Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

1954-05-11 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:53, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

1

Nr 53.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till förordning om beskattning

av vissa kapitalförsäkringar.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,

nr 186, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning om beskattning

av vissa kapitalförsäkringar.

Beträffande författningsförslagets lydelse hänvisas till utskottets hemställan.

Propositionen innehåller i huvudsak följande.

Med verkan från och med andra halvåret 1952 borttogs ur livförsäkringsbolagens

grunder den s. k. treårskarensen, som innebar förbud för bolagen

att belåna kapitalförsäkringar under de tre första åren efter tecknandet.

Sedermera framkom, att denna situation utnyttjades i försäkringsbolagens

ackvisitionsverksamhet på sådant sätt att skattesynpunkterna

helt sköts i förgrunden. En synnerligen stark ökning ägde rum i fråga

om nyteckning av engångsbetalda kapitalförsäkringar, ökningen var

koncentrerad till försäkringar på stora belopp, och försäkringarna tecknades

i mycket stor utsträckning med omedelbar belåning hos bolagen. I detta

läge infördes från och med den 1 mars 1953 såsom ett provisorium sådana

ändringar i livförsäkringsbolagens grunder att återköpsvärdet — och

därmed belåningsmöjligheten — av nytecknade försäkringar av ifrågavarande

slag avsevärt beskars. Härefter har inträtt en markant minskning av

tecknandet av kapitalförsäkringar med kort premieinbetalningstid.

I propositionen förordas att de nya bestämmelserna i försäkringsbolagsgrunderna

t. v. skall bibehållas.

Med hänsyn till den utpräglade skatteflyktskaraktären i fråga om de

försäkringar mot engångs- eller korttidspremier, som tecknades under tiden

den 1 juli 1952—den 28 februari 1953, föreslås emellertid beträffande

dessa försäkringar en individuell beskattning. Ägaren av en försäkring blir

sålunda skattskyldig till inkomstskatt för en beräknad ränteavkastning av

försäkringen och till förmögenhetsskatt för försäkringens värde.

Om ägaren till försäkringen godtar de bestämmelser, som numera finns

i bolagens grunder i fråga om beräkningen av återköpsvärdet av en kapital
1

Dihang till riksdagens protokoll 195b. 7 saml. Nr 53.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

försäkring, kommer emellertid hans försäkring icke att bli underkastad

den föreslagna beskattningen.

För att lämna radrum för avveckling eller omläggning av försäkringarna

föreslås den nya lagstiftningen skola träda i kraft först den 1 januari 1955.

Den första taxeringen kommer sålunda att ske år 1956. Beskattningen är

avsedd att gälla tio år från försäkringarnas tecknande. Det sista taxeringsåret

blir sålunda 1963.

Enligt förslaget blir försäkringsbolagen skyldiga att tillhandahålla taxeringsmyndigheteina

erforderliga uppgifter till ledning vid taxeringen av

ifrågavarande försäkringar.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Beträffande beskattningen av kapitalförsäkring, till vilken kategori räknas

alla försäkringsformer, som icke är pensionsförsäkringar, gäller, att

premien — bortsett från det av sociala skäl betingade avdraget å högst 200

kronor för ogift och 400 kronor för makar — icke är avdragsgill och att

utfallande försäkringsbelopp icke inkomstbeskattas. Ränteavkastningen å

försäkringstagarens hos försäkringsbolaget innestående medel beskattas endast

hos försäkringsbolaget, därvid statlig inkomstskatt utgår efter en skattesats

av 10 procent. Förmögenhetsskatt å dessa tillgångar uttages varken

hos försäkringstagaren eller hos försäkringsbolaget.

De skatteförmåner, som uppnås genom en kapitalförsäkring, är dels en

sänkning av den statliga inkomstskatten med belopp utgörande produkten

av å ena sidan ränteavkastningen å försäkringstagarens hos försäkringsbolaget

innestående medel minskad med därå belöpande kommunalskatt och

å andra sidan skillnaden mellan försäkringstagarens marginalskattesats och

den för bolaget gällande skattesatsen 10 procent, dels bortfallandet av förmögenhetsskatten

på försäkringstagarens hos försäkringsbolaget innestående

medel. För kapitalförsäkringen gäller vidare vissa förmånliga regler

även i fråga om arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt. Dessa skatteförmåner

är för handen vare sig försäkringen belånats eller icke.

