förordat första gången bli avdragsgill
vid 1957 års taxering.»
Av innehållet i de i ämnet väckta motionerna må här återgivas följande.
Som motivering för yrkandet i de likalydande motionerna 1:398
och 11:513 har bl. a. anförts, att propositionsförslaget syntes innebära
ett frångående av vad chefen för socialdepartementet ställt i utsikt i proposition
nr 178 vid 1953 års riksdag. Departementschefen hade däri bl. a.
uttalat, »att de försäkrades avgifter till försäkringen torde böra medföra
större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än f. n.» Den av socialministern
använda formuleringen läte sig svårligen förena med någon
annan mening hos denne än att sjukförsäkringsavgiften borde dels rymmas
inom försäkringsavdraget, dels föranleda en höjning av maximibeloppet
härför. Med annan utgångspunkt funne man icke någon saklig eller formell
motivering för att socialministern i detta sammanhang använt uttrycket
»torde böra».
Det nuvarande försäkringsavdraget hade tillkommit i syfte att främja
tecknandet av frivilliga försäkringar. Avdraget hade varit en utomordentligt
viktig faktor vid utbredandet av livförsäkringssparandet, vilket sparande,
med hänsyn till att därigenom erhölles ett på lång sikt till såväl kapital som
ränta bundet sparande, framstode såsom vår kanske mest värdefulla sparform.
Kvantitativt sett vore också försäkringssparandet mycket betydelsefullt
i det att detsamma överstege vad som presterades genom någon annan
form av enskilt frivilligt sparande. I de senare årens diskussion hade från
alla håll framhållits vikten av att åtgärder vidtoges för främjande av det
enskilda frivilliga sparandet. Försök hade också gjorts att finna lämpliga
former därför. Någon lösning, kring vilken enighet kunnat vinnas, hade
emellertid icke stått att finna. Det borde då icke kunna komma i fråga att
bryta sönder den mest effektiva form för åstadkommande av ett ökat enskilt
sparande som nu funnes och som funnits sedan mycket lång tid tillbaka.
Departementschefens förslag inneburc en betydande ändring av vad som
nu faktiskt gällde i fråga om möjligheterna att åtnjuta avdrag för livförsäkringspremier.
Att företaga viss höjning av försäkringsavdragets maxi
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
migränser och sålunda för livförsäkringspremiers vidkommande bibehålla
de nuvarande avdragsmöjligheterna skulle icke innebära ett föregripande
av 1950 års skattelagssakkunnigas nu pågående utredning om försäkringsavdraget.
Den minskning av skatteunderlaget som skulle föranledas av motionärernas
förslag vore icke avskräckande. På längre sikt skulle nämligen
det ökade sparande, som kunde förväntas vid en höjning av maximigränserna,
mer än väl kompensera de första årens skattebortfall — bortsett från
övriga fördelar för samhället som därigenom stode att vinna. Med hänsyn
till den penningvärdeförsämring som uppkommit sedan 1930-talet hade
maximibeloppet för försäkringsavdraget redan med nuvarande bestämmelser
blivit reellt sett lägre. Icke ens den höjning från 200 till 400 kronor som
år 1950 företogs beträffande äkta makar hade för dessa återställt avdraget
till dess tidigare verkliga nivå. En fortsatt försämring av avdragsmöjligheterna
borde icke få komma till stånd.
I de likalydande motionerna 1:399 och 11:511 har framhållits
bl. a. följande. Med hänsyn till att den allmänna sjukförsäkringen
delvis ersatte olika former av frivillig sjukförsäkring, för vilka avgifterna
för närvarande finge avdragas inom det s. k. försäkringsavdragets ram,
skulle en följdriktig skattebehandling av sjukförsäkringsavgifterna, innebärande
att avdrag vägrades enär utfallande försäkringsbelopp vore skattefria,
leda till en faktisk skatteskärpning för alla dem som förut kunnat
göra avdrag för försäkringsavgifter. Denna princip kunde därför inte följas,
utan avdragsmöjligheter måste öppnas för avgifterna till den allmänna
sjukförsäkringen. Vid remissbehandlingen av den departementspromemoria,
som låge till grund för propositionen, hade sex av de fjorton instanser,
från vilka remissyttranden redovisades i propositionen, ansett att
antingen en särskild avdragsrätt för sjukförsäkringsavgiften borde införas
utanför ramen för det allmänna försäkringsavdraget eller, i varje fall, avdragsrätt
borde medges inom ramen för ett i motsvarande grad förhöjt försäkringsavdrag.
