Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner angående rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna härför.

1954-04-27 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:48, Betänkande i anledning av väckta motioner angående rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna härför.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 48—49.

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

1

Nr 48.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

angående rätt för skogsägare, som anlagt skogsbilväg,

att vid taxering till skatt åtnjuta avdrag för kostnaderna

härför.

(2:a avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 336 av herr Lundgren och II: 431 av herr östlund m. fl. har

hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att

Kungl. Maj:t måtte uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga att, efter

nödig utredning, utarbeta förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen

att skogsägare, som anlägger skogsbilväg, medgives rätt till successiv

avskrivning av kostnaderna härför».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 431.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

avdrag göras för, bland annat, kostnader för reparation

och underhåll av stängsel och diken ävensom kostnader för skogs vård och

underhåll, såsom vägunderhåll, skyddsdikning med mera dylikt. Till avdragsgill

underhållskostnad räknas jämlikt punkt 7 av anvisningarna till

22 §, bland annat, även kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut

anlagd täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.

Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av

dyrbarare material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till

grundförbättring, får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda

material som det gamla skulle kostal. Enligt 22 § 2 mom. får vid beräkning

av inkomst av jordbruksfastighet avdrag icke göras för, bland annat,

kostnad för grundförbättring å fastigheten, såsom nyodling, vattenavIedning,

sjösänkning med mera dylikt.

I praxis har avdrag icke medgivits för anläggande av skogsvägar (RÅ 1948

Fi 1231 och 1953 Fi 47).

Statsbidrag till byggande av skogsbilvägar utgår under två anslag under

nionde huvudtiteln. Sålunda finns ett anslag till väg- och flottledsbyggnader

å skogar i enskild ägo, vilket för nästa budgetår föreslås till samma belopp

som för hudgetåret 1952/53 eller 1 700 000 kronor. För innevarande

budgetår har anvisats 2 000 000 kronor, varav emellertid 300 000 kronor får

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 7 samt. .Yr 4S—4S.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

tagas i anspråk först efter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Sistnämnda

belopp avses få tagas i anspråk jämväl under nästa budgetår. Vidare finns

ett anslag för åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m., vilket

för nästa budgetår föreslås till oförändrat belopp 1 200 000 kronor.

Ett ur principiella synpunkter sett likartat yrkande som det i de nu förevarande

motionerna framfördes i två vid 1931 års riksdag väckta likalydande

motioner, i vilka hemställdes om sådan ändring av 22 § 1 mom. kommunalskattelagen

jämte anvisningar, att avdrag finge åtnjutas för kostnader

för skogsdikning, även i den mån skogsmarken därigenom förbättrades.

I motionerna erinrades om att riksdagen från och med budgetåret 1927/

28 anvisat särskilda skogsutdikningsanslag samt att anslaget i statsverkspropositionen

för budgetåret 1931/32 upptagits till 800 000 kronor. Anslaget

användes till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet

inom område, varå skogsvårdslagen ägde tillämpning, av torrläggningsföretag

för höjande av skogsmarks alstringsförmåga, ävensom till

förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna för handhavandet av ifrågavarande

understödsverksamhet. De närmare villkoren för statsbidrag reglerades

genom kungörelse den 27 juni 1927.

I sitt i anledning av motionerna avgivna betänkande nr 5 anförde 1931 års

bevillningsutskott följande.

Vid ulmätandet av det direkta understödet till skogsutdikningsföretag

skola såsom ovan nämnts främst sådana företag tillgodoses, som befinnas

mest förtjänta därav, ävensom hänsyn i viss mån tagas till markägarens

behov av understöd. En dylik avvägning kan givetvis icke äga rum vid lämnande

av subvention i form av skattelindring. De skattskyldiga, som i regel

skulle komma i åtnjutande av de största fördelarna genom ett dylikt understöd,

vore de mera välsituerade skogsägarna, som hava att erlägga skatt

efter jämförelsevis hög progression. Därjämte skulle aktiebolagen, som för

närvarande icke äro berättigade till understöd från anslaget, beredas förhållandevis

stora fördelar. Den föreslagna skattelindringen skulle vidare

medföra, att kommunerna komme att jämte staten lämna bidrag till skogsdikningsföretag.

Ett understödjande av dessa företag på sätt i motionerna

föreslagits skulle därför bryla mot flera av de principer, som ligga till

grund för den direkta understödsverksamheten.

Det torde kunna ifrågasättas, om en skattelindring skulle, förutom i vissa

undantagsfall, medföra de av motionärerna åsyftade verkningarna. Det är

uppenbarligen icke möjligt att med större grad av tillförlitlighet förutsäga

vilka minskningar i skatt motionärernas förslag skulle medföra för staten

och kommunerna, men inom utskottet verkställda överslagsberäkningar tyda

i allt fall på att dessa belopp i jämförelse med det direkta understödet

komme att bliva tämligen blygsamma. Därest ett motsvarande belopp komme

att användas för direkt understöd, skulle otvivelaktigt skogsutdikningen

komma att uppmuntras mera effektivt och rationellt. Enligt utskottets mening

torde således ett tillgodoseende av motionärernas syfte, i den mån detta

efter prövning i vederbörlig ordning befinnes böra beaktas, lämpligare kunna

ske genom direkt understöd.

I enlighet med utskottets hemställan lämnades motionerna av 1931 års

riksdag utan åtgärd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

Spörsmålet om avdragsrätt för grundförbättringskostnader behandlades i

två vid 1950 års riksdag väckta motioner, I: 91 och II: 110, vari hemställdes

om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om framläggande av förslag

angående rätt för jordbrukare till avdrag vid inkomsttaxeringen för kostnad

för utförda rationaliseringsarbeten såsom nyodling, betesanläggning, stenröjning

och annan jordförbättring.

1950 års bevillningsutskott, som avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen

godkända betänkande nr 28, anförde bl. a. följande.

Utskottet får i anledning av vad i motionerna anförts framhålla, att enligt

årets statsverksproposition medelsåtgången å anslaget för jordbrukets

rationalisering beräknats till 19 miljoner kronor. Hur stor del därav som

avser bidrag till nyodling, betesanläggning och stenröjning in. fl. jordförbättringsåtgärder

har ej exakt angivits i propositionen. Med hänsyn till av

lantbruksstyrelsen i dess förslag till anslagsäskanden anförda beräkningsgrunder

synes det dock kunna antagas, att bidragen till de nu nämnda ändamålen

motsvara omkring en tredjedel av ovanberörda belopp. Därest med

motionerna skulle avses, att statsbidragen av detta slag skulle helt upphöra

och ersättas med en avdragsrätt för utgivna kostnader för därmed åsyftade

rationaliseringsarbeten, torde en sådan omläggning näppeligen bliva till

fördel för därav berörda jordbrukare. Att såväl statsbidrag som en avdragsrätt

skulle kunna ifrågakomma beträffande omförmälda rationaliseringsarbeten

finner utskottet uteslutet.

Den av motionärerna ifrågasatta avdragsrätten möter betänkligheter även

ur andra synpunkter. Vid åtskilliga tillfällen har av bevillningsutskottet under

de senare åren framhållits angelägenheten av att, i den mån stöd från

statens sida för något ändamål befunnes påkallat, detta stöd lämnades i

form av anslag till det ifrågavarande ändamålet och icke genom lättnader

vid beskattningen. Dessa uttalanden ha godkänts av riksdagen. Det torde

icke finnas anledning att här närmare ingå på de skäl, som kunna anföras

för denna uppfattning. Utskottet inskränker sig i detta sammanhang till ett

konstaterande av att den i motionerna framförda tanken strider mot dessa

tidigare uttalanden från riksdagens sida. Härjämte må erinras om de ovan

återgivna uttalandena av 1931 års bevillningsutskott rörande ifrågasatt avdragsrätt

för kostnader för skogsdikning.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande avdragsrätten för

driftkostnader i jordbruket uttalade utskottet vidare följande.

Ur principiell synpunkt synes någon erinran icke kunna göras mot denna

reglering av avdragsrätten för driftkostnader. Givetvis kan emellertid den

frågan ställas, huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad

och icke avdragsgill grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett

på ett i alla avseenden tillfredsställande sätt. Utskottet kan för egen del icke

uttala någon mening i detla hänseende. Utskottet förutsätter dock, att denna

fråga kommer att tagas under närmare övervägande i samband med den

blivande översynen av skattelagstiftningen.

Vid 1951 urs riksdag framlades i proposition nr 191 förslag om införande

av rätt för jordbrukare att bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder. I

anledning av nämnda proposition väcktes i de likalydandc motioneina

1: 508 och II: (149 yrkande bl. a. att avdrag för värdeminskning skulle medges

jämväl å tillgångar av grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vagar,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 4Ä.

invallningar och fruktkulturer. Samma års bevillningsutskott behandlade

propositionen ävensom bl. a. förenämnda motioner i sitt vid höstsessionen

avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr G3, vari utskottet vad angår

ovannämnda yrkande anförde följande.

Något förslag till ändrade bestämmelser i detta hänseende har icke framlagts

i den förevarande propositionen. Däremot hade de sakkunniga förordat,

att avdrag borde få ske ej blott för kostnader för underhåll av täckdikning

utan även för den värdeminskning, som anläggningen vore underkastad

trots åtgärder för dess vidmakthållande. I några över de sakkunnigas

förslag avgivna remissyttranden har framförts önskemål om att motsvarande

avdrag borde medgivas även i fråga om vissa andra anläggningar,

hland annat de i motionerna omnämnda.

Departementschefen har framhållit att, om behov av avskrivning å dylika

tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, detta vore en fråga,

som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan borde

därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen

förklarade sig icke vara beredd att utan ytterligare utredning taga

ställning till densamma.

Utskottet delar för sin del den av departementschefen uttalade meningen,

att frågan är av allmän betydelse för inkomstbeskattningen, varför en lösning

icke lämpligen bör sökas allenast i avseende å vissa anläggningar inom

jordbruk och skogsbruk. Utskottet vill emellertid samtidigt framhålla, att

utskottet anser starka skäl tala för införande av rätt till successiv avskrivning

i beskattningshänseende av kostnader för vissa jordbrukets anläggningar,

vilka såsom täckdikning ha en begränsad varaktighetstid. Enligt

ett av de sakkunniga återgivet uttalande av lantbruksstyrelsen torde en väl

utförd täckdikning kunna äga bestånd under en tid av i genomsnitt 70 år.

Rätt till avdrag för värdeminskning å täckdikning synes vara motiverad

även därav att kostnaderna för en dylik anläggning uppgå till relativt höga

belopp. Frågan om avskrivning av anläggningskostnad för täckdikning bör

därför upptagas till förnyad prövning. Med hänsyn till spörsmålets allmänna

art förutsätter utskottet, att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta

genomgång av kommunalskattelagen komma att närmare utreda detsamma

och försöka komma fram till en lämplig lösning. På anförda skäl

avstyrker utskottet bifall till de likalvdande motionerna I: 508 och II: 649 i

nu förevarande del.

Vid 1952 års riksdag hemställdes i väckta motioner, I: 41 och II: 61, att

riksdagen måtte besluta sådan ändring i gällande skattelagstiftning att avdrag

vid inkomsttaxering medgåves för kostnad för stenröjning, i den mån

kostnaden icke täcktes av statsbidrag. Avdraget skulle icke få överstiga

1 000 kronor för år räknat. I sitt betänkande nr 10 anförde samma års bevillningsutskott

i anledning av motionerna att de under senare år av statsmakterna

lämnade bidragen till stenröjningsföretag uppgått till betydande belopp.

Med hänsyn till omfattningen av detta statliga stöd ville utskottet som sin

mening anföra, att en avdragsrätt av den art, som i förevarande motioner

förordats, icke torde, under förutsättning, att statsbidragen bortfölle, kunna

förväntas medföra en väsentlig ökad stimulans till rationalisering. I motionerna

hade framhållits bland annat, att enligt motionärernas mening stenröjning

icke alltid vore att anse såsom grundförbättring. Motionärerna åsyf
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr i8. 5

tade det fall, att ett fält, som befriats från ovanjordssten, efter några år

åter visade upp sten, vilket berodde på sänkning av jordytan genom att jord

bortförts med grödan. Såvitt utskottet kunnat finna hade den av motionärerna

berörda frågan icke dragits under prövning i högsta instans. Spörsmålet

vore en tolkningsfråga, till vilken det icke ankomme på utskottet att taga

ställning. Utskottet ville emellertid i anslutning härtill erinra om att 1950

års bevillningsutskott i sitt ovannämnda betänkande förutsatt, att frågan,

huruvida gränsdragningen mellan avdragsgill driftkostnad och icke avdragsgill

grundförbättring enligt nuvarande bestämmelser skett på ett i alla avseenden

tillfredställande sätt, komme att tagas under närmare övervägande

i samband med översynen av skattelagstiftningen. Med hänsyn till att 1950

års skattelagssakkunniga, som hade att verkställa denna översyn, sålunda

komme att pröva denna gränsdragning emellan avdragsgill och icke avdragsgill

kostnad, funne utskottet ej skäl att i förevarande sammanhang

göra något uttalande i detta hänseende. Med hänvisning till det ovan anförda

avstyrkte utskottet motionerna. Betänkandet godkändes av riksdagen.

I de föreliggande motionerna har erinrats om att redan 1936 års skogsutredning

i sitt år 1943 framlagda betänkande (SOU 1943:4) starkt betonat

behovet och betydelsen av en utbyggnad av landets skogsvägar. Utredningen

hade uppskattat behovet av statsbidrag till 4,5 milj. kronor per år

under en 10-årsperiod. Trots detta och trots penningvärdets fall hade anslagen

till berörda ändamål inte tillnärmelsevis uppgått till de av utredningen

förordade beloppen. Följden hade blivit en påtaglig eftersläpning

i fråga om byggandet av nya skogsvägar, som i hög grad berodde på den

trånga ekonomiska ramen för bidragsgivningen. I nuvarande statsfinansiella

situation torde inte heller större utrymmen kunna beredas härför.

Motionärerna förordade därför att avdragsrätt i någon form medgåves för

skogsägare, vilka haft kostnader för anläggande av skogsbilvägar. En dylik

avdragsrätt syntes icke strida mot principerna för skattelagstiftningen. Anläggandet

av skogsvägar hade för skogsägaren ungefär samma betydelse

som anskaffandet av en maskin för en rörelseidkare. Denne senare ägde

enligt gällande lagstiftning rätt att göra avdrag för maskinen i form av årliga

avskrivningar. Detsamma borde vara medgivet för skogsägaren. Införandet

av en ny avdragsrätt vore i och för sig ägnat att medföra en minskning

av nettointäkten av den förvärvskälla där avdraget skulle ske. Motionärerna

vore emellertid icke övertygade om att en avdragsrätt för anläggande

av skogsbilvägar skulle få en sådan effekt. I och med att många

skogsområden, som för närvarande icke till fullo kunde utnyttjas på grund

av svårigheterna med frainforslingen av virket, i fortsättningen komme att

bli inkomstgivande, finge man räkna med alt de ökade skogsuttagen i

många fall komme alt motsvara eller rent av mer än motsvara de ökade

avdragen. På lång sikt torde inkomstökningen med säkerhet komma att väga

tyngre än ökningen av avdragen. Det borde uppdragas åt 1950 års skattelagssakkunniga

all utarbeta förslag i ämnet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

Utskottet. Enligt gällande rätt får från bruttointäkt av jordbruksfastighet

avdrag göras för omkostnader, bl. a. kostnader för skogs vård och underhåll,

såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll, skogskultur,

skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt, ävensom där fråga är

om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning, tillredning, utdrivnimg,

flottning med mera. Avdrag medges däremot icke för kostnad för ny-,

till- eller ombyggnad å fastigheten eller för grundförbättring därå. Avdrag för

värdeminskning kan i förvärvskällan jordbruksfastighet medgivas i fråga

om driftbyggnader, varjämte ett med värdeminskningsavdrag likartat avdrag

kan medgivas vid skogs avverkning eller försäljning. Därest inkomsten

beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, kan avdrag för värdeminskning

medgivas även i fråga om inventarier. I övrigt kan värdeminskningsavdrag

icke medgivas i förvärvskällan.

I praxis har ansetts att anläggningen av skogsvägar icke är att anse såsom

avdragsgill omkostnad. I enlighet med vad nyss sagts kan icke heller avdrag

för värdeminskning av väg medgivas. Däremot är givetvis kostnad för

vägunderhåll avdragsgill.

I de förevarande motionerna har yrkats skrivelse till Kungl. Maj :t med

hemställan att åt 1950 års skattelagssakkunniga måtte uppdragas att utarbeta

förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen att kostnad för

anläggande av skogsbilväg finge avdragas genom årliga avskrivningar. Motionärerna

har pekat på betydelsen av en utbyggnad av landets skogsvägar

och på att de statliga anslagen för bidrag härtill vore alltför otillräckliga.

Motionärerna ansåge, att då enligt 20 § kommunalskattelagen avdrag finge

medgivas för alla kostnader för intäkternas förvärvande, avdragsrätt borde

i någon form medgivas för anläggning av skogsbilvägar. Införandet av en

sådan avdragsrätt skulle med säkerhet på lång sikt medföra en ökning av

intäkterna, som komme att väga tyngre än ökningen av avdragen.

Utskottet får till en början erinra om att vid beräkning av inkomst av

jordbruksfastighet enligt gällande rätt skillnad göres mellan å ena sidan

avdragsgilla underhålls- och reparationskostnader och å andra sidan kostnader

för ny-, till- eller ombyggnad och grundförbättring, för vilka avdrag

icke kan erhållas vid inkomsttaxeringen. Motsvarande princip gäller även

beträffande beräkning av inkomst av annan fastighet och såvitt angår i rörelse

använd fastighet. Det i motionerna uppmärksammade spörsmålet om

avdrag för kostnad för skogsbilvägar kan med hänsyn härtill icke ses isolerat

utan därest en lösning av detsamma skall kunna åvägabringas måste sambandet

med frågan om rätt till avdrag för anläggningar av grundförbättrings

natur över huvud taget beaktas. Detta förhållande har ävenledes understrukits,

då förevarande och med detsamma likartade spörsmål tidigare varit

föremål för riksdagens uppmärksamhet. I detta sammanhang må allenast

erinras om att förevarande spörsmål beaktades vid 1951 års riksdags behandling

av propositionen om rätt för jordbrukare att deklarera enligt bokföringsmässiga

grunder. I anledning av nämnda proposition yrkades i väckta

motioner införande av rätt till avdrag för värdeminskning å tillgångar av

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

grundförbättrings natur, såsom täckdikningar, vägar, invallningar och fruktkulturer.

Samma års bevillningsutskott erinrade i sitt av riksdagen godkända

betänkande nr 63 om departementschefens uttalande att därest behov

av avskrivning i särskilda fall skulle anses vara för handen detta vore en

fråga som berörde icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Frågan

borde därför lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna, och departementschefen

hade förklarat sig icke vara beredd att utan ytterligare

utredning taga ställning till densamma. Utskottet delade departementschefens

mening att frågan vore av allmän betydelse för inkomstbeskattningen,

varför en lösning icke lämpligen borde sökas allenast i avseende å vissa

anläggningar inom jordbruk och skogsbruk. Utskottet ville emellertid samtidigt

framhålla, att utskottet ansåge starka skäl tala för införande av

rätt till successiv avskrivning i beskattningshänseende av kostnader för

vissa jordbrukets anläggningar, vilka såsom täckdikning hade en begränsad

varaktighetstid. Med hänsyn till spörsmålets allmänna art förutsatte utskottet,

att 1950 års skattelagssakkunniga vid sin fortsatta genomgång av kommunalskattelagen

komme att närmare utreda detsamma och försöka komma

fram till en lämplig lösning. Utskottet avstyrkte förty motionerna i nämnda

delar.

Utskottet får med hänvisning till vad sålunda tidigare uttalats i frågan

understryka önskvärdheten av att spörsmålet rörande gränsdragningen mellan

avdragsgill driftskostnad och icke avdragsgill grundförbättring ägnas

uppmärksamhet vid 1950 års skattelagssakkunnigas fortsatta genomgång av

kommunalskattelagen. Såsom 1951 års bevillningsutskott förutsatt, torde de

sakkunniga därvid komma att pröva, huruvida rätt till avdrag för värdeminskning

å tillgångar av grundförbättrings natur kan införas. Då vid en

sådan prövning även spörsmålet om avdrag för kostnader för anläggning

av skogsvägar kan förväntas bli beaktat, finner utskottet icke anledning att

på grund av förevarande motioner förorda skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:336 av herr Lundgren

och II: 431 av herr Östlund m. fl. angående rätt för skogsägare,

som anlagt skogsbilväg, att vid taxering till skatt åtnjuta

avdrag för kostnaderna härför måtte, i den mån de

icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,

av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Stockholm den 27 april 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 48.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Velander, Damström,

Englund och Snygg; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Jonsson i Skedsbygd, Kollberg, Allard, Kärrlander, Christenson i

Malmö, Nilsson i Svalöv och Asp.

Reservation

av herrar Velander och Nilsson i Svalöv, som under åberopande av innehållet

i de likalydande motionerna 1:336 och 11:431 ansett, att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna

1:336 av herr Lundgren och 11:431 av herr Östlund

in. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t

ville uppdraga åt 1950 års skattelagssakkunniga att, efter

nödig utredning, utarbeta förslag till sådan ändring av kommunalskattelagen

att skogsägare, som anlägger skogsbilväg,

medgives rätt till successiv avskrivning av kostnaderna härför.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.