Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
1954-03-02 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1954:5, Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
1
Nr 5.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig
uppmärksamhet följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska
kassans upprätthållande samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens
och industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma
sammanträden med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,
samtliga protokoll för tiden från och med den 10 januari 1953,
intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, och till början av innevarande års riksdag,
dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen om verkställd
granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under år 1952, dels
ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen överlämnade
berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning
under år 1953, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för riksbankens
avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning
under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda
redogörelser för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba
och vid riksbankens sedeltryckeri under år 1953.
I fråga om metalliska, kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tilllåter
sig utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden
hänvisa till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka
avgivits av riksdagens revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1953 har riksbanken erhållit
en vinst av 79 838 046 kronor 20 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande
riksbankens vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges
nyssnämnda, av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade
berättelse.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
Bihang till riksdagens protokoll 105\. S samt. Nr 5.
2
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige
i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1953, intill
vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1954, ävensom
de protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels
den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli 1952—30 juni
1953, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2 överlämnade,
till 1954 års riksdag avgivna berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
l:o)
Valuta- och penningpolitiken.
Den ekonomiska utvecklingen i de västeuropeiska länderna under 1953
har kännetecknats av fortsatt stabilisering. Prisnivån har varit tämligen
orörlig eller sakta sjunkande, och påfrestningarna på betalningsbalanserna
har lättat. Dämpningen i den västeuropeiska konjunkturen i
förening med den höga aktiviteten i Förenta staterna samt förbättringen
i bytesrelationema mellan industrivaror och råvaror har medfört en ökning
i Västeuropas dollarreserver med inemot 2 miljarder dollar. Härtill
har även vissa amerikanska stödåtgärder bidragit. I den rådande
konjunkturen har den ekonomiska politiken i större utsträckning än
tidigare kunnat arbeta med generella medel i stället för direkta regleringar.
Denna fortsatta omläggning har emellertid inte åtföljts av
någon allmän expansion inom produktionen även om en återhämtning
ägt rum inom de områden — främst konsumtionsvaruindustrierna —
som drabbades av bakslag under 1952. Tecken har visat sig på en viss
avmattning inom investeringsverksamheten. Mot bakgrunden av den
alltjämt stora efterfrågan för rustningsändamål tyder denna avmattning
på en minskning i den privata investeringsbenägenheten.
Likartade tendenser har präglat den svenska utvecklingen. Sett i synnerhet
mot bakgrunden av de prognoser som gjordes vid årsskiftet
1952/53 framstår 1953 som ett gynnsamt år. Enligt preliminära beräkningar
har bruttonationalprodukten stigit med drygt 3 procent, och 1953
skiljer sig därmed förmånligt från perioden 1951—1952, då den årliga
stegringen var lägre. Expansionsökningen under 1953 kan delvis tas som
ett uttryck för att den svenska ekonomien anpassat sig efter det mera
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
3
normala marknadsläge som successivt inträtt sedan inflationen efter
Koreakriget brutits. Under denna anpassning har skett en serie bakslag,
som vid olika tidpunkter träffat skilda branscher. Den starkt stegrade
efterfrågan efter Koreakrigets utbrott skapade lagerökningar som senare
hämmade avsättningen. Sådana svårigheter drabbade först konsumtionsvaruindustrierna,
främst textil och skodon, sedan skogsindustrierna och
slutligen under 1953 verkstadsindustrien. Bakom den oförändrade totala
industriproduktionen 1953 ligger sålunda en mellan olika branscher starkt
varierande utveckling; konsumtionsvaruindustrien har ökat sin produktion
med 5 procent, medan kapitalvaruindustriens minskat med 4 procent
jämfört med 1952. Ökningen i nationalprodukten under året är beroende
av ökningen i bostadsbyggandet, av jordbrukets bidrag, av handelns
tjänster samt av expansionen i den offentliga sektorn.