Enligt motionärernas mening talade för en förhöjning av
försäkringsavdraget redan den omständigheten, att en väsentlig försämring
av penningvärdet ägt rum sedan år 1950, d. v. s. den tidpunkt då försäkringsavdragets
nu gällande maximibelopp fastställdes av riksdagen. Den
konstruktion, som föresloges i propositionen, medförde —- såsom påpekats
i flera remissyttranden —- att utrymmet för avdrag för avgifter för andra
försäkringar än den obligatoriska sjukförsäkringen bleve kraftigt beskuret.
I vissa fall inträffade att den återstående marginalen bleve uppenbart otillräcklig
för exempelvis premier till en livförsäkring av helt måttlig omfattning.
Propositionsförslaget kunde få allvarliga konsekvenser för det enskilda
sparandet. Betydelsen ur samhällsekonomisk synpunkt av försäkringssparande!
torde ej behöva närmare klarläggas. Det borde vidare uppmärksammas,
att riksdagen vid beslutet om den allmänna sjukförsäkringen vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 1''
fjolårets riksdag förutsatt att större försäkringsavdrag än för närvarande
skulle komma till stånd.
Att göra avgifterna till den allmänna sjukförsäkringen avdragsgilla såsom
en särskild avdragspost utanför det allmänna försäkringsavdraget hade
vissa nackdelar. Rätt till särskilt avdrag omfattande endast de obligatoriska
avgifterna, medan avgifterna till frivillig sjukförsäkring i enlighet
med gällande principer finge avdras endast inom försäkringsavdraget, skulle
medföra att de grupper, som för sitt försäkringsskydd bleve hänvisade
till frivillig sjukförsäkring, skulle komma i ett sämre läge än övriga. Med
hänsyn därtill förordade motionärerna, att avgifterna till sjukförsäkringen
bleve avdragsgilla inom ramen för ett förhöjt försäkringsavdrag.
Som motivering för det i de likalydande motionerna 1:4 0 0 och
11:512 framförda yrkandet har bl. a. anförts följande. \ id upprepade
tillfällen hade påpekats att nuvarande regler för beskattning av sjuk- och
olycksfallsförsäkringar vore i behov av översyn genom den inkonsekvens
och godtycklighet i beskattningen som blivit en följd av desamma. De nu
föreslagna ändringarna av kommunalskattelagen kommc att bidraga till en
ytterligare ojämnhet i beskattningen genom att beskatlningsfrågorna i anledning
av sjukförsäkringslagen delvis ordnades på annat sätt än beskattningsfrågorna
i anledning av lagen om yrkesskadeförsäkring. Hela kostnaden
för yrkesskadeförsäkringen bures av arbetsgivarna och vore avdragsgill
såsom omkostnad. Trots detta vore utfallande belopp skattefria. Kostnaden
för den obligatoriska sjukförsäkringen bures, om man bortsåge från
statsbidraget, av arbetsgivarna och de försäkrade. Utfallande belopp vore
också här skattefria, arbetsgivaren ägde avdragsrätt för sin andel av avgiften,
men den försäkrade vore i princip skattskyldig för sin andel i avgiften.
Olika delar av samma avgift behandlades alltså här skattetekniskt
efter helt olika grunder. Enda förklaringen till denna inkonsekvens torde
vara, att man på den allmänna sjukförsäkringen lagt skatterättsliga principer,
som lånats från reglerna för privatförsäkringens beskattning utan
tanke på att det här gällde en social förmån, där frågan om i vilken ordning
förmånen skulle ges hade avgjorts på helt andra grunder än skattetekniska.
Kostnaden för den frivilliga försäkringen bures med bortseende
från statsbidraget av de försäkrade.
Genom införandet av det civilrättsliga arbetstagarbegreppet komme en
stor del av landsbygdens befolkning i en sämre ställning än vad som nu
gällde, om de drabbades av olycksfall under tillfälligt arbete för annans
räkning. För att få det nödvändiga försäkringsskyddet hänvisades de till
frivilliga försäkringar. De bleve också därigenom sämre ställda än de anställda.
Utöver att de finge bära hela avgiften själva (med ett lägre statsbidrag
än de anställda) förvägrades de avdragsrätt — givetvis med undantag
för vad som inrymdes i försäkringsavdraget för hela premien al lisa
2 Bi han g till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 31.
18
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
även den del, som i avgiften för den obligatoriska försäkringen motsvarades
av arbetsgivarbidraget. Det kunde icke vara rimligt att en stor och för landets
ekonomi viktig befolkningsgrupp skulle sättas i sämre läge än andra
befolkningsgrupper. Som skäl för en fristående avdragsrätt för avgifterna
till den obligatoriska försäkringen anfördes i departementspromemorian
bl. a., att avgiften vore obligatorisk för flertalet medborgare och därför vore
att anse som en oundviklig levnadskostnad samt att den vore olika
stoi i skilda inkomstklasser och även kunde variera inom olika kommuner.
