Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående pensionsbestämmelser för hos riksdagen anställda tjänstemän jämte i ämnet väckta motioner.

1954-11-10 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1954:41, Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning angående pensionsbestämmelser för hos riksdagen anställda tjänstemän jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr Åt.

1

Nr 41.

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning

angående pensionsbestämmelser för hos riksdagen

anställda tjänstemän jämte i ämnet väckta motioner.

I enlighet med hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 37 uppdrog

1951 års riksdag åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa en

förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser

för hos riksdagen anställda tjänstemän.

Med anledning härav tillsatte fullmäktige för utredning av ifrågavarande

spörsmål en kommitté med riksgäldsfullmäktigen S. Lindholm såsom ordförande.

Kommittén har efter verkställd utredning den 24 april 1953 till

fullmäktige avgivit sitt betänkande i ämnet.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har med skrivelse den 13 maj 1953 överlämnat

nämnda betänkande, vilket såsom bilaga fogats till detta utlåtande,

och därvid anfört följande:

Kommittén har vid sin prövning av riksdagstjänstemännens pensionsfråga

på anförda skäl funnit, att ett slutligt ställningstagande bör anstå

i avvaktan på resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete. Fullmäktige

dela denna kommitténs uppfattning och föreslå alltså, att något förslag

i ämnet icke för närvarande förelägges riksdagen, vare sig beträffande

den grupp tänstemän, som redan såsom innehavare av statstjänst eller

annan pensionsberättigande tjänst har sin pensionsfråga ordnad, eller beträffande

den grupp riksdagstjänstemän, vilka vid sidan av sin riksdagstjänst

icke inneha annan anställning eller äro anställda i allmän eller enskild

tjänst utan rätt till pension. I fråga om sistnämnda grupp anse sig

fullmäktige kunna i likhet med kommittén förvänta att riksdagen kommer

att i fortsättningen liksom hittills välvilligt behandla eventuellt uppkommande

frågor om pensionering av här avsedda tjänstemän i den mån pensionsfall

uppkommer i samband med avgång på grund av åldersskäl, sjukdom

eller olycksfall i tjänsten.

Allenast i ett hänseende torde beslut av riksdagen nu påkallas i anledning

av den verkställda utredningen nämligen beträffande pensionsunderlaget

för konstitutionsutskottets sekreterare S. V. Holm. Fullmäktige biträda

även härvid kommitténs förslag och föreslå sålunda, alt Holms pension

med hänsyn till den fr. o. m. den 1 juli 1951 genomförda löneregleringen

för vissa chefstjänstemän inom statsförvaltningen beräknas med

utgångspunkt från pensionsunderlaget i lönegraden Ca 37.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195A. 8 samt. Nr Åt.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr Åt.

I samband med denna framställning har utskottet till behandling förehaft

två i anledning av densamma väckta motioner, nr 28 i första kammaren

av herr Åman och nr 72 i andra kammaren av fröken Vinge m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att 1954 års riksdag

måtte besluta införande av reglerad pensionsrätt för de hos riksdagen anställda

tjänstemännen samt att bankoutskottet måtte utforma härför erforderliga

bestämmelser. Beträffande motiveringen för detta yrkande hänvisas

till motion II: 72.

I skrivelse den 10 november 1954 till bankoutskottet har kanslideputerade

anmält att följande överenskommelse under förutsättning av riksdagens

godkännande träffats mellan kanslideputerade och representanter

för Riksdagstjänstemännens förening:

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse den 13 maj 1953, jämte

eget yttrande, till bankoutskottet överlämnat ett av 1952 års kommitté för

pensionering av riksdagens tjänstemän avgivet betänkande i ämnet, ha,

på hemställan av Riksdagstjänstemännens förening samt på grundval av

nämnda betänkande med därtill fogade reservationer av tre av kommitténs

medlemmar, förhandlingar förts mellan å ena sidan riksdagens kanslideputerade

och å andra sidan representanter för nämnda förening.

Under dessa förhandlingar ha till en början tjänstemannarepresentanterna

hävdat, att pensionsfrågan för riksdagstjänstemännen omedelbart borde

lösas genom generella regler, under det att kanslideputerade, i anslutning

till kommittémajoritetens ståndpunkt, uttalat, att resultatet av 1951 års

pensionsutrednings arbete borde avvaktas och att den föreliggande pensionsfrågan

först därefter borde upptagas till förnyat övervägande.

Bland anna'' till följd av att en godtagbar kompromiss mellan dessa båda

ståndpunkter varit svår att uppnå ha förhandlingarna, som ingendera parten

velat bryta, tagit avsevärd tid i anspråk. Följden härav har blivit, att

den tidpunkt alltmer närmar sig, då resultatet av 1951 års pensionsutrednings

arbete, enligt inhämtade upplysningar, kan förväntas föreligga till

bedömande.

Med hänsyn härtill ha, under förbehåll för riksdagens godkännande, till

slut följande överenskommelse träffats mellan kanslideputerade och representanterna

för Riksdagstjänstemännens förening.

1. Frågan om en generell reglering av riksdagstjänstemännens pensionsförhållanden

bör tills vidare anstå i avvaktan på 1951 års pensionsutredning

i vad den kan ha betydelse för denna fråga. Förstnämnda fråga bör

därefter i hela sin vidd omedelbart göras till föremål för en skyndsam

utredning, varvid skall beaktas i vad mån slutresultatet av 1951 års pensionsutredning

bör påverka riksdagens tjänstemäns pensionsfråga.

2. Det beslut som riksdagen kan komma att fatta bör göras tillämpligt

även på för närvarande hos riksdagen anställda befattningshavare, vilka

av åldersskäl eller eljest på grund av sjukdom eller olycksfall i tjänsten

kan komma att avgå från sina anställningar i riksdagen innan pensionsfrågan

bringats till slutlig lösning.

3. I avvaktan på riksdagens slutliga ställningstagande i frågan om en

generell reglering av riksdagstjänstemännens pensionsförhållanden bör,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr il.

3

liksom hittills, uppkommande pensionsfrågor lösas genom beslut i det konkreta

fallet. Härvid böra de principer, som kommit till uttryck i den som

bilaga 3 till 1952 års kommittés berörda betänkande fogade PM, läggas till

grund för avgörandet beträffande där åsyftade befattningshavare.

Stockholm den 10 november 1954.

För kanslideputerade För Riksdagstjänstemännens förening

Sigurd Lindholm. John östlund.

Till det vid förhandlingen förda protokollet har antecknats, att det förutsattes,

att då särskilda skäl förelåge, en prövning av pensionsfrågan för

redan före den 10 november 1954 avgångna tjänstemän icke skulle uteslutas

genom att i överenskommelsen införts denna tidpunkt.

Utskottet. Fullmäktige i riksgäldskontoret har i förevarande framställning

anfört, att fullmäktige funnit att ett slutligt ställningstagande till riksdagstjänstemännens

pensionsfråga borde anstå i avvaktan på resultatet av

1951 års pensionsutrednings arbete. Efter förhandlingar mellan kanslideputerade

och Riksdagstjänstemännens förening har överenskommelse träffats

innebärande bl. a. att frågan om en generell reglering av ifrågavarande

tjänstemäns pensionsförhållanden tills vidare bör anstå i avvaktan på

nämnda utredning i vad den kan ha betydelse för denna fråga. Utskottet

har icke någon erinran mot den ovan refererade överenskommelsen och

tillstyrker att riksdagen godkänner denna. Härav följer att en reglerad

pensionsrätt för de hos riksdagen anställda tjänstemännen enligt utskottets

mening icke nu bör införas, och utskottet får därför avstyrka motionerna

I: 28 och II: 72.

Vad fullmäktige i riksgäldskontoret anfört om att pensionen för sekreteraren

i konstitutionsutskottet Sune Valdemar Holm bör beräknas med

utgångspunkt från pensionsunderlaget i lönegraden Ca 37 kan utskottet

biträda.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen måtte

1) godkänna den mellan kanslideputerade och Riksdagstjänstemännens

förening den 10 november 1954 ingångna

överenskommelsen angående pensionsförhållandena för de

bos riksdagen anställda tjänstemännen;

2) besluta alt de likalydande motionerna I: 28 och II: 72

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

3) godkänna i förevarande framställning av fullmäktige

i riksgäldskontoret framlagt förslag beträffande pensionen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr il.

åt sekreteraren i konstitutionsutskottet Sune Valdemar

Holm.

Stockholm den 2 december 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Boo*,

Wehtje, Kronstrand, Eliasson och Strandler;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Dickson*, Persson

i Norrby, Johansson i Kalmar, Malmborg i Stockholm*, Löfgren, Mellqvist

och Nelander.

* Ej närvarande vid justeringen.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1934

505054

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Till Herrar Fullmäktige i riksgäldskontoret.

I enlighet med hemställan av bankoutskottet i utlåtande nr 37 uppdrog

1951 års riksdag åt fullmäktige i riksgäldskontoret att låta verkställa en

förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser

för hos riksdagen anställda tjänstemän.

Fullmäktige beslöt den 13 mars 1952 tillsätta en kommitté för utredning

av ifrågavarande spörsmål och utsåg till ledamöter av denna riksgäldsfullmäktigen

S. Lindholm, tillika kommitténs ordförande, riksdagens kanslideputerades

ordförande J. W. Mårtensson, ledamöterna av riksdagens

andra kammare T. G. von Seth, I. Johansson i Mysinge och fröken M.

Vinge, riksgäldsdirektören S. Widlund samt förste ombudsmannen i civila

statsförvaltningens tjänstemannaförbund J. östlund.

Kommittén, som antagit benämningen »1952 års kommitté för pensionering

av riksdagens tjänstemän», har såsom sekreterare anlitat förste byråsekreteraren

i statskontoret I. M. Sjönell. Såsom sakkunnig har biträtt

kamreraren i riksgäldskontoret G. A. V. Sandqvist.

Under utredningsarbetets gång har kommittén i enlighet med sitt uppdrag

berett vederbörande personalorganisationer och grupper tillfälle att

framföra sina synpunkter.

Samråd har även ägt rum med 1951 års pensionsutredning.

