Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag samt i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.

1954-05-11 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1954:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag samt i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

1

Nr 29.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående

statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag

samt i ämnet väckta motioner, dels ock

väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.

I en den 2 april 1954 dagtecknad proposition, nr 210, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över handelsärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att medgiva, att statsgaranti

för lån till hantverks- och småindustriföretag må tills vidare beviljas intill

ett belopp av 10 000 000 kronor.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i

anledning av densamma väckta likalydande motioner, nämligen nr 541 i

första kammaren av herrar Spetz och Näslund och nr 691 i andra kammaren

av herrar Gustafsson i Skellefteå och Carlsson i Tibro. I motionerna

hemställes, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr

210 måtte beakta vad som anförts i motionerna och därvid i första hand uttala,

dels att företagareförening inom ramen för av Kungl. Maj:t för varje

förening medgivet sammanlagt belopp erhåller beslutanderätt i fråga om kreditgarantier,

där lånesumman understiger gränsen för föreningarnas underställningsfria

utlåningsrätt, dels att ett större antal företagareföreningar än

för närvarande snarast möjligt bör erhålla utlåningsrätt och godtas som lokalorgan

samt att gränsen för föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt

höjes till 50 000 kronor.

Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet till motionen

II: 691.

Utskottet har även ansett sig i förevarande sammanhang böra behandla

två till utskottet hänvisade likalydande motioner, nr 225 i första kammaren

av herr Björnberg m. fl. samt nr 289 i andra kammaren av herr Nygren

m. fl., i vilka hemställes dels att riksdagen måtte antaga ett i motionen

framlagt förslag till ändring av 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse, dels att riksdagen måtte uttala, att kreditrestriktionerna^ så

länge desamma består, enligt dess mening bör tillämpas på ett sådant sätt,

att nya och mindre företag i kredithänseende icke försättes i mindre gynnsamt

läge än andra företag.

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden hänvisas till motionen II:

289.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 8 samt. Nr 29.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

Att främja en ur samhälleliga synpunkter gynnsam utveckling inom hantverket

och småindustrien har under senare tid varit ett särskilt intresse för

statsmakterna. Därvid har icke minst småföretagens finansieringsproblem

tilldragit sig uppmärksamhet. Av olika skäl har det ansetts böra ankomma

på staten att i viss utsträckning sörja för att denna del av näringslivet tillförs

erforderligt kapital för nyetablering, utvidgning och rationalisering av

företag. Här må erinras om den utlåning av statsmedel, som sker från hantverkslånefonden

och fonden för hantverks- och småindustrikredit samt genom

förmedling av företagareföreningar i vissa län.

Hithörande frågor har under tiden efter världskriget i flera omgångar varit

under utredning. Sålunda har småföretagsutredningen i sitt den 4 februari

1946 avgivna betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings-och

rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder

(SOU 1946: 22) förordat viss omläggning och utvidgning av

ifrågavarande låneverksamhet. Förslaget innebär, att utlåningen från nyssnämnda

fonder och genom företagareföreningarna sammanföres, att därvid

bildas en ny lånefond, ur vilken medel till verksamheten erhålles, att företagareföreningarna

ombildas till företagarnämnder samt att dylika nämnder

bildas i de delar av landet, där företagareföreningar icke finns. Efter att ha

varit föremål för remissbehandling har småföretagsutredningens förslag undergått

viss överarbetning inom handelsdepartementet. Resultatet härav har

redovisats i en den 22 juni 1949 upprättad promemoria angående utvidgad

rådgivnings- och kreditverksamhet för hantverk och småindustri. I promemorian

föreslås, att den lånerörelse, som bedrivs av företagareföreningarna,

avvecklas och ersätts av ett kreditgarantisystem, som innebär att föreningarna

får rätt att teckna statliga kreditgarantier för lån i affärs- och sparbanker.

Vidare förutsätts, att företagareföreningar efterhand tillskapas i

alla län. Sedan yttranden över promemorian inhämtats från ett flertal myndigheter

och organisationer, har ifrågavarande förslag anmälts i 1950 års

statsverksproposition. Därvid uttalades, att det bl. a. med hänsyn till pågående

utredningar rörande näringslivets lokalisering, den framtida investeringskontrollen

samt ändringar i banklagstiftningen knappast var möjligt

att ta slutgiltig ståndpunkt till förslaget.

I samband med att anslaget till kostnader för främjande av företagsverksamhet

m. m. från vilket bl. a. utgår understöd till företagareföreningarnas

låneverksamhet — föregående år överfördes till tionde huvudtiteln, verkställdes

inom handelsdepartementet en översyn av föreningarnas verksamhet.

Vissa resultat av denna översyn har redovisats i 1954 års statsverksproposition

(bil. 12, p. 52). I anslutning därtill har föreslagits åtgärder, som är

avsedda att möjliggöra en viss utbyggnad av verksamheten. Sålunda har

för budgetåret 1954/55 äskats en från 1 500 000 kronor till 2 500 000 kronor

ökad medelsanvisning för lån till företagareföreningar in. fl. ävensom därutöver

föreslagits att ett belopp av 250 000 kronor anvisas till subventionering

av dylika föreningar. Genom den ökade medelsanvisningen förutsättes

det bl. a. skola bli möjligt att i viss utsträckning ställa medel till förfogande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

3

för utlåning genom företagareföreningar, som icke tidigare bedrivit låneverksamhet.

Inom handelsdepartementet har vidare under den gångna vintern av filosofie

doktorn C. G. Widell, byråchefen i bank- och fondinspektionen S. A.

Algott, byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen B. R. Johansson samt sekreteraren

K. A. F. Frithiofson verkställts särskild utredning angående ökad

kreditgivning till hantverk och småindustri under statlig medverkan. Resultatet

av utredningen har framlagts i en den 12 februari 1954 dagtecknad promemoria

med förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte att främia utvecklingen

inom hantverk och småindustri.

Beträffande innehållet i nämnda promemoria samt över densamma avgivna

remissyttranden hänvisas, i den mån redogörelse härför icke lämnas nedan,

till propositionen.

Departementschefen har anfört följande.

