Sök i Ratio Lex

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

1954-03-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1954:5, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

1

Nr 5.

Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och

riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet

att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma

styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig

uppmärksamhet följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska

kassans upprätthållande samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.

För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges

i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens

och industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma

sammanträden med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,

samtliga protokoll för tiden från och med den 10 januari 1953,

intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen

antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande års riksdag,

dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen om verkställd

granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under år 1952, dels

ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade

berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning

under år 1953, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för riksbankens

avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning

under samma år.

Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda

redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba

och vid riksbankens sedeltryckeri under år 1953.

I fråga om metalliska, kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse

ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor

samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tilllåter

sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden

hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka

avgivits av riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.

Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1953 har riksbanken erhållit

en vinst av 79 838 046 kronor 20 öre.

I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande

riksbankens vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges

nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade

berättelse.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,

Bihang till riksdagens protokoll 105\. S samt. Nr 5.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit

del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige

i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1953, intill

vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen

antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1954, ävensom

de protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden

med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels

den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1952—30 juni

1953, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade,

till 1954 års riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet

avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o)

Valuta- och penningpolitiken.

Den ekonomiska utvecklingen i de västeuropeiska länderna under 1953

har kännetecknats av fortsatt stabilisering. Prisnivån har varit tämligen

orörlig eller sakta sjunkande, och påfrestningarna på betalningsbalanserna

har lättat. Dämpningen i den västeuropeiska konjunkturen i

förening med den höga aktiviteten i Förenta staterna samt förbättringen

i bytesrelationema mellan industrivaror och råvaror har medfört en ökning

i Västeuropas dollarreserver med inemot 2 miljarder dollar. Härtill

har även vissa amerikanska stödåtgärder bidragit. I den rådande

konjunkturen har den ekonomiska politiken i större utsträckning än

tidigare kunnat arbeta med generella medel i stället för direkta regleringar.

Denna fortsatta omläggning har emellertid inte åtföljts av

någon allmän expansion inom produktionen även om en återhämtning

ägt rum inom de områden — främst konsumtionsvaruindustrierna —

som drabbades av bakslag under 1952. Tecken har visat sig på en viss

avmattning inom investeringsverksamheten. Mot bakgrunden av den

alltjämt stora efterfrågan för rustningsändamål tyder denna avmattning

på en minskning i den privata investeringsbenägenheten.

Likartade tendenser har präglat den svenska utvecklingen. Sett i synnerhet

mot bakgrunden av de prognoser som gjordes vid årsskiftet

1952/53 framstår 1953 som ett gynnsamt år. Enligt preliminära beräkningar

har bruttonationalprodukten stigit med drygt 3 procent, och 1953

skiljer sig därmed förmånligt från perioden 1951—1952, då den årliga

stegringen var lägre. Expansionsökningen under 1953 kan delvis tas som

ett uttryck för att den svenska ekonomien anpassat sig efter det mera

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

3

normala marknadsläge som successivt inträtt sedan inflationen efter

Koreakriget brutits. Under denna anpassning har skett en serie bakslag,

som vid olika tidpunkter träffat skilda branscher. Den starkt stegrade

efterfrågan efter Koreakrigets utbrott skapade lagerökningar som senare

hämmade avsättningen. Sådana svårigheter drabbade först konsumtionsvaruindustrierna,

främst textil och skodon, sedan skogsindustrierna och

slutligen under 1953 verkstadsindustrien. Bakom den oförändrade totala

industriproduktionen 1953 ligger sålunda en mellan olika branscher starkt

varierande utveckling; konsumtionsvaruindustrien har ökat sin produktion

med 5 procent, medan kapitalvaruindustriens minskat med 4 procent

jämfört med 1952. Ökningen i nationalprodukten under året är beroende

av ökningen i bostadsbyggandet, av jordbrukets bidrag, av handelns

tjänster samt av expansionen i den offentliga sektorn.

