Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag samt i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.
1954-05-11 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1954:29, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående statsgaranti för lån till hantverksoch småindustriföretag samt i ämnet väckta motioner, dels ock väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
1
Nr 29.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag
samt i ämnet väckta motioner, dels ock
väckta motioner angående småföretagens kreditfrågor.
I en den 2 april 1954 dagtecknad proposition, nr 210, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och småindustriföretag må tills vidare beviljas intill
ett belopp av 10 000 000 kronor.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta likalydande motioner, nämligen nr 541 i
första kammaren av herrar Spetz och Näslund och nr 691 i andra kammaren
av herrar Gustafsson i Skellefteå och Carlsson i Tibro. I motionerna
hemställes, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr
210 måtte beakta vad som anförts i motionerna och därvid i första hand uttala,
dels att företagareförening inom ramen för av Kungl. Maj:t för varje
förening medgivet sammanlagt belopp erhåller beslutanderätt i fråga om kreditgarantier,
där lånesumman understiger gränsen för föreningarnas underställningsfria
utlåningsrätt, dels att ett större antal företagareföreningar än
för närvarande snarast möjligt bör erhålla utlåningsrätt och godtas som lokalorgan
samt att gränsen för föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt
höjes till 50 000 kronor.
Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet till motionen
II: 691.
Utskottet har även ansett sig i förevarande sammanhang böra behandla
två till utskottet hänvisade likalydande motioner, nr 225 i första kammaren
av herr Björnberg m. fl. samt nr 289 i andra kammaren av herr Nygren
m. fl., i vilka hemställes dels att riksdagen måtte antaga ett i motionen
framlagt förslag till ändring av 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om
bankrörelse, dels att riksdagen måtte uttala, att kreditrestriktionerna^ så
länge desamma består, enligt dess mening bör tillämpas på ett sådant sätt,
att nya och mindre företag i kredithänseende icke försättes i mindre gynnsamt
läge än andra företag.
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden hänvisas till motionen II:
289.
1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 8 samt. Nr 29.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Att främja en ur samhälleliga synpunkter gynnsam utveckling inom hantverket
och småindustrien har under senare tid varit ett särskilt intresse för
statsmakterna. Därvid har icke minst småföretagens finansieringsproblem
tilldragit sig uppmärksamhet. Av olika skäl har det ansetts böra ankomma
på staten att i viss utsträckning sörja för att denna del av näringslivet tillförs
erforderligt kapital för nyetablering, utvidgning och rationalisering av
företag. Här må erinras om den utlåning av statsmedel, som sker från hantverkslånefonden
och fonden för hantverks- och småindustrikredit samt genom
förmedling av företagareföreningar i vissa län.
Hithörande frågor har under tiden efter världskriget i flera omgångar varit
under utredning. Sålunda har småföretagsutredningen i sitt den 4 februari
1946 avgivna betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings-och
rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder
(SOU 1946: 22) förordat viss omläggning och utvidgning av
ifrågavarande låneverksamhet. Förslaget innebär, att utlåningen från nyssnämnda
fonder och genom företagareföreningarna sammanföres, att därvid
bildas en ny lånefond, ur vilken medel till verksamheten erhålles, att företagareföreningarna
ombildas till företagarnämnder samt att dylika nämnder
bildas i de delar av landet, där företagareföreningar icke finns. Efter att ha
varit föremål för remissbehandling har småföretagsutredningens förslag undergått
viss överarbetning inom handelsdepartementet. Resultatet härav har
redovisats i en den 22 juni 1949 upprättad promemoria angående utvidgad
rådgivnings- och kreditverksamhet för hantverk och småindustri. I promemorian
föreslås, att den lånerörelse, som bedrivs av företagareföreningarna,
avvecklas och ersätts av ett kreditgarantisystem, som innebär att föreningarna
får rätt att teckna statliga kreditgarantier för lån i affärs- och sparbanker.
Vidare förutsätts, att företagareföreningar efterhand tillskapas i
alla län. Sedan yttranden över promemorian inhämtats från ett flertal myndigheter
och organisationer, har ifrågavarande förslag anmälts i 1950 års
statsverksproposition. Därvid uttalades, att det bl. a. med hänsyn till pågående
utredningar rörande näringslivets lokalisering, den framtida investeringskontrollen
samt ändringar i banklagstiftningen knappast var möjligt
att ta slutgiltig ståndpunkt till förslaget.
I samband med att anslaget till kostnader för främjande av företagsverksamhet
m. m. från vilket bl. a. utgår understöd till företagareföreningarnas
låneverksamhet — föregående år överfördes till tionde huvudtiteln, verkställdes
inom handelsdepartementet en översyn av föreningarnas verksamhet.
Vissa resultat av denna översyn har redovisats i 1954 års statsverksproposition
(bil. 12, p. 52). I anslutning därtill har föreslagits åtgärder, som är
avsedda att möjliggöra en viss utbyggnad av verksamheten. Sålunda har
för budgetåret 1954/55 äskats en från 1 500 000 kronor till 2 500 000 kronor
ökad medelsanvisning för lån till företagareföreningar in. fl. ävensom därutöver
föreslagits att ett belopp av 250 000 kronor anvisas till subventionering
av dylika föreningar. Genom den ökade medelsanvisningen förutsättes
det bl. a. skola bli möjligt att i viss utsträckning ställa medel till förfogande
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
3
för utlåning genom företagareföreningar, som icke tidigare bedrivit låneverksamhet.
Inom handelsdepartementet har vidare under den gångna vintern av filosofie
doktorn C. G. Widell, byråchefen i bank- och fondinspektionen S. A.
Algott, byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen B. R. Johansson samt sekreteraren
K. A. F. Frithiofson verkställts särskild utredning angående ökad
kreditgivning till hantverk och småindustri under statlig medverkan. Resultatet
av utredningen har framlagts i en den 12 februari 1954 dagtecknad promemoria
med förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte att främia utvecklingen
inom hantverk och småindustri.
Beträffande innehållet i nämnda promemoria samt över densamma avgivna
remissyttranden hänvisas, i den mån redogörelse härför icke lämnas nedan,
till propositionen.
Departementschefen har anfört följande.