Kommittén har mottagit här bifogade skrivelser från ordföranden i konstitutionsutskottet

(Bil. 1.) och ordföranden i riksdagens interparlamentariska

grupp (Bil. 2.).

Å sid. 24 är intagen en sammanfattning av kommitténs förslag.

Riksdagstjänstcmännens anställningsförhållanden.

Till riksdagens personal hänfördes tidigare alla hos riksdagen anställda

personer. Genom beslut av 1947 års riksdag blev riksdagsvaktmästarna,

med undantag dock för de allra äldsta, och de å riksdagens kansli anställda

skrivbiträdena underställda fullmäktige i riksgäldskontoret, varvid de erhöll

extra ordinarie helårsanställning hos riksdagens ekonomibyrå och

underkastades avlöningsreglementet för riksdagens verk. Till följd härav

är denna kategori tjänstemän tillförsäkrad tjänste- och familjepensionsrätt

i likhet med övriga anställningshavare hos riksdagens verk. De egentliga

riksdagstjänstemännen, vilkas pensionsfråga nu blivit aktuell, utgöres av

de hos riksdagens kamrar, utskott och kansli under riksdagstiden anställda

befattningshavarna. Dessa tjänstemäns avlönings- och anställningsförhållanden

regleras i ett särskilt reglemente, benämnt avlöningsbestämmelser

för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän (se bankoutsk. uti. nr

1 Skrivelse till riksgäldskontoret.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

37/1951). Under § 1 av dessa avlöningsbestämmelser redovisas samtliga här

ifrågavarande befattningar.

Riksdagstjänstemännen anställes av vederbörande riksdagsorgan -— för

riksdagens kamrar och kansli dock genom särskilda kanslitillsättare — för

en riksdag i sänder. På grund av att det varit ett riksdagens eget intresse

att årligen kunna återanställa den kvalificerade personal, som förskaffat

sig rutin och god förtrogenhet med arbetet i riksdagen, har trots systemet

med årliga förordnanden en viss fasthet uppstått i fråga om riksdagstjänstemännens

anställning. Lönen utgår i form av månadsarvode och beräknas

för tiden från dagen för tjänstemannens inträde i tjänstgöring till och med

dagen för tjänstgöringens slut. Antalet tjänstemän är i regel detsamma

från år till år. Vid större arbetsbelastning inom utskotten ökas personalen

tillfälligt, vilket även ibland förekommit i fråga om kamrarnas stenografer.

Under höstsessionerna arbetar utskotten ofta med reducerad personaluppsättning.

Någon rätt till pension föreligger icke för de hos riksdagen tillfälligt

anställda tjänstemännen. De arvoden som utgår är att betrakta såsom

bruttolöner. Tjänstepensioner på grund av anställning hos riksdagen har

emellertid i vissa fall beviljats av riksdagen genom särskilda beslut i samband

med tjänstemans avgång ur tjänst.

Tidigare praxis i fråga om pension åt riksdagstjänsfeman.

I de fall, där pension beviljats av riksdagen vid tjänstemannens avgång

ur tjänst, har en förutsättning varit att vederbörande haft sin egentliga

arbetsinkomst av riksdagstjänstgöringen. Pension har i regel icke tillerkänts

andra befattningshavare än sådana, som kunnat åberopa en långvarig

anställningstid hos riksdagen och för sin ålderdomsförsörjning varit väsentligen

beroende av pensionen. Anställningen i riksdagen har alltså i princip

jämställts med annan tjänst, som icke varit förenad med reglerad pensionsrätt.

Det avgörande för besluten har uppenbarligen varit skäligheten av en

viss pension. I några undantagsfall har pension även tillerkänts statstjänsteman,

som vid sidan av sin statstjänst innehaft långvarig anställning hos

riksdagen. Härvid har pensionen fastställts till ett mindre belopp såsom

tillägg till statspensionen. Dylik tilläggspension har dock — bortsett från

några enstaka långt tillbaka i tiden liggande fall, då pension beviljats såsom

erkänsla för betydelsefulla insatser i riksdagens tjänst — i princip

beviljats endast om den statliga pensionen varit jämförelsevis ringa. Bankoutskottet

har i utlåtande (nr 19) till 1925 års riksdag i denna del uttalat

följande:

»Den hos riksdagen, dess kamrar och utskott samt kansli anlitade personalen

innehar såsom bekant icke fast anställning utan antages i mån av

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

behov tillfälligt för varje riksdag. I stor utsträckning bestrides ifrågavarande

arbete av statstjänstemän, vilka vid sidan av och med tillfällig

ledighet från sin statstjänst åtaga sig anställningen bos riksdagen mot en

ersättning, som i allmänhet torde överstiga avlöningen vid innehavande

statsbefattning. Att en även under längre tid innehavd anställning i riksdagens

tjänst i och för sig skulle kunna anses berättiga till erhållande av

särskild pensionsförmån bör under sådana förhållanden av principiella

skäl icke ilrågakoinma. Utskottet måste därför ställa sig i hög grad betänksamt

mot varje förslag, som kan vara ägnat att medföra prejudicerande

verkan i sådan riktning. I de enstaka fall, då riksdagen tidigare beviljat

pensioner åt befattningshavare, som under lång tid innehaft anställning

hos riksdagen, torde anledningen därtill enligt utskottets förmenande närmast

vara att söka antingen i att befattningshavarens verksamhet ansetts

hava varit av särskild betydelse för riksdagens arbete eller att befattningshavaren

funnits vara i behov av något understöd.»

Från dessa utgångspunkter fann sig utskottet kunna förorda pension åt

en av de båda notarier, om vilkens pensionering fråga uppkommit, enär

denne åtnjöt en jämförelsevis ringa pensionsförmån av statsmedel, medan

utskottet ej kunde tillstyrka pension för den notarie, som uppbar pension

från statsverket i egenskap av f. d. sekreterare hos centralt ämbetsverk.

De sålunda fastslagna principerna har varit normgivande för riksdagens

ställningstagande till frågor om pension åt dess tjänstemän. Till belysande

av omfattningen av denna pensionering må nämnas, att vid 1920 års ingång

pension utgick till sex f. d. riksdagstjänstemän och att därefter beviljade

pensioner utgör elva. Fyra framställningar om pension har avslagits.

Endast i ett fall, nämligen beträffande konstitutionsutskottets mångårige

sekreterare Sune Valdemar Holm, har riksdagen beslutat göra en

förhandsutfästelse om pension. Efter att ha redogjort för de särskilda förhållanden,

som motiverade en sådan åtgärd, uttalade bankoutskottet vid

1948 års riksdag (uti. nr 49), att beslut om pensionsrätt för Holm icke behövde

medföra några direkta konsekvenser beträffande pensioneringen av

med Holm likställda tjänstemän hos riksdagen (kammar- och utskottssekreterare),

enär dessa samtliga i motsats till Holm redan hade pensionsrätt

på grund av anställning i statlig fullmakts- eller konstitutorialtjänst.

Beträffande övriga tjänstemän hos riksdagen, för vilka riksdagspension

kunde ifrågakomma, förelåge ej, såsom beträffande Holm, några särskilda

skäl för att pensionsfrågan skulle upptagas på förhand, utan densamma borde,

liksom dittills, prövas i varje särskilt fall i samband med avgång ur tjänst.

I fråga om pensioneringen av äldre riksdagsvaktmästare, d. v. s. sådana

som är födda år 1888 eller tidigare och fördenskull icke blev underkastade

avlönings- och pensionsreglementena för riksdagens verk, har 1948 års

riksdag godkänt vissa riktlinjer (bankoutsk. ull. nr 39/1948), vilka i huvudsak

innebär följande:

För ifrågavarande vaktmästare bestämmes pensionen med utgångspunkt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

från det pensionsunderlag, som enligt tjänstepensionsreglementet för riksdagens

verk gäller för motsvarande reglerade befattning. Såsom tjänstår

tillgodoräknas effektiv tjänstgöringstid hos riksdag, kyrkomöte och riksdagens

revisorer, förhöjd med 25 procent, dock ej tid efter utgången av den

kalendermånad, under vilken 63 års ålder uppnåtts. För ett kalenderår får

dock räknas högst 365 dagar. Efter antalet tjänstår beräknas det pensionsbelopp,

som skulle utgått om tjänstepensionsreglementet varit tillämpligt,

varefter det sålunda framräknade beloppet minskas med 10 procent med

hänsyn till att pensionsavgifter icke erlagts. Behovsprövning av pensionerna,

såsom tidigare skett, skall icke längre ifrågakomma. För efterlevande

till de äldre riksdagsvaktmästarna skall pension kunna utgå med

samma belopp, som plägar tillerkännas efterlevande till statsanställd icke

pensionsberättigad anställningshavare i motsvarande löneställning, eller

i allmänhet 840 kronor för år jämte rörligt tillägg.

Det ankommer på fullmäktige i riksgäldskontoret att i enlighet med nu

nämnda grunder besluta om pension åt dessa vaktmästare och deras efterlevande.

Samtliga ifrågavarande äldre vaktmästare utom två, som alltjämt

är i tjänst, har erhållit pension enligt ovan angivna riktlinjer.

Pensionsfrågans prövning i samband med 1951 års lönereglering för

riksdagstjänstemännen.

Frågan om införande av generella regler för pensionering av tjänstemännen

hos riksdagen upptogs av riksdagstjänstemännens förening vid de

överläggningar, som föreningen hade med 1950 års kommitté för riksdagens

personalorganisation. Enligt föreningen borde för framtiden bindande,

generella regler uppställas i anslutning till de normer, riksdagen själv fastställt

för statliga befattningshavare i allmänhet. För de tjänstemän hos

riksdagen, som jämväl innehade annan allmän tjänst, förenad med pensionsrätt,

borde tilläggspensioner beviljas. Kommittén förklarade sig för sin

del icke vara övertygad om att införande av fasta pensionsregler för riksdagens

tjänstemän kunde ligga i riksdagens intresse. Liksom årsarvoden

skulle i förväg bestämda grunder för pension medföra en icke önskvärd

orörlighet i anställningssystemet. En viktig faktor vid prövning av frågor

om anställning av personal skulle då bli hänsyn till tidigare anställd personals

pensionsutsikter. I varje fall vore pensionsfrågan svårbedömlig och

skulle fordra en ingående utredning, vilken kommittén ej ansett sig kunna

verkställa.