Motionärerna funne dessa skäl ovedersägliga. Införandet av ett särskilt avdrag
för sjukförsäkringsavgifter skulle icke i nämnvärd grad försvåra
taxeringsarbctet. Samarbetet mellan de allmänna sjukkassorna och taxeringsmyndigheterna
torde av allt att döma bli så omfattande, att en nödvändig
kontroll av de skattskyldigas avdrag knappast torde medföra någon
större arbetsökning för taxeringsmyndigheterna. Redan nu torde väl i de
allra flesta fallen den skattskyldiges egna uppgifter ligga till grund för
taxeringen. Avgifterna för sjukförsäkringen utgjorde ju också en obetydlig
del av den skattskyldiges inkomst. Om man införde ett särskilt avdrag för
avgifterna skulle detta icke heller ha så stor statsfinansiell betydelse.
Till stöd för yrkandet i motionen 11:510 har inledningsvis anförts,
att ett avdrag liknande det i svensk skattelagstiftning förekommande
försäkringsavdraget förekomme i hela Norden, i England, Västtyskland och
sannolikt i åtskilliga andra länder. I regel vore avdragets maximum betydligt
större än hos oss. Det hade sålunda allmänt ansetts naturligt och
skäligt med ett undantag från skatteprinciperna, som innebure en viss
uppmuntran av särskilt betydelsefulla former av enskild förtänksamhet.
När 200-kronorsavdraget år 1910 infördes i Sverige skedde det med följande
motivering, som kvarstode med oförminskad styrka än i dag (prop. nr
88:1910): »Ett sådant afdrag bör i viss mån blifva en allmän sporre till
sparsamhet — innebär dock framför allt ett medgifvande åt den, som, i
afsaknad af annan inkomst än inkomst af eget arbete, söker betrygga familjens
ekonomi i händelse af dödsfall, sjukdomsfall, olycksfall in. in.»
Med den i propositionen på s. 29 omnämnda undersökningen åsyftades
tydligen en av socialstyrelsen år 1948 gjord undersökning av sparvanorna.
De i denna undersökning framkomna beloppen, avseende försäkringssparandets
omfattning och därmed 200-kronorsavdragets utnyttjande, torde
emellertid sannolikt redan då varit för små och hade i varje fall sedan dess
hastigt blivit föråldrade på grund av den mycket betydande nyteckning av
livförsäkringar åt mindre inkomsttagare, som skett under de senare åren,
icke minst tack vare höjningen av avdragsmaximum till 400 kronor för
äkta makar. Skattebortfallet genom infogandet av de nya sjukförsäkringsavgifterna
och genom en därav föranledd höjning av maximibeloppen torde
därför bli väsentligt mindre än som beräknades i propositionen.
Bevillningsutskottets betänkande nr .“it.
19
Vad beträffade angelägenheten av att man så litet som möjligt ändrade
bestående förhållanden, innan den hos 1950 års skattclagssakkunniga pågående
utredningen rörande försäkringsavdragets slopande avslutats, framhåller
motionärerna, att man sakligt sett finge den minsta rubbningen om
man dels införde de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna inom det sociala
avdragets ram eftersom dessa avgifter avlöste de frivilliga sjukkasseavgifterna,
som vore avdragsgilla inom denna ram, och dels höjde avdragsmaximum
med ungefär samma belopp som det, med vilket den nya sjukförsäkringsavgiften
genomsnittligt överstege den gamla frivilliga sjukkasseavgiften.
Propositionen föresloge den förra åtgärden men icke den senare.
Den genomsnittliga höjningen torde vara av storleksordningen 100 kronor
för arbetstagare. För äkta makar, av vilka endast mannen vore förvärvsarbetande,
bleve sjukförsäkringsavgiften större än för ogift man i den mån
rätten att teckna tilläggssjukpenning åt sjukkassemedlems hustru utnyttjades.
Även om en höjning av båda maximibeloppen, 200 och 400 kronor,
med 100 kronor bäst skulle anpassa sig till sjukförsäkringsavgifternas genomsnittliga
höjning per hushåll, syntes med hänsyn till sistnämnda omständighet
eu höjning till 300 respektive 600 kronor vara väl motiverad. På
grund av sambeskattningen vore det ju synnerligen angeläget att den år
1950 införda relationen 2:1 mellan avdragsmaximum för äkta makar och
för ensamstående icke rubbades. Även den omständigheten att försörjningsbördan
för äkta makar i regel vore betydligt större än för ensamstående
motiverade, att maximibeloppet för äkta makar sattes avsevärt högre än
för ogifta.
I proposition nr 178/1953 hade socialministern uttalat bl. a. följande. »1
fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del må erinras
om att skatteunderlaget röner påverkan därav... att de försäkrades avgifter
till försäkringen torde böra medföra större försäkringsavdrag vid
inkomstbeskattningen än för närvarande.» Uttalandet föranledde icke någon
gensaga av riksdagen. Det kunde icke vara något tvivel om att riksdagen
därmed anslutit sig till tanken på eu höjning av försäkringsavdragets
maximibelopp.