För hantverks- och småindustriföretag finns f. n. särskilda möjligheter
att för olika ändamål erhålla lån av statsmedel. Sålunda bedriver företagareföreningar
i vissa län med understöd av statsmedel en låneverksamhet,
som är avsedd att stödja företagsamhet i mindre skala. Vidare är i liknande
syfte inrättade särskilda lånefonder, statens hantverkslånefond och
fonden för hantverks- och småindustrikredit. Möjligheterna att utnyttja
dessa kreditformer är emellertid f. n. starkt begränsade. Företagareföreningar
med utlåningsverksamhet existerar endast i nio län; företagare i stora
delar av landet är sålunda utestängda från denna låneform. Vad beträffar
de båda hantverksfonderna synes erfarenheten visa att de — bl. a. på
grund av förhållandevis stränga lånevillkor — ej i den utsträckning, som
avsetts, kommit att utgöra stöd åt de berörda kategorierna av företag.
Frågan om en utvidgning och förbättring av det statliga kreditstödet åt
hantverk och småindustri har under senare år övervägts vid upprepade tillfällen.
Sålunda framlade småföretagsutredningen år 1946 ett förslag till
statlig låneverksamhet, liknande företagareföreningarnas och avsedd att
täcka alla delar av landet. Delvis på grundval av småföretagsutredningens
betänkande i ämnet upprättades inom handelsdepartementet år 1949 ett annat
förslag, som innebar, att företagareföreningar successivt skulle komma
till stånd i samtliga län och att föreningarna skulle få befogenhet att på
statens vägnar teckna garanti för lån till småföretag. Dessa förslag föranledde
emellertid ej någon åtgärd.
I en inom handelsdepartementet av särskilda utredningsmän upprättad
promemoria har nu framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte
att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Detta förslag innebär
i huvudsak följande.
Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag skall efter
ansökning kunna beviljas på vissa villkor. I varje län skall finnas ett lokalorgan
för handläggning av ärenden rörande statsgaranti. I län, där det
finns företagareförening, som för låneverksamhet beviljats understöd av
statsmedel, skall föreningen vara lokalorgan. I övriga län skall funktionen
4
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
såsom lokalorgan uppehållas av riksbankens avdelningskontor. Ansökan om
statsgaranti skall inges till lokalorganet, som skall verkställa erforderlig
utredning i ärendet och med eget yttrande överlämna ansökningen till
Kungl. Maj :t. Befinnes ärendet efter vederbörlig beredning, som skall företagas
inom handelsdepartementet, böra bifallas av Kungl. Maj :t, lämnas bemyndigande
till företagareföreningen, respektive riksbanken att på statens
vägnar utfärda garanti för lånet. På lokalorganet skall vidare ankomma
att, sedan garanti utfärdats och lånet utlämnats, utöva viss kontroll å lånets
användning och tillsyn över det låntagande företagets utveckling.
Kungl. Maj :t skall till riksbanken kunna delegera befogenhet att meddela
statsgaranti i viss utsträckning. Vad angår själva utfärdandet av garanti
skall i undantagsfall även annat organ än företagareförening eller riksbanken
kunna erhålla bemyndigande härtill.
Statsgaranti skall i princip kunna ifrågakomma oavsett i vilken kreditinrättning
lån är avsett att tagas. Beträffande storleken av det lånebelopp,
för vilket garanti skall kunna beviljas, har någon gräns uppåt icke föreslagits.
Begränsning nedåt har förutsatts endast för de fall, som handläggs
av företagareförening i egenskap av lokalorgan. I dylika fall skall nämligen
garanti beviljas endast för lån som överstiger det högsta belopp, vilket
enligt gällande föreskrifter kan av företagareförening utan särskilt tillstånd
av Kungl. Maj :t utlämnas till ett och samma företag. Ifrågavarande maximibelopp
utgör f. n. 40 000 kronor. I fall, där lån bör kunna erhållas i kreditanstalt
mot vanliga bankmässiga säkerheter, skall statsgaranti icke beviljas.
För lån, som utlämnas under statsgaranti, skall i regel ställas säkerhet
enligt de grunder som vanligen tillämpas av företagareföreningarna. Sådan
säkerhet skall omhändertagas av den kreditinrättning, som utlämnar
lånet. Kreditinrättningen skall i övrigt förvalta lånet under bankmässiga
former.
Vad avser räntan å lån, för vilka statsgaranti utfärdats, framhåller utredningsmännen,
att konkurrensen mellan kreditinrättningarna i praktiken
torde komma att medföra, att räntan på dessa lån i allmänhet kommer att
bli väsentligt lägre än vad motsvarande lån skulle ha betingat på den fria
marknaden. Man torde kunna utgå från att lån med statsgaranti kommer
att i räntehänseende likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder
härför torde icke erfordras. Skillnaden mellan den presumerade räntan å
lån med statsgaranti och den ränta, företagareföreningarna vanligen betingar
sig vid utlåning, motiverar att en avgift, motsvarande denna skillnad,
uttages av kreditinrättningen och tillfaller lokalorganet i syfte att
täcka kostnaderna för handhavandet av garantiärendena.
Utredningsmännen har ansett, att kreditgarantisystemet bör inrättas och
tills vidare tillämpas på försök. Med hänsyn till förlustriskerna bör försiktighet
iakttagas vid garantigivningen. Eventuellt uppkommande förluster
för staten bör enligt förslaget förskottsvis täckas av riksgäldskontoret och
i sista hand ersättas genom anslag av riksdagen.
Ramen för garantigivning under nästa budgetår föreslås bli 10 milj. kronor.
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
5
Slutligen har utredningsmännen framhållit, att en omprövning av de hittills
tillämpade formerna för statligt stöd till hantverk och småindustri
bör övervägas, därest det föreslagna kreditgarantisystemet under försöksperioden
visar sig fungera på ett tillfredsställande sätt.
Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget,
har de allra flesta anslutit sig till uppfattningen att det föreligger behov att
utvidga statens möjligheter att lämna finansiellt stöd åt hantverks- och småföretag.
Den övervägande delen av de remissinstanser, som funnit önskvärt
att de statliga stödmöjligheterna ökas, har också biträtt utredningsmännens
förslag, att utvidgningen bör ske genom inrättande av ett kreditgarantisystem.
Flera hörda myndigheter och sammanslutningar har emellertid avstyrkt
förslaget. Några remissinstanser har ansett ytterligare utredning rörande
kreditgarantisystemet påkallad. I en del av de tillstyrkande yttrandena görs
erinringar angående systemets utformning och praktiska tillämpning.
Hantverks- och småindustriföretagen svarar för en icke obetydlig del av
landets samlade produktion. Det är fördenskull av vikt, att dessa företag
kan upprätthålla och om möjligt successivt öka sin produktionsförmåga.
