Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående den framtida utformningen av näringsoch bebyggelsestrukturen i landet.

1954-11-16 · 22 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 20 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1954:36, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående den framtida utformningen av näringsoch bebyggelsestrukturen i landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

1

Nr 36.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående den framtida

utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i

landet.

I två inom riksdagen väckta, till bankoutskottet hänvisade likalydande

motioner, nr 341 i första kammaren av herr Näsgård m. fl. samt nr 290 i

andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., har hemställts, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning rörande

den framtida utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen i

landet i överensstämmelse med motionens syfte.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,

hänvisa till motionen II: 290.

Över motionerna har yttrande i vederbörlig ordning inhämtats från

arbetsmarknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

kommerskollegium, som till sitt yttrande fogat yttranden

från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle, vattenfallsstyrelsen,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund,

Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

Av de hörda myndigheterna och organisationerna har lantbruksstyrelsen,

ehuru i begränsad utsträckning, ansett sig kunna tillstyrka bifall till

motionen; flera remissinstanser har instämt i en del av motionärernas uttalanden.

I motionerna har — efter en inledande redogörelse för befolkningsomflyttningen

från landsbygden till städerna — närmare berörts de olägenheter

och problem som skapats i såväl storstad som glesbebyggelse av att

befolkningen koncentrerats till de större tätorterna. Motionärerna har

bl. a. behandlat orsakerna till befolkningsomflyttningen och granskat

denna ur samhällets och försvarets synpunkt. För att belysa behovet av

en utredning i ämnet anföres följande.

Lokaliseringsfrågor och lokaliseringspolitiska åtgärder har berörts i

ett flertal offentliga utredningar under senare tid. Norrlandskommittén

har i sina betänkanden diskuterat en rad lokaliseringspolitiska problem,

som berör Norrland. Men framför allt är att uppmärksamma utredningen

rörande näringslivets lokalisering (SOU 1951: 6), som behandlade frågan

om lokaliseringsplanering och dess samordning med särskilt bebyggelse
Bihang

till Riksdagens protokoll 19.5/,. 8 sand. Nr SO.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

planeringen och jordbruksplaneringen. I direktiven för denna utredning

framhölls det att näringslivets lokalisering borde inriktas så, att befolkningen

komme att fördela sig på landsbygd och olika tätorter på sätt som

främjade en gynnsam samhällsbildning. Det bör vidare erinras om att

åtskilliga av de faktorer, som kan påverka utformningen av näringslivets

och bebyggelsens struktur, varit eller är föremål för utredning.

Utredningen om näringslivets lokalisering har ingående diskuterat åtskilliga

av de problem, som är av väsentlig betydelse för vårt syfte. Den

inskränkte sig emellertid i sina konkreta förslag till frågan om lokaliseringspolitikens

organisation. Det enda resultatet hittills av denna utredning

har blivit lokaliserings- och utredningsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen,

som visserligen varit av betydelse för forskning och rådgivning

på området men som dock inte kan sägas vara till fyllest för en ändamålsenlig

lokaliseringspolitisk organisation. Enligt vår mening bör organisationen

snarast möjligt utbyggas med organ på läns- och framför allt

kommunstadiet. Det förslag till länsorganisation, som utredningen om näringslivets

lokalisering avgav, kräver enligt vår mening en översyn. En

utredning bör undersöka huruvida företagareföreningarna bör anförtros

de lokaliseringspolitiska uppgifterna på länsstadiet och organ av samma

fristående karaktär skapas även på kommunstadiet.

Utredningen om näringslivets lokalisering ansåg sig inte ha möjligheter

att ta upp någon diskussion om vilken storlek på ett samhälle som är

den ideala. Det synes oss emellertid nödvändigt att frågan om näringslivets

och bebyggelsens struktur i hela sitt sammanhang nu tages upp till diskussion

snarast möjligt. Det är anledning att hysa de allvarligaste farhågor

för den koncentration av näringsliv och bebyggelse till stortätorterna

och den uttunning av landsbygden, som fortgår och som kan befaras tilltaga

i styrka. Ekonomiska, sociala och försvarspolitiska synpunkter motiverar,

att frågan snarast möjligt blir föremål för utredning. Vi vill härvid

inte minst understryka frågans vikt ur försvarssynpunkt. Lokaliseringsutredningen,

som i viss utsträckning diskuterade denna synpunkt, inskränkte

sig till att föreslå, att det skulle överlåtas åt de militära myndigheterna,

civilförsvarets myndigheter samt riksnämnden för ekonomisk

försvarsberedskap att från fall till fall bevaka försvarsintressena i lokaliseringspolitiken.

Enligt vår mening måste emellertid även i detta avseende

enhetliga principer fastställas som ett led i det stora sammanhanget.

Det är naturligt att landsbygdsproblemen kommer i förgrunden, eftersom

ett centralt led i strävandena måste vara att skapa förutsättningar

för ett mera differentierat näringsliv på landsbygden. Vi vill härvid understryka,

att med dessa strävanden måste på ett mera tillfredsställande

sätt än som hittills skett samordnas den planering, som äger rum för det

framtida jordbruket. Det är nödvändigt att en enhetlig inriktning i detta

avseende kan uppnås.

Av primär betydelse är givetvis att landsbygden får sådana resurser,

att den på ett ändamålsenligt sätt kan utgöra grundvalen för ett differentierat

näringsliv. Lokaliseringsutredningen diskuterade i viss utsträckning

sådana problem men avgav inte förslag till deras lösande. Det

gäller t. ex. kollektiva anläggningar, såsom lokala vägar, vatten och avlopp,

telefon och elkraft, vidare sådana anläggningar som butiker, kaféer

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

3

och biografer samt av samhället eller ideella organisationer drivna hälsooch

sjukvårdsinstitutioner, barnkrubbor, skolor, samlingslokaler och bibliotek.

I viss utsträckning har sådana problem varit eller är föremål för

utredning i olika kommittéer, men för att en enhetlig inriktning i strävandena

skall kunna uppnås, måste hela frågan om landsbygdens behov och

resurser tagas upp till prövning i det stora sammanhanget.

En primär åtgärd i strävandena att skapa ett mera differentierat näringsliv

på landsbygden måste enligt vår uppfattning vara en kartläggning

av behov och förutsättningar i de olika bygderna. Härför kräves en sådan

bygdeplanering, som i det följande närmare utvecklas. Det bör utredas hur

en sådan bygdeplanering skall kunna genomföras.

Av de många problem som i fortsättningen behandlas i motionerna har

genom remissyttrandena särskilt planerings- och lokaliseringsspörsmålen,

frågan om stöd åt företagsamheten ävensom kommunikations- och elkraftfrågorna

erhållit belysning.

Planerings- och lokaliseringsspörsmål.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att befolkningsunderlaget i vårt land torde

vara otillräckligt för att medge en utbyggnad av kommunikationer och

näringsliv till en jämn och hög standard över hela landet. Konsekvensen

härav måste bli på omsorgsfulla överväganden grundade bedömningar av

olika utbyggnadsföretags angelägenhet och ekonomiska förutsättningar.

Det torde icke vara realistiskt att räkna med att dessa bedömanden kan

göras i ett sammanhang genom något slag av en hela riket omfattande

konkret planering.

Beträffande planeringsverksamheten i allmänhet understrykes det självklara

faktum, att planering i och för sig icke kan lösa landsbygdsproblemen.

Det väsentliga måste självfallet vara konkreta åtgärder, ägnade att

bidraga till den utveckling, som bör eftersträvas.

Styrelsen uttalar vidare följande:

Det måste anses riktigt att, såsom motionärerna synas göra, tillmäta

landsbygdens planeringsfrågor stor vikt bl. a. som ett hjälpmedel att avväga

olika åtgärder och investeringar. Viss planeringsverksamhet i för

landsbygdens behov lämpligt avpassande former är sålunda enligt lantbruksstyrelsens

mening nödvändig.