Till utskottet har i anledning av den förevarande propositionen från
Svenska livförsäkringsföreningars riksförbund inkommit eu skrift, vari
förbundet hemställt om åtgärder för att få till stånd eu rimlig höjning avavdraget
för försäkringsavgifter.
1 anslutning till behandlingen av förevarande proposition har inom utskottet
tillhandahållits vissa uppgifter rörande försäkringsavdragets utnyttjande
vid taxeringen. Även om materialets representativitet ej kan
bedömas, bl. a. med hänsyn till ovisshet om hur de gifta skattskyldiga redovisats,
har det ansetts vara av intresse att här göra eu sammanfattning av
detsamma.
20
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
I följande tablå har sammanställts uppgifter från taxeringsdistrikt dels
i en mindre stad (1 86!) deklarationer) och dels i tre landskommuner i
olika delar av det mellansvenska jordbruksområdet (2 269 deklarationer).
Uppgifterna avser innevarande års taxering med undantag av 540 deklarationer
från landsbygden, vilka hänför sig till 1953 års taxering.
Vidare må redovisas följande uppgifter från ett blandat jordbruks- och
industridistrikt i Norrland avseende 1954 års taxering.
Antal
Avgifter i genomsnitt kr.
ogifta
gifta
summa
ogifta
gifta
summa
Jordbrukare .....................
130
275
405
30: 78
87: 26
69: 13
Icke jordbrukare ............
430
505
935
63: 94
149: 39
110:10
Summa
560
780
1340
56:24
127: 49
97: 71
Ensamstående skattskyldiga
Avdrags-
grupp
Kronor
Staden
Landsbygden
Antal
%
Antal
%
0—100 ...
589
71,4
998
80,1
101—150 ...
119
14,4
103
8,3
151—200 ...
117
14,2
145
11,6
Summa
825
100
1246
100
(iifla skattskyldiga
Avdrags-
grupp
Kronor
Staden
Landsbygden
Anta]
%
Antal
%
0—100 ...
449
43
481
47
101—200 ...
240
23
281
27,5
201—300 ...
174
16,7
133
13
301—400 ...
181
17,8
128
12,6
Summa
1044
100
1023
100
Det bör anmärkas, att uppgifterna från 1954 års deklarationer grundar
sig på det material, som förelåg i början av mars och befann sig hos vederbörande
taxeringsnämndsordförande för granskning.
Utskottet. I föreliggande proposition nr 64 har förslag framlagts till lösning
av vissa beskattningsspörsmål, som aktualiserats i anledning av genomförandet
av den allmänna sjukförsäkringen ävensom av de nya bestämmelser
om försäkring för yrkesskada, varom förslag förelagts årets riksdag.
Till grund för propositionen ligger en inom finansdepartementets rättsavdelning
upprättad promemoria i ämnet, vilken varit föremål för remissbehandling.
Enligt gällande bestämmelser räknas till icke skattepliktig inkomst bl. a.
ersättning vilken vid sjukdom, olycksfall eller arbetslöshet tillfallit någon
på grund av försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att pension
eller annan livränta utgör skattepliktig inkomst. Det sagda gäller jämväl
ersättning, som enligt vad i lag eller särskild författning är stadgat utgått
till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänst
-
21
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
göring, ävensom ersättning som utgått i de fall då arbetsgivare står självrisk
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, i den mån ersättningen ej
överstiger vad som skulle ha utgått vid försäkring enligt nämnda lag. Ersättning
för sjukvårds- och läkarkostnader är likaså undantagen från beskattning,
även om den utgått på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen
i samband med tjänst.
Enligt propositionen skali försäkring i allmän sjukkassa eller enligt lagen
om yrkesskadeförsäkring — i likhet med vad som nu gäller försäkring enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete — icke anses såsom försäkring,
som tagits i samband med tjänst, och den försäkrade tillfallande ersättning
undantagas från skatteplikt, därest ersättningen ej utgått i form av pension
eller annan livränta. I enlighet med detta förslag undantages sålunda från
skatteplikt den försäkrade tillfallande ersättningar på grund av sjukvårdsförsäkringen
samt den obligatoriska och den frivilliga sjukpenningförsäkringen
ävensom den obligatoriska och den frivilliga yrkesskadeförsäkringen
alu i den mån fråga ej är om livränta. Vad angår livräntor enligt lagen om
yrkesskadeförsäkring har departementschefen förutsatt, att en narmare undersökning
vore påkallad rörande frågan om icke bestämmelserna om dessa
livräntors beskattning borde omprövas. Vidare föreslås, i fall då arbetsgivare
enligt 28 § sjukförsäkringslagen eller jämlikt överenskommelse som
avses i nämnda paragraf äger uppbära arbetstagaren tillkommande ersättning
från sjukkassa, att till den sistnämnde utbetalad sjuklön skall anses
utgöra icke skattepliktig inkomst i den mån sjuklönen ej överstiger vad
arbetsgivaren ägt uppbära. För det fall åter, då arbetsgivarens förpliktelse
att utgiva sjuklön eller invalidpension o. d. på grund av försäkringsavtal
lullgöres av försäkringsanstalt, föreslås ingen ändring av gällande bestämmelser.