Detta kan ske endast under förutsättning att uppmärksamheten ständigt
hålles riktad på den tekniska utvecklingen och att i anslutning härtill en
fortgående rationalisering av företagens drift äger rum. En rationalisering
av företagen kräver kapitalinsatser för anskaffning av tidsenliga lokaler
och maskiner. Möjligheterna att insätta kapital av tillräcklig storlek i rörelsen
är emellertid ofta för svaga hos de mindre företagen, vilkas ägare
ej sällan är ur stånd att tillhandahålla vare sig eget kapital av nämnvärd
storlek eller bankmässiga säkerheter, mot vilka kompletterande krediter kan
erhållas. Att så är förhållandet har bekräftats av många remissinstanser,
bl. a. av de organisationer som företräder företagens intressen.
Svenska bankföreningen har velat hävda att de mindre företagen alltid
eller så gott som alltid erhåller den kredit som är motiverad med hänsyn
till antingen ställda säkerheter eller låntagarens personliga förutsättningar
eller båda dessa faktorer i förening. Gentemot denna uppfattning kan emellertid
ställas många och på praktiska erfarenheter grundade vittnesbörd
både från statliga myndigheter, vilka varit i beröring med hittillsvarande
statliga stödverksamhet, och från enskilda sammanslutningar. Jag anser
mig i detta sammanhang blott behöva särskilt erinra om företagareföreningarnas
erfarenheter, vilka ger vid handen att det från småföretagens sida föreligger
ett trängande lånebehov, som vida överstiger de medel, som kunnat
ställas till förfogande för utlåning. Man kan utgå från att det i dessa fall
nästan genomgående gäller kreditbehov, som ej kunnat tillgodoses genom
vanliga bankkrediter.
Såsom framhållits av utredningsmännen och vitsordats av åtskilliga remissinstanser
— bl. a. riksbanksfullmäktige, arbetsmarknadsstyrelsen,
landsorganisationen och landskommunernas förbund — har vidare de lånemöjlighcter,
staten kan tillhandahålla, slor betydelse som hjälpmedel för
eu ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättnings
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
politik. Denna politik går bl. a. ut på att i områden, där näringslivet har
en ensidig sammansättning eller domineras av konjunkturkänslig storindustri,
söka åstadkomma en differentiering genom tillskapande eller utvidgning
av livskraftig småindustri. Det är vidare fråga om att skapa ersättning
för sysselsättningsmöjligheter, som äventyras genom nedläggande
av företag. Enskilda kommuner har i sådana situationer gjort icke obetydliga
insatser genom långivning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den
kommunala insatsen på området har icke varit utan olägenheter, bl. a. med
hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om företagen.
I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stödåtgärder
ha gått utöver sina befogenheter enligt kommunallagarna. Företagareföreningarna
har å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort liknande
uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.
Föreningarnas kapacitet för dessa uppgifter är emellertid,
såsom förut framhållits, starkt begränsad på grund av den jämförelsevis
ringa medelstillgången. För att möjliggöra effektivare insatser på detta
område är enligt min mening en utvidgning av resurserna synnerligen önskvärd.
Från vissa remissinstanser har framhållits att de förefintliga kreditbehoven
kan komma att väsentligen tillgodoses om banklagssakkunnigas förslag
beträffande rätt för bankerna att utlämna s. k. blancokrediter genomföres.
Jag delar förhoppningen att småföretagens tillgång till erforderliga
krediter därigenom skulle förbättras. Jag vill emellertid icke underlåta att
i likhet med bank- och fondinspektionen framhålla, att det är svårt att närmare
bedöma i vilken utsträckning sålunda vidgade kreditmöjligheter skulle
komma till användning. Uppenbarligen kommer dessa möjligheter att kunna
utnyttjas endast i den mån de enskilda bankerna är beredda att ikläda
sig de risker, som ovedersägligen måste vara förenade med en kreditgivning
av sådan art. Vidare bör framhållas, att den övre gränsen för blancokrediterna
enligt föreliggande förslag skulle sättas så relativt lågt som till 50 000
kronor för varje särskilt fall. Det blir sålunda tämligen begränsade kreditbehov,
som kan tillgodoses på denna väg. Jag anser mig därför icke kunna
antaga att införande av blancokrediter — även om dessa i och för sig skulle
kunna medföra lättnader ■— skulle innebära en lösning av småföretagarnas
finansieringsproblem. Dessutom måste det uppenbarligen dröja, innan erforderliga
lagändringar kan komma till stånd.
Med hänsyn till vad jag nu anfört och då särskilt lokaliseringssynpunkterna
anser jag det vara ådagalagt att det föreligger ett angeläget behov av
vidgade möjligheter till finansiellt stöd åt hantverks- och småindustriföretag.
Enligt min mening bör staten icke undandraga sig att medverka till lösningen
av denna fråga. Härvid kan olika vägar tänkas. Sålunda kan ökade
utlåningsmöjligheter beredas över riksstaten, i vilket fall alltså en höjning
av för ändamålet anvisade anslag skulle begäras av riksdagen. Detta skulle
emellertid icke vara till någon nytta i områden där företagareföreningar ej
finns och kanske för övrigt knappast behövs. Ur rent statsfinansiella syn
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
7
punkter synes det av utredningen föreslagna kreditgarantisystemet också
vara att föredraga. Om detta system genomföres, kommer endast eventuella
förluster att påföras riksstaten. Erfarenheterna av ordningen med statliga
kreditgarantier från andra områden synes vidare ge vid handen att
systemet innebär åtskilliga fördelar jämfört med en direkt statlig långivning.
Systemet går ut på att den redan existerande kreditorganisationen utnyttjas
och innebär en mindre belastning på den statliga förvaltningsapparaten.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har ansett önskvärt, att verkningarna
av garantisystemet bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen
ingående utreds innan systemet kommer till användning på nya områden.
Även andra remissinstanser har ifrågasatt ytterligare utredning i olika hänseenden.
Med anledning härav må erinras om att systemet med kreditgarantier
i nu förevarande fall avsetts skola införas och tillämpas blott på försök
och med iakttagande av viss försiktighet. Vidare har det sammanlagda beloppet
av utfärdade garantier föreslagits skola för det närmaste året begränsas
till 10 miljoner kronor. Det är knappast troligt att en garantigivning av
denna jämförelsevis ringa omfattning skall kunna medföra menliga verkningar
i de hänseenden fullmäktige kan ha åsyftat. Enligt min mening föreligger
icke skäl att på grund av sådana farhågor uppskjuta införandet på försök
och i begränsad omfattning av garantisystemet, om detta i övrigt kan
anses innebära påtagliga fördelar. Då utredningsmännens förslag i princip
dessutom tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden anser jag
mig därför böra förorda, att ett system med statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag försöksvis inrättas i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget.
