Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den 3 juni 1949

1954-05-06 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1954:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den 3 juni 1949

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

1

27.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om ändrad lydelse av i § lagen den

3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att

i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet

av samma lag, m. m., dels i ämnet väckta motioner,

dels ock väckta motioner angående liberalisering

av den ekonomiska politiken.

I en den 12 mars 1954 dagtecknad proposition, nr 164, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag;

2) lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning; samt

3) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering in. in.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet

av samma lag.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 3 juni 1949 angående rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, vilken jämlikt lag den 5 juni 1953 (nr 307) gäller

till och med den den 30 juni 1954, skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1955.

I Bihang till riksdagens protokoll 1954. 8 samt. AV 27.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas

nödigt må Konungen, på framställning av fullmäktige i riksbanken och

efter hörande av bank- och fondinspektionen, förordna

a) att kassaresterv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten lagen den

22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags inneliggande

kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst femtio procent,

av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser och skulder

på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa---eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b)---tre månader.

Oavsett vad---— bestämda beloppet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 308) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas, att lagen den 5 juni 1953 med särskilda bestämmelser

angående bankaktiebolags inlåning, vilken gäller till och med den

30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

m. m., vilken jämlikt lag den 5 juni 1953 (nr 302) gäller till och med den

30 juni 1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft sex

i anledning av densamma väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 516 av fru Gärde Widemar m. fl., nr 517 av herrar Björnberg och

Vetander och nr 518 likaledes av herrar Björnberg och Velander samt inom

andra kammaren nr 652 av herr Widén m. fl. (likalydande med 1:516),

nr 653 av herrar Edström och Hjalmarson (likalydande med 1:517) samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

3

nr 654 likaledes av herrar Edström och Iijalmarson (likalydande med I:

518) samt två likalydande motioner om utredning rörande dels förutsättningarna

för en liberalisering av den ekonomiska politiken, dels åtgärder

för uppmuntran av det enskilda sparandet, väckta inom första kammaren

under nr 115 av herr Lindblom m. fl. och inom andra kammaren under nr

146 av herr Ohlin m. fl. I motionerna I: 516 och II: 652 hemställes dels att

relationstalet mellan banks kassareserv och förbindelser med ändring av

propositionens förslag fastställes till 35, dels att riksdagen måtte avslå

Kungl. Maj:ts förslag om förlängning av ränteregleringslagen; i motionerna

1:517 och 11:653 att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt

för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, och i motionerna 1:518 och 11:654 att riksdagen

måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den

7 december 1951 (nr 767) om räntereglering in. in.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framförda yrkandena hänvisas

till motionerna I: 652, II: 517, II: 518 och II: 146.

I skrivelse den 14 januari 1954 bär fullmäktige i riksbanken hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den 3 juni 1949

(nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd giltighet

till och med den 30 juni 1955 med den ändrade lydelse av 1 § första

stycket a) i lagen att kassareserv, som avses i 49 § 2 mom. första punkten

lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags

inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel, högst

femtio procent, av bolagets förbindelser med undantag av garantiförbindelser

och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning, dels ock att

lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering m. m. måtte erhålla

förlängd giltighet till och med den 30 juni 1955. Bankofullmäktige har därjämte

förklarat sig icke ha något att erinra mot att lagen den 5 juni 1953

(nr 308) med särskilda bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning

erhölle förlängd giltighet.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen, Svenska bankföreningen

samt Sparbankernas bankaktiebolag.

Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och remissyttrandena

får utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har beträffande de föreslagna ändringarna i 1949 års

lag om bankaktiebolags kassareserv anfört följande.

»Bland de i ärendet hörda remissinstanserna torde i princip råda enighet

därom, att det åt Konungen lämnade bemyndigandet att meddela särskilda

bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv fortfarande bör bibehållas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

Även enligt min uppfattning är det erforderligt att i beredskapssyfte äga

tillgång till ifrågavarande kassareservlagstiftning. I enlighet härmed biträder

jag förslaget, att 1949 års lag förlänas fortsatt giltighet under ytterligare

ett år eller alltså till och med den 30 juni 1955.

Vad härefter angår den ifrågasatta ändringen av maximitalet för kassareservkvoten

från 25 till 50 procent har bankofullmäktiges förslag i denna del

tillstyrkts av samtliga remissinstanser utom bankföreningen, som ansett att

en begränsning av likviditeten främst bör ske genom operationer i öppna

marknaden. Jag kan icke dela de av bankföreningen anförda synpunkterna

i denna fråga. De metoder som föreningen rekommenderar för att åstadkomma

en kreditåtstramning innebär nämligen i själva verket ingenting

annat än att omfattningen av kreditgivningen skall regleras i huvudsak med

räntan, d. v. s. i det avsedda fallet genom en allmän räntestegring. Med hänsyn

till den kostnadsuppdrivande verkan som en räntehöjning skulle medföra

kan man enligt min uppfattning i nuvarande läge icke acceptera bankföreningens

alternativ. Det lär inte heller kunna bestridas att en skärpning

av kassareservbestämmelserna för bankerna kommer att framtvinga en inlösning

av bankkrediterna i viss omfattning och därigenom även medföra eu

begränsning av kreditvolymen. I ett läge, då möjligheterna att erhålla nya

banklån begränsas, torde man även kunna räkna med en strävan från företagens

och allmänhetens sida att stärka den egna likviditeten. Med hänsyn

härtill och på de skäl i övrigt, som bankofullmäktige anfört, tillstyrker jag

fullmäktiges förslag i nu förevarande del.

