Betänkande i anledning av väckta motioner angående rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna härför.
1954-04-27 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1954:48, Betänkande i anledning av väckta motioner angående rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna härför.
Dokumentets text
Nr 48—49.
Bevillningsutskottets betänkande nr 48.
1
Nr 48.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
angående rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg,
att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna
härför.
(2:a avd.)
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 336 av herr Lundgren och II: 431 av herr östlund m. fl. har
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga att, efter
nödig utredning, utarbeta förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen
att skogsägare, som anlägger skogsbilväg, medgives rätt till successiv
avskrivning av kostnaderna härför».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda
yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till motionen II: 431.
Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation
och underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och
underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill
underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till
22 §, bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut
anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.
Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av
dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till
grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostal. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat,
kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavIedning,
sjösänkning med mera dylikt.
I praxis har avdrag icke medgivits för anläggande av skogsvägar (RÅ 1948
Fi 1231 och 1953 Fi 47).
Statsbidrag till byggande av skogsbilvägar utgår under två anslag under
nionde huvudtiteln. Sålunda finns ett anslag till väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo, vilket för nästa budgetår föreslås till samma belopp
som för hudgetåret 1952/53 eller 1 700 000 kronor. För innevarande
budgetår har anvisats 2 000 000 kronor, varav emellertid 300 000 kronor får
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 7 samt. .Yr 4S—4S.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 48.
tagas i anspråk först efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Sistnämnda
belopp avses få tagas i anspråk jämväl under nästa budgetår. Vidare finns
ett anslag för åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m., vilket
för nästa budgetår föreslås till oförändrat belopp 1 200 000 kronor.
Ett ur principiella synpunkter sett likartat yrkande som det i de nu förevarande
motionerna framfördes i två vid 1931 års riksdag väckta likalydande
motioner, i vilka hemställdes om sådan ändring av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen
jämte anvisningar, att avdrag finge åtnjutas för kostnader
för skogsdikning, även i den mån skogsmarken därigenom förbättrades.
I motionerna erinrades om att riksdagen från och med budgetåret 1927/
28 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag samt att anslaget i statsverkspropositionen
för budgetåret 1931/32 upptagits till 800 000 kronor. Anslaget
användes till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag
för höjande av skogsmarks alstringsförmåga, ävensom till
förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet av ifrågavarande
understödsverksamhet. De närmare villkoren för statsbidrag reglerades
genom kungörelse den 27 juni 1927.
I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 5 anförde 1931 års
bevillningsutskott följande.
Vid ulmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag
skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som befinnas
mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss mån tagas till markägarens
behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis icke äga rum vid lämnande
av subvention i form av skattelindring. De skattskyldiga, som i regel
skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna genom ett dylikt understöd,
vore de mera välsituerade skogsägarna, som hava att erlägga skatt
efter jämförelsevis hög progression. Därjämte skulle aktiebolagen, som för
närvarande icke äro berättigade till understöd från anslaget, beredas förhållandevis
stora fördelar. Den föreslagna skattelindringen skulle vidare
medföra, att kommunerna komme att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag.
Ett understödjande av dessa företag på sätt i motionerna
föreslagits skulle därför bryla mot flera av de principer, som ligga till
grund för den direkta understödsverksamheten.
Det torde kunna ifrågasättas, om en skattelindring skulle, förutom i vissa
undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna. Det är
uppenbarligen icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet förutsäga
vilka minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra för staten
och kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar tyda
i allt fall på att dessa belopp i jämförelse med det direkta understödet
komme att bliva tämligen blygsamma. Därest ett motsvarande belopp komme
att användas för direkt understöd, skulle otvivelaktigt skogsutdikningen
komma att uppmuntras mera effektivt och rationellt. Enligt utskottets mening
torde således ett tillgodoseende av motionärernas syfte, i den mån detta
efter prövning i vederbörlig ordning befinnes böra beaktas, lämpligare kunna
ske genom direkt understöd.
I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1931 års
riksdag utan åtgärd.
3
Bevillningsutskottets betänkande nr 48.
Spörsmålet om avdragsrätt för grundförbättringskostnader behandlades i
två vid 1950 års riksdag väckta motioner, I: 91 och II: 110, vari hemställdes
om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag
angående rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad
för utförda rationaliseringsarbeten såsom nyodling, betesanläggning, stenröjning
och annan jordförbättring.
1950 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen
godkända betänkande nr 28, anförde bl. a. följande.
Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt
årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets
rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som
avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning in. fl. jordförbättringsåtgärder
har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av
lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder
synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen
motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med
motionerna skulle avses, att statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra
och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade
rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till
fördel för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt
skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten
finner utskottet uteslutet.
Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även
ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet under
de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd från
statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades i
form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader
vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde
icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras
för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till ett
konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot dessa
tidigare uttalanden från riksdagens sida. Härjämte må erinras om de ovan
återgivna uttalandena av 1931 års bevillningsutskott rörande ifrågasatt avdragsrätt
för kostnader för skogsdikning.
Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande avdragsrätten för
driftkostnader i jordbruket uttalade utskottet vidare följande.
Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna
reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den
frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad
och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett
på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke
uttala någon mening i detla hänseende. Utskottet förutsätter dock, att denna
fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den
blivande översynen av skattelagstiftningen.
Vid 1951 urs riksdag framlades i proposition nr 191 förslag om införande
av rätt för jordbrukare att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder. I
anledning av nämnda proposition väcktes i de likalydandc motioneina
1: 508 och II: (149 yrkande bl. a. att avdrag för värdeminskning skulle medges
jämväl å tillgångar av grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vagar,
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 4Ä.
invallningar och fruktkulturer. Samma års bevillningsutskott behandlade
propositionen ävensom bl. a. förenämnda motioner i sitt vid höstsessionen
avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr G3, vari utskottet vad angår
ovannämnda yrkande anförde följande.
Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke framlagts
i den förevarande propositionen. Däremot hade de sakkunniga förordat,
att avdrag borde få ske ej blott för kostnader för underhåll av täckdikning
utan även för den värdeminskning, som anläggningen vore underkastad
trots åtgärder för dess vidmakthållande. I några över de sakkunnigas
förslag avgivna remissyttranden har framförts önskemål om att motsvarande
avdrag borde medgivas även i fråga om vissa andra anläggningar,
hland annat de i motionerna omnämnda.
Departementschefen har framhållit att, om behov av avskrivning å dylika
tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, detta vore en fråga,
som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan borde
därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen
förklarade sig icke vara beredd att utan ytterligare utredning taga
ställning till densamma.
Utskottet delar för sin del den av departementschefen uttalade meningen,
att frågan är av allmän betydelse för inkomstbeskattningen, varför en lösning
icke lämpligen bör sökas allenast i avseende å vissa anläggningar inom
jordbruk och skogsbruk. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla, att
utskottet anser starka skäl tala för införande av rätt till successiv avskrivning
i beskattningshänseende av kostnader för vissa jordbrukets anläggningar,
vilka såsom täckdikning ha en begränsad varaktighetstid. Enligt
ett av de sakkunniga återgivet uttalande av lantbruksstyrelsen torde en väl
utförd täckdikning kunna äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.
Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikning synes vara motiverad
även därav att kostnaderna för en dylik anläggning uppgå till relativt höga
belopp. Frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning bör
därför upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna
art förutsätter utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta
genomgång av kommunalskattelagen komma att närmare utreda detsamma
och försöka komma fram till en lämplig lösning. På anförda skäl
avstyrker utskottet bifall till de likalvdande motionerna I: 508 och II: 649 i
nu förevarande del.
Vid 1952 års riksdag hemställdes i väckta motioner, I: 41 och II: 61, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande skattelagstiftning att avdrag
vid inkomsttaxering medgåves för kostnad för stenröjning, i den mån
kostnaden icke täcktes av statsbidrag. Avdraget skulle icke få överstiga
1 000 kronor för år räknat. I sitt betänkande nr 10 anförde samma års bevillningsutskott
i anledning av motionerna att de under senare år av statsmakterna
lämnade bidragen till stenröjningsföretag uppgått till betydande belopp.