Flera remissinstanser har ifrågasatt, om man nu borde införa en ny stödform
för hantverk och småindustri utan att samtidigt företa en allmän samordning
av förekommande stödåtgärder. Dessa invändningar saknar icke
helt fog. Häremot får emellertid ställas angelägenheten av att utan längre
dröjsmål verkligen effektivisera samhällets stödåtgärder på området, där ej
minst de lokaliseringspolitiska önskemålen väga tungt. Kravet på samordning
har f. ö. icke samma styrka, när det, som här är fallet, gäller att mera
försöksvis införa en ny stödform. Ur viss synpunkt torde en utredning om
en eventuell samordning av olika stödformer för övrigt kunna ge bättre resultat,
om den företages först sedan praktiska erfarenheter föreligger av ordningen
med kreditgarantier.
Utredningsmännens uppläggning av garantisystemet i organisatoriskt avseende
finner jag i stort sett lämplig. Jag har sålunda icke för min del
något att erinra mot att sådana företagareföreningar, som beviljats understöd
av statsmedel för bedrivande av låneverksamhet, i egenskap av lokalorgan
anförtros uppgiften att svara för den förberedande utredningen i
garantiärendena, att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärda beviljade
statsgarantier samt att utöva viss tillsyn och kontroll av de företag, som
kommit i åtnjutande av statsgaranti. Det förhållandet att företagareför
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
eningarna är i princip enskilda sammanslutningar har givit vissa remissinstanser
anledning till betänkligheter mot att föreningarna skulle anförtros
ifrågavarande uppgifter. Det må emellertid påpekas att det i stadgarna för
samtliga föreningar med utlåningsverksamhet är föreskrivet att representanter
för vederbörande länsstyrelse skall ingå i föreningsstyrelsen samt
att staten i samband med utanordning av understöd till föreningarna förbehåller
sig rätt till kontroll av föreningarnas verksamhet. — Jag är emellertid
icke nu beredd förorda, att, såsom från vissa håll föreslagits, företagareföreningar
utan låneverksamhet anförtros uppgiften att vara lokalorgan
för garantigivningen.
I syfte att statsgaranti skall kunna utfärdas för lån till företagare även
i de län, där företagareföreningar med låneverksamhet icke finns, har föreslagits,
att funktionen som lokalorgan i dessa län skall tills vidare uppehållas
av riksbankens avdelningskontor. Riksbanken har förklarat sig villig
att lämna sin medverkan i detta avseende men samtidigt framfört vissa erinringar
mot den föreslagna anordningen. Sålunda anser riksbanksfullmäktige
bl. a. att risk föreligger för en oenhetlig bedömning av garantiärendena
om på vissa håll företagareföreningar skulle få handha garantiverksamheten.
Vidare förklarar sig fullmäktige icke kunna godtaga, att företagareföreningar,
som efter kreditgarantisystemets inrättande beviljas statsmedel för
utlåning, skall övertaga de uppgifter i samband med garantigivningen, som
förut ankommit på respektive riksbankskontor. Fullmäktige finner det
lämpligare att riksbankens avdelningskontor i samtliga län tilldelas funktionen
som lokalorgan för statsgarantigivningen.
Jag anser mig böra ta fasta på riksbanksfullmäktiges förklaring att banken
är villig medverka i sådana län, där företagareförening med låneverksamhet
ej finns, och tillstyrker alltså utredningsmännens förslag även i
detta hänseende. I anledning av riksbanksfullmäktiges farhågor för en oenhetlig
bedömning av garantiärendena må framhållas, att kravet på enhetlighet
bör kunna tillgodoses, om den slutliga prövningen av ärendena, såsom
i det följande förordas, företages av Kungl. Maj:t. Vad fullmäktige i övrigt
anfört om den lokala organisationen ger mig anledning understryka, att
det här tills vidare är fråga om en försöksverksamhet. Sedan under viss tid
erfarenheter inhämtats vid praktisk tillämpning av garantisystemet, kommer
alltså tillfälle att ges till den omprövning av organisationen, som då
eventuellt kan befinnas påkallad.
Det slutliga avgörandet i ärenden rörande statsgaranti bör tills vidare,
såsom utredningsmännen föreslagit, i princip ankomma på Kungl. Maj:t.
Beredningen av förekommande garantiärenden — över vilka i lämplig
utsträckning de centrala ämbetsverken, främst kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen,
kan få tillfälle att yttra sig — bör ankomma på
handelsdepartementet, som vid behov torde för ändamålet böra få anlita
teknisk eller ekonomisk expertis. Hinder bör ej möta mot att Kungl. Maj :t
för vissa ärenden eller grupper av ärenden — exempelvis avseende statsgaranti
för mindre lån — överlämnar beslutanderätten till riksbanken.
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
9
Med hänsyn till syftet med verksamheten och säkerheternas beskaffenhet
torde icke kunna undvikas att vissa förlustrisker för staten föreligger. En
fortlöpande tillsyn över utvecklingen av de företag, som kommit i åtnjutande
av statsgaranti, synes därför ofta behövlig. Ifrågavarande tillsyn bör ankomma
på lokalorganen. Omfattningen av och sättet för tillsynens utövande får
bedömas från fall till fall. Därvid torde de erfarenheter, som gjorts i samband
med de långivande företagareföreningarnas verksamhet, kunna tjäna
till ledning. Uppenbarligen bör man eftersträva att i första hand långivaren
utövar så effektiv kontroll som möjligt.
Med hänsyn till att det nu närmast gäller att bedriva den av utredningsmännen
föreslagna garantigivningen på försök, varvid erfarenheter för eventuellt
fortsatt verksamhet skall inhämtas, torde skäl icke f. n. finnas att
binda prövningen av garantiärendena vid mera i detalj utformade regler.
Vissa principiella riktlinjer torde dock böra uppdragas. Så har i viss utsträckning
skett i utredningsmännens promemoria. Härjämte har en del
spörsmål av principiell betydelse rests vid remissbehandlingen.
Sparbanksinspektionen och vissa andra remissinstanser har uttalat önskemål
att regler skall fastställas angående vilka företag som skall kunna komma
i åtnjutande av statsgaranti. Givetvis kan tvekan ibland uppkomma huruvida
ett industriföretag, som söker statsgaranti, skall med hänsyn till exempelvis
antalet anställda eller företagets produktionsvärde anses hänförligt
till sådan mindre industri, för vilken ifrågavarande stödform är avsedd.
I praktiken torde dock sådana ovissa fall bli förhållandevis sällsynta. Om
starka skäl, t. ex. lokaliseringspolitiska, talar för att garanti beviljas visst
företag, torde f. ö. inom rimliga gränser företagsstorleken icke böra tillmätas
avgörande betydelse.
Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar
för rörelsens lönsamhet bedömes föreligga. Prövningen av garantiärendena
bör med andra ord ske efter rent affärsmässiga grunder. Sökandenas personliga
kvalifikationer bör naturligtvis spela roll. Som allmän regel bör härjämte
gälla, att företagare, som beviljas statsgaranti för lån, skall i sin rörelse ha
insatt eget kapital av rimlig storlek.
Av vad som tidigare anförts torde framgå att statsgaranti skall beviljas i
första hand för lån som avses för rationalisering av tillverkning samt för
nyetablering och utvidgning av företag på orter, där detta av lokaliseringsoch
sysselsättningsskäl anses önskvärt.
Beträffande storleken av lån, för vilka statsgaranti skall kunna beviljas,
kan jag i princip ansluta mig till utredningsmännens förslag. I län, där företagareförening
med låneverksamhet finns, bör alltså statsgaranti som regel
beviljas endast för lån överstigande 40 000 kronor. Kungl. Maj :t bör dock,
då så befinnes lämpligt, kunna jämka minimibeloppet uppåt eller nedåt. I
övriga län skall statsgaranti kunna beviljas oavsett lånebeloppets storlek.
För statsgaranterat låns löptid och amortering torde i stort sett samma
regler böra gälla som beträffande lån, vilka f. n. utlämnas av företagareföreningarna.
Vanligen är det här fråga om lån med eu löptid av tio år och
med lika stor amortering varje år.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Såsom utredningsmännen förutsatt bör säkerhet ställas för lån med statsgaranti
efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas av företagareföreningarna.
Statsgaranti bör ej ifrågakomma i fall där medel bör kunna erhållas
i kreditanstalt mot vanliga bankmässiga säkerheter.
Enligt vad utredningsmännen framhållit kan räntan å lån, som utlämnas
mot statsgaranti, förväntas bli förhållandevis låg utan att särskilda åtgärder
vidtages. Riksbanksfullmäktige har anfört, att räntesatsen icke bör fastlåsas.
Vad sålunda uttalats överensstämmer med min uppfattning. Då vidare,
att döma av vad som framkommit vid remissbehandlingen, skillnaden
mellan räntan å de lån, som utlämnas av företagareföreningarna, och räntan
å de statsgaranterade lånen synes bli relativt obetydlig, torde anledning
icke finnas att i fråga om sistnämnda lån föreskriva, att särskild
avgift utöver räntan skall uttagas. Ej heller bör någon riskpremie ifrågakomma.
Såsom statskontoret och fullmäktige i riksbanken anfört bör förluster
i anledning av statens ifrågavarande garantiåtaganden täckas från
anslag å driftbudgeten. För nästa budgetår torde något anslag för ifrågavarande
ändamål icke vara erforderligt.
Vissa remissinstanser, bland dem sparbanksinspektionen och fullmäktige
i riksbanken, har påpekat att åtskilliga spörsmål sammanhängande med garantisystemets
tillämpning i praktiken icke berörts av de sakkunniga. Detta
gäller exempelvis frågan om förfaringssättet i händelse amortering eller räntebetalning
å statsgaranterat lån icke fullgöres i rätt tid. Även kreditinrättningarnas
särskilda förpliktelser i samband med förvaltningen av statsgaranterade
lån bör enligt dessa remissinstansers mening närmare preciseras.
Därvid har föreslagits, att föreskrifter rörande dessa och liknande spörsmål
meddelas i särskild författning. Med anledning av vad sålunda anförts må
framhållas, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga
bestämmelser i ämnet. Jag torde framdeles få för Kungl. Maj :t anmäla
förslag till dylika bestämmelser.
Utskottet.
I förevarande proposition har framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning
för att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Förslagets
närmare innebörd framgår, i den mån redogörelse härför icke lämnas
i det följande, av föredragande departementschefens uttalande.
Finansieringsproblemen inom hantverk och småindustri uppmärksammades
redan vid föregående års riksdag, då bankoutskottet (utlåtande nr 15)
i anledning av väckta motioner framhöll, att utskottet delade den av motionärerna
uttalade uppfattningen om betydelsen av att hantverkets och
småindustriens problem ägnades ökad uppmärksamhet. Utskottet hälsar
sålunda med tillfredsställelse, att förslag till positiva åtgärder nu kunnat
framläggas, varigenom effektivare insatser för att underlätta rationaliseringen
inom dessa näringar möjliggöres. Bl. a. skulle föreliggande finansie
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
11
ringssvårigheter vad gäller anskaffningen av nya lokaler och tidsenliga
maskiner i viss utsträckning kunna undanröjas.
Vad gäller formerna för statens medverkan till lösningen av dessa frågor
kan olika vägar förtjäna att övervägas. I likhet med föredragande departementschefen
är utskottet av den uppfattningen att ett system med
statliga kreditgarantier är ett värdefullt komplement till den statliga utlåningsverksamheten
och har härvid särskilt uppmärksammat de goda erfarenheterna
från de områden där ett statligt kreditgarantisystem tidigare
tillämpats. Under den försöksperiod, då kreditgarantisystemet introduceras,
bör verkningarna av systemet för kreditväsendet och den statliga upplåningen
uppmärksammas. Införandet av ifrågavarande system motiverar
även att åtgärder vidtages i syfte att söka samordna förekommande stödåtgärder
på området, ehuru härmed synes kunna anstå till dess att någon
erfarenhet vunnits av ordningen med kreditgarantier.
Mot den föreslagna uppläggningen av garantisystemet i organisatoriskt
hänseende bär utskottet icke någon erinran. Utskottet tillstyrker sålunda
att riksbanken medverkar i kreditgarantigivningen på det sätt som angivits
i propositionen. Då föredragande departementschefen uttryckligen betonat
att det är fråga om en försöksverksamhet synes det utskottet mest ändamålsenligt
att icke nu fastställa några bindande regler för prövningen av
garantiärenden. Kungl. Maj :t bör sålunda, i förekommande fall efter samråd
med fullmäktige i riksbanken, söka anpassa organisationen med ledning
av vunna praktiska erfarenheter. Härvid synes även flera av de i motionerna
1:541 och II: 691 framlagda förslagen förtjäna att närmare övervägas.
Sålunda synes det böra prövas att framdeles, när garantisystemet
blivit inarbetat, delegera beslutanderätten i vissa ärenden till sådana företagareföreningar
som äger rätt att bedriva utlåning. Frågan om en höjning
av föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt synes böra bli föremål
för prövning i annat sammanhang, och utskottet är för sin del icke berett
taga ställning härtill.
Vad särskilt gäller övervakningen av låntagarna har motionärerna understrukit,
att denna bör inskränkas till den som bank- och affärsmässigt
brukar ske från vanliga kreditinrättningar. Utskottet anser sig i anledning
härav böra understryka att kontrollen icke göres alltför rigorös. Självfallet
måste emellertid tillses att de lån som erhålles med anlitande av lämnade
garantier verkligen kommer till användning för uppgivet ändamål. Motionärerna
uttalar vidare, att stödet ej bör begagnas som instrument för att
centralt dirigera företagens lokalisering i annan mån än som följer av att
en väsentlig del av dessa krediter bör förbehållas företag i landsbygdskommuner
och i industriellt svagt utvecklade landsdelar. I anslutning härtill vill
utskottet betona att om kreditgarantierna — såsom motionärerna förutsatt —
i tämligen stor omfattning utnyttjas för företag, som förläggs till svagt eller
ensidigt industrialiserade områden, torde de samtidigt bli ett hjälpmedel
för att skapa ett mera differentierat näringsliv inom olika landsdelar. Ut
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
skottet finner sålunda naturligt, att sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter
kommer i betraktande vid utnyttjandet av kreditgarantierna.
Till i motionerna uttalade önskemål i fråga om amorteringstiderna kan
utskottet ansluta sig. Beträffande lån till fastigheter och dyrbar maskinutrustning
bör sålunda i vissa fall en längre amorteringstid än tio år kunna
medges. Hinder bör ej möta att i undantagsfall, då särskilda skäl därtill
föreligger, befrielse från amorteringsskyldighet lämnas under de första åren
av lånens löptid.
I samband med behandlingen av förevarande proposition har utskottet
upptagit motionerna 1: 225 och II: 289, i vilka hemställts dels om ändring
av 46 § banklagen i syfte att möjliggöra blancokrediter om högst 50 000
kronor till idkare av hantverk och småindustri, dels att riksdagen måtte
uttala önskvärdheten av att kreditrestriktionerna tillämpades på ett sådant
sätt, att nya och mindre företag i kredithänseende icke försättes i ogynnsammare
läge än andra företag.
Vad först angår frågan om de s. k. blancokrediterna kan utskottet ansluta
sig till föredragande departementschefens uttalande, att införande av
sådana krediter, även om dessa i och för sig skulle medföra lättnader, icke
skulle innebära en lösning på småföretagarnas finansieringsproblem. Utskottet
finner det även mest ändamålsenligt, att frågan om införandet av
blancokrediter blir föremål för prövning i samband med att förslag till ny
banklag förelägges riksdagen. I fråga om kreditrestriktionernas tillämpning
vill utskottet hänvisa till ett av fullmäktige i riksbanken till utskottet föregående
år avgivet yttrande, enligt vilket icke förebragts några omständigheter
som skulle tyda på att kreditrestriktionerna i tillämpningen skulle ha inneburit
att större företag skulle ha gynnats på bekostnad av småföretagsamheten.
Yttrandet torde alltjämt äga giltighet, och enligt utskottets mening
föreligger sålunda icke motiv för något uttalande från riksdagen beträffande
kreditrestriktionernas tillämpning i fråga om småföretagsamheten.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen
1) må bifalla Kungl. Majtts förevarande proposition;
2) må besluta att motionerna I: 541 och II: 691, i den mån
de icke får anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;
3) må besluta att motionerna I: 225 och II: 289, i den mån
de icke får anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1954.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
13
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, De Geer, Mogård, Wehtje,
Kriigel*, Eliasson, Johansson, Rune* och Svärd*;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona*,
Sköldin*, Persson i Norrby, Johansson i Kalmar, Carlsson i Tibro,
Nygren och Löfgren.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1) av herrar Wehtje, Svärd och Nygren, vilka ansett att utskottets utlåtande
bort ha följande lydelse:
Utskottet. Numera torde enighet råda om den svenska småföretagsamhetens
egen inneboende livskraft samt om dess avgörande betydelse ur
nationell försörjnings- och sysselsättningssynpunkt. För ett fritt näringsliv
är den mindre företagsamheten omistlig. Det mindre företaget är ofta ett
växande företag med ett naturligt intresse för en sund och stimulerande konkurrens.
Det har sina särskilda förutsättningar att nyttiggöra vinningar som
den tekniska utvecklingen ställer till förfogande. Med rimlig frihet från hämmande
bestämmelser ger sinåföretagsamheten förbättrade utsikter till ett geografiskt
och produktionsmässigt differentierat näringsliv samt möjligheter
för den som känner sig lockad av företagarens svåra uppgift att pröva sina
krafter även i de fall då de personliga ekonomiska tillgångarna är starkt
begränsade.
Hantverks- och småindustri är en form för småföretagande, som trots alla
spådomar om motsatsen, anmärkningsvärt väl förmått hävda sig i konkurrensen.
Dessa näringsgrenar har emellertid under senare år mött problem,
som icke torde låta sig lösas utan medverkan från det allmänna. Bland
dessa intar finansieringsfrågan en central plats. Detta spörsmål bär varit
föremål för uppmärksamhet i olika offentliga utredningar samt i framställningar
av annan art.
Svårigheterna att finansiera nyetableringar, utvidgningar och rationaliseringar
inom hantverk och småindustri har uppenbart samband med de alltmer
framträdande resultaten av den skattepolitik och den ekonomiska politik
som förts och föres i vårt land. De är följaktligen av principiellt sett
samma slag som de hinder, vilka möter vid all företagsfinansiering. Det otillräckliga
sparandet och bristen på riskvilligt kapital ligger bakom. En radikal
förbättring k:m därför endast nås genom en rationellare skattepolitik
och en mera realistisk ekonomisk politik. Utskottet har velat erinra om detta
mera långsiktiga perspektiv, ehuru denna frågeställning icke direkt knyter
till de förslag utskottet nu har att fatta ställning till.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
De för hantverket och småindustrien säregna finansieringsproblemen framträder
med särskild skärpa då kreditprövningen måste göras hårdare, därför
att kreditinstituten ålagts att prioritera vissa — i huvudsak offentliga —
låneanspråk. Utskottet finner det i denna situation påkallat att framhålla
betydelsen av att den i och för sig nödvändiga återhållsamheten icke gives
en sådan kreditpolitik utformning att de mindre företagen i kredithänseende
försättes i ett sämre läge än andra som söker kredit.
I förevarande proposition framlägges förslag till statlig kreditgarantigivning
för hantverk och småindustri. I motionerna I: 225 och II: 289 yrkas
sådan ändring i banklagen alt kreditinstituten beredes tillfälle att bevilja förtroendekrediter
till idkare av dessa näringar upp till ett belopp av femtiotusen
kronor per låntagare.
Båda de föreslagna åtgärderna har till syfte att förbättra utsikterna för
mindre företagare att erhålla behövlig kredit. Det kan enligt utskottets mening
i och för sig icke råda tveksamhet om att rätta sättet att tillfredsställa
de mindre företagens lånebehov är att ge kreditinstituten förutsättningar för
att efter egen prövning och på egen risk förmedla de erforderliga lånemedlen.
Systemet med förtroendekrediter gör det möjligt att i ökad utsträckning vid
bedömningen av låneanspråk taga hänsyn till de personliga kvalifikationerna
hos den som söker och till framtidsutsikterna för de projekt som föranlett
framställningarna. Det finns enligt utskottets mening icke anledning förmoda
att denna prövning skall bliva mera återhållsam än hänsynen till spararnas
intressen gör nödvändigt. Under inga förhållanden talar erfarenheterna
för att prövningen blir mildare om den skötes av instanser inom
riksbanken eller eljest av offentliga organ.
Utskottet tillstyrker sålunda att riksdagen genom ändringar i banklagen
gör förtroendekrediter till hantverk och småindustri möjlig. Vad det i motionerna
ifrågasatta högsta beloppet för en sådan kredit angår, vill utskottet
erinra om att detsamma föreslogs vid en tidpunkt då pris- och kostnadsläget
var ett annat än nu. Starka skäl talar av den anledningen för en viss
höjning av maximibeloppet, förslagsvis upp till 75 000 kronor per låntagare.
Innan åtgärder i denna riktning vidtages bör emellertid erfarenheter från
systemets tillämpning vinnas. Utskottet förutsätter sålunda att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. De föreslagna ändringarna
i banklagen bör enligt utskottets mening kunna genomföras utan att den i
utsikt ställda fullständiga revisionen av ifrågavarande lag avvaktas.
Statlig kreditgarantigivning vidgar naturligtvis icke den sammanlagda ram,
inom vilken kreditgivningen måste hålla sig. Vägande principiella erinringar
kan enligt utskottets uppfattning anföras mot tendensen att i ökad omfattning
överflytta kreditriskerna från kreditinstituten till statsverket. Särskilt
i en åtstramad konjunktur kan detta medföra nödvändigheten av organisatoriskt
svårgenomförbara kontrollåtgärder. Det kan även få icke avsedda
biverkningar för det sammanlagda sparandets omfattning. Trots dessa och
andra invändningar är utskottet berett tillstyrka förslaget att staten skall
ställa kreditgarantier för hantverk och småindustri. Vid sitt ställningsta
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
15
gande har utskottet tagit särskild hänsyn till nödvändigheten av omedelbara
åtgärder och till den föreslagna verksamhetens karaktär av försöksverksamhet.
Den statliga kreditgarantigivningen bör därför —- som utskottet
ser saken — uppfattas som en övergångsföreteelse i huvudsak nödvändiggjord
därför att det måste taga viss tid innan systemet med förtroendekrediter
hinner tränga igenom. I detta sammanhang finner utskottet anledning
att understryka föredragande departementschefens uppfattning att ett
system med statliga kreditgarantier under alla förhållanden är att föredraga
framför en ökning av den direkta statliga utlåningsverksamheten. Hittills
vunna erfarenheter talar också för kreditgarantier, även om de ännu
icke ge tillräcklig grund för ett slutligt omdöme.
Då utskottet, som ovan framhållits, ser garantisystemet som ett försök
bär det icke funnit sig ha anledning göra några erinringar mot den organisatoriska
uppläggningen. I anledning av motionerna I: 541 och II: 691 vill
utskottet emellertid framhålla, att beslutanderätten i lånefrågor bör decentraliseras
i den mån detta över huvud taget är förenligt med den kontroll, som
erfarenhetsmässigt kan visa sig ofrånkomlig. Att företagareföreningen därvid
kan inkopplas torde ligga i sakens natur. Utskottet vill också påpeka
att kontrollen över de medel, som upplånats med stöd av statlig kreditgaranti,
icke bör göras alltför ingripande eller alltför rigorös. Den bör i
möjligaste mån läggas på sedvanlig affärsmässig bas. Då kreditgaranti utfärdas
för lån till inköp av fastigheter eller dyrbar maskinutrustning bör
även längre amorteringstid än 10 år kunna medgivas efter särskild prövning.
Hinder bör ej heller möta för att i undantagsfall befrielse från ainorteringsskyldighet
lämnas under de första åren av lånens löptid, över huvud taget
anser sig utskottet böra understryka att kreditgarantisystemet för hantverk
och småindustri bör handhavas med all tänkbar smidighet och med all möjlig
hänsyn till låntagarna. Detta är enligt utskottets mening tänkbart utan
att nödvändig kontroll eftersättes.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen
1) måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
2) måtte med bifall till motionerna I: 225 och II: 289 antaga
följande
Förslag
till
lag om ändring av 46 § lagen den 22 juni 19il (nr 74) om
bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse skall erhålla följande ändrade lydelse.
46 §.
Bankaktiebolag-----ej erhållits; samt
4. kredit utan särskild säkerhet till ett belopp i varje sär
-
16
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
skilt fall av högst 50 000 kronor och sammanlagt högst en
tiondel av bankbolagets eget kapital lämnas idkare av hantverk
eller småindustri.
I fråga om---- ikläder sig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
3) måtte uttala, att kreditrestriktionerna, så länge desamma
består, enligt dess mening bör tillämpas på ett sådant
sätt, att nya och mindre företag i kredithänseende icke försättes
i mindre gynnsamt läge än andra företag.
4) måtte anse motionerna I: 541 och II: 691 besvarade med
vad utskottet ovan anfört.
2) av herrar De Geer, Carlsson i Tibro och Löfgren, vilka ansett
dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
I förevarande proposition---(lika med utskottet)--- — förtjäna
att närmare övervägas. Sålunda synes det böra prövas att delegera beslutanderätten
i vissa ärenden till sådana företagareföreningar som äger rätt
att bedriva utlåning samt att höja föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt.
Vad särskilt gäller övervakningen av låntagarna har motinärerna understrukit,
att denna bör inskränkas till den som bank- och affärsmässigt
brukar ske från vanliga kreditinrättningar. Utskottet anser sig i anledning
härav böra understryka att kontrollen icke göres alltför rigorös. Självfallet
måste tillses att de lån som erhålles med anlitande av lämnade garantier
verkligen kommer till användning för uppgivet ändamål. Motionärerna uttalar
vidare, att stödet ej bör begagnas som instrument för att centralt dirigera
företagens lokalisering i annan mån än som följer av att en väsentlig
del av dessa krediter bör förbehållas företag i landsbygdskommuner och i
industriellt svagt utvecklade landsdelar. Utskottet ansluter sig till vad motionärerna
anfört på denna punkt.
Till i motionerna uttalade önskemål i fråga om amorteringstiderna kan
utskottet ansluta sig. Beträffande lån till fastigheter och dyrbar maskinutrustning
bör sålunda i vissa fall en längre amorteringstid än tio år kunna
medges. Hinder bör ej möta, att i undantagsfall, då särskilda skäl därtill
föreligger, befrielse från amorteringsskyldighet lämnas under de första
åren av lånens löptid.
I propositionen föreslås, att i de län där företagareföreningar är lokalorgan,
kreditgarantier skall beviljas endast för lån, som överstiger det belopp
av 40 000 kronor, som utgör gränsen för företagareföreningarnas underställningsfria
utlåningsrätt. Denna bestämmelse kan, som motionärerna
framhåller, medföra, att de län som har företagareföreningar med utlåningsrätt,
får en mindre andel av de ökade kreditmöjligheterna än län där riks
-
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
17
bankskontoren blir lokalorgan. Departementschefen förutsätter visserligen,
att minimibeloppen för kreditgarantier i län med företagareföreningar som
lokalorgan skall kunna jämkas uppåt eller nedåt. Härigenom skulle möjligheter
ges att genom en jämkning av gränsen nedåt överföra större del av
långivningen till kreditgarantier och därigenom ge området en ökad andel
av kreditmöjligheterna. Men denna utväg förutsätter, som motionärerna påpekat,
att avgörandena i fler låneärenden överföres från företagareföreningarna
till Kungl. Maj :t och leder alltså till en ytterligare centralisering
av lånebesluten. Enligt utskottets mening bör därför Kungl. Maj :t
pröva motionärernas förslag om att ge företagareföreningarna möjlighet att
i mån av behov och med beslutanderätt inom av Kungl. Maj :t medgivna
ramar, ge kreditgarantier även för lån understigande den för företagareföreningarna
underställningsfria utlåningsgränsen.
I samband med behandlingen av förevarande proposition har utskottet
upptagit motionerna I: 225 och II: 289, i vilka hemställts dels om ändring
av 46 § banklagen i syfte att möjliggöra blancokrediter om högst 50 000
kronor till idkare av hantverk och småindustri, dels att riksdagen måtte
uttala att kreditrestriktionerna tillämpas på ett sådant sätt att nya och mindre
företag i kredithänseende icke försättes i mindre gynnsamt läge än andra
företag.
Under Kungl. Maj :ts prövning ligger för närvarande ett förslag från banklagssakkunniga
om ändring av gällande banklag. Förslaget innebär bland
annat att bankerna skulle få rätt att bevilja s. k. blancokrediter till idkare
av hantverk och småindustri intill ett belopp av 50 000 kronor. Genomförandet
av detta förslag skulle enligt utskottets mening tillsammans med
övriga här behandlade åtgärder på ett verksamt sätt bidraga till att lösa
småföretagsamhetens kreditproblem. Då utskottet icke finner det nödvändigt
att uppskjuta ett beslut på denna punkt till dess hela frågan om banklagstiftningen
kommer upp till behandling i riksdagen, vill utskottet förorda
bifall till motionerna i vad de avser detta förslag.
Sedan banklagssakkunnigas förslag framlades har emellertid pris- och
kostnadsläget avsevärt förändrats och man bör därför inom en nära framtid
överväga en höjning av maximibeloppet för blancokrediterna.
Småföretagsamheten har under de senaste åren haft stora problem att
brottas med. Kreditrestriktioner, skatteregler och byggnadsreglering har
försvårat nyetableringar och utvidgningar av företagen. Utskottet hälsar därför
med tillfredsställelse de nu framlagda förslagen, som enligt utskottets
mening i större utsträckning än hittills skapar möjligheter till konkurrens
på lika villkor med de större företagen. I motionerna I: 225 och II: 289 har
begärts ett uttalande om att kreditrestriktionerna, så länge desamma består,
bör tillämpas på ett sådant sätt, att nya och mindre företag i kredithänseende
icke försättes i mindre gynnsamt läge än andra företag. Denna princip
finner utskottet så självklar att den inte här behöver särskilt understrykas.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12 llihnnq till riksdagens protokoll 195U. S sand. Nr 29.
18
Bankoutskottets utlåtande nr 29.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen
1) måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
2) med anledning av motionen 1:225 och 11:289 måtte
antaga följande
Förslag
till
lag om ändring av 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)
om bankrörelse.
Härigenom förordnas, att 46 § lagen den 22 juni 1911 (nr
74) om bankrörelse skall erhålla följande ändrade lydelse.
46 §.
Bankaktiebolag---ej erhållits; samt
4. kredit utan särskild säkerhet till ett belopp i varje
särskilt fall av högst 50 000 kronor och sammanlagt högst en
tiondel av bankbolagets eget kapital lämnas idkare av hantverk
eller småindustri.
I fråga om — --ikläder sig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954.
3) måtte anse motionerna 1:541 och 11:691 besvarade
med vad utskottet ovan anfört.
547471. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:318 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition a1 i texten