Vad först beträffar lokaliseringsplaneringen synes det lantbruksstyrelsen

angeläget, att strävandena att främja landsbygdens näringsliv kompletteras

med möjligheter att, då så visar sig erforderligt, såväl centralt

som regionalt bedriva en positiv lokaliseringsverksamhet. De organisatoriska

åtgärder i detta syfte, som vidtagits av statsmakterna, synas ännu

icke tillgodose ifrågavarande behov.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande över motionen II: 196 år 1953

bl. a. uttalat, att det syntes oklart i vilken utsträckning byggnadslagens

regionsplaneinstitut kan användas för landsbygden. Styrelsen framhöll

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

emellertid som sin mening att det vore angeläget, att denna fråga utreddes

och klarlades. Detta önskemål kvarstår fortfarande. De erfarenheter,

som på senaste tiden vunnits vid pågående regionsplanearbeten under viss

medverkan av bl. a. de därav berörda lantbruksnämnderna torde utgöra

ett gott underlag vid en utredning. Vidare har ett starkt intresse för frågan

nu framkommit från organisationer och sammanslutningar, som representera

landsbygd och landskommuner. Styrelsen vill därför förorda,

att frågan göres till föremål för utredning i särskild ordning. Därvid bör

klarläggas såväl i vad mån de speciella landsbygdssynpunkterna böra inverka

på regionplaneringen i områden med utpräglade tätortsintressen

som även huruvida regionsplaneinstitutet är lämpat för planering inom

mera landsbygdsbetonade områden. Därest regionsplaneinstitutet befinnes

användbart för landsbygden synes detsamma erbjuda en lämplig form för

sådan regional bygdeplanering, som förordas i motionen. I motsatt fall

blir det anledning att överväga, hur den översiktliga planeringen på landsbygden

bör bedrivas.

Generalplan enligt byggnadslagen är avsedd för översiktlig planering

av enstaka kommuner eller samhällen. De generalplaner, som hittills utförts,

ha i regel blivit relativt omständliga, kostsamma och tidskrävande.

För landsbygdskommunerna torde behov vanligtvis ej föreligga av dylika

omfattande generalplaner. I stället erfordras en enklare form av generalplanemässig

utredning angående de för kommunernas utveckling väsentligaste

frågorna. Sådana utredningar ha även gjorts i viss utsträckning.

Intet synes hindra att varje kommun i denna fråga går till väga på det

sätt den finner lämpligast. Det är emellertid enligt lantbruksstyrelsens

mening väl motiverat att mot bakgrunden av de erfarenheter, som vunnits

under de senaste åren, närmare utreda hur landsbygdskommunernas planfrågor

böra behandlas. Därvid torde närmast förenklade och begränsade

generalplanutredningar i förekommande fall givetvis omfattande även

jordbrukets utveckling böra övervägas.

Byggnadslagens detaljplaneformer, stadsplan och byggnadsplan äro avsedda

för detaljreglering av tätbebyggelse, varvid dock bebyggelse för

jordbruksändamål enligt förarbetena i princip är undantagen från lagens

tätbebyggelsebegrepp. Planering enligt byggnadslagen skall därför ej ske

för agglomerationer av jordbruksbebyggelse. När område avsett för jordbruksändamål

förekommer insprängt i tätbebyggelseområde kan jordbruksområdet

emellertid, efter författningsändring år 3953, intagas i

byggnadsplan för tätbebyggelseområdet.

Genom individualplanering, d. v. s. jordbruksplaneringens detaljplaneform,

kan visserligen planer för utvecklingen inom områden med tätare

jordbruksbebyggelse utarbetas, men de sakna bindande verkningar och bli

huvudsakligen ett arbetsprogram för rationaliseringsåtgärder av ett eller

annat slag.

Det har visat sig föreligga ett visst behov av bestämmelser rörande ett

enkelt planeringsförfarande genom vilket jordbrukssynpunkter och tätbebyggelsemässiga

synpunkter kunna samordnas och utmynna i ståndpunktstaganden

angående markdisposition, tekniska anläggningar i stort

m. m. för områden av begränsad storleksordning, vilka huvudsakligen eller

till väsentlig del omfatta jordbruksbebyggelse och mark för jordbruks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

5

ändamål. Behovet av dylika bestämmelser samt frågan om deras utformning

torde lämpligen böra övervägas i samband med den utredning, som

nyss förordats.

Byggnadsstyrelsen anför följande:

De frågor som berörts i motionerna och som till avsevärd del faller

inom byggnadsstyrelsens verksamhetsområde är av stor betydelse för

samhällsutvecklingen. Styrelsen vill till en början erinra om att styrelsen i

andra sammanhang framhållit angelägenheten av en medveten samhällelig

lokaliseringspolitik. Den största svårigheten vid bedrivandet av en sådan

verksamhet från samhällets sida är emellertid att man ännu saknar

tillräckligt kunskapsmaterial.

Genom statsmakternas beslut har numera åt arbetsmarknadsstyrelsen

uppdragits att handlägga lokaliseringsfrågorna. Dessa frågor har emellertid

mycket nära samband med bebyggelseplaneringen och synes bäst kunna

belysas och klarläggas i översiktlig planläggning. Med hänsyn härtill

äger i denna del ett nära samarbete rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen

och byggnadsstyrelsen.

I syfte att skapa ökade möjligheter för ett vidgat samarbete mellan de

myndigheter som har att företräda de olika synpunkter som måste beaktas

i den översiktliga planläggningen har i anknytning till byggnadsstyrelsen

uppbyggts ett råd för översiktlig planläggning. I detta råd ingår förutom

representanter för arbetsmarknadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen även

representanter för vissa övriga statliga organ som har intressen att bevaka

i detta sammanhang såsom bostadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statens samhällsvetenskapliga

forskningsråd samt Svenska stadsförbundet och Svenska

landskommunernas förbund. Dessutom ingår tre representanter för

det praktiska planeringsarbetet. Genom att Stadsförbundet och Landskommunernas

förbund är företrädda i rådet kan i ett tidigt skede av en planfråga

jämsides med olika fackmannasynpunkter vägas de olika praktiska

kommunala synpunkter som kan ha betydelse för en frågas lösning.

De vunna erfarenheterna av rådets arbete visar enligt byggnadsstyrelsens

mening klart att rådets fortsatta verksamhet måste bli av stor betydelse

bl. a. för tillgodoseende av de önskemål som framförts i motionerna.

Genom en förbättrad översiktlig planläggning vidgas nämligen kommunernas

möjligheter att bedriva en aktiv lokaliserings- och bostadspolitik,

vilket är till förmån icke enbart för kommunerna själva utan även för

staten. Det är sålunda såväl en kommunal som en statlig angelägenhet att

intresset för denna form av planläggning vidare utvecklas.

För att åstadkomma detta torde det i första hand vara nödvändigt att

finna medel att förenkla och förbilliga generalplanearbetet samt att tillse

att generalplanerna icke givas vidare innehåll än som svarar mot kommunernas

möjlighet till de investeringar som är förbundna med planernas

genomförande. Ett medel härför synes vara att man på centralt häll gör

sammanställningar i fråga om det material av bl. a. samhällsvetenskaplig

art som erfordras för att man skall kunna basera generalplanerna på välgrundade

antaganden om förutsättningarna för kommunernas framtida utveckling.

Detta material är mera sällan av enbart lokal karaktär utan

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

måste oftast ses i relation till motsvarande förhållanden inom landet i

övrigt. Därjämte bör genom tillvaratagandet av erfarenheter i redan utförda

generalplaner en förenkling av metodiken i generalplanearbetet

åstadkommas och vissa allmänna riktlinjer uppdragas för samarbetet

mellan olika fackmän inom planläggningsarbetet samt mellan å ena sidan

planförfattare och kommun och å andra sidan olika statliga myndigheter

ävensom för samarbetet angränsande kommuner emellan.

En förutsättning för att det nyssnämnda rådet för översiktlig planläggning

skall kunna fylla sina uppgifter är emellertid att tillräckliga medel

står till förfogande. Av de 94 400 kronor som byggnadsstyrelsen begärde

för uppbyggande av den rådgivande verksamheten i fråga om översiktlig

planläggning under budgetåret 1953/54 har endast 40 000 kronor ställts

till styrelsens förfogande.

Med anledning av den i motionen framförda frågan om byggnadsplaneinstitutets

utformning meddelar byggnadsstyrelsen, att styrelsen tagit upp

frågan om en förändring av både stads- och byggnadsplaneinstituten i

syfte att undersöka möjligheterna att förenkla planläggningen och dess

genomförande. I detta sammanhang framhålles även att styrelsen i skrivelse

den 27 februari 1954 hänvänt sig till statens nämnd för byggnadsforskning

med hemställan om anslag för att få möjlighet att inventera och

bearbeta innehållet i utförda generalplaner i syfte att samordna och nyttiggöra

arbetsresultaten från olika planläggningsuppgifter.