Bestämmande för den totala produktionens omfattning på kort sikt är
ej längre som under de tidigare efterkrigsåren de fysiska produktionsmöjligheterna
utan efterfrågans storlek. Att utvecklingen under 1953
blivit bättre än beräknat har därför berott på att efterfrågan expanderat
kraftigare än väntat. Den största ökningen faller på investeringarna inom
landet (exklusive lagerförändringar), som stigit med ej mindre än
1 280 miljoner kronor i 1952 års priser eller med 11 procent. Den största
delen härav utgöres av statliga och kommunala investeringar, som ökat
med 17 procent. För statens del utgöres den största posten av investeringar
för försvaret samt inom kommunikationsverken och vägväsendet,
medan de kommunala investeringarna (inklusive investeringar inom
kommunala bolag och stiftelser) främst gällt bostäder samt vatten- och
avloppsledningar och därnäst vägar och gator, hälso- och sjukvård samt
skolor. Under 1953 utgjorde de offentliga investeringarna 44 procent av
de totala investeringarna i landet mot 42 och 36 procent under 1952
resp. 1951. Det totala bostadsbyggandet har fortsatt att expandera, och
antalet under året färdigställda lägenheter beräknas uppgå till omkring
50 000 mot cirka 45 000 under 1952. Också övriga privata investeringar
har ökat, ehuru i långsammare takt. Ökningen gäller främst investeringar
inom handel, samfärdsel och jordbruk, medan industriens investeringar
minskat med 6 procent. Utrymme för dessa investeringsökningar
har skapats dels genom stegringen i den totala produktionen, dels genom
övergången från lageruppbyggnad till lageravveckling.
Ökningen i den ekonomiska aktiviteten har skett inom ramen för ett
stabilt pris- och inkomstläge. Kommerskollegii partiprisindex har sjunkit
3 procent under året, och konsumtionsprisindex har varit oförändrat. Inkomstökningen
för fysiska personer har beräknats till i runt tal 3 procent.
Eftersom den privata konsumtionen stigit i ungefär samma grad, kan
4
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
det personliga sparandet antas ha varit oförändrat under året. Detta bestyrkes
också av att insättningsökningarna i sparbanker varit av ungefär
samma storleksordning som 1952. Det totala inhemska bruttosparandet
synes under året ha varit av ungefär samma storlek som under
1952. Samtidigt med de tidigare nämnda investeringsökningarna har inträtt
lagerförändringar, vilket medfört att de samlade bruttoinvesteringarnas
andel av bruttonationalprodukten snarast varit något lägre
1953 än under 1952.
Arbetsmarknaden har under året karakteriserats av relativt god balans
mellan efterfrågan och tillgång på arbetskraft, även om säsongvariationerna
varit starkare än under 1952 — i synnerhet under årets
första hälft. Sysselsättningen inom industrien har i genomsnitt varit 3
procent lägre, motsvarande ca 19 000 personer, än 1952 med en uppgång
under senare delen av året. Den största nedgången redovisades hos verkstäderna
med 9 procents minskning under tredje kvartalet jämfört med
samma kvartal 1952. En återhämtning skedde emellertid under höstmånaderna,
och vid årsslutet låg sysselsättningen på samma nivå som
vid årets början. Det kan i detta sammanhang påpekas, att industriens
oförändrade produktion med hänsyn till nämnda minskning i sysselsättningen
och till att treveckorssemestern under 1953 realiserades i dess
helhet inneburit en inte oväsentlig stegring av produktiviteten.
I nationalbudgeten för 1953 förutsågs ett importöverskott på 1100
miljoner kronor och ett underskott i bytesbalansen på över 400 miljoner
kronor. Det faktiska importöverskottet har emellertid uppgått till endast
517 miljoner kronor. Orsaken till skillnaden mellan prognos och utfall
hänför sig främst till exportens utveckling, vad både volym och
priser beträffar. Exportvolymen har sålunda under året stigit med drygt
6 procent i stället för med 4 procent (enligt prognosen), och prisutvecklingen
innebar att försämringen av vårt bytesförhållande med utlandet
stannade vid 4 procent i stället för beräknade 10 procent. Ökningen i exporten
hänför sig i första hand till skogsprodukterna; exporten av trävaror
ökade sålunda med 25 procent och av massa med nära 35 procent
och nådde därmed en större volym än under något tidigare efterkrigsår.
