Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
1954-03-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1954:11, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
1
Nr 11.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1
mom. och 3 § 1 mom. förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 29 januari 1954 dagtecknad, till bankoutskottet hänvisad
proposition, nr 84, har Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda
utdrag ur statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen fogade förslag
till förordning om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken:
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom. förordningen den
21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken* skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives.
2 §•
Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
20 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
3 §•
Mom. 1. I vad mån i postsparbanken innestående medel må kunna utbekommas
vid anfordran eller först efter förutgången skriftlig uppsägning,
1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se SFS 1946: 218.
1 llihang till riksdagens protokoll 1954. S samt. Nr 11.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
äger generalpoststyrelsen bestämma. I intet fall må dock fordras längre
uppsägningstid än tre månader, räknat från den dag, uppsägningen skett.
Generalpoststyrelsen äger---behörighet härtill.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren
nr 413 av herr Bergh och inom andra kammaren nr 532 av herr Braconier.
I motionerna, som är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen.
Beträffande motiveringen för Kungl. Maj :ts förslag ävensom i fråga om
de skäl som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får utskottet i den
man ej redogörelse därför lämnas i det följande hänvisa till propositionen
och motionen I: 413.
Enligt 2 § 1 mom. andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken
ej ökas utöver 10 000 kr. eller, där fråga är om tillgodohavande
enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kr. annorledes
än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.
Postsparbankens inlåningsrätt har alltsedan bankens inrättande varit begränsad
till visst belopp. Enligt 1883 års postsparbanksförordning gottgjordes
ursprungligen icke på en och samma motbok ränta för högre belopp än
1 000 kr. Detta belopp höjdes sedermera den 15 maj 1891 till 2 000 kr och
den 17 december 1920 till 5 000 kr. Vid den omorganisation av postsparbanken,
som beslutades av 1922 års riksdag, bibehölls insättningsmaximum
vid 5 000 kr. men samtidigt medgavs att, oavsett denna gräns, insättningsbeloppet
fick okas genom upplupen räntas läggande till kapitalet. Den nuvarande
maximigränsen, 10 000 kr., fastställdes genom förordning den 24
maj 1946 (nr 218). 8
I skrivelse den 3 mars 1953 har generalpoststyrelsen hemställt om sådan
ändring av postsparbanksförordningen, att dels en och samma persons tillgodohavande
hos postsparbanken får uppgå till högst 30 000 kr., upplupna
räntor har icke inräknade, och att dels den i förordningen medgivna längsta
uppsägningstiden för tillgodohavanden ökas från en månad till tre månader.
I sin framställning har generalpoststyrelsen bl. a. framhållit följande.
,,iu111 lla" O ouu un 1U uuu kr. — hänsyn
omsorgen om postsparbankens ekonomi __
''T “ höjningen av insättningsmaxihänsynen
till spararnas intressen och
on]i — kun åberopas även nu. Som yt
-
Bankoutskottets utlåtande nr It.
3
terligare skäl kan det sedan år 1946 starkt reducerade penningvärdet anföras.
Enbart detta motiverar en höjning av insättningsmaximum till inemot
15 000 kr. En dylik begränsad höjning skulle emellertid i realiteten endast
innebära ett återställande av det utrymme för insättningar i postsparbanken
som erhölls, när nuvarande insättningsmaximum fastställdes år 1946.
Behovet att ge banken möjlighet att i större utsträckning mottaga mera betydande
sparbelopp skulle alltså icke tillgodoses. För att vinna detta syfte
måste en väsentligt kraftigare höjning av insättningsmaximum vidtagas.
Vid sina överväganden härom har styrelsen funnit, att skäl kan anföras
för en höjning av maximibeloppet upp till den för inlåning i sparbankerna
f. n. gällande maximigränsen, 50 000 kr. En sådan utvidgning av inlåningsrätten
är emellertid icke direkt påkallad av det nu aktuella behovet. Styrelsen
har därför ansett sig böra stanna vid att föreslå, att maximibeloppet för
insättning i postsparbanken höjes från nuvarande 10 000 kr. till 30 000 kr.
En höjning av insättningsmaximum i enlighet med detta förslag påkallar
en ändring av bestämmelserna rörande uppsägningstiden för lyftande av
medel insatta i postsparbanken. Enligt 3 § 1 mom. postsparbanksförordningen
äger generalpoststyrelsen bestämma i vad mån innestående medel
må kunna utbekommas vid anfordran eller först efter lörutgången skriftlig
uppsägning. I intet fall må dock fordras längre uppsägningstid än en
månad, räknat från den dag uppsägningen skett. Enligt av styrelsen i allmänna
poststadgan meddelad föreskrift bör uppsägning i allmänhet verkställas
för belopp av högst 5 000 kr. två veckor och för belopp överstigande
5 000 kr. en månad före den dag, då medlen skall lyftas. När så begäres,
medges dock i allmänhet tidigare utbetalning än nu sagts, om den kan ske
utan olägenhet.
Bestämmelserna om att längre uppsägningstid än en månad icke får fordras
har gällt alltsedan år 1912. Maximibeloppet för tillgodohavande i postsparbanken
var då 2 000 kr. Oaktat insättningsmaximum sedermera successivt
höjts till nuvarande belopp, 10 000 kr., har någon utökning av uppsägningstiden
hittills icke ansetts erforderlig. Ur likviditetssynpunkt behövs
icke heller nu någon ändring härutinnan. En höjning av insättningsmaximum
till 30 000 kr. utan samtidig skärpning av uppsägningsvillkoren skulle
emellertid kunna få till följd, att större kortvariga spardepositioner i icke
önskvärd omfattning kom att tillföras postsparbanken. Styrelsen föreslår
därför, att den längsta medgivna uppsägningstiden utökas från en till tre
månader. Praktiska skäl torde dock göra det nödvändigt att kombinera uppsägningsvillkoren
med en regel om s. k. ränterabatt vid förtidsuttag, liknande
de bestämmelser, som i detta hänseende tillämpas av sparbanker och affärsbanker.
Styrelsen är emellertid icke nu beredd att föreslå en sådan regel.
Därest styrelsens hemställan om höjning av postsparbankens insättningsmaximum
och ändring av bestämmelserna rörande uppsägningstiden faifalles
av statsmakterna, kommer styrelsen att la upp frågan om ränterabattering
i en särskild framställning till Kung], Maj:t.
Över generalpoststyrelsens framställning bar yttranden avgivits av bankoch
fondinspektionen, sparbanksinspektionen, fullmäktige i riksbanken,
Svenska sparbanksföreningen och Svenska bankföreningen.
Bank- och fondinspektionen anför, att eu höjning av insättningsmaximum
till inemot 15 000 kr. är motiverad av den penningvärdesförsämring, som
inträffat sedan år 1946, och inspektionen har därför icke något att erinra
4
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
mot att det höjes till nämnda belopp. En höjning därutöver, särskilt om
den skulle bli så betydande som föreslås, skulle emellertid kunna fä konsekvenser
för övriga kreditinrättningars möjlighet att draga till sig sparmedel
och därmed åstadkomma en förskjutning av dessa inrättningars arbetsuppgifter,
som kunde rubba balansen inom den nuvarande kreditorganisationen.
Till närmare utveckling av dessa synpunkter anför inspektionen
följande.
Om insättningsmaximum hos postsparbanken bestämmes till 30 000 kr.,
innebär detta, att banken — liksom andra sparbanker samt affärsbankerna
och centralkassorna för jordbrukskredit — kan fungera som förvaltare av
även det medelstora sparkapitalet. Den skillnad som i detta hänseende
hittills upprätthållits mellan postsparbanken och de övriga nyssnämnda
kreditinrättningarna, skulle sålunda försvinna. Måhända skulle detta till
en början, trots de fördelar i fråga om antalet kontor, öppethållande in. m.,
som postsparbanken kan bjuda sina kunder, icke i mera påtaglig grad påverka
sparmedelsströmmens inriktning, men efterhand som allmänheten
vande sig att betrakta postsparbanken såsom icke blott en inrättning för
hushållsräkningar och mindre sparkapital utan även som mottagare och
förvaltare av större insättningar, kunde läget bli annorlunda, allra helst
som man väl i detta senare läge med visst fog kunde överväga eu höjning av
inlåningsräntan. Komme en sådan till stånd hos postsparbanken, finge man
säkerligen räkna med en betydande ökning av postsparbankens inlåning,
vilket måhända främst komme att gå ut över sparbankerna.
Gentemot det sålunda anförda kan A-isserligen invändas, fortsätter inspektionen,
att någon förändring i räntevillkoren för postsparbanken icke
i detta sammanhang förts på tal, och att det är Kungl. Maj :t, som har att
avgöra räntan å postsparbankens inlåning, vilket innebär viss garanti för
att tillräcklig hänsyn skall tagas till de allmänna verkningar för kreditorganisationen
i stort, som en ensidig förändring av postsparbankens inlåningsränta
skulle föra med sig. Vidare kan göras gällande, att utvecklingen avpostsparbankens
inlåning efter den senaste höjningen av inlåningsmaximum
icke ger anledning till antagande, att man vid bifall till framställningen
skulle få emotse någon mera betydande eller snabb ökning av inlåningen
i större poster. Otvivelaktigt kommer dock inlåningen av detta slag
efter hand att stiga till icke oväsentliga belopp, varmed alltså postsparbankens
möjligheter — och givetvis även skyldigheter — att bidraga till kreditförsörjningen
i motsvarande mån ökas. Då de kreditanspråk, vilka postsparbanken
sedan länge varit inriktad på att tillmötesgå — främst statliga och
kommunala — kan antagas under ett antal år framåt mer än väl motsvara
den''väntade inlåningsökningen, torde denna icke behöva innebära, att
andra kreditinrättningar berövas medel, som eljest skolat användas för
behov, vilka dessa inrättningar traditionellt plägat tillgodose.
Inspektionen har därför, om ock med viss tvekan, kommit till den uppfattningen,
att ämbetsverket icke bör motsätta sig att inlåningsmaximum
hos postsparbanken höjes till 30 000 kr. Härvid har emellertid inspektionen
ansett sig böra förutsätta, att postsparbanken icke går utanför den kreditgivning,
som inrättningen traditionellt sysslat med, d. v. s. placeringar i
obligationer, kommunlån och större fastighetskrediler; skulle eu sådan omläggning
av riktlinjerna för postsparbankens kreditpolitik vara åsyftad eller
komma att längre fram aktualiseras, anser inspektionen, att frågan härom
bör bli föremål för eu mera ingående och allsidig prövning.
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
5
Såsom generalpoststyrelsen framhållit torde, därest inlåningsmaximum
höjes, viss justering av bestämmelserna om uppsägningstiden böra ske. Mot
vad härutinnan föreslagits, har inspektionen icke något att erinra.
Sparbanksinspektionen anser, att en så långt gående höjning av postsparbankens
insättningsmaximum, som i framställningen begäres, icke kan anses
vara tillräckligt motiverad. Utan förnyad prövning av grunderna för postsparbankens
ställning i nämnda hänseende — varvid återverkningarna på de
enskilda sparbankernas rörelse bör särskilt uppmärksammas — synes enligt
inspektionen höjningen av insättningsmaximum för postsparbanken icke nu
böra gå utöver 15 000 kr.
Inspektionen tillstyrker generalpoststyrelsens förslag beträffande förlängning
av uppsägningstiden.
Inspektionen framhåller vidare, att sedan insättningsmaximum för postsparbanken
höjts år 1946 ingav snart därefter även svenska sparbanksföreningen,
svenska bankföreningen och svenska jordbrukskreditkassan framställningar
till Kungl. Maj:t om höjning även för av dem företrädda bankinrättningars
del av maxima för motboksräkning, resp. sparkasseräkning.
Höjningar kom i samtliga fall till stånd genom beslut av 1948 års riksdag.
Förevarande framställning från generalpoststyrelsen kan, om den bifalles,
vara ägnad att utlösa liknande reaktioner även denna gång från
nämnda sammanslutningar och centrala organ. Inspektionen ifrågasätter
därför om icke de bestämmelser om individuell insättningsbegränsning, som
införts för olika bankinrättningar, borde upptagas till behandling i ett sammanhang
och lämpligen i samband med den nya lagstiftning som förberedes
för såväl affärsbanker som sparbanker och jordbrukets kreditkassor.
Fullmäktige i riksbanken, som erinrar om att ny lagstiftning förberedes
beträffande affärsbanker, sparbanker och jordbrukskasserörelsen, anför, att
det har förutsatts, att frågan om gränsdragningen mellan de olika kreditinstitutens
verksamhetsområden härvid kommer att beaktas. Därmed aktualiseras
måhända spörsmålet, om den skillnad, som med avseende på kapitalanskaffningen
och verksamhetens ändamål förefinnes mellan olika kreditinstitut,
bör markeras genom bestämmelser om individuell begränsning av
inlåningen på sparkasse- eller motboksräkning. Fullmäktige vill icke föregripa
sitt ställningstagande till denna fråga utan antyder endast, att det
måhända kan ifrågasättas, om det numera finnes några rationella grunder
för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna
begränsa just inlåningen på sparkasse- eller motboksräkning, medan övrig
inlåning icke är underkastad begränsning i vad avser varje enskild insättare.
Fullmäktige har icke kunnat finna några skäl varför för postsparbanken
skulle gälla lägre insättningsmaximum än för sparbankerna. Fullmäktige
har därför intet att erinra emot att beloppet höjes till av generalpoststyrelsen
föreslagna 30 000 kr. För att höjningen icke skall få till följd att
stora och kortsiktiga insättningar tillföres postsparbanken, bör den icke
vidtagas utan all samtidigt uppsägningsvillkoren skärpes på sätt generalpoststyrelsen
föreslår.
Svenska sparbanksföreningen framhåller, all eu ändring av postsparbankens
insättningsmaximum icke bör ske isolerat från de liknande spörsmål,
6
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
som gäller övriga sparinstitut. Så länge postsparbanken uteslutande verkade
såsom en institution för småsparande och dess verksamhet därmed kom att
ha mindre betydelse för de allmänna förhållandena på kapitalmarknaden, var
det kanske av mindre betydelse, hur dess verksamhet avgränsades. Numera,
när postsparbankens insättarbehållning nalkas 3 miljarder kr., är det uppenbart,
att den föreslagna tredubblingen av dess insättningsmaximum får
andra och mera svåröverskådliga verkningar på kapitalmarknaden, än man
hittills behövt räkna med. Föreningen hemställer därför, att förevarande
framställning upptages till prövning vid den allmänna och samtidiga omprövning
av lagstiftningen för övriga sparinstitut, som enligt uppgift är förestående.
Svenska bankföreningen uttalar, att enligt dess mening kan viktiga principiella
skäl åberopas mot den föreslagna höjningen av maximigränsen, varför
den för sin del bestämt avstyrker höjningen. Även med den höjning som må
anses betingad av penningvärdets fall, d. v. s. 15 000 kr., bör enligt föreningens
mening anstå till dess motsvarande frågor för övriga kreditinstituts del
kan upptagas till prövning i ett sammanhang.
Departementschefen har bland annat anfört följande:
I förevarande framställning har generalpoststyrelsen hemställt om en höjning
av det för insättningar på motbok hos postsparbanken föreskrivna
maximibeloppet. Sedan år 1946 har detta utgjort 10 000 kr., och styrelsen
föreslår nu att det höjes till 30 000 kr. Som skäl härför anför styrelsen
bland annat den försämring av penningvärdet, som ägt rum, sedan maximibeloppet
senast höjdes och som medfört, att insättarnas behållningar hos
banken tenderat att öka parallellt med den allmänna penningomsättningen.
Detta har bl. a. lett till att konton med behållningar på över 5 000 kr. ökat
till inemot 100 000 st. och att därav ca 10 000 på grund av räntekrediteringar
m. m. överskridit det nu föreskrivna maximibeloppet. Enbart på
grund av penningvärdesförsämringen borde en höjning av insättningsmaximum
intill 15 000 kr. vidtagas, om icke innehavarna av dessa konton, i
högre grad än tidigare var fallet, skall tvingas att placera sitt sparande i
andra bankinrättningar.
Den ytterligare höjning till 30 000 kr., som styrelsen förordar, motiveras
med att de större insättarbehållningar, som däremot skulle bli möjlig,
skulle skapa ett gynnsammare förhållande mellan postsparbankens inkomster
och utgifter. Styrelsen räknar nämligen med, att administrationskostnaderna
för ett insättarkonto blir lägre i förhållande till insatt kapital och
ränteinkomsten på detta, ju större behållningen på kontot är. Räntabiliteten
skulle därför kunna förbättras bl. a. genom att de insättare som så önskar,
beredes tillfälle att placera större belopp i postsparbanken, än nuvarande
insättningsmaximum medger.
I sina yttranden över framställningen har svenska sparbanksföreningen
och svenska bankföreningen yrkat, att frågan om en höjning av postsparbankens
insättningsmaximum skall få anstå för att upptagas i samband
med andra frågor, som är aktuella på banklagstiftningens område. Spar
-
Bankoutskottets utlåtande nr 11.
7
banksinspektionen har i sitt yttrande, liksom svenska bankföreningen, erinrat
om de uttalanden, som vid postsparbankens inrättande och även senare
gjorts om att bankens uppgift vore att uppsamla och göra fruktbara de små
besparingarna samt att, sedan dessa vuxit till mera avsevärda belopp, förmedla
en varaktigare placering till högre ränta, än postsparbanken kan ge.
Inspektionen anför, att en höjning av insättningsmaximum till mer än som
betingas av penningvärdesförsämringen eller ca 15 000 kr., icke bör företagas
utan en förnyad prövning av dessa grunder för postsparbankens ställning.
Inspektionen ifrågasätter därjämte hållbarheten av de skäl av kostnadsmässig
art, som postsparbanken anfört för en höjning utöver nämnda
belopp. Med hänsyn till de sannolika önskemål hos andra bankinrättningar
om motsvarande förändringar av för dem gällande insättningsmaxima, förordar
inspektionen slutligen, att ändringen av insättningsmaximum för
postsparbanken får anstå, för att prövas i samband med de ändringar i banklagstiftningen
i övrigt, som förberedes.
Bankofullmäktige och bank- och fondinspektionen tillstyrker i sina yttranden
en höjning av insättningsmaximum till 30 000 kr. Den senare myndigheten
gör det dock med en viss tvekan. Bankofullmäktige ifrågasätter i
sammanhanget, om det numera finns några rationella grunder för att vid
sidan av de allmänna inlånings- och likviditetsbestämmelserna begränsa just
inlåningen på sparkasse- och motboksräkningar och uttalar därjämte, att
fullmäktige icke kunnat finna skäl, varför för postsparbanken skall gälla
lägre insättningsmaximum än för sparbankerna för vilka motsvarande belopp
i princip uppgår till 50 000 kr.
Vid prövningen av generalpoststyrelsens framställning och de erinringar,
som anförts mot den, har jag i samråd med chefen för finansdepartementet
kommit till, att det förhållandet, att lagstiftningen för bl. a. affärsbanker och
sparbanker i en nära framtid kan bli föremål för en omprövning, icke kan
anses lägga hinder i vägen för att generalpoststyrelsens önskemål i viss utsträckning
tillmötesgås. Jag har även funnit det rimligt, att postsparbanken
redan nu medges en höjning av insättningsmaximum till 20 000 kr. Genom
denna höjning, som går utöver vad enbart penningvärdesförsämringen
motiverar, skapas bättre möjligheter att i framtiden bedöma, vilket intresse
för större insättningar i banken, som föreligger hos allmänheten och vilka
verkningar sådana kan få på bankrörelsens räntabilitet. Jag tillstyrker sålunda
en höjning av postsparbankens insättningsmaximum till 20 000 kr.
Generalpoststyrelsen har vidare föreslagit, att i samband med den ändring
av insättningsmaximum, som styrelsen förordat, den i postsparbanksförordningen
föreskrivna uppsägningstiden för tillgodohavanden i postsparbanken
skall utökas från eu till tre månader. I denna fråga har bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen samt bankofullmäktige yttrat sig och
tillstyrkt förslaget. Även om jag icke anser mig nu böra acceptera hela den
höjning av insättningsmaximum, som styrelsen förordat, anser jag, att den
nu berörda ändringen bör vidtagas. Därigenom blir det möjligt att förhindra,
att de större insättningar, som höjningen av postsparbankens insättningsmaximum
kan medge, blir av alltför kortfristig karaktär. Jag förordar så
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr It.
lunda, att 3 § postsparbanksförordningen ändras i enlighet med styrelsens
förslag.
Utskottet. I propositionen föreslås en höjning av postsparbankens insättningsmaximum
till 20 000 kronor samt att den i postsparbanksförordningen
föreskrivna uppsägningstiden för tillgodohavanden i postsparbanken skall
utökas från en till tre månader. Enligt vad utskottet inhämtat kan förslag
om ny lagstiftning väntas i en nära framtid för sparbanker, affärsbanker
och jordbrukskreditkassor. I samband härmed kommer givetvis också insättningsmaximum
att omprövas, och tillfälle gives då att överväga frågan
om insättningsmaximum för de olika slagen av banker i ett sammanhang.
Med hänsyn härtill finner utskottet, att höjningen av insättningsmaximum
för närvarande bör begränsas till det belopp som är motiverat av hänsyn
till penningvärdesförsämringen, d. v. s. 15 000 kronor. Förslaget om ändring
av uppsägningstiden biträdes av utskottet.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit viss
ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1
och § 3 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken — måtte, med avslag å motionerna
I: 413 och II: 532, för sin del antaga nämnda förslag till
förordning med den ändringen, att § 2 mom. 1 erhåller följande
lydelse:
§ 2.
Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.
Insättning må, såvida Kungl. Maj :t ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
15 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för
insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Då, efter vad i mom. 4 stadgas, för
samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla
i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.
Stockholm den 16 mars 1954.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, De Geer,
Mogård, Boo och Eliasson;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Dickson*,
Johansson i Kalmar, Malmborg i Stockholm*, Boija och Hansson i Önnarp.
* Ej närvarande vid justeringen.
Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
540920
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.