I en till riksdagens kanslideputerade ställd, i anledning av förenämnda

kommittéförslag upprättad promemoria angående riksdagstjänstemännens

löne- och anställningsvillkor har riksdagstjänstemännens förening i fråga

om tjänstemännens pensionering närmare preciserat sin ståndpunkt sålunda.

»I pensionsfrågan har kommittén icke förklarat sig övertygad om, att

införande av fasta regler kan ligga i riksdagens intresse. När som skäl mot

opaginerad Kontrollera mot PDF

en reglerad pensionsrätt anföres, att den skulle skapa en icke önskvärd

orörlighet i anställningssystemet genom att hänsyn vid anställning skulle

behöva tagas till tidigare anställd personals pensionsutsikter, bör konstateras,

att denna uppfattning på intet sätt ansluter till den rådande faktiska

personalsituationen. En undersökning, som verkställts av sammansättningen

på kamrarnas kanslipersonal, visar, att personalskiften redan vid

nuvarande personalsystem äro sällsynta, och erfarenheterna ha också visat,

att tjänstemännen i regel bli kvarstående i tjänst intill sin pensionsålder.

Pensionsfrågan är i detta fall emellertid svårbedömbar, och kommitténs

uppfattning, att den fordrar särskild utredning, kan av detta skäl

anses riktig. I principfrågan torde emellertid icke någon tvekan kunna

råda. En anställning hos riksdagen är att jämställa med vilken annan

anställning som helst, och de skäl för tveksamhet, som yppats vid ställningstagandet

till frågan om pensionsrätt för riksdagens ledamöter, anmäla

sig i detta fall icke. Också riksdagstjänstemännen anse sig därför ha anledning

göra anspråk på att kunna intjäna viss pensionsrätt även i sin riksdagstjänst.

Uppenbart är, att det är helt otillfredsställande, att en reglerad

pensionsrätt icke finnes för sådana tjänstemän, som äro anställda enbart

hos riksdagen, och det synes lika klart, att i varje fall viss pensionsrätt

skall kunna förvärvas också av riksdagens statsanställda tjänstemän lika

väl som av dess statsanställda ledamöter. För icke statstjänstemän skulle

pensionsrätten därvid lämpligen kunna avvägas att motsvara pensionsrätten

i närmast jämförlig statstjänst och för riksdagens statsanställda

tjänstemän reduceras till hälften därav. För full pension torde böra uppställas

krav på tjänstgöring under minst 20 riksdagar och som villkor för

pensionsrätt krav på tjänstgöring under minst 8 riksdagar. Med sistnämnda

begränsning av pensionsrätten torde det behov ha blivit tillgodosett, som

har avseende på den av kommittén förordade rörligheten i personalorganisationen.

Pensionen förutsättes utgå vid en ålder av 65 år eller vid den

högre ålder, då tjänstemannen önskar frånträda sin anställning hos riksdagen.

Liksom för riksdagens ledamöter torde kunna gälla den spärren, att

totala grundpensionsförmånerna icke böra överstiga den högsta pension,

som kan ifrågakomma enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

med den ändring härav, som beslutats i samband med löneregleringen för

chefstjänstemännen. Det förutsättes, att beträffande de högsta chefstjänsterna

pensionsfrågan såsom hittills skall kunna bli föremål för individuell

prövning med hänsyn till de omständigheter, som i de enskilda fallen kunna

åberopas till förmån för gynnsammare pensionsvillkor.»

I sitt yttrande över kommitténs förslag förordade kanslideputerade i

enlighet med vad som vid förhandlingar överenskommits, att pensionsfrågan

skulle göras till föremål för en »förutsättningslös utredning». Bankoutskottet

anslöt sig till kanslideputerades förslag och hemställde, att riksdagen

måtte uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret »att låta verkställa

eu förutsättningslös utredning angående införande av pensionsbestämmelser

för hos riksdagen anställda tjänstemän». Riksdagen biföll utskottets

hemställan.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Vissa undersökningar rörande personalen vid 1952 års riksdag.

För fullgörande av sitt uppdrag har kommittén beträffande den vid 1952

års riksdag anställda personalen låtit verkställa vissa undersökningar rörande

tjänstemännens faktiska anställnings- och tjänstgöringsförhållanden

såväl inom som utom riksdagen. Av nedanstående tablå framgår i vilken

utsträckning riksdagstjänsten utgör vederbörande tjänstemans huvudsakliga

sysselsättning respektive förenas med annan anställning.

Statsan-

ställda

Kommu- nalt an- ställda

I enskild

tjänst

Utan

annan

anst.

Pensio- närer i

stats- tjänst

Summa

Första kammaren . .

9

3

5

6

23

Andra kammaren . .

It)

1

5

8

3

27

Konstitutionsutsk. . .

5

2

7

Statsutskottet ......

14

2

1

17

Bevillnings-utsk. . . .

5

5

Bankoutskottet.....

2

2

Första lagutsk......

2

2

Andra lagutsk......

2

2

Tredje lagutsk......

2

2

Jordbruksutsk......

2

2

Första kammarens

allm. beredn.-utsk.

i

1

2

Andra kammarens

allm. beredn.-utsk.

i

1

2

Riksdagens kansli . .

5

1

4

10

60

5

x) 16

18

4

103

D Därav 3 med pension på grund av anställning i enskild tjänst.

Tablån utvisar, att mer än hälften av riksdagens tjänstemän innehar

statsanställning och således är pensionsberättigade, att av de övriga 7 uppbär

pension å statlig eller enskild tjänst samt att 18 icke innehar annan

anställning än hos riksdagen. Bland de sistnämnda har inräknats konstitutionsutskottets

sekreterare, vilken såsom redan nämnts har sin pensionsfråga

ordnad. En närmare granskning av återstående 17 i gruppen »utan

annan anställning» ger vid handen, att flertalet av dem är stenografer

samt att inemot hälften av dessa stenografer vid sidan om sin stenograftjänst

idka akademiska studier. De sistnämnda kan således, därest de kvarstannar

i riksdagens tjänst, förväntas komma att framdeles övergå till

gruppen »med annan anställning». Då det dessutom finnes anledning antaga

att de i kommunal och enskild tjänst anställda i åtskilliga fall tillförsäkrats

pensionsrätt på sina befattningar, torde den slutsatsen kunna dra

gas, att endast en ringa del av riksdagens tjänstemän icke har sin pen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

sionsfråga löst på ett eller annat sätt. Med utgångspunkt från nuvarande

personaluppsättning skulle följaktligen om en strikt behovsprövning tilllämpades

endast mycket få pensionsfall aktualiseras i framtiden.

För att belysa åldersfördelningen och anställningstiden i riksdagens tjänst

har kommittén sammanställt nedanstående tablå.

Ålder

år

Anställningstid (år)

_5 6—10 11—15 16—20 21—25 26—30 31— Summa

—35

36—40

41—45

46—50

51—55

56—60

61—65

66—70

71—75

25 4

9 1

7 1

5 1

1

1

2

1

3 2

1 1

4

3

1

1

2

1

1

2

3

3

1

30

15

11

1 15

3 11

4 8

4 8

3 4

1 1

Summa 49 8 6 10 5 9 16 103

Såsom av tablån framgår, har inemot hälften av tjänstemännen ej överskridit

40 års ålder. Nära hälften av befattningshavarna kan åberopa högst

5 anställningsår hos riksdagen. Inemot en tredjedel av personalen har en

anställningstid av mer än 20 år. De flesta av dem, som innehar mer än 30

anställningsår hos riksdagen, tillhör gruppen stats- eller kommunalanställda.

Kommittén har även sökt bilda sig en uppfattning om den genomsnittliga

dagliga arbetstidens längd för de olika befattningarna hos riksdagen

i syfte att från den utgångspunkten indela tjänsterna i olika grupper.

En närmare undersökning ger emellertid vid handen, att tjänstgöringstiden

för en och samma kategori uppvisar betydande variationer.

I viss utsträckning har tjänsterna kommit att erhålla en individuell prägel.

Vissa hållpunkter för bestämmande av arbetstidens längd föreligger dock.

Med utgångspunkt från förhållandena under 1951 års riksdag kan konstateras

följande.

Sekreterarpersonalen — sekreterare i kamrarna, sekreterare och notarier

med sekreterargöromål i ständigt utskott ävensom vissa i konstitutionsoch

statsutskotten anställda notarier — får anses fullgöra lieltidstjänstgöring.

För stenograferna har beräknats en genomsnittlig arbetstid av

13—14 timmar i veckan1). Däremot är det svårare att på objektiva grunder

uppskatta förste stenografernas tjänstgöringstid, särskilt gäller detta den i)

i) — <i gånger stenografens pass i plenum (se 1951 års kommittés för riksdagens protokoll

betänkande s. 19, fogat såsom bilaga till sammansatta konstitutions- och bankoutskottens

utlåtande nr 1 till 1951 års riksdag).

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

tid, som åtgår för dem att granska utskrifterna av debattinläggen. Kanslisterna

i kamrarna kan — bortsett från en kanslist med heltidstjänstgöring

i vardera kammaren — antagas tjänstgöra i medeltal 11—12 timmar i veckan,

första kanslisterna och registratorerna något längre. Stomnotarierna

har beräknat, att tjänstgöringstiden är 25 timmar i veckan i början av riksdagen

och sedan stiger successivt under riksdagen för att slutligen omfatta

42 timmar per vecka. Korrekturläsarnas tjänstgöring är bestämd till 27

timmar i veckan. Dessa uppgifter torde ge stöd åt den uppfattningen, att

riksdagstjänsten för större delen av personalen i kamrarna och riksdagens

kansli är att betrakta såsom en bisyssla. Detsamma lärer med något undantag

vara fallet även beträffande hos vissa utskott anställda kanslister,

notarier (registratorer) m. fl.

Tjänstemannapensioneringen inom statsförvaltningen.