Sjukpenning, livränta eller pension, som utgått på grund av försäkring
tagen i samband med tjänst, skall sålunda fortfarande vara skattepliktig.
Skattefriheten vid självriskfallen enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
är utformad på principiellt samma sätt soin nu gäller för motsvarande fall
enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.
De här angivna förslagen omfattar beskattningstrågor av delvis rätt komplicerad
natur, icke minst med hänsyn till att deras lösande icke kan anpassas
till någon enhetlig princip. Sålunda har vid reglernas utformning eu avvägning
fått ske mellan principiella och praktiska synpunkter, därvid jämväl
måst beaktas statsmakternas tidigare ståndpunktstaganden i fråga om
försäkringsbeskattningens utformning. Vad särskilt angår den jämväl tidigare
uppmärksammade frågan om behovet av eu mera tillfredsställande utformning
av beskattningsreglerna för ersättningar, som utgått pa grund av
sjukförsäkring och på grund av invalidpensionsförsäkring, har i propositionen
förutsatts att dessa regler skulle omprövas framdeles i samband med eu
översyn av hela det ifrågavarande lagstiftningskomplexet. I propositionen
framhållcs att i praktiken ett tillfredsställande bcskattningsresultat kan
22
Bevillningsutskottets betänkande nr Dl.
ernås med utnyttjande av föreliggande möjligheter för arbetsgivare att samordna
sjuklön och invalidpension.
Enligt utskottets mening kan de föreslagna bestämmelserna anses innefatta
en under nuvarande förhållanden rimlig och lämplig avvägning av de
heskattningsfrågor, som här uppkommit till bedömande. Utskottet kan därför
tillstyrka, att beskattningen av de ersättningar som utgår till den försäkrade
på grund av den allmänna sjukförsäkringen eller yrkesskadeförsäkringen
anordnas på sätt föreslagits i propositionen. Likaså tillstyrker utskottet
propositionsförslaget i vad avser beskattning av ersättning, som arbetstagare
under sjukdom uppburit från arbetsgivaren. I likhet med departementschefen
anser utskottet, att frågor som äger samband med beskattningen
av sjuklön och invalidpension även i fortsättningen bör uppmärksammas.
Utskottet övergår härefter till att behandla frågan om rätt till avdrag vid
taxering för avgifterna för sjukförsäkringen. I detta hänseende har i propositionen
föreslagits att avdrag för sjukförsäkringsavgift — den obligatoriska
avgiften i den mån den ingår i slutlig eller tillkommande skatt, som under
beskattningsåret påförts den skattskyldige, och den frivilliga avgiften i den
män den erlagts för honom själv, hans make eller omyndiga barn — skall
medgivas inom ramen för det nu gällande försäkringsavdraget eller det s. k.
.sociala avdraget, vars maximibelopp föreslås skola bibehållas oförändrade.
I enlighet härmed skall även i fortsättningen gälla, att skattskyldig jämlikt
46 § 2 mom. första stycket 3) kommunalskattelagen berättigas avdraga i
lagrummet avsedda premier och avgifter, till vilka även sjukförsäkringsavgifterna
skall räknas, med ett belopp av högst 200 kronor eller, om den
skattskyldige under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med
andra maken, högst 400 kronor för makarna gemensamt.
I de likalydande motionerna 1:400 (av herrar Lars Andersson och Pålsson)
samt II: 512 (av herr Larsson i Hedenäset in. fl.) har framställts yrkande
av innebörd, att — i likhet med vad som nu gäller i fråga om folkpensionsavgifterna
— avgift till såväl den obligatoriska som den frivilliga
sjukförsäkringen skulle bli avdragsgill i dess helhet utanför ramen för försäkringsavdraget.
Enligt motionärernas mening talade det i propositionen
redovisade materialet för en sådan lösning av frågan om avdragsrätten, varjämte
motionärerna understrukit att vid ikraftträdandet av ifrågavarande
sociallagstiftning eu stor del av landsbygdens befolkning, såsom icke arbetstagare,
i förhållande till dessa försattes i ett sämre läge än som nu vore
fallet, vilket ytterligare accentuerades om icke full avdragsrätt vid taxeringen
medgåves för sjukförsäkringsavgifterna.