Det finns f. n. flera statliga organ som bedriver verksamhet i form av

forskning, utredning och rådgivning inom de områden som beröres i motionerna,

men samtliga dessa organ har synnerligen begränsade medel

till sitt förfogande. När det gäller att tillgodose de i motionerna framförda

önskemålen är det enligt byggnadsstyrelsens mening lämpligare att

bygga på de redan befintliga organen och bereda dessa ökade möjligheter

att fortsätta och utöka sin verksamhet. De i motionerna framlagda problemkomplexen

synes dessutom alltför omfattande för att kunna klarläggas

inom en enda utredning. Byggnadsstyrelsen föreslår således att de

organ som handlägger hithörande frågor, bl. a. rådet för översiktlig planläggning,

arbetsmarknadsstyrelsen och statens samhällsvetenskapliga

forskningsråd, gives möjligheter att utöka sin verksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att några större divergenser i huvudsak

icke synes föreligga mellan den målsättning för näringslivets lokalisering

som framförts i motionerna och den som angivits av lokaliseringsutredningen

och statsmakterna och som lokaliseringsorganet söker uppnå.

Styrelsen konstaterar, att målsättningen för näringslivets lokalisering

i flera avseenden är i behov av en precisering och att lokaliseringsutredningen

liksom statsmakterna har förutsatt, att detta skall kunna ske genom

undersökningar berörande hela landet och genom regionala studier

samt en intensifierad forskning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

7

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att för närvarande ett intimt samarbete

äger rum såväl med enskilda företagare som med näringslivets organisationer,

främst då Industriens produktionsråd. Lokaliseringsorganets

upplysnings- och rådgivningsverksamhet inskränkes inte till de fall, då

direkt hänvändelse till lokaliseringsorganet äger rum. Via byggnadstillståndsgivningen

erhålles möjlighet att följa den industriella utvecklingen

på olika orter, att upptaga kontakt med företagarna och även att praktiskt

påverka lokaliseringen. I sitt yttrande över lokaliseringsutredningen

har styrelsen framhållit, att de lokaliseringspolitiska åtgärderna ofta försvåras

av att byggnadstillståndsärendena är så långt avancerade att företagen

genom tomtköp, ritningar o.s.v. redan bundit sig relativt hårt vid en

viss ort. Det är därför värdefullt, om kontakten kan knytas på ett ännu

tidigare stadium än i samband med ansökan om byggnadstillstånd. Så sker

i en del fall också. Uppgifter angående planerade lokaliseringar erhålles

således genom bl. a. länsarbetsnämnderna, Industriens produktionsråd, företagareföreningar

och kommuner, notiser i tidningspressen etc.

Styrelsen uttalar vidare följande:

Även nedläggning av företag och större inskränkningar i driften kommer

genom eu överenskommelse om förhandsinformationer i dylika frågor,

träffad mellan arbetsgivareorganisationerna och arbetsmarknadsstyrelsen,

i relativt god tid till lokaliseringsorganets kännedom. Detta s. k. varselsystem

handhas inom arbetsmarknadsstyrelsen av samma byrå, som

har hand om lokaliseringsverksamheten. I stort sett fungerar detta system

på ett tillfredsställande sätt.

Viktigt är, som i motionerna framhålles, att lokaliseringspolitisk planeringsexpertis

kan ställas till förfogande för den regionala planeringen.

Det är självfallet angeläget att tillvarataga alla möjligheter, som kan

medverka till att göra landsbygden mera attraktiv ur såväl företagaresom

bosättningssynpunkt. Kommunikations-, elkrafts- och skattepolitikens

utformning kan i hög grad påverka lokaliseringen. Från sin rådgivningsverksamhet

i lokaliseringsfrågor har styrelsen påtagliga erfarenheter

av att en hög skattesats, dåliga kommunikationer och otillräcklig tillgång

på elektrisk kraft försvårar lokaliseringen till olika orter. Standarden

i fråga om bostäder, vatten och avlopp, skolundervisning, yrkesutbildning

etc. på landsbygden påverkar arbetskraftens benägenhet att

stanna kvar därstädes.

I regel bidrager åtgärder, som syftar till att göra en ort tilldragande ur

de boendes synpunkt, även till att göra orten mera tilldragande ur förctagssynpunkt.

Så är dock inte alltid fallet. Då företagare vänder sig till

lokaliseringsorganet för att få råd i lokaliseringsfrågor, framhålles ofta,

att man vill lokalisera sin verksamhet till en ort i lag dyrortsgrupp för

att därigenom nedbringa lönekostnaderna. Antalet sådana fall har ökat

under de senaste åren i samband med de åtstramade konjunkturerna. Bl. a.

företag lokaliserade till storstäderna har av denna anledning sökt sig till

orter i lägre dyrortsgrupp.

Lokaliseringsutredningen och statsmakterna har, som inledningsvis

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

nämnts, tänkt sig att lokaliseringsorganet skulle följa utvecklingen inom

sädan statlig verksamhet, som kan påverka bebyggelse och näringsliv,

samt bevaka de lokaliseringspolitiska synpunkterna. Arbetsmarknadsstyrelsen

har också i olika sammanhang beretts tillfälle att framföra lokaliseringssynpunkter

på olika frågor.

Vid lokaliseringen av statlig verksamhet, t. ex. kommunikationsanläggningar

o. d., liksom då andra statliga åtgärder ägnade att förbättra förutsättningarna

för industrilokalisering till ett visst område vidtages, måste

i likhet med vad som bör gälla vid lokaliseringen av det enskilda näringslivet,

de nationalekonomiska och företagsekonomiska synpunkterna beaktas.

Sådana likvärdiga villkor, som enligt motionerna bör eftersträvas, kan

ofta icke uppnäs utan betydande utgifter för staten. Ofta kan dylika utgifter

naturligtvis ur allmän synpunkt vara berättigade. Det kan emellertid

visa sig vara riktigt att icke uppmuntra nya näringar i en del områden,

som ligger ogynnsamt till. Ett oavvisligt krav bör emellertid, som

av lokaliseringsutredningen och i direktiven för lokaliseringsverksamheten

framhållits, vara, att de ekonomiska konsekvenserna i vidsträckt mening

av olika alternativa åtgärder blir klarlagda.

En utredning av ovannämnda frågor skulle få en betydande omfattning

och komma att gripa över praktiskt taget hela det statliga verksamhetsfältet.

Det kan ifrågasättas, om icke ett beaktande av de lokaliseringspolitiska

synpunkterna måste ske i samband med ställningstagande till målsättningen

för de olika verksamhetsgrenarna var för sig, t. ex. genom att

sakkunniga i lokaliseringsfrågor ingår i utredningar med uppgift att uppdraga

riktlinjer för kommunikationspolitiken etc. Ur lokaliseringssvnpunkt

är det värdefullt, att planer och målsättningar uppgöres för den

statliga verksamheten i dess olika former och att därvid lokaliseringspolitiska

synpunkter^ beaktas. Det måste emellertid samtidigt framhållas,

att kunskaperna på detta område långt ifrån är fullständiga och att det

måste bli en väsentlig uppgift att söka klarlägga konsekvenserna av olika

ställningstaganden.

Ett viktigt led i strävandena att skapa ett mera differentierat näringsliv

på landsbygden är en kartläggning av behov och förutsättningar i de

olika bygderna, vilket också framhålles i motionerna. Lokaliseringsutredningen

har tidigare betonat, att lokaliseringspolitiska åtgärder bör vara

grundade på utredningar, som klarlägger de sociala och ekonomiska konsekvenserna

av olika lokaliseringsalternativ. Dessa utredningar borde såvitt

möjligt bygga på en under en längre tidsperiod genomförd organiserad

samverkan mellan berörda myndigheter. Denna utrednings- och samordningsverksamhet

betecknades som lokaliseringsplanering. Statsmakterna

har för sin del gjort följande uttalande i denna fråga: ”Eu precisering

av de riktlinjer, efter vilka lokaliseringspolitiken bör arbeta, när

det gäller förläggningen av näringsliv och samhälleliga anläggningar

inom olika regioner, bör kunna erhallas genom såväl undersökningar berörande

hela landet som regionala studier av den typ som lokaliseringsutrednmgen

skisserat. Sådana regionala studier synas böra komma till stånd

länsvis och anknytas till bebyggelseplaneringen och den regionala jordbruksplaneringen.