För hantverks- och småindustriföretag finns f. n. särskilda möjligheter

att för olika ändamål erhålla lån av statsmedel. Sålunda bedriver företagareföreningar

i vissa län med understöd av statsmedel en låneverksamhet,

som är avsedd att stödja företagsamhet i mindre skala. Vidare är i liknande

syfte inrättade särskilda lånefonder, statens hantverkslånefond och

fonden för hantverks- och småindustrikredit. Möjligheterna att utnyttja

dessa kreditformer är emellertid f. n. starkt begränsade. Företagareföreningar

med utlåningsverksamhet existerar endast i nio län; företagare i stora

delar av landet är sålunda utestängda från denna låneform. Vad beträffar

de båda hantverksfonderna synes erfarenheten visa att de — bl. a. på

grund av förhållandevis stränga lånevillkor — ej i den utsträckning, som

avsetts, kommit att utgöra stöd åt de berörda kategorierna av företag.

Frågan om en utvidgning och förbättring av det statliga kreditstödet åt

hantverk och småindustri har under senare år övervägts vid upprepade tillfällen.

Sålunda framlade småföretagsutredningen år 1946 ett förslag till

statlig låneverksamhet, liknande företagareföreningarnas och avsedd att

täcka alla delar av landet. Delvis på grundval av småföretagsutredningens

betänkande i ämnet upprättades inom handelsdepartementet år 1949 ett annat

förslag, som innebar, att företagareföreningar successivt skulle komma

till stånd i samtliga län och att föreningarna skulle få befogenhet att på

statens vägnar teckna garanti för lån till småföretag. Dessa förslag föranledde

emellertid ej någon åtgärd.

I en inom handelsdepartementet av särskilda utredningsmän upprättad

promemoria har nu framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte

att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Detta förslag innebär

i huvudsak följande.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag skall efter

ansökning kunna beviljas på vissa villkor. I varje län skall finnas ett lokalorgan

för handläggning av ärenden rörande statsgaranti. I län, där det

finns företagareförening, som för låneverksamhet beviljats understöd av

statsmedel, skall föreningen vara lokalorgan. I övriga län skall funktionen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

såsom lokalorgan uppehållas av riksbankens avdelningskontor. Ansökan om

statsgaranti skall inges till lokalorganet, som skall verkställa erforderlig

utredning i ärendet och med eget yttrande överlämna ansökningen till

Kungl. Maj :t. Befinnes ärendet efter vederbörlig beredning, som skall företagas

inom handelsdepartementet, böra bifallas av Kungl. Maj :t, lämnas bemyndigande

till företagareföreningen, respektive riksbanken att på statens

vägnar utfärda garanti för lånet. På lokalorganet skall vidare ankomma

att, sedan garanti utfärdats och lånet utlämnats, utöva viss kontroll å lånets

användning och tillsyn över det låntagande företagets utveckling.

Kungl. Maj :t skall till riksbanken kunna delegera befogenhet att meddela

statsgaranti i viss utsträckning. Vad angår själva utfärdandet av garanti

skall i undantagsfall även annat organ än företagareförening eller riksbanken

kunna erhålla bemyndigande härtill.

Statsgaranti skall i princip kunna ifrågakomma oavsett i vilken kreditinrättning

lån är avsett att tagas. Beträffande storleken av det lånebelopp,

för vilket garanti skall kunna beviljas, har någon gräns uppåt icke föreslagits.

Begränsning nedåt har förutsatts endast för de fall, som handläggs

av företagareförening i egenskap av lokalorgan. I dylika fall skall nämligen

garanti beviljas endast för lån som överstiger det högsta belopp, vilket

enligt gällande föreskrifter kan av företagareförening utan särskilt tillstånd

av Kungl. Maj :t utlämnas till ett och samma företag. Ifrågavarande maximibelopp

utgör f. n. 40 000 kronor. I fall, där lån bör kunna erhållas i kreditanstalt

mot vanliga bankmässiga säkerheter, skall statsgaranti icke beviljas.

För lån, som utlämnas under statsgaranti, skall i regel ställas säkerhet

enligt de grunder som vanligen tillämpas av företagareföreningarna. Sådan

säkerhet skall omhändertagas av den kreditinrättning, som utlämnar

lånet. Kreditinrättningen skall i övrigt förvalta lånet under bankmässiga

former.

Vad avser räntan å lån, för vilka statsgaranti utfärdats, framhåller utredningsmännen,

att konkurrensen mellan kreditinrättningarna i praktiken

torde komma att medföra, att räntan på dessa lån i allmänhet kommer att

bli väsentligt lägre än vad motsvarande lån skulle ha betingat på den fria

marknaden. Man torde kunna utgå från att lån med statsgaranti kommer

att i räntehänseende likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder

härför torde icke erfordras. Skillnaden mellan den presumerade räntan å

lån med statsgaranti och den ränta, företagareföreningarna vanligen betingar

sig vid utlåning, motiverar att en avgift, motsvarande denna skillnad,

uttages av kreditinrättningen och tillfaller lokalorganet i syfte att

täcka kostnaderna för handhavandet av garantiärendena.

Utredningsmännen har ansett, att kreditgarantisystemet bör inrättas och

tills vidare tillämpas på försök. Med hänsyn till förlustriskerna bör försiktighet

iakttagas vid garantigivningen. Eventuellt uppkommande förluster

för staten bör enligt förslaget förskottsvis täckas av riksgäldskontoret och

i sista hand ersättas genom anslag av riksdagen.

Ramen för garantigivning under nästa budgetår föreslås bli 10 milj. kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

5

Slutligen har utredningsmännen framhållit, att en omprövning av de hittills

tillämpade formerna för statligt stöd till hantverk och småindustri

bör övervägas, därest det föreslagna kreditgarantisystemet under försöksperioden

visar sig fungera på ett tillfredsställande sätt.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget,

har de allra flesta anslutit sig till uppfattningen att det föreligger behov att

utvidga statens möjligheter att lämna finansiellt stöd åt hantverks- och småföretag.

Den övervägande delen av de remissinstanser, som funnit önskvärt

att de statliga stödmöjligheterna ökas, har också biträtt utredningsmännens

förslag, att utvidgningen bör ske genom inrättande av ett kreditgarantisystem.

Flera hörda myndigheter och sammanslutningar har emellertid avstyrkt

förslaget. Några remissinstanser har ansett ytterligare utredning rörande

kreditgarantisystemet påkallad. I en del av de tillstyrkande yttrandena görs

erinringar angående systemets utformning och praktiska tillämpning.

Hantverks- och småindustriföretagen svarar för en icke obetydlig del av

landets samlade produktion. Det är fördenskull av vikt, att dessa företag

kan upprätthålla och om möjligt successivt öka sin produktionsförmåga.

Detta kan ske endast under förutsättning att uppmärksamheten ständigt

hålles riktad på den tekniska utvecklingen och att i anslutning härtill en

fortgående rationalisering av företagens drift äger rum. En rationalisering

av företagen kräver kapitalinsatser för anskaffning av tidsenliga lokaler

och maskiner. Möjligheterna att insätta kapital av tillräcklig storlek i rörelsen

är emellertid ofta för svaga hos de mindre företagen, vilkas ägare

ej sällan är ur stånd att tillhandahålla vare sig eget kapital av nämnvärd

storlek eller bankmässiga säkerheter, mot vilka kompletterande krediter kan

erhållas. Att så är förhållandet har bekräftats av många remissinstanser,

bl. a. av de organisationer som företräder företagens intressen.

Svenska bankföreningen har velat hävda att de mindre företagen alltid

eller så gott som alltid erhåller den kredit som är motiverad med hänsyn

till antingen ställda säkerheter eller låntagarens personliga förutsättningar

eller båda dessa faktorer i förening. Gentemot denna uppfattning kan emellertid

ställas många och på praktiska erfarenheter grundade vittnesbörd

både från statliga myndigheter, vilka varit i beröring med hittillsvarande

statliga stödverksamhet, och från enskilda sammanslutningar. Jag anser

mig i detta sammanhang blott behöva särskilt erinra om företagareföreningarnas

erfarenheter, vilka ger vid handen att det från småföretagens sida föreligger

ett trängande lånebehov, som vida överstiger de medel, som kunnat

ställas till förfogande för utlåning. Man kan utgå från att det i dessa fall

nästan genomgående gäller kreditbehov, som ej kunnat tillgodoses genom

vanliga bankkrediter.

Såsom framhållits av utredningsmännen och vitsordats av åtskilliga remissinstanser

— bl. a. riksbanksfullmäktige, arbetsmarknadsstyrelsen,

landsorganisationen och landskommunernas förbund — har vidare de lånemöjlighcter,

staten kan tillhandahålla, slor betydelse som hjälpmedel för

eu ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättnings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

politik. Denna politik går bl. a. ut på att i områden, där näringslivet har

en ensidig sammansättning eller domineras av konjunkturkänslig storindustri,

söka åstadkomma en differentiering genom tillskapande eller utvidgning

av livskraftig småindustri. Det är vidare fråga om att skapa ersättning

för sysselsättningsmöjligheter, som äventyras genom nedläggande

av företag. Enskilda kommuner har i sådana situationer gjort icke obetydliga

insatser genom långivning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den

kommunala insatsen på området har icke varit utan olägenheter, bl. a. med

hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om företagen.

I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stödåtgärder

ha gått utöver sina befogenheter enligt kommunallagarna. Företagareföreningarna

har å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort liknande

uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.

Föreningarnas kapacitet för dessa uppgifter är emellertid,

såsom förut framhållits, starkt begränsad på grund av den jämförelsevis

ringa medelstillgången. För att möjliggöra effektivare insatser på detta

område är enligt min mening en utvidgning av resurserna synnerligen önskvärd.

Från vissa remissinstanser har framhållits att de förefintliga kreditbehoven

kan komma att väsentligen tillgodoses om banklagssakkunnigas förslag

beträffande rätt för bankerna att utlämna s. k. blancokrediter genomföres.

Jag delar förhoppningen att småföretagens tillgång till erforderliga

krediter därigenom skulle förbättras. Jag vill emellertid icke underlåta att

i likhet med bank- och fondinspektionen framhålla, att det är svårt att närmare

bedöma i vilken utsträckning sålunda vidgade kreditmöjligheter skulle

komma till användning. Uppenbarligen kommer dessa möjligheter att kunna

utnyttjas endast i den mån de enskilda bankerna är beredda att ikläda

sig de risker, som ovedersägligen måste vara förenade med en kreditgivning

av sådan art. Vidare bör framhållas, att den övre gränsen för blancokrediterna

enligt föreliggande förslag skulle sättas så relativt lågt som till 50 000

kronor för varje särskilt fall. Det blir sålunda tämligen begränsade kreditbehov,

som kan tillgodoses på denna väg. Jag anser mig därför icke kunna

antaga att införande av blancokrediter — även om dessa i och för sig skulle

kunna medföra lättnader ■— skulle innebära en lösning av småföretagarnas

finansieringsproblem. Dessutom måste det uppenbarligen dröja, innan erforderliga

lagändringar kan komma till stånd.

Med hänsyn till vad jag nu anfört och då särskilt lokaliseringssynpunkterna

anser jag det vara ådagalagt att det föreligger ett angeläget behov av

vidgade möjligheter till finansiellt stöd åt hantverks- och småindustriföretag.

Enligt min mening bör staten icke undandraga sig att medverka till lösningen

av denna fråga. Härvid kan olika vägar tänkas. Sålunda kan ökade

utlåningsmöjligheter beredas över riksstaten, i vilket fall alltså en höjning

av för ändamålet anvisade anslag skulle begäras av riksdagen. Detta skulle

emellertid icke vara till någon nytta i områden där företagareföreningar ej

finns och kanske för övrigt knappast behövs. Ur rent statsfinansiella syn
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

7

punkter synes det av utredningen föreslagna kreditgarantisystemet också

vara att föredraga. Om detta system genomföres, kommer endast eventuella

förluster att påföras riksstaten. Erfarenheterna av ordningen med statliga

kreditgarantier från andra områden synes vidare ge vid handen att

systemet innebär åtskilliga fördelar jämfört med en direkt statlig långivning.

Systemet går ut på att den redan existerande kreditorganisationen utnyttjas

och innebär en mindre belastning på den statliga förvaltningsapparaten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har ansett önskvärt, att verkningarna

av garantisystemet bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen

ingående utreds innan systemet kommer till användning på nya områden.

Även andra remissinstanser har ifrågasatt ytterligare utredning i olika hänseenden.

Med anledning härav må erinras om att systemet med kreditgarantier

i nu förevarande fall avsetts skola införas och tillämpas blott på försök

och med iakttagande av viss försiktighet. Vidare har det sammanlagda beloppet

av utfärdade garantier föreslagits skola för det närmaste året begränsas

till 10 miljoner kronor. Det är knappast troligt att en garantigivning av

denna jämförelsevis ringa omfattning skall kunna medföra menliga verkningar

i de hänseenden fullmäktige kan ha åsyftat. Enligt min mening föreligger

icke skäl att på grund av sådana farhågor uppskjuta införandet på försök

och i begränsad omfattning av garantisystemet, om detta i övrigt kan

anses innebära påtagliga fördelar. Då utredningsmännens förslag i princip

dessutom tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden anser jag

mig därför böra förorda, att ett system med statsgaranti för lån till hantverks-

och småindustriföretag försöksvis inrättas i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget.

Flera remissinstanser har ifrågasatt, om man nu borde införa en ny stödform

för hantverk och småindustri utan att samtidigt företa en allmän samordning

av förekommande stödåtgärder. Dessa invändningar saknar icke

helt fog. Häremot får emellertid ställas angelägenheten av att utan längre

dröjsmål verkligen effektivisera samhällets stödåtgärder på området, där ej

minst de lokaliseringspolitiska önskemålen väga tungt. Kravet på samordning

har f. ö. icke samma styrka, när det, som här är fallet, gäller att mera

försöksvis införa en ny stödform. Ur viss synpunkt torde en utredning om

en eventuell samordning av olika stödformer för övrigt kunna ge bättre resultat,

om den företages först sedan praktiska erfarenheter föreligger av ordningen

med kreditgarantier.

Utredningsmännens uppläggning av garantisystemet i organisatoriskt avseende

finner jag i stort sett lämplig. Jag har sålunda icke för min del

något att erinra mot att sådana företagareföreningar, som beviljats understöd

av statsmedel för bedrivande av låneverksamhet, i egenskap av lokalorgan

anförtros uppgiften att svara för den förberedande utredningen i

garantiärendena, att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärda beviljade

statsgarantier samt att utöva viss tillsyn och kontroll av de företag, som

kommit i åtnjutande av statsgaranti. Det förhållandet att företagareför
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

eningarna är i princip enskilda sammanslutningar har givit vissa remissinstanser

anledning till betänkligheter mot att föreningarna skulle anförtros

ifrågavarande uppgifter. Det må emellertid påpekas att det i stadgarna för

samtliga föreningar med utlåningsverksamhet är föreskrivet att representanter

för vederbörande länsstyrelse skall ingå i föreningsstyrelsen samt

att staten i samband med utanordning av understöd till föreningarna förbehåller

sig rätt till kontroll av föreningarnas verksamhet. — Jag är emellertid

icke nu beredd förorda, att, såsom från vissa håll föreslagits, företagareföreningar

utan låneverksamhet anförtros uppgiften att vara lokalorgan

för garantigivningen.

I syfte att statsgaranti skall kunna utfärdas för lån till företagare även

i de län, där företagareföreningar med låneverksamhet icke finns, har föreslagits,

att funktionen som lokalorgan i dessa län skall tills vidare uppehållas

av riksbankens avdelningskontor. Riksbanken har förklarat sig villig

att lämna sin medverkan i detta avseende men samtidigt framfört vissa erinringar

mot den föreslagna anordningen. Sålunda anser riksbanksfullmäktige

bl. a. att risk föreligger för en oenhetlig bedömning av garantiärendena

om på vissa håll företagareföreningar skulle få handha garantiverksamheten.

Vidare förklarar sig fullmäktige icke kunna godtaga, att företagareföreningar,

som efter kreditgarantisystemets inrättande beviljas statsmedel för

utlåning, skall övertaga de uppgifter i samband med garantigivningen, som

förut ankommit på respektive riksbankskontor. Fullmäktige finner det

lämpligare att riksbankens avdelningskontor i samtliga län tilldelas funktionen

som lokalorgan för statsgarantigivningen.

Jag anser mig böra ta fasta på riksbanksfullmäktiges förklaring att banken

är villig medverka i sådana län, där företagareförening med låneverksamhet

ej finns, och tillstyrker alltså utredningsmännens förslag även i

detta hänseende. I anledning av riksbanksfullmäktiges farhågor för en oenhetlig

bedömning av garantiärendena må framhållas, att kravet på enhetlighet

bör kunna tillgodoses, om den slutliga prövningen av ärendena, såsom

i det följande förordas, företages av Kungl. Maj:t. Vad fullmäktige i övrigt

anfört om den lokala organisationen ger mig anledning understryka, att

det här tills vidare är fråga om en försöksverksamhet. Sedan under viss tid

erfarenheter inhämtats vid praktisk tillämpning av garantisystemet, kommer

alltså tillfälle att ges till den omprövning av organisationen, som då

eventuellt kan befinnas påkallad.

Det slutliga avgörandet i ärenden rörande statsgaranti bör tills vidare,

såsom utredningsmännen föreslagit, i princip ankomma på Kungl. Maj:t.

Beredningen av förekommande garantiärenden — över vilka i lämplig

utsträckning de centrala ämbetsverken, främst kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen,

kan få tillfälle att yttra sig — bör ankomma på

handelsdepartementet, som vid behov torde för ändamålet böra få anlita

teknisk eller ekonomisk expertis. Hinder bör ej möta mot att Kungl. Maj :t

för vissa ärenden eller grupper av ärenden — exempelvis avseende statsgaranti

för mindre lån — överlämnar beslutanderätten till riksbanken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

9

Med hänsyn till syftet med verksamheten och säkerheternas beskaffenhet

torde icke kunna undvikas att vissa förlustrisker för staten föreligger. En

fortlöpande tillsyn över utvecklingen av de företag, som kommit i åtnjutande

av statsgaranti, synes därför ofta behövlig. Ifrågavarande tillsyn bör ankomma

på lokalorganen. Omfattningen av och sättet för tillsynens utövande får

bedömas från fall till fall. Därvid torde de erfarenheter, som gjorts i samband

med de långivande företagareföreningarnas verksamhet, kunna tjäna

till ledning. Uppenbarligen bör man eftersträva att i första hand långivaren

utövar så effektiv kontroll som möjligt.

Med hänsyn till att det nu närmast gäller att bedriva den av utredningsmännen

föreslagna garantigivningen på försök, varvid erfarenheter för eventuellt

fortsatt verksamhet skall inhämtas, torde skäl icke f. n. finnas att

binda prövningen av garantiärendena vid mera i detalj utformade regler.

Vissa principiella riktlinjer torde dock böra uppdragas. Så har i viss utsträckning

skett i utredningsmännens promemoria. Härjämte har en del

spörsmål av principiell betydelse rests vid remissbehandlingen.

Sparbanksinspektionen och vissa andra remissinstanser har uttalat önskemål

att regler skall fastställas angående vilka företag som skall kunna komma

i åtnjutande av statsgaranti. Givetvis kan tvekan ibland uppkomma huruvida

ett industriföretag, som söker statsgaranti, skall med hänsyn till exempelvis

antalet anställda eller företagets produktionsvärde anses hänförligt

till sådan mindre industri, för vilken ifrågavarande stödform är avsedd.

I praktiken torde dock sådana ovissa fall bli förhållandevis sällsynta. Om

starka skäl, t. ex. lokaliseringspolitiska, talar för att garanti beviljas visst

företag, torde f. ö. inom rimliga gränser företagsstorleken icke böra tillmätas

avgörande betydelse.

Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar

för rörelsens lönsamhet bedömes föreligga. Prövningen av garantiärendena

bör med andra ord ske efter rent affärsmässiga grunder. Sökandenas personliga

kvalifikationer bör naturligtvis spela roll. Som allmän regel bör härjämte

gälla, att företagare, som beviljas statsgaranti för lån, skall i sin rörelse ha

insatt eget kapital av rimlig storlek.

Av vad som tidigare anförts torde framgå att statsgaranti skall beviljas i

första hand för lån som avses för rationalisering av tillverkning samt för

nyetablering och utvidgning av företag på orter, där detta av lokaliseringsoch

sysselsättningsskäl anses önskvärt.

Beträffande storleken av lån, för vilka statsgaranti skall kunna beviljas,

kan jag i princip ansluta mig till utredningsmännens förslag. I län, där företagareförening

med låneverksamhet finns, bör alltså statsgaranti som regel

beviljas endast för lån överstigande 40 000 kronor. Kungl. Maj :t bör dock,

då så befinnes lämpligt, kunna jämka minimibeloppet uppåt eller nedåt. I

övriga län skall statsgaranti kunna beviljas oavsett lånebeloppets storlek.

För statsgaranterat låns löptid och amortering torde i stort sett samma

regler böra gälla som beträffande lån, vilka f. n. utlämnas av företagareföreningarna.

Vanligen är det här fråga om lån med eu löptid av tio år och

med lika stor amortering varje år.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

Såsom utredningsmännen förutsatt bör säkerhet ställas för lån med statsgaranti

efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas av företagareföreningarna.

Statsgaranti bör ej ifrågakomma i fall där medel bör kunna erhållas

i kreditanstalt mot vanliga bankmässiga säkerheter.

Enligt vad utredningsmännen framhållit kan räntan å lån, som utlämnas

mot statsgaranti, förväntas bli förhållandevis låg utan att särskilda åtgärder

vidtages. Riksbanksfullmäktige har anfört, att räntesatsen icke bör fastlåsas.

Vad sålunda uttalats överensstämmer med min uppfattning. Då vidare,

att döma av vad som framkommit vid remissbehandlingen, skillnaden

mellan räntan å de lån, som utlämnas av företagareföreningarna, och räntan

å de statsgaranterade lånen synes bli relativt obetydlig, torde anledning

icke finnas att i fråga om sistnämnda lån föreskriva, att särskild

avgift utöver räntan skall uttagas. Ej heller bör någon riskpremie ifrågakomma.

Såsom statskontoret och fullmäktige i riksbanken anfört bör förluster

i anledning av statens ifrågavarande garantiåtaganden täckas från

anslag å driftbudgeten. För nästa budgetår torde något anslag för ifrågavarande

ändamål icke vara erforderligt.

Vissa remissinstanser, bland dem sparbanksinspektionen och fullmäktige

i riksbanken, har påpekat att åtskilliga spörsmål sammanhängande med garantisystemets

tillämpning i praktiken icke berörts av de sakkunniga. Detta

gäller exempelvis frågan om förfaringssättet i händelse amortering eller räntebetalning

å statsgaranterat lån icke fullgöres i rätt tid. Även kreditinrättningarnas

särskilda förpliktelser i samband med förvaltningen av statsgaranterade

lån bör enligt dessa remissinstansers mening närmare preciseras.

Därvid har föreslagits, att föreskrifter rörande dessa och liknande spörsmål

meddelas i särskild författning. Med anledning av vad sålunda anförts må

framhållas, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga

bestämmelser i ämnet. Jag torde framdeles få för Kungl. Maj :t anmäla

förslag till dylika bestämmelser.

Utskottet.

I förevarande proposition har framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning

för att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Förslagets

närmare innebörd framgår, i den mån redogörelse härför icke lämnas

i det följande, av föredragande departementschefens uttalande.

Finansieringsproblemen inom hantverk och småindustri uppmärksammades

redan vid föregående års riksdag, då bankoutskottet (utlåtande nr 15)

i anledning av väckta motioner framhöll, att utskottet delade den av motionärerna

uttalade uppfattningen om betydelsen av att hantverkets och

småindustriens problem ägnades ökad uppmärksamhet. Utskottet hälsar

sålunda med tillfredsställelse, att förslag till positiva åtgärder nu kunnat

framläggas, varigenom effektivare insatser för att underlätta rationaliseringen

inom dessa näringar möjliggöres. Bl. a. skulle föreliggande finansie
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

11

ringssvårigheter vad gäller anskaffningen av nya lokaler och tidsenliga

maskiner i viss utsträckning kunna undanröjas.

Vad gäller formerna för statens medverkan till lösningen av dessa frågor

kan olika vägar förtjäna att övervägas. I likhet med föredragande departementschefen

är utskottet av den uppfattningen att ett system med

statliga kreditgarantier är ett värdefullt komplement till den statliga utlåningsverksamheten

och har härvid särskilt uppmärksammat de goda erfarenheterna

från de områden där ett statligt kreditgarantisystem tidigare

tillämpats. Under den försöksperiod, då kreditgarantisystemet introduceras,

bör verkningarna av systemet för kreditväsendet och den statliga upplåningen

uppmärksammas. Införandet av ifrågavarande system motiverar

även att åtgärder vidtages i syfte att söka samordna förekommande stödåtgärder

på området, ehuru härmed synes kunna anstå till dess att någon

erfarenhet vunnits av ordningen med kreditgarantier.

Mot den föreslagna uppläggningen av garantisystemet i organisatoriskt

hänseende bär utskottet icke någon erinran. Utskottet tillstyrker sålunda

att riksbanken medverkar i kreditgarantigivningen på det sätt som angivits

i propositionen. Då föredragande departementschefen uttryckligen betonat

att det är fråga om en försöksverksamhet synes det utskottet mest ändamålsenligt

att icke nu fastställa några bindande regler för prövningen av

garantiärenden. Kungl. Maj :t bör sålunda, i förekommande fall efter samråd

med fullmäktige i riksbanken, söka anpassa organisationen med ledning

av vunna praktiska erfarenheter. Härvid synes även flera av de i motionerna

1:541 och II: 691 framlagda förslagen förtjäna att närmare övervägas.

Sålunda synes det böra prövas att framdeles, när garantisystemet

blivit inarbetat, delegera beslutanderätten i vissa ärenden till sådana företagareföreningar

som äger rätt att bedriva utlåning. Frågan om en höjning

av föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt synes böra bli föremål

för prövning i annat sammanhang, och utskottet är för sin del icke berett

taga ställning härtill.

Vad särskilt gäller övervakningen av låntagarna har motionärerna understrukit,

att denna bör inskränkas till den som bank- och affärsmässigt

brukar ske från vanliga kreditinrättningar. Utskottet anser sig i anledning

härav böra understryka att kontrollen icke göres alltför rigorös. Självfallet

måste emellertid tillses att de lån som erhålles med anlitande av lämnade

garantier verkligen kommer till användning för uppgivet ändamål. Motionärerna

uttalar vidare, att stödet ej bör begagnas som instrument för att

centralt dirigera företagens lokalisering i annan mån än som följer av att

en väsentlig del av dessa krediter bör förbehållas företag i landsbygdskommuner

och i industriellt svagt utvecklade landsdelar. I anslutning härtill vill

utskottet betona att om kreditgarantierna — såsom motionärerna förutsatt —

i tämligen stor omfattning utnyttjas för företag, som förläggs till svagt eller

ensidigt industrialiserade områden, torde de samtidigt bli ett hjälpmedel

för att skapa ett mera differentierat näringsliv inom olika landsdelar. Ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

skottet finner sålunda naturligt, att sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter

kommer i betraktande vid utnyttjandet av kreditgarantierna.

Till i motionerna uttalade önskemål i fråga om amorteringstiderna kan

utskottet ansluta sig. Beträffande lån till fastigheter och dyrbar maskinutrustning

bör sålunda i vissa fall en längre amorteringstid än tio år kunna

medges. Hinder bör ej möta att i undantagsfall, då särskilda skäl därtill

föreligger, befrielse från amorteringsskyldighet lämnas under de första åren

av lånens löptid.

I samband med behandlingen av förevarande proposition har utskottet

upptagit motionerna 1: 225 och II: 289, i vilka hemställts dels om ändring

av 46 § banklagen i syfte att möjliggöra blancokrediter om högst 50 000

kronor till idkare av hantverk och småindustri, dels att riksdagen måtte

uttala önskvärdheten av att kreditrestriktionerna tillämpades på ett sådant

sätt, att nya och mindre företag i kredithänseende icke försättes i ogynnsammare

läge än andra företag.

Vad först angår frågan om de s. k. blancokrediterna kan utskottet ansluta

sig till föredragande departementschefens uttalande, att införande av

sådana krediter, även om dessa i och för sig skulle medföra lättnader, icke

skulle innebära en lösning på småföretagarnas finansieringsproblem. Utskottet

finner det även mest ändamålsenligt, att frågan om införandet av

blancokrediter blir föremål för prövning i samband med att förslag till ny

banklag förelägges riksdagen. I fråga om kreditrestriktionernas tillämpning

vill utskottet hänvisa till ett av fullmäktige i riksbanken till utskottet föregående

år avgivet yttrande, enligt vilket icke förebragts några omständigheter

som skulle tyda på att kreditrestriktionerna i tillämpningen skulle ha inneburit

att större företag skulle ha gynnats på bekostnad av småföretagsamheten.

Yttrandet torde alltjämt äga giltighet, och enligt utskottets mening

föreligger sålunda icke motiv för något uttalande från riksdagen beträffande

kreditrestriktionernas tillämpning i fråga om småföretagsamheten.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen

1) må bifalla Kungl. Majtts förevarande proposition;

2) må besluta att motionerna I: 541 och II: 691, i den mån

de icke får anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;

3) må besluta att motionerna I: 225 och II: 289, i den mån

de icke får anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

13

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sundvik, De Geer, Mogård, Wehtje,

Kriigel*, Eliasson, Johansson, Rune* och Svärd*;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona*,

Sköldin*, Persson i Norrby, Johansson i Kalmar, Carlsson i Tibro,

Nygren och Löfgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Wehtje, Svärd och Nygren, vilka ansett att utskottets utlåtande

bort ha följande lydelse:

Utskottet. Numera torde enighet råda om den svenska småföretagsamhetens

egen inneboende livskraft samt om dess avgörande betydelse ur

nationell försörjnings- och sysselsättningssynpunkt. För ett fritt näringsliv

är den mindre företagsamheten omistlig. Det mindre företaget är ofta ett

växande företag med ett naturligt intresse för en sund och stimulerande konkurrens.

Det har sina särskilda förutsättningar att nyttiggöra vinningar som

den tekniska utvecklingen ställer till förfogande. Med rimlig frihet från hämmande

bestämmelser ger sinåföretagsamheten förbättrade utsikter till ett geografiskt

och produktionsmässigt differentierat näringsliv samt möjligheter

för den som känner sig lockad av företagarens svåra uppgift att pröva sina

krafter även i de fall då de personliga ekonomiska tillgångarna är starkt

begränsade.

Hantverks- och småindustri är en form för småföretagande, som trots alla

spådomar om motsatsen, anmärkningsvärt väl förmått hävda sig i konkurrensen.

Dessa näringsgrenar har emellertid under senare år mött problem,

som icke torde låta sig lösas utan medverkan från det allmänna. Bland

dessa intar finansieringsfrågan en central plats. Detta spörsmål bär varit

föremål för uppmärksamhet i olika offentliga utredningar samt i framställningar

av annan art.

Svårigheterna att finansiera nyetableringar, utvidgningar och rationaliseringar

inom hantverk och småindustri har uppenbart samband med de alltmer

framträdande resultaten av den skattepolitik och den ekonomiska politik

som förts och föres i vårt land. De är följaktligen av principiellt sett

samma slag som de hinder, vilka möter vid all företagsfinansiering. Det otillräckliga

sparandet och bristen på riskvilligt kapital ligger bakom. En radikal

förbättring k:m därför endast nås genom en rationellare skattepolitik

och en mera realistisk ekonomisk politik. Utskottet har velat erinra om detta

mera långsiktiga perspektiv, ehuru denna frågeställning icke direkt knyter

till de förslag utskottet nu har att fatta ställning till.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

De för hantverket och småindustrien säregna finansieringsproblemen framträder

med särskild skärpa då kreditprövningen måste göras hårdare, därför

att kreditinstituten ålagts att prioritera vissa — i huvudsak offentliga —

låneanspråk. Utskottet finner det i denna situation påkallat att framhålla

betydelsen av att den i och för sig nödvändiga återhållsamheten icke gives

en sådan kreditpolitik utformning att de mindre företagen i kredithänseende

försättes i ett sämre läge än andra som söker kredit.

I förevarande proposition framlägges förslag till statlig kreditgarantigivning

för hantverk och småindustri. I motionerna I: 225 och II: 289 yrkas

sådan ändring i banklagen alt kreditinstituten beredes tillfälle att bevilja förtroendekrediter

till idkare av dessa näringar upp till ett belopp av femtiotusen

kronor per låntagare.

Båda de föreslagna åtgärderna har till syfte att förbättra utsikterna för

mindre företagare att erhålla behövlig kredit. Det kan enligt utskottets mening

i och för sig icke råda tveksamhet om att rätta sättet att tillfredsställa

de mindre företagens lånebehov är att ge kreditinstituten förutsättningar för

att efter egen prövning och på egen risk förmedla de erforderliga lånemedlen.

Systemet med förtroendekrediter gör det möjligt att i ökad utsträckning vid

bedömningen av låneanspråk taga hänsyn till de personliga kvalifikationerna

hos den som söker och till framtidsutsikterna för de projekt som föranlett

framställningarna. Det finns enligt utskottets mening icke anledning förmoda

att denna prövning skall bliva mera återhållsam än hänsynen till spararnas

intressen gör nödvändigt. Under inga förhållanden talar erfarenheterna

för att prövningen blir mildare om den skötes av instanser inom

riksbanken eller eljest av offentliga organ.

Utskottet tillstyrker sålunda att riksdagen genom ändringar i banklagen

gör förtroendekrediter till hantverk och småindustri möjlig. Vad det i motionerna

ifrågasatta högsta beloppet för en sådan kredit angår, vill utskottet

erinra om att detsamma föreslogs vid en tidpunkt då pris- och kostnadsläget

var ett annat än nu. Starka skäl talar av den anledningen för en viss

höjning av maximibeloppet, förslagsvis upp till 75 000 kronor per låntagare.

Innan åtgärder i denna riktning vidtages bör emellertid erfarenheter från

systemets tillämpning vinnas. Utskottet förutsätter sålunda att Kungl. Maj :t

har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. De föreslagna ändringarna

i banklagen bör enligt utskottets mening kunna genomföras utan att den i

utsikt ställda fullständiga revisionen av ifrågavarande lag avvaktas.

Statlig kreditgarantigivning vidgar naturligtvis icke den sammanlagda ram,

inom vilken kreditgivningen måste hålla sig. Vägande principiella erinringar

kan enligt utskottets uppfattning anföras mot tendensen att i ökad omfattning

överflytta kreditriskerna från kreditinstituten till statsverket. Särskilt

i en åtstramad konjunktur kan detta medföra nödvändigheten av organisatoriskt

svårgenomförbara kontrollåtgärder. Det kan även få icke avsedda

biverkningar för det sammanlagda sparandets omfattning. Trots dessa och

andra invändningar är utskottet berett tillstyrka förslaget att staten skall

ställa kreditgarantier för hantverk och småindustri. Vid sitt ställningsta
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

15

gande har utskottet tagit särskild hänsyn till nödvändigheten av omedelbara

åtgärder och till den föreslagna verksamhetens karaktär av försöksverksamhet.

Den statliga kreditgarantigivningen bör därför —- som utskottet

ser saken — uppfattas som en övergångsföreteelse i huvudsak nödvändiggjord

därför att det måste taga viss tid innan systemet med förtroendekrediter

hinner tränga igenom. I detta sammanhang finner utskottet anledning

att understryka föredragande departementschefens uppfattning att ett

system med statliga kreditgarantier under alla förhållanden är att föredraga

framför en ökning av den direkta statliga utlåningsverksamheten. Hittills

vunna erfarenheter talar också för kreditgarantier, även om de ännu

icke ge tillräcklig grund för ett slutligt omdöme.

Då utskottet, som ovan framhållits, ser garantisystemet som ett försök

bär det icke funnit sig ha anledning göra några erinringar mot den organisatoriska

uppläggningen. I anledning av motionerna I: 541 och II: 691 vill

utskottet emellertid framhålla, att beslutanderätten i lånefrågor bör decentraliseras

i den mån detta över huvud taget är förenligt med den kontroll, som

erfarenhetsmässigt kan visa sig ofrånkomlig. Att företagareföreningen därvid

kan inkopplas torde ligga i sakens natur. Utskottet vill också påpeka

att kontrollen över de medel, som upplånats med stöd av statlig kreditgaranti,

icke bör göras alltför ingripande eller alltför rigorös. Den bör i

möjligaste mån läggas på sedvanlig affärsmässig bas. Då kreditgaranti utfärdas

för lån till inköp av fastigheter eller dyrbar maskinutrustning bör

även längre amorteringstid än 10 år kunna medgivas efter särskild prövning.

Hinder bör ej heller möta för att i undantagsfall befrielse från ainorteringsskyldighet

lämnas under de första åren av lånens löptid, över huvud taget

anser sig utskottet böra understryka att kreditgarantisystemet för hantverk

och småindustri bör handhavas med all tänkbar smidighet och med all möjlig

hänsyn till låntagarna. Detta är enligt utskottets mening tänkbart utan

att nödvändig kontroll eftersättes.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen

1) måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,

2) måtte med bifall till motionerna I: 225 och II: 289 antaga

följande

Förslag

till

lag om ändring av 46 § lagen den 22 juni 19il (nr 74) om

bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr

74) om bankrörelse skall erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

Bankaktiebolag-----ej erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till ett belopp i varje sär
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

skilt fall av högst 50 000 kronor och sammanlagt högst en

tiondel av bankbolagets eget kapital lämnas idkare av hantverk

eller småindustri.

I fråga om---- ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

3) måtte uttala, att kreditrestriktionerna, så länge desamma

består, enligt dess mening bör tillämpas på ett sådant

sätt, att nya och mindre företag i kredithänseende icke försättes

i mindre gynnsamt läge än andra företag.

4) måtte anse motionerna I: 541 och II: 691 besvarade med

vad utskottet ovan anfört.

2) av herrar De Geer, Carlsson i Tibro och Löfgren, vilka ansett

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

I förevarande proposition---(lika med utskottet)--- — förtjäna

att närmare övervägas. Sålunda synes det böra prövas att delegera beslutanderätten

i vissa ärenden till sådana företagareföreningar som äger rätt

att bedriva utlåning samt att höja föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt.

Vad särskilt gäller övervakningen av låntagarna har motinärerna understrukit,

att denna bör inskränkas till den som bank- och affärsmässigt

brukar ske från vanliga kreditinrättningar. Utskottet anser sig i anledning

härav böra understryka att kontrollen icke göres alltför rigorös. Självfallet

måste tillses att de lån som erhålles med anlitande av lämnade garantier

verkligen kommer till användning för uppgivet ändamål. Motionärerna uttalar

vidare, att stödet ej bör begagnas som instrument för att centralt dirigera

företagens lokalisering i annan mån än som följer av att en väsentlig

del av dessa krediter bör förbehållas företag i landsbygdskommuner och i

industriellt svagt utvecklade landsdelar. Utskottet ansluter sig till vad motionärerna

anfört på denna punkt.

Till i motionerna uttalade önskemål i fråga om amorteringstiderna kan

utskottet ansluta sig. Beträffande lån till fastigheter och dyrbar maskinutrustning

bör sålunda i vissa fall en längre amorteringstid än tio år kunna

medges. Hinder bör ej möta, att i undantagsfall, då särskilda skäl därtill

föreligger, befrielse från amorteringsskyldighet lämnas under de första

åren av lånens löptid.

I propositionen föreslås, att i de län där företagareföreningar är lokalorgan,

kreditgarantier skall beviljas endast för lån, som överstiger det belopp

av 40 000 kronor, som utgör gränsen för företagareföreningarnas underställningsfria

utlåningsrätt. Denna bestämmelse kan, som motionärerna

framhåller, medföra, att de län som har företagareföreningar med utlåningsrätt,

får en mindre andel av de ökade kreditmöjligheterna än län där riks
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

17

bankskontoren blir lokalorgan. Departementschefen förutsätter visserligen,

att minimibeloppen för kreditgarantier i län med företagareföreningar som

lokalorgan skall kunna jämkas uppåt eller nedåt. Härigenom skulle möjligheter

ges att genom en jämkning av gränsen nedåt överföra större del av

långivningen till kreditgarantier och därigenom ge området en ökad andel

av kreditmöjligheterna. Men denna utväg förutsätter, som motionärerna påpekat,

att avgörandena i fler låneärenden överföres från företagareföreningarna

till Kungl. Maj :t och leder alltså till en ytterligare centralisering

av lånebesluten. Enligt utskottets mening bör därför Kungl. Maj :t

pröva motionärernas förslag om att ge företagareföreningarna möjlighet att

i mån av behov och med beslutanderätt inom av Kungl. Maj :t medgivna

ramar, ge kreditgarantier även för lån understigande den för företagareföreningarna

underställningsfria utlåningsgränsen.

I samband med behandlingen av förevarande proposition har utskottet

upptagit motionerna I: 225 och II: 289, i vilka hemställts dels om ändring

av 46 § banklagen i syfte att möjliggöra blancokrediter om högst 50 000

kronor till idkare av hantverk och småindustri, dels att riksdagen måtte

uttala att kreditrestriktionerna tillämpas på ett sådant sätt att nya och mindre

företag i kredithänseende icke försättes i mindre gynnsamt läge än andra

företag.

Under Kungl. Maj :ts prövning ligger för närvarande ett förslag från banklagssakkunniga

om ändring av gällande banklag. Förslaget innebär bland

annat att bankerna skulle få rätt att bevilja s. k. blancokrediter till idkare

av hantverk och småindustri intill ett belopp av 50 000 kronor. Genomförandet

av detta förslag skulle enligt utskottets mening tillsammans med

övriga här behandlade åtgärder på ett verksamt sätt bidraga till att lösa

småföretagsamhetens kreditproblem. Då utskottet icke finner det nödvändigt

att uppskjuta ett beslut på denna punkt till dess hela frågan om banklagstiftningen

kommer upp till behandling i riksdagen, vill utskottet förorda

bifall till motionerna i vad de avser detta förslag.

Sedan banklagssakkunnigas förslag framlades har emellertid pris- och

kostnadsläget avsevärt förändrats och man bör därför inom en nära framtid

överväga en höjning av maximibeloppet för blancokrediterna.

Småföretagsamheten har under de senaste åren haft stora problem att

brottas med. Kreditrestriktioner, skatteregler och byggnadsreglering har

försvårat nyetableringar och utvidgningar av företagen. Utskottet hälsar därför

med tillfredsställelse de nu framlagda förslagen, som enligt utskottets

mening i större utsträckning än hittills skapar möjligheter till konkurrens

på lika villkor med de större företagen. I motionerna I: 225 och II: 289 har

begärts ett uttalande om att kreditrestriktionerna, så länge desamma består,

bör tillämpas på ett sådant sätt, att nya och mindre företag i kredithänseende

icke försättes i mindre gynnsamt läge än andra företag. Denna princip

finner utskottet så självklar att den inte här behöver särskilt understrykas.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

12 llihnnq till riksdagens protokoll 195U. S sand. Nr 29.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 29.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen

1) måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,

2) med anledning av motionen 1:225 och 11:289 måtte

antaga följande

Förslag

till

lag om ändring av 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

om bankrörelse.

Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr

74) om bankrörelse skall erhålla följande ändrade lydelse.

46 §.

Bankaktiebolag---ej erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till ett belopp i varje

särskilt fall av högst 50 000 kronor och sammanlagt högst en

tiondel av bankbolagets eget kapital lämnas idkare av hantverk

eller småindustri.

I fråga om — --ikläder sig.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.

3) måtte anse motionerna 1:541 och 11:691 besvarade

med vad utskottet ovan anfört.

547471. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition a1 i texten