Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

1954-01-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1954:8, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

11

Nr 8.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om ändrad lydelse

av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

I en den 4 december 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad

proposition, nr 12, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om

ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370).

Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.

I propositionen föreslås vissa regler, avsedda att förhindra att jordbrukare

genom att övergå från bokföringsmässig redovisning vid taxering till

redovisning enligt kontantprincipen bereder sig icke motiverade fördelar i

skattehänseende.

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av punkt 8 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen

den 28 september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.

Anvisningar

till 21 §.

3. Såsom intäkt —--i 35 §.

Därest inkomst---om jordbruksfastighet.

Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet året före beskattningsåret

beräknats enligt bokföringsmässiga grunder men skall inkomsten av

jordbruksfastigheten för beskattningsåret icke beräknas efter sådana grunder,

skall i 23 § angiven nettointäkt för beskattningsåret ökas med ett be
1

Senaste lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 §, se 1951: 790.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

lopp, motsvarande allmänna saluvärdet vid ingången av beskattningsåret å

djur, maskiner och andra dylika inventarier å fastigheten ävensom med det

i senaste balansräkning bokförda beloppet av varuskulder och andra skulder

avseende verksamheten samt minskas med ett belopp, motsvarande det

värde, som i nyssnämnda balansräkning upptagits å djur, maskiner och

andra dylika inventarier samt å lager av varor o. dyl., ävensom med bokförda

beloppet av varufordringar och andra fordringar avseende verksamheten

enligt nämnda balansräkning. Fordringar och skulder avseende verksamheten

upptagas allenast i den mån influten likvid eller erlagd betalning

blir att hänföra till skattepliktig intäkt respektive avdragsgill utgift i förvärvskällan.

Är allmänna saluvärdet å djur, maskiner och andra dylika

inventarier lägre än det värde för tillgång av motsvarande slag, som riksskattenämnden

jämlikt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till" lagen den 7

december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370) fastställt närmast före beskattningsårets ingång, skall

sistnämnda värde i stället tillämpas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre

bestämmelser skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om eftertaxering

för år 1954 eller tidigare år.

Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.

Genom lag den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen

den 28 september 1928 (nr 370), vilken lag trädde i kraft den 1 januari

1953, har i kommunalskattelagen införts regler om taxering av inkomst

av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Redan före

ikraftträdandet av nämnda lagstiftning förekom emellertid att jordbrukare

utan direkt stöd i lag taxerades för inkomst av jordbruksfastighet enligt sådana

grunder. Därvid tillämpades i praxis utbildade regler, vilka delvis överensstämde

med de senare antagna reglerna enligt 1951 års lagstiftning.

Något tvång att tillämpa den bokföringsmässiga redovisningsmetoden föreligger

ej. Jordbrukare, som önskar bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder,

har att föra räkenskaper på sätt och i den omfattning, som anges i förordningen

den 7 december 1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av

jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Vid övergång till sådan redovisningsmetod skall de tillgångar den skattskyldige

då äger och brukar å jordbruksfastigheten upptagas till värden, som i

regel bestämmes på följande sätt. Värdet å inventarier och djur upptages i

törsta hand till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning.

Värdet å byggnad i jordbruksdriften liksom värdet å fasta maskiner

upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet

av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden

icke visas, bestämmes värdet å djur och inventarier till belopp som för olika

slag av djur eller inventarier fastställes av riksskattenämnden. Värdet å

byggnad återigen bestämmes i sådant fall till ett belopp, motsvarande två

tredjedelar av det vid senaste allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruks
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 13

värdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger

25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar

och särskilda förmåner. Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier

upptages, om anskaffningskostnaden ej kan visas, till skäligt belopp,

motsvarande uppskattat saluvärde. I vissa fall kan jämkning ske av

dessa värden.

Några lagregler, som förhindrar, att en jordbrukare som övergått till bokföringsmässig

redovisning därefter återgår till redovisning enligt kontantprincipen,

finnes ej.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1953 har riksskattenämnden

framhållit, att frågan, huruvida en återgång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning av jordbruksinkomst i framtiden borde tillatas, vore

av sådan betydelse att den syntes böra regleras i lag.

I nämnda skrivelse har riksskattenämnden anfört, att en jordbrukare,

som under flera år taxerats efter bokföringsmässiga grunder, anhållit om

förhandsbesked huruvida och under vilka förutsättningar han under beskattningsåret

1952 ägde återgå till att deklarera sin inkomst av jordbruksfastighet

enligt kontantprincipen. Riksskattenämnden hade icke funnit skäl

meddela förhandsbesked härom i detta särskilda fall men hade funnit frågan

vara av sådan art och räckvidd, att den i princip icke borde lämnas obesvarad.

Då beträffande tiden före år 1953 den bokföringsmässiga redovisningen

av jordbruksinkomst i särskilda fall helt grundats på en vid sidan

av lagstiftningen utbildad praxis, hade riksskattenämnden — som ansett

det uteslutet, att en jordbrukare skulle kunna förvägras att, så länge den

äldre lagstiftningen vore tillämplig på honom, återgå till den enda av denna

lagstiftning kända redovisningsformen — utgått från att beträffande dessa

fall även den uppkomna frågan om en återgång till kontantprincipen finge

lösas utan stöd av lagstiftningen. För att möjliggöra en likformig behandling

av de många olika spörsmål, som här uppkomme, hade riksskattenämnden

funnit sig böra i frågan lämna allmänna anvisningar till ledning för

taxeringsmyndigheterna. Detta hade skett genom beslut av nämnden den

22 december 1952.

Enligt riksskattenämndens anvisningar skall i samband med övergång

från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet

i de fall, då de nya lagbestämmelserna om bokföringsmässig

redovisning ännu icke vunnit tillämpning å den skattskyldige, en avräkning

ske av följande innebörd. I princip skall till beskattning på en gång

upptagas hela skillnaden mellan det på visst sätt beräknade värdet vid beskattningsårets

utgång å levande och döda inventarier och det bokförda värdet

å sådana inventarier vid samma tidpunkt.

Rörande det närmare innehållet i anvisningarna ävensom i en till riksskattenämndens

beslut fogad reservation får utskottet hänvisa till propositionen

(s. 4—6).

De av riksskattenämnden lämnade anvisningarna har, som förut nämnts,

tillämpning endast i det fall, då en jordbrukare, som tidigare enligt praxis

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

taxerats efter bokföringsmässiga grunder, övergått till redovisning enligt

kontantmetoden innan den nya lagstiftningen blivit tillämplig å honom. Däremot

finns inga anvisningar för de fall, då jordbrukare, som med stöd av

den nya lagstiftningen taxerats efter bokföringsmässiga grunder, återgått till

köntantmässig redovisning. Sistnämnda spörsmål har riksskattenämnden ansett

böra regleras lagstiftningsvägen.

I anledning härav har uppdragits åt taxeringsintendenten E. Johansson

att inom finansdepartementet närmare utreda antydda spörsmål. Denne

har upprättat en promemoria med förslag till bestämmelser avseende skatterättslig

reglering vid övergång från bokföringsmässig till köntantmässig

redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Vid departementspromemorian

har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna

till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), vilket

förslag såsom Bihang fogats vid ovannämnda statsrådsprotokoll.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,

riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,

Malmöhus, Kristianstads, Gotlands, Skaraborgs och Örebro län,

Sveriges lantbruksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen

får utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttrande av

departementschefen, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen

härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i

propositionen, nämligen

Departementspromemorian, s. 6—9.

Remissyttrandena, s. 9—16.

Till stöd för de i propositionen framlagda förslagen har departementschefen

anfört följande.

De beskattningsregler, som gäller vid taxering enligt kontantmetoden, är

i mänga avseenden helt olika de regler, som gäller vid taxering enligt boktöringsmässiga

grunder. På grund härav blir i vissa lägen taxering enligt

kontantprincipen och i andra lägen taxering enligt bokföringsmässiga grunder

fördelaktigare för den skattskyldige. Eftersom något hinder enligt gällande

lagstiftning icke finns mot övergång från det ena redovisningssystemet

till det andra, kan befaras att mindre nogräknade skattskyldiga kommer

att sträva efter att bli taxerade än efter bokföringsmässiga grunder, än

efter kontantprincipen, allt efter som det ena eller andra systemet är för

dem fördelaktigast. Som i departementspromemorian visats kan en jordbrukare,

som taxerats för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga

grunder, genom att övergå till köntantmässig redovisning och på

grund därav bli taxerad enligt kontantprincipen i vissa lägen undgå en beskattning,

som skulle ha följt om han icke ändrat redovisningsmetod.

De bada beskattningsmetoder, som kan tillämpas i fråga om inkomst av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

jordbruksfastighet, torde på lång sikt under likartade faktiska förutsättningar

ge ett någorlunda likartat resultat, även om den bokföringsmässiga

metoden i vissa fall torde medge en jämnare inkomstfördelning på de olika

beskattningsåren. För att ett rättvisande resultat skall kunna nås är det

dock en förutsättning att taxering sker efter en och samma metod under en

längre tid. Det är ur denna synpunkt önskvärt att en jordbrukare, som en

gång börjat tillämpa bokföringsmässig redovisning och taxeras enligt bokföringsmässiga

grunder, i fortsättningen håller sig till denna redovisningsmetod.

Det är uppenbart otillfredsställande, om en övergång till kontantmässig

redovisning kan utnyttjas i syfte att vinna obehöriga skattelättnader.

Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna har också

varit av den uppfattningen att lagstiftningen borde kompletteras med bestämmelser,

som uteslöte möjligheterna till dylik skattelindring.

För att förhindra utnyttjandet av dessa möjligheter till skattelindring

kunde övervägas att införa förbud mot övergång från bokföringsmässig redovisning

till kontantmässig redovisning. Detta skulle förutsätta att en föreskrift

meddelades, att en jordbrukare, som taxerats enligt bokföringsmässiga

grunder, skulle vara skyldig att i fortsättningen föra räkenskaper enligt

förordningen den 7 december 1951, nr 793. Om han underläte föra sadana

räkenskaper, borde detta icke medföra att han bleve taxerad efter kontantprincipen,

men kunna föranleda att taxeringen åsattes efter skön. Emellertid

torde i nuvarande läge ett sådant förbud av flera skäl icke böra ifrågakomma.

Om sålunda förbud mot övergång från bokföringsmässig till kontantmässig

redovisning icke bör införas, torde möjligheterna att genom

sådan övergång erhålla lindrigare beskattning böra förhindras genom ändring

av de materiella beskattningsreglerna. I promemorian har föreslagits

införandet av vissa regler, innebärande att ett tillägg vid beskattning skulle

ske för ett belopp motsvarande skillnaden mellan det verkliga värdet å levande

och döda inventarier och det bokförda värdet å dessa tillgångar. Vidare

skulle justering ske med hänsyn till bokförda beloppen av varulager, varufordringar

och varuskulder. Härigenom skulle till beskattning vid övergången

upptagas den vinst som kunde beräknas uppstå, om samtliga levande och

döda inventarier på en gång försålts vid ingången av det år, under vilket

övergången till kontantmässig redovisning ägde rum.

Den i departementspromemorian föreslagna lösningen torde på det hela

taget vara väl ägnad att hindra utnyttjandet av ifrågavarande möjligheter till

skattelindring. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke även med de i promemorian

föreslagna bestämmelserna vissa sådana möjligheter alltjämt kvarstår.

Detta torde, som länsstyrelsen i Örebro län anmärkt, vara fallet, då

det verkliga värdet å inventarier är lågt och nära överensstämmer med det

bokförda värdet. I sådana fall har den skattskyldige vid taxeringarna erhållit

avdrag för värdeminskning å inventarier, men enligt de föreslagna

bestämmelserna skulle detta föranleda ingen eller blott obetydlig beskattning

vid övergången. Sedan taxering enligt kontantprincipen börjat till
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Jämpas, skulle full avdragsrätt föreligga för anskaffningskostnaden även

för de inventarier, som inköpts i ersättning för tidigare innehavda, trots att

avdrag för värdeminskning å dessa tidigare fått åtnjutas vid taxeringen.

Återgår han sedan till bokföringsmässig redovisning, skulle han få avdrag

för värdeminskning å sådana inventarier, beräknat på anskaffningskostnaden,

ehuru denna redan avdragits i sin helhet.

Det torde därför vara erforderligt, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna

kompletteras med en föreskrift, att värdet å djur och inventarier

vid övergången icke må upptagas lägre än till det av riksskattenämnden

senast fastställda schablonvärdet för tillgång av motsvarande slag, som

skall tillämpas vid övergång från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning.

Jag får därför förorda, att bestämmelser av nu angiven innebörd

införes i kommunalskattelagen.

I flera remissyttranden har tvekan uttalats, hur det verkliga värdet å tillgångar

som finns å jordbruksfastigheten vid övergångstillfället skall beräknas.

I promemorian har utredningsmannen föreslagit, att värderingen skulle

ske efter ortens pris, men några närmare regler hur detta skulle bestämmas

har icke givits. I kommunalskattelagen och andra skatteförfattningar angives

i vissa fall, att tillgång vid liknande värderingar som den föreslagna

skall upptagas till sitt allmänna saluvärde. Detta uttryck synes lämpligare

än angivna uttryck i promemorian och jag förordar därför att detsamma

kommer till användning även i detta fall. Med det av mig föreslagna tillägget,

att värdet icke må tas upp lägre än till riksskattenämndens schablonvärde,

torde tvister rörande det verkliga värdet i regel uppkomma endast

vid värderingen av djur. Beträffande djurbesättningar torde nämligen de

verkliga värdena praktiskt taget alltid vara högre än riksskattenämndens

schablonvärden, vilka upptages till omkring 80 procent av medelvärdet under

det förflutna året. I normala fall skulle alltså det verkliga värdet på

ett djur kunna antagas utgöra ungefär 125 procent av riksskattenämndens

schablonvärde för djur av motsvarande slag. Med ledning av riksskattenämndens

schablonvärden torde det vara tämligen enkelt att bestämma saluvärdet

på djur. Något behov av en föreskrift, att beskattningsmyndigheterna skulle

vara skyldiga godtaga värderingsintyg, torde under sådana omständigheter

ej föreligga.

Såsom Sveriges lantbruksförbund anfört bör hänsyn tagas även till andra

fordringar och skulder än varufordringar och varuskulder. Sålunda bör tilllägg

ske för bokförda beloppet av andra skulder avseende verksamheten

än varuskulder i den mån belopp, som efter övergången erlagts såsom betalning

för skulden, blir avdragsgillt såsom omkostnad i förvärvskällan.

Avdrag bör ske för bokförda beloppet av andra fordringar än varufordringar,

i den mån efter övergången influten likvid blir hänförlig till skattepliktig

intäkt i förvärvskällan.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 8.

17

I anledning av vad från någon remissinstans anförts rörande realisationsvinstbeskattning

vid försäljning av tillgångar, som den skattskyldige innehaft

vid övergången från bokföringsmässig redovisning till redovisning enligt

kontantprincipen, vill jag understryka, att den omständigheten att

sådan övergång skett icke kan medföra, att den tid, som är avgörande för

om sådan beskattning kan ske, skall räknas från annan dag än den då förvärvet

skedde. Då detta torde klart framgå av 35 § kommunalskattelagen,

torde någon särskild föreskrift härom icke vara erforderlig.

Det tillägg till nettointäkten som föreslagits skola ske i samband med

övergången kommer i viss mån att medföra samma beskattningseffekt som

en realisation av djur eller inventarier. I något remissyttrande har med hänsyn

härtill hävdats, att liknande bestämmelser som gäller för ackumulerad

inkomst vid sådan realisation borde tillämpas på övergångsfallen. Som jag

emellertid förut framhållit bör beskattningsreglerna ej utformas så, att de

främja övergång till kontantmässig redovisning. Om möjlighet beredes att

beräkna inkomsten under det beskattningsår, då sådan övergång sker, eniigt

reglerna angående ackumulerad inkomst skulle troligen i många fall en

viss skattevinst bli följden. Jag anser därför icke att nämnda regler bör utsträckas

att gälla vid sådan övergång.

Ur vissa synpunkter skulle det som från något håll påpekats vara önskvärt,

att en anmälan sker till taxeringsintendenten i länet, då jordbrukaren

ämnar återgå till kontantmässig redovisning. Tillräckliga skäl att införa författningsföreskrifter

om sådan anmälan torde dock knappast föreligga.

Den ifrågasatta lagstiftningen bör första gången tillämpas vid 1955 års

taxering.

Utskottet. Utskottet, som ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts

förslag, får hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande

proposition nr 12, för sin del antaga det vid propositionen

fogade förslaget till lag om ändrad lydelse av punkt

3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Stockholm den 26 januari 1954.

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 6.

2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 7 samt. Nr 6—8.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:55 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelage a1 i texten