Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av reseoch traktamentsersättningar för anställda i enskild tjänst, m. m.

1954-03-30 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:34, Betänkande i anledning av väckta motioner angående beskattningen av reseoch traktamentsersättningar för anställda i enskild tjänst, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

1

Nr 34.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående beskattningen av rese- och traktamentsersättningar

för anställda i enskild tjänst, m. m.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet har hänvisats följande inom riksdagen väckta, av

utskottet till behandling i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen

1) motionen I: 334 av herr Franzén, vari hemställts, ”att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn inom riksskattenämnden

av reglerna för avdrag vid deklaration av inkomst i överensstämmelse

med motionens syfte”; samt

2) motionen II: 434 av fru Löfqvist och fru Ericsson i Luleå, vari hemställts,

”att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att frågan

närmare utredes och att utredningen tar sikte på att om möjligt också för

de privatanställda införa ett schablonmässigt avdrag vid beskattningen av

dagtraktamenten”.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda

yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionerna.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret

härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)

avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas

förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.

icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag de förevarande

motionerna närmast avser, må nämnas följande.

Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen

i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.

Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt

icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med

1 llihany till riksdayens protokoll 1954. 7 saml. Nr 114.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch

traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning

förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar

eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat

beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning

i statens ärenden å annan ort än hostads- eller stationsorten. Är vid kommunal

eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten

förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4

inom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar

skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses

i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas

följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke

upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som

skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för de fall,

då den anvisade ersättningen är avsedd alt täcka utgifterna i fråga. Är ersättningen

däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt, medan å

andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån de överskjuter

ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall den anvisade

ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som skall därmed

bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget. Om

därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får bristen avföras

å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om det kan

antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till vad som

skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader, som skall

därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade ersättningen

bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda förhållanden

ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader. Å

andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen

i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan

att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma

belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,

då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,

som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt

32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed

får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

3

angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av

sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av

anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,

som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger

rätt till avdrag icke blott för koslnaden för själva resan utan jämväl för den

ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av

vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskvldig bosatt

sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete

på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för

skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke

till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader

medgives dock för det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller

skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen

kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där

arbetet skall utföras.

Frågan om skogsarbetares och med dem jämställda arbetargruppers rätt

till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader har vid upprepade tillfällen

och senast år 1952 varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Vid 1952 års riksdag yrkades sålunda i de likalydande motionerna I: 40

och 11:42 skrivelse till Kungl. Maj :t med hemställan om förslag till sådan

ändring i kommunalskattelagen att skogsarbetare och med dem jämställda

arbetargrupper tillförsäkrades rätt till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

Samma års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 8

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt anförde

därvid bl. a. följande.

Utskottet vill i anledning av vad som anförts i de nu förevarande motionerna

först framhålla, att motionärernas önskemål icke kunna tillgodoses

genom ändrad lagstiftning, då spörsmålet om skogsarbetares avdrag för

fördyrade levnadskostnader vid arbete å annan ort än hemorten är en ren

tillämpningsfråga. Såsom understrukits vid frågans tidigare behandling

böra skäliga och enhetliga normer fastställas till ledning för taxering i ifrågavarande

avseende, därvid erforderligt utrymme hör lämnas för beaktande

av olikartade lokala förhållanden. För att uppnå likformighet vid tillämpningen

bruka i de anvisningar, som prövningsnämndcrna årligen utfärda

till ledning för taxering, angivas bland annat visst avdragsbelopp för dag

vid bortovaro från hemmet till följd av skogsarbete och därmed jämförligt

arbete. Rörande vad som i detta hänseende förordas i anvisningar för innevarande

års taxering i vissa nordliga län får utskottet hänvisa till den ovan

gjorda sammanställningen. Riksskattenämnden, som har till uppgift att

verka för jämnhet och rättvisa i taxering, åligger numera att granska av

landskamrerarna upprättade förslag till sådana anvisningar. Enligt vad utskottet

inhämtat har riksskattenämnden för avsikt att efter hand låta verkställa

utredningar, som skola möjliggöra en mera ingående bedömning av

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.

de i dylika anvisningar angivna grunderna för beräkning av vissa värden

och avdrag. Utskottet förutsätter, att även normer för nu ifrågavarande

avdrag komma att granskas efter sådan utredning. Riksskattenämndens

verksamhet kan sålunda förväntas medföra säkrare underlag för fastställandet

av dessa uppskattningsnormer ävensom större enhetlighet vid tillTämpningen

i de delar av landet, där likartade förhållanden förefinnas. Med

hänsyn härtill anser sig utskottet ej höra förorda skrivelse till Kungl. Mai:t

i ämnet.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

Jämväl spörsmålet om ändrade grunder för beskattningen av resekostnads-

och traktamentsersättning, som utgivits till anställda i enskild tjänst,

har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes

vid 1952 års riksdag i motionen II: 5 yrkande om sådan ändring i

.12 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar, att sådan

ersättning skulle hänföras till icke skattepliktig intäkt, även då ersättningen

anvisats av annan än staten. Motionen upptogs till behandling av samma års

bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 9, i vilket

utskottet avstyrkte motionen och därvid anförde bl. a. följande.