Bestämmande för den totala produktionens omfattning på kort sikt är

ej längre som under de tidigare efterkrigsåren de fysiska produktionsmöjligheterna

utan efterfrågans storlek. Att utvecklingen under 1953

blivit bättre än beräknat har därför berott på att efterfrågan expanderat

kraftigare än väntat. Den största ökningen faller på investeringarna inom

landet (exklusive lagerförändringar), som stigit med ej mindre än

1 280 miljoner kronor i 1952 års priser eller med 11 procent. Den största

delen härav utgöres av statliga och kommunala investeringar, som ökat

med 17 procent. För statens del utgöres den största posten av investeringar

för försvaret samt inom kommunikationsverken och vägväsendet,

medan de kommunala investeringarna (inklusive investeringar inom

kommunala bolag och stiftelser) främst gällt bostäder samt vatten- och

avloppsledningar och därnäst vägar och gator, hälso- och sjukvård samt

skolor. Under 1953 utgjorde de offentliga investeringarna 44 procent av

de totala investeringarna i landet mot 42 och 36 procent under 1952

resp. 1951. Det totala bostadsbyggandet har fortsatt att expandera, och

antalet under året färdigställda lägenheter beräknas uppgå till omkring

50 000 mot cirka 45 000 under 1952. Också övriga privata investeringar

har ökat, ehuru i långsammare takt. Ökningen gäller främst investeringar

inom handel, samfärdsel och jordbruk, medan industriens investeringar

minskat med 6 procent. Utrymme för dessa investeringsökningar

har skapats dels genom stegringen i den totala produktionen, dels genom

övergången från lageruppbyggnad till lageravveckling.

Ökningen i den ekonomiska aktiviteten har skett inom ramen för ett

stabilt pris- och inkomstläge. Kommerskollegii partiprisindex har sjunkit

3 procent under året, och konsumtionsprisindex har varit oförändrat. Inkomstökningen

för fysiska personer har beräknats till i runt tal 3 procent.

Eftersom den privata konsumtionen stigit i ungefär samma grad, kan

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

det personliga sparandet antas ha varit oförändrat under året. Detta bestyrkes

också av att insättningsökningarna i sparbanker varit av ungefär

samma storleksordning som 1952. Det totala inhemska bruttosparandet

synes under året ha varit av ungefär samma storlek som under

1952. Samtidigt med de tidigare nämnda investeringsökningarna har inträtt

lagerförändringar, vilket medfört att de samlade bruttoinvesteringarnas

andel av bruttonationalprodukten snarast varit något lägre

1953 än under 1952.

Arbetsmarknaden har under året karakteriserats av relativt god balans

mellan efterfrågan och tillgång på arbetskraft, även om säsongvariationerna

varit starkare än under 1952 — i synnerhet under årets

första hälft. Sysselsättningen inom industrien har i genomsnitt varit 3

procent lägre, motsvarande ca 19 000 personer, än 1952 med en uppgång

under senare delen av året. Den största nedgången redovisades hos verkstäderna

med 9 procents minskning under tredje kvartalet jämfört med

samma kvartal 1952. En återhämtning skedde emellertid under höstmånaderna,

och vid årsslutet låg sysselsättningen på samma nivå som

vid årets början. Det kan i detta sammanhang påpekas, att industriens

oförändrade produktion med hänsyn till nämnda minskning i sysselsättningen

och till att treveckorssemestern under 1953 realiserades i dess

helhet inneburit en inte oväsentlig stegring av produktiviteten.

I nationalbudgeten för 1953 förutsågs ett importöverskott på 1100

miljoner kronor och ett underskott i bytesbalansen på över 400 miljoner

kronor. Det faktiska importöverskottet har emellertid uppgått till endast

517 miljoner kronor. Orsaken till skillnaden mellan prognos och utfall

hänför sig främst till exportens utveckling, vad både volym och

priser beträffar. Exportvolymen har sålunda under året stigit med drygt

6 procent i stället för med 4 procent (enligt prognosen), och prisutvecklingen

innebar att försämringen av vårt bytesförhållande med utlandet

stannade vid 4 procent i stället för beräknade 10 procent. Ökningen i exporten

hänför sig i första hand till skogsprodukterna; exporten av trävaror

ökade sålunda med 25 procent och av massa med nära 35 procent

och nådde därmed en större volym än under något tidigare efterkrigsår.