Med hänsyn till den föreliggande lagstiftningens provisoriska natur torde

frågan om andra ändringar i 1949 års lag icke böra upptagas till prövning

i detta sammanhang.»

Beträffande bankofullmäktiges hemställan om förlängd giltighetstid för

ränteregleringslagen har departementschefen anfört följande.

»Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1954. I sin tidigare

omnämnda framställning har fullmäktige i riksbanken hemställt,

att lagen måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis för tiden till och med den

30 juni 1955. Fullmäktige har som skäl härför anfört, att lagen borde bibehållas

i beredskapssyfte.

I finansplanen till årets statsverksproposition framhöll jag, att konjunkturbilden

ej gåve anledning till en allmän omprövning av principerna för

den fortsatta ekonomiska politiken, vare sig i fråga om mål eller medel.

Beträffande medlen för den ekonomiska politiken yttrade jag att dessa finge

liksom under det senaste året huvudsakligen utgöras av allmänt verkande

åtgärder framför allt på det finanspolitiska och kreditpolitiska planet, vid

behov kompletterade med direkta kontroller på speciella punkter. Med nuvarande

konjunkturutsikter kunde den ekonomiska politiken för år 1954

tillsvidare även i detalj uppläggningen fullföljas enligt de linjer som utvecklingen

under det gångna året utkristalliserat. Jag betonade vidare, att behovet

av en dämpning av expansionen i samhällsekonomien enligt min mening

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

5

ännu förelåge, och jag kunde icke förorda att statsmakterna utan vidare

avhände sig de medel som härvid erfordrades. En restriktiv politik vore sålunda

fortfarande nödvändig.

I enlighet med dessa uttalanden om behovet av en fortsatt beredskap på

det ekonomiska området tillstyrker jag att ränteregleringslagen ges förlängd

giltighet under ytterligare ett år eller sålunda till utgången av juni

månad 1955.»

Vad slutligen angår förlängningen av den provisoriska lagen 1953 angående

bankaktiebolags inlåning, anför departementschefen följande.

»I avvaktan på den definitiva reglering av bankernas inlåningsrätt, som

är avsedd att komma till stånd genom en ny banklag, torde giltighetstiden

för 1953 års provisoriska lag i fråga om bankaktiebolags inlåning böra utsträckas

för tiden efter den 30 juni i år. Jag föreslår därför, att förslag

förelägges riksdagen om fortsatt giltighet av nämnda lag under ytterligare

ett år eller sålunda för tiden den 1 juli 1954—den 30 juni 1955.»

Förslagen till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, så ock om fortsatt giltighet av samma lag

samt till lag om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 (nr 380) med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning har icke föranlett

någon erinran från lagrådet. Beträffande förslaget till lag angående

fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering

in. m. har lagrådet yttrat följande.

I utlåtande den 31 mars 1953 över ett då föreliggande lagförslag, avseende

förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram till den 1 juli

1954, avstyrkte lagrådet på anförda skäl förslaget. Lagrådet har icke funnit

anledning att frångå den uppfattning som lagrådet då lät komma till synes

och avstyrker förty jämväl det nu remitterade förslaget om ytterligare förlängning

av ränteregleringslagen.

I anledning av lagrådets yttrande anförde departementschefen följande.

Med åberopande av att lagrådet förra året avstyrkte ett då föreliggande

lagförslag, avseende förlängning av ränteregleringslagens giltighetstid fram

till den 1 juli 1954, har lagrådet avstyrkt jämväl det nu remitterade förslaget

om ytterligare förlängning av ränteregleringslagen. Då några nya synpunkter

sålunda icke framförts, inskränker jag mig till att hänvisa till vad

jag anförde vid min anmälan av ärendet den 19 februari i år. Jag vidhåller

min där uttalade uppfattning, att denna lagstiftning bör bibehållas i beredskapssyfte.

Utskottet. I lvungl. Maj :ts förevarandc proposition föreslås förlängning

t. o. in. den 30 juni 1955 av gällande beredskapslagstiftning rörande dels

bankaktiebolags kassareserv, dels ock räntereglering. I samband härmed

föreslås också eu höjning av maximitalet för kassareservkvoten från 25 till

50 procent. Även lagen med särskilda bestämmelser angående bankaktie
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

bolags inlåning föreslås förlängd. I anslutning till handläggningen av den

föreliggande propositionen och de i ämnet väckta motionerna samt de likalydande

motionerna I: 115 och II: 146 har utskottet ansett sig böra upptaga

frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Den internationella ekonomiska utvecklingen under de senaste månaderna

sammanfaller i stort med den konjunkturbild som utgjorde bakgrunden

till bedömningen i årets nationalbudget av konjunkturutsikterna för

Sverige under innevarande år. Speciellt intresse har utvecklingen av den

amerikanska ekonomien tilldragit sig. Industriproduktionen i Förenta staterna

har fortsatt att sjunka och låg i mars 9 procent under nivån samma

månad föregående år. Parallellt härmed har skett en minskning i sysselsättningen,

och i mars redovisades 3,7 miljoner arbetslösa eller dubbelt så

stor arbetslöshet som året förut. Å andra sidan har denna nedgång inte visat

tendenser att utlösa några kedjereaktioner via sänkta priser, sänkt konsumtion

o. s. v. Kursutvecklingen på fondbörsen har efter en nedgång i

höstas visat en uppåtgående tendens. Även importen bär hållit sig relativt

väl uppe. I motsats till förhållandena 1948—1949 har avmattningen i den

amerikanska konjunkturen heller inte medfört något prisfall på råvarumarknaderna.