Skälet till skattefriheten för av staten anvisad ersättning är det, att då

av staten anvisad ersättning torde vara utmätt med hänsyn till att just

täcka de merkostnader som kunna tänkas vara förenade med tjänsten, man

ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,

att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna

icke hehöver ske. De presumeras alltid täcka varandra. Skattefriheten kan

sålunda sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande

traktamenten i kommunal och enskild tjänst utgå efter varierande grunder

anser utskottet, att beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och

prövning icke bör inskränkas i ifrågavarande avseende. En utsträckning av

skattefriheten till att omfatta traktamenten, som anvisas av annan än staten,

skulle även kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.

Motionären har anfört bland annat, att taxeringsmyndigheterna plägade

reducera avdragen för fördyrade levnadskostnader med ett schablonmässigt

beräknat mindre belopp, motsvarande den antagna besparingen i de normala

levnadskostnaderna i hemmet. En dylik tillämpning medförde enligt motionärens

mening en bristande jämlikhet de skattskyldiga emellan. Utskottet

vill i anslutning härtill anmärka, att avdrag enligt gällande skattelagstiftning

skall medgivas för den faktiska, av tjänsten föranledda ökningen av

levnadskostnaderna. Svårigheter kunna givetvis möta vid bedömandet av

storleken av denna merkostnad. I de fall, då ledning ej kan erhållas av de

ovan återgivna anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen samt fråga är

om större traktamenten och längre tids frånvaro från hemmet, kan den av

motionären omnämnda metoden vara den enda möjliga för beräkning av ett

skäligt avdrag. Utskottet, som icke kan finna att delta tillvägagångssätt, rätt

tillämpat, kan göras till föremål för någon berättigad erinran, förutsätter

emellertid, att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtager

åtgärder för att främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr

5

Av innehållet i de föreliggande motionerna må här återgivas följande.

Till stöd för det i motionen 1:334 framförda yrkandet har anförts,

att möjligheter måste finnas till avdrag för alla kostnader i samband med

förvärvande av inkomst. Gällande ordning kunde emellertid icke sägas erbjuda

sådana möjligheter på ett tillfredsställande sätt. I stället för verkliga

kostnader på deklarationens avdragssida finge den skattskyldige nöja sig

med att göra avdrag i enlighet med av länsprövningsnämnderna och riksskattenämnden

fastställda normer. Om avståndet mellan bostaden och arbetsplatsen

uppginge till minst 5 km, kunde den skattskyldige medgivas ett

avdrag av 5 öre per km för användning av bil. Med nuvarande skattetryck

syntes det motionären orimligt med normbestämmelser, som inte toge hänsyn

till de verkliga kostnaderna. Skatterna bleve ofta härigenom i förhållande

till skatteförmågan av sådan storlek, att människors existensmöjligheter

äventyrades. Det nuvarande systemet hade också fått en praktisk och

för staten och kommunerna allvarlig konsekvens i det förhållandet, att

vederbörande inkomsttagare nödgades bosätta sig så nära arbetsplatsen som

möjligt. En stor del av arbetarna och tjänstemännen i städer och industrisamhällen

hade sin bostad på landsbygden. Gällande avdragssystem påverkade

dem att i större utsträckning flytta bort från landsbygden, vilket måste

betraktas som en oförmånlig utveckling. Det syntes vara en upprörande orättvisa

att fordra, att de skattskyldiga skulle färdas miltals i ur och skur på

moped eller motorcykel, om de ville undvika den straffbeskattning, som

användning av bil nu underkastades. Det måste vara ett rättvisekrav, att

bättre överensstämmelse uppnåddes i avdragsnormerna mellan å ena sidan

i statlig tjänst anställda och å andra sidan i privat tjänst anställda. Motionären

ville därför föreslå, att riksskattenämnden finge i uppdrag att

omarbeta nämnda avdragsbestämmelser, så att sådan överensstämmelse

uppnåddes. Samtidigt borde prövas, om icke det nuvarande normsystemet

kunde omarbetas på sådant sätt, att tillämpningen kunde göras smidigare.