Denna exportökning medförde en nedgång till normal nivå av de stora

lager som upplagts under avsättningssvårigheterna 1952. Exporten av

maskiner, instrument och transportmedel minskade med omkring en

femtedel, vilket i stor utsträckning berodde på valutasvårigheter för

handeln på sådana områden, där en bilateral utjämning krävs.

Det negativa saldot på handelsbalansen mer än uppväges av sjöfartsnettot

och övriga s. k. osynliga poster. Den slutliga beräkningen av

bytesbalansens saldo föreligger ännu icke, men dess storleksordning bör

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

5

närma sig valutareservens ökning. Riksbankens valutareserv steg under

året med 317 miljoner kronor, och samtidigt förbättrades affärsbankernas

ställning gentemot utlandet med 23 miljoner kronor. Nettoinflödet

av guld och valutor under året uppgick sålunda till 340 miljoner kronor,

varav inte mindre än 283 miljoner kronor utgjordes av guld och US-dollar

(inklusive 28 miljoner kronor erhållna under EPU-överenskommelsen).

Valutareserven har med andra ord undergått en både kvantitativ och

kvalitativ förstärkning. Vid bedömningen av utvecklingen under året bör

dock hänsyn tagas till att en del av ökningen kan sägas vara ”lånad”

från 1952, nämligen i den mån ökningen av exporten möjliggjorts av

lagerökningen särskilt av skogsprodukter under 1952. Huruvida importbehoven

under 1953 totalt sett kan sägas ha varit lägre än normalt, är

det däremot svårt att fälla något bestämt omdöme om. Utskottet vill i

detta sammanhang erinra om vad utskottet anförde i sitt utlåtande nr

17/1953 om vikten av att förstärka valutareserven. Den ökning som ägt

rum under åren 1951—1953 kompenserar den förlust i den tidigare

valutareservens ”realvärde” som inträtt genom prisstegringen, och valutareserven

motsvarar nu värdet av 3—4 månaders import. Enligt utskottets

mening kan den emellertid ännu icke anses ha erhållit en betryggande

storlek. Utskottet avser att i ett senare utlåtande återkomma

till denna fråga.

Nettoresultatet av riksbankens transaktioner under 1953 blev en minskning

i likviditeten utanför riksbanken med 139 miljoner kronor att jämföras

med en ökning under 1952 med 524 miljoner kronor och under

1951 med 768 miljoner kronor. Denna indragning av medel åstadkoms

trots det likviditetstillskott på tillsammans 427 miljoner kronor som

följde av valutainflödet och av nedgången i statliga myndigheters tillgodohavanden

i riksbanken och återspeglar i huvudsak en minskning i

riksbankens innehav av statspapper med 389 miljoner och av övriga

obligationer med 65 miljoner. Resten av likviditetsminskningen, ca 110

miljoner kronor, hänför sig till riksbankens övriga transaktioner med

marknaden. Såsom omnämnes i bankofullmäktiges berättelse rörande

riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1953 (se utskottets

memorial nr 1/1954, s. 6) övertog riksbanken i december 1953 från riksgäldskontoret

skattkammarväxlar till ett belopp om sammanlagt 400

miljoner kronor för finansiering av riksgäldskontorets inlösning av skattkammarväxlar

hos affärsbankerna, vilket föranleddes av affärsbankernas

kassapåfyllning inför årsskiftet. I januari innevarande år har dessa växlar

inlösts av riksgäldskontoret, och någon annan ny upplåning i riksbanken

från riksgäldskontorets sida har icke förekommit under 1953.