Tvärtom har råvarupriserna sedan tredje kvartalet i fjol

visat en uppåtgående tendens. Att denna spridningseffekt denna gång uteblivit

kan i viss utsträckning tillskrivas amerikanska stödåtgärder. Det

amerikanska konjunkturläget bedömes i allmänhet med tillförsikt, och vissa

tecken synes för närvarande tyda på att avmattningen skulle ha avsaktat.

Även om situationen i dag sålunda ger stöd för den uppfattningen, att avmattningen

i Förenta staterna kommer att bli varken djupgående eller varaktig,

kan naturligtvis riskerna för en allvarligare utveckling inte uteslutas.

Möjligheten av att utvecklingen i USA i stället går i den andra riktningen

och ger näring till förstärkta högkonjunkturtendenser kan ej heller

utelämnas i den allmänna bilden av läget. Oavsett hur man på något längre

sikt betraktar de amerikanska konjunkturerna, synes dock för närvarande

någon påfrestning på Västeuropas dollar- och guldreserver inte vara att

vänta. Det har redan nämnts, att råvarupriserna varit stigande under det

senaste halvåret. Även om denna utveckling skulle brytas, föreligger dock

på kort sikt icke någon risk för minskning i Västeuropas export till råvaruproducerande

länder med hänsyn till att inkomstminskningar för dessa

länder förhållandevis långsamt leder till en begränsning av deras import.

Vad beträffar Förenta staternas egen import har denna hittills hållit sig

uppe, och dessutom — vilket är väsentligare —har Förenta staterna så stora

fördragsmässigt bundna utgifter för rustningsändamål i Europa, att den

förbättring i dollarbalansen, som ägde rum under fjolåret, kan antas fortsätta

under den närmaste framtiden.

I motsats till Förenta staterna har Västeuropa under det senaste halvåret

kunnat uppvisa en ökad ekonomisk aktivitet. Störst har ökningen varit i

Västtyskland, Storbritannien och Nederländerna, men expansionen har spritt

sig till alla länder. Även Frankrike och Belgien redovisar sålunda ökad

industriproduktion under de första månaderna i år. Återhämtningen i de

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

7

västeuropeiska industriländerna efter stagnationen under 1952 började i

textilindustrien och andra konsumtionsvaruindustrier, men på senare tid

synes även verkstadsindustrien, som under 1953 på flera håll visade tecken

på en uppbromsning, befinna sig i en viss expansion. Bland de faktorer som

drivit fram denna återhämtning kan nämnas ökad export, ökat bostadsbyggande,

stegring i den privata konsumtionen och mot slutet av året en

till följd härav ökad investeringsverksamhet, vilken även stimulerats av

penning- och finanspolitiska åtgärder.

Utvecklingen i Sverige följer ganska nära de allmänna tendenserna i

Västeuropa. Den ökning av aktiviteten, som även i Sverige gjorde sig gällande

under senare delen av fjolåret, har fortsatt under innevarande år.

Industriförbundets produktionsindex ligger sålunda under månaderna december

1953—februari 1954 4 procent över nivån samma period föregående

år.

Den totala produktionsökning på 3 1/2 procent som förutsågs i nationalbudgeten

för år 1954, förefaller med hänsyn till produktionsutvecklingen

inom industrien och till nya beräkningar för jord- och skogsbruket snarast

ligga något i underkant. En ökning av investeringsviljan synes ha inträtt

att döma efter industriens ansökningar om byggnadstillstånd, vilka under

december 1953—februari 1954 uppgick till 122 miljoner kronor mot 37 miljoner

samma månader ett år tidigare. Likaså tyder ökningen i verkstadsindustriens

produktion och av maskinimporten på en stegrad investeringsaktivitet.

På arbetsmarknaden har inga större förändringar inträffat. Den säsongmässiga

arbetslösheten i byggnadsfacken har varit större än i fjol genom

de tillfälliga driftsavbrott som uppstått till följd av den ihållande kölden.

En ökad efterfrågan på arbetskraft förefinnes från industriens sida, och

sysselsättningen inom industrien befinner sig nu efter nedgången under

fjolåret ånyo i stigande.

Den stabilitet i priserna som karakteriserade fjolåret har i stort sett fortsatt

under årets första månader. Partiprisindex låg sålunda i mars kvar på

samma nivå som under senare delen av 1953, medan levnadskostnaderna

undergick en obetydlig höjning — mindre än en procent — främst till följd

av höjda kaffepriser. En mindre nedgång har ägt rum i exportprisindex (1

procent), medan importpriserna däremot uppvisar en stegring på ca 4 procent

från december 1953 till och med mars i år.

Vad vidare utrikeshandeln beträffar har importöverskottet under första

kvartalet uppgått till 476 miljoner kronor mot 365 miljoner under samma

kvartal i fjol. Varusammansättningen visar en väsentlig ökning i importen

av livsmedel, tackjärn och oädla metaller samt framför allt bilar, medan

importen av bränslen och drivmedel samt textilråvaror minskat. På exportsidan

åter ligger massa och papper över fjolårets nivå, vilket även gäller

fartyg och spannmål. Däremot har exporten av järn och stål gått betydligt

sämre.

En säsongmässig minskning av valutareserven har ägt rum under årets

första kvartal med 222 miljoner kronor mot 76 miljoner kronor under sam
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

111a tid 1953. Trots att sålunda den totala valutareserven minskat, har riksbankens

innehav av guld och dollar utom EPU-överenskommelsen stigit

med 79 miljoner kronor. Under april har riksbankens valutareserv stigit

med 29 miljoner kronor. Nedgången i riksbankens valutainnehav utgör under

de fyra första månaderna sammanlagt 137 miljoner kronor mot 149

under samma tid i fjol. En prognos för utrikeshandeln, baserad på läget i

mars i år, tyder på att valutareserven vid årets slut kommer att vara av

ungefär samma storlek som vid utgången av år 1953.

Utvecklingen på penningmarknaden har under första kvartalet präglats

å ena sidan av en säsongmässig återströmning av medel till bankerna och

å andra sidan ett likaledes säsongmässigt inkomstöverskott för staten, vilket

medfört en minskning av statsskulden. Inlåningen i affärsbankerna har

stigit med 429 miljoner kronor, varav 79 miljoner kronor på sparkasseräkning,

mot 204 respektive 96 miljoner kronor samma tid 1953. Samtidigt

har en ökning av utlåningen ägt rum, vilken uppgår till 530 miljoner kronor.

Denna ökning är ca 300 miljoner kronor större än första kvartalet i

fjol. Till en del förklaras den större ökningen av stegringen i bankernas

byggnadskreditivgivning, som stigit med 98 miljoner kronor, medan den förra

året var oförändrad under samma period. En del av utlåningsökningen

måste vidare antagas ha gått till finansiering av den ökade importen. Det

är dock inte möjligt att på nuvarande tidpunkt närmare analysera innebörden

av utlaningsökningen och avgöra, i vilken grad den är symtom på

ökad aktivitet inom näringslivet.

En betydande långfristig statlig upplåning har förekommit under årets

första månader. Den 10 februari emitterades ett 19-årigt 3 1/2-procentigt

obligationslån på 200 miljoner kronor, vilket omedelbart fulltecknades, och

vidare den 22 februari ett premielån på 150 miljoner kronor, vilket på kort

tid slutsåldes. Därutöver emitterades två korta obligationslån, vilka huvudsakligen

såldes till affärsbankerna. Det livliga placeringsintresset, vilket

även gällt kraftverkslån, hypoteksobligationer och kommunal upplåning

mot 3,6 procents reverser, tyder på att en räntesänkning icke ansetts utesluten.

En del av den ökade bankutlåningen synes också ha gått till försäkringsbolagen,

som förplacerat i det statliga obligationslånet. Likviden för

lånen har använts till inlösen av förfallande skattkammarväxlar och obligationer

— bl. a. av decemberlånet i riksbanken på 400 miljoner — och netto

minskade därmed statsskulden under första kvartalet med 149 miljoner

kronor.

Inlåningen i sparbanker och postsparbanken har under första kvartalet

legat lelativt högt. ökningen i insättarbehållningen för dessa institut har

varit av ungefär samma storlek som tidigare och uppgått till 465 miljoner

kronor mot 488 miljoner i fjol, vilket får betraktas mot bakgrunden av försäljningen

av premielånet och de ökade bilinköpen under samma period.

Den statliga upplåningen under innevarande år väntas — under bibehållen

konjunktur — bli lägre än under föregående år. Enligt beräkningar i

årets slutregleringsproposition uppskattas statens kassamässiga lånebehov

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

9

under budgetåret 1954/55 till 1 690 miljoner kronor mot 2 106 miljoner

kronor under nu löpande budgetår. Eftersom möjligheterna till en placering

av statliga lån på den långa marknaden är gynnsammare än i fjol, bl. a.

till följd av minskade kommunala lånebehov, och det totala upplåningsbehovet

samtidigt är lägre, kan den statliga upplåningen i affärsbankerna

väntas bli mindre omfattande innevarande år än under 1953.

Utvecklingen på kreditmarknaden under 1953 medförde en betydande

höjning av affärsbankernas likviditet. Bankernas likvida tillgångar (kassa,

riksbanksgiro, skattkammarväxlar och obligationer) uppgick i december

1953 till 28,9 procent av bankernas skulder (utom eget kapital och vinstmedel),

mot 21,4 procent i december 1952 och 15,3 procent i december 1950.

I mars 1954 uppgick den på detta sätt beräknade likviditetskvoten till 28,1

procent. Det bör uppmärksammas, att de sålunda beräknade likviditetskvoterna

icke är definierade på samma sätt som i kassareservlagen eller den

tidigare överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna.

Det ekonomiska läget tyder på samhällsekonomisk balans under 1954.

En eventuell rubbning av denna balans torde med hänsyn till föreliggande

tendenser, bl. a. symtomen på ökad aktivitet inom näringslivet, på kort sikt

snarare kunna utlösas av expansiva än av depressiva faktorer, även om

riskerna för en utveckling i motsatt riktning icke kan uteslutas i händelse

av en fortsatt starkare avmattning i Förenta staterna. Det är mot denna

bakgrund som de förslag i beredskapssyfte, vilka framlagts i proposition

nr 164, får ses. I det rådande konjunkturläget utgör kreditpolitiken ett

viktigt element i strävandena att vidmakthålla den samhällsekonomiska balansen.

Den föreslagna skärpningen av beredskapslagstiftningen om bankernas

kassareserver syftar till att möjliggöra en fortsättning av den kreditpolitik,

som förts under de senaste två åren. Denna baserades på de

överenskommelser som träffades mellan riksbanken och kreditinstituten

1952. Till följd av vissa kreditinstituts principiella betänkligheter mot att

deltaga i fortsatta avtal med riksbanken har överenskommelserna under

innevarande år ersatts med ett samarbete i friare former. Kreditinstituten

har sålunda förklarat sig ämna följa de riktlinjer för kreditpolitiken, som

angavs i de under fjolåret gällande överenskommelserna. Utskottet delar

den av departementschefen uttalade förhoppningen, att det skall visa sig

möjligt att även i fortsättningen bemästra de problem, som kan komma

att uppstå på kreditmarknaden, med de metoder som tidigare kommit till

användning. En förlängning av 1949 års lag om bankaktiebolags kassareserv

och 1951 års lag om räntereglering är dock med hänsyn till de risker, som

är förknippade med rådande ekonomiska läge, motiverad. Skulle den situationen

inträffa, att anlitande av lagstiftningen om bankernas kassareserv

finnes påkallad, bör lagstiftningen vara så utformad, att den i kraven på

banklikviditeten inte ger en mindre verkan än de tidigare gällande överenskommelserna.

Nu gällande relationstal fyller inte detta krav. Enligt de beräkningar,

som utförts av bankofullmäktige, ger en höjning till 50 procent

nödig rörelsefrihet och beredskap. Hänsyn måste nämligen tagas till att oli
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

ka banker uppvisar ganska olika likviditetskvoter och att man vid ett ianspråktagande

av lagen inte omedelbart bör nödgas utnyttja den till dess

yttersta gräns ävensom till att en viss ökning av banklikviditeten utöver den

nu rådande inte är utesluten under hösten.

I de motioner, vari hemställts om avslag på Kungl. Maj :ts föreliggande

förslag och i motionerna I: 115 och II: 146, liksom av en del remissinstanser,

har uttalats alt kassareservbestämmelser med hänsyn till den höjda

likviditeten inom näringslivet skulle vara relativt verkningslösa, eftersom

dylika bestämmelser inte påverkar företagens möjlighet att disponera innestående

banktillgodohavanden. I detta sammanhang vill utskottet först erinra

om att det inlåningsöverskott, som uppstod i bankerna under 1953,

ingalunda är ett uttryck för enbart företagens inlåningsökningar. Största

inlåningsöverskottet — ungefär hälften av det totala överskottet — synes

enligt beräkningar som framlagts i konjunkturinstitutets vårrapport ha

härrört från kommunerna. Därtill kommer att den likviditetsökning, som

ägt rum inom näringslivet, är ojämnt fördelad mellan olika branscher och

mellan olika företag. Vid en skärpning av konjunkturerna är det ju inte

bara de likvida företagen som stimuleras till utgiftsökningar. Under sådana

omständigheter medför en höjning av kassareservkraven en uppbromsning av

en utgiftsexpansion som eljest skulle kunnat äga rum. En genom skärpta

kassareservbestämmelser åvägabragt minskning av utlåningen medför ju

också — som delvis var fallet under 1952 — på olika vägar en minskning

även av inlåningen. Slutligen vill utskottet erinra om att kassareservbestämmelserna

inte är avsedda att nödvändigtvis vara det enda antiinflationistiska

medlet utan i mån av behov får kompletteras med andra penningoch

finanspolitiska medel.

Samma skäl som ovan anförts för en förlängning av lagen om bankaktiebolags

kassareserv gäller även för en förlängning av ränteregleringslagen.

Utskottet tillstyrker därför bifall till propositionens förslag i denna punkt

men anser sig sakna anledning att i detta sammanhang upprepa den argumentering,

som utskottet vid flerfaldiga tillfällen fört i räntefrågan. Utskottet

hänvisar i stället till sitt utlåtande nr 36 vid 1951 års riksdag och

vill här endast understryka, att utvecklingen under 1952 och 1953 visat

möjligheten av en kreditbegränsande politik utan en allmän räntehöjning.

Vad slutligen beträffar förslaget om förlängd giltighet av 1953 års provisoriska

lag angående bankaktiebolags inlåning i avvaktan på den definitiva

reglering av bankernas inlåningsrätt, som kommer att ske genom en ny

banklag, har utskottet intet att erinra häremot och tillstyrker sålunda bifall

till propositionen även i denna punkt.

I de ovan berörda motionerna I: 115 och II: 146 framhålles önskvärdheten

av en ökad valutareserv och ett större enskilt sparande. I denna allmänna

målsättning är utskottet berett att till fullo instämma. Den svenska valutareserven

måste alltjämt anses otillräcklig även om en både kvantitativ och

kvalitativ förstärkning av densamma skett under de senaste åren. En ytter
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

11

ligare ökning av valutareserven framstår som ett angeläget mål för den ekonomiska

politiken. Samma förhållande gäller emellertid för flertalet länder,

och en ökning av valutareserverna kan uppenbarligen inte ske samtidigt i

alla länder. De betalningsproblem, som uppstår i den internationella handeln,

kan därför endast lösas genom internationellt samarbete såsom under

de senaste åren skett genom Parisorganisationen och den europeiska betalningsunionen.

Vad Sverige kan göra för att lösa sina betalningsproblem

utöver en ökning av valutareserven består främst i ökad produktivitet och

stabilisering av prisnivån för att därmed stärka landets internationella konkurrensförmåga.

Beträffande de problem, som sammanhänger med valutaregleringen,

får utskottet hänvisa till sitt denna dag avlämnade utlåtande

nr 28.

Det torde vara uppenbart att flera av de problem, som mött den ekonomiska

politiken under efterkrigstiden, haft samband med att de stora

investeringsbehov, som förelegat på det ekonomiska livets olika områden,

icke motsvarats av en lika stark sparbenägenhet. Under de senaste åren har

visserligen sparandet varit jämförelsevis högt, men det har likväl inte varit

tillräckligt för att skapa en så kraftig ökning av investeringsutrymmet som

varit önskvärd med hänsyn till trycket från investeringssidan. Finansieringen

av mycket angelägna investeringar, främst bostadsbyggandet, har

sålunda mött svårigheter. Problemet gäller inte endast storleken av det

totala sparandet utan även sparandets sammansättning. En förskjutning i

den nuvarande fördelningen av sparandet pa olika kategorier i riktning

mot ökad andel för det personliga sparandet skulle underlätta den ekonomiska

politikens uppgift att bevara prisstabilitet och samhällsekonomisk

jämvikt. Uppslag till olika åtgärder som kan stimulera det personliga sparandet

är därför värda allt beaktande. Beträffande de uppslag till befordran

av sparandet som i motionerna I: 115 och II: 146 framförts, vill utskottet

emellertid erinra om att riksdagen under de senaste åren behandlat såväl frågan

om skattelättnader som värdefasta obligationer utan att anse möjligt att

praktiskt lösa därmed förknippade problem. Ett organiserat målsparande

kan utan tvivel vara värt statsmakternas stöd i den mån praktiskt genomförbara

förslag i detta hänseende kan framkomma. Det är måhända icke

uteslutet att åtgärder till uppmuntran av olika former liv målsparande kan

företagas i samband med bostadsanskaffningen. Till utskottets förfogande

har emellertid icke stått något material för bedömning av dessa komplicerade

problem, som intimt sammanhänger med det allmänna problemet om

full sysselsättning och stabilt penningvärde. Detta problem är föremål fölen

ingående teoretisk undersökning genom 1951 års penningvärdeutredning,

som beräknar att avsluta sitt arbete under innevarande år. Även om

det inte faller inom ramen för denna utredning att rekommendera olika

konkreta åtgärder, torde dess resultat dock böra avvaktas innan speciella

till detta sammanhang hörande spörsmål upptages till behandling.

Målsättningen för den ekonomiska politiken i vart land är alltjämt hög

och jämn sysselsättning och ett stabilt penningvärde. Utskottet är icke be
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

rett anvisa någon generell lösning på alla de problem, som en dylik målsättning

aktualiserar. Den lämpliga avvägningen mellan olika finans- och

penningpolitiska medel samt kvantitativa regleringar av olika slag får bli

beroende av det aktuella läget. De direkta regleringar, som krävts för den

samhällsekonomiska balansens upprätthållande, har under senare år kunnat

avvecklas i betydande omfattning i takt med det ekonomiska lägets

förbättring. Med hänsyn till de risker, som det ekonomiska läget alltjämt

inrymmer för ett återuppflammande av inflationistiska tendenser, finner

utskottet det emellertid ur beredskapssynpunkt inte tillrådligt att nu avveckla

återstående regleringar.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

dels att riksdagen må 1) med avslag å motionerna I: 51&

och 11:652, 1:517 och 11:653 samt 1:518 och 11:654 bifalla

Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 164; 2) i

skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet ovan

anfört i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska politiken;

dels att de likalydande motionerna I: 115 och II: 146 icke

må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från f ö r s t a kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, De Geer, Mogård,

Boo, Wehtje och Eliasson;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson i

Landskrona, Sköldin, Gustafson i Göteborg, Johansson i Kalmar, Nygren

och Jönsson i Rossbol.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Wehtje, Schmidt, Gustafson i Göteborg och Nygren,

vilka anse, att utskottets utlåtande borde ha följande lydelse:

Utskottet. I Kungl. Maj :ts förevarande proposition---den tidigare

överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna.

Den ekonomiska utvecklingen i Sverige hittills under år 1954 har i stort

sett motsvarat de antaganden soin låg till grund för den i årets statsverksproposition

redovisade nationalbudgetkalkylen och har därmed företett en

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

13

förhållandevis stabil bild utan markerade tendenser till förskjutningar i

pris- och lönenivån. I det nuvarande läget synes olika depressiva och expansiva

tendenser väga mot varandra, och all framtidsbedömning är därför

mycket vansklig. Det är icke uteslutet, att de expansiva tendenserna i

den svenska ekonomien kan komma att ta överhanden under den fortsatta

delen av året. Skulle en sådan eventualitet inträffa, kommer behovet av en

restriktiv ekonomisk politik att bli alltmera aktuellt. Man måste emellertid

konstatera, att den ekonomisk-politiska beredskapen mot förnyade störningar

i inflationistisk riktning i det nuvarande läget i många avseenden

är otillfredsställande.

Erfarenheterna från de gångna åren ger klart vid handen, att en restriktiv

ekonomisk politik måste bygga på olika medel för att få en tillräcklig

effekt i ett läge som präglas av inflationstendenser, och att det därvid är

särskilt angeläget, att en återhållande verkan vinnes såväl med finanspolitiska

som med penningpolitiska medel. Effekten av en aldrig så restriktiv

finanspolitik äventyras, om man icke har en verksam spärr mot en kreditexpansion,

som ställer ökad köpkraft till allmänhetens förfogande, och

likaså kan en kreditåtstramning inom den privata sektorn komma att äventyras

genom en statlig upplåning som sker i sådana former, att likviditeten i

samhällsekonomien ökas. Utvecklingen under 1953 är i detta hänseende belysande.

Den återhållsamhet i fråga om kreditinstitutens utlåningspolitik,

som med olika medel åstadkoms under 1952 och förra hälften av 1953, var

av avgörande betydelse för möjligheterna under denna period att stävja

inflationstendenserna i den svenska ekonomien. Möjligheterna att på denna

väg komma till rätta med nya tendenser till överexpansion, d. v. s. att få till

stånd en restriktiv kreditpolitik i framtiden, har emellertid efter hand försvagats

genom den kraftiga likviditetsökning som blivit följden av den omfattande

statliga upplåningen från bankerna, särskilt under senare hälften

av 1953.

Om förstärkta expansiva tendenser skulle komma att göra sig gällande

under resten av innevarande år, är det ett oeftergivligt krav, att man på det

finanspolitiska området får till stånd en effektiv åtstramning, i första hand

genom att den statliga upplåningspolitiken ges en sådan inriktning, att dess

likviditetsökande verkningar blir så begränsade som möjligt. Det är visserligen

sannolikt, att, såsom ovan framhållits, den statliga upplåningen i affärsbankerna

i år kan komma att bli mindre än under 1953, men riktpunkten

bör vara att, såvitt möjligt, undvika all ytterligare upplåning i affärsbankerna

och i stället koncentrera den nödvändiga statliga upplåningen på

kapitalmarknaden utanför affärsbanksväsendet. Vad man därvid i första

hand bör inrikta sig på är sådana former för den statliga upplåningen, atl

man i större utsträckning än tidigare kan nyttiggöra allmänhetens sparande

för statsfinansieringen. Den framgång som emissionen av det statliga

premielånet i februari visade sig bli, tyder på att här förelegat tidigare outnyttjade

möjligheter att genom mera populära emissioner suga upp en del

av allmänhetens sparande. Det placeringsintrcsse från privat håll som även

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

visats vissa andra låneemssioner med högre ränta än de för de statliga lånen

förekommande, visar också hän på möjligheterna att genom nya och

mera attraktiva lånetyper öka intresset för statliga lån hos privata placerare.

Om förstärkta expansiva tendenser skulle komma att göra sig gällande i

den svenska samhällsekonomien under resten av året, blir det också nödvändigt

att få till stånd en i verklig mening restriktiv penningpolitik. En

sådan måste bygga såväl på åtgärder för att förhindra en ansvällning av utlåningen

från kreditinstituten som på åtgärder för att neutralisera den överlikviditet

som f. n. karakteriserar den svenska samhällsekonomien. I det

förra hänseendet har en ram för en återhållsam kreditpolitik byggts upp genom

de överenskommelser mellan riksbanken och de olika kreditinstituten

som träffades i början av 1952 och som alltjämt är normerande för kreditinstitutens

utlåningspolitik under innevarande år, låt vara att de tidigare

gällande formella överenskommelserna nu på vissa punkter ersatts med ett

samarbete i friare former. Utskottet förutsätter, att det även i fortsättningen

skall visa sig möjligt att i den mån behov därav föreligger vinna kreditinstitutens

anslutning till en restriktiv kreditpolitik.

I syfte att vinna tillräckliga garantier för en sådan politik bör enligt departementschefens

förslag den nuvarande beredskapslagstiftningen angående

bankernas kassareserver ges förlängd giltighet. Utskottet har intet att

erinra häremot men finner icke tillräckliga skäl tala för departementschefens

förslag, att den högsta likviditetskvoten för bankernas kassareserver

höjes från nu gällande 25 procent till 50 procent. Redan förstnämnda relationstal,

likaväl som de likviditetskvoter som angivits i överenskommelserna

mellan riksbanken och affärsbankerna, representerar en efter de normala

förhållandena på den svenska kreditmarknaden mycket hög likviditet. En

så betydande höjning av dessa krav som till 50 procent skulle enligt utskottets

mening innebära en genomgripande förändring av det svenska bankväsendets

struktur, som på längre sikt skulle kunna menligt inverka på

inriktningen av dess kreditgivning. Affärsbankernas möjligheter att fylla

sin primära uppgift, nämligen att tillhandahålla näringslivet kredit, skulle

därigenom försvagas.

Vidare är det uppenbart, att en höjning av kassareservskvoterna icke skulle

kunna tillgodose det senare av de båda ovan angivna kraven på en restriktiv

penningpolitik, nämligen att neutralisera verkningarna av den betydande

överlikviditet som uppstått i samhällsekonomien till följd av den

statliga upplåningen i affärsbankerna. Endast en politik som även tillgodoser

detta syfte skulle kunna skapa betryggande garantier mot förstärkta inflationstendenser

i fortsättningen. I detta syfte är det angeläget, att riksbanken

genom s. k. operationer i öppna marknaden, d. v. s. genom utförsäljning

av obligationer ur sitt innehav, suger upp en del av marknadens

likviditet. Kommer emellertid en sådan politik till stånd, ökas möjligheterna

att göra kassareservsbestämmelserna fullt effektiva även inom den gräns

av 25 procent som nu anges i lagen.

En sådan likviditetsabsorberande politik från riksbankens sida är icke

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

15

möjlig vid ett bibehållande av nuvarande riktlinjer för räntepolitiken. Operationer

i öppna marknaden kan inte bli effektiva med mindre än att man

har en rörlig räntepolitik, som tillåter variationer i det allmänna ränteläget,

såväl uppåt som nedåt. Sannolikheten talar emellertid för — och detta bestyrkes

också av erfarenheter från utlandet under de senaste åren — att en

väl underbyggd rörlig räntepolitik icke skulle behöva kräva mycket stora

svängningar i ränteläget.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 164 har även föreslagits, att den s. k. ränteregleringslagen

skulle förlängas ytterligare ett år eller till och med den

30 juni 1955. Avslag på propositionen i denna del har yrkats i de likalydande

motionerna 1:516 av fru Gärde Widemar m. 11. och 11:652 av herr

Widén in. fl. samt i de likalydande motionerna 1: 518 av herrar Björnberg och

Velander och II: 564 av herrar Edström och Hjalmarson. Utskottet, som beaktat,

att lagrådet även nu avstyrkt förevarande lagstiftning, ansluter sig till

de i motionerna ställda avslagsyrkandena.

Vad beträffar förslaget om förlängd giltighet av 1953 års provisoriska lag

angående bankaktiebolags inlåning i avvaktan på den definitiva reglering

av bankernas inlåningsrätt, som kommer att ske genom en ny banklag, har

utskottet intet att erinra häremot och tillstyrker sålunda bifall till propositionen

i denna punkt.

I de likalydande motionerna I: 115 av herr Lindblom in. fl. och II: 146 av

herr Ohlin m. fl. skisseras allmänna riktlinjer för en liberalisering av den

ekonomiska politiken. I dessa motioner understrykes att ett centralt mål

för den ekonomiska politiken är, att en hög och jämn sysselsättning samt

ett stabilt penningvärde uppehälles. Den samhällsekonomiska jämvikten

bör eftersträvas med generella medel, som inte innebär detaljerade ingripanden

i det ekonomiska livet. Den ekonomiska politiken bör sträva att

komma bort från direkta regleringar såväl på varumarknaden som på kapitalmarknad

och valutamarknad och dessutom genom konkreta åtgärder

framkalla ett ökat intresse för enskilt sparande. Utskottet vill för sin del

helt instämma häri. Det är nämligen dess uppfattning, att en sådan politik

är den säkraste förutsättningen för icke endast förenandet av stabilt penningvärde

med full sysselsättning utan även för uppnåendet av största

möjliga produktion. Förberedande undersökningar har på detta område

påbörjats av den sedan 1951 pågående penningvärdeutredningen. Denna

sysslar emellertid endast med de huvudsakligen teoretiska förarbeten, som

är nödvändiga. Utredningsarbetet skall sedan fortsätta med de praktiska

och organisatoriska problemen. Utskottet vill starkt understryka att allteftersom

de teoretiska undersökningarna ger resultat, det fortsatta utredningsarbetet

upplages omedelbart och att därvid de ovan refererade och i

motionerna I: 115 och II: 146 framförda synpunkterna ägnas uppmärksamhet.

Utskottet understryker slutligen nödvändigheten av att den ekonomiska

politiken ges en sådan inriktning att landets valutareserv stärkcs och kvalitativt

förbättras. En tillräcklig valutareserv är en förutsättning för att den

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

höga och jämna sysselsättningen skall kunna bevaras även vid en konjunkluravmattning.

Den är av behovet påkallad för att inköp skall kunna göras

där detta är fördelaktigast samt dessutom ofrånkomlig för bevarandet av

vår internationella rörelsefrihet.

Utskottet åberopar det ovan anförda och hemställer,

att riksdagen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition

nr 164 må

1) med bifall till motionerna 1:517 och 11:653 samt med

avslag å motionerna 1:516 och 11:652 i berörda delar för

sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314)

angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv.

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1948 angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, vilken jämlikt lag

den 5 juni 1953 (nr 307) gäller till och med den 30 juni

1954, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni

1955.

2) med bifall till motionerna I: 518 och II: 654 samt I: 516

och II: 652 i berörda delar avslå förslaget till lag om fortsatt

giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering

m. in.,

3) antaga det i propositionen framlagda förslaget till lag

om fortsatt giltighet av lagen den 5 juni 1953 med särskilda

bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,

4) i anledning av motionerna I: 115 och II: 146 samt I: 517

och II: 653 i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad

utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska

politiken.

547463. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:360 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 3 juni 19^9 a1 i texten