Med hänsyn till omfattningen av detta statliga stöd ville utskottet som sin
mening anföra, att en avdragsrätt av den art, som i förevarande motioner
förordats, icke torde, under förutsättning, att statsbidragen bortfölle, kunna
förväntas medföra en väsentlig ökad stimulans till rationalisering. I motionerna
hade framhållits bland annat, att enligt motionärernas mening stenröjning
icke alltid vore att anse såsom grundförbättring. Motionärerna åsyf
-
Bevillningsutskottets betänkande nr i8. 5
tade det fall, att ett fält, som befriats från ovanjordssten, efter några år
åter visade upp sten, vilket berodde på sänkning av jordytan genom att jord
bortförts med grödan. Såvitt utskottet kunnat finna hade den av motionärerna
berörda frågan icke dragits under prövning i högsta instans. Spörsmålet
vore en tolkningsfråga, till vilken det icke ankomme på utskottet att taga
ställning. Utskottet ville emellertid i anslutning härtill erinra om att 1950
års bevillningsutskott i sitt ovannämnda betänkande förutsatt, att frågan,
huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och icke avdragsgill
grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på ett i alla avseenden
tillfredställande sätt, komme att tagas under närmare övervägande
i samband med översynen av skattelagstiftningen. Med hänsyn till att 1950
års skattelagssakkunniga, som hade att verkställa denna översyn, sålunda
komme att pröva denna gränsdragning emellan avdragsgill och icke avdragsgill
kostnad, funne utskottet ej skäl att i förevarande sammanhang
göra något uttalande i detta hänseende. Med hänvisning till det ovan anförda
avstyrkte utskottet motionerna. Betänkandet godkändes av riksdagen.
I de föreliggande motionerna har erinrats om att redan 1936 års skogsutredning
i sitt år 1943 framlagda betänkande (SOU 1943:4) starkt betonat
behovet och betydelsen av en utbyggnad av landets skogsvägar. Utredningen
hade uppskattat behovet av statsbidrag till 4,5 milj. kronor per år
under en 10-årsperiod. Trots detta och trots penningvärdets fall hade anslagen
till berörda ändamål inte tillnärmelsevis uppgått till de av utredningen
förordade beloppen. Följden hade blivit en påtaglig eftersläpning
i fråga om byggandet av nya skogsvägar, som i hög grad berodde på den
trånga ekonomiska ramen för bidragsgivningen. I nuvarande statsfinansiella
situation torde inte heller större utrymmen kunna beredas härför.
Motionärerna förordade därför att avdragsrätt i någon form medgåves för
skogsägare, vilka haft kostnader för anläggande av skogsbilvägar. En dylik
avdragsrätt syntes icke strida mot principerna för skattelagstiftningen. Anläggandet
av skogsvägar hade för skogsägaren ungefär samma betydelse
som anskaffandet av en maskin för en rörelseidkare. Denne senare ägde
enligt gällande lagstiftning rätt att göra avdrag för maskinen i form av årliga
avskrivningar. Detsamma borde vara medgivet för skogsägaren. Införandet
av en ny avdragsrätt vore i och för sig ägnat att medföra en minskning
av nettointäkten av den förvärvskälla där avdraget skulle ske. Motionärerna
vore emellertid icke övertygade om att en avdragsrätt för anläggande
av skogsbilvägar skulle få en sådan effekt. I och med att många
skogsområden, som för närvarande icke till fullo kunde utnyttjas på grund
av svårigheterna med frainforslingen av virket, i fortsättningen komme att
bli inkomstgivande, finge man räkna med alt de ökade skogsuttagen i
många fall komme alt motsvara eller rent av mer än motsvara de ökade
avdragen. På lång sikt torde inkomstökningen med säkerhet komma att väga
tyngre än ökningen av avdragen. Det borde uppdragas åt 1950 års skattelagssakkunniga
all utarbeta förslag i ämnet.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 48.
Utskottet. Enligt gällande rätt får från bruttointäkt av jordbruksfastighet
avdrag göras för omkostnader, bl. a. kostnader för skogs vård och underhåll,
såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur,
skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt, ävensom där fråga är
om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivnimg,
flottning med mera. Avdrag medges däremot icke för kostnad för ny-,
till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå. Avdrag för
värdeminskning kan i förvärvskällan jordbruksfastighet medgivas i fråga
om driftbyggnader, varjämte ett med värdeminskningsavdrag likartat avdrag
kan medgivas vid skogs avverkning eller försäljning. Därest inkomsten
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, kan avdrag för värdeminskning
medgivas även i fråga om inventarier. I övrigt kan värdeminskningsavdrag
icke medgivas i förvärvskällan.
I praxis har ansetts att anläggningen av skogsvägar icke är att anse såsom
avdragsgill omkostnad. I enlighet med vad nyss sagts kan icke heller avdrag
för värdeminskning av väg medgivas. Däremot är givetvis kostnad för
vägunderhåll avdragsgill.
I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med
hemställan att åt 1950 års skattelagssakkunniga måtte uppdragas att utarbeta
förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen att kostnad för
anläggande av skogsbilväg finge avdragas genom årliga avskrivningar. Motionärerna
har pekat på betydelsen av en utbyggnad av landets skogsvägar
och på att de statliga anslagen för bidrag härtill vore alltför otillräckliga.
Motionärerna ansåge, att då enligt 20 § kommunalskattelagen avdrag finge
medgivas för alla kostnader för intäkternas förvärvande, avdragsrätt borde
i någon form medgivas för anläggning av skogsbilvägar. Införandet av en
sådan avdragsrätt skulle med säkerhet på lång sikt medföra en ökning av
intäkterna, som komme att väga tyngre än ökningen av avdragen.
Utskottet får till en början erinra om att vid beräkning av inkomst av
jordbruksfastighet enligt gällande rätt skillnad göres mellan å ena sidan
avdragsgilla underhålls- och reparationskostnader och å andra sidan kostnader
för ny-, till- eller ombyggnad och grundförbättring, för vilka avdrag
icke kan erhållas vid inkomsttaxeringen. Motsvarande princip gäller även
beträffande beräkning av inkomst av annan fastighet och såvitt angår i rörelse
använd fastighet. Det i motionerna uppmärksammade spörsmålet om
avdrag för kostnad för skogsbilvägar kan med hänsyn härtill icke ses isolerat
utan därest en lösning av detsamma skall kunna åvägabringas måste sambandet
med frågan om rätt till avdrag för anläggningar av grundförbättrings
natur över huvud taget beaktas. Detta förhållande har ävenledes understrukits,
då förevarande och med detsamma likartade spörsmål tidigare varit
föremål för riksdagens uppmärksamhet. I detta sammanhang må allenast
erinras om att förevarande spörsmål beaktades vid 1951 års riksdags behandling
av propositionen om rätt för jordbrukare att deklarera enligt bokföringsmässiga
grunder. I anledning av nämnda proposition yrkades i väckta
motioner införande av rätt till avdrag för värdeminskning å tillgångar av
7
Bevillningsutskottets betänkande nr 48.
grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vägar, invallningar och fruktkulturer.
Samma års bevillningsutskott erinrade i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 63 om departementschefens uttalande att därest behov
av avskrivning i särskilda fall skulle anses vara för handen detta vore en
fråga som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan
borde därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen
hade förklarat sig icke vara beredd att utan ytterligare
utredning taga ställning till densamma. Utskottet delade departementschefens
mening att frågan vore av allmän betydelse för inkomstbeskattningen,
varför en lösning icke lämpligen borde sökas allenast i avseende å vissa
anläggningar inom jordbruk och skogsbruk. Utskottet ville emellertid samtidigt
framhålla, att utskottet ansåge starka skäl tala för införande av
rätt till successiv avskrivning i beskattningshänseende av kostnader för
vissa jordbrukets anläggningar, vilka såsom täckdikning hade en begränsad
varaktighetstid. Med hänsyn till spörsmålets allmänna art förutsatte utskottet,
att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta genomgång av kommunalskattelagen
komme att närmare utreda detsamma och försöka komma
fram till en lämplig lösning. Utskottet avstyrkte förty motionerna i nämnda
delar.
Utskottet får med hänvisning till vad sålunda tidigare uttalats i frågan
understryka önskvärdheten av att spörsmålet rörande gränsdragningen mellan
avdragsgill driftskostnad och icke avdragsgill grundförbättring ägnas
uppmärksamhet vid 1950 års skattelagssakkunnigas fortsatta genomgång av
kommunalskattelagen. Såsom 1951 års bevillningsutskott förutsatt, torde de
sakkunniga därvid komma att pröva, huruvida rätt till avdrag för värdeminskning
å tillgångar av grundförbättrings natur kan införas. Då vid en
sådan prövning även spörsmålet om avdrag för kostnader för anläggning
av skogsvägar kan förväntas bli beaktat, finner utskottet icke anledning att
på grund av förevarande motioner förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:336 av herr Lundgren
och II: 431 av herr Östlund m. fl. angående rätt för skogsägare,
som anlagt skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta
avdrag för kostnaderna härför måtte, i den mån de
icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.
Stockholm den 27 april 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 48.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Velander, Damström,
Englund och Snygg; samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,
Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Kollberg, Allard, Kärrlander, Christenson i
Malmö, Nilsson i Svalöv och Asp.
Reservation
av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, som under åberopande av innehållet
i de likalydande motionerna 1:336 och 11:431 ansett, att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna
1:336 av herr Lundgren och 11:431 av herr Östlund
in. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga att, efter
nödig utredning, utarbeta förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen
att skogsägare, som anlägger skogsbilväg,
medgives rätt till successiv avskrivning av kostnaderna härför.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.