Avdragsnormerna borde inte ha en sådan utformning, att de bröte

mot principen, att man borde ha rätt till avdrag för samtliga kostnader

i samband med förvärvande av skattepliktig inkomst. Det syntes önskvärt

att bygga taxeringen mindre på stela normer än på möjligheter för de lokala

taxeringsnämnderna att avväga det beskattningsbara beloppet efter förhållandena

i det speciella fallet. Taxeringsarbetet måste i större utsträckning

grundas på person- och lokalkännedom, så att den enskildes skattelörmåga

kunde bli avgörande.

I motionen 11:434 har anförts, att missnöje allt oftare gjorde sig

gällande när det gällde beskattning av rese- och traktamentsersättningar.

För närvarande vore de statliga dagtraktamentena helt skattefria, och eftersom

dessa vore beräknade och kontrollerade på ett sätt som godtagits av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

taxeringsmyndigheterna vore väl härom inget att erinra. Då taxeringsmyndigheterna

emellertid på ett helt annat sätt bedömde och taxerade traktamentsersättningar

för i enskild tjänst anställda väckte detta anstöt hos dessa arbetargrupper,

vilka ofta vore sysselsatta i parallellföretag till de statliga verken.

Dessa arbetare hade svårt att förstå varför inte också för deras vidkommande

skulle kunna tillämpas samma schablonmässighet som för de statsanställda.

Speciellt anstötlig bleve den nuvarande ordningen då det visade sig att

taxeringsmyndigheterna inom olika kommuner bedömde dessa frågor på ett

mycket skiftande sätt även då det gällde samma arbetarkategori.

Utskottet. I de föreliggande motionerna har framställts yrkanden, vilka

syftar till utredning om ändrade bestämmelser om avdrag för omkostnader

från bruttointäkt av tjänst.

I motionen 1:334 yrkas sålunda skrivelse till Kung], Maj :t med hemställan

om en översyn inom riksskattenämnden av reglerna för avdrag vid

deklaration av inkomst. Därvid synes motionären närmast åsyfta att vid

inkomst av tjänst avdrag skulle få åtnjutas för samtliga faktiskt havda

kostnader. Motionären framhåller särskilt det önskvärda i att avdrag för

resor med egen bil till och från arbetsplatsen finge åtnjutas för den verkliga

kostnaden och icke endast enligt vissa normer. Det kan enligt motionären

icke vara rättvist att fordra, att de som har långt till arbetsplatsen

skall färdas miltals i ur och skur på moped eller motorcykel. Riksskattenämnden

borde få i uppdrag att omarbeta avdragsbestämmelserna så, att

bättre överensstämmelse uppnås i avdragsnormerna mellan statligt och

enskilt anställda. Samtidigt borde prövas en omarbetning av det nuvarande

normsystemet, så att tillämpningen gjordes smidigare. Taxeringen borde

bygga mindre på stela normer än på möjligheter för taxeringsnämnderna att

avväga taxeringen efter förhållandena i det särskilda fallet.

Ovannämnda spörsmål om överensstämmelse i fråga om avdragsnormerna

mellan statlig och enskild tjänst har upptagits till behandling jämväl i den

förevarande motionen 11:434, vari yrkas utredning om införande av ett

schablonavdrag vid beskattningen av dagtraktamenten för de privatanställda

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för de statsanställda.

Motionärerna har anfört, att beträffande privatanställda dagtraktamenten

ofta behandlades efter helt andra grunder än beträffande statsanställda och

att olika taxeringsnämnder också bedömde dessa frågor olika.

Rörande gällande bestämmelser i förevarande hänseenden må här endast

erinras om att skillnad göres mellan de fall, då resekostnads- och traktamentsersättning

anvisats av staten, och de fall, då annan än staten anvisat

sådan ersättning. Är ersättningen anvisad av staten, skall den icke upptagas

såsom intäkt och får å andra sidan avdrag icke göras för kostnaderna. Är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 3\.

7

ersättningen däremot anvisad av annan än staten, skall ersättningen och

kostnaderna redovisas.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår har de ovannämnda

och med dem likartade spörsmål vid upprepade tillfällen varit föremål för

riksdagens uppmärksamhet.

Vad först angår det i båda de förevarande motionerna berörda spörsmålet

om överensstämmelse i fråga om beskattningen av resekostnads- och traktamentsersättning

vid statlig anställning och vid enskild tjänst, vill utskottet

erinra om att detta var föremål för behandling av 1952 års riksdag. På

hemställan av samma års bevillningsutskott avslog riksdagen nämligen en

motion om att sådan ersättning, som anvisats av annan än staten, icke skulle

utgöra skattepliktig intäkt. Utskottet hade därvid anfört bl. a., att skälet

till skattefrihet för av staten anvisad ersättning vore, att då sådan ersättning

torde vara utmätt med hänsyn till att just täcka de merkostnader som kunde

tänkas vara förenade med tjänsten man ansett sig kunna i fråga om sådan

ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet, att någon redovisning för

ersättningen och merkostnaderna icke behövde ske. De presumerades alltid

täcka varandra och skattefriheten kunde sägas utgöra en legal schablon. En

utsträckning av skattefriheten till att omfatta traktamenten som anvisades

av annan än staten och som utginge efter varierande grunder, ansåge utskottet

kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Utskottet förutsatte

att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtoge åtgärder för

afl främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad 1952 års bevillningsutskott sålunda

anförde, vill för sin del till en början erinra om stadgandet i punkt 4 av

anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, att avdrag med samma belopp

som den anvisade ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen

ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Härigenom

har avsetts att ge viss vägledning för tillämpningen i praxis av ifrågavarande

bestämmelser. Vidare vill utskottet framhålla, att det åligger riksskattenämnden

att verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen samt att

bl. a. ur denna synpunkt årligen granska förslagen till prövningsnämndernas

länsanvisningar. Utskottet har sig även bekant, att riksskattenämnden vid

denna granskning haft uppmärksamheten riktad på förevarande spörsmål

och därvid sökt åvägabringa enhetliga normer så långt detta varit praktiskt

möjligt till ledning för bestämmande av ifrågakommande avdrag. I detta

sammanhang må nämnas, att riksskattenämnden efter samråd med vissa

handelsresandeorganisationer i en promemoria till landskamrerarna förordat,

att enär svårigheter visat sig föreligga för åstadkommande av tillfredsställande

schabloner för bestämmande av handelsresandes avdrag, dessa i

sliillet på vissa blanketter dag för dag antecknar sina kostnader under

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 34.

resor. Nämnden har även i övrigt haft kontakt med andra intresseorganisationer

för att komma fram till godtagbara lösningar av förevarande problem.

Utskottet vill härjämte erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga har

för avsikt att under året framlägga ett förslag om ändrade bestämmelser

för beräkning av inkomst av tjänst. Förslaget har uppgivits syfta till att nå

överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt för flertalet löntagare,

vilket skulle uppnås genom att avdrag för intäkternas förvärvande beträffande

inkomst av tjänst medges enligt vissa schabloner. Det synes kunna

förutsättas, att de sakkunniga därvid får anledning överväga, huruvida

deras förslag bör föranleda någon ändring av gällande bestämmelser i de

hänseenden, varom nu är fråga.

Vad angår de i motionen I: 334 i övrigt berörda frågorna synes även dessa

som ovan nämnts närmast avse förvärvskällan inkomst av tjänst. Motionären

vänder sig mot att avdrag i alltför stor utsträckning bestämmes enligt

schabloner och önskar en prövning mera från fall till fall. Utskottet vill i

anledning härav framhålla, att detta yrkande strider mot de för närvarande

inom lagstiftningsarbetet framträdande strävandena till en förenkling av

såväl taxeringsförfarandet som beskattningsreglerna. Jämväl riksskattenämndens

arbete för likformighet och rättvisa i taxeringen kan sägas syfta

till att i möjligaste mån undvika allt för stora olikheter i tillämpningen av

beskattningsreglerna. Särskilt vill emellertid utskottet därvid peka på de

skattelagssakkunnigas ovannämnda förslag, vilket ju avser att just i fråga

om inkomst av tjänst komma fram till i största möjliga utsträckning förenklade

schabloner för beräkning av avdrag för omkostnader för intäkternas

förvärvande. I detta läge synes det utskottet icke böra ifrågakomma att

verkställa en utredning i syfte att åstadkomma en mera individuell prövning

än som nu sker av rätt till avdrag för intäkternas förvärvande.

Av angivna skäl avstyrker utskottet de förevarande motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

1) att motionen I: 334 av herr Franzén om en översyn inom

riksskattenämnden av avdragsreglerna vid taxering till skatt

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 434 av fru Löfqvist och fru Ericsson

i Luleå angående beskattningen av rese- och traktamentsersättningar

för anställda i enskild tjänst icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 mars 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 3b. 9

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Gustaf Elofsson,

Falk, Velander, Niklasson, Einar Eriksson, Damström och Anders

Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Allard, Strandh, Kärrlander, Edström

och Christenson i Malmö.

Reservation

av herrar Kristensson i Osby och Christenson i Malmö.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1954. 7 samt. Nr 34.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.