Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
1954-02-02 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1954:9, Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
1
Nr 9.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond för
ersättande av avyttrat fartyg.
I en den 4 december 1953 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 9, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen biiagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.
Rörande propositionens huvudsakliga innehåll må här anföras följande.
Avyttrar rederiaktiebolag ett rörelsen tillhörigt fartyg, upptages försäljningssumman
såsom skattepliktig intäkt och medges avdrag för vad som
återstår oavskrivet av anskaffningskostnaden. Är säljaren fysisk person —
härmed jämställes t. ex. partrederi — utgör vad som motsvarar återvunna
värdeminskningsavdrag skattepliktig intäkt av rörelse, medan beträffande
övrig vinst realisationsvinstbestämmelserna gäller.
Av det sagda framgår, att vad som erhålles vid försäljning av fartyg skall
helt eller delvis redovisas till beskattning. Detta medför i åtskilliga fall att
ersättningsanskaffningen försvåras. Vad angår aktiebolag sammanhänger
dessa svårigheter med de långa leveranstiderna för fartyg, innebärande att
nytt fartyg merendels icke kan erhållas samma beskattningsår som det då
det gamla fartyget försäljes.
I propositionen föreslås, med hänsyn till de för rederinäringen föreliggande
speciella förhållandena, att skattefri avsättning till särskild investeringsfond
skall få göras med belopp motsvarande det varmed den skattepliktiga
nettointäkten av rörelse i anledning av fartygsför sälj ning eljest skulle ha
ökat. Sådan fond är avsedd att användas vid framtida ersättningsanskaffning
av fartyg. Då ersättningsanskaffningen sker, anses det nya fartyget i
beskattningsavseende avskrivet med belopp motsvarande de ianspråktagna
fondmedlen. Ersättningsanskaffningen skall göras inom sex år. Eljest återföres
fondavsättningen, jämte på visst sätt beräknad ränta, till beskattning.
För att förhindra att de föreslagna bestämmelserna skall kunna utnyttjas
i skatteundandragande syfte eller eljest åsamka det allmänna skatteförluster
fordras, att den skattskyldige ställer bankgaranti för det skattebelopp,
beräknat efter schematiska regler, som debiteras om någon ersättningsanskaffning
inte kommer till stånd.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195t. 7 samt. Nr 9.
2
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Propositionen bygger på förslag från företagsbeskattningskommittén. I
avvaktan på att kommittén fullföljt sitt egentliga utredningsuppdrag och
ställning tagits till dess förslag, bör -— såsom kommittén även förordat —
bestämmelserna ges allenast provisorisk karaktär. Avsättning till särskild
investeringsfond för fartyg föreslås sålunda skola medges för beskattningsåren
1953—1955.
Ovannämnda författningsförslag är av följande lydelse.
Förslag
till
förordning med provisoriska bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg.
Härigenom förordnas som följer.
1 §■
Vid beräkning av nettointäkt av rörelse enligt kommunalskattelagen och
förordningen om statlig inkomstskatt för de beskattningsår, beträffande
vilka taxering verkställes av beskattningsnämnd i första instans åren 1954
—-1956, må avdrag åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i denna förordning
för belopp, som avsatts till särskild investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg. Den, som enligt lag är bokföringsskyldig, skall därvid av
årsvinsten ha gjort en motsvarande avsättning i räkenskaperna för beskattningsåret.
2 §■
Avdrag enligt 1 § må för visst beskattningsår icke överstiga vare sig dubbla
det belopp, för vilket ställts garanti som i nästfoljande stycke sägs, eller
det belopp, varmed ersättning för avyttrat fartyg, som utgjort tillgång för
stadigvarande bruk i rörelsen, ingår i den skattepliktiga intäkten av rörelsen
för beskattningsåret.
Såsom förutsättning för att avdrag enligt denna förordning må åtnjutas
skall gälla, att den skattskyldige till länsstyrelsen i det län, inom vilket
han taxeras till statlig inkomstskatt, överlämnat av svensk bank utfärdad
garantiförbindelse enligt vilken banken förklarat sig intill angivet
belopp svara för den kvarstående eller tillkommande skatt, som den skattskyldige
må ha att erlägga för beskattningsår under vilket fondmedel, vilka
icke använts för sitt ändamål, återförts till beskattning. År fråga om
handels- eller kommanditbolag, skall garantiförbindelsen avse den kvarstående
eller tillkommande skatt, som envar delägare i bolaget må ha att
erlägga för beskattningsår som nyss sagts. Förbindelsen skall i sådant fall
överlämnas till länsstyrelsen i det län, inom vilket någon delägare i bolaget
taxeras till statlig inkomstskatt.
Det åligger länsstyrelse som i nästföregående stycke sägs att utfärda intyg
om överlämnad garantiförbindelse att av den skattskyldige bifogas allmän
självdeklaration för det beskattningsår, under vilket avsättning till
investeringsfond enligt denna förordning verkställts.
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 3
Garantiförbindelse skall gälla till utgången av sjunde taxeringsåret efter
det, då avdrag för avsättning som i 1 § sägs ägt rum. Förbindelsen skall vara
utfärdad enligt formulär, som det ankommer på riksskattenämnden att fastställa.
3 §•
Har avdrag medgivits för avsättning till investeringsfond enligt denna
förordning, må avdrag för nedskrivning å värdet av rättighet till leverans
av fartyg enligt ej fullgjorda köpekontrakt åtnjutas allenast om och i den
mån avdrag för sådan nedskrivning enligt kommunalskattelagens bestämmelser
kunnat medgivas med belopp överstigande beloppet av fondavsättningen
vid beskattningsårets utgång.
4 §.
Investeringsfond enligt denna förordning må tagas i anspråk för avskrivning
å under beskattningsåret anskaffat fartyg.
Har under beskattningsår, då försäljning av fartyg skett, annat fartyg
anskaffats, må medel, som enligt bestämmelserna i denna förordning kunnat
avsättas till investeringsfond, i första hand tagas i anspråk för avskrivning
å sådant fartyg. Därvid skall så anses som om avsättning till investeringsfond
verkställts, varefter medlen omedelbart tagits i anspråk för sitt
ändamål; garantiförbindelse som i 2 § sägs erfordras icke i dylikt fall.
5 §.
För beskattningsår, under vilket medel avsatta till investeringsfond tagits
i anspråk jämlikt denna förordning, må vid taxeringen avdrag för i
4 § första stycket avsedd avskrivning med belopp svarande mot fondens
minskning ej ske, men skall så anses, som om den ifrågavarande tillgången
i beskattningsavseende avskrivits med det i anspråk tagna beloppet.
6 §.
Ha till investeringsfond avsatta medel kunnat, helt eller delvis, tagas i
anspråk för avskrivning av fartyg, som anskaffats under det beskattningsår
då avsättning skett eller under senare beskattningsår, men har så ej
skett, skola till fonden avsatta medel till den del de kunnat utnyttjas för
avskrivning å nyanskaffat fartyg återföras till beskattning. Till beloppet
skall därvid läggas ränta, beräknad efter två procent om året för det antal
taxeringsår som förflutit efter det, då avdraget för avsättningen skett, till
och med det, då beloppet taxeras.
Ha till investeringsfond avsatta medel icke tagits i anspråk eller endast
delvis tagits i anspråk senast under det beskattningsår, för vilket taxering
sker under sjätte taxeringsåret efter det, då avdrag för avsättningen ägt
rum, skola å investeringsfonden kvarstående medel upptagas såsom skattepliktig
intäkt av rörelse för nämnda beskattningsår. Till beloppet skall därvid
läggas ränta, beräknad enligt i föregående stycke angivna grunder.
7 §•
Har investeringsfond tagits i anspråk i annan ordning än i 4 § sägs eller
har den som verkställt fondavsättning trätt i likvidation, skola till fonden
avsatta medel återföras till beskattning för det beskattningsår, varunder fonden
tagits i anspråk eller beslutet om likvidation fattats.
Har aktiebolag genom fusion uppgått i annat aktiebolag, skall investeringsfond
bos det förra bolaget, därest den icke enligt tredje stycket över
-
4
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
tagits av det senare bolaget, återföras till beskattning för det beskattningsår,
varunder rättens tillstånd till fusionen registrerats.
Vid sådan fusion, som i 28 § 3 mom. kommunalskattelagen avses, må
moderbolaget i beskattningsavseende övertaga investeringsfond, därest garantiförbindelse
avseende dotterbolaget ändras att avse moderbolaget. Därvid
skall så anses som om fonden avsatts hos moderbolaget under det beskattningsår,
då avsättningen skett hos dotterbolaget.
Har oskiftat dödsbo fondavsättning enligt denna förordning, skola fondmedlen
återföras till beskattning senast det beskattningsår, under vilket
dödsboet skiftas.
Då till investeringsfond avsatta medel återföras till beskattning enligt
bestämmelserna i denna paragraf, skall till beloppet läggas ränta, beräknad
enligt i 6 § första stycket angivna grunder.
8 §•
Vid den taxering, då återföring till beskattning sker, må varken nettointäkten
eller den till kommunal inkomstskatt uppskattade inkomsten av
den förvärvskälla, varom fråga är, upptagas lägre än den till beskattning
återförda fondavsättningen jämte ränta därå enligt bestämmelserna i 6 eller
7 §.
9 §.
Vid tillämpning av denna förordning skola tidigare till investeringsfond
enligt denna förordning avsatta medel anses ha tagits i anspråk före senare
avsättningar.
10 §.
Det åligger taxeringsnämndens ordförande inom det taxeringsdistrikt,
där den skattskyldige skall taxeras till statlig inkomstskatt, att upprätta
särskild förteckning enligt av riksskattenämnden fastställt formulär över
dem, vilka under beskattningsåret avsatt medel till eller övertagit investeringsfond
eller tagit sådan fond i anspråk. I förteckningen skola för envar
anmärkas dels de belopp, för vilka avdrag medgivits vid taxeringen, för avsättning
till investeringsfond enligt denna förordning, och de belopp, som
enligt 2 § andra stycket lämnade garantiförbindelser avse, dels ock storleken
av belopp, som tagits i anspråk jämlikt 4 § första stycket, eller som återförts
till beskattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§.
Den upprättade förteckningen skall av ordföranden insändas till länsstyrelsen
samtidigt som deklarationer och andra handlingar jämlikt 91 § 1
mom. första stycket taxeringsförordningen dit insändas.
11 §•
Det åligger ordföranden i taxeringsnämnd som i 10 § avses att lämna
ordföranden i annan taxeringsnämnd de underrättelser, som för tillämpningen
av bestämmelserna i denna förordning kunna i det särskilda fallet
erfordras vid taxeringen inom sist angiven nämnd.
12 §.
Länsstyrelsen skall upprätta förteckning över investeringsfonder enligt
denna förordning, därvid för kontrollen erforderliga uppgifter, såsom rörande
medgivna fondavsättningar, ianspråktagna eller till beskattning återförda
fondmedel och överlämnade garantiförbindelser, skola antecknas.
Ha till investeringsfond avsatta medel helt eller delvis tagits i anspråk
för sitt ändamål, skall underrättelse härom av länsstyrelsen tillställas den
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 5
bank, som utfärdat garantiförbindelse, varom i 2 § andra stycket stadgas.
Har fond allenast delvis tagits i anspråk, skall uppgift tillika lämnas å det
garantibelopp, som därefter erfordras.
Ha till investeringsfond avsatta medel delvis tagits i anspråk för sitt
ändamål eller erfordras av annan orsak garantiförbindelse allenast å ett
mindre belopp än tidigare, skall, därest garantiförbindelse å detta lägre
belopp överlämnas, den ursprungliga förbindelsen återställas till den som
överlämnat densamma. Har fondavsättningen i sin helhet tagits i anspråk
för sitt ändamål, skall garantiförbindelsen återställas.
Det åligger länsstyrelse, till vilken garantiförbindelse överlämnats, att
tillse att densamma i förekommande fall blir för sitt ändamål utnyttjad.
När garantiförbindelsen icke längre erfordras, skall densamma återställas.
13 §.
Den, som gjort avsättning till investeringsfond enligt denna förordning
eller som iämlikt 7 § tredje stycket övertagit sådan fond, är pliktig att vid
självdeklaration för det beskattningsår, då avsättningen eller övertagandet
ägt rum, och för varje påföljande beskattningsår, intill dess de avsatta eller
övertagna medlen avförts ur fonden, foga uppgift enligt av riksskattenämnden
fastställt formulär rörande avsättning av medel till fonden samt fondens
användning och avveckling ävensom beloppet av enligt 2 § andra stycket
lämnad garanti.
14 §.
För tillämpningen av denna förordning erforderliga föreskrifter meddelas
av Kungl. Maj :t.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och äger tillämpning jämväl med avseende å det beskattningsår, för vilket
taxering av beskattningsnämnd i första instans verkställes år 1954.
I samband med denna förordnings ikraftträdande skall följande iakttagas.
.
Har av den, som enligt lag är bokföringsskyldig, avsattmng av medel till
investeringsfond enligt denna förordning icke skett i balansräkningen för
det beskattningsår, för vilket taxering verkställes år 1954, må såsom fondavsättning
godkännas förklaring, att i räkenskaperna för det på ifrågavarande
beskattningsår följande räkenskapsåret överföring till sådan fond
skall göras av vinstmedel för beskattningsåret, vilka kunnat disponeras för
det ändamål, vartill fonden jämlikt 4 § första stycket må tagas i anspråk.
Förklaring som nu sagts jämte intyg enligt 2 § andra stycket må avgivas
till taxeringsnämnd, innan denna fattat beslut rörande taxeringen, eller till
prövningsnämnd i samband med besvär inom den i 119 § taxeringsförordningen
angivna tiden.
Av statsrådsprotokollet i ärendet inhämtas bland annat följande.
Försäljes ett fartyg, som utgjort anläggningstillgång i rörelse, gäller olika
beskattningsregler beroende på om den skattskyldige är ett aktiebolag eller
en ekonomisk förening eller om fråga är om en fysisk person, varmed i före
-
6 Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
varande sammanhang jämställes handelsbolag, kommanditbolag och partrederi.
Aktiebolag och ekonomisk förening skall — såsom framgår av punkt 3 d
första stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen — upptaga
hela det belopp, vilket erhållits vid avyttringen, såsom intäkt av rörelse. Avdrag
får samtidigt ske för vad som i beskattningshänseende återstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet.
Fysisk person och därmed jämställd skattskyldig, som försäljer fartyg,
skall såsom intäkt av rörelse upptaga endast genom försäljningen återvunna
värdeminskningsavdrag. I den mån försäljningssumman överskjuter
den ursprungliga anskaffningskostnaden för fartyget kan det överskjutande
beloppet bli förmål för realisationsvinstbeskattning, nämligen om
fartyget försäljes inom fem år från det fartyget anskaffades. — Det nu sagda
framgår av andra stycket i nyssnämnda anvisningspunkt.
Vad angår avdrag vid taxeringen för avskrivning å levererat fartyg, gäller
att aktiebolag och ekonomisk förening har rätt till fri avskrivning, vilken
rätt för närvarande dock är på visst sätt begränsad, medan övriga skattskyldiga
äger åtnjuta allenast årligt värdeminskningsavdrag, som utmätes med
hänsyn till tillgångens beräknade varaktighetstid. — För båda kategorierna
skattskyldiga finns vissa möjligheter till nedskrivning för prisfall eller pristallsrisk
beträffande beställda men inte levererade fartyg (s. k. nedskrivning
på leveranskontrakt). Enligt riksskattenämndens anvisningar till 1953
års taxering kan sådan nedskrivning under vissa förutsättningar erhållas
med 10—20 procent av det kontraherade priset.
Slutligen må i detta sammanhang erinras om vissa speciella bestämmelser.
Enligt 28 § 2 mom. kommunalskattelagen får ersättning, som uppburits
vid förlust av fartyg, av den skattskyldige fritt fördelas till beskattning på
högst tre år. I förordningen den 11 maj 1951 (nr 230) med provisoriska bestämmelser
om särskilda investeringsfonder för ersättande av förlorade inventarier
och lagertillgångar medges skattskyldig rätt att avsätta försäkringsersättningen
skattefritt till särskild fond, där medlen får innestå i sex
år, under vilka ersättningsanskaffning avses skola ske (de s. k. eldsvådefonderna).
De senaste antydda bestämmelserna medger alltså visst rådrum med beskattningen
av ersättning i anledning av förlisning e. likn. Någon motsvarande
möjlighet finnes emellertid icke när fråga är om ersättning vid försäljning
av fartyg.
Sistnämnda fråga har även vid åtskilliga tillfällen gjorts till föremål för
uppmärksamhet. Här må blott erinras om att Sveriges redareförening i skrivelse
den 2 december 1952 hemställt, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen
förslag till bestämmelser om rätt för rederier att fördela köpeskilling
för fartyg, som avyttrats under åren 1952—1954, på fem år. Föreningen
framhöll därvid bl. a. följande. Efter det senaste världskriget hade många
förväntat, att leveranstiderna för nya fartyg skulle komma att förkortas
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 7
samt att priserna å nytt tonnage skulle sjunka. Så hade ej blivit fallet. Leveranstiderna
för nybeställda fartyg var nu längre än tidigare och anskaffningspriset
för nytt tonnage avsevärt högre än vid krigsslutet. Ett rederi,
som avyttrat ett fartyg, kunde i dagens läge i regel ej erhålla ett ersättningsfartyg
inom tre år. I skrivelsen framhölls vidare, att särskilt de mindre
och medelstora rederierna var i stort behov av att utrangera äldre och ur
driftsynpunkt oekonomiskt tonnage. Av anförda skäl var det ej möjligt för
nämnda rederier att med nu gällande skattebestämmelser vidtaga sadana
ur såväl allmän som privatekonomisk synpunkt nödvändiga rationaliseringsåtgärder.
över denna framställning avgavs, efter remiss, yttranden av kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län ävensom av allmänna ombudet hos mellankommunala
prövningsnämnden. De två förstnämnda remissinstanserna avstyrkte
av principiella skäl framställningen. I övriga remissyttranden underströks
behovet av tonnageförnyelse och svårigheterna att åstadkomma
sådan med skattereglernas nuvarande utformning.
Redareföreningens framställning jämte remissyttrandena överlämnades
den 27 februari 1953 till företagsbeskattningskommittén att tagas i övervägande
av kommittén vid dess utredningsarbete.
Vidare må erinras om att bevillningsutskottet i sitt betänkande nr 18 till
innevarande års riksdag, i anledning av väckta motioner i ämnet, hänvisat
till att spörsmålet om ändrade beskattningsregler vid fartygsförsäljningar
var under prövning hos företagsbeskattningskommittén, vars utredning borde
avvaktas. Samtidigt framhölls att utskottet förutsatte att, därest behov
kunde anses föreligga av omedelbara åtgärder i ärendet, detta måtte beaktas
av kommittén.
Företagsbeskattningskommittén har den 29 september 1953 till finansdepartementet
ingivit skrivelse med förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg.
Det av kommittén utarbetade författningsförslaget har såsom Bihang
fogats vid statsrådsprotokollet.
över kommitténs förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
riksskattenämnden, kommerskollegium, bank- och fondinspektionen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Malmöhus,
Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom Sveriges redareförening,
Sveriges segelfartygsförening, Stockholms, Smålands och Blekinge
samt Skånes handelskamrar, handelskamrarna i Göteborg och Gavle, Sveriges
fiskares riksförbund (med överlämnande av yttrande från Västkustfiskarnas
centralförbund), Svenska bankföreningen samt taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund.
Rörande motiveringen för det i propositionen framlagda förslaget
hänvisar utskottet såvitt densamma ej framgår av här nedan intagna ytt
-
8
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
rande av departementschefen till ovannämnda statsrådsprotokoll. Redogörelsen
härutinnan återfinnes under följande rubriker å nedan angivna sidor
i propositionen, nämligen
Företagsbeskattningskonnnittén, s. 9—15.
Remissyttrandena, s. 15—21.
Specialmotivering till författningsförslaget, s. 26—37.
Som allmän motivering för det i propositionen framlagda förslaget har
departementschefen anfört följande.
Det kan självfallet, såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, resas
invändningar mot regler, som innebär att en viss näringsgren i beskattningshänseende
behandlas enligt speciella regler. Det kan icke bestridas, att företagsbeskattningskommitténs
ifrågavarande förslag i viss mån innebär detta.
Såsom kommittén framhållit har emellertid redan tidigare i lagstiftningen
vissa avsteg från beskattningsprinciperna gjorts beträffande rederinäringen,
nämligen med hänsyn till de speciella förhållanden som i vissa avseenden
föreligger för denna näringsgren. Förutom en stark konjunkturkänslighet
gäller otvivelaktigt, att rederierna arbetar med, relativt sett, särskilt
kapitalkrävande inventarier och så gott som genomgående utan sådana
tillgångar av varulagers natur, varå konsolideringsnedskrivningar kan
göras. Kommittén har lämnat ett exempel på särregler inom beskattningsområdet
som gäller fartyg. Det kan även erinras om att statsmakterna under
det senaste kriget genom särskild tidsbegränsad lagstiftning medgav anstånd
ända upp till tio år med beskattningen av vinst vid fartygsförsäljning för att
därigenom underlätta ersättningsanskaffning.
Såsom av det förut sagda framgår är läget vidare det, att det mindre och
medelstora tonnaget under senare år minskats och starkt föråldrats. Det
föreligger ett uppenbart behov av förnyelse samtidigt som de nuvarande
skattereglerna, i förening med de långa leveranstiderna för nybeställda fartyg,
är ägnade att i viss omfattning försvåra ersättningsanskaffningar. Enligt
lämnade uppgifter råder f. n. även en viss speciell efterfrågan från utlandet
på secondhandtonnage. Ett utnyttjande av den avyttringsmöjlighet
som sålunda öppnas bör befrämjas från det allmännas sida eftersom förutsättningar
därigenom skapas för de önskvärda ersättningsanskaffningarna.
Det bör i detta sammanhang även erinras om det starka intresse för det
mindre och medelstora tonnagets bevarande och förnyelse, för vilket _
såsom kammarrätten erinrat om — militära myndigheter och riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap i tidigare sammanhang givit uttryck.
Bedömes kommitténs förslag ur rent skattemässig synpunkt, bör även understrykas
att förslaget till sin egentliga natur icke innebär skattelindring,
utan allenast en möjlighet att bevara obeskattade vinstmedel för en omedelbar
avskrivning någon tid senare å ett nyanskaffat fartyg. Rederiet får
framdeles ett motsvarande mindre avskrivningsunderlag, vilket visar att
den förmån, varom här är tal, inskränker sig till ett avsteg från principen
om beskattningsårets slutenhet.
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 9
Samtliga remissinstanser har givit förslaget sin anslutning. Av skäl jag
nyss anfört anser jag mig även för egen del kunna biträda detsamma.
Kommittén har förordat en generell utformning av bestämmelserna. Med
hänsyn till det speciella intresset av att det mindre och medelstora tonnaget
vidmakthålles och förnyas skulle kunna göras gällande, att reglerna borde
så utformas att allenast anskaffningen av sådant tonnage skattemässigt
underlättades. Regler av dylik innebörd skulle emellertid komplicera tilllämpningen.
Därtill kommer, såsom kommittén påpekat, att samma principiella
beskattningsproblem föreligger för hela sjöfartsnäringen, varför
det icke vore sakligt motiverat med en sådan begränsning. Kammarrätten,
som ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet, har även förordat en generell
avfattning av bestämmelserna. Kammarrätten har emellertid, utan
att framlägga något förslag i ämnet, därjämte antytt att av försvarspolitiska
skäl ytterligare uppmjukningar i skattereglerna i syfte att stimulera anskaffning
av mindre och medelstort tonnage kunde övervägas.
För egen del biträder jag förslaget om de föreslagna bestämmelsernas generella
avfattning. Frågan om främjande speciellt av anskaffningen av mindre
och medelstort tonnage synes knappast vara av natur att böra lösas genom
åtgärder på beskattningsplanet. Denna fråga är f. ö. under utredning genom
sakkunniga inom handelsdepartementet.
Vad jag i det föregående återgivit från kommitténs framställning föranleder
icke några erinringar från min sida. I anledning av vissa remissinstansers
uttalanden får jag emellertid anföra följande.
En bestämd förutsättning för förslagets genomförande är att garantier
erhålles för att den skatt verkligen erlägges, som påföres fysisk eller juridisk
person vilken verkställt fondavsättning men icke anskaffar något nytt fartyg
inom anståndstiden. Reglerna får inte så utformas att de kan användas för
manipulationer i syfte att uppnå obehöriga skattelättnader. Kommittén har
löst frågan genom kravet på bankgaranti. Detta innebär en intressant nyhet
i skattelagstiftningen, ägnad att på ett ur de skattskyldigas synpunkt smidigt
sätt tillgodose det allmännas säkerhetskrav. Gentemot vad kommerskollegium
härutinnan anfört vill jag som min mening uttala, att kravet på en
bankgaranti ingalunda kan anses som en betungande föreskrift varken i och
för sig eller, än mindre, i förhållande till den förmån som här erbjuds. Även
i ett annat remissyttrande har ifrågasatts huruvida icke svårigheter i vissa
fall kunde uppstå för de skattskyldiga, när det gällde att anskaffa av bank
godtagbar säkerhet för en dylik garanti. I anledning härav vill jag framhålla,
att om försäljningen utgör ett led i nyanskaffningen av fartyg — och
det är endast dessa fall som avses med lagstiftningen — hinder icke bör
finnas att, därest annan av banken godtagbar säkerhet saknas, säkerhet
för garantiförbindelsen lämnas banken sålunda att på av banken spärrat
konto insättes hälften av den del av köpeskillingen, som fondavsättningen
avser.
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Redareföreningen, som icke har något i sak att invända mot att säkerhet
ställes för ett eventuellt skattekrav, har — med tanke på att en bankgaranti
asamkade den skattskyldige viss kostnad, en procent för år av garantibeloppet
— ifrågasatt, om den skattskyldige icke kunde få alternativt insätta
ett mot skatten svarande belopp på spärrat konto i bank. Den skattskyldige
skulle gentemot banken förplikta sig att beloppet skulle användas för erläggande
av den eventuella skatten, varefter banken skulle utfärda bevis
härom. Detta skulle då ersätta den av kommittén förordade bankgarantin.
Med en sådan anordning skulle kostnaden för bankgaranti undvikas.
Förutom att det av redareföreningen föreslagna alternativet skulle komplicera
bestämmelserna bl. a. med hänsyn till de regler som behövde uppställas
för det fall då fysisk person gjort fondavsättning och avlider eller går i
konkurs under anståndstiden, kan framför allt följande anföras mot förslaget.
Redareföreningen har förutsatt, att jämväl i detta fall möjlighet
skulle föreligga att successivt uttaga de »spärrade» medlen för erläggande
av dellikvider; utan sådan möjlighet blev anordningen i huvudsak utan
större värde för de skattskyldiga. Man frågar sig då huruvida banken skulle
åläggas skyldighet kontrollera att uttagen verkligen användes för detta ändamål
och samtidigt, för skattemyndigheternas räkning, infordra annan med
»spärrkontoinsättningen» likvärdig säkerhet. En sådan skyldighet skulle
svårligen kunna föreskrivas. På sin höjd kunde krävas att banken ålades
meddela taxeringsmyndigheterna, när uttag gjordes. I sådant läge fick sedan
ankomma på myndigheterna, att antingen införskaffa annan säkerhet för
det uttagna beloppet eller ock göra en motsvarande återföring till beskattning.
Därvid hade dock garantin för detta skattebelopps erläggande försvunnit.
Det sagda visar, att den av redareföreningen förordade anordningen icke
är godtagbar. Härtill kommer, att med kommitténs förslag den skattskyldige
skulle under hela anståndstiden berättigas räntefritt disponera det belopp,
som eljest skolat inbetalas som skatt. Denna förmån måste anses mer än
väl uppväga kostnaden för bankgarantin. Till räntespörsmålet återkommer
jag emellertid i ett senare sammanhang.
Skånes handelskammare har för sin del ifrågasatt, huruvida icke i stället
för bankgaranti kunde få ställas säkerhet i form av exempelvis statsobligationer,
fastighetsinteckning eller fartygsinteckning. Detta förslag ter sig visserligen
mer genomförbart än redareföreningens, men möter även det vissa
invändningar. Man skulle här ålägga taxeringsmyndigheterna att pröva värdet
av erbjudna säkerheter. Detta skulle innebära en ökad arbetsbelastning
och därjämte en uppgift av bankmässig karaktär, som ligger helt utanför
ifrågavarande myndigheters erfarenheter. Ej heller vore det gärna möjligt
att medge nedsättning i säkerheten allteftersom denna behövde tagas i anspråk
för dellikvider.
Jag kan följaktligen icke heller biträda handelskammarens förslag.
Bank- och fondinspektionen har förklarat att något legalt hinder icke
föreligger mot bankgarantier av den varaktighet, varom här kan bli fråga.
Bevillningsutskottets betänkande nr 9. 11
Men jag vill understryka den av inspektionen samtidigt framhållna synpunkten,
att bankerna bör förskaffa sig betryggande säkerheter.
I anledning av Smålands och Blekinge handelskammares yrkande om att
till investeringsfond för fartyg avsatta medel borde få användas jämväl för
till- eller ombyggnad av fartyg och icke enbart för nyanskaffning får jag
anföra. Med ifrågavarande lagstiftning avses i första hand att undanröja föreliggande
hinder på beskattningsplanet mot ersättningsanskaffning av fartyg.
°Det är från denna utgångspunkt kommittén utarbetat sitt förslag. Visserligen
kan tänkas att en till- eller ombyggnad av ett äldre fartyg medför
kostnader jämförbara med en ersättningsanskaffning och att en sådan tilleller
ombyggnad även ur samhällets synpunkt framstår som till angelägenhetsgraden
likvärdig med en ersättningsanskaffning. Men det torde kunna antagas
att nyssnämnda båda förutsättningar endast mer undantagsvis samtidigt
föreligger. En utvidgning av bestämmelserna på sätt handelskammaren
Ifrågasatt är vidare ägnad att i flera hänseenden komplicera bestämmelserna.
Det bör nämligen icke ifrågakomma att medge fondmedlens användande
jämväl för att täcka reparationskostnader. Då, vid klassning av fartyg
eller eljest, reparationer måste antagas mången gång ske samtidigt med
att en till- eller ombyggnad verkställes, uppkommer lätt problem om kostnadernas
fördelning i olika hänseenden, vilka i sin tur kan föranleda skatteprocesser.
Med hänsyn till konstruktionen med en bankgaranti som måste
ges en i tiden något så när klar begränsning — jag hänvisar till vad bl. a.
bank- och fondinspektionen anfört härom — bör alla sådana bestämmelser
undvikas, vilka kan förutses föranleda meningsmotsättningar vid tillämpningen.
......
Av det sagda framgår att jag icke anser mig böra biträda handelskammarens
förslag.
I samband härmed får jag beröra det i fiskeriorganisationernas remissyttranden
framförda önskemålet, att investeringsfond skulle få användas for
köp av ny motor1 i samband med förvärv av begagnad båt. Denna fråga ligger
annorlunda till än det nyss berörda spörsmålet om möjlighet att anvanda
investeringsfond för till- och ombyggnadsarbeten å fartyg. I nu förevarande
fall sker en egentlig ersättningsanskaffning, i det en ny om än i andra hand
förvärvad båt inköpes. Ersättningsanskaffningen synes, om den nya motorn
förvärvas samtidigt med båten eller i allt fall under samma beskattningsår,
omfatta jämväl förvärvet av motor. Detta får anses vara innebörden av de
föreslagna bestämmelserna och behöver inte särskilt anges i författningstexten.
Av det sagda framgår emellertid även, att om motor utbytes utan att
detta äger samband med att båten byter ägare, investeringsfonden icke kan
användas för avskrivning av den nya motorn.
Vad angår det av samma organisationer uttalade önskemålet, att nu ifrågavarande
bestämmelser skulle tjäna jämväl det ändamålet att den, som avyttrade
fiskebåt eller andel däri, ägde fördela den skattepliktiga vinsten av
bålförsäljning på sådant sätt att lindring i den progressiva beskattningen
erhölls, får jag framhålla, att reglerna icke bör utformas från denna syn
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
punkt. För dessa fall far hänvisas till de nyligen utfärdade bestämmelserna
om inkomstberäkning vid s. k. ackumulerad inkomst.
Slutligen må här något beröras det av Smålands och Blekinge handelskammare
upptagna spörsmålet om kommittéförslagets samband med gällande
bestämmelser om förmånsrätt för skatt.
Äter.föres fondavsättningen till beskattning, medför detta en häremot svarande
ökning av den skattskyldiges inkomstskatt. I princip gäller beträffande
denna som i fråga om all annan skatt, att densamma bör erläggas preliminärt
under det beskattningsår då återföringen sker. I den mån så sker
blir icke aktuellt att göra garantiförbindelsen gällande. Skulle den skattskyldige
i dylikt fall gå i konkurs, är läget icke annorlunda än det då vilken som
helst skattskyldig, som gjort inbetalning av preliminär skatt, försätts i konkurs.
Har skatten, helt eller delvis, icke inbetalts preliminärt, påföres den
skattskyldige kvarstående skatt i vanlig ordning. Det är först om denna icke
erlägges i behörig ordning, som garantiförbindelsen skall göras gällande.
Tages garantiförbindelsen i anspråk, uppkommer en bankens fordran gentemot
den skattskyldige. Med vilken förmånsrätt en sådan fordran kan i
konkurs göras gällande, sammanhänger med den form för säkerhet som
banken betingat sig. Har den skattskyldige ställt pant för bankgarantin i
samband med att denna erhölls, alltså 7 å 8 år tidigare då fartygsförsäljningen
skedde, kan detta icke rimligen motivera varken att bankens eventuella
förmånsrätt skulle följa särskilda regler eller att staten eftergav sitt
krav på garantins infriande. Det är ju just för att säkerställa det allmännas
skattekrav, vilket genom anståndstiden blivit mer riskfyllt, som kravet på
garanti måste upprätthållas.
Utskottet. I den förevarande propositionen har framlagts förslag om provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat
fartyg.
Såsom framgar av den i det föregående lämnade redogörelsen skall vad som
erhålles vid försäljning av fartyg som regel helt eller delvis upptagas såsom
intäkt av rörelse. För att den fria avskrivningen eller — så länge de tillfälliga
inskränkningarna i densamma gäller — den s. k. nettometoden skall kunna
användas, erfordras att avyttring och ersättningsanskaffning skett samma
beskattningsår. Då för närvarande leveranstiderna på nytt tonnage är avsevärda
medför detta en högst betydande inskränkning i möjligheten till sådan
avskrivning.
Sådana skattskyldiga, som icke åtnjuter rätt till fri avskrivning, partrederier
och fysiska personer, äger icke heller tillämpa den s. k. nettometoden.
Även om ett nytt fartyg anskaffats under samma beskattningsår som försäljning
skett får sålunda avdrag för värdeminskning av det nya fartyget endast
åtnjutas enligt reglerna om s. k. bunden avskrivning.
Av det sagda framgår, att skattskyldig, som i dagens läge försäljer ett fartyg,
i många fall nödgas upptaga köpeskillingen helt eller delvis såsom intäkt
av rörelse utan att kunna göra motsvarande avskrivningar å anskaffat
13
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
tonnage. Detta förhållande jämte rådande kreditrestriktioner och den kraftiga
prisstegringen å nytt tonnage torde vara ägnat att avsevärt försvara en
ersättningsanskaffning, som ur många synpunkter ter sig önskvärd. Detta
synes i främsta rummet gälla mindre och medelstora fartyg, vilka ofta äges
av enbåtsrederier eller fiskelag, vilka icke har möjlighet till avskrivning å
andra objekt. Det har i propositionen påvisats, att detta tonnage är i starkt
behov av förnyelse samt att även från det allmännas sida visst intresse härför
förefinnes.
Om således en ändring av gällande beskattningsregler är önskvärd ur synpunkten
att ersättningsanskaffning av fartyg bör av det allmänna underlättas,
bör i sammanhanget även beaktas sambandet mellan dylik anskaffning
och möjligheten att utom landet vinna avsättning för äldre fartyg.
Mot bakgrunden av här antydda förhållanden har företagsbeskattningskommittén
framlagt det förslag i ämnet, som ligger till grund för den förevarande
propositionen. I propositionen föreslås, att skattefri avsättning till
särskild investeringsfond skall få göras med belopp motsvarande det, varmed
den skattepliktiga nettointäkten av rörelse i anledning av fartygsförsäljning
eljest skulle ha ökat. Sådan fond är avsedd att användas vid framtida
ersättningsanskaffningar av fartyg, därvid det nya fartyget i beskattningshänseende
skall anses avskrivet med belopp motsvarande de ianspråktagna
fondmedlen. Denna avsättning innebär alltså ett uppskjutande av beskattningen
till dess motsvarande avskrivning kan verkställas. Den föreslagna
lagstiftningen har utformats så att den i största möjliga utsträckning överensstämmer
med motsvarande föreskrifter rörande de s. k. eldsvådefonderna.
Sålunda föreslås lagstiftningen i avvaktan på resultatet av kommitténs
egentliga utredningsuppdrag böra ges allenast provisorisk karaktär och att
avdrag skall få verkställas vid 1954—1956 års taxeringar. Ersättningsanskaffningen
skall verkställas inom sex år. Eljest återföres fondavsättningen jämte
på visst sätt beräknad ränta till beskattning. Vidare föreslås, att den skattskyldige
för att få åtnjuta avdrag skall ställa bankgaranti för det skattebelopp,
schematiskt beräknat till hälften av avdraget, som kan komma att påföras
om någon ersättningsanskaffning icke kommer till stånd.
Ett betydelsefullt stadgande föreslås därjämte gälla i den mån nytt fartyg
anskaffas under samma år som försäljning skett, nämligen att vinsten
vid försäljningen skall i första hand användas för avskrivning av sådant fartyg.
Då i detta fält någon avsättning till investeringsfond icke behöver verkställas,
innebär detta, att de skattskyldiga, vilka icke äger rätt till fri avskrivning,
får lagstadgad rätt att använda den s. k. nettometoden.
Sistnämnda spörsmål har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Vid 1952 års riksdag väcktes motionsvis yrkande om cn utvidgning
av den s. k. nettometoden till att avse jämväl försäljning och anskaffning av
fartyg, som nyttjades i rörelse bedriven av fysisk person. Samma års bevillningsutskott
erinrade i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 52 om de
speciella förhållanden, som rådde i fråga om den mindre skeppsfarten ävensom
det yrkesmässiga fisket och vilka medfört, att dessa näringsgrenar be
-
14 Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
drevs i andra företagsformer än aktiebolag eller ekonomisk förening. Sålunda
drevs de flesta mindre fraktfartygen av partrederier och det stora flertalet
fiskebåtar innehades av fysiska personer. Utskottet delade motionärernas
uppfattning, att beskattningsreglerna på förevarande område icke vore
tillfredsställande, men var å andra sidan icke då berett att förorda den av
motionärerna anvisade lösningen. Utskottet föreslog i stället, att försäljning
av fartyg skulle undantagas från de då nyligen införda bestämmelserna om
beskattning vid försäljning av inventarier i rörelse. Av vad ovan anförts
framgar, att nämnda motionsyrkande tillgodosetts i det föreliggande författningsförslaget.
I sammanhanget vill utskottet även erinra om följande. Som av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår må försäkringsersättning för förlorat
fartyg fördelas på tre år. Vid tillkomsten av denna bestämmelse diskuterades
även att införa samma bestämmelse beträffande köpeskilling för
försålt fartyg, men betänkligheter ansågs då möta häremot. Emellertid inlördes
under krigsåren bestämmelser av innebörd, att under krigsåren influtna
försäkringsersättningar och köpeskillingar för fartyg fick upptagas till beskattning
under ett eller flera år till och med taxeringsåret 1952.
I motioner vid 1953 års riksdag hemställdes, att för beskattningsåren 1952
1954 måtte införas i huvudsak motsvarande bestämmelser som nyssnämnda
under krigsåren gällande beträffande försäkringsersättning och köpeskilling
för fartyg med rätt till anstånd med beskattningen i fem år. Samma års
bevillningsutskott anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 18,
att det föreliggande spörsmålet hänskjutits till företagsbeskattningskommitténs
behandling samt att resultatet av denna behandling borde avvaktas innan
lagstiftningsåtgärder vidtoges. Utskottet framhöll vidare att motionernas
syfte såvitt anginge uppburna försäkringsersättningar syntes tillgodosett
genom ovannämnda bestämmelser om de s. k. eldsvådefonderna. Genom det
föreliggande propositionsförslaget har även de avsedda motionerna blivit till
sitt syfte helt tillgodosedda.
Enligt utskottets mening utvisar det i propositionen redovisade utredningsmaterialet,
att en lättnad i gällande bestämmelser på ifrågavarande område
är påkallad. Utskottet uttalar sin tillfredsställelse över att förslag i ämnet
kunnat föreläggas riksdagen i så god tid att de föreslagna bestämmelserna
blir tillämpliga redan vid årets taxering.
De betänkligheter som kan anföras mot en särbehandling i beskattningshänseende
av en viss näringsgren finner utskottet för sin del icke böra hindra
genomförandet av åtgärder, vilka med hänsyn till rådande förhållanden kan
anses erforderliga, helst som liknande åtgärder tidigare genomförts på hithörande
område. Det synes emellertid utskottet principiellt riktigt att, i avvaktan
på det slutliga resultatet av företagsbeskattningskommitténs utredningsarbete,
den förevarande lagstiftningen, på sätt föreslagits, ges allenast provisorisk
karaktär.
Utskottet finner det därvid lämpligt, att man sökt erhålla överensstämmelse
med bestämmelserna om de s. k. eldsvådefonderna. Såsom kommittén
15
Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
framhållit synes övervägande skäl tala för att avdragsrätten begränsas till
den del av försälj ningsvinsten, som skall upptagas såsom intäkt av rörelse.
Det torde endast i undantagsfall inträffa, att realisationsvinst vid fartygsförsäljning
uppkommer, då ju försäljningen i så fall skall ha skett inom fem
år från förvärvet. Därvid må även beaktas de uppmjukningar i realisationsvinstbeskattningen,
som skedde år 1951.
Den i det föreliggande förslaget mera påtagliga avvikelsen från de bestämmelser,
som gäller i fråga om eldsvådefonderna och övriga investeringsfonder,
är den föreslagna bestämmelsen om bankgaranti. De årliga kostnaderna
härför beräknas för den skattskyldige till en procent av garantibeloppet.
Denna fråga har berörts i åtskilliga av remissyttrandena. Här må endast
nämnas, att bank- och fondinspektionen i princip ansett sig kunna godtaga
förslaget samt att Svenska bankföreningen icke haft någon erinran mot detsamma.
Redareföreningen har emellertid med hänsyn till förenämnda kostnad
ifrågasatt, huruvida den skattskyldige icke kunde få alternativt insätta
ett mot skatten svarande belopp på spärrat konto i bank, med förpliktelse
gentemot banken att beloppet skulle användas för erläggande av den eventuella
skatten. Härom skulle banken utfärda bevis.
Såsom i propositionen framhållits synes det vara en bestämd förutsättning
för förslagets genomförande, att tillfredsställande garantier erhålles för att
reglerna icke låter sig användas i syfte att uppnå obehöriga skattelättnader.
Därvid synes kommitténs förslag om en bankgaranti utgöra en ändamålsenlig
lösning såväl ur det allmännas synpunkt som även ur de skattskyldigas.
Kravet på en bankgaranti kan icke anses såsom betungande, i varje
fall icke i förhållande till de förmåner, som den föreslagna lagstiftningen erbjuder.
Med hänsyn härtill ävensom till de svårigheter av teknisk natur som
enligt vad departementschefen påvisat redareföreningens förslag skulle innebära
förordar utskottet att garantifrågan löses på det i propositionen föreslagna
sättet.
Utskottet ger även sin anslutning till propositionsförslaget i vad avser de
däri upptagna reglerna om ränta på belopp, som återföres till beskattning.
Den i propositionen föreslagna bestämmelsen, att den s. k. nettometoden
skall få tillämpas även av dem som icke äger rätt till fri avskrivning har
utformats så, att det därvid skall anses som om avsättning till investeringsfond
skett och tagits i anspråk under samma år. Någon verklig fondavsättning
behöver icke ske, och någon bankgaranti är icke erforderlig. Det synes
utskottet som om detta innebär en godtagbar lösning på förevarande problem,
vilket ju såsom ovan anmärkts tidigare varit föremål för uppmärksamhet
i riksdagen. Det måste anses tillfredsställande alt det varit möjligt
att utan komplicering av dessa bestämmelser inarbeta desamma i förevarande
lagstiftning.
Innehållet i övrigt i förevarande proposition föranleder ej erinran eller
eljest till särskilt yttrande från utskottets sida.
16 Bevillningsutskottets betänkande nr 9.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 9, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning med provisoriska bestämmelser
om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg
Stockholm
den 2 februari 1954.
På bevillningsutskottets vägnar:
ADOLV OLSSON.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Franzon, Gustaf
Elof sson, Velander, Söderquist, Niklasson, Damström, Englund* och Snygg;
samt
från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby, Orgård,
Sundström, Sjölin, Jonsson i Skedsbygd, Brandt, Kollberg, Edström*
och Henriksson.
* Icke närvarande vid justering av betänkandet.
547084. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:56 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av punkt 3 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelage a1 i texten