Läget på penning- och i synnerhet på kapitalmarknaden karakterisera
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

des under början av 1953 av en viss stramhet, som emellertid efter halvårsskiftet

efterträddes av en betydande likviditetsökning hos bankerna;

även läget på kapitalmarknaden lättade under senare delen av året. Omsvängningen

berodde i huvudsak på valutainströmningen och den statliga

betalningsutvecklingen. Den statliga upplåningen skedde väsentligen

i affärsbankerna, vilkas innehav av statspapper under året steg med

1510 miljoner kronor. Inlåningsökningen under året uppgick till 1 447

miljoner kronor, medan utlåningen steg med 226 miljoner. Inlåningsöverskottet

upgick alltså till ca 1 200 miljoner. Genom denna likviditetsökning

har bankerna numera, med ett par undantag, uppnått de likviditetskvoter

som fastställdes i överenskommelsen 1952. Statistiken ger inte

möjlighet att fastställa från vilka subjekt inlåningsökningen härrör. Av

vad man vet om den ekonomiska utvecklingen i allmänhet — industriens

minskade investeringsvilja och den på sina håll avsevärda lageravvecklingen

— kan man dra slutsatsen, att en betydande del härrör från företag.

En annan grupp av bankernas kunder som fått starkt förbättrad

likviditet är kommunerna. Detta sammanhänger med att kommunernas

skatteinkomster under 1953 varit ungefär 1150 miljoner kronor högre

än under 1952, beroende dels på den definitiva avräkningen för skatterna

på 1951 års inkomster, dels på att den preliminära utbetalningen av skatt

skett på grundval av den 1951 höjda inkomstnivån. Denna ändring i fråga

om utbetalningen av kommunskattemedlen har även i hög grad påverkat

det statliga lånebehovet. Under 1953 minskades det statliga sparandet,

definierat som överskottet av löpande inkomster över löpande utgifter,

med i runt tal 700 miljoner kronor, men denna minskning mer än uppväges

av ökningen i kommunernas sparande. Totalt sett torde det offentliga

sparandet under året ha ökat med uppskattningsvis 250—300 miljoner

kronor.

Affärsbankernas utlåning till allmänheten har under 1953 ökat med

omkring 225 miljoner kronor. En omläggning av statistiken under året

försvårar bedömningen av hur denna utlåningsökning fördelat sig. Den

analys, som företages härav i fullmäktiges berättelse (se utskottets memorial

nr 1/1954, s. 8), visar dock, att minskningen i utlåningen till industrien

torde ha varit obetydlig. Krediterna till gruppen handel och

servicenäringar kan antagas ha ökat. Särskilt påfallande är ökningen i

krediterna inom handeln med transportmedel, d. v. s. i första hand bilkrediter.

Dessa förhållanden förtjänar att uppmärksammas, särskilt som

en nedgång i krediterna till näringslivet hade väntats med hänsyn till

såväl kreditrestriktionerna som den ekonomiska utvecklingen.

Affärsbankernas krediter till kommunerna har minskat kraftigt beroende

på att affärsbankerna enligt de nedan behandlade överenskommel
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

7

serna övertagit kommunernas byggnadskreditivgivning och att kommunerna

under senare delen av året dels förbättrade sin likviditet, dels kunde

låna på kapitalmarknaden. Överflyttningen av byggnadskreditivgivningen

till affärsbankerna medförde en betydande ökning av deras lån

till byggnads- och anläggningsverksamhet, medan samtidigt bostadskrediterna

(främst inteckningslån i färdigställda fastigheter) gick ned genom

avlyftning till kapitalmarknaden.

Under början av år 1953 mötte finansieringen av kommunernas lånebehov

och av bostadsbyggandet speciella svårigheter. För att lösa härmed

sammanhängande problem upptogs överläggningar mellan riksbanken

och kreditinstituten, varvid överenskommelse träffades om komplettering

och ändring av gällande överenskommelser. Dessa ändringar innebar

i korthet, att bankerna i princip skulle ställa erforderliga byggnadskreditiv

till förfogande, medan övriga kreditinstitut skulle medverka till

snabbast möjliga avlyftning av kreditiven hos bankerna, sedan fastigheterna

färdigställts. Såsom ovan nämnts har denna omläggning av bostadsbyggandets

finansiering i betydande omfattning realiserats under

hösten. I samband med dessa ändringar av överenskommelserna skedde

en minskning av differensen mellan räntorna på kraftverks- och industriobligationslån

å ena sidan och kommunala obligationslån å den andra.