Denna exportökning medförde en nedgång till normal nivå av de stora
lager som upplagts under avsättningssvårigheterna 1952. Exporten av
maskiner, instrument och transportmedel minskade med omkring en
femtedel, vilket i stor utsträckning berodde på valutasvårigheter för
handeln på sådana områden, där en bilateral utjämning krävs.
Det negativa saldot på handelsbalansen mer än uppväges av sjöfartsnettot
och övriga s. k. osynliga poster. Den slutliga beräkningen av
bytesbalansens saldo föreligger ännu icke, men dess storleksordning bör
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
5
närma sig valutareservens ökning. Riksbankens valutareserv steg under
året med 317 miljoner kronor, och samtidigt förbättrades affärsbankernas
ställning gentemot utlandet med 23 miljoner kronor. Nettoinflödet
av guld och valutor under året uppgick sålunda till 340 miljoner kronor,
varav inte mindre än 283 miljoner kronor utgjordes av guld och US-dollar
(inklusive 28 miljoner kronor erhållna under EPU-överenskommelsen).
Valutareserven har med andra ord undergått en både kvantitativ och
kvalitativ förstärkning. Vid bedömningen av utvecklingen under året bör
dock hänsyn tagas till att en del av ökningen kan sägas vara ”lånad”
från 1952, nämligen i den mån ökningen av exporten möjliggjorts av
lagerökningen särskilt av skogsprodukter under 1952. Huruvida importbehoven
under 1953 totalt sett kan sägas ha varit lägre än normalt, är
det däremot svårt att fälla något bestämt omdöme om. Utskottet vill i
detta sammanhang erinra om vad utskottet anförde i sitt utlåtande nr
17/1953 om vikten av att förstärka valutareserven. Den ökning som ägt
rum under åren 1951—1953 kompenserar den förlust i den tidigare
valutareservens ”realvärde” som inträtt genom prisstegringen, och valutareserven
motsvarar nu värdet av 3—4 månaders import. Enligt utskottets
mening kan den emellertid ännu icke anses ha erhållit en betryggande
storlek. Utskottet avser att i ett senare utlåtande återkomma
till denna fråga.
Nettoresultatet av riksbankens transaktioner under 1953 blev en minskning
i likviditeten utanför riksbanken med 139 miljoner kronor att jämföras
med en ökning under 1952 med 524 miljoner kronor och under
1951 med 768 miljoner kronor. Denna indragning av medel åstadkoms
trots det likviditetstillskott på tillsammans 427 miljoner kronor som
följde av valutainflödet och av nedgången i statliga myndigheters tillgodohavanden
i riksbanken och återspeglar i huvudsak en minskning i
riksbankens innehav av statspapper med 389 miljoner och av övriga
obligationer med 65 miljoner. Resten av likviditetsminskningen, ca 110
miljoner kronor, hänför sig till riksbankens övriga transaktioner med
marknaden. Såsom omnämnes i bankofullmäktiges berättelse rörande
riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning under år 1953 (se utskottets
memorial nr 1/1954, s. 6) övertog riksbanken i december 1953 från riksgäldskontoret
skattkammarväxlar till ett belopp om sammanlagt 400
miljoner kronor för finansiering av riksgäldskontorets inlösning av skattkammarväxlar
hos affärsbankerna, vilket föranleddes av affärsbankernas
kassapåfyllning inför årsskiftet. I januari innevarande år har dessa växlar
inlösts av riksgäldskontoret, och någon annan ny upplåning i riksbanken
från riksgäldskontorets sida har icke förekommit under 1953.
Läget på penning- och i synnerhet på kapitalmarknaden karakterisera
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
des under början av 1953 av en viss stramhet, som emellertid efter halvårsskiftet
efterträddes av en betydande likviditetsökning hos bankerna;
även läget på kapitalmarknaden lättade under senare delen av året. Omsvängningen
berodde i huvudsak på valutainströmningen och den statliga
betalningsutvecklingen. Den statliga upplåningen skedde väsentligen
i affärsbankerna, vilkas innehav av statspapper under året steg med
1510 miljoner kronor. Inlåningsökningen under året uppgick till 1 447
miljoner kronor, medan utlåningen steg med 226 miljoner. Inlåningsöverskottet
upgick alltså till ca 1 200 miljoner. Genom denna likviditetsökning
har bankerna numera, med ett par undantag, uppnått de likviditetskvoter
som fastställdes i överenskommelsen 1952. Statistiken ger inte
möjlighet att fastställa från vilka subjekt inlåningsökningen härrör. Av
vad man vet om den ekonomiska utvecklingen i allmänhet — industriens
minskade investeringsvilja och den på sina håll avsevärda lageravvecklingen
— kan man dra slutsatsen, att en betydande del härrör från företag.
En annan grupp av bankernas kunder som fått starkt förbättrad
likviditet är kommunerna. Detta sammanhänger med att kommunernas
skatteinkomster under 1953 varit ungefär 1150 miljoner kronor högre
än under 1952, beroende dels på den definitiva avräkningen för skatterna
på 1951 års inkomster, dels på att den preliminära utbetalningen av skatt
skett på grundval av den 1951 höjda inkomstnivån. Denna ändring i fråga
om utbetalningen av kommunskattemedlen har även i hög grad påverkat
det statliga lånebehovet. Under 1953 minskades det statliga sparandet,
definierat som överskottet av löpande inkomster över löpande utgifter,
med i runt tal 700 miljoner kronor, men denna minskning mer än uppväges
av ökningen i kommunernas sparande. Totalt sett torde det offentliga
sparandet under året ha ökat med uppskattningsvis 250—300 miljoner
kronor.
Affärsbankernas utlåning till allmänheten har under 1953 ökat med
omkring 225 miljoner kronor. En omläggning av statistiken under året
försvårar bedömningen av hur denna utlåningsökning fördelat sig. Den
analys, som företages härav i fullmäktiges berättelse (se utskottets memorial
nr 1/1954, s. 8), visar dock, att minskningen i utlåningen till industrien
torde ha varit obetydlig. Krediterna till gruppen handel och
servicenäringar kan antagas ha ökat. Särskilt påfallande är ökningen i
krediterna inom handeln med transportmedel, d. v. s. i första hand bilkrediter.
Dessa förhållanden förtjänar att uppmärksammas, särskilt som
en nedgång i krediterna till näringslivet hade väntats med hänsyn till
såväl kreditrestriktionerna som den ekonomiska utvecklingen.
Affärsbankernas krediter till kommunerna har minskat kraftigt beroende
på att affärsbankerna enligt de nedan behandlade överenskommel
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
7
serna övertagit kommunernas byggnadskreditivgivning och att kommunerna
under senare delen av året dels förbättrade sin likviditet, dels kunde
låna på kapitalmarknaden. Överflyttningen av byggnadskreditivgivningen
till affärsbankerna medförde en betydande ökning av deras lån
till byggnads- och anläggningsverksamhet, medan samtidigt bostadskrediterna
(främst inteckningslån i färdigställda fastigheter) gick ned genom
avlyftning till kapitalmarknaden.
Under början av år 1953 mötte finansieringen av kommunernas lånebehov
och av bostadsbyggandet speciella svårigheter. För att lösa härmed
sammanhängande problem upptogs överläggningar mellan riksbanken
och kreditinstituten, varvid överenskommelse träffades om komplettering
och ändring av gällande överenskommelser. Dessa ändringar innebar
i korthet, att bankerna i princip skulle ställa erforderliga byggnadskreditiv
till förfogande, medan övriga kreditinstitut skulle medverka till
snabbast möjliga avlyftning av kreditiven hos bankerna, sedan fastigheterna
färdigställts. Såsom ovan nämnts har denna omläggning av bostadsbyggandets
finansiering i betydande omfattning realiserats under
hösten. I samband med dessa ändringar av överenskommelserna skedde
en minskning av differensen mellan räntorna på kraftverks- och industriobligationslån
å ena sidan och kommunala obligationslån å den andra.
Under hösten blev marknaden för långa lån avsevärt lättare genom
att lättheten på penningsmarknaden på olika vägar spred sig till kapitalmarknaden.
Kommunernas och företagens förbättrade likviditet minskade
deras behov att anlita den långa marknaden, och det förekom även att
företag köpte in egna obligationer. Tidigare hade förväntningarna varit
inställda på en räntestegring, men de inställdes — i synnerhet efter den
nedan berörda diskontosänkningen — på en sänkning också av den långa
räntan, vilket ledde till eu ökad efterfrågan på långa lån. Försäkringsbolagen
blev därmed även villiga att byta medellånga obligationer mot
långa, samtidigt som bankernas benägenhet att köpa medellånga obligationer
ökades.
Den 20 november 1953 sänkte riksbanken det officiella diskontot för
växlar på högst tre månader från 3 procent till 2 3/4 procent. Denna
sänkning utgjorde bl. a. ett led i den politik, som under de två senaste
åren förts i syfte att åvägabringa en uppdelning av kreditmarknaden i
en penning- och en kapitalmarknad, och det betonades att diskontot
framdeles borde vara knutet till penningmarknaden. Ett annat uttryck
för denna politik har varit den relativt större andel av de totala placeringarna
på kapitalmarknaden, som under de två senaste åren utgjorts
av industri- och kraftverkslån. Dessa lånetyper uppgick sålunda netto
under 1952 till 61 och under 1953 till 159 miljoner kronor mot endast
8
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
8 miljoner 1951. Härigenom avlyftes industriens i praktiken långa lån
från bankerna, och en del av likviditetsökningen i bankerna är ett uttryck
för denna strukturella omläggning.
Diskontosänkningen ledde inte till någon generell sänkning av de korta
räntorna. Sparbankerna, postsparbanken och jordbrukskasserörelsen vidtog
ej några förändringar i sina in- och utlåningsräntor. De enda nedjusteringar
som företogs av affärsbankerna gällde lägsta växeldiskonto,
räntesatserna för obligationsbelåning samt en sänkning av räntegottgörelsen
för inlåning på uppsägningsräkning (från 1 procent till 3/4 procent),
medan t. ex. räntan på kapital- och depositionsräkning bibehölls
oförändrad. Riksgäldskontoret sänkte successivt diskontot på skattkammarväxlar
med intill ett års löptid med 0,1—0,2 procent. Sänkningen av
skattkammarväxelräntan ökade bankernas benägenhet att placera sina
likvida medel i något längre papper, och därmed ökades även möjligheterna
att medelst räntevariationer påverka bankernas kreditgivning. Någon
utgiftsstimulerande effekt kan inte antas ha följt av diskontosänkningen,
eftersom de räntor, som gäller för allmänheten, icke nämnvärt
påverkades. Den väsentliga effekten torde i stället ha visat sig i förväntningar
om en sänkning av den långa räntan och de spekulativa utbud,
som detta medförde på kapitalmarknaden. Riksbanken utnyttjade situationen
till en utförsäljning av bl. a. hypoteksobligationer.
Den statliga upplåningen har under året uppgått till 1142 miljoner
kronor, och den totala statsskulden uppgick vid årets slut till 13 852 miljoner
kronor. Ökningen hänför sig helt till andra halvåret, och vad upplåningens
placering beträffar har den till dominerande del skett i form av
korta obligationer med ursprunglig löptid av högst 5 år (+ 1 649 milj.
kr.), medan skattkammarväxlar nedgått med 850 miljoner och långa obligationer
ökat med 373 miljoner kronor. Den andel av den totala statsskulden,
som utgöres av lån med en återstående löptid av högst 1 år, uppgick
den 31/12 1953 till 22 procent mot 25 procent året innan. Sker uppdelningen
i stället efter lån, vars löptid uppgår till högst 5 år, blir motsvarande
procenttal 39 resp. 35. En minskning har såsom tidigare nämnts
inträtt i riksbankens innehav av statspapper med 389 miljoner. Den under
året inträdda ökningen i ”marknadens” innehav av statspapper hänför
sig så gott som helt eller med 1 510 miljoner kronor (nominellt belopp)
till affärsbankerna. Den placering av 373 miljoner kronor, som under
året ägt rum på den långa marknaden, har således motsvarats av försäljning
av obligationer med kort återstående löptid till bankerna, varför
någon nettoökning av kapitalmarknadsinstitutionernas innehav av statsobligationer
inte ägt rum under året.
Målet för den ekonomiska politiken har under det gångna året liksom
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
9
tidigare varit full sysselsättning och en stabilisering av penningvärdet.
Denna målsättning har kunnat realiseras under 1953. Även den utvidgning
av det allmännas investeringar, som påyrkats av 1950 års långtidsutredning,
har i betydande grad förverkligats. Den betydelse, som den
förda penningpolitiken haft för denna utveckling, är visserligen svår att
mera exakt fastställa. Den minskade investeringsbenägenheten inom
den privata sektorn torde i första hand bero av dämpningen i den internationella
konjunkturen. Att ökningen av bostadsbyggandet och av de
offentliga investeringarna kunnat äga rum utan några inflationspåfrestningar,
måste dock enligt utskottets mening i hög grad tillskrivas den
förda kreditpolitiken. Bankernas ökade likviditet har sålunda inte medfört
någon kreditexpansion till den enskilda sektorn. Erfarenheterna av
kreditrestriktionerna under 1952—1953 torde även ha skapat en höjd
likviditetsvärdering hos företagen och därmed begränsat den stimulans
till utgiftsökningar, som den förbättrade likviditeten på olika håll inom
näringslivet eljest kunde ha medfört.
Det förhållandet att den statliga upplåningen väsentligen ägt rum i
affärsbankerna har på vissa håll blivit föremål för kritik. I detta sammanhang
vill utskottet erinra om att en av orsakerna till att ifrågavarande
upplåning inte i större omfattning placerats på kapitalmarknaden,
är den prioritering, som på denna marknad skett av bostadslån samt industri-
och kraftverkslån. Det är här, såsom tidigare påpekats, fråga om
en strukturell omläggning, som även på längre sikt syftar till en ökning
av affärsbankernas likviditet. I den mån kritiken inte gäller denna omläggning
utan i stället innebär en rekommendation att hela eller större
delen av den statliga upplåningen borde ha placerats på kapitalmarknaden,
vill utskottet framhålla, att en sådan ståndpunkt knappast låter sig
förena med den fördelning av de reala resursernas användning, som godtagits
av riksdagen, framför allt beträffande ökningen av bostadsproduktionen
samt de kommunala och statliga investeringarna. De lånebehov,
som vid en placering av den statliga upplåningen på kapitalmarknaden
skulle ha trängts undan — d. v. s. i första hand fastighets- och kommunlån
— torde inte ha kunnat tillgodoses på annat håll på marknaden,
därest icke bankerna skulle ha påtagit sig den långa kreditgivningen.
Detta skulle ha stritt såväl mot banklagen som mot den nyssnämnda
strukturella omläggningen. Utskottet finner det heller inte utrett, under
vilka betingelser en eventuell höjning av den långa räntan skulle ha kunnat
medföra en sådan ökning av utbudet på kapitalmarknaden — främst
då genom en överflyttning av medel från affärsbankerna — att här antydda
problem skulle ha fått en lösning. Därtill kommer att en räntehöj
-
10
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
ning av erforderlig storlek inte hade låtit sig förena med den förda stabiliseringspolitiken.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o)
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet
i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande
från utskottets sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o)
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1952 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin
del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd,
styrelse och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet
ej funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser,
att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken
dels för förvaltningen under år 1952 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels
ock för de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i
fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari 1953
till och med den 9 januari innevarande år.
4:o)
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
11
funnit anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer
granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden
1 juli 1952—30 juni 1953 än även för alla beslut och
åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges protokoll
från och med den 10 januari 1953 till och med den 9
januari innevarande år.
Stockholm den 2 mars 1954.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, De
Geer, Mogård, Boo, Eliasson och Svärd;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Dickson, Gustafson i Göteborg, Gavelin och Persson
i Norrby.
Reservation
av herrar Ewerlöf, De Geer, Svärd, Schmidt, Dickson och Gustafson i
Göteborg, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten l:o bort
ha följande lydelse:
Valuta- och ''penningpolitiken.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse, att den ekonomiska utvecklingen
i Sverige under fjolåret i vissa hänseenden fick ett gynnsammare
förlopp än som i allmänhet förutsetts. Särskilt gäller det ca utrikeshandeln
och betalningsbalansen. Konjunktursvängningen för skogsprodukter
gjorde, att exporten fick större volym och betingade bättre priser
än beräknat, medan importen blev mindre omfattande än förhandsuppskattningarna
givit vid handen. Som följd härav blev det möjligt icke
endast att undvika den av nationalbudgetdelegationen förutsagda bety
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
dande avtappningen av valutareserven utan även att kvantitativt och
kvalitativt stärka landets tillgångar av internationella betalningsmedel.
Av bankofullmäktiges berättelse framgår emellertid, att denna förbättring
av vår yttre ekonomiska ställning till stor del kan föras tillbaka
på orsaker av engångsnatur. Viktigast var måhända den förskjutning
i bytesvillkoren, som under fjolåret skedde till förmån för alla de
västeuropeiska industriländerna och av vilken sålunda även vårt land
blev delaktigt. Vidare synas avsevärda förändringar ha ägt rum i lagerhållningen
inom Sverige och av svenska varor utomlands. Delvis torde
visserligen lagerförändringarna ha motverkat varandra, men slutresultatet
innebar dock en lättnad i det svenska valutaläget. Sålunda minskades
exportlagren i Sverige av skogsprodukter, samtidigt som våra egna
förråd av vissa stora importvaror, exempelvis kol och järn, nedbringades.
Den omständigheten, att valutareserven dels ökats med ca 340 milj.
kr., dels fått ett högre realvärde såsom följd av att importpriserna gått
ned med 8 procent, är i och för sig tillfredsställande, men innebär icke,
att denna reserv nu fått en betryggande storlek. Utskottet avser att i
ett senare utlåtande återkomma till detta förhållande.
Redan inflödet av valutor var ägnat att medföra en lättare tendens
på kreditmarknaden. Den markanta likviditetsökning inom näringslivet,
som kännetecknade utvecklingen under fjolåret, förklaras emellertid till
väsentlig del av andra, rent interna förhållanden, närmare bestämt det
betydande statliga utgiftsöverskottet och sättet för dess finansiering.
Under fjolåret ökades investeringarna i Sverige med 11 procent eller
1280 milj. kr. i 1952 års priser. De offentliga investeringarna ökades
med 17 procent, och den offentliga sektorns andel i de totala investeringarna
steg därmed till 44 procent mot 42 och 36 procent under 1952
resp. 1951.
Från finansministerns sida uttalades såväl i 1953 års statsverksproposition
som i samma års proposition angående komplettering av riksstatsförslaget
den förhoppningen, att kapitalmarknaden skulle äga förmåga
att absorbera den omfattande statliga upplåning, som förutsågs
för år 1953 och som för övrigt redan delvis påbörjats, när kompletteringspropositionen
framlades.
Riksbanksfullmäktiges berättelse ger emellertid vid handen, att fjolårets
statliga upplåningsbehov ingalunda kunnat tillgodoses å kapitalmarknaden.
Den utväg som i stället anlitades innebar, att affärsbankerna
övertogo kortfristiga statspapper till högst betydande belopp. De statliga
utgiftsöverskotten medförde en successiv ökning av likviditeten inom
samhällsekonomien. Då samtidigt den industriella investeringsverk
-
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
13
samheten gick tillbaka, en viss lageravveckling ägde rum och ett nettotillskott
av valutor skedde till näringslivet, kommo dessa likvida medel
att företrädesvis uppsamlas på bankräkningar och sålunda ta sig uttryck
i kraftigt ökade insättarbehållningar. Totalt steg inlåningen i
affärsbankerna med 14 procent. Denna stegring var endast obetydligt
mindre än under det utpräglade inflationsåret 1951, då den uppgick till
18 procent.
Den ökade likviditeten inom näringslivet synes visserligen icke ha utlöst
någon omedelbart utgiftsstegrande effekt men måste betyda, att nya
risker för en inflatorisk utveckling ha tillkommit, risker som kunna
aktualiseras om och i den mån allmänheten vill förfoga över de innestående
medlen. Genom överenskommelse med bankerna om vissa likviditetskvoter
eller genom lagfästade kassareservbestämmelser kan riksbanken
hindra bankerna från att utnyttja sin likviditet för en ökad kreditgivning
till allmänheten, men på denna väg kunna icke rörelserna å
allmänhetens egna banktillgodohavanden bemästras.
Den uppfattningen har kommit till uttryck, att den förhöjning av
affärsbankernas likviditet, som det ökade innehavet av korta statspapper
innebär, i och för sig varit önsklig och ägnad att närma de svenska
affärsbankernas struktur till den, som utmärker det kommersiella bankväsendet
i vissa främmande länder. Oavsett vad man vill vinna härmed
torde dock vara klart, att en kraftig strukturförändring av vårt bankväsen,
uppkommen genom ovan angivna finansieringsmetod, näppeligen
kan genomföras på kort sikt utan påtagliga olägenheter. Icke minst
skulle detta bli fallet om en sådan politik skulle fortsättas två eller flera
år i följd.
Från och med den 20 november sänkte riksbanken det officiella diskontot
för växlar på högst 3 månader från 3 till 2 3/4 procent samt vidtog
en motsvarande nedjustering av räntesatserna för vissa korta lån.
Från riksbankens sida betonades, att åtgärden i första hand vore avsedd
att påverka ränteläget på marknaden för korta krediter, medan
däremot banken inte räknade med att läget på kapitalmarknaden skulle
påverkas annat än mera indirekt över penningmarknaden. Även om avsikten
med diskontosänkningen sålunda var att åstadkomma en viss nedgång
i de korta räntorna, förstärkte dock denna åtgärd en redan tidigare
framträdande tendens till kursätstramning för långa lån, varigenom en
viss, om ock obetydlig, minskning av den effektiva förräntningen av
äldre statslån kunde inregistreras. Diskontosänkningen synes allmänt ha
uppfattats såsom ett förebud om en ytterligare lättnad på kapitalmarknaden.
I det rådande läget var åtgärden så till vida överraskande, som
billigare krediter i och för sig ej äro förenliga med en restriktiv politik.
14
Bankoutskottets utlåtande nr 5.
Diskontosänkningen kan därför endast försvaras, om den är att uppfatta
såsom en anvisning om att riksbanken för framtiden är beredd att
över hela fältet föra en mera rörlig räntepolitik, anpassad till det ekonomiska
lägets krav.
Enligt utskottets uppfattning har den kortfristiga statliga upplåningen
sålunda medfört å ena sidan avsevärda risker för penningvärdet och å
andra sidan vissa ännu icke överskådliga verkningar för kreditmarknadens
struktur. Dessa konsekvenser hade enligt utskottets mening kunnat
undvikas, därest riksbanken under en följd av år fört en smidigare
kreditpolitik med en efter lägets krav anpassad ränta. Därigenom hade
kapitalmarknadens kapacitet säkerligen kunnat avsevärt ökas och ett
vida större utrymme kunnat beredas för en långsiktig upplåning. Med
den stigande inkomstnivån i landet borde det ha varit möjligt, i varje
fall med en moderatare skattepolitik, att intressera jämväl enskilda sparare
att placera medel i långfristiga obligationer, något som nu, bortsett
från premielånen, i stort sett icke synes vara fallet. En sådan politik
kan icke improviseras, men den har konsekvent hävdats i reservationsvis
framförda yrkanden under de gångna åren.
Vad i detta ämne förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1954:126 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. s. 7 i texten
- Rskr. 1954:125 Skrivelse till fullmäktige i riksbanken angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning m. m. a1 i texten