Nu gällande bestämmelser för beskattning av kapitalförsäkring, vilka antogs

år 1950, föregicks av en utredning av 1944 års allmänna skattekommitté,

som även framlade förslag, som syftade till att i viss utsträckning eliminera

de skattemässiga förmåner, som enligt vad tidigare antytts är förenade

med kapitalförsäkringsformen. Förslaget innebar att — utöver den

skatt som skulle uttagas på försäkringsanstalternas avkastning — hos försäkringstagaren

skulle uttagas inkomstskatt för beräknad ränta å premiereserv

och förmögenhetsskatt för premiereserv. Denna särskilda beskattning

skulle avse endast försäkringstagare med livförsäkringar till större

belopp. Ehuru vissa skäl onekligen kan tala för en sådan beskattning, genomfördes

emellertid icke dessa förslag, bl. a. med hänsyn till att de befarades

komma att medföra betydande svårigheter vid tillämpningen såväl för

försäkringsanstalterna som för de skattskyldiga och beskattningsnämnderna.

Frågan om utnyttjandet av livförsäkring för beredandet av obehöriga skat
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

3

telättnader liar ofta varit föremål för diskussion och olika åtgärder har vidtagits

för hindrande därav.

För att motverka ett obehörigt utnyttjande av möjligheten att teckna kapitalförsäkringar

mot engångspremier ingick livförsäkringsbolagen i början

uv år 1932 en överenskommelse om eu treårskarens, innebärande att lån å

låneberättigade kapitalförsäkringar mot engångspremie icke skulle få tagas

förrän minst tre år förflutit efter försäkringens tecknande. Motsvarande

bestämmelser infördes sedermera i försäkringsbolagens försäkringstekniska

grunder. — Därjämte ingicks under år 1945, med hänsyn till att personer

med hög marginalskattesats och betydande förmögenhet kunnat skaffa sig

skattelättnader genom kapitalförsäkringar mot engångspremie även utan

belåning, en överenskommelse mellan försäkringsbolagen att icke teckna sådan

försäkring med högre premie än 50 000 kronor, i vissa fall med lång

försäkringstid 150 000 kronor. Överenskommelsen om treårskarensen var

kompletterad med överenskommelse mellan försäkringsinspektionen och

bankinspektionen samt sparbanksinspektionen, om att ej heller de under

dem sorterande företagen skulle belåna engångsbetalda livförsäkringar, som

icke var tre år gamla. Överenskommelsen mellan försäkringsbolagen slopades

emellertid under år 1950, sedan den nya skattelagstiftningen införts,

men bestämmelserna om treårskarensen i avseende på belåningen av engångsbetalda

kapitalförsäkringar kvarstod tills vidare i grunderna.

Nu angivna metoder för att söka hindra osunda förhållanden på detta

område har emellertid visat sig vara behäftade med vissa brister. Det har

sålunda förekommit, att försäkringsbolag genom samarbete med kapitalstarka

icke bankmässiga intressenter i viss utsträckning lyckats kringgå

bestämmelserna. Detta förhållande har vållat irritation hos övriga bolag.

Härtill kommer att metoden endast riktar sig mot omedelbart belånade,

engångsbetalda försäkringar.

I sina under år 1950 inlämnade förslag till grunder enligt nya lagen om

försäkringsrörelse hade det övervägande antalet livförsäkringsbolag borttagit

treårskarensen för belåning av engångsbetalda kapitalförsäkringar med

hänsyn till att livförsäkringens beskattningsfrågor under samma år reglerats

genom ny lagstiftning. Ändringen godtogs av Kungl. Maj :t genom grundernas

stadfästande i juni 1952.

Resultatet av lånespärrens slopande blev emellertid sådant, att på våren

1953 nya provisoriska spärrbestämmelser infördes i grunderna med verkan

från och med den 1 mars 1953. Dessa nya spärrbestämmelser innebär för

sådana kapitalförsäkringar, som är återköpsberättigade och därmed även

låneberättigade samt för vilka under något av de första tio åren inbetalts

högre premiebelopp än som skolat erläggas därest premiebetalningen varit

jämnt fördelad över 15 år, att återköpsvärdet under de första tio åren likväl

blir högst lika med det återköpsvärde, som svarar mot en jämn premiebetalning

i 15 år. Som konsekvens härav kan icke lån med säkerhet i försäkringsbrev

inom återköpsvärdet beviljas av bolagen och redovisas enligt

274 § punkt 8 lagen om försäkringsrörelse till högre belopp. Skulle bolag

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

likväl bevilja lån mot säkerhet i försäkringsbrev utöver det beskurna återlcöpsvärdet

— eller över huvud taget till enskild person mot annan säkerhet

än den nämnda eller inteckning i fastighet eller tomträtt — skall sådana

lån jämlikt av försäkringsinspektionen utfärdade anvisningar individuellt

redovisas till försäkringsinspektionen med angivande av säkerhetens

art. Eventuellt sådant kringgående av den föreslagna inskränkningen av lånevärdet

kan sålunda observeras hos försäkringsinspektionen. För att inte

den nya bestämmelsen i grunderna om beskärande av återköpsrätten skall

i särskilda fall få alltför hårda konsekvenser, har föreskrivits att en av försäkringsinspektionen

godkänd nämnd må kunna medgiva dispens.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1953 tillkallade

chefen för finansdepartementet samma dag särskilda sakkunniga, nämligen

kammarrättsrådet Nils G. Lindquist, ordförande, och byråchefen O. Vinell

med uppdrag att verkställa en utredning angående beskattningen av kapitalförsäkringar.

I direktiven för utredningen anfördes, bland annat, att på senare tid iakttagits,

att en viss form av kapitalförsäkring i mycket stor omfattning utnyttjats

uteslutande eller i allt fall huvudsakligen i syfte att möjliggöra

skatteflykt för försäkringstagaren. Den försäkringsform som åsyftades var

kapitalförsäkring mot engångspremie. Under senare delen av år 1952 och

de första månaderna under år 1953 hade sådana försäkringar tecknats i en

utsträckning som aldrig tidigare. Denna stora nyteckning torde huvudsakligen

ha sin grund i det förhållandet, att vid halvårsskiftet 1952 möjligheter

öppnades för försäkringsbolagen att låta försäkringstagarna belåna dessa

försäkringar i samband med teckningen. Följden härav blev, att ackvisitionsarbetet

ofta direkt torde ha inriktats på att påvisa de skattemässiga

fördelarna med dessa försäkringar och möjligheterna att omedelbart få försäkringarna

belånade. De tecknade försäkringarna torde mestadels lyda

på ansenliga belopp och man torde få förutsätta, att de försäkringstagare,

som tecknat försäkringarna, i stort sett var att återfinna bland större inkomsttagare

och förmögenhetsägare. Omständigheterna tydde också på, att

ackvisitionsarbetet koncentrerats till dessa kategorier.

Den åtgärd, som försäkringsinspektionen några månader dessförinnan

hade företagit för att genom bestämmelser i grunderna för livförsäkringsbolagens

verksamhet beskära belåningsmöjligheterna, hade avsetts vara ett

provisorium. Så länge detta provisorium bestod, kunde antagas att försäkringar

av nu ifrågavarande slag kom att tecknas i väsentligt mindre utsträckning

än under sista halvåret 1952 och början av 1953. Emellertid

innebar denna provisoriska anordning en i viss mån godtycklig nedsättning

av försäkringarnas återköps- och lånevärden. Under sådana förhållanden

var det enligt departementschefens uppfattning angeläget att statsmakterna

på nytt prövade beskattningsfrågan. För att få underlag för en sådan prövning

borde en utredning igångsättas.

1944 års allmänna skattekommittés i samband med 1950 års lagstiftning

behandlade förslag hade, anförde departementschefen vidare, bedömts komma

att medföra stora tillämpningssvårigheter och avvisades därför. Vid den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. ö

nu ifrågasatta utredningen borde undersökas om möjligheter funnes att genom

förenkling av metoden nå ett resultat, där sådana svårigheter gjorde sig

mindre gällande. Även andra vägar att inom skattelagstiftningens ram åstadkomma

en acceptabel lösning borde prövas. Möjligt var att de ifrågasatta

ändrade skattereglerna borde omfatta endast vissa kategorier kapitalförsäkringar.

Också tillämpningen av försäkringslagstiftningen för ifrågavarande

område borde komma under bedömande vid utredningen.

En ofta hävdad princip hade varit, att en ändring i skärpande riktning

av livförsäkringstagares beskattning icke borde omfatta försäkringar, som

tecknats före ändringens ikraftträdande. För försäkringsväsendets utveckling

var en sådan princip av stor betydelse. Även om principen i allmän''

het borde följas, kunde det emellertid under särskilda omständigheter te

sig rimligt att undantag gjordes. Särskilt kunde detta vara förhållandet i sådana

fall, då man kunde konstatera, att försäkringsmässiga synpunkter

spelat en helt underordnad roll vid försäkringsavtalens ingående och att

lagstiftningen utnyttjats för rena skatteflyktsåtgärder. Vid den föreslagna

utredningen borde därför undersökas, om eventuella nya beskattningsregler

borde göras tillämpliga även på vissa av de kapitalförsäkringar mot

engångspremie, som tecknats under de senaste åren. I detta sammanhang

borde övervägas, huruvida en särskild uppgiftsskyldighet för försäkringsanstalterna

kunde bli nödvändig för att de ifrågasatta åtgärderna skulle

medföra åsyftad verkan.

Utredningsmännen har överlämnat en den 25 september 1953 dagtecknad

promemoria med förslag till bestämmelser om individuell ränte- och förmögenhetsbeskattning

av kapitalförsäkringar. Ett vid promemorian fogat

förslag till författningsändringar har såsom Bihang A fogats till statsrådsprotokollet

i ärendet.

över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

försäkringsinspektionen, pensionsstyrelsen, riksskattenämnden, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Örebro, Västmanlands

och Västerbottens län, taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,

Svenska Livförsäkringsbolags förening, Livförsäkringsanstalterna Folket

och Samarbete samt Thulebolagen.

Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget

hänvisar utskottet till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen härutinnan

återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i propositionen,

nämligen

Sammanfattning av utredningsmännens synpunkter och förslag, s. 8—12.

Remissyttrandena, s. 13—22.

Departementschefen, s. 22—26.

Med en den 5 april 1954 dagtecknad skrift har Livförsäkrings-Aktiebolaget

Thule för utskottets kännedom överlämnat avskrift av bolagets framställning

till Konungen den 22 maj 1951 i ärende rörande stadfästande av nya

grunder för försäkringsbolagen. I denna framställning hade bolaget fram
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

hållit, att risk för missbruk i syfte att åstadkomma skattelindring förelåge,

därest lånespärren slopades i försäkringsbolagens grunder.

Utskottet. I förevarande proposition nr 180 har framlagts förslag till förordning

om beskattning av vissa kapitalförsäkringar. Förslaget innebär,

att i fråga om kapitalförsäkringar tecknade mot engångs- eller korttidspremier

under tiden den 1 juli 1952—den 28 februari 1953, den beskattning,

som för närvarande sker hos försäkringsbolagen, skall kompletteras

med en individuell inkomst- och förmögenhetsbeskattning hos försäkringens

ägare. I propositionen redovisas de skäl, vilka föranlett Kungl. Maj :t att föreslå

införande av ifrågavarande bestämmelser. Utskottet får härutinnan i

första hand hänvisa till vad i propositionen anförts. Här torde allenast få

erinras om följande.

Frågan om utnyttjande av kapitalförsäkringar för beredande av obehö]

iga skattelättnader är icke ny och olika åtgärder har vidtagits i ändamål

att hindra ett dylikt utnyttjande. Bl. a. ingick livförsäkringsbolagen i början

av år 1932 en överenskommelse om en treårskarens, innebärande att

lån å låneberättigade kapitalförsäkringar mot engångspremie icke skulle

få tagas förrän minst tre år förflutit från försäkringens tecknande. Motsvarande

bestämmelse infördes sedermera i försäkringsbolagens tekniska

grunder. I sina under år 1950 inlämnade förslag till grunder enligt nya lagen

om försäkringsrörelse hade det övervägande antalet livförsäkringsbolag

borttagit treårskarensen med hänsyn till att livförsäkringens beskattningsfrågor

under nämnda år reglerats genom ny lagstiftning. Man ansåg,

att den nya lagstiftningens regler icke — i varje fall redan kort tid efter

utfärdandet skulle behöva kompletteras med enskilda överenskommelser

samt ifrågasatte om det ens vore lämpligt att så skedde. Det framhölls också,

att erfarenheten visat, att lånespärren kunde kringgås.

Treårskarensen hade av flera orsaker visat sig vara en bristfällig metod

för reglering av förhållandena. Man hade därför att välja mellan att lita

till berörda parters intresse och förmåga att driva en sund försäkringsverksamhet

utan närmare regleringar och att införa åtgärder av mera vittgående

art än det förbud mot belåning, som treårskarensen innebar. Kungl.

Maj :t föredrog vid grundernas stadfästande i juni 1952 den förra utvägen.

Såsom framgår av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet

den 30 juni 1953 och av den utredning, som verkställts av de av honom

tillkallade sakkunniga, blev resultatet av treårskarensens slopande sådant,

att ett ingripande i någon form ansågs nödvändigt. Med anledning härav

vidtogs med verkan från den 1 mars 1953 sådana ändringar i grunderna

för livförsäkringsbolagens verksamhet, att möjligheterna av att belåna kapitalförsäkringar

avsevärt beskurits. Denna nya lånespärr har ännu så länge

visat sig vara effektiv och departementschefen anser, att andra åtgärder för

hindrande av kapitalförsäkringars utnyttjande som medel för skatteflykt

tills vidare kunde anstå, men att ett ingripande är erforderligt mot de transaktioner,

som ägt rum under tiden den 1 juli 1952—den 28 februari 1953.

Han föreslår därför beskattningsåtgärder, vilka i princip är ägnade att

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. 7

åstadkomma likställighet mellan de försäkringar, som tecknats under ovannämnda

tid, och de försäkringar, som tecknats från och med den 1 mars

1953.

Det sparande, som sker genonx tecknandet av livförsäkringar intager i

beskattningshänseende en gynnad ställning i jämförelse med annat sparande.

Det är därför av vikt, att möjligheterna att teckna försäkringar icke

obehörigen utnyttjas. Den principiellt riktiga utvägen att för framtiden

hindra uppkomsten av företeelser liknande dem, som under tiden den 1

juli 1952—den 28 februari 1953 förekommit på kapitalförsäkringens område

synes vara en sådan ändring i beskattningsreglerna, att kapitalbildning

genom kapitalförsäkring i beskattningshänseende behandlas efter samma

regler som gäller beträffande annan kapitalbildning. Departementschefen

har emellertid ansett sig icke nu böra lägga fram förslag till lösning

av spörsmålet enligt denna linje utan i stället föreslagit att man tills vidare

skulle nöja sig med de bestämmelser om återköpsrätt, som med verkan

från den 1 mars 1953 införts i livförsäkringsbolagens grunder. De skäl,

med vilka departementschefen motiverat delta sitt ståndpunktstagande,

finner utskottet bärande.

De i fråga om kapitalförsäkringar mot engångs- och korttidspremier föreslagna

särskilda beskattningsåtgärderna har till ändamål att eliminera den

skattelättnad, i vilken man spekulerade vid försäkringarnas tecknande. Dess

innersta syfte är att förmå försäkringstagarna att förse sina försäkringar

med den klausul om återköpsvärdets begränsning, som med verkan från den

1 mars 1953 införts i försäkringsbolagens grunder.

Utskottet anser, att den omständigheten, att Kungl. Maj:t vid stadfästande

av försäkringsbolagens grunder över skattat möjligheterna att utan

stöd av överenskommelser och bestämmelser i grunderna undvika avarter

inom verksamheten, icke kan utgöra ett skäl för godtagande av det utnyttjande

av kapitalförsäkringens beskattningsförmåner på sätt som förekommit

under tiden den 1 juli 1952—den 28 februari 1953. Utskottet anser därför

i likhet med departementschefen rimligt, att sådana åtgärder vidtages,

att de försäkringstagare, som utnyttjat friheten från förbud mot belåning

till att under angiven tid teckna kapitalförsäkringar mot engångs- eller

korttidspremier, icke kommer i mera gynnsamt läge än de försäkringstagare,

som tecknat dylika försäkringar från och med den 1 mars 1953. De

föreslagna beskattningsbestämmelserna, som är så avfattade att de är tilllämpliga

endast å försäkringar, där behovet av försäkringsskydd spelat en

mycket underordnad roll vid tecknandet, synes ägnade att åstadkomma den

önskade effekten. Skattskyldig, som icke kan eller önskar godtaga regeln

om begränsningen av försäkringens återköpsvärde enligt de nuvarande bestämmelserna

i försäkringsbolagens grunder, har dessutom genom att de

ifrågasatta bestämmelserna föreslagits skola träda i kraft först den 1 januari

1955 beretts möjlighet att avveckla försäkringen och sålunda undgå

beskattningen utan nämnvärda kostnader. Då vidare den föreslagna beskattningen

icke är retroaktiv i den meningen, att den kommer att tilläm
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

pas på förflutna beskattningsår, anser utskottet, att avsteget från principen,

att beskattningsregler i skärpande riktning icke bör göras tillämpliga

å tidigare tecknade försäkringar, är väl försvarligt och icke behöver väcka

några betänkligheter.

De föreslagna bestämmelserna om beskattning av vissa kapitalförsäkringar

kan sålunda i princip av utskottet godtagas.

Förslagets detaljer föranleder särskilt uttalande från utskottets sida endast

i följande hänseenden. Enligt 3 § åvilar skattskyldigheten den, som

var ägare av försäkringen vid utgången av juni 1953. Angelägenheten av

att hindra manipulationer gör, att skattskyldigheten bör fixeras till tidpunkt

så långt tillbaka i tiden som möjligt. Med hänsyn härtill synes den

föreslagna tidpunkten i och för sig vara lämplig, eftersom direktiven för

de av departementschefen tillkallade utredningsmännen offentliggjordes

den 30 juni 1953. Det skulle även kunna antagas, att den tidpunkt, till

vilken skattskyldigheten fixeras, skulle vara av underordnad betydelse för

de skattskyldiga, eftersom man svårligen skulle kunna tänka sig något legalt

behov av överlåtelser av försäkringar av den typ, det här är fråga om.

Enligt vad som under hand upplysts utskottet lär emellertid enstaka överlåtelser

ha förekommit exempelvis i samband med någon affärstransaktion

eller äktenskapsskillnad. Utskottet anser därför, att skattskyldigheten bör

fixeras till någon senare tidpunkt. Utgången av december 1953 synes utskottet

därvid vara lämplig. Denna tidpunkt synes nämligen kunna väljas

utan nämnvärd risk för manipulationer genom antedateringar o. d. med

hänsyn till de kontrollmöjligheter uppgifterna i självdeklarationen bör

kunna ge. Väljes en senare tidpunkt synes en kontroll på detta område

kunna avsevärt försvåras.

Skattskyldigheten bör alltså enligt utskottets mening i princip åvila den,

som ägde försäkringen vid utgången av december 1953. Har den person,

som vid nämnda tidpunkt var ägare till försäkringen avlidit utan att försäkringen

upphört — något som kan inträffa om exempelvis försäkringen

tagits icke på ägarens utan på annan persons liv — bör skattskyldigheten

i fortsättningen åvila den nye ägaren. Detsamma bör gälla om försäkringen

efter utmätning eller ägarens konkurs övergår till ny ägare. Bestämmelser

som reglerar dessa förhållanden saknas emellertid i förslaget, och 3 § bör

därför kompletteras med ett stadgande av innebörd, att om ägaren avlider

utan att försäkringen upphör eller äganderätten genom utmätning eller

konkurs övergår till annan, skall skattskyldigheten åvila den nye ägaren.

Enligt 4 § andra stycket skall såsom tillgång vid förmögenhetsberäkningen

upptagas försäkringens skattevärde; har försäkringen upphört före

beskattningsårets utgång, skall dess värde dock icke inräknas i förmögenheten.

Vidare stadgas i 5 § att i fråga om försäkring, som upphört under

nämnda år, vid taxeringen till inkomstskatt skattevärdet skall utgöras av

återköpsvärdet omedelbart före försäkringens upphörande. Av bestämmelserna

i 2 § torde framgå att med försäkring, som upphört, skall vara likställd

försäkring, som upphört att vara skattepliktig. Om sålunda ägare

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

9

av försäkring under det löpande beskattningsåret avtalar med försäkringsbolaget,

att den nya återköpsklausulen skall äga tillämpning å försäkringen,

blir han jämlikt 2 § icke skattskyldig till förmögenhetsskatt det beskattningsåret,

eftersom försäkringen upphört att vara skattepliktig före beskattningsårets

utgång. För beräknad ränta blir han emellertid skattskyldig

för den del av beskattningsåret, under vilken försäkringen varit skattepliktig.

Till grund för inkomstberäkningen ligger därvid försäkringens återköpsvärde

omedelbart innan försäkringen upphörde att vara skattepliktig.

Övriga i propositionen nr 186 avhandlade frågor har icke givit anledning

till erinran eller eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

alt riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj :ts

förevarande proposition nr 186 icke kunnat av riksdagen

oförändrad bifallas, antaga följande såsom utskottets förslag

betecknade

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Förslag

till

förordning om beskattning av vissa kapitalförsäkringar.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För kapitalförsäkring som i 2 § avses skall -—- utan hinder av vad om

beskattning av kapitalförsäkring eljest är stadgat — för de beskattningsår,

för vilka taxering verkställes i första instans åren 1956—1963, utgöras kommunal

inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i

enlighet med vad nedan närmare stadgas.

2 §•

Bestämmelserna i denna förordning skola äga tillämpning å sådan återköpsberättigad

kapitalförsäkring, som meddelats av eller utlösts hos livförsäkringsbolag

under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den

28 februari 1953, under förutsättning att försäkringens återköpsvärde vid

någon tidpunkt under kalenderåret närmast före taxeringsåret överstigit

15 000 kronor och tillika varit högre än det återköpsvärde, som skulle hava

gällt, om premiebetalningen oavsett försäkringstidens längd skolat fullgöras

helårsvis med jämn fördelning på femton år från avtalets slutande. Har

samtidigt hos ett försäkringsbolag tagits flera kapitalförsäkringar å samme

persons eller samma personers liv, skola försäkringarna vid beräkning av

återköpsvärde betraktas såsom en försäkring.

Bestämmelserna i denna förordning skola icke gälla kapitalförsäkring,

för vilken premierna skola erläggas under en tid av minst tio år och för

vilken icke under något år erlagts premie överstigande en femtedel av

sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premiebetalningen

lika fördelats på tio år från avtalets slutande.

2 Bihcing till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 53.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 53.

(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3 §. 3 §.

Skattskyldig enligt denna förord- Skattskyldig enligt denna förordning

är den som vid utgången av juni ning är den som vid utgången av de1953

var ägare av försäkringen. cember 1953 var ägare av försäkring
en.

Därest denne avlider utan att försäkringen

upphör eller om äganderätten

till försäkringen efter utmätning

eller efter konkurs övergår till annan,

skall dock skattskyldigheten

åvila den nye ägaren.

4 §.

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomstskatt

skall såsom intäkt av kapital upptagas ett belopp motsvarande för helt år

räknat två procent av kapitalförsäkringens skattevärde.

Vid taxeringen till statlig förmögenhetsskatt skall såsom tillgång vid

förmögenhetsberäkningen upptagas försäkringens skattevärde. Har försäkringen

upphört före beskattningsårets utgång, skall dess värde dock icke

inräknas i förmögenheten.

5 §•

Med kapitalförsäkrings skattevärde förstås i denna förordning försäkringens

återköpsvärde den 31 december det kalenderår, som närmast föregått

taxeringsåret. I fråga om försäkring som upphört under förstnämnda

år skall dock vid taxeringen till inkomstskatt skattevärdet utgöras av återköpsvärdet

omedelbart före försäkringens upphörande.

6 §•

Försäkringsbolag skall till ledning vid taxering för inkomst och förmögenhet

enligt denna förordning lämna uppgift om kapitalförsäkrings skattevärde.

I fråga om sådan uppgift skall vad i taxeringsförordningen stadgas

om uppgift enligt 33 § samma förordning äga motsvarande tillämpning,

och skola jämväl i övrigt taxeringsförordningens bestämmelser i tillämpliga

delar lända till efterrättelse.

7 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga

föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955.

Stockholm den 11 maj 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 53. 11

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heuman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elofsson, Falk, Velander, Söderquist, Niklasson och Einar Eriksson;

samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Sjölin*, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kärrlander, Christenson i

Malmö, Henriksson och Nilsson i Svalöv.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

547438. Stockholm 1954. Isaac Marcns Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:299 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om beskattning av vissa kapi ta Iför slik ringar. a1 i texten