Beträffande frågan om rätt till pension för riksdagstjänstemännen torde

i första hand böra beaktas de grunder, som tillämpas för pensionering av

statens anställningshavare. Inom statsförvaltningen gälla olika regler för

pensionsberättigade — ordinarie och extra ordinarie jämte vissa med förordnande

tillsatta — befattningshavare och övriga.

Innehavare av pensionsberättigande befattning äger enligt bestämmelserna

i Saar i regel icke förena sådan tjänst med annan statlig eller kommunal

tjänst, med vilken följer rätt till pension, såvida icke fråga är om en ordinarie

statlig tjänst och en högre extra ordinarie sådan tjänst och befattningshavaren

frånträder utövandet av den förra tjänsten. Till pensionsberättigande

anställning räknas härvid icke anställning i försvarsväsendets reserver,

oaktat med dylik anställning under vissa förutsättningar följer rätt till en

mindre pension vid 55 års ålder eller däremot svarande engångsbelopp.

Efter tillstånd av Kungl. Maj:t må jämväl med ordinarie eller extra ordinarie

civil — men ej militär eller civilmilitär •— tjänst förenas beställning

å försvarets reservstat. Vid reglering av sammanträffande pensionsförmåner,

vilken ankommer på Kungl. Maj:t efter prövning i det enskilda fallet,

har i sistnämnda fall medgivits, att vid sidan om den civila pensionen fått

utgå en mindre del av reservstatspensionen, svarande mot vad som beräknats

kunna tillkomma vederbörande, därest han vid sidan av sin civila

tjänst innehaft anställning såsom officer eller underofficer i försvarets reserver.

I fråga om de befattningshavare, som enligt tidigare gällande bestämmelser

ägt förena två pensionsberättigande befattningar eller innehaft

två dylika befattningar i succession efter varandra, beror på Kungl. Maj:ts

prövning i varje särskilt fall, hur stora pensionsförmåner, som efter 1947

års omreglering av äldre pensioner sammanlagt får utgå. Tidigare fick i

dylika fall den större förmånen utgå jämte 1/3 av den mindre. I enlighet

med den praxis, som utbildats vid sagda prövning, får som regel endast

uppbäras tillhopa så mycket, som motsvarar hel pension i den högre av de

båda tjänsterna, dock med motsvarande undantag som ovan berörts i fråga

om förening av civil tjänst med reservstatsbeställning. Har befattningsha
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

varen innehaft en arvodesavlönad bisyssla vid sidan om sin tjänst, kan tilläggspension

på den grund icke ifrågakomma. Framställningar i sådant

syfte har konsekvent avslagits.

Innehavare av icke-pensionsberättigande statsanställning kan tillerkännas

pension efter prövning i varje särskilt fall, vilken tidigare ankommit på

riksdagen men genom beslut av 1948 års riksdag (särsk. utsk. nr 1, rdskr.

nr 448) från och med den 1 juli 1950 överlåtits å Kungl. Maj:t. För beviljande

av pension har uppställts vissa förutsättningar. Sålunda gäller, att

anställningstiden regelmässigt skall uppgå till minst 15 år och att avgången

ur statstjänst sker vid normal avgångsålder eller vid tidigare ålder på grund

av sjukdom, som medför för framtiden bestående arbetsoförmåga. Statsanställningen

skall vidare under nämnda tid ha utgjort anställningshavarens

huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. För bisysslor kan någon

pension alltså icke ifrågakomma vare sig tjänstemannen åtnjuter pension

på grund av annan anställning eller ej. Såsom bisyssla betraktas varje

anställning, som ej krävt en daglig tjänstgöring, motsvarande hälften av

en normal arbetsdag.

För befattningshavare vid statens krisorgan gäller vissa särregler. Pensionsrätt

enligt summariska grunder infördes från och med den 1 juli 1948.

Denna gjordes till en början subsidiär, vilket innebar, att den som innehade

pensionsrätt i annan statstjänst men övergick till liögre anställning

hos krisorgan ej kunde tillerkännas pensionsrätt i krisorganet. Från och

med den 1 juli 1952 har möjlighet beretts för Kungl. Maj:t att dispensera

härifrån. Genom beslut den 17 oktober 1952 har en befattningshavare hos

handels- och industrikommissionen, som i sin ordinarie statstjänst är tillförsäkrad

pension enligt 32 löneklassen, erhållit pensionsrätt hos kommissionen,

så att hans sammanlagda pensionsförmåner komma att utgå enligt

36 löneklassen.

Vad angår pensioneringen av statens anställningshavare må i detta sammanhang

uppmärksammas att en särskild kommitté, 1951 års pensionsutredning,

tillkallats av civilministern för att verkställa en ingående utredning

rörande pensioneringsgrunderna, pensioneringens omfattning m. m.

Ur de för utredningen utfärdade direktiven må i transumerade delar återgivas

följande:

»Utredningen hör avse den statliga personalpensioneringen med undantag

av pensioneringen av personal vid riksdagens verk. Den bör sålunda

avse tjänste- och lamiljepensioneringsförhallandena för hade tjänstemän

och arbetare. Även den pensionering^ som för närvarande tillämpas vid

sidan av pensionsreglementena, bör till förutsättningar och konstruktion

närmare utredas, varvid hör beaktas bl. a. förhållandet mellan densamma

och den pensionering, som sker med stöd av reglementena. — - - -

Jämväl vissa andra frågor, som ha avseende å pensioneringens omfattning,

böra uppmärksammas i detta sammanhang. För pensionsrätt förutsätles

enligt nu gällande bestämmelser i huvudsak, beträffande statstjänstemän

att vederbörande innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst och

beträffande arbetare i statens tjänst att vissa i pensionsreglementena angivna

villkor äro uppfyllda. Vid utredningen bör undersökas, huruvida

någon jämkning är påkallad i dessa bestämmelser. 111. a. böra granskas de

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

fall, i vilka för tjänstemän ordinarie eller extra ordinarie anställning icke

lämpligen kan användas men tjänstemännen uppfylla sådana villkor för

pensionsrätt som gälla enligt arbetarpensionsreglementena. I samband härmed

bör de partiellt arbetsföras ställning i pensionshänseende klarläggas.

Även frågan om pensionsrätt för personal med deltidsarbete bör uppmärksammas.

Denna fråga har, såvitt angår deltidsarbete i statens tjänst, varit

föremål för viss utredning genom 1947 års lärarpensioneringssakkunniga

men befunnits icke lämpligen kunna lösas utan samband med en revision

av pensionssystemet.

Vad angår pensioneringsgrunderna har önskemålet om en mera försäkringsmässig

uppbyggnad av det statliga pensionssystemet till stor del grundats

på uppfattningen, att pensionen rätteligen borde anses utgöra uppskjuten

lön och därför vara oantastbar. Med anledning av motioner i ämnet

har 1945 års riksdag anhållit (skr. nr 348), att Kungl. Maj:t måtte låta

verkställa utredning i fråga om tillämpning i full utsträckning av grundsatsen

om pensionens oantastbarhet. Frågan har sedermera berörts i den

till 1949 års riksdag avlåtna propositionen nr 193. I denna har framhållits

bl. a., att man borde undersöka, huruvida några särskilda skäl med sådan

styrka talade mot en enbart på försäkringsteknisk grund gjord avvägning,

att avsteg från denna borde göras.

Vid den utredning av detta frågekomplex, som nu bör komma till stånd,

är det av vikt att det klarlägges vilket resultat en mera fullständig tillämpning

av oantastbarhetsprincipen skulle medföra, så att en jämförelse blir

möjlig däremellan och det nuvarande statliga pensionssystemet. Vid utredningen

bör jämväl undersökas vilka pensioneringsgrunder, som tillämpas

vid av staten icke handhavd pensionering, och övervägas, i vad mån

det är möjligt att bringa pensionssystemen i samklang.--—

Till frågan om pensionssystemets utformning får också anses höra spörsmålet,

pa vilket sätt man lämpligen bör behandla fall, då flera pensionsförmåner

sammanträffa.---»

Riksdagsledamöternas pensionering.

Med anledning av att riksdagstjänstemännens förening till stöd för sin

hemställan om pensionsrätt åberopat bl. a. den rätt till pension som föreligger

för riksdagens ledamöter torde i detta sammanhang böra lämnas en

kortfattad redogörelse för denna pensionering.

Bestämmelserna om pensioneringen av riksdagens ledamöter återfinnes i

stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, sådan

denna lyder enligt lagen den 28 december 1951 angående ändring i stadgan

(SFS 1951: 788). Jämlikt 7 § äger den, som varit ledamot av riksdagen minst

8 år, rätt till pension, sedan han uppnått 65 års ålder och upphört att vara

riksdagsman. Pensionen utgör, med nedan angivna undantag, för den, som

tillhört riksdagen 8 år, 2 208 kronor för år och för den, som tillhört riksdagen

20 år eller längre tid, 5 520 kronor. För varje år utöver 8 ökas

pensionen med 276 kronor intill dess nämnda högsta pensionsbelopp uppnåtts.

Viss reduktion av pensionsbeloppet skall ske för den som samtidigt

uppbär lön eller tjänstepension på grund av anställning i allmän tjänst.

Dylik reduktion sker i regel med hälften av riksdagsmannapensionen, dock

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

att de sammanlagda förmånerna icke får överstiga högsta pension enligt

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente. Minskning skall vidare ske

endast i den mån så erfordras, för att sagda förmåner, däri ej inberäknade

rörliga tilläggsförmåner, tillhopa ej överstiger 6 000 kronor. Änka och efterlevande

barn till den som varit ledamot av riksdagen minst 8 år äger under

vissa förutsättningar rätt till pension att utgå för änka, så länge hon ej

ingår nytt äktenskap, och för barn intill dess barnet uppnått 19 års ålder.

Pension till änka utgör hälften av den pension som skulle ha kunnat tillkomma

maken på grund av den tid han vid sitt frånfälle varit ledamot av

riksdagen. Barnpension fastställes till belopp, som fullmäktige i riksgäldskontoret

för varje särskilt fall äger bestämma.

Kommittén.

Av den verkställda utredningen rörande personalen vid 1952 års riksdag,

vilken redovisats i det föregående, framgår, att de tjänstemän, om vilka

här är fråga, uppgår till ett hundratal. Av dessa är 60 statstjänstemän, 4

pensionsavgångna statstjänstemän, 5 innehar anställning i kommunal

tjänst, 13 i enskild tjänst, 3 uppbär pension efter avgång från enskild

tjänst, medan 18 icke innehar annan anställning än hos riksdagen. Tjänstemännen

utgör alltså i fråga om sin utanför riksdagen bedrivna verksamhet

en mycket heterogen grupp. Jämväl deras tjänstgöring inom riksdagen

uppvisar stora skiljaktigheter med avseende å såväl arten av dem åvilande

arbetsuppgifter som omfattningen av desamma. För det stora flertalet måste

riksdagstjänsten emellertid vara att betrakta såsom en bisyssla. I vissa

fall är tjänstgöringen i riksdagen dock av så krävande natur, att tjänsten

närmast är att jämställa med en huvudsyssla. Kommittén vill i detta sammanhang

icke underlåta att framhålla, att tjänstemännen fullgör ett påfrestande

och för riksdagen mycket betydelsefullt arbete, vilket med hänsyn

till sin speciella karaktär ofta måste utföras med åsidosättande av tjänstemännens

egen hekvämlighet.

Med beaktande av bl. a. sistnämnda omständigheter har riksdagen i ett

antal fall beviljat pension till riksdagstjänstemän vid deras avgång ur

tjänst under huvudsaklig förutsättning dels att tjänstemannen under en

lång följd av år varit i riksdagens tjänst, dels ock att han för sin ålderdomsförsörjning

varit väsentligen beroende av pensionen. Det yttersta syftet med

all pensionering, nämligen att trygga tjänstemannens ålderdom, har härigenom

blivit tillgodosett. Från tjänstemannahall har nu gjoits gällande,

att anställningen i riksdagen i och för sig borde berättiga till en viss pension,

oberoende såväl av om riksdagstjänsten är att betrakta sasom huvudsyssla

eller bisyssla som av det förhållandet, att tjänstemannen redan har

sin pensionsfråga ordnad i annan anställning.

Till stöd för denna framställning om införande av pensionsrätt för samt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

liga riksdagstjänstemän — viss reduktion förutsättes för dem som innehar

pensionsberättigande anställning i allmän tjänst — har åberopats bl. a.

det förhållandet, att för riksdagens ledamöter numera finnes reglerad pensionsrätt.

Med anledning härav vill kommittén erinra, att ledamotskap av

riksdagen är ett allmänt förtroendeuppdrag av speciell karaktär. Den rätt

till pension som föreligger efter ett visst antal riksdagsår är avsedd att

vara en kompensation för de uppoffringar riksdagsledamoten på grund av

detta sitt uppdrag nödgas göra i sin borgerliga gärning. Enligt kommitténs

mening föreligger icke bärande skäl för att den särreglering, som sålunda

ansetts böra genomföras för riksdagens ledamöter, tages till intäkt för en

motsvarande reglering för dess tjänstemän. För riksdagstjänstemännens

vidkommande bör pensionsfrågan i stället närmast bedömas mot bakgrunden

av de regler som i detta hänseende gäller övriga anställningshavare,

främst statens.

Den övervägande delen av riksdagens tjänstemän innehar vid sidan av

riksdagstjänst pensionsberättigande anställning i allmän eller enskild

tjänst. Införandet av viss pensionsrätt för samtliga tjänstemän hos riksdagen

skulle alltsa för flertalet komma att innebära förening av två pensionsberättigande

anställningar. Kommittén har fördenskull ansett sig böra

upptaga pensionsfrågan till skärskådande ur denna principiella synpunkt

sett mot bakgrunden av förhållandena inom statsförvaltningen.

Av den i det föregående lämnade redogörelsen för de grunder, efter vilka

den statliga tjänstemannapensioneringen för närvarande är uppbyggd,

framgår, att förening av två pensionsberättigande tjänster, såvida den ena

ej är anställning i försvarets reserver eller å dess reservstat, i regel ej är medgi\

en i andra fall än da fråga är om en ordinarie och en högre extra ordinarie

tjänst och under förutsättning att utövandet av den förra tjänsten frånträdes.

Pension får i detta fall ej uppbäras för mer än den ena tjänsten.

Pensionsrätts införande för riksdagstjänstemännen skulle således för dem,

som tillika innehar pensionsberättigande anställning i allmän tjänst innebära

ett avsteg från nu tillämpade principer. För den händelse riksdagstjänsten

förenas med pensionsrätt, skulle jämväl på grund av bestämmelserna

i 27 § 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente vid beviljande

av pension i statstjänsten uppkomma fråga om reduktion av denna pension

med hänsyn till att pension samtidigt erhölles vid avgång från anställningen

i riksdagen. Emellertid har, såsom tidigare nämnts, åt 1951 års

pensionsutredning uppdragits att verkställa en ingående undersökning rörande

pensioneringsgrunderna, innefattande bl. a. spörsmålet om den statliga

personalpensioneringen skall uppbyggas efter mera försäkringsmässiga

grunder än för närvarande och därigenom komma att motsvara begreppet

»intjänt lön», hur pensionsfrågan skall lösas för de deltidsanställda ävensom

frågan om reglering av sammanträffande pensionsförmåner. Vid nu

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

angivna förhållanden är kommittén icke beredd förorda införandet av en

reglerad pensionsrätt, som skulle stå i strid med nu gällande pensioneringsprinciper

och vara ägnad att föregripa 1951 års pensionsutrednings ställningstagande

till spörsmålen i fråga.

Då kommittén alltså av anförda principiella skäl funnit sig förhindrad

föreslå en reglerad pensionsrätt för de riksdagstjänstemän som jämväl

innehar pensionsberättigande anställning i allmän tjänst, har inom kommittén

den frågan väckts, huruvida icke tilläggspension i någon form kunde

ifrågakomma. Kommittén har härvid övervägt följande system. I första

hand verkställes en värdebedömning av riksdagstjänsterna i jämförelse

med de lönegradsplaceringar, som tillämpas för reglerade statliga befattningar.

För det fall att tjänstemannens pension i den av honom innehavda

befattningen i allmän tjänst utginge efter lägre lönegrad än den till vilken

riksdagstjänsten ansåges böra hänföras, syntes viss tilläggspension kunna

komma ifråga. Tillvägagångssättet belyses av följande exempel. Då befattning

såsom sekreterare i kammare eller ständigt utskott i allmänhet bör

anses likvärdig med byråchefstjänst i lönegrad Ca 37, skulle en sådan sekreterare,

som samtidigt är förste byråsekreterare eller förste kanslisekreterare,

erhålla en årlig tilläggspension å högst (12 264—9 564 = )2 700 kr., från

vilket belopp dock borde avdragas 10 procent med hänsyn till att han ej har

någon pensionsrätt. Tilläggspensionen bleve alltså (2 700—270 = ) 2 430 kr.

jämte rörligt tillägg. Med utgångspunkt från nu angivna grunder har inom

kommittén gjorts vissa utredningar i syfte att utröna, vilken omfattning en

dylik tilläggspensionering skulle få bland riksdagens nuvarande tjänstemän.

Härvid har kunnat konstateras, att endast i några enstaka fall ett mindre

pensionstillskott skulle kunna ifrågakomma samt att pensionsfrågan för dem

knappast torde bliva aktuell under de närmaste åren. Vid sådant förhållande

har kommittén med hänsyn till den allmänna översyn av den statliga

personalpensioneringen, som för närvarande pågår och till vilken hänvisats

i det föregående, stannat för att icke förorda genomförandet av en sådan

tilläggspensionering, särskilt som ett beslut nu om en dylik tilläggspensionering

skulle kunna föregripa nämnda översyn.

För den grupp tjänstemän, vilka vid sidan om sin riksdagstjänst icke innehar

annan anställning eller är anställda i allmän eller enskild tjänst utan

rätt till pension och vilka hittills tillerkänts pension av riksdagen med skäligt

belopp efter prövning från fall till fall i samband med avgång från anställningen

i riksdagen, skulle en reglering av pensionsförhållandena icke

möta samma betänkligheter av principiell art som beträffande de övriga

tjänstemännen hos riksdagen. Med hänsyn härtill och då en dylik reglering

skulle vara ägnad innebära fördelar för den enskilde tjänstemannen ävensom

medföra större enhetlighet vid bedömningen av uppkommande pensionsfall,

har kommittén allvarligt övervägt, huruvida icke fasta regler

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

borde antagas för beviljande av pension i här avsedda fall.1) En undersökning

av åldersfördelningen inom denna tjänstemannagrupp ger emellertid

vid handen, att en principlösning av pensionsfrågan redan nu skulle komma

att under de närmaste åren direkt beröra endast en eller annan tjänsteman.

I betraktande härav och under åberopande av vad ovan anförts rörande

den ingående undersökning av de allmänna grunderna för den statliga

personalpensioneringen, som uppdragits åt 1951 års pensionsutredning,

finner kommittén sig böra föreslå ett bibehållande tills vidare av nuvarande

ordning med särskild prövning från riksdagens sida i det enskilda fallet i

samband med tjänstemannens avgång från riksdagstjänsten. Enligt kommitténs

uppfattning torde det kunna förväntas, att riksdagen liksom hittills

till välvillig behandling upptar frågor om pensionering av här avsedda

tjänstemän, i den mån pensionsfall uppkommer i samband med avgång på

grund av åldersskäl, sjukdom eller olycksfall i tjänsten.

Vid sin prövning av riksdagstjänstemännens pensionsfråga har kommittén

alltså funnit, att ett slutligt ställningstagande under förhandenvarande omständigheter

icke nu bör komma till stånd. Kommittén föreslår sålunda, att

resultatet av 1951 års pensionsutrednings arbete avvaktas och att pensionsfrågan

därefter upptages till förnyat övervägande. I anslutning härtill vill

kommittén uttala, att enligt kommitténs uppfattning de av riksdagens nuvarande

tjänstemän, vilka av åldersskäl eller eljest på grund av sjukdom

eller olycksfall i tjänsten kan komma att avgå från sina anställningar i

riksdagen, innan pensionsfrågan bringats till slutlig lösning, bör bliva

delaktiga av den eventuella pensionsreglering som framdeles kan komma

till stånd.

Vad slutligen beträffar de båda skrivelser som överlämnats till kommittén

må anföras följande.

I det föregående har erinrats om 1948 års riksdags beslut att tillerkänna

konstitutionsutskottets sekreterare S. V. Holm särskild pensionsrätt. Den

honom tillförsäkrade pensionen är grundad på pensionsunderlaget i lönegrad

Ca 33 eller den lönegrad som vid beslutets fattande gällde för byråchef.

På grund av den från och med den 1 juli 1951 genomförda löneregleringen

för vissa chefstjänstemän inom statsförvaltningen har byråchefsbefattningarna

uppflyttats till 37 lönegraden. Till utgångspunkt för bestämmande

av Holms pension bör fördenskull tagas det för denna lönegrad

gällande pensionsunderlaget. Kommittén föreslår alltså att förslag till beslut

härom förelägges riksdagen. Konstitutionsutskottets ordförande har i

sin skrivelse, såvitt densamma icke blivit besvarad genom vad kommittén

ovan anfört, förordat jämväl vissa andra jämkningar i den Holm tillerkän
-

1) Grunderna för en sådan pensionering beröres i Bil. 3.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

da pensionsrätter!, nämligen dels i fråga om grunderna för tjänstårsberäkningen,

dels ock i vad angår pensionsförhållandets reglerande vid förtidsavgång

av annan anledning än invaliditet eller sjukdom. Med beaktande

särskilt av den ståndpunkt kommittén intagit till pensionsfrågan för övriga

riksdagstjänstemän anser kommittén skäl icke föreligga för en omprövning

av tjänstårsberäkningen i vad den avser riksdagstiden, i all synnerhet

som den redan medgivna rätten till förhöjning av den effektiva tjänstgöringstiden

med 25 procent måste betraktas såsom förmånlig. Enligt kommitténs

uppfattning bör med hänsyn till att 1948 års riksdagsbeslut i princip

innebär en tillämpning å Holm av 1947 års tjänstepensionsreglemente

för riksdagens verk frågan huruvida och i vad mån tillgodoräkning bör

medgivas av tjänstgöring utom riksdagen, framför allt såsom sekreterare

hos riksdagens interparlamentariska grupp, ankomma på delegerade för

riksdagens verk. Kommittén är vidare icke beredd förorda, att beslut nu

fattas om vilka pensionsförmåner, som i händelse av ovan omförmäld

förtidsavgång bör tillkomma Holm. Frågan härom torde, såsom jämväl

förutsatts vid pensionsrättens beviljande, upptagas till prövning, därest en

dylik förtidsavgång skulle bliva aktuell.

Kommittén är således av den uppfattningen, att anledning saknas att nu

vidtaga en omprövning av Holms så sent som vid 1948 års riksdag reglerade

pensionsfråga, i vidare mån än vad som följer av ovan framlagt förslag

rörande justering av den lönegrad, efter vilken pensionsunderlagen

för honom skall beräknas.

Då kommittén icke föreslagit någon reglerad pensionsrätt för riksdagstjänstemännen,

påkallar skrivelsen om tjänstårsberäkning för pension från

riksdagen av tid för tjänstgöring hos riksdagens interparlamentariska grupp

ej särskilt yttrande från kommitténs sida utöver vad ovan anförts i fråga

om sekreterare Holm.

Avvikande meningar har anförts dels av herr von Setli och fröken Vinge

och dels av herr Östlund.

Stockholm den 24 april 1953.

SIGURD LINDHOLM.

J. W. MÅRTENSSON. T. G. von SETH. IVAR JOHANSSON.

MARGIT VINGE. STEN WIDLUND. JOHN ÖSTLUND.

/ Marianne Sjönell.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Reservationer:

1) av herr von Seth och fröken Vinge:

»Vi har icke kunnat ansluta oss till kommittémajoritetens uppfattning,

att prövningen av riksdagstjänstemännens pensionsfråga bör anstå och

helt eller delvis ställas i beroende av de ställningstaganden i vissa principfrågor,

som förväntas komma att ske i och i anslutning till 1951 års pensionsutredning.

Vi önskar särskilt framhålla, att 1951 års pensionsutredning

tillsatts efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 februari 1951, men

att riksdagens beslut om en särskild utredning av riksdagstjänstemännens

speciella pensionsfråga fattades först under 1951 års riksdags höstsession.

Vi delar därför den uppfattning som indirekt kommit till uttryck genom

riksdagsbeslutet, att en särskild utredning av denna fråga motiveras av de

speciella, ytterst särpräglade förhållanden, som råder i riksdagstjänsten,

och anser det i princip oriktigt, att pensionsfrågans prövning uppskjuts och

ställs i beroende av 1951 års pensionsutredning.

Uttalandet i utlåtandet, att ett ställningstagande kan uppskjutas också

därför att en reglering skulle komma att praktiskt beröra endast en eller

annan tjänsteman, kan vi icke godtaga av två skäl, dels bör rättvisa vederfaras

även en liten grupp tjänstemän, dels skulle frågor om sjukpension

eller familjepension kunna bli aktuella.

Enligt vårt förmenande föreligger icke tillräckliga skäl för att uppskjuta en

pensionsreglering för de riksdagens tjänstemän, som icke innehar annan pensionsberättigande

anställning. Redan det förhållandet, att riksdagen under

mycket lång tid i samband med tjänstemans frånträde av anställning i

riksdagen från fall till fall men konsekvent beviljat pension, talar för att

tiden är inne för införande av en reglerad pensionsrätt. Vi önskar i detta

sammanhang erinra om att, då frågan om riksdagsmännens pensionering

år 1947 beslutades av riksdagen, konstitutionsutskottet i sitt av riksdagen

godkända utlåtande (nr 26, sid. 14) i anledning av motionsvis väckta förslag

om att pension endast i ömmande fall skulle kunna beviljas avgången

riksdagsman uttalade, »att pensioneringen bör regleras efter generella principer

och icke grunda sig på en behovsprövning från fall till fall». En sådan

prövning kan nämligen, framhöll utskottet, »i detta liksom i andra fall icke

anses utgöra en tillfredsställande ordning».

Eftersom en reglerad pensionsrätt i princip berör samtliga tjänster i riksdagen

och därför icke bör utformas med hänsyn till de växlande förhållanden,

som kan föreligga med hänsyn till tjänsternas innehavare, bör pensionssystemet

tekniskt vara så utformat, att detsamma på samma sätt som

nuvarande avlöningsbestämmelser täcker samtliga tjänster inom riksdagen.

Från de generella pensionsbestämmelserna bör sedan göras de undantag,

som närvaron av annan tjänstepension e. d. kan motivera.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

I fråga om den tekniska konstruktionen av en reglerad pensionsrätt kan

vi ansluta oss till de linjer, som skisserats i den till utlåtandet fogade promemorian

(bil. 3). I fråga om pensionsrättens materiella innehåll förutsattes

dock full överensstämmelse med de pensionsbestämmelser, som gäller för

tjänsteman vid riksdagens verk med tillämpning dock av de särskilda regler

för beräkning av tjänstetid m. in., som av riksdagen i annat sammanhang antagits

för vissa riksdagens tjänstemän (bankoutskottets utlåtande nr 39/1948).

Det synes oss uppenbart, att dessa pensionsbestämmelser icke bör komma

i full tillämpning, när fråga är om tjänsteman, som med sin tjänst i riksdagen

förenar annan pensionsberättigande tjänst. Det skulle då ligga närmast

till hands att i sådana fall tillämpa av riksdagen tidigare för riksdagens

ledamöter i samma situation fastställda maximerings- och reduktionsregler

(SFS 1951:788), varigenom ifrågavarande tjänstemän i princip

skulle erhålla 50 procent av de pensionsförmåner, som tillkommer övriga

tjänstemän, därvid vid beräkning av tjänstetid för pension dock icke skulle

tillämpas de gynnsammare regler, som enligt det föregående i övrigt skulle

komma att gälla. Vi har emellertid icke velat motsätta oss, att pensionsfrågan

i denna del tages upp till slutligt avgörande först sedan 1951 års

pensionsutredning slutfört sitt uppdrag och på utredningen grundade beslut

föreligger. Vi önskar emellertid som ett provisorium förorda ett system

med tilläggspensioner i de fall tjänsteman med en lägre tjänst förenar en

kvalificerad riksdagstjänst och därför skäligen bör erhålla en pensionsrätt,

som ligger på en nivå motsvarande en med riksdagstjänsten jämförlig

statstjänst. Ett sådant tilläggspensioneringssystem skulle enligt vårt förmenande

tekniskt kunna utformas enligt i utlåtandet skisserade linjer (sid. 13).

Vi önskar vidare framhålla, att vi finner det skäligt och rimligt, att det

ringa antal tjänstemän hos riksdagen, som vid pensionsregleringens genomförande

redan avgått ur tjänst, inbegripes i pensionsregleringen och i de

fall får sin pensions- (tilläggspensions-) fråga omprövad, när de nya pensionsbestämmelserna

skulle kvalificera för bättre pensionsförmåner.»

2) av herr östlund:

»Till de allmänna synpunkter på pensionsfrågan, som i särskild reservation

anförts av hr von Seth och fröken Vinge, vill jag helt ansluta mig. Jag

biträder även det i reservationen redovisade förslaget till principlösning av

riksdagstjänstemännens pensionsfråga. Jag anser emellertid, att tillräckliga

skäl icke föreligger för att uppskjuta ett avgörande i fråga om den delaktighet

i de i reservationen föreslagna pensionsförmånerna, som vid tilllämpning

av de av riksdagen för riksdagens stats- och kommunalanställda

ledamöter fastställda maximerings- och reduktionsreglerna hör tillkomma

tjänsteman, som med sin tjänst i riksdagen förenar annan pensionsberättigande

anställning.»

2 Skrivelse Ull riksgäldskontoret.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Till

Bilaga 1.

Ordföranden i 1952 års kommitté för pensionering av

riksdagens personal.

Härmed får jag hemställa att nedan anförda synpunkter måtte komma

under beaktande vid fullgörande av Kommitténs utredningsuppdrag.

Ett särskilt pensionsbeslut fattades år 1948 av riksdagen på förslag av

bankoutskottet (uti. nr 49) till förmån för konstitutionsutskottets dåvarande

och nuvarande sekreterare Sune Valdemar Holm, vilken varit anställd

i utskottet sedan år 1927 och allt sedan år 1931 är dettas sekreterare.

Enligt beslutet skall Holm i pensionshänseende »likställas med befattningshavare

i lönegraden Ca 33 (byråchef m. fl.)». Eu naturlig konsekvens

av 1951 års riksdagsbeslut i fråga om vissa s. k. chefstjänstemäns lönegradsplacering,

bl. a. innebärande en uppflyttning av byråchefs- och rådstjänsterna

från 33 till 37 lönegraden, är, att riksdagens nyssnämnda beslut

med avseende på Holm ändras därhän, att denne i pensionshänseende likställes

med befattningshavare i lönegraden Ca 37 (byråchef in. fl.). Anledningen

till att förslag härom ej redan framställdes vid början av 1952 års

riksdag är givetvis den, att riksdagen i december 1951 fattade beslut om

utredning av spörsmålet om införande av generella pensionsregler för

riksdagstjänstemännen i allmänhet samt att den berörda konkreta frågan,

liksom vissa andra därmed nära sammanhängande spörsmål, därför av

mig lämpligen först ansågs böra upptagas i detta vidare sammanhang.

Kommer den förevarande utredningen att leda till att statstjänstemän, som

tillika äro riksdagstjänstemän, i denna senare egenskap erhålla tilläggspensioner

av den storleksordning, att de sammanlagda pensionsförmånerna

överstiga pensionen till befattningshavare i lönegraden Ca 37, torde det

emellertid finnas anledning överväga, om icke Holm i pensionshänseende

borde placeras något förmånligare än vad i föregående stycke förutsatts

som självklart. Det kan i detta sammanhang förtjäna erinras om att kanslideputerade

i det uttalande, som låg till grund för bankoutskottets (uti. nr

76) förslag och riksdagens beslut år 1939 om visst arvodestillägg åt Holm

— ett arvodestillägg som icke till någon del torde böra uppfattas som en

slags motsvarighet till den flera år tidigare i princip avskaffade rätten till

ersättning för mistade avlöningsförmåner — framhöllo, att Holms sammanlagda

månatliga avlöningsförmåner härigenom nära skulle komma att

sammanfalla med månadsavlöningen till expeditionschef i statsdepartement;

genom sedermera av riksdagen och dess vederbörande organ fattade

beslut har detta till Holm utgående arvodestillägg höjts, så att dennes

nuvarande avlöningsförmåner i riksdagstjänst ligger något högre än månadslönen

till befattningshavare i lönegraden Cp 15. Det kan här vidare

framhållas, att befattningen som statsrevisionens huvudsekreterare (kanslichef),

med vilken sekreteraretjänsten i konstitutionsutskottet under alla

förhållanden bör kunna jämföras, ehuru utskottet dock har ett ur vissa

synpunkter vidare arbetsfält än revisionen, för närvarande är placerad i

lönegraden Cp 14 (men att det icke är uteslutet att denna under löpande

budgetår kan komma att flyttas upp i lönegraden Cp 15).

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Enligt 1948 års pensionsbeslut måste Holm ha minst 80 tjänsteår i riksdagst

jänst för att kunna komma i åtnjutande av full pension; för tjänsteårsberäkning

äger Holm tillgodoräkna all effektiv tjänstgöring hos riksdagen

ökad med 25 procent. Riksdagstiden har emellertid allt sedan andra

världskrigets utbrott varit av eu sådan längd •— vilket hl. a. lett till att

riksdagens nya arbetsformer av år 1949 bygga på principen om riksdagsarbetets

uppdelning på två sessioner som en normal företeelse — att man

med fog kan fråga sig, om icke innehavaren av sekreteraretjänsten i konstitutionsutskottet,

vilken helt tager vederbörandes tid i anspråk under

riksdagens sessionstider, från och med år 1939 i pensionshänseende bör få

tillgodoräkna sig anställningen under eu riksdag såsom likvärdig med ett

års statstjänst i analogi med vad som t. ex. gäller för lärare vid allmänna

läroinrättningar med en liknande faktisk tjänstgöringstid per år. Under

alla förhållanden synes det rättvist och billigt, att jämväl viss annan tjänstgöring

än den hos konstitutionsutskottet skall kunna tillgodoräknas Holm

i pensionshänseende. Om detta redan nu är möjligt enligt riksdagsbeslutet

av år 1948 är tveksamt. Tvivlet härom synes böra undanröjas genom ett

klart uttalande om att framför allt Holms tjänstgöring som interparlamentariska

gruppens sekreterare under närmare tjugo år i viss omfattning bör

få tillgodoräknas denne i pensionshänseende.

Viktigare än de i de båda föregående styckena berörda frågorna är emellertid,

att den i det följande närmare berörda lucka fylles igen, som 1948

års beslut innehåller i fråga om Holms pensionering. Enligt beslutet är

denne berättigad åtnjuta pension från uppnådd ålder av 65 år eller, i händelse

av invaliditet eller sjukdom, dessförinnan enligt bestämmelserna i

1947 års tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk; vid avgång från

riksdagens tjänst före 65 års ålder av annan anledning än invaliditet eller

sjukdom har Holm rätt till tjänstelivränta, som beräknas efter antalet

tjänsteår och utgår från nämnda ålder. Om däremot denne »nödgas avgå

från sin befattning i konstitutionsutskottet före nämnda ålder och icke kan

erhålla annan i pensionshänseende ungefär likvärdig tjänst hos riksdagen

eller annorstädes», bör han enligt riksdagsbeslutet »erhålla en genast börjande

livränta med skäligt belopp». Skulle alltså konstitutionsutskottet

någon gång framdeles anse sig behöva utbyta sin nuvarande sekreterare

t. ex. till följd av en hos denne med stigande levnadsålder framträdande

minskad effektivitet vid fullgörande av arbetsuppgifterna hos utskottet

— vilket under senare tid vart eller vart annat år fått utbyta sina övriga

akademiskt bildade tjänstemän, varför stora krav måste ställas på utskottets

sekreterare, som inom kansliet ensam representerar kontinuiteten —

föreligger i förväg ingen klarhet om vilka pensionsförmåner denne i ett

dylikt fall skulle komma att erhålla. Detta betyder, att ett utbyte av innehavare

på sekreterareposten i utskottet allvarligt försvåras, om ett sådant

utbyte i framtiden skulle visa sig önskvärt. I motiven för riksdagens år

1948 fattade beslut i fråga om Holms pensionering förklarades det dock

»framstå som önskvärt, atl konstitutionsutskottet vid valet av sekreterare

icke är bundet av personliga hänsyn, vilket kan I >1 i f al let så länge Holms

pensionsfråga är svävande». Och denna är, såsom nyss påvisats, i högsta

grad svävande på just den ömtåligaste punkten, där eu i förväg beslutad

pensionsreglcring skulle ha sin kanske viktigaste funktion att fylla. Konstitutionsutskottets

och riksdagens intresse synes därför, mot bakgrunden

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

av Holms långa tjänstetid hos riksdagen, bjuda, att pensionsregleringen

göres fullständig även för nu berörda fall. Detta behöver icke nödvändigtvis

betyda, att Holm i pensionshänseende helt och fullt jämställes med

befattningshavare med rätt till förordnandepension och sålunda ej att regleringen

nödvändigtvis måste innebära, att Holm vid en eventuell frivillig

avgång från sekreteraretjänsten i konstitutionsutskottet före normal pensionsålder

under alla förhållanden skall komma i åtnjutande av samma

pensionsförmåner som för det fall, att konstitutionsutskottet skulle finna

sig böra byta sekreterare, då full pension synes böra utgå med hänsyn till

de i det konkreta fallet föreliggande förhållandena, Holms långa tjänstetid

hos riksdagen m. m.

De synpunkter, som i det föregående anförts beträffande Holms pensionsreglering,

ha för visso giltighet även för andra framtida sekreterare i

konstitutionsutskottet (och törhända, helt eller delvis, även för andra av

riksdagens tjänstemän). Ty befattningen som konstitutionsutskottets sekreterare

kräver, såsom vid upprepade tillfällen och i skilda sammanhang

framhållits från utskottsledningens sida, med hänsyn till utskottets arbetsuppgifter,

av vilka en del äro av synnerligen grannlaga natur, att utskottets

sekreterare helt ägnar sig åt detta arbete under riksdagstid samt utåt intar

en fri och obunden ställning.

Arvika den 17 augusti 1952.

Harald Hallén.

Ordförande i konstitutionsutskottet.

Bilaga 2.

Malmö den 16 augusti 1952.

Herr Riksgäldsfullmäktigen S. Lindholm,

Riksgäldskontoret,

Stockholm C.

Broder.

I min egenskap av ordförande i riksdagens interparlamentariska grupp

ber jag härmed få vända mig till Dig i Din egenskap av ordförande i 1952

års kommitté för pensionering av riksdagens tjänstemän med hemställan

att nedanstående synpunkter måtte komma under beaktande vid kommitténs

fortsatta arbete.

Den verksamhet, som bedrives av interparlamentariska gruppen, till vilken

riksdagens samtliga ledamöter äro anslutna, bekostas praktiskt taget

helt och hållet av statsmedel, närmare bestämt genom anslag under huvudtiteln

riksdagen och dess verk m. m. Med hänsyn till arten av denna verk
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

samhet är det naturligt, att befattningshavare hos gruppen utses bland

tjänstemän hos riksdagen. Gruppens under de senaste tjugo åren fungerande

sekreterare har sålunda samtidigt varit sekreterare i konstitutionsutskottet.

Gruppens verksamhet har nu åter tagit den omfattning, att verkställande

sekreteraren, såsom redan omnämnts i gruppens framställning

om statsanslag för löpande budgetår, i framtiden — i likhet med vad som

längre tillbaka i tiden var fallet — vid sin sida behöver ett biträde, som

förmodligen också kommer att utses bland befattningshavare hos riksdagen.

Då nu frågan om pensionering av riksdagens tjänstemän utredes, framstår

det för mig som angeläget icke blott ur den enskilde tjänstemannens

synpunkt utan minst lika mycket ur gruppens egen synpunkt, i och för en

tillfredsställande rekrytering på längre sikt av dess byrå, att kommitténs

uppmärksamhet fästes på önskvärdheten av att interparlamentariska gruppens

befattningshavare beredas möjlighet att i viss omfattning få tillgodoräkna

sig tjänstgöring hos gruppen såsom tjänsteår för pension från riksdagens

sida.

Tillgivne

Allan Vougt.

Bilaga 3.

P M

angående pensioneringsgrundcr för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,

vilka vid sidan om sin riksdagstjänst icke innehar annan anställning

eller är anställda i allmän eller enskild tjänst utan rätt till pension.

önskar man redan nu — trots att fråga är endast om ett obetydligt

antal tjänstemän — utan att avvakta resultatet av 1951 års pensionsutredning

bereda här avsedda tjänstemän vissa pensionsutfästelser, torde detta

kunna ske utan att särskilda reglementsbestämmelser härom utfärdas. Det

synes i stället tillfyllest, att riksdagen uppdrager normer för prövning av

dylika pensionsfrågor samt överlämnar till en särskild myndighet att pröva

och avgöra uppkommande pcnsionsärenden. Till utgångspunkt lärer böra

tagas de grunder, som av riksdagen fastställts för pensioneringen av dels

äldre riksdagsvaktmästare (bankoutskottets utlåtande nr 39/1948), dels

ock sekreterare Holm (bankoutskottets utlåtande nr 49/1948). Pensioneringsnormerna

torde kunna utformas på följande sätt.

Pension tillkommer tjänsteman, som lämnar sin anställning hos riksdagen

vid normal avgångsålder eller dessförinnan nödgas avgå på grund

av sjukdom eller olycksfall i tjänsten, under förutsättning att tjänstemannen

innehaft anställning under minst 15 riksdagar. Såsom pensionsunderlag

bör tjäna det enligt tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk

gällande pensionsunderlaget för den löneklass, i vilken månadslönen å

5-ort närmast svarar mot det utgående arvodet. Enär arvodena kan komma

att variera från tid till annan, är det icke möjligt att på förhand fastställa,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

till vilka löneklasser de olika befattningarna bör hänföras. Med den angivna

utgångspunkten skulle exempelvis kanslist för närvarande hänföras

till 19 löneklassen, som utgör slutlöneklass i lönegrad Ca (Ce) 16. För hel

pension synes böra erfordras 30 effektiva tjänstår. I fråga om tjänstårsberäkningen

torde liksom för de äldre vaktmästarna böra tillgodoräknas

den effektiva tjänstgöringstiden hos riksdagen, riksdagens revisorer och

kyrkomötet med 25 procents förhöjning dock med iakttagande av att

antalet under ett och samma kalenderår tillgodoräknade tjänstgöringsdagar

icke må överstiga 365 samt att anställningstid efter 66 års ålder ej

må läggas till grund för pensionen. Såsom tjänstår bör härutöver kunna

tillgodoräknas anställningstid i statens tjänst efter fyllda 20 år, tid i icke

pensionsherättigande anställning dock endast till två tredjedelar. Ett villkor

för en dylik tillgodoräkning bör vara att tjänstemannen skall vara

skyldig vidkännas reduktion av pensionen med hänsyn till tjänstelivränta

eller annan förmån, vartill han kan vara berättigad på grund av den tidigare

anställningen. Storleken av reduktionen skall prövas i det enskilda

fallet. Med hänsyn till att pensionsrätt icke innehafts bör reduktion med

10 procent äga rum å enligt dessa grunder beräknad pension. För den som

nödgas lämna sin anställning hos riksdagen på grund av sjukdom eller

olycksfall i tjänsten bör pensionen dock i överensstämmelse med den

praxis, som tillämpas för motsvarande fall i statstjänst, bestämmas till

minst 75 procent av pensionsunderlaget, dock högst till det belopp, som

skolat tillkomma honom vid fortsatt anställning i riksdagen till 66 års

ålder. Vid beräkning av sistnämnda belopp skall tjänstår för varje år av

den fortsatta anställningen beräknas till medeltalet av vad som för tjänstemannen

varit gällande under de senaste fem åren före avgången. Ovannämnda

reduktion med 10 procent bör ske även i detta fall. I fråga om

förligt tillägg å pensionen, tid för pensionens utgående m. m. bör i tilllämpliga

delar gälla vad som härutinnan stadgas i 1947 års tjänstepensionsreglemente

för riksdagens verk.

Pension tillkommer efterlevande änka och barn till sådan riksdagstjänsteman,

som innehaft anställning under minst 15 riksdagar. Familjepensionen

bör beräknas på motsvarande sätt som tjänstepensionen med

iakttagande av de angivna reglerna för tjänstårsberäkning och reduktion

med hänsyn till att pensionsrätt ej förelegat. I fråga om övriga förutsättningar

för rätt till familjepension, tid för pensionens utgående, dess fördelning

mellan änka och barn m. m. bör bestämmelserna i 1947 års familjepensionsreglemente

för riksdagens verk i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Prövning och beviljande av pensioner i överensstämmelse med angivna

normer uppdrages åt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Till belysande av storleken av de pensioner som kan ifrågakomma med

tillämpning av de föreslagna normerna har verkställts uträkning av vissa

tänkta fall. Anställningstiden i riksdagen beräknas till 35 kalenderår, av

vilka 10 antages ha infallit före 1939. Riksdagstidens längd har beräknats

till 5 månader före sagda år och 7 månader därefter. I båda fallen har höjning

skett, med 25 procent. Dessa beräkningsgrunder innebär, att den

effektiva tjänstetiden i ett dylikt fall blir i runt tal 23V2 år. Grundbeloppen

av de pensioner, som under angivna förutsättningar skulle utgå, framgår av

nedanstående sammanställning:

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Grundbelopp

Tjänstepension

Familjepension

före

67 år

efter

67 år

ensam

änka

änka +

2 barn

förste stenograf eller stomnotarie . . .

. . 5.316

4.764

2.149

3.653

stenograf eller l:e kanslist ..........

. . 4.488

3.936

1.853

3.150

registrator ........................

. . 4.032

3.468

1.650

2.805

korrekturläsare ....................

. . 3.612

3.048

1.515

2.575

kanslist...........................

. . 3.432

2.868

1.456

2.475

kanslibiträde ......................

. . 2.928

2.376

1.244

2.114

Å ovan angivna grundbelopp skall utgå rörligt tillägg efter samma grunder

som eljest tillkommer pensionstagare. Anmärkas må att beräknandet av

tjänstepensionen efter 67 år skett på grundval av de bestämmelser, som

gällt före den senaste höjningen av folkpensionerna.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammanfattning av kommitténs förslag.

De hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemännen, vilka uppgår till

ett hundratal, utgöres till övervägande delen av statstjänstemän. Några är

anställda i kommunal eller enskild tjänst, medan övriga icke innehar annan

tjänstemannaanställning än hos riksdagen eller är pensionärer.

Kommittén, som haft till uppgift att förutsättningslöst pröva pensionsfrågan

för här avsedda tjänstemän, har kommit till den uppfattningen,

att denna fråga måste bedömas icke med utgångspunkt från den speciella

pensionslagstiftning, som gäller för riksdagens ledamöter, utan i anslutning

till de pensioneringsregler, som tillämpas för statens befattningshavare.

För den grupp riksdagstjänstemän, som vid sidan av sin riksdagstjänst

innehar pensionsberättigande anställning i statlig tjänst, skulle pension

även å riksdagstjänsten innebära en dubbelpensionering, som enligt nu

gällande pensioneringsgrunder regelmässigt icke kan ifrågakomma, då

förening av två pensionsberättigande statliga befattningar, vilka båda

utövas, ej plägar medgivas. Emellertid har åt 1951 års pensionsutredning,

som har att överväga det statliga pensionsväsendets framtida utformning,

uppdragits att pröva bl. a. frågan om sammanträffande pensionsförmåner.

I detta läge har kommittén funnit sig icke kunna förorda införandet av en

reglerad pensionsrätt för de riksdagens tjänstemän, vilka på grund av

annan anställning redan har sin pensionsfråga ordnad. Ett riksdagsbeslut

nu om en dylik pensionsreglering skulle vara ägnat att föregripa statsmakternas

slutliga ställningstagande till hithörande principiella spörsmål.

För den grupp tjänstemän, vilka vid sidan om sin riksdagstjänst icke

innehar annan anställning eller är anställda i allmän eller enskild tjänst

utan rätt till pension, skulle en reglerad pensionsrätt icke möta samma

betänkligheter som beträffande de övriga tjänstemännen. Fråga om pensionsavgång

inom denna tjänstemannagrupp under de närmaste åren torde

emellertid bliva aktuell endast för en eller annan tjänsteman. Med hänsyn

härtill och till den allmänna översyn av den statliga personalpensioneringen,

som pågår inom 1951 års pensionsutredning, har kommittén stannat

för att icke heller beträffande denna grupp föreslå en pensionsreglering

med omedelbar verkan. Kommittén förutsätter sålunda, att den nuvarande

ordningen med prövning av riksdagen från fall till fall tills vidare bibehålies.

Kommittén anser alltså, att pensionsfrågan för riksdagens tjänstemän

bör upptagas i ett sammanhang först när resultatet av 1951 års pensionsutredning

föreligger. Under mellantiden avgången eller avliden tjänsteman

bör enligt kommitténs mening för sig och sin familj bliva delaktig av en

därefter eventuellt genomförd pensionsreglering.

Kommitténs utlåtande är icke enhälligt, i det att tre av kommitténs sju

ledamöter anfört avvikande meningar mot kommitténs uttalanden.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1953

161253

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.