Frågor, som röra näringslivets lokalisering inom större

områden, böra således angripas enhetligt för stadsbygd och landsbygd. En

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

9

dylik samordning med ömsesidigt utbyte av material och synpunkter torde

vara nödvändig för att såväl den översiktliga planeringen som lokaliseringspolitiken

skall kunna bedrivas ändamålsenligt.”

Som framhålles i motionerna är det en betydelsefull fråga att klarlägga,

hur en sådan bygdeplanering skall kunna genomföras. Om man redan nu

skali uppdraga några bindande riktlinjer härför, synes emellertid tveksamt.

Förhållandena för planeringen skiftar i olika delar av landet. Det

kan ifrågasättas, om inte lokaliseringsorganet i samarbete med övriga

samhällsplanerande myndigheter bör pröva sig fram till lämpliga former

för planeringen.

Till frågan om hur lokaliseringsverksamheten skall organiseras på länsstadiet

har statsmakterna inte tagit ställning, men arbetsmarknadsstyrelsen

har anbefallts att följa frågan med uppmärksamhet och — sedan erfarenhet

vunnits — avse förslag till ordnande av denna verksamhet.

Avsaknaden av länsorganisationen för lokaliseringsverksamheten har

visat sig vara till olägenhet i lokaliseringsarbetet. Länsarbetsnämnderna

har i praktiken fungerat som länsorgan för rådgivningsverksamheten och

synes också väl kunna fylla denna uppgift. Lokaliseringsverksamheten är

emellertid i stor utsträckning en samordnande verksamhet. En samordning

av bl. a. planmyndighetemas, bostadsorganens och lantbruksorganens

synpunkter måste äga rum. Centralt har denna samordning ordnats

så, att olika statliga myndigheter utsett kontaktmän, med vilka lokaliseringsorganet

samarbetar. På länsstadiet synes det naturligt, att länsstyrelsen

svarar för den samordnande uppgiften. Frågan om lokaliseringsverksamhetens

länsorganisation är f. n. föremål för överväganden inom

styrelsen. Med hänsyn till den samordnande funktion, som ett lokaliseringsorgan

måste ha, anser styrelsen att företagareföreningarna inte kan

fungera som länsorgan för lokaliseringsverksamheten.

Lokaliseringsutredningen har i sitt betänkande ingående diskuterat frågan

om lokaliseringsverksamhetens kommunala organisation. Ett samarbete

i lokaliseringsfrågor mellan inom kommunen verksamma myndigheter

är betydelsefullt, men i likhet med lokaliseringsutredningen anser styrelsen,

att varje kommun bör äga frihet att själv på bästa sätt söka organisera

detta samarbete.

Lokaliseringsverksamheten har tills vidare försökskaraktär. Det är

självklart, att med de ytterst begränsade personalresurser, som ställts till

förfogande för verksamheten, det inte är möjligt för lokaliseringsorganet

att gripa över hela det problemkomplex, som frågan om näringslivets lokalisering

utgör. Som framhållits i motionen finns det ett stort antal frågor

inom verksamheten att utreda och ett omfattande planeringsarbete att

utföra. Många av dessa arbetsuppgifter synes lämpligast kunna utföras av

ett successivt utbyggt lokaliseringsorgan i intimt samarbete med olika

myndigheter, forskningsorgan och experter, som sysslar med samhällsplanering.

Kommerskollegium anser att det statliga lokaliseringsorganet i samverkan

med Industriens produktionsråd hittills arbetat tillfredsställande

och finner för sin del att med fråga om ytterligare utbyggnad eller revidering

av denna verksamhet tills vidare bör anstå.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund hävdar att det icke

är görligt att i ett sammanhang utreda alla de i motionen antydda problemen,

av vilka för övrigt några av de centralaste varit eller är föremål

för utredning, samt fortsätter:

Hit hör den i förevarande sammanhang mycket viktiga frågan om näringslivets

lokalisering. Utredningen härom har hittills icke resulterat i

annat än inrättandet inom arbetsmarknadsstyrelsen av den ännu så

länge svagt bemannade lokaliseringsbyrån. Samhällets möjligheter att

mera aktivt påverka industrilokaliseringen måste i praktiken bli tämligen

begränsade. Långt ifrån alla kommuner äro lämpade för industri. Redan

av denna anledning måste de samhälleliga lokaliseringspåverkande åtgärderna

företagas med försiktighet. Så långt styrelsen kunnat bedöma har

dock lokaliseringsbyråns hittillsvarande försöksmässiga verksamhet lämnat

så pass positiva resultat, att det finnes all anledning att successivt förstärka

byråns resurser. Om det nyligen framlagda förslaget om statlig

kreditgarantigivning åt småindustri och hantverk genomföres, kan man

häri få ett viktigt hjälpmedel vid lokaliseringen. Så snart större erfarenheter

samlats bör också frågan om särskilda lokaliseringsorgan ute i länen

aktualiseras.

Svenska stadsförbundet framhåller följande:

Det synes styrelsen tveksamt om en utredning av den art motionärerna

ifrågasatt skulle vara praktiskt genomförbar. Bortsett från dessa mera

praktiska synpunkter vill styrelsen emellertid vitsorda, att de av motionärerna

upptagna frågorna äro av stort intresse icke blott ur landskommunal

utan även stadskommunal synpunkt. Det måste således anses jämväl

som ett tätortsintresse att landsbygdens befolkning i görligaste mån bereds

ekonomiskt och kulturellt fullgoda levnadsförhållanden. Frågorna om

närings- och bebyggelsestrukturen i landet kunna f. n. icke anses tillfredsställande

utredda. I detta sammanhang må framhålas att ett av medlen

att ernå ett klarläggande i dessa avseenden torde utgöras av en intensifierad

samhällsvetenskaplig forskning. Det synes därför vara önskvärt

om denna forskning finge ett ökat statligt stöd.

Styrelsen uttalar vidare att den finner beaktansvärt vad motionärerna

uttalat rörande utbyggnaden av den lokaliseringspolitiska organisationen

med organ på läns- och framför allt kommunstadiet. Fråga härom anses

böra bli föremål för vidare utredning ehuru i annat sammanhang än vad

motionärerna förutsatt.

Sveriges lantbruks förbund ifrågasätter om behov av ytterligare utredningar

på området verkligen föreligger och erinrar om att utredningen angående

näringslivets lokalisering framlade sitt betänkande så sent som år

1951. Förbundet finner däremot påkallat att utredningens förslag realiseras

och att lokaliseringspolitiska åtgärder i övrigt vidtages i enlighet med

den angivna målsättningen. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

har instämt i vad lantbruksförbundet anfört.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

11

Sveriges industriförbund uttalar följande:

Uppenbarligen är det ännu för tidigt att bilda sig någon uppfattning om

vilka resultat som kunna uppnås genom det arbete med lokaliseringsfrågor,

som bedrives inom arbetsmarknadsstyrelsen. Fördenskull måste även

denna fråga anses vara för tidigt väckt. Det kan icke anses rimligt, att den

av statsmakterna beslutade organisationen på detta område blir föremål

för revidering redan innan dess arbete hunnit komma i gång på allvar.

Trots den betydande befolkningsomflyttning som ägt rum från landsbygden

till städerna och andra tätorter torde vårt land alltjämt uppvisa

en befolkningsfördelning mellan landsbygd och tätorter, som ur olika synpunkter

är avsevärt gynnsammare än i flertalet andra industriländer. Åtskilliga

stora och medelstora industriföretag ha av ålder varit förlagda

till landsbygden eller mindre samhällen, låt vara att dessa i samband med

företagens utveckling icke sällan växt ut till jämförelsevis betydande orter.

Och nyetablering av företag förekommer alltjämt i icke ringa utsträckning

på rena landsbygden och i mindre samhällen. Under senare år

har dessutom en betydande decentralisering av industrien ägt rum, i det

att företag i de största städerna och industridistrikten i samband med utbyggnader

lokaliserat nya produktionsavdelningar till mindre orter. En

del företag ha till och med flyttat hela sin verksamhet till områden med

mindre väl utvecklat näringsliv.

Motionärerna efterlysa ökade möjligheter till sysselsättning på landsbygden

för att befolkningsförflyttningen till städer och liknande samhällen

skall kunna hejdas. Utan tvivel kan åtskilligt göras i denna riktning

även från samhällets sida. Ett viktigt led häri äro de åtgärder, som redan

vidtagits och planeras för att främja de mindre företagens kreditmöjligheter.

Emellertid är det här merendels fråga om sådana företag, som av

olika skäl äro hänvisade till en lokal marknad på landsbygden och som

därför själva ha intresse av att undvika de större tätorterna. Väsentligt

viktigare och även svårare att bedöma är lokaliseringen av medelstora och

stora företag eller filialer till sådana, vilka avsätta sina produkter över

hela eller stora delar av landet, ibland till och med på export. Av många

olika skäl kan ett sådant företag ofta få lov att förläggas till en ort, som

ur de av motionärerna anförda synpunkterna är mindre lämjihg. Och ett

företag som från början förlägges till landsbygden kan komma att utvidgas

på sådant sätt, att det så småningom upphör att vara ett landsbygdsföretag

och i stället blir centrum för en ny tätort. Eu sådan utveckling

är ofta ofrånkomlig och bör då givetvis icke motarbetas.

Sysselsättningsmöjligheterna på landsbygden skulle enligt motionärerna

kunna främjas bl. a. genom eu höjning av där utgående arbetslöner.

Motionärerna ha emellertid förbisett, att en dylik utjämning av lönerna —

oavsett om den av andra skäl till äventyrs finge anses berättigad — naturligen

skulle i hög grad motverka deras eget önskemål om en ökad lokalisering

av industrier och andra företag till landsbygden.

Ehuru betydelsen av ett fritt näringsliv understrykes i motionerna, kan

man ej värja sig från tanken att vissa däri förordade lokaliseringspolitiska

åtgöranden i realiteten komme att innebära ökade möjligheter till

statlig dirigering av företagsamheten. Det är t. ex. svårt att föreställa sig

hur man skall kunna åstadkomma en ”effektiv begränsning av nyetable
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ringar” i storstäderna utan att därvid anlita statliga tvångsåtgärder. Hur

man skall kunna ”effektivt uppmuntra” i storstäderna redan etablerade

företag att överflytta sin verksamhet till andra kommuner, har icke heller

antytts i motionerna. Också här måste antagligen tvångsåtgärder tillgripas

eller ock rikligt tilltagna flyttningsbidrag lämnas; även sistnämnda

utväg är givetvis ur den enskilda företagsamhetens synvinkel motbjudande

att acceptera.

Helt allmänt sett synas motionärerna i hög grad ha underskattat betydelsen

av de företagsekonomiska och samhällsekonomiska synpunkterna

på lokaliseringsproblemet. De föreslagna åtgärderna skulle i många fall

resultera i en otillfredsställande effektivitet inom närigslivet och stora

kostnader för samhället.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation motsätter sig tillsättandet

av en särskild utredning för de i motionerna berörda frågorna och

föreslår, att det i stället uppdrages åt arbetsmarknadsstyrelsen att ensam

eller eventuellt i samråd med näringslivets organisationer katalogisera och

sammanställa de olika utredningarna på dessa områden. Eventuellt kan

därefter tänkas kompletterande utredningar beträffande någon eller några

av de frågor som berörts i motionen och vilka ej kan anses tillfredsställande

utredda.

Stockholms handelskammare har anfört följande:

Det råder enligt handelskamrens mening alltjämt inga tvivel om att

samhällets lokaliseringspåverkan bör utövas med stor försiktighet och

under beaktande av därmed förenade risker. Industriens etableringsmöjligheter

utanför tätorterna ha alltmer blivit ett problem om anskaffning av

bostäder för arbetskraften; väsentligt större investeringsbehov har därmed

uppkommit och riskerna vid felbedömningar eller konjunkturförändringar

ha blivit betydligt större än tidigare, icke blott för industriföretaget

självt utan även för den berörda orten. Motinärerna ha alltså enligt

handelskammarens mening i hög grad överskattat det allmännas möjligheter

att genom planerings- och lokaliserngsverksamhet påverka näringslivets

lokalisering och inriktning och de synas dessutom icke ha tillbörligen

beaktat de med dylik verksamhet förenade riskerna för felbedömningar

och felinvesteringar. Fortsatt forskning och rådgivning äro obestridligen

av stor betydelse som stöd för näringslivets etableringar. Den

verksamhet som bedrivits av arbetsmarknadsstyrelsen — och som genom

dess år 1952 beslutade omorganisation kunnat ytterligare intensifieras —

samt av Industriens produktionsråd har på ett — såvitt handelskammaren

kan bedöma — tillfredsställande sätt fyllt de krav på god kontakt och

smidig anpassning som böra känneteckna den rådgivande verksamheten i

lokaliseringsfrågor. Det finns alltså enligt handelskammarens uppfattning

ingen anledning att på de av motionärerna anförda skälen ytterligare utbygga

denna verksamhet.

Handelskammaren i Göteborg finner det icke påkallat att igångsätta en

stor och dyrbar utredning, som knappast kunde väntas medföra några

praktiska resultat och som delvis skulle omspänna redan utredda frågor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

13

Skånes handelskammare instämmer visserligen i en del av motionärernas

uttalanden men icke i deras begäran om utredning med sikte pa ytterligare

aktiviserad lokaliseringspolitik. Innan några säkert grundade

erfarenheter hunnit vinnas av den nu bedrivna lokaliseringsverksamheten

borde en ny utredning ej igångsättas på samma område men efter andra

riktlinjer.

Frågan om stöd åt företagsamheten.

Stöd åt företagsamheten på landsbygden bör enligt lantbruksstyrelsen

bland annat syfta till att undanröja de kreditsvårigheter, som normalt är

förenade med nyetablering av hantverk och småindustri. Ett betydelsefullt

initiativ i denna riktning har, framhåller styrelsen, tagits genom en av

Kungl. Maj:t framlagd proposition (nr 210) med förslag till statlig kreditgarantigivning1)

i syfte att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri.

Styrelsen erinrar om att den tidigare redovisat sina erfarenheter

av lantbruksorganisationens kreditgarantigivning (rationaliseringslån

m. m.), samt framhållit, att statligt stöd i denna form till hantverk och

småindustri borde kunna bli ett värdefullt medel att påverka utvecklingen

på landsbygden i önskvärd riktning. Denna form för att stimulera näringslivet

på landsbygden torde enligt styrelsen avgjort vara att förorda i

jämförelse med direkt långivning. Förutom andra fördelar vinnes genom

kreditgarantisystemet att lånen kunna tagas i lokala banker, vilket kan

vara av värde för det ekonomiska livet i orten. Emellertid torde det även,

vid sidan av kreditgarantier, kunna visa sig fördelaktigt med långivning

med hjälp av statliga medel, t. ex. genom s. k. företagarföreningar. Sådan

långivning har för övrigt i viss utsträckning redan förekommit.

Företagarföreningarna synes även på andra sätt kunna lämna bistånd

åt småföretagsamheten på landsbygden. Ett ökat statligt stöd åt dessa organisationer

kan därför befinnas erforderligt. Även på andra sätt kan det

visa sig lämpligt att stimulera näringslivet på landsbygden, såväl vid

nyetableringar som vid förbättringar av befintliga företag.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar, att frågan om att understödja småföretagsamheten

på landsbygden är en mycket betydelsefull fråga och

framhåller i detta sammanhang bl. a. följande.

I områden, som inte kan erbjuda några särskilda fördelar ur företagarsynpunkt,

är det lokala initiativet och den lokala företagsamheten en viktig

förutsättning för att det över huvud taget skall uppstå någon okad

industriell verksamhet. Utredningar har visat, att industrilokaliseringen i

stor utsträckning bestämmes av företagarens bostadsort.

M Bifallen av riksdagen, se BU:s utlåt, nr 29/1954 och riksdagens skrivelse nr 318.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

Företagareföreningarna har, vilket styrelsen i olika sammanhag framhållit,

en stor uppgift att fylla såväl genom sin rådgivnings- som genom

sin kreditverksamhet. Deras åtgärder är av stort värde i strävandena att

åstadkomma försörjningsmöjligheter för befolkningen inom områden med

ett mindre väl utvecklat näringsliv. Enligt styrelsens mening bör företagareföreningarna

liksom den statliga kreditgivningen åt hantverk och

småindustri utbyggas successivt. Styrelsen har också i olika sammanhangunderstrukit

angelägenheten av att småindustriens lokalfrågor blir föremål

för utredning.

Kommunikations- och elkraft frågor.

Lantbruksstyrelsen anför härom följande:

Utbyggnad och förbättring av väg- och elkraftnäten på landsbygden torde

få betraktas som grundförutsättningen för en önskvärd utveckling av

landsbygdens näringsliv. På många håll är landsbygdens utrustning med

dylika anordningar otillräcklig eller bristfällig. Utbyggnadsföretag äro

kostsamma och tidskrävande. En betydande insats från samhällets sida

är här nödvändig.

Det är — förutom kommunala organ och olika sammanslutningar — ett

stort antal statliga myndigheter som nu på sina verksamhetsfält få beröring

med landsbygdens problem och genom sina ställningstaganden öva

inflytande på dess utveckling. I anslutning till vad ovan anförts kan här

pekas på byggande och underhåll av allmänna vägar genom vägmyndigheternas

försorg, låne- och bidragsverksamhet till förmån för enskilda

vägar, produktion och distribution av elkraft genom vederbörande myndigheter,

statligt stöd till övrig landsbygdselektrifiering samt till företagsamhet

av olika slag. I övrigt kan nämnas exempelvis skolmyndigheternas

ställningstaganden i lokaliseringsfrågor m. m. rörande skolväsendet. Riktlinjer

för de olika statliga verksamheternas inriktning och omfattning ges

årligen av riksdagen och Kungl. Maj :t genom och i samband med anslagsfrågornas

behandling samt på andra sätt.

Det ligger i sakens natur, att landsbygden lätt kommer i ett rätt ogynnsamt

läge i fråga om de ekonomiska insatserna för olika anläggningar

m. m. Då en specialmyndighet med begränsade anslag till sitt förfogande

fördelar sina resurser, är det naturligt om medlen i första hand användas

till anläggningar, som komma ett stort antal människor till godo, d. v. s.

i tätorterna.

Det är vidare påtagligt, att förvaltningens uppdelning på en rad olika

myndigheter, av vilka var och en svarar för sin sektor, försvårar en sådan

samlad bedömning av dessa fråor, som stundom är önskvärd för att en

rimlig avvägning i stort skall kunna uppnås mellan landsbygdens och tätorternas

intressen samt en lämplig samordning åvägabringas mellan de

olika förvaltningsgrenarnas verksamheter. En diskussion om de principer,

som böra tillämpas vid dylika bedömningar, i förening med klargörande

uttalanden av statsmakterna, skulle vara av värde såsom ledning för de

olika myndigheternas avgöranden. Det finns därför skäl för en utredning

i berörda hänseende.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

15

Det må emellertid framhållas, att en dylik utredning icke lämpligen torde

böra taga upp till förnyad prövning sådana frågor, som under senare

år varit föremål för utredning i andra sammanhang. I stället torde böra

undersökas möjligheterna att inordna resultaten av dessa utredningar i

ett mera generellt utformat landsbygdspolitiskt program.

I anledning av de önskemål som framförts i motionerna om bl. a. regional

enhetlighet i ”kommunikationskostnaderna”, enhetlighet i fråga om

service oavsett kostnaderna och samtrafik järnväg—billinjer uttalar järnvägsstyrelsen

följande:

I vad gäller den regionala enhetligheten i ”kommunikationskostnaderna”

vill järnvägsstyrelsen erinra om att sådan enhetlighet utmärker statens

järnvägars taxa, i det att denna gäller lika för hela SJ-nätet oavsett

skillnader i kostnadsförhållanden och trafikomfattning mellan olika bandelar.

De ekonomiska konsekvenserna för statens järnvägar av detta förhållande

har styrelsen utförligt belyst i en skrivelse till Kungl. Maj:t den

30 maj 1953, vari jämväl framförts ett flertal andra betydelsefulla synpunkter

på trafikpolitiska frågor.

Den av motionärerna behandlade frågan om samtrafik järnväg—billinjer

synes närmast avse taxemässig samtrafik. Frågan om sådan samtrafik

mellan statens järnvägars järnvägslinjer och billinjer kommer med

hänsyn till de järnvägsekonomiska konsekvenserna att behandlas av 1948

års järnvägstaxekommitté. Problemet i dess helhet (med beaktande således

även av samtrafiken järnväg—privatägda billinjer) torde komma att

behandlas av 1953 års trafikutredning.

Nämnda utredning, som har till uppgift att åstadkomma underlag för

utformningen av den framtida trafikpolitiken, torde jämväl komma att undersöka

de av motionärerna berörda frågorna om transportstandard och

service . I direktiven till utredningen framhålles nämligen bl. a. att prövningen

av hela det trafikpolitiska problemet bör genomföras under hänsynstagande

till de skilda intressen, som i sammanhanget anmäler sig

såväl vad gäller transportapparatens utbyggnad, standard, kostnader och

kostnadsfördelning som önskemål och krav från olika grupper av trafikanter

och trafikutövare. Det allmänna målet för de trafikpolitiska lösningar

som utredningen skall söka anvisa bör enligt utredningsdirektiven

vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning.

Med hänsyn till kraven på företagsmässig effektivitet anses angeläget

att en sådan ordning för transporthushållningen eftersträvas, att

— oavsett de inslag av kostnadsutjämning mellan skilda landsdelar och

trafikantgrupper, som alltjämt kan befinnas påkallade — transportverksamheten

totalt sett icke skall nödvändiggöra direkta subventioner från

det allmänna.

Såsom framgår av det anförda äro de av motionärerna under rubriken

”Kommunikationsfrågor” behandlade spörsmålen antingen redan föremål

för undersökning eller kunna eljest väntas bliva det inom på området redan

verksamma kommittéer.

Såvitt styrelsen kunnat finna, är det allmänna syftet med motionerna

I: 341 och II: 290 att fä till stånd omfattande ytterligare utredningar av

olika slag dels för att åvägabringa ökade kunskaper om lokaliseringsme
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

kanismen, dels för att på grundval av de ökade kunskaperna kunna mer

noggrant angiva principer och riktlinjer för den framtida utformningen av

näringslivets och bebyggelsens struktur. Styrelsen är i princip helt ense

med motionärerna därom att ökade kunskaper på området äro erforderliga

och har i sitt den 5 september 1951 avgivna yttrande över ett av utredningen

angående näringslivets lokalisering framlagt betänkande redan givit

uttryck för denna uppfattning. I detta yttrande har styrelsen sålunda

bl. a. framhållit, att det kanske värdefullaste resultatet av det nämnda

utredningsarbetet bestode i att lokaliseringsproblemets ytterligt komplicerade

natur klarlagts. Emedan erfarenheten visat att man vid det trafikpolitiska

bedömandet ibland alltför ytligt betraktat problemen om näringslivets

lokalisering, tillstyrkte styrelsen oförbehållsamt vad utredningen

föreslagit i syfte att intensifiera utrednings- och forskningsarbetet

kring lokaliseringsfrågorna.

Vattenfallsstyrelsen belyser de förhållanden beträffande försörjning

med elektrisk kraft som bör tagas i betraktande i sammanhanget och anför

härutinnan följande:

Det väsentligaste att nämna torde vara, att kraftförsörjningens kostnadsförhållanden

tala emot de gängse önskemålen om decentralisering av

industrien, hejdande av landsbygdens avfolkning etc. Detta beror på att

kostnaderna för den elektriska kraftens överföring äro stora — vid engrosdistribution

cirka hälften, vid detaljdistribution cirka tre fjärdedelar

av totala kraftkostnaden -— samtidigt som de sjunka relativt sett, i den

mån det går att ordna gemensam överföring av stora kraftmängder. Härav

följer dels att det är förmånligt att förlägga belastningen nära kraftstationerna,

vilket dock har föga realbetydelse, dels att kraftkostnaderna

sjunka, i den mån kraftuttagningen koncentreras till ett fåtal ställen, och

det även om man ändock måste ha ett distributionsnät över så gott som

hela landet i övrigt för jordbrukets behov och vissa borgerliga ändamål.

Nämnda förhållanden påverkade under tidigare skeden rätt mycket prissättningen

för elektrisk kraft, dock utan att något medvetet främjande av

industriens koncentrering till tätorterna o. d. förelåg. Sedermera har utvecklingen

gått mot allt fullständigare eliminering av krafttaxornas beroende

av överföringskostnadernas variationer till följd av leveranspunktens

läge, i varje fall så, att i fråga om engrostaxorna ingen skillnad i

princip föreligger mellan tätorter och landsbygd. Detta innebär, att på

kraftområdet landsbygdens i realiteten ogynnsammare utgångsläge för industriell

verksamhet o. d. redan upphävts. Motivet har varit att det ansetts,

att den elektriska kraften är ett hjälpmedel, som bör ställas till förfogande

enligt någorlunda enhetliga villkor överallt och icke på sådant

sätt, att näringslivets struktur och geografiska fördelning påverkas. Endast

i fråga om leveranser till kraftslukande industrier, t. ex. sådana för

elektrokemiska och elektrotermiska ändamål, för vilka kraftkostnaden

spelar stor roll, förekommer med prissättningens hjälp påverkan för lämplig

förläggning med hänsyn till krafttillförseln. Ofrånkomligt är emellertid,

att den generella kraftprisnivån blivit något högre än om större belastningskoncentration

åstadkommits medelst en annan taxepolitik eller

inträtt av andra anledningar. Skillnaderna torde dock icke vara alltför

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

17

stora, så länge man håller sig inom det praktiskt tänkbara variationsområdet

för belastningskoncentrationen.

För lokala delar av distributionsnätet på landsbygden betyder däremot

tillkomsten av en någorlunda stor industribelastning e. d. så gott som alltid

en sänkning av de relativa kraftkostnaderna och därmed ett förbättrat

läge för bygden, i den mån distributionen ombesörjes av ett kommunalt

eller kooperativt lokalt företag.

I anledning av i motionerna gjorda uttalanden om att många kommuner

för närvarande har för industriens expansion otillräcklig elkrafttillgång

och att ett tillräckligt dimensionerat elnät över hela landet snarast möjligt

måste skapas framhåller vattenfallsstyrelsen, att det skulle bli synnerligen

kostnadskrävande och oekonomiskt att i förväg, innan behov

föreligger eller är kända, utbygga ett distributionsnät, som är redo att var

som helst tillgodose industribelastning av viss storlek. Eu sådan åtgärd

är, uttalar styrelsen, näppeligen heller erforderlig, ty uppkommer ett angeläget

önskemål om en någorlunda stor industrileverans på ett geografiskt

bestämt ställe, så torde det förutom vid extrema undantagsförhållanden

visa sig möjligt att tillräckligt snabbt åstadkomma leverans på rimliga

villkor, i förekommande fall medelst för leveransen speciella anordningar.

I nämnda avsnitt om elkraftfrågan avhandlas i övrigt glesbygdselektrifiering,

behovet av upprustning av redan befintliga landsbygdsnät och

krav på enhetliga eltaxor. Dessa frågor, som redan är under officiell behandling

på andra håll, berör av ovan angivet skäl endast i ringa grad en

sådan sak som industriens lokalisering. Men de har betydelse för befolkningsutvecklingen

inom vissa områden, och det kan enligt styrelsens mening

vara förmånligt, att de behandlas också i samband med allmänna

synpunkter på närings- och bebyggelsestrukturen i landet. Särskilt borde

därvid eftersträvas riktlinjer i fråga om den omfattning, i vilken uppoffringar

från det allmännas sida är motiverade för att hindra avfolkning.

Kostnaderna för numera återstående elektrifieringar på landsbygden

ter sig sålunda för det mesta mycket stora i förhållande till värdet av

mark och byggnader inom berörda områden, och de organ, som har hand

om det allmännas stödåtgärder, behöver bättre ledning i fråga om målsättningen

än som för närvarande föreligger.

Frågan om åtgärder mot landsbygdens avfolkning har vid uppepade tillfällen

varit föremål för riksdagens behandling. Här må blott erinras om

att vid 1952 års riksdag i båda kamrarna väcktes likalydande motioner.

(I: 326 och II: 395) i vilka hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t efter erforderlig samordning av de

utredningar, som är av betydelse för problemet om landsbygdens avfolkning,

snarast möjligt låter upprätta en plan, utvisande vilka åtgärder som

2 Bihang till Riksdagens protokoll 1954. S samt. Nr ■Iti.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

bör vidtagas för att dämpa denna befolkningsrörelse, samt den ordning,

efter vilken dessa åtgärder med hänsyn till angelägenhetsgraden och till

våra ekonomiska resurser bör vidtagas.

Motionerna behandlades av de allmänna beredningsutskotten, vilka inhämtade

yttrande över desamma från lantbruksstyrelsen, som bl. a. framhöll

att de frågor, som upptagits av motionärerna, i stor utsträckning

vore av samma natur som de frågor den statliga lantbruksorganisationen

hade att beakta i den jordbruksplanering, som bedrives till ledning för

lantbruksnämndernas verksamhet.

Första kammarens allmänna beredningsutskott anförde i sitt utlåtande

över motion 1: 326 bl. a. att den fortgående befolkningsomflyttningen från

landsbygden till städer och större tätorter medförde synnerligen komplicerade

och svårbemästrade socialpolitiska och ekonomiska problem samt

att frågan om åtgärder mot denna befolkningsrörelse sedan länge hade varit

föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Åtskilliga utredningar

hade behandlat hithörande frågor och även framkommit med förslag till

åtgärder. Det syntes utskottet att om Kungl. Maj :ts förslag angående upprättande

av ett organ inom arbetsmarknadsstyrelsen med uppgift att leda

lokaliseringspolitiken vunne bifall, så skulle det av motionärerna framförda

önskemålet i väsentliga delar bli tillgodosett. Utskottet hemställde

därför att motionen icke måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda.

Andra kammarens allmänna beredningsutskott framförde samma

yrkande beträffande den i andra kammaren väckta likalydande motionen,

och båda kamrarna biföll utskottens hemställan.

Vid 1953 års riksdag hemställdes i en inom första kammaren väckt motion

(nr 3) att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla om

överväganden, utredningar, förslag och andra åtgärder i fråga om landsbygdens

problem. Motionären inskränkte sig till att påpeka att frågorna

övervägdes i samråd med intresserade och i olika avseenden sakkunniga

krafter. Därefter skulle ankomma på kungl. Maj:t att företaga nödiga

utredningar samt att framlägga förslag till åtgärder. Första kammarens

allmänna beredningsutskott gav sin anslutning till önskemålet att landsbygdsfrågorna

bleve föremål för överväganden men utgick ifrån att

Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på desamma utan att riksdagen

ånyo avläte skrivelse i ärendet. Utskottet hemställde att motionen

ej måtte till någon första kammarens åtgärd föranleda, vilket även blev

kammarens beslut.

Utskottet.

Den i förevarande motioner upptagna frågan om den framtida utformningen

av närings- och bebyggelsestrukturen i landet har på senare år fått

allt större aktualitet. Såsom framgått av motionerna och remissyttran
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

19

dena berör frågan många, vitt skilda delar av samhällslivet. Bankoutskottet

anser sig i det följande böra särskilt beakta de ekonomiska synpunkterna

på problemet, vilket emellertid icke innebär något underkännande

av att även andra synpunkter — såsom sådana av demografisk och

social samt försvars- och kulturpolitik art — förtjänar betydande uppmärksamhet

i sammanhanget.

Den centrala frågan i hela detta problemkomplex är den befolkningsomflyttning

som hittills följt av bl. a. förändringarna i näringslivets struktur.

Konsekvenserna härav har blivit å ena sidan för städerna svårlösta investeringsproblem

inom bl. a. trafik- och bostadspolitik och å den andra för

landsbygden växande svårigheter att med det ständigt vikande befolkningsunderlaget

kunna upprätthålla en tillfredsställande social och kulturell

standard. Utskottet delar motionärernas betänkligheter mot en fortsatt

utveckling i denna riktning.

Det är enligt utskottets mening av synnerlig vikt, att redan de statliga

utredningarna och ämbetsverken vid sina ställningstaganden till olika

praktiska förslag beaktar verkningarna för närings- och bebyggelsestrukturen.

Visserligen sker detta redan nu i viss utsträckning, men såsom

framhållits i vissa remissyttranden är ämbetsverken i behov av klarare

direktiv och närmare vägledning. Utskottet är icke berett att på nuvarande

ståndpunkt föreslå anvisningar härför utan förutsätter, att Kungl.

Maj :t kommer att ägna denna fråga ingående uppmärksamhet. Av särskild

betydelse synes vara — såsom också motionärerna framhåller — att

frågan om utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen behandlas

i dess helhet och att sålunda konsekvenserna av pågående strukturförändringar

både för glesbygd och tätort uppmärksammas.

Flertalet av de hörda remissinstanserna har varit av den uppfattningen,

att det icke skulle vara ändamålsenligt att nu igångsätta en särskild allmän

utredning av det föreliggande problemet i hela dess vidd. Utskottet

delar denna mening men anser det nödvändigt, att få till stånd en inventering

och sammanställning av det omfattande material som genom offentlig

utredning och samhällsvetenskaplig forskning etc. blivit tillgängligt

liksom av de uppgifter som genom pågående utredningar kan bli belysta.

Arbetet härmed synes lämpligen kunna ske inom Kungl. Maj:ts kansli

eller genom något av de Kungl. Maj :t underställda ämbetsverken, exempelvis

arbetsmarknadsstyrelsen. Utskottet förutsätter, att nära kontakt härvid

upprätthålles med vetenskapliga institutioner samt organisationer och

utredningsinstitut inom näringslivet. En sådan sammanfattande översikt

torde vara av värde då det gäller att taga ställning till vilka utredningar

som kan krävas för att få fram mera preciserade direktiv till ämbetsver
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

ken och vilka ytterligare praktiska åtgärder som erfordras för att nå de

syften motionärerna avser.

Planeringsfrågorna har i motionerna liksom i remissyttrandena behandlats

utförligt. Även om det är riktigt — såsom lantbruksstyrelsen framhållit

— att planering i och för sig icke kan lösa bebyggelseproblemen, är

det enligt utskottets mening viktigt, att landsbygdens planeringsfrågor

ägnas uppmärksamhet, varigenom avvägningen av bl. a. olika åtgärder

från samhällets sida underlättas. Det är också betydelsefullt att en inventering

och kartläggning av skilda bygders behov utföres. De allmänna planeringsfrågorna

behandlas numera i ett flertal ämbetsverk, och kontakt

upprätthålles genom det på byggnadsstyrelsens initiativ tillkomna rådet

för översiktlig planläggning. Det synes utskottet vara värdefullt att detta

nära samarbete mellan de olika planeringsorganen fortsättes och fullföljes,

varigenom en samlad överblick blir möjlig och gjorda erfarenheter

blir tillgängliga för alla berörda parter. Verksamheten torde närmast ha

haft försökskaraktär, och enligt utskottets mening saknas anledning för

statsmakterna att, innan ytterligare erfarenheter vunnits, ånyo överväga

i vilka former eller efter vilka linjer planeringsarbetet bör bedrivas. Utskottet

vill vidare erinra om att frågan om stads- och byggnadsplaneinstitutens

utformning tagits upp inom byggnadsstyrelsen. Vissa härmed

sammanhängande spörsmål torde även komma att belysas av 1951 års

byggnadsutredning. För befordran av motionärernas syften är det enligt utskottet

av synnerlig vikt att de lokala erfarenheterna och strävandena

beaktas, och att ett förtroendefullt samarbete äger rum mellan de centrala

ämbetsverken och kommunerna liksom andra lokala organ för att

bl. a. främja och underlätta nya initiativ.

Vad särskilt gäller lokaliseringsverksamheten har principerna för denna

övervägts av riksdagen så sent som 1952. Senare har riksdagen godkänt

ett av bankoutskottet föregående år avgivet utlåtande nr 10, i vilket uttalats

att den fortgående urbaniseringen och i synnerhet koncentrationen av befolkningen

liksom av förvaltningen och företagsamheten till Stockholm

borde i skilda sammanhang och ur olika synpunkter noga följas av myndigheterna.

Olika förslag som kunde vara ägnade att verksamt motverka denna

tendens borde ingående prövas. Frågan om förläggningen av de centrala ämbetsverken

borde prövas från fall till fall, t. ex. då myndigheternas lokalfrågor

omprövades eller då nya organ inrättades. Innan ytterligare erfarenhet

vunnits av den verksamhet som bedrevs för att främst genom upplysning

och rådgivning påverka enskilda företags förläggning var utskottet

icke berett tillstyrka att riksdagen gjorde nya uttalanden på detta område.

Utskottet är alltjämt av den uppfattningen att med en omprövning

av principerna för lokaliseringsverksamheten bör kunna anstå. Det må er
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

21

inras om att arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit en utbyggnad av lokaliserings-

och utredningsbyrån inom styrelsen bl. a. för att olika länsutredningar

skall kunna planläggas och påbörjas. Frågan härom är f. n. föremål

för prövning av Kungl. Maj:t i samband med beredningen av statsverkspropositionen

till nästa års riksdag.

Utskottet vill i anslutning till redogörelsen för planerings- och lokaliseringsverksamhetens

bedrivande framhålla, att utskottet — i likhet med

flera av de hörda remissinstanserna — finner det vara önskvärt att ökade

ekonomiska resurser ställes till förfogande för sådan verksamhet liksom

för samhällsvetenskaplig forskning på detta område, med hänsyn till den

stora betydelse utformningen av närings- och bebyggelsestrukturen äger.

Myndigheter och institutioner bör om så sker i högre grad än för närvarande

kunna bistå de lokala krafterna med teknisk rådgivning etc.

Utskottet finner sig i förevarande sammanhang böra understryka betydelsen

av det arbete som bedrives av företagarföreningarna. Erfarenheterna

av föreningarnas verksamhet beträffande såväl nyetablering som

rationalisering av äldre företag är i allmänhet goda, och det enskilda initiativet

har erhållit värdefullt stöd. Om genom frivilliga initiativ företagarföreningar

kan komma till stånd i flera län, bör detta därför enligt

utskottets mening hälsas med tillfredsställelse. Såvitt nu kan bedömas

torde den av årets riksdag beslutade kreditgarantigivningen bli ett värdefullt

stöd åt hantverks- och småindustriföretag. Utskottet finner sålunda

sannolikt att frågan om en ökning av det belopp om 10 miljoner kronor,

intill vilket statsgarantier må lämnas, i en nära framtid kan behöva övervägas

och förutsätter, att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet riktad

härpå liksom på betydelsen av att företagarföreningarnas arbete ekonomiskt

underlättas.

De i motionerna berörda kommunikations- och elkraftfrågorna är redan

föremål för offentlig utredning. Sålunda har 1953 års trafikutredning att

pröva hela det trafikpolitiska problemet under hänsynstagande till de

skilda intressen som i sammanhanget anmäler sig såväl vad gäller transportapparatens

utbyggnad, standard, kostnader och kostnadsfördelning

som önskemål och krav från olika grupper av trafikanter och trafikutövare.

Vidare är frågorna om glesbygdselektrifiering, behovet av upprustning

av redan befintliga landsbygdsnät och krav på enhetliga eltaxor redan

under officiell behandling. I avvaktan på resultatet av dessa överväganden

är utskottet icke berett föreslå att riksdagen för närvarande gör

något uttalande rörande vilka åtgärder som bör vidtagas för att tillgodose

motionärernas syften i dessa hänseenden. Utskottet förutsätter dock att

Kungl. Maj:t ägnar även dessa frågor största uppmärksamhet, eftersom

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr 36.

åtgärder för att förbättra landsbygdens kommunikationer och dess elkraftförsörjning

i hög grad bidrager till att skapa de allmänna förutsättningarna

för ett mera differentierat näringsliv på landsbygden och sålunda

äger största betydelse för att motverka en alltför stark uttunning av befolkningen.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna

I: 341 och II: 290 må för Kungl. Maj:t giva till känna vad

utskottet ovan anfört.

Stockholm den 16 november 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Fahlander, Mogård, Boo,

Wehtje, Eliasson, Strandler och Aastrup;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,

Sköldin, Gustafson i Göteborg, Gavelin, Nygren, Löfgren och Hansson

i önnarp.

Alfa Boktryckeri, Sthlm 1954

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:385 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående den framtida utformningen av näringsoch bebyggelsestrukturen i landet. a1 i texten