Vad till en början angår avgifterna till den frivilliga sjukpenningförsäkringen
lärer vid ett godtagande av skattefrihet för utfallande sjukpenning en
fristående avdragsrätt för erlagda avgifter icke kunna förenas med utform
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
23
ningen av beskattningsreglerna för andra försäkringar där utfallande försäkringsbelopp
icke är att hänföra till skattepliktig inkomst. Utskottet kan
därför icke tillstyrka en fristående avdragsrätt för avgifterna till den frivilliga
sjukförsäkringen. Ur principiell synpunkt förefinnes även fog för uppfattningen
att frågan om avdragsrätt för avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen
löses från enahanda utgångspunkt. Såsom av propositionen
framgår torde emellertid såvitt angår de obligatoriska avgifterna icke böra
ifrågakomma att helt avvisa en avdragsrätt, nämligen med hänsyn dels till
att en viss avdragsrätt förutsattes skola medges då sjukförsäkringslagstiftningen
antogs och dels till att eljest en skärpning av beskattningen skulle
inträda för dem som nu medgivits avdrag för sjukkasseavgifter. Att med
hänsyn till sistnämnda omständigheter helt ge avkall på de principiella synpunkterna
på frågan bör enligt utskottets mening å andra sidan knappast
komma i fråga. Som skäl mot en fristående avdragsrätt måste även enligt
utskottets mening gälla vad i propositionen uttalats om det mindre lämpliga
i att nu införa ytterligare en avdragsgrupp under de allmänna avdragen samtidigt
som utredning pågår angående möjligheterna att schablonisera avdragsreglerna
på hithörande områden. I enlighet härmed anser sig utskottet
icke kunna tillstyrka motionerna I: 400 och II: 512, utan förordar att avgifterna
till den allmänna sjukförsäkringen på sätt i propositionen föreslås
skall få avdragas enligt reglerna om avdrag för avgifter som den skattskyldige
erlagt för andra försäkringar, där utfallande belopp icke är skattepliktiga.
Utskottet har därefter att taga ställning till yrkandena om höjning av
försäkringsavdragets maximibelopp, som framställts i de likalvdande motionerna
I: 398 (av herrar Svärd och Bergh) samt II: 513 (av herr förste vice
talmannen Skoglund in. fl.), i de likalydande motionerna 1:399 (av herr
Spetz in. fl.) och II: 511 (av herr Kristensson i Oshy in. fl.) ävensom i motionen
II: 510 (av herr Lindström m. fl.). I samtliga dessa motioner hemställcs
om en höjning av maximibeloppet för ensamstående skattskyldiga till
300 kronor. I fråga om gifta skattskyldiga förordas i de likalydande motionerna
I: 399 och II: 511 en höjning till 550 kronor samt i de likalydande
motionerna 1:398 och 11:513 ävensom i motionen 11:510 en höjning till
600 kronor.
I motionerna har understrukits försäkringsavdragets betydelse för försäkringssparande!,
varjämte framhållits hl. a. att vid sjukförsäkringsreformens
genomförande förutsatts att reformen skulle föranleda höjning av försäkringsavdraget,
att cn sådan höjning vore motiverad av penningvärdets fall,
att densamma icke skulle föregripa pågående utredning angående avdragets
bibehållande i skattelagstiftningen och icke föranleda så stort bortfall i
skatteunderlag som de. i propositionen gjorda beräkningarna härutinnan
utvisade.
Såsom i propositionen framhållits hade det i och för sig varit önskvärt
24
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
att prövningen av frågan om avdragsrätten för sjukförsäkringsavgifter fått
anstå till dess resultatet av 1950 års skattelagssakkunnigas undersökningar
rörande försäkringsavdragct förelegat. Om såsom utskottet ovan förordat
sjukförsäkringsavgiften göres avdragsgill inom ramen för försäkringsavdraget,
synes emellertid med en omprövning av detta avdrag i övrigt böra
anstå till dess statsmakterna har att taga ställning till de sakkunnigas förslag,
som kan väntas föreligga redan under innevarande år och innefatta
material för ett mera allsidigt bedömande än som nu är möjligt. Utskottet
har därvid fäst särskilt avseende vid att nu föreliggande material icke ger
vid handen att något mera allmänt behov av en förhöjning av försäkringsavdragets
nuvarande maximibelopp kan anses föreligga. De i propositionen
redovisade uppgifterna rörande den omfattning i vilken försäkringsavdraget
utnyttjats ger stöd för antagandet att vid ett godtagande av propositionsförslaget
för flertalet skattskyldiga fortfarande kommer att finnas åskilligt utrymme
för avdrag av försäkringsavgifter och sålunda även en stimulans till
nvsparande i form av försäkringar, i den mån detta sparande äger samband
med avdragsreglernas utformning.