Under hösten blev marknaden för långa lån avsevärt lättare genom

att lättheten på penningsmarknaden på olika vägar spred sig till kapitalmarknaden.

Kommunernas och företagens förbättrade likviditet minskade

deras behov att anlita den långa marknaden, och det förekom även att

företag köpte in egna obligationer. Tidigare hade förväntningarna varit

inställda på en räntestegring, men de inställdes — i synnerhet efter den

nedan berörda diskontosänkningen — på en sänkning också av den långa

räntan, vilket ledde till eu ökad efterfrågan på långa lån. Försäkringsbolagen

blev därmed även villiga att byta medellånga obligationer mot

långa, samtidigt som bankernas benägenhet att köpa medellånga obligationer

ökades.

Den 20 november 1953 sänkte riksbanken det officiella diskontot för

växlar på högst tre månader från 3 procent till 2 3/4 procent. Denna

sänkning utgjorde bl. a. ett led i den politik, som under de två senaste

åren förts i syfte att åvägabringa en uppdelning av kreditmarknaden i

en penning- och en kapitalmarknad, och det betonades att diskontot

framdeles borde vara knutet till penningmarknaden. Ett annat uttryck

för denna politik har varit den relativt större andel av de totala placeringarna

på kapitalmarknaden, som under de två senaste åren utgjorts

av industri- och kraftverkslån. Dessa lånetyper uppgick sålunda netto

under 1952 till 61 och under 1953 till 159 miljoner kronor mot endast

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

8 miljoner 1951. Härigenom avlyftes industriens i praktiken långa lån

från bankerna, och en del av likviditetsökningen i bankerna är ett uttryck

för denna strukturella omläggning.

Diskontosänkningen ledde inte till någon generell sänkning av de korta

räntorna. Sparbankerna, postsparbanken och jordbrukskasserörelsen vidtog

ej några förändringar i sina in- och utlåningsräntor. De enda nedjusteringar

som företogs av affärsbankerna gällde lägsta växeldiskonto,

räntesatserna för obligationsbelåning samt en sänkning av räntegottgörelsen

för inlåning på uppsägningsräkning (från 1 procent till 3/4 procent),

medan t. ex. räntan på kapital- och depositionsräkning bibehölls

oförändrad. Riksgäldskontoret sänkte successivt diskontot på skattkammarväxlar

med intill ett års löptid med 0,1—0,2 procent. Sänkningen av

skattkammarväxelräntan ökade bankernas benägenhet att placera sina

likvida medel i något längre papper, och därmed ökades även möjligheterna

att medelst räntevariationer påverka bankernas kreditgivning. Någon

utgiftsstimulerande effekt kan inte antas ha följt av diskontosänkningen,

eftersom de räntor, som gäller för allmänheten, icke nämnvärt

påverkades. Den väsentliga effekten torde i stället ha visat sig i förväntningar

om en sänkning av den långa räntan och de spekulativa utbud,

som detta medförde på kapitalmarknaden. Riksbanken utnyttjade situationen

till en utförsäljning av bl. a. hypoteksobligationer.

Den statliga upplåningen har under året uppgått till 1142 miljoner

kronor, och den totala statsskulden uppgick vid årets slut till 13 852 miljoner

kronor. Ökningen hänför sig helt till andra halvåret, och vad upplåningens

placering beträffar har den till dominerande del skett i form av

korta obligationer med ursprunglig löptid av högst 5 år (+ 1 649 milj.

kr.), medan skattkammarväxlar nedgått med 850 miljoner och långa obligationer

ökat med 373 miljoner kronor. Den andel av den totala statsskulden,

som utgöres av lån med en återstående löptid av högst 1 år, uppgick

den 31/12 1953 till 22 procent mot 25 procent året innan. Sker uppdelningen

i stället efter lån, vars löptid uppgår till högst 5 år, blir motsvarande

procenttal 39 resp. 35. En minskning har såsom tidigare nämnts

inträtt i riksbankens innehav av statspapper med 389 miljoner. Den under

året inträdda ökningen i ”marknadens” innehav av statspapper hänför

sig så gott som helt eller med 1 510 miljoner kronor (nominellt belopp)

till affärsbankerna. Den placering av 373 miljoner kronor, som under

året ägt rum på den långa marknaden, har således motsvarats av försäljning

av obligationer med kort återstående löptid till bankerna, varför

någon nettoökning av kapitalmarknadsinstitutionernas innehav av statsobligationer

inte ägt rum under året.

Målet för den ekonomiska politiken har under det gångna året liksom

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

9

tidigare varit full sysselsättning och en stabilisering av penningvärdet.

Denna målsättning har kunnat realiseras under 1953. Även den utvidgning

av det allmännas investeringar, som påyrkats av 1950 års långtidsutredning,

har i betydande grad förverkligats. Den betydelse, som den

förda penningpolitiken haft för denna utveckling, är visserligen svår att

mera exakt fastställa. Den minskade investeringsbenägenheten inom

den privata sektorn torde i första hand bero av dämpningen i den internationella

konjunkturen. Att ökningen av bostadsbyggandet och av de

offentliga investeringarna kunnat äga rum utan några inflationspåfrestningar,

måste dock enligt utskottets mening i hög grad tillskrivas den

förda kreditpolitiken. Bankernas ökade likviditet har sålunda inte medfört

någon kreditexpansion till den enskilda sektorn. Erfarenheterna av

kreditrestriktionerna under 1952—1953 torde även ha skapat en höjd

likviditetsvärdering hos företagen och därmed begränsat den stimulans

till utgiftsökningar, som den förbättrade likviditeten på olika håll inom

näringslivet eljest kunde ha medfört.

Det förhållandet att den statliga upplåningen väsentligen ägt rum i

affärsbankerna har på vissa håll blivit föremål för kritik. I detta sammanhang

vill utskottet erinra om att en av orsakerna till att ifrågavarande

upplåning inte i större omfattning placerats på kapitalmarknaden,

är den prioritering, som på denna marknad skett av bostadslån samt industri-

och kraftverkslån. Det är här, såsom tidigare påpekats, fråga om

en strukturell omläggning, som även på längre sikt syftar till en ökning

av affärsbankernas likviditet. I den mån kritiken inte gäller denna omläggning

utan i stället innebär en rekommendation att hela eller större

delen av den statliga upplåningen borde ha placerats på kapitalmarknaden,

vill utskottet framhålla, att en sådan ståndpunkt knappast låter sig

förena med den fördelning av de reala resursernas användning, som godtagits

av riksdagen, framför allt beträffande ökningen av bostadsproduktionen

samt de kommunala och statliga investeringarna. De lånebehov,

som vid en placering av den statliga upplåningen på kapitalmarknaden

skulle ha trängts undan — d. v. s. i första hand fastighets- och kommunlån

— torde inte ha kunnat tillgodoses på annat håll på marknaden,

därest icke bankerna skulle ha påtagit sig den långa kreditgivningen.

Detta skulle ha stritt såväl mot banklagen som mot den nyssnämnda

strukturella omläggningen. Utskottet finner det heller inte utrett, under

vilka betingelser en eventuell höjning av den långa räntan skulle ha kunnat

medföra en sådan ökning av utbudet på kapitalmarknaden — främst

då genom en överflyttning av medel från affärsbankerna — att här antydda

problem skulle ha fått en lösning. Därtill kommer att en räntehöj
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

ning av erforderlig storlek inte hade låtit sig förena med den förda stabiliseringspolitiken.

Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.

2:o)

Protokoll och berättelser.

Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet

i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande

från utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

3:o)

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.

Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1952 har riksdagens

revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin

del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,

styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet

ej funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser,

att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken

dels för förvaltningen under år 1952 av bankens såväl huvudkontor

som samtliga avdelningskontor i orterna, dels

ock för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i

fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1953

till och med den 9 januari innevarande år.

4:o)

Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas

fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen

vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning

och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

11

funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet

bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet

ej mindre för den av riksdagens revisorer

granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden

1 juli 1952—30 juni 1953 än även för alla beslut och

åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll

från och med den 10 januari 1953 till och med den 9

januari innevarande år.

Stockholm den 2 mars 1954.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN.

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, De

Geer, Mogård, Boo, Eliasson och Svärd;

från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson

i Landskrona, Sköldin, Dickson, Gustafson i Göteborg, Gavelin och Persson

i Norrby.

Reservation

av herrar Ewerlöf, De Geer, Svärd, Schmidt, Dickson och Gustafson i

Göteborg, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten l:o bort

ha följande lydelse:

Valuta- och ''penningpolitiken.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att den ekonomiska utvecklingen

i Sverige under fjolåret i vissa hänseenden fick ett gynnsammare

förlopp än som i allmänhet förutsetts. Särskilt gäller det ca utrikeshandeln

och betalningsbalansen. Konjunktursvängningen för skogsprodukter

gjorde, att exporten fick större volym och betingade bättre priser

än beräknat, medan importen blev mindre omfattande än förhandsuppskattningarna

givit vid handen. Som följd härav blev det möjligt icke

endast att undvika den av nationalbudgetdelegationen förutsagda bety
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

dande avtappningen av valutareserven utan även att kvantitativt och

kvalitativt stärka landets tillgångar av internationella betalningsmedel.

Av bankofullmäktiges berättelse framgår emellertid, att denna förbättring

av vår yttre ekonomiska ställning till stor del kan föras tillbaka

på orsaker av engångsnatur. Viktigast var måhända den förskjutning

i bytesvillkoren, som under fjolåret skedde till förmån för alla de

västeuropeiska industriländerna och av vilken sålunda även vårt land

blev delaktigt. Vidare synas avsevärda förändringar ha ägt rum i lagerhållningen

inom Sverige och av svenska varor utomlands. Delvis torde

visserligen lagerförändringarna ha motverkat varandra, men slutresultatet

innebar dock en lättnad i det svenska valutaläget. Sålunda minskades

exportlagren i Sverige av skogsprodukter, samtidigt som våra egna

förråd av vissa stora importvaror, exempelvis kol och järn, nedbringades.

Den omständigheten, att valutareserven dels ökats med ca 340 milj.

kr., dels fått ett högre realvärde såsom följd av att importpriserna gått

ned med 8 procent, är i och för sig tillfredsställande, men innebär icke,

att denna reserv nu fått en betryggande storlek. Utskottet avser att i

ett senare utlåtande återkomma till detta förhållande.

Redan inflödet av valutor var ägnat att medföra en lättare tendens

på kreditmarknaden. Den markanta likviditetsökning inom näringslivet,

som kännetecknade utvecklingen under fjolåret, förklaras emellertid till

väsentlig del av andra, rent interna förhållanden, närmare bestämt det

betydande statliga utgiftsöverskottet och sättet för dess finansiering.

Under fjolåret ökades investeringarna i Sverige med 11 procent eller

1280 milj. kr. i 1952 års priser. De offentliga investeringarna ökades

med 17 procent, och den offentliga sektorns andel i de totala investeringarna

steg därmed till 44 procent mot 42 och 36 procent under 1952

resp. 1951.

Från finansministerns sida uttalades såväl i 1953 års statsverksproposition

som i samma års proposition angående komplettering av riksstatsförslaget

den förhoppningen, att kapitalmarknaden skulle äga förmåga

att absorbera den omfattande statliga upplåning, som förutsågs

för år 1953 och som för övrigt redan delvis påbörjats, när kompletteringspropositionen

framlades.

Riksbanksfullmäktiges berättelse ger emellertid vid handen, att fjolårets

statliga upplåningsbehov ingalunda kunnat tillgodoses å kapitalmarknaden.

Den utväg som i stället anlitades innebar, att affärsbankerna

övertogo kortfristiga statspapper till högst betydande belopp. De statliga

utgiftsöverskotten medförde en successiv ökning av likviditeten inom

samhällsekonomien. Då samtidigt den industriella investeringsverk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

13

samheten gick tillbaka, en viss lageravveckling ägde rum och ett nettotillskott

av valutor skedde till näringslivet, kommo dessa likvida medel

att företrädesvis uppsamlas på bankräkningar och sålunda ta sig uttryck

i kraftigt ökade insättarbehållningar. Totalt steg inlåningen i

affärsbankerna med 14 procent. Denna stegring var endast obetydligt

mindre än under det utpräglade inflationsåret 1951, då den uppgick till

18 procent.

Den ökade likviditeten inom näringslivet synes visserligen icke ha utlöst

någon omedelbart utgiftsstegrande effekt men måste betyda, att nya

risker för en inflatorisk utveckling ha tillkommit, risker som kunna

aktualiseras om och i den mån allmänheten vill förfoga över de innestående

medlen. Genom överenskommelse med bankerna om vissa likviditetskvoter

eller genom lagfästade kassareservbestämmelser kan riksbanken

hindra bankerna från att utnyttja sin likviditet för en ökad kreditgivning

till allmänheten, men på denna väg kunna icke rörelserna å

allmänhetens egna banktillgodohavanden bemästras.

Den uppfattningen har kommit till uttryck, att den förhöjning av

affärsbankernas likviditet, som det ökade innehavet av korta statspapper

innebär, i och för sig varit önsklig och ägnad att närma de svenska

affärsbankernas struktur till den, som utmärker det kommersiella bankväsendet

i vissa främmande länder. Oavsett vad man vill vinna härmed

torde dock vara klart, att en kraftig strukturförändring av vårt bankväsen,

uppkommen genom ovan angivna finansieringsmetod, näppeligen

kan genomföras på kort sikt utan påtagliga olägenheter. Icke minst

skulle detta bli fallet om en sådan politik skulle fortsättas två eller flera

år i följd.

Från och med den 20 november sänkte riksbanken det officiella diskontot

för växlar på högst 3 månader från 3 till 2 3/4 procent samt vidtog

en motsvarande nedjustering av räntesatserna för vissa korta lån.

Från riksbankens sida betonades, att åtgärden i första hand vore avsedd

att påverka ränteläget på marknaden för korta krediter, medan

däremot banken inte räknade med att läget på kapitalmarknaden skulle

påverkas annat än mera indirekt över penningmarknaden. Även om avsikten

med diskontosänkningen sålunda var att åstadkomma en viss nedgång

i de korta räntorna, förstärkte dock denna åtgärd en redan tidigare

framträdande tendens till kursätstramning för långa lån, varigenom en

viss, om ock obetydlig, minskning av den effektiva förräntningen av

äldre statslån kunde inregistreras. Diskontosänkningen synes allmänt ha

uppfattats såsom ett förebud om en ytterligare lättnad på kapitalmarknaden.

I det rådande läget var åtgärden så till vida överraskande, som

billigare krediter i och för sig ej äro förenliga med en restriktiv politik.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 5.

Diskontosänkningen kan därför endast försvaras, om den är att uppfatta

såsom en anvisning om att riksbanken för framtiden är beredd att

över hela fältet föra en mera rörlig räntepolitik, anpassad till det ekonomiska

lägets krav.

Enligt utskottets uppfattning har den kortfristiga statliga upplåningen

sålunda medfört å ena sidan avsevärda risker för penningvärdet och å

andra sidan vissa ännu icke överskådliga verkningar för kreditmarknadens

struktur. Dessa konsekvenser hade enligt utskottets mening kunnat

undvikas, därest riksbanken under en följd av år fört en smidigare

kreditpolitik med en efter lägets krav anpassad ränta. Därigenom hade

kapitalmarknadens kapacitet säkerligen kunnat avsevärt ökas och ett

vida större utrymme kunnat beredas för en långsiktig upplåning. Med

den stigande inkomstnivån i landet borde det ha varit möjligt, i varje

fall med en moderatare skattepolitik, att intressera jämväl enskilda sparare

att placera medel i långfristiga obligationer, något som nu, bortsett

från premielånen, i stort sett icke synes vara fallet. En sådan politik

kan icke improviseras, men den har konsekvent hävdats i reservationsvis

framförda yrkanden under de gångna åren.

Vad i detta ämne förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1954:126 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. s. 7 i texten
  2. Rskr. 1954:125 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten