Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning m. m.

1954-05-04 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1954:26, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

1

Nr 26.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens

sedelutgivning m. m.

I en den 19 februari 1954 dagtecknad proposition, nr 108, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser

rörande riksbankens sedelutgivning,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli

1954 till och med den 30 juni 1955 vara fritagen från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med

rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning, före

utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

F ö r slag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1954 till

och med den 30 juni 1955 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket

lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,

följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst femtusenfemhundra

miljoner kronor.

2 §•

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt

må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret

medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst

sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början

av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

1 Ilihang till riksdagens protokoll 8 sand. Nr 20.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt

guldmynt och omyntat guld.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning.

I skrivelse den 27 januari 1954 har utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för

sedelomloppet för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30

juni 1955 måtte bestämmas till 5,5 miljarder kronor. Häröver har, efter remiss,

yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

I sin skrivelse har utredningen om regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt

på längre sikt framhållit att utredningen ännu ej vore i tillfälle att

framlägga förslag till definitiv lagstiftning i ämnet. Frågan om sedelutgivningsrätten

och vad därmed ägde samband hade nämligen visat sig kräva

omfattande utredningar och överväganden. Utredningsmännen avsåge emellertid

att senare under nu löpande år inkomma med slutliga förslag.

Utredningsmännen har erinrat om vad som anfördes i utredningsmännens

skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet den 20 februari

1952 med förslag till nu gällande provisoriska lagstiftning. I sagda

skrivelse uttalades bland annat följande.

En spärr för sedelutgivningen, liksom varje annan laglig begränsning avriksbankens

befogenheter, får en rimlig mening endast om den uppfattas

som ett bindande direktiv för bankens verksamhet under det kommande

året. Detta innebär, att de övriga direktiv, som riksdagen kan meddela för

riksbankens verksamhet, måste stå i överensstämmelse med lagstiftningen

om sedelutgivningsrätten. I annat fall blir sedelspärren en formalitet, som

inte ens i psykologiskt avseende fyller någon uppgift. Allmänhetens förtroende

för penningvärdet torde inte bli större, om man har spärregler, som

vid varje förekommande behov ändras, än om dylika regler helt saknas.

Riksbanken bör därför ej räkna med möjligheten att det en gång fastställda

maximibeloppet för sedelmängden kommer att höjas, så snart sedelomloppet

under budgetåret skulle visa en tendens att överskrida maximigränsen.

Riksbanken bör i stället, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten

och övriga direktiv, i god tid inrikta sin politik så, att frågan om

en höjning av gränsen för sedelomloppet ej blir aktuell under året genom

sådana anspråk på sedelutgivningen, som ha sin grund i en försämring av

penningvärdet.

En sedelspärr får däremot icke utgöra en anledning för riksbanken åt!

underlåta att tillgodose de faktiska anspråk på sedlar, som göra sig gällande

vid varje tidpunkt. Det är i regel ej heller något skäl att motverka en

sådan förändring av betalnings- och kassahållningsvanorna, som utan att

vara av inflationistisk natur medför en ökning av det totala sedelbehovet.

Utredningsmännen har vidare erinrat om att de i sagda skrivelse intagit

vissa sifferuppgifter rörande sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under

åren 1931—1951. Utredningsmännen har i nu förevarande samman
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

3

hang inskränkt sig till att i sin skrivelse intaga i stort sett motsvarande

uppgifter för åren 1948—1953 (uppgifterna, som sammanställts i en i skrivelsen

intagen tabell, har såsom bilaga fogats vid propositionen).

Utredningsmännen har uttalat att beloppet utelöpande sedlar, såsom av

tabellen framginge, visade en betydligt lägre procentuell stegring under år

1953 än under åren 1951 och 1952. Från årets början och fram till mitten

av mars låg beloppet utelöpande sedlar ännu cirka 12 % över motsvarande

belopp 1952, men därefter sjönk ökningsprocenten i förhållande till föregående

år successivt fram till utgången av juli. Under årets sista fem månader

varierade den procentuella ökningen enligt riksbankens rapporter

mellan 4,5 och 5,7 %. Den obegagnade sedelutgivningsrätten uppgick den

23 december 1953 till 181 miljoner kronor, motsvarande cirka 3,7 % av beloppet

utelöpande sedlar vid nämnda tidpunkt.

Den marginal för ökning av sedelomloppet, som förelåge inom ramen för

det nu gällande maximibeloppet för sedelutgivningsrätten, finge enligt utredningsmännens

uppfattning bedömas såsom otillräcklig. Erfarenheten

från år 1953 gåve nämligen vid handen, att sedelomloppet växte något starkare

än den totala produktionen inom landet även vid i stort sett oförändrade

priser. Under sagda år steg nämligen inkomsterna för enskilda personer

med genomsnittligt drygt 3 % enligt riksräkenskapsverkets beräkningar,

medan som tidigare nämnts sedelomloppet mot årets slut låg omkring 5,5 %

högre än vid motsvarande tid år 1952. Enligt nationalbudgetdelegationens

beräkningar skulle man under år 1954 ha att räkna med en något större

ökning av den totala produktionen inom landet än under år 1953. Eftersom

hittills ingångna kollektivavtal gåve anledning förutsätta i stort sett oförändrad

lönenivå och några större förskjutningar i prisnivån icke heller syntes

vara att förutse, hade man mot bakgrund av erfarenheterna från 1953

anledning utgå från att sedelomloppet under innevarande år i allmänhet

komme att ligga 5 å 6 % högre än under år 1953. Ett maximum för sedelomloppet

av 5,2 miljarder kronor, vilket lämnade rum för en ökning av

detsamma med 5,7 % utöver det högsta beloppet utelöpande sedlar under

år 1953, borde därför med nu angivna utgångspunkter vara tillräckligt.

Utredningsmännen ansåge, att till sistnämnda belopp 5,2 miljarder kronor

borde läggas en viss reserv för att möta eventuella ökningar i sedelbehovet,

som sammanhängde med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor

eller med sådan ökning av produktionen och omsättningen, som ej kunde

hänföras till en försämring av penningvärdet. Hur stor denna reserv

borde vara, vore en bedömningsfråga. Enligt utredningsmännens mening

borde ett belopp om 300 miljoner kronor ge möjlighet för riksbanken att

tillgodose de behov, som avsåges med denna reserv.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt utlåtande över utredningens skrivelse

uttalat, att fullmäktige icke ansåge sig nu böra upptaga någon principiell

diskussion rörande sedelutgivningsrätten utan finge detta ske vid

ställningstagandet till det slutliga förslaget i ärendet, som utredningsmän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

nen hade för avsikt att inkomma med senare i år. I avvaktan på nämnda

förslag hade fullmäktige intet att erinra mot det i skrivelsen framlagda förslaget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, som med tillfredsställelse erfarit att

kommittén avsåge att under innevarande år avgiva slutligt förslag beträffande

riksbankens sedelutgivningsrätt, har uttalat, att fullmäktige på av

kommittén anförda skäl icke funnit anledning till erinran mot kommitténs

ifrågavarande förslag. Mot fullmäktiges beslut har reservation anförts

av herr Birke.

Departementschefen. Enligt lagen den 6 juni 1952 (nr 375) med särskilda

bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning gäller — i stället för vad

i 1934 års riksbankslag är i motsvarande hänseende stadgat — särskilda föreskrifter

i fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebär att

riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp som numera, sedan bestämmelserna

ändrats under hösten 1953, uppgår till 5 100 miljoner kronor. 1952

års lag, som efter förlängning genom lagen den 5 juni 1953, nr 309, gäller

till utgången av juni 1954, tillkom som ett provisorium i avvaktan på att en

mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre sikt kommer till

stånd som ett resultat av den pågående utredningen i ämnet.

Enligt vad utredningsmännen numera meddelat har de för avsikt att

senare under nu löpande år inkomma med slutliga förslag. Dessa förslag

kan emellertid icke förväntas föreligga i sådan tid, att förslag till definitiv

lagstiftning kan föreläggas innevarande års riksdag. Med hänsyn härtill

torde den provisoriska lagstiftningen i ämnet böra förlängas, lämpligen

under den tid utredningsmännen förordat, eller den 1 juli 1954—den 30

juni 1955.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss

utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot förslaget att höja beloppet

med 400 miljoner kronor har jag i likhet med fullmäktige i riksbanken

och i riksgäldskontoret icke någon erinran.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1

juli 1954—den 30 juni 1955 torde böra upptagas i en ny lag, vilken — med

den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse

med 1952 års lag i ämnet.

Fråga om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att

inlösa sedlar med guld.

Genom kungörelsen den 5 juni 1953, nr 310, har riksbanken för tiden

till och med den 30 juni 1954 medgivits befrielse från skyldigheten att vid

anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse,

med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill gåve anledning,

före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

5

I skrivelse den 14 januari 1954 har fullmäktige i riksbanken hemställt om

fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna

sedlar med guld. Fullmäktige har erinrat om att frågan om riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt vore föremål för utredning genom

särskilda utredningsmän. Då giltighetstiden för den provisoriska lagen om

riksbankens sedelutgivningsrätt utlöpte den 30 juni 1954, förutsatte fullmäktige

att utredningsmännen komme att föreslå regler för sedelutgivningsrätten

för tiden därefter. Oberoende av om förslaget komme att avse en ytterligare

förlängning av provisoriet eller en definitiv reglering, borde, så

länge stadgandet i § 72 regeringsformen om guldinlösningsskyldigheten kvarstode

i nuvarande lydelse, fortsatt befrielse från densamma medgivas, förslagsvis

för ytterligare ett år.

Departementschefen. I enlighet med bankofullmäktiges förslag hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att riksbanken

må för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med den 30 juni 1955

vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna

sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,

om förhållandena därtill ger anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga

inlösningen av bankens sedlar.

Utskottet. I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås en förlängning

av den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning för

tiden 1 juli 1954—30 juni 1955. Enligt lagförslaget må riksbanken utgiva sedlar

till ett belopp av högst 5,5 miljarder kronor. Det nuvarande maximibeloppet

utgör 5,1 miljarder kronor. Utskottet har uppmärksammat, att enligt

de beräkningar som framlagts av utredningen om regleringen av riksbankens

sedelutgivningsrätt på längre sikt ett maximum för sedelomloppet av

5,2 miljarder kronor skulle lämna rum för en ökning av omloppet med 5,7

procent utöver det högsta beloppet utelöpande sedlar under år 1953 och därmed

vara tillräckligt mot bakgrunden av erfarenheterna från sistnämnda år.

Det belopp på 300 miljoner kronor med vilket maximigränsen enligt förslaget

ytterligare höjts är enligt utredningen avsett att utgöra en reserv för att

möta eventuella ökningar i sedelbehovet sammanhängande med ändrade

betalnings- och kassahållningsvanor eller med sådan ökning av produktionen

och omsättningen som ej kan hänföras till en försämring av penningvärdet.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att utredningsmännen

rörande regleringen av riksbankens sedelutgivningsrätt på längre sikt har

för avsikt att i år inkomma med slutligt förslag i ämnet, och har därför

intet att erinra mot att den provisoriska lagstiftningen förlänges ytterligare

ett år samt att i samband därmed sedelutgivningsrätten bestämmes till

högst 5,5 miljarder kronor.

Utskottet tillstyrker vidare bifall till Kungl. Maj :ts förslag om fortsatt

befrielse för riksbanken för tiden från och med den 1 juli 1954 till och med

den 30 juni 1955 från skyldigheten att inlösa sedlar med guld.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 26.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

Stockholm den 4 maj 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, De Geer, Mogård,

Boo och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schrnidt, Nilsson i

Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Jönsson i

Rossbol och Magnusson.

547407. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:317 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition a1 i texten