Mot bakgrunden av nämnda konstaterande finner utskottet även frågan
om att nu vidtaga en höjning i syfte att bibehålla försäkringsavdraget vid
dess reella värde böra underordnas angelägenheten av att man bevarar möjligheten
till en mera förutsättningslös omprövning av ifrågavarande spörsmål
i hela dess vidd på grundval av den utredning som kommer att förebringas.
Såsom i propositionen framhållits måste jämväl beaktas vad eu höjning
av avdragets maximibelopp kommer att medföra i fråga om minskat skatteunderlag
för stat och kommun. I detta hänseende föreligger inga säkra hållpunkter
för bedömandet. Den överslagsberäkning, som redovisas i propositionen,
ger dock en antydan om att bortfallet i skatteunderlag kan komma
att uppgå till icke oväsentligt belopp. Detta förhållande finner utskottet även
tala emot att en ändring nu genomföres.
Vad slutligen angår frågan om de utfästelser som gjorts i samband med
sjukförsäkringsreformens antagande har tidigare anmärkts, att hänsyn härtill
borde föranleda att i förevarande fråga den ståndpunkten måste avvisas
att sjukförsäkringsavgiften icke skulle få i någon form avdragas vid taxeringen.
Det föreliggande utredningsmaterialet synes även utvisa, att vid ett
godtagande av propositionsförslaget för flertalet skattskyldiga utrymme fortfarande
skulle finnas för avdrag av avgifter till andra försäkringar, vilket
medförde att det måste ifrågasättas om något egentligt behov att nu höja
försäkringsavdraget kunde anses föreligga. Då såsom skäl för en höjning av
försäkringsavdragets maximibelopp åberopats det uttalande i proposition nr
178/1953, som återgivits i nu förevarande proposition och i vissa av motionerna
och om vars innebörd delade meningar framkommit, vill utskottet
endast uttala, att nämnda förhållande rimligen icke bör föranleda en höj
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
25
ning av försäkringsavdraget som utskottet av andra skäl icke anser sig
kunna förorda i nu förevarande sammanhang.
I enlighet med det nu anförda anser sig utskottet icke kunna tillstyrka de
likalydande motionerna I: 398 och II: 513, de likalydande motionerna I: 399
och 11:511 samt motionen 11:510.
Vad i propositionen föreslagits rörande arbetsgivares beskattning för belopp,
som han uppburit från sjukkassa, rörande arbetsgivares uppgiftsskyldighet
i fråga om den anställde tillkommande ersättning, som arbetsgivaren
uppburit från sjukkassa, ävensom rörande ikraftträdandet av de föreslagna
författningsändringarna föranleder ej erinran från utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 64 samt med avslag å de likalydande
motionerna I: 398 av herrar Svärd och Bergh samt II: 513
av herr förste vice talmannen Skoglund m. fl., de likalydande
motionerna I: 399 av herr Spetz in. fl. och II: 511 av
herr Kristensson i Osby m. fl., de likalydande motionerna
I: 400 av herrar Lars Andersson och Pålsson samt II: 512
av herr Larsson i Hedenäset in. fl. ävensom motionen II: 510
av herr Lindström in. fl. — för sin del antaga de vid propositionen
fogade förslagen till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); samt
2) förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Stockholm den 30 mars 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Falk, Söderquist,
* Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Magnusson; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Oshy,
Brandt, Strandh, Kärrlander, Henriksson,* Vigelsbo, Anderson i Sundsvall,
Nilsson i Svalöv och Andersson i Essvik.
* Icke närvarit vid justering av betänkandet.
3 Bihang till riksdagens protokoll 1i)5i. 7 sand. Nr 31.
26
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Reservationer:
I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Strandh och Anderson
i Sundsvall, som ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:
»I föreliggande------(= utskottet s. 20 rad 13 nedifrån — s. 22 rad
4 nedifrån)----för sjukförsäkringsavgifterna.
Vad till en början angår avgifterna till den frivilliga sjukpenningförsäkringen
lärer vid ett godtagande av skattefrihet för utfallande sjukpenning
en fristående avdragsrätt för erlagda avgifter icke kunna förenas med utformningen
av beskattningsreglerna för andra försäkringar där utfallande
försäkringsbelopp icke är att hänföra till skattepliktig inkomst. Utskottet
kan därför icke tillstyrka en fristående avdragsrätt för avgifterna till den
frivilliga sjukförsäkringen. Starkt fog finnes även för uppfattningen, att
frågan om avdragsrätt för avgift till den obligatoriska sjukförsäkringen
löses från enahanda utgångspunkt. Om nämligen ett särskilt avdrag infördes
för endast de obligatoriska avgifterna, medan avgifterna för frivillig sjukförsäkring
i enlighet med gällande principer bibehölles avdragsgilla inom
försäkringsavdraget, skulle detta såsom påpekats i de likalydande motionerna
I: 399 och II: 511 medföra, att de grupper, som för sitt försäkringsskydd
blir hänvisade till frivillig sjukförsäkring — såsom jordbrukare och
andra egna företagare — skulle komma i ett sämre läge än övriga. I enlighet
härmed anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionerna 1: 400 och
II: 512.
Utskottet har därefter att fatta ställning till yrkandena om höjning av
försäkringsavdragets maximibelopp. Härvid vill utskottet först erinra om
att de maximibelopp, som för närvarande gäller, fastställdes senast vid 1950
års riksdag. Sedan dess har en väsentlig försämring (ca 25 %) av penningvärdet
ägt rum. Redan denna omständighet talar enligt utskottets mening
för att en förhöjning av försäkringsavdraget bör ske för bibehållande av
dess realvärde.
Den konstruktion, som departementschefen föreslår, medför — såsom
påpekats i flera remissyttranden och i motioner — att utrymmet för avdrag
för avgifter för andra försäkringar än den obligatoriska sjukförsäkringen
kraftigt beskäres. I vissa fall inträffar, att den återstående marginalen blir
uppenbart otillräcklig för exempelvis premier till en livförsäkring av helt
ordinär omfattning. Departementschefens förslag kan befaras få allvarliga
konsekvenser för det enskilda sparandet. Utskottet anser med hänsyn härtill,
att en förhöjning av avdragens maximibelopp är ofrånkomlig.
Det bör slutligen uppmärksammas, att riksdagen vid beslut om den allmänna
sjukförsäkringen förutsatte, att större försäkringsavdrag än f. n.
skulle komma till stånd.
Vad angår storleken av ett förhöjt försäkringsavdrag finner utskottet den
i de likalydande motionerna I: 399 och II: 511 föreslagna lösningen erbjuda
Bevillningsutskottets betänkande nr 31. 27
den lämpligaste avvägningen. Utskottet föreslår därför, att maximibeloppen
bestämmes till 300 kronor för ensamstående och 550 kronor för äkta makar.
Vad i propositionen----(= utskottet s. 25 rad 6 — rad 10 uppifrån)
— — — utskottets sida.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition nr 64 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall till de likalydande motionerna
I: 390 av herr Spctz in. fl. och II: 511 av herr Kristensson
i Osby in. fl. ävensom i anledning av de likalydande
motionerna 1: 398 av herrar Svärd och Bergh samt II: 513 av
herr förste vice talmannen Skoglund in. fl., de likalydande
motionerna 1:400 av herrar Lars Andersson och Pålsson
samt II: 512 av herr Larsson i Hedenäsct in. fl. och motionen
II: 510 av herr Lindström in. fl.,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring att 46 § 2 moin.
sista stycket skall erhålla följande lydelse:
Nuvarande lydelse:
Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 200
kronor; dock att om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken
ifrågavarande avdrag för dem båda
gemensamt må åtnjutas med högst400
kronor. *.
Föreslagen lydelse:
Avdrag, som i första stycket 3) här
ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300 kronor;
dock att om skattskyldig under
beskattningsåret varit gift och levt
tillsammans med andra maken ifrågavarande
avdrag för dem båda gemensamt
må åtnjutas med högst 550
kronor.
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningcn
den 28 september 1928 (nr 379).»
II) av herrar Magnusson och Nilsson i Svalöv, som under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna 1:398 och 11:513 ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 64 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt med bifall till de likalydande motionerna
1:398 av herrar Svärd och Bergh samt 11:513 av
herr förste vice talmannen Skoglund in. fl. och motionen
28
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
11:510 av herr Lindström m. fl. ävensom i anledning av de
likalydande motionerna 1:399 av herr Spetz m. fl. och 11:511
av herr Kristensson i Osby m. fl. samt de likalydande motionerna
1:400 av herrar Lars Andersson och Pålsson samt
11:512 av herr Larsson i Hedenäset m. fl.,
1) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) med den ändring att 46 § 2 mom.
sista stycket skall erhålla följande lydelse:
Nuvarande lydelse:
Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 200
kronor; dock att om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken
itrågavarande avdrag för dem båda
gemensamt må åtnjutas med högst
tOO kronor.
Föreslagen lydelse:
Avdrag, som i första stycket 3)
här ovan avses, må ej för skattskyldig
åtnjutas till högre belopp än 300
kronor; dock att om skattskyldig
under beskattningsåret varit gift och
levt tillsammans med andra maken
ifrågavarande avdrag för dem båda
gemensamt må åtnjutas med högst
600 kronor.
2) för sin del antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse av 33 § taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1954
540447
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:197 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrrng i kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten