Betänkande i anledning av väckta motioner om befrielse från nöjesskatt för god barnfilm.
1954-04-06 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1954:39, Betänkande i anledning av väckta motioner om befrielse från nöjesskatt för god barnfilm.
Dokumentets text
Nr 39—42.
Bevillningsutskottets betänkande nr 39.
1
Nr 39.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om befrielse från nöjesskatt för god barnfilm.
(l:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 220 av herr Carl Albert Anderson och fru Svenson
samt 11:221 av fru Andrén in. fl. har hemställts, »1. att riksdagen måtte
besluta nöjesskattebefrielse för god barnfilm under en försöksperiod av tre
år; 2. att statens biografbyrå får bemyndigande att under försöksperioden
bevilja sådan nöjesskattebefrielse, varvid statens biografbyrå skall samråda
med barnfilmkommittén och barnfilm juryn fortsätter att fungera som undersökningsorgan».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna framförda
yrkandena, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det
följande, hänvisa till motionen II: 221.
Enligt 7 § förordningen den 21 december 1945 (nr 823) om nöjesskatt,
sådant detta författningsrum lyder enligt förordningen den 30 januari 1948
(nr 24), vilken trätt i kraft den 2 februari 1948, utgår nöjesskatt för biografföreställningar
med 30 procent å bruttopriset för varje biljett, om biljettpriset
icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona
och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten för biografföreställningar
utgick före den 2 februari 1948 med 15 procent å biljettpriset
om detta icke översteg en krona och eljest med 15 procent av en krona
samt 30 procent av återstoden av biljettpriset. I samband med nyssnämnda
skatteskärpning infördes i 2 § nöjesskatteförordningen den särskilda bestämmelsen,
att nöjesskatten för biografföreställningar skall fördelas med
tre fjärdedelar till staten och med eu fjärdedel till vederbörande kommun.
Denna fördelningsgrund medför att den genom skattehöjningen erhållna
inkomstökningen i stort sett tillfaller statsverket.
I 14 § nöjesskatteförordningen stadgas, att nöjesskatt icke skall utgå,
därest nöjestillställning med hänsyn till sitt innehåll är ägnad att tjäna
vetenskapligt ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte.
För biografföreställningar gäller den särskilda regeln, att skatt icke
utgår för föreställning med film, vars visning enligt särskilt, före föreställningens
hållande lagakraftvunnet förhandsbesked av statens biografbyrå
förklarats vara ägnad att tjäna sådant ändamål eller syfte som nyss sagts.
1 liihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 39—42.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 39.
Genom förordningen den 8 juni 1951 (nr 457) om särskilt bidrag till
producent av svensk film har den svenska filmproduktionen beretts ett
ekonomiskt stöd från statens sida i den formen, att staten till producent
av svensk långfilm lämnar bidrag med 20 procent av de på visningen av
sådan film belöpande statliga nöjesskatteintäkterna. Stödet utgår utan föregående
behovs- eller kvalitetsprövning i det enskilda fallet. Förordningen
i ämnet, vilken trädde i kraft den 1 juli 1951, har giltighet under fyra
år eller alltså intill utgången av juni månad 1955.
I ett i december 1952 avgivet betänkande »Barn och film» (SOU 1952: 51)
har 1949 års filmkommitté bl. a. föreslagit att staten skall stödja produktionen
av svensk barnfilm genom produktionslån och nöjesskatteåterbäring.
I sistnämnda avseende förordar kommittén att hela nöjesskatten, efter
ansökan hos ett särskilt barnfilmråd, återbäres till producenten vid visning
av filmer, som särskilt vänder sig till barn under 11 år, samt undantagsvis
för andra barnfilmer, som bedöms vara av utmärkt förtjänst. Halva
nöjesskatten föreslås skola återbäras till producenten vid visning av annan
barnfilm, som bedöms vara rolig och lämplig för barn. Beloppet avses skola
återbäras till producenten av svenska filmer på samma sätt som gäller beträffande
den 20-procentiga nöjesskatterestitutionen. För utländska filmer
skulle beloppet avsättas till särskilda ändamål under barnfilmrådets förvaltning.
Nämnda kommittébetänkande har remissbehandlats under våren 1953 och
de däri innefattade förslagen är fortfarande föremål för Kungl. Maj :ts provning.
I de föreliggande motionerna har — i anslutning till en redogörelse för innehållet
i 1949 års filmkommittés ovannämnda betänkande — anförts bl. a.,
att då kommitténs förslag ej torde kunna omedelbart realiseras det vore
önskvärt, att en försöksverksamhet omedelbart komme till stånd under förslagsvis
tre år. Man borde därvid bygga vidare på den praktiska försöksverksamhet,
som redan bedreves av den sedan 1948 verksamma barnfilmkommittén,
sammansatt av opolitiska och politiska kvinnoorganisationer
samt lärar- och målsmannaorganisationer. Den plats, som filmen hade
bland barnens fritidssysselsättningar, och dess inverkan på barnens utveckling
och fostran gjorde att man måste anse den vara ett vitalt samhällsproblem,
vilket icke bara gällde städernas befolkning utan hela landets.
Det vore därför av vikt, att man genom effektiv försöksverksamhet skaffade
sig erfarenheter, som kunde ligga till grund för ett långtidsprogram på
detta område. Barnfilmjuryn, som arbetade med bedömning av film på
grundval av barnens reaktioner samt studerade filmpåverkan på barn i olika
åldrar, vore ett arbetsorgan inom barnfilmkommittén. Kommittéförslagen
samt barnfilmkommitténs strävan att få fram ett urval av god barnfilm
hade redan inom filmproduktionen i landet åstadkommit ett intresse för att
få fram bättre barnfilm samt förväntningar att få statligt stöd i dessa strä
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 39.
3
vanden. Det vore lyckligt, om möjlighet funnes redan nu att ta vara på detta
positiva intresse hos produktionen genom att införa befrielse från nöjesskatt
för god barnfilm. Granskningen och rätten att bevilja befrielse från
nöjesskatt borde utövas av statens biografbyrå. Barnfilmjuryn borde därvid
fortsätta att fungera och man borde tillgodogöra sig de erfarenheter,
som barnfilmkommittén vunnit under sin verksamhet som bedömare av
barnfilm.
Utskottet. Enligt förordningen om nöjesskatt utgår sådan skatt för biografföreställningar
med 30 procent å bruttopriset för varje biljett, om
biljettpriset icke överstiger en krona, och eljest med 30 procent av en krona
och 45 procent av återstoden av biljettpriset. Nöjesskatten för biografföreställningar
fördelas med tre fjärdedelar till staten och med en fjärdedel till
vederbörande kommun.
I de föreliggande motionerna yrkas nöjesskattebefrielse för god barnfilm
under en försöksperiod av tre år. Syftet med motionerna är att stimulera
produktionen av sådan film och anknyter härutinnan till ett av 1949 års filmkommitté
i december 1952 framlagt betänkande, »Barn och film», vari föreslås
vidtagande av vissa åtgärder från statens sida för att främja tillkomsten
av barnfilm. Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har kommittén
förordat bl. a. medgivande av återbäring i viss ordning helt eller delvis
av nöjesskatten för visning av filmer avsedda för barn. Motionärernas
förslag åsyftar en försöksanordning i avvaktan på att kommittéförslaget kan
förverkligas.
Utskottet vill till en början erinra om att skatt icke skall utgå för biografföreställning
med film, vars visning enligt förhandsbesked av statens biografbyrå
förklarats vara ägnad att tjäna upplysnings-, undervisnings- eller
uppfostringssyfte. På grund härav kan redan enligt gällande bestämmelser
befrielse från nöjesskatt i viss utsträckning meddelas även beträffande filmer
avsedda för barn. Motionärerna synes emellertid åsyfta en väsentlig
utvidgning av skattefriheten med sitt yrkande om nöjesskattebefrielse för
god barnfilm. Utskottet finner dock att avsevärda tillämpningssvårigheter
måste uppkomma, därest en nöjesskattebefrielse avgränsas på sätt yrkas i
förevarande motioner.
Vissa statliga åtgärder i syfte att stödja filmproduktionen har på senare
lid vidtagits. Enligt förordningen den 8 juni 1951 om särskilt bidrag till producent
av svensk film bidrager staten till produktionen av svensk långfilm
med 20 procent av den på sådan film belöpande statliga nöjesskatten. Bidraget
avser samtliga svenska filmer och utgår utan avseende å filmens innehåll.
Angivna förordning upphör att gälla med utgången av juni månad 1955, före
vilken tidpunkt frågan om det statliga stödet åt svensk filmproduktion således
skall upptagas till förnyat övervägande. Det torde få förutsättas, att de
förslag om särskilt stöd åt barnfilmproduktionen, som framlagts i ovannämnda
kommittébetänkande, jämväl kommer all övervägas i detta sammanhang.
Även om syftet med förevarandc motioner är värt beaktande sy
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 39.
nes under sådana förhållanden ej böra förekomma, att riksdagen i anledning
av motionerna nu tar ställning i en fråga, som är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Utskottet avstyrker fördenskull motionerna.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:220 av herr Carl Albert
Anderson och fru Svenson samt II: 221 av fru Andrén m. fl.
om befrielse från nöjesskatt för god barnfilm icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 6 april 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
FILIP KRISTENSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Heiiman, Spetz, Gustaf Elof sson, Velander,
Söderquist, Niklasson, Einar Eriksson, Damström, Snygg och fröken
Ranmark; samt
från andra kammaren: herrar Kristensson i Osby, Orgård, Jonsson i
Skedsbygd, Rrandt, Allard, Strandh, Edström, fru Eriksson i Stockholm,
herrar Anderson i Sundsvall och Asp.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.