Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

1954-11-02 · 15 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:61, Betänkande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

1

Nr 61.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner

om vissa ändringar beträffande förmögenhetsbeskattningen

m. m.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande

motionerna I: 331 av herr Björnberg och II: 430 av herr Edström har hemställts,

»att riksdagen måtte antaga följande

1) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 194-7 (nr 576) om statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §.

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från

olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskrifter i 22 §, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag föi

realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan

kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskyldig, som--—för dotterbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 7 samt. Nr 61.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk

person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan

skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000

kronor.

Ej heller ---- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §

1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

lem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr. för 100 000 kr. och 10 ®/00 av återstoden;

200 000 » » 300 000 *> 1125 » ,> 200 000 » » 14 »/00 » »

300 000 » » 400 000 » 2 525 » » 300 000 » » 18 °/00 » »

400 000 kr. 4 325 »> » 400 000 » » 22 °/00 » »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt i

10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenhet, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr. för 100 000 kr. och 10 %0 av återstoden;

200 000 »> » 300 000 » 1 250 » » 200 000 » » 14 °/00 » »>

300 000 » »> 400 000 » 2 650 » » 300 000 »> » 18 »/oo » »

400 000 kr. 4 450 » » 400 000 » » 22 °/00 » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1954 eller tidigare.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionerna framförda

yrkandet, får utskottet, i den män redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 430.

Enligt den lydelse 10 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt har

enligt beslut av 1952 års riksdag utgår sådan skatt beträffande fysisk person,

oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för

förmögenheter överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår enligt 11 § 1 mom.

efter en skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

3

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 50 000 men

icke 100 000 kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del

av den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor.

För äkta makar beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och

skattepliktsgränsen är för dem liksom för ensamstående bestämd till 50 000

kronor. Enligt stadgande i 11 § 2 mom. skall vissa föreningar, samfund och

samfälligheter erlägga förmögenhetsskatt med en och en halv promille av

den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor.

För fysisk person och oskift dödsbo finnes i 9 § en bestämmelse, enligt

vilken en reducering av förmögenhetsskatten sker vid ringa eller ingen

inkomst. Den beskattningsbara förmögenheten skall nämligen icke beräknas

högre än trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst

till hälften av den skattepliktiga förmögenheten. — Någon möjlighet att avdraga

erlagd eller påförd förmögenhetsskatt vid inkomsttaxeringen finnes

icke.

Skatt på förmögenhet infördes år 1910. Den uttogs till en början på det

sätt, att 1/60 av den skattepliktiga förmögenheten inräknades i det till statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet. Till grund för denna

anordning låg resonemanget, att förmögenhetsavkastning borde bära en

skattebörda, som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete.

På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens

efter 5 % beräknade avkastning eller alltså 1/60 av förmögenheten.

Vid sidan av denna kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatt uttogs

för åren 1934—1938 en särskild skatt å förmögenhet enligt för varje år utfärdade

tillfälliga förordningar.

År 1938 omlades förmögenhetsbeskattningen. Den andel av förmögenheten,

som inräknades i det taxerade beloppet, sänktes därvid från 1/60 till

1/100. Samtidigt infördes permanenta bestämmelser om en särskild skatt å

förmögenhet. Denna skatt, som erlades av fysiska personer, oskifta dödsbon,

familjestiftelser och utländska bolag, utgick i den mån förmögenheten översteg

20 000 kronor och beräknades efter en progressiv skiktskala. Den lägsta

skattesatsen —- för förmögenheter mellan 20 000 och 40 000 kronor — var

1 promille och den högsta skattesatsen — för förmögenheter överstigande

1 miljon kronor — 6 promille. Härtill knöts en reduktionsregel av samma

art som den nu förefintliga.

År 1947 frigjordes förmögenhetsbeskattningen helt från inkomstbeskattningen.

Förmögenhetsskatten utgick därefter enligt eu skiktskala, i vilken

den lägsta skattesatsen — för förmögenheter mellan 30 000 och 100 000

kronor —- var 6 promille och den högsta skattesatsen — för förmögenheter

över 300 000 kronor — 18 promille. Även denna förmögenhetsskatt reducerades

vid låg inkomst.

1949 års skatteutredning uttalade i sitt betänkande angående den statliga

direkta beskattningen (SOU 1951: 51) att vissa lättnader borde beredas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

vid förmögenhetsbeskattningen, därvid utredningen ansåg, att man kunde

överväga i huvudsak tre åtgärder: dels en höjning av den gräns, vid vilken

skatteplikten inträdde, dels ändringar i förmögenhetsskatteskalan och dels

införande av en rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt.

En höjning av skattepliktsgränsen ansåg utredningen motiverad

av de förändringar i penningvärdet som ägt rum sedan den bestämdes.

För sparandet syntes en sådan höjning ha en reell och psykologisk

betydelse. Utredningen föreslog därför, att gränsen för skattepliktens inträde

höjdes från 30 000 till 40 000 kronor. Utredningen diskuterade därefter

möjligheten att genomföra ytterligare lättnader i förmögenhetsbeskattningen

genom en rätt att vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag

för påförd förmögenhetsskatt. Utredningen fann, att de skattelättnader som

därigenom skulle beredas väsentligen skulle komma de högre förmögenhetsskikten

till godo, eftersom fördelen av avdragsrätten måste växa med

förmögenheterna och inkomsterna. Oavsett vilken inställning man hade

till detta resultat, vore det tydligt — sade utredningen — att avdragsrätten,

genomförd med oförändrad förinögenhetsskatteskala, skulle väsentligt omfördela

det skattetryck på förmögenhetsägarna, som framgått ur 1947 års

beslut. Utredningen hade även övervägt möjligheten att genomföra avdragsrätten

i kombination med en skärpt förinögenhetsskatteskala, varigenom

skattelättnaderna skulle kunna fördelas på ett jämnare sätt. Utredningen

fann emellertid icke lämpligt att för ifrågavarande syfte anlita metoden

med avdragsrätt utan föreslog i stället en sänkning av förmögenhetsbeskattningen

genom ändringar i skatteskalan. I detta avseende stannade utredningen

för ett förslag, i vilket den lägsta skattesatsen var 5 promille och

den högsta, som gällde endast över 1 000 000 kronor, 18 promille.

På dessa punkter anmäldes emellertid reservationer av flera ledamöter

i utredningen. Sålunda yrkade herr Jonsson, att skattepliktsgränsen för

äkta makar måtte höjas till 60 000 kronor. Samma yrkande framfördes av

herrar Hagberg, Petrén och Sandberg, vilka dessutom föreslog en rätt att

vid den statliga inkomsttaxeringen göra avdrag för påförd förmögenhetsskatt

samt en förhöjd skala för förmögenhetsskatten. Herr Söderlund föreslog

sådan avdragsrätt med bibehållande av den av utredningen föreslagna skatteskalan.

I det förslag på grundval av skatteutredningens betänkande, som i proposition

nr 213 förelädes 1952 års riksdag anförde chefen för finansdepartementet

i nu förevarande hänseenden följande:

Skatteutredningen har ansett att förmögenhetsbeskattningen i 1947 års

utformning blivit i vissa lägen alltför hård till sina verkningar. Utredningen

har funnit en revision av skatteberäkningen vara motiverad också av penningvärdets

fall och av det allmänna intresset att större utrymme beredes

åt sparandet. För egen del finner jag särskilt med hänsyn till penningvärdets

fall en justering av förmögenhetsbeskattningen nu motiverad. Beträffande

de metoder, som därvid böra väljas, är jag ense med skatteutredningen

om att såväl en höjning av gränsen för skatteplikten som vissa ändringar

av förmögenhetsskatteskalan böra ifrågakomma.

I åtskilliga remissyttranden har förordats en högre gräns för skatteplik
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

ien än den av utredningen föreslagna, 40 000 kronor. Flera av remissinstanserna

ha därvid — i likhet med fyra ledamöter av utredningen — velat bestämma

gränsen högre för äkta makar än för ensamstående. Enligt min

mening kunna vissa skäl tala för att ett högre belopp än 40 000 kronor fritages

från beskattning. Däremot är jag icke benägen att frångå den hittills

gällande ordningen med en enhetlig skattepliktsgräns för alla skattskyldiga.

Om gränsen sättes relativt högt och förmögenhetsskatten till en början

utgår med 5 promille, såsom utredningen föreslagit, kan något verkligt

behov av en högre skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående

knappast föreligga. Det är visserligen riktigt att en gemensam skattepliktsgräns

under särskilda förhållanden kan leda till att makar få erlägga förmögenhetsskatt,

oaktat de före giftermålet var för sig icke haft sådan skattskyldighet.

Detta är dock en följd av sambeskattningen och såsom sådan

icke mera anmärkningsvärd än att makar, vilka före äktenskapet var för

sig betalat förmögenhetsskatt, efter giftermålet kunna få betala en högre

sammanlagd förmögenhetsskatt än tidigare.

Icke heller torde det vara så vanligt att äkta makar ha förmögenhet av

skattepliktig storlek vid äktenskapets ingående. I allmänhet förvärvas förmögenheterna

under äktenskapet genom arv eller annorledes. Om skattepliktsgränsen

bestämmes olika för makar och ensamstående, får detta till

följd att en relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen inträder i de talrika

fall, då skattepliktig förmögenhet föreligger när äktenskap upplöses

genom ena makens död. En sådan relativ skärpning i förmögenhetsbeskattningen

för änklingar och änkor får emellertid betraktas såsom ett icke önsuvärt

resultat.

I systematiskt hänseende är det otvivelaktigt en fordel att skattepliktsgränsen

är enhetligt bestämd. En differentiering av gränsen medför en förskjutning

av skattebeloppen i alla förmögenhetslägen. Skatteberäkningen

skulle alltså ske enligt två olika skattetariffer, och skatten skulle icke utan

vidare kunna utläsas ur en och samma tabell.

Då jag sålunda av olika skäl icke kan biträda önskemålen om en annan

skattepliktsgräns för äkta makar än för ensamstående vid förmögenhetsbeskattningen,

vill jag å andra sidan icke motsätta mig att den gemensamma

gränsen bestämmes något högre än vad skatteutredningen föreslagit.

Den omständigheten att taxeringsvärdena vid årets fastighetstaxering

genomsnittligt torde ha höjts mer än vad penningvärdeförsämringen

skulle föranlett kan också motivera en sådan höjning av det skattefria beloppet.

Såsom lämplig gräns i detta avseende förordar jag 50 000 kronor.

För att uppnå en smidigare övergång från första till andra skiktet i

skatteskalan förordar jag tillika att det andra skiktet i den av skatteutredningen

föreslagna skalan uppdelas och att skattesatsen bestämmes till

8 promille för den del av beskattningsbar förmögenhet som ligger mellan

100 000 och 150 000 kronor.

Med dessa modifikationer i skatteutredningens förslag skulle skalan for

förmögenhetsskatten få följande utseende.

Beskattningsbar

förmögenhet, kr.

Skatt °/oo

— 50 000

0

50 000— 100 000

5

100 000— 150 000

8

150 000— 200 000

10

200 000— 400 000

13

400 000—1 000 000

16

1 000 000—

18

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

De av skatteutredningen föreslagna lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen

ha på skatteunderlaget vid 1949 års taxering beräknats medföra ett

inkomstbortfall för staten av 22,6 milj. kronor.1 Med de ytterligare lättnader,

som nu föreslås, kan inkomstbortfallet beräknas stiga med ytterligare

omkring 9 milj. kronor. Vilket verkligt inkomstbortfall dessa skattelättnader

komma att representera vid tiden för deras genomförande är i hög grad beroende

på utfallet av den nu pågående allmänna fastighetstaxeringen och

har icke ansetts möjligt att här uppskattningsvis angiva.

I vissa reservationer till skatteutredningens förslag har föreslagits en

omläggning av förmögenhetsbeskattningen på det sätt att avdrag skulle

medgivas för påförd förmögenhetsskatt vid taxering till statlig inkomstskatt,

öå jag nu föreslagit vissa i förhållande till förmögenhetsskattens avkastning

mycket betydande sänkningar av skatten genom dels eu höjning av

skattepliktsgränsen och dels en omarbetning av skatteskalan torde därav

framgå att jag icke ansett en avdragsrätt av detta slag böra ifrågakomma.

De yrkanden som framställts beträffande en dylik avdragsrätt gå olika

långt. En ledamot av skatteutredningen har sålunda ansett att, även om

avdragsrätten genomfördes, skalan för förmögenhetsskatten borde tills vidare

bibehållas i enlighet med det av utredningens majoritet framlagda

förslaget. En avdragsrätt av denna omfattning skulle otvivelaktigt innebara

en mycket väsentlig rubbning av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten.

Då jag icke har för avsikt att föreslå någon mera genomgripande

omfördelning av skattetrycket mellan förmögenhetsägarna anser

jag mig icke behöva närmare ingå på detta särskilda förslag.

Enligt ett annat yrkande, som företrädes av tre ledamöter inom skatteutredningen,

borde avdragsrätten genomföras i kombination med vissa höjningar

av skattesatserna i den nu gällande förmögenhetsskatteskalan. Man

skulle på detta sätt ha en möjlighet att förverkliga principen om avdragsrätt

utan att i full utsträckning taga den konsekvens, som eljest är en

naturlig följd av avdragsrätten, nämligen att den bereder större fördel ju

högre upp i inkomst- och förmögenhetsskikten den tillämpas.

För min del kan jag emellertid icke heller biträda en omläggning av

detta slag. När systemet med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt

övergavs 1947 motiverades detta bl. a. med att tyngden av inkomstbeskattningen

och förmögenhetsbeskattningen kunde avvägas bättre var

för sig om de frigjordes från varandra. Om en avdragsrätt nu infördes

skulle detta innebära att inkomstskatten och förmögenhetsskatten ånyo

gjordes beroende av varandra. Avkastningen av förmögenhetsskatten skulle

icke längre vara ett uttryck för vad denna skatt i realiteten inbringade,

eftersom den samtidigt minskat den statliga inkomstskatten. Avdragsrätten

skulle sålunda otvivelaktigt innebära en systematisk komplicering.

Om en förmögenhetsskatt uttages och den i vissa avseenden befinnes

böra mildras har man, enligt min mening, att söka medlen härför inom

förmögenhetsbeskattningens egen ram. Att''låta en viss del av skatten flyta

tillbaka i form av minskad inkomstskatt är en omväg, som torde böra undvikas.

Botemedlen mot skattens eventuellt oförmånliga verkningar äro då

att söka i en mildring av skatteskalan. Med de ingalunda oväsentliga uppmjukningar

av förmögenhetsbeskattningen som innefattas i skatteutredningens

förslag med de av mig nu föreslagna kompletteringarna anser jag

att man i detta avseende uppnått en rimlig avvägning av skatten.

1 Den uträknade statliga förmögenhetsskatten för fysiska personer har varit på 1949 års

taxering 114,3 milj. kronor, på 1950 års taxering 118,2 milj. kronor och på 1951 års taxering

128,1 milj. kronor.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61. 7

Vid 1952 års riksdags behandling av förslaget väcktes i flera motioner

yrkanden av i huvudsak samma innebörd som i de nu föreliggande. Sålunda

yrkades i motionerna 1:212 (av herr Ewerlöf in. fl.) och 11:284 (av herr

Hjalmarson in. fl.), I: 288 (av herr Ohlon m. fl.) och II: 385 (av herr Ohlin

m. fl.) samt 1:213 (av herr Nils Theodor Larsson) och 11:135 (av herr

Jonsson i Skedsbygd in. fl.) att skattepliktsgränsen skulle fastställas till

40 000 kronor för ensamstående och 60 000 kronor för äkta makar. I motionen

11:616 (av herrar Nilsson i Bästekille och östlund) hemställdes, att

gränsen skulle bestämmas till 50 000 kronor för ensamstående och 75 000

kronor för makar. I motionerna 1:484 (av herrar Sunne och Söderquist)

och 11:649 (av herr Sjölin och fru Sandström) föreslogs såsom gräns

50 000 kronor för ensamstående och 70 000 kronor för makar. I de nyssnämnda

motionerna I: 212 och II: 284, I: 288 och II: 385 samt II: 616 framfördes

även yrkanden om rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag för

påförd förmögenhetsskatt, därvid dock i samtliga fall motionärerna, till

förhindrande av en alltför stor minskning i skatteintäkterna, föreslog att

avdragsrätten skulle kombineras med vissa skärpningar i den då gällande

förmögenhetsskatteskalan. Yrkande om avdragsrätt väcktes även i motionerna

1:481 (av herrar Cassel och Björnberg) och 11:645 (av herrar Edström

och Fagerholm), vilka dock i detta avseende sträckte sig längre såtillvida

att motionärerna föreslog, att avdragsrätten skulle genomföras i

förening med den i propositionen förordade skalan för förmögenhetsskatten.

I sitt av riksdagen godkända betänkande nr 50 uttalade samma års bevillningsutskott

i dessa frågor följande:

I likhet med departementschefen finner utskottet det önskvärt att den

hittillsvarande ordningen med en gemensam gräns för skatteplikten till

förmögenhetsskatt icke utan tvingande skäl frångås. Behovet av en differentiering

i detta avseende är enligt utskottets mening icke så starkt att

det motiverar en omläggning. Särskilt om den gemensamma gränsen bestämmes

så relativt högt som departementschefen föreslagit och skatten till

en början utgår med endast 5 promille bör den nu gällande ordningen utan

nämnvärd olägenhet kunna bibehållas. Utskottet hemställer sålunda om

bifall till propositionen i detta avseende och avstyrker nyssnämnda motionsyrkanden.

Utskottet erinrar om att de marginalskatteverkningar, som åstadkommas

av förmögenhetsskatten i förening med inkomstskatten, voro föremål

för ingående undersökningar vid riksdagsbehandlingen av skatteförslaget

år 1947. Vid 1947 års bevillningsutskotts betänkande nr 50 äro sålunda

fogade ett antal tabeller, vilka visa marginalskattens storlek i olika inkomstoch

förmögcnhetslägen. 1947 års bevillningsutskott hade också att taga

ställning till vissa motioner, vari yrkande väckts att vid inkomsttaxeringen

avdrag skulle få ske för påförd förmögenhetsskatt. Nämnda utskott yttrade

beträffande denna och andra föreslagna möjligheter att nedbringa marginalskatten

att, ehuru det givetvis vore eu olägenhet alt höga marginalskattesatser

kunde uppkomma vid vissa kombinationer av inkomst och förmögenhet,

utskottet dock icke funnit tillräckliga skäl för att i den utsträckning,

som i motionerna avsåges, Irångå den av dåvarande departementschefen

föreslagna avvägningen av skattebördan mellan inkomster och

förmögenheter.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

I motionerna 1:481 och 11:645 har anmärkts, att den däri föreslagna

avdragsrätten skulle medföra ett skattebortfall understigande 30 miljoner

kronor. Detta bortfall har beräknats på grundval av 1949 års taxering,

alltså på 1948 års förmögenheter. Beloppet avser minskningen i skatteintäkter

enbart genom avdragsrätten. För ett riktigt bedömande av frågan

bör emellertid beaktas att härtill skulle komma det skattebortfall, som förorsakas

genom den i propositionen föreslagna sänkningen av förmögenhetsskatten.

Tillsammans skulle detta medföra ett skattebortfall av närmare

60 miljoner kronor, beräknat på underlaget för 1949 års taxering.

Då hela den uträknade förmögenhetsskatten på grundval av 1949 års taxering

utgjorde 114 miljoner kronor, skulle sålunda den i motionerna yrkade

avdragsrätten i förening med den i propositionen förordade skatteskalan

medföra en minskning i statliga skatter, vilken motsvarar omkring hälften

av den nu utgående förmögenhetsskatten. Det synes utskottet uppenbart

att en avdragsrätt av denna omfattning innebär en mycket väsentlig rubbning

av grunderna för den år 1947 beslutade förmögenhetsskatten. Utskottet

anser att en omläggning i enlighet med detta motionsyrkande icke kan

ifrågakomma och hemställer sålunda om avslag på motionerna 1:481 och

11:645.

Icke heller kan utskottet tillstyrka en avdragsrätt i förening med skärpning

av den nuvarande förmögenhetsskatteskalan. Med den mycket betydande

sänkning av förmögenhetsskatten som föreslås i propositionen, anser

utskottet att skatten blivit avvägd på ett sätt som med hänsyn till penningvärdeförsämringen

och andra omständigheter får anses skäligt. Utskottet

finner sålunda icke behövligt att i stället tillgripa metoden med avdragsrätt

i förening med skärpt skatteskala, vilken metod enligt utskottets

mening otvivelaktigt skulle medföra komplikationer av såväl deklarationssom

taxeringsförfarandet. På grund härav avstyrker utskottet ifrågavarande

yrkanden i motionerna.

Vid 1953 års riksdag framfördes i väckta motioner yrkanden av samma

innebörd som i de nu förevarande motionerna. Sålunda yrkades i de likalydande

motionerna I: 157 (av fröken Andersson in. fl.) samt II: 214 (av herrar

Edström och Nilsson i Svalöv) och i de likalydande motionerna I: 279

(av herrar Hansson och Boman) samt II: 369 (av herr Sjölin och fru Sandström),

att skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta

makar måtte höjas till 75 000 kronor. I motionerna I: 157 och II: 214 yrkades

dessutom sådan ändring av gällande bestämmelser att påförd förmögenhetsskatt

skulle få avdragas vid den statliga inkomsttaxeringen, varvid

dock förutsattes en viss höjning av förmögenhetsskatteskalan. Samma års

bevillningsutskott upptog motionerna till behandling i sitt betänkande nr

53, vari utskottet bl. a. anförde att den största skattelättnad, som skulle kunna

uppnås för äkta makar genom en till 75 000 kronor förhöjd skattepliktsgräns,

utgjorde 125 kronor årligen. Det syntes icke utskottet troligt att en

iörhöjd skattepliktsgräns för äkta makar på sätt i motionerna förordats

skulle kunna få någon mera väsentlig inverkan på sparandet i landet. De

praktiska synpunkter som departementschefen tidigare framhållit såsom

skäl för en gemensam skattepliktsgräns syntes mera vägande. Vad i motionerna

anförts borde enligt utskottets förmenande icke föranleda ett frånträdande

av den av 1952 års riksdag i denna fråga intagna ståndpunkten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61. 9

Utskottet avstyrkte förty motionerna i denna del. Vidkommande den i de

likalydande motionerna I: 157 och II: 214 yrkade rätten till avdrag vid

den statliga inkomsttaxeringen för påförd förmögenhetsskatt erinrade utskottet

till eu början om att den år 1947 genomförda omläggningen av statsbeskattningen

innebore, att förmögenhetsbeskattningen helt frigjorts från

inkomstbeskattningen. Vidare anförde utskottet bl. a. följande.

Utskottet vill i anslutning härtill även framhålla, att den i de nu föreliggande

motionerna gjorda jämförelsen med den avdragsrätt som föreligger

beträffande påförd kommunalskatt icke synes hållbar. Sistnämnda avdragsrätt

har motiverats med de olika skattebördor, som genom skillnaderna

i den kommunala utdebiteringen drabbar personer med samma inkomstförhållanden.

Variationerna i skattebördan i fråga om kommunalskatten

beror emellertid på en omständighet, som ligger utanför den skattskyldiges

inkomst- och förmögenhetsförhållanden, medan olikheterna beträffande

förmögenhetsskatten följer av variationerna i förmögenheternas

storlek. För två personer med helt lika inkomst- och förmögenhetsförhållanden

medför sålunda icke förmögenhetsbeskattningen olika skattebelastning,

vilket däremot är fallet med den kommunala utdebiteringen. Det är

sålunda att märka att förmögenhetens storlek i princip är beskattningsnorm.

Denna för förmögenhetsbeskattningen grundläggande ordning skulle upprivas

i och med att rätt till avdrag för förmögenhetsskatt infördes. Avdragsrätten

är därför icke blott ett spörsmål av teknisk natur utan även en för

hela skattens konstruktion avgörande fråga. Beträffande den avdragsrätt

som i vissa fall stadgas för speciella skatter, må framhållas, att sådan rätt

endast förefinnes i den mån skatten utgör omkostnad i en förvärvskälla,

såsom t. ex. i fråga om skogsvårdsavgift eller tillverkningsskatt. Något sådant

förhållande föreligger icke i fråga om förmögenhetsskatten. I detta

sammanhang vill utskottet även erinra om att i direktiven för 1950 års

skattelagssakkunniga anförts bland annat, att det borde övervägas att utmönstra

sådana i skattelagarna förekommande bestämmelser, som avsage

bl. a. att åstadkomma en långt driven rättvisa olika skattskyldiga emellan,

såsom t. ex. bestämmelserna om rätt till avdrag för kommunala utskylder.

Att vid sådant förhållande införa en avdragsrätt för erlagd förmögenhetsskatt

anser utskottet icke lämpligt. Med avseende å vad salunda. anförts

avstyrker utskottet de likalydande motionerna I: 157 och II: 214 jämväl i

denna del.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

I de förevarande motionerna har inledningsvis erinrats om att i de ovannämnda

vid 1953 års riksdag väckta likalydande motionerna I: 157 och II.

214 framförts enahanda yrkanden som i förevarande motioner, nämligen att

skattepliktsgränsen för äkta makar vid förmögenhetsbeskattningen måtte

höjas till 75 000 kronor och att förmögenhetsskatten skulle få avdragas vid

taxeringen till statlig inkomstskatt. Skatteförmågan vid en förmögenhet på

50 000 kronor måste vara avsevärt mindre för äkta makar än för ensamstående.

Rätt till avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt förelåge beträffande

kommunalskatten, och anledningen härtill vore att de kommunala

skattesatserna i hög grad varierade. Eftersom förmögenhetsskatten i

princip vore en skatt på förmögenhetsavkastningen och icke för förmögen
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

heten såsom sådan, uppkomme samma olikhet i det relativa skattetrycket

på grund av förmögenhetsskatten som den som föranleddes av de varierande

kommunalskattesatserna. Skälet för införandet av avdragsrätt beträffande

förmögenhetsskatten vore för övrigt än starkare, med hänsyn till att

förmögenhetsskatten vore progressiv. Över huvud taget måste det betraktas

såsom stridande mot principen om skatteförmågan att statlig inkomstskatt

uttoges i förhållande till den inkomstdel, som redan åtgått för att gälda

förmögenhetsskatten.

Det framginge av tabeller, som intagits i fjolårets motioner, att marginalskatten

med nuvarande ordning i många fall kunde komma att överstiga 100.

Möjligheter därtill förelåge intill dess förmögenheten lämnade en avkastning

på upp till 5,78 procent. Enligt motionsförslaget skulle den maximala

marginalskatten understiga 100 procent så länge avkastningen överstege 2,47

procent. Av tabellerna framginge, att de maximala marginalskattesatserna

skulle vara synnerligen höga även efter ett genomförande av detta förslag.

Som exempel kunde nämnas att marginalskatten skulle uppgå till 94,5 procent

vid en avkastning å 4 procent och 81,7 procent vid en avkastning å 6

procent. Ett genomförande av förslaget i dess helhet torde kunna beräknas

minska statens skatteinkomster med omkring 20 milj. kronor. De med systemet

förenade fördelarna vore med hänsyn till behovet av ökat sparande

emellertid så framträdande att de ur samhällssynpunkt mer än väl skulle

uppväga detta skattebortfall. Sett på längre sikt skulle detta system helt säkert

också tillföra staten större inkomster än nu gällande ordning. Motionärerna

vore medvetna om att det statsfinansiella läget vore mycket ansträngt

och att det därför kunde uppkomma svårigheter att omedelbart genomföra

deras förslag. Huruvida så skulle visa sig bli fallet torde emellertid

icke kunna slutligt bedömas förrän riksstaten fått ett mer definitivt utseende.

Motionärerna hade velat framlägga motionerna för att ge riksdagen tillfälle

att vid denna senare tidpunkt pröva förslaget mot bakgrunden av det

då kända statsfinansiella läget.

Utskottet. Statlig förmögenhetsskatt utgöres — enligt förordningen i ämnet

i dess genom beslut vid 1952 års riksdag ändrade lydelse, som tillämpats

första gången vid innevarande års taxering — beträffande fysisk person,

oskift dödsbo, utländskt bolag och vissa familjestiftelser endast för beskattningsbar

förmögenhet överstigande 50 000 kronor. Skatten utgår efter en

skiktskala, i vilken den lägsta skattesatsen, 5 promille, gäller för den del av

den beskattningsbara förmögenheten som överstiger 50 000 men icke 100 000

kronor, och den högsta skattesatsen, 18 promille, för den del av den beskattningsbara

förmögenheten som överstiger 1 000 000 kronor. För äkta makar

beräknas beskattningsbar förmögenhet gemensamt, och skattepliktsgränsen

är densamma som för ensamstående. Avdrag för förmögenhetsskatt är icke

medgivet vid inkomsttaxeringen.

I de föreliggande motionerna har i syfte att ernå lättnad i beskattningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61. 11

av förmögenhet yrkats dels att skattepliktsgränsen för äkta makar skall höjas

till 75 000 kronor och dels att vid taxering till statlig inkomstskatt skattskyldig

skall få åtnjuta avdrag för förmögenhetsskatten. I anslutning till

sistnämnda yrkande föreslås tillika en viss skärpning av förinögenhetsskatteskalan.

I sitt till innevarande års riksdags vårsession avgivna memorial

nr 59 har utskottet hemställt, att riksdagen måtte till höstsessionen uppskjuta

behandlingen av motionerna. Riksdagen har bifallit utskottets hemställan.

Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har de i

motionerna framställda spörsmålen tidigare i olika sammanhang övervägts,

senast i anledning av motionsvis framställda yrkanden vid 1953 års riksdag.

På hemställan av 1953 års bevillningsutskott i betänkande nr 53 lämnade

riksdagen avsedda yrkanden utan åtgärd.

Vad avser frågan om en höjning av skattepliktsgränsen för äkta makar

vill utskottet erinra om att mot en sådan åtgärd riktats åtskilliga invändningar.

Sålunda har framhållits, att man vid förmögenhetsskatten alltid haft

en för gifta och ensamstående enhetlig regel, vilket ur systematisk synpunkt

innebure den fördelen att man för skattens utläsande icke behövde anlita

olika tabeller. Vidare har uttalats, att något verkligt behov av en högre skattepliktsgräns

för äkta makar än för ensamstående knappast kunde föreligga

efter den höjning av skattepliktsgränsen och den sänkning av skatteskalan

som numera genomförts. Ytterligare må bl. a. erinras om 1953 års bevillningsutskotts

uttalande, att det icke syntes troligt att en höjning av skatlepliktsgränsen

för äkta makar till 75 000 kronor skulle kunna få någon mera

väsentlig inverkan på sparandet.

Utskottet vill för sin del understryka de anförda synpunkterna och finner

sig icke berett att i anledning av förevarande motioner förorda ett frångående

av den sedan gammalt gällande och även vid 1952 års omläggning av

den statliga direkta beskattningen godtagna regeln med en enhetlig skattepliktsgräns

vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar och ensamstående.

Beträffande ställningstagandet till motionärernas förslag om införande av

rätt till avdrag för förmögenhetsskatt vid den statliga inkomsttaxeringen

är av väsentlig betydelse att beakta, att förmögenhetsbeskattningen år 1947

frigjordes från inkomstbeskattningen, en anordning som bibehållits vid de

år 1952 genomförda ändringarna i statsbeskattningen. Ett av skälen härtill

var att man därigenom ansåg sig kunna åstadkomma en bättre avvägning

av tyngden av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen var för sig. Härtill

kommer att man ernått ett enklare deklarations- och taxeringsförfarande

ävensom en förbättrad överblick över förmögenhetsbeskattningens avkastning.

Det må konstateras, att ett genomförande av den av motionärerna förordade

avdragsrätten skulle innebära ett betydande avsteg från en ur olika

synpunkter väl motiverad konstruktion av förmögenhetsbeskattningen. Ytterligare

må framhållas, att, då den direkta statsskatten utgöres i förhållande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

till såväl inkomst som förmögenhet, det icke lärer stå i överensstämmelse

med vår skattelagstiftnings principer att vid skattens utmätande avdrag

medges för någon del av samma skatt. Med anledning av att i motionerna

som skäl för den yrkade avdragsrätten hänvisats till den avdragsrätt, som

föreligger för kommunala skatter, vill utskottet anmärka, att detta avdrag

vid statsbeskattningen har sin grund däri, att man i möjligaste mån velat

utjämna den skillnad i skattebördan, som till följd av ojämnheterna i den

kommunala utdebiteringen drabbade personer med samma inkomst. Förekomsten

av detta avdrag, som alltså icke är uttryck för uppfattningen att

ett utskyldsavdrag i sig är principiellt berättigat, är sålunda motiverad ur

synpunkter, som ej har anknytning till den skattskyldiges egna, för beskattningens

storlek normerande inkomst- och förmögenhetsförhållanden. På

grund av vad nu anförts anser utskottet -— liksom 1953 års bevillningsutskott

— att en jämförelse i förevarande avseende, på sätt motionärerna gjort

gällande, knappast är möjlig.

I motionerna har vidare som skäl för den föreslagna omkonstruktionen

av förmögenhetsskatten pekats på önskvärdheten att nedbringa den enligt

motionärernas mening alltför höga marginalskatt, som vid vissa kombinationer

av inkomst och förmögenhet kunde uppkomma. Härtill vill utskottet

anmärka, att ett sådant resultat lika väl kan ernås inom förmögenhetsbeskattningens

egen ram genom en sänkning av skatteskalan. Det ankommer

ej på utskottet att i förevarande sammanhang närmare ingå på detta spörsmål.

Det torde dock böra framhållas, att därest en skattesänkning kommer till stånd

den icke i första hand kan komma att gälla förmögenhetsskatten. Av den

inställning utskottet ovan redovisat beträffande den ifrågasatta avdragsrätten

för förmögenhetsskatten framgår att utskottet icke kan tillstyrka motionärernas

förslag om en sådan avdragsrätt. Därav följer att utskottet saknar

anledning att närmare uppehålla sig vid motionsförslaget i vad avser en

skärpning av förmögenhetsskatteskalan.

Med anledning av de statsfinansiella synpunkter motionärerna anlagt på

sitt förslag vill utskottet erinra om att 1950 års skattelagssakkunniga numera

framlagt förslag till förenkling av vissa beskattningsregler (SOU

1954: 18), vari förordas åtgärder för att åvägabringa ett enklare deklarations-

och taxeringsförfarande samt bättre överensstämmelse mellan preliminär

och slutlig skatt. Förslaget har av de sakkunniga beräknats medföra

ett skattebortfall för staten av ca 112 miljoner kronor. Utskottet anser sig

med hänsyn härtill — även bortsett från de invändningar i övrigt som kan

riktas mot det föreliggande motionsförslaget — icke kunna tillstyrka motionerna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:331 av herr Björnberg

och II: 430 av herr Edström om vissa ändringar beträffande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

förmögenhetsbeskattningen in. in. icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 november 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elof sson, Falk, Ramberg, Velander, Söderquist och Niklasson; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård*, Sundström, Brandt, Kollberg, Allard, Strandh, Vigelsbo och Nilsson

i Svalöv.

* Icke närvarande vid justering av betänkandet.

Reservationer.

I) av herrar Spetz, Söderquist, Kristensson i Osby, Kollberg och Strandh,

vilka ansett, att utskottets motivering bort erhålla följande lydelse:

»Statlig förmögenhetsskatt---(= utskottet sid. 10 rad 13 nedifrån

— sid. 11 rad 13 uppifrån) — — — utan åtgärd.

Vad angår det i förevar ande motioner framförda yrkandet om en höjning

av skattepliktsgränsen vid förmögenhetsbeskattningen för äkta makar till

75 000 kronor vill utskottet erinra om, att ett yrkande med samma innebörd

framfördes reservationsvis till 1949 års skatteutrednings betänkande och

att denna uppfattning delades av ett flertal remissinstanser, bl. a. av riksskattenämnden.

Även utskottet är av den principiella uppfattningen att då

äkta makar samtaxeras vid förmögenhetsbeskattningen, konsekvensen kräver

att skattepliktsgränsen sättes högre för äkta makar än för en ensamstående

på samma sätt som gäller i fråga om inkomstbeskattningen. Den omständigheten,

som anförts mot förslaget att man för förmögenhetsskattens

uträknande skulle behöva anlita olika tabeller, kan enligt utskottets mening

inte tillmätas någon avgörande betydelse. Utskottet vill icke heller förbise

den stimulerande effekt på sparandet, särskilt i de lägre förmögenhetsskikten,

som en höjning av förmögenhctsskattegränsen skulle betyda. Vad det

skattefria beloppets storlek angår, finner utskottet för sin del det i motionerna

föreslagna beloppet 75 000 kronor väl avvägt.

Vad slutligen gäller det i samma motioner framställda förslaget om avdragsrätt

för förmögenhetsskatten, vill utskottet uttala, att det anser det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

principiellt riktigt att påförd förmögenhetsskatt avdrages vid den statliga inkomsttaxeringen.

I samband med en sådan ändring av gällande skatteregler

bör förmögenhetsskatteskalan även enligt utskottets mening jämkas något.

I principiellt hänseende anser utskottet således de i motionerna framlagda

förslagen välmotiverade. Det statsfinansiella utrymmet för skattesänkningar

är emellertid begränsat. Med hänsyn härtill anser utskottet att de föreslagna

lättnaderna i förmögenhetsbeskattningen bör tills vidare anstå. En lättnad

i den statliga inkomstbeskattningen bör komma i första rummet.»

II) av herrar Veländer och Nilsson i Svalöv, som under åberopande av innehållet

i de likalydande motionerna I: 331 av herr Björnberg och II: 430 av

herr Edström ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till sagda motioner, antaga

följande

1) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig

inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om

statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från

olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskrifter i 22 §, avdrag

ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från

annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att avdrag för

realisationsförlust får göras endast från realisationsvinst eller lotterivinst;

slutlig skatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering

under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket

påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit

debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan

kommunal samfällighet eller avser statlig förmögenhetsskatt.

Skattskydig, som---för dotterbolaget.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

2) Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 10 § och 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli

1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla följande ändrade lydelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 61.

15

10 §.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, skall icke utgöra statlig förmögenhetsskatt, därest den

beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 75 000 kronor. Annan fysisk

person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förordningen

om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra sådan

skatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000

kronor.

Ej heller--- 5 000 kronor.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, som avses i 8 §

1 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger

75 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 125 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden;

200 000 » » 300 000 »> 1 125 » » 200 000 » » 14 °/oo » »

300 000 » » 400 000 » 2 525 » » 300 000 » » 18 °/00 » »

400 000 kr. 4 325 » » 400 000 » » 22 °/00 » »

För annan fysisk person så ock för oskift dödsbo, utländskt bolag samt i

10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse

skall den statliga förmögenhetsskatten utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenhet, som överstiger

50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 200 000 kr. 250 kr. för 100 000 kr. och 10 °/00 av återstoden;

200 000 » » 300 000 » 1250 » » 200 000 » » 14 °/00 » »

300 000 » » 400 000 » 2 650 » » 300 000 » »18 °/oo » »

400 000 kr. 4 450 » » 400 000 » » 22 °/00 » »

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1955; dock att äldre bestämmelser

fortfarande skola gälla i fråga om 1955 års taxering samt i fråga

om eftertaxering för år 1955 eller tidigare år.

547853. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.