Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
1954-01-26 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1954:8, Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
11
Nr 8.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
I en den 4 december 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 12, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här nämnas följande.
I propositionen föreslås vissa regler, avsedda att förhindra att jordbrukare
genom att övergå från bokföringsmässig redovisning vid taxering till
redovisning enligt kontantprincipen bereder sig icke motiverade fördelar i
skattehänseende.
Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av punkt 8 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 870).
Härigenom förordnas, att punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 skall erhålla följande ändrade lydelse.
Anvisningar
till 21 §.
3. Såsom intäkt —--i 35 §.
Därest inkomst---om jordbruksfastighet.
Har skattskyldigs inkomst av jordbruksfastighet året före beskattningsåret
beräknats enligt bokföringsmässiga grunder men skall inkomsten av
jordbruksfastigheten för beskattningsåret icke beräknas efter sådana grunder,
skall i 23 § angiven nettointäkt för beskattningsåret ökas med ett be
1
Senaste lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 §, se 1951: 790.
12 Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
lopp, motsvarande allmänna saluvärdet vid ingången av beskattningsåret å
djur, maskiner och andra dylika inventarier å fastigheten ävensom med det
i senaste balansräkning bokförda beloppet av varuskulder och andra skulder
avseende verksamheten samt minskas med ett belopp, motsvarande det
värde, som i nyssnämnda balansräkning upptagits å djur, maskiner och
andra dylika inventarier samt å lager av varor o. dyl., ävensom med bokförda
beloppet av varufordringar och andra fordringar avseende verksamheten
enligt nämnda balansräkning. Fordringar och skulder avseende verksamheten
upptagas allenast i den mån influten likvid eller erlagd betalning
blir att hänföra till skattepliktig intäkt respektive avdragsgill utgift i förvärvskällan.
Är allmänna saluvärdet å djur, maskiner och andra dylika
inventarier lägre än det värde för tillgång av motsvarande slag, som riksskattenämnden
jämlikt punkt 3 av övergångsbestämmelserna till" lagen den 7
december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) fastställt närmast före beskattningsårets ingång, skall
sistnämnda värde i stället tillämpas.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uPP§ift utkommit från trycket i Svensk författningssamling; dock att äldre
bestämmelser skola gälla i fråga om 1954 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1954 eller tidigare år.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bl. a. följande.
Genom lag den 7 december 1951 (nr 790) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1953, har i kommunalskattelagen införts regler om taxering av inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder. Redan före
ikraftträdandet av nämnda lagstiftning förekom emellertid att jordbrukare
utan direkt stöd i lag taxerades för inkomst av jordbruksfastighet enligt sådana
grunder. Därvid tillämpades i praxis utbildade regler, vilka delvis överensstämde
med de senare antagna reglerna enligt 1951 års lagstiftning.
Något tvång att tillämpa den bokföringsmässiga redovisningsmetoden föreligger
ej. Jordbrukare, som önskar bli taxerad enligt bokföringsmässiga grunder,
har att föra räkenskaper på sätt och i den omfattning, som anges i förordningen
den 7 december 1951 (nr 793) om skyldighet för vissa idkare av
jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.
Vid övergång till sådan redovisningsmetod skall de tillgångar den skattskyldige
då äger och brukar å jordbruksfastigheten upptagas till värden, som i
regel bestämmes på följande sätt. Värdet å inventarier och djur upptages i
törsta hand till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning.
Värdet å byggnad i jordbruksdriften liksom värdet å fasta maskiner
upptages till belopp, motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet
av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden
icke visas, bestämmes värdet å djur och inventarier till belopp som för olika
slag av djur eller inventarier fastställes av riksskattenämnden. Värdet å
byggnad återigen bestämmes i sådant fall till ett belopp, motsvarande två
tredjedelar av det vid senaste allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruks
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 8. 13
värdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger
25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar
och särskilda förmåner. Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier
upptages, om anskaffningskostnaden ej kan visas, till skäligt belopp,
motsvarande uppskattat saluvärde. I vissa fall kan jämkning ske av
dessa värden.
Några lagregler, som förhindrar, att en jordbrukare som övergått till bokföringsmässig
redovisning därefter återgår till redovisning enligt kontantprincipen,
finnes ej.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 10 januari 1953 har riksskattenämnden
framhållit, att frågan, huruvida en återgång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning av jordbruksinkomst i framtiden borde tillatas, vore
av sådan betydelse att den syntes böra regleras i lag.
I nämnda skrivelse har riksskattenämnden anfört, att en jordbrukare,
som under flera år taxerats efter bokföringsmässiga grunder, anhållit om
förhandsbesked huruvida och under vilka förutsättningar han under beskattningsåret
1952 ägde återgå till att deklarera sin inkomst av jordbruksfastighet
enligt kontantprincipen. Riksskattenämnden hade icke funnit skäl
meddela förhandsbesked härom i detta särskilda fall men hade funnit frågan
vara av sådan art och räckvidd, att den i princip icke borde lämnas obesvarad.
Då beträffande tiden före år 1953 den bokföringsmässiga redovisningen
av jordbruksinkomst i särskilda fall helt grundats på en vid sidan
av lagstiftningen utbildad praxis, hade riksskattenämnden — som ansett
det uteslutet, att en jordbrukare skulle kunna förvägras att, så länge den
äldre lagstiftningen vore tillämplig på honom, återgå till den enda av denna
lagstiftning kända redovisningsformen — utgått från att beträffande dessa
fall även den uppkomna frågan om en återgång till kontantprincipen finge
lösas utan stöd av lagstiftningen. För att möjliggöra en likformig behandling
av de många olika spörsmål, som här uppkomme, hade riksskattenämnden
funnit sig böra i frågan lämna allmänna anvisningar till ledning för
taxeringsmyndigheterna. Detta hade skett genom beslut av nämnden den
22 december 1952.
Enligt riksskattenämndens anvisningar skall i samband med övergång
från bokföringsmässig till kontantmässig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
i de fall, då de nya lagbestämmelserna om bokföringsmässig
redovisning ännu icke vunnit tillämpning å den skattskyldige, en avräkning
ske av följande innebörd. I princip skall till beskattning på en gång
upptagas hela skillnaden mellan det på visst sätt beräknade värdet vid beskattningsårets
utgång å levande och döda inventarier och det bokförda värdet
å sådana inventarier vid samma tidpunkt.
Rörande det närmare innehållet i anvisningarna ävensom i en till riksskattenämndens
beslut fogad reservation får utskottet hänvisa till propositionen
(s. 4—6).
De av riksskattenämnden lämnade anvisningarna har, som förut nämnts,
tillämpning endast i det fall, då en jordbrukare, som tidigare enligt praxis
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
taxerats efter bokföringsmässiga grunder, övergått till redovisning enligt
kontantmetoden innan den nya lagstiftningen blivit tillämplig å honom. Däremot
finns inga anvisningar för de fall, då jordbrukare, som med stöd av
den nya lagstiftningen taxerats efter bokföringsmässiga grunder, återgått till
köntantmässig redovisning. Sistnämnda spörsmål har riksskattenämnden ansett
böra regleras lagstiftningsvägen.
I anledning härav har uppdragits åt taxeringsintendenten E. Johansson
att inom finansdepartementet närmare utreda antydda spörsmål. Denne
har upprättat en promemoria med förslag till bestämmelser avseende skatterättslig
reglering vid övergång från bokföringsmässig till köntantmässig
redovisning av inkomst av jordbruksfastighet. Vid departementspromemorian
har fogats förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna
till 21 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), vilket
förslag såsom Bihang fogats vid ovannämnda statsrådsprotokoll.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands,
Malmöhus, Kristianstads, Gotlands, Skaraborgs och Örebro län,
Sveriges lantbruksförbund samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Rörande motiveringen för de i propositionen framlagda förslagen
får utskottet, såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna yttrande av
departementschefen, hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor i
propositionen, nämligen
Departementspromemorian, s. 6—9.
Remissyttrandena, s. 9—16.
Till stöd för de i propositionen framlagda förslagen har departementschefen
anfört följande.
De beskattningsregler, som gäller vid taxering enligt kontantmetoden, är
i mänga avseenden helt olika de regler, som gäller vid taxering enligt boktöringsmässiga
grunder. På grund härav blir i vissa lägen taxering enligt
kontantprincipen och i andra lägen taxering enligt bokföringsmässiga grunder
fördelaktigare för den skattskyldige. Eftersom något hinder enligt gällande
lagstiftning icke finns mot övergång från det ena redovisningssystemet
till det andra, kan befaras att mindre nogräknade skattskyldiga kommer
att sträva efter att bli taxerade än efter bokföringsmässiga grunder, än
efter kontantprincipen, allt efter som det ena eller andra systemet är för
dem fördelaktigast. Som i departementspromemorian visats kan en jordbrukare,
som taxerats för inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, genom att övergå till köntantmässig redovisning och på
grund därav bli taxerad enligt kontantprincipen i vissa lägen undgå en beskattning,
som skulle ha följt om han icke ändrat redovisningsmetod.
De bada beskattningsmetoder, som kan tillämpas i fråga om inkomst av
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
jordbruksfastighet, torde på lång sikt under likartade faktiska förutsättningar
ge ett någorlunda likartat resultat, även om den bokföringsmässiga
metoden i vissa fall torde medge en jämnare inkomstfördelning på de olika
beskattningsåren. För att ett rättvisande resultat skall kunna nås är det
dock en förutsättning att taxering sker efter en och samma metod under en
längre tid. Det är ur denna synpunkt önskvärt att en jordbrukare, som en
gång börjat tillämpa bokföringsmässig redovisning och taxeras enligt bokföringsmässiga
grunder, i fortsättningen håller sig till denna redovisningsmetod.
Det är uppenbart otillfredsställande, om en övergång till kontantmässig
redovisning kan utnyttjas i syfte att vinna obehöriga skattelättnader.
Samtliga de hörda myndigheterna och organisationerna har också
varit av den uppfattningen att lagstiftningen borde kompletteras med bestämmelser,
som uteslöte möjligheterna till dylik skattelindring.
För att förhindra utnyttjandet av dessa möjligheter till skattelindring
kunde övervägas att införa förbud mot övergång från bokföringsmässig redovisning
till kontantmässig redovisning. Detta skulle förutsätta att en föreskrift
meddelades, att en jordbrukare, som taxerats enligt bokföringsmässiga
grunder, skulle vara skyldig att i fortsättningen föra räkenskaper enligt
förordningen den 7 december 1951, nr 793. Om han underläte föra sadana
räkenskaper, borde detta icke medföra att han bleve taxerad efter kontantprincipen,
men kunna föranleda att taxeringen åsattes efter skön. Emellertid
torde i nuvarande läge ett sådant förbud av flera skäl icke böra ifrågakomma.
Om sålunda förbud mot övergång från bokföringsmässig till kontantmässig
redovisning icke bör införas, torde möjligheterna att genom
sådan övergång erhålla lindrigare beskattning böra förhindras genom ändring
av de materiella beskattningsreglerna. I promemorian har föreslagits
införandet av vissa regler, innebärande att ett tillägg vid beskattning skulle
ske för ett belopp motsvarande skillnaden mellan det verkliga värdet å levande
och döda inventarier och det bokförda värdet å dessa tillgångar. Vidare
skulle justering ske med hänsyn till bokförda beloppen av varulager, varufordringar
och varuskulder. Härigenom skulle till beskattning vid övergången
upptagas den vinst som kunde beräknas uppstå, om samtliga levande och
döda inventarier på en gång försålts vid ingången av det år, under vilket
övergången till kontantmässig redovisning ägde rum.
Den i departementspromemorian föreslagna lösningen torde på det hela
taget vara väl ägnad att hindra utnyttjandet av ifrågavarande möjligheter till
skattelindring. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke även med de i promemorian
föreslagna bestämmelserna vissa sådana möjligheter alltjämt kvarstår.
Detta torde, som länsstyrelsen i Örebro län anmärkt, vara fallet, då
det verkliga värdet å inventarier är lågt och nära överensstämmer med det
bokförda värdet. I sådana fall har den skattskyldige vid taxeringarna erhållit
avdrag för värdeminskning å inventarier, men enligt de föreslagna
bestämmelserna skulle detta föranleda ingen eller blott obetydlig beskattning
vid övergången. Sedan taxering enligt kontantprincipen börjat till
-
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
Jämpas, skulle full avdragsrätt föreligga för anskaffningskostnaden även
för de inventarier, som inköpts i ersättning för tidigare innehavda, trots att
avdrag för värdeminskning å dessa tidigare fått åtnjutas vid taxeringen.
Återgår han sedan till bokföringsmässig redovisning, skulle han få avdrag
för värdeminskning å sådana inventarier, beräknat på anskaffningskostnaden,
ehuru denna redan avdragits i sin helhet.
Det torde därför vara erforderligt, att de i promemorian föreslagna bestämmelserna
kompletteras med en föreskrift, att värdet å djur och inventarier
vid övergången icke må upptagas lägre än till det av riksskattenämnden
senast fastställda schablonvärdet för tillgång av motsvarande slag, som
skall tillämpas vid övergång från kontantmässig till bokföringsmässig redovisning.
Jag får därför förorda, att bestämmelser av nu angiven innebörd
införes i kommunalskattelagen.
I flera remissyttranden har tvekan uttalats, hur det verkliga värdet å tillgångar
som finns å jordbruksfastigheten vid övergångstillfället skall beräknas.
I promemorian har utredningsmannen föreslagit, att värderingen skulle
ske efter ortens pris, men några närmare regler hur detta skulle bestämmas
har icke givits. I kommunalskattelagen och andra skatteförfattningar angives
i vissa fall, att tillgång vid liknande värderingar som den föreslagna
skall upptagas till sitt allmänna saluvärde. Detta uttryck synes lämpligare
än angivna uttryck i promemorian och jag förordar därför att detsamma
kommer till användning även i detta fall. Med det av mig föreslagna tillägget,
att värdet icke må tas upp lägre än till riksskattenämndens schablonvärde,
torde tvister rörande det verkliga värdet i regel uppkomma endast
vid värderingen av djur. Beträffande djurbesättningar torde nämligen de
verkliga värdena praktiskt taget alltid vara högre än riksskattenämndens
schablonvärden, vilka upptages till omkring 80 procent av medelvärdet under
det förflutna året. I normala fall skulle alltså det verkliga värdet på
ett djur kunna antagas utgöra ungefär 125 procent av riksskattenämndens
schablonvärde för djur av motsvarande slag. Med ledning av riksskattenämndens
schablonvärden torde det vara tämligen enkelt att bestämma saluvärdet
på djur. Något behov av en föreskrift, att beskattningsmyndigheterna skulle
vara skyldiga godtaga värderingsintyg, torde under sådana omständigheter
ej föreligga.
Såsom Sveriges lantbruksförbund anfört bör hänsyn tagas även till andra
fordringar och skulder än varufordringar och varuskulder. Sålunda bör tilllägg
ske för bokförda beloppet av andra skulder avseende verksamheten
än varuskulder i den mån belopp, som efter övergången erlagts såsom betalning
för skulden, blir avdragsgillt såsom omkostnad i förvärvskällan.
Avdrag bör ske för bokförda beloppet av andra fordringar än varufordringar,
i den mån efter övergången influten likvid blir hänförlig till skattepliktig
intäkt i förvärvskällan.
Bevillningsutskottets betänkande nr 8.
17
I anledning av vad från någon remissinstans anförts rörande realisationsvinstbeskattning
vid försäljning av tillgångar, som den skattskyldige innehaft
vid övergången från bokföringsmässig redovisning till redovisning enligt
kontantprincipen, vill jag understryka, att den omständigheten att
sådan övergång skett icke kan medföra, att den tid, som är avgörande för
om sådan beskattning kan ske, skall räknas från annan dag än den då förvärvet
skedde. Då detta torde klart framgå av 35 § kommunalskattelagen,
torde någon särskild föreskrift härom icke vara erforderlig.
Det tillägg till nettointäkten som föreslagits skola ske i samband med
övergången kommer i viss mån att medföra samma beskattningseffekt som
en realisation av djur eller inventarier. I något remissyttrande har med hänsyn
härtill hävdats, att liknande bestämmelser som gäller för ackumulerad
inkomst vid sådan realisation borde tillämpas på övergångsfallen. Som jag
emellertid förut framhållit bör beskattningsreglerna ej utformas så, att de
främja övergång till kontantmässig redovisning. Om möjlighet beredes att
beräkna inkomsten under det beskattningsår, då sådan övergång sker, eniigt
reglerna angående ackumulerad inkomst skulle troligen i många fall en
viss skattevinst bli följden. Jag anser därför icke att nämnda regler bör utsträckas
att gälla vid sådan övergång.
Ur vissa synpunkter skulle det som från något håll påpekats vara önskvärt,
att en anmälan sker till taxeringsintendenten i länet, då jordbrukaren
ämnar återgå till kontantmässig redovisning. Tillräckliga skäl att införa författningsföreskrifter
om sådan anmälan torde dock knappast föreligga.
Den ifrågasatta lagstiftningen bör första gången tillämpas vid 1955 års
taxering.
Utskottet. Utskottet, som ej funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj :ts
förslag, får hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 12, för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad lydelse av punkt
3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).
Stockholm den 26 januari 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande: se under betänkandet nr 6.
2 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 7 samt. Nr 6—8.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:55 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelage a1 i texten