Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1954-05-07 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1954:112, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

1

Nr 112.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag för budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå

m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under åttonde huvudtiteln, punkten

332, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

för budgetåret 1954/55 beräkna till Statens biografbyrå: Avlöningar ett

förslagsanslag av 125 400 kronor och till Statens biografbyrå: Omkostnader

ett förslagsanslag av 12 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i propositionen nr 116, under åberopande

av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den

12 februari 1954, dels för riksdagen framlagt slutliga förslag i berörda anslagsfrågor,

dels ock lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de

ändrade grunder för filmgranskningsverksamhetens utövande, som departementschefen

i nämnda statsrådsprotokoll förordat.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft

dels en inom andra kammaren av fru Andrén väckt motion (II: 592),

vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av det vid propositionen

nr 116 fogade förslaget till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen

angående biografföreställningar måtte uttala, att de i nämnda förslag

till kungörelse angivna åldersgränserna 11 respektive 15 år bestämmes

till 12 respektive 16 år,

dels ock en inom andra kammaren av herrar Rimmerfors och Ilamrin

väckt motion (II: 593), vari hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om förskolebarnens biobesök upptages

till ny prövning, med sikte på att barn i förskoleåldern endast i sällskap

med vuxen person må tillåtas att besöka biografföreställningar.

Beträffande den närmare motiveringen för de i propositionen nr 116

framlagda förslagen samt de i förenämnda motioner angivna yrkandena får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till propositionen och motionerna.

1 — Hihang till riksdagens protokoll 1951). 0 samt. Nr 112.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Frågan om ändrade grunder för den av statens

biografbyrå utövade filmgranskningsverksamheten.

Inledning.

På grund av förhållanden, för vilka en redogörelse lämnas i propositionen

å s. 2—4, biträdde 1911 års riksdag ett riksdagen underställt förslag

av Kungl. Maj:t (propositionen 1911: 160, lagutskottet nr 48, riksdagens

skr. nr 227), att för offentlig förevisning avsedda biograf bilder skulle undergå

förhandsgranskning av en för hela riket gemensam myndighet. Den av

Kungl. Maj:t därefter utfärdade förordningen av den 22 juni 1911 (nr 71)

angående biografföreställningar — i det följande kallad biograf förordningen

— trädde i kraft den 1 december samma år. Samtidigt trädde det statliga

organet för filmgranskningsverksamheten — statens biografbyrå — i

full verksamhet. I förordningen har under årens lopp icke företagits mera

avsevärda ändringar av principiell innebörd. Bestämmelserna däri kompletteras

i avseende å filmgranskningen av instruktionen den 4 oktober

1929 (nr 306) för statens biografbyrå.

Enligt nämnda instruktion utgöres statens biografbyrå av en chef, tillika

ordinarie granskningsman, två ordinarie granskningsmän ävensom till det

antal, som av Kungl. Maj:t prövas erforderligt, extra granskningsmän samt

suppleanter för såväl ordinarie som extra granskningsmän. Biografbyråns

chef, som har tjänstetiteln direktör och är placerad i lönegraden Ca 37, utnämnes

av Kungl. Majt. Granskningsmännen tillsättes jämväl av Kungl.

Maj :t, de ordinarie genom förordnande tills vidare för fem år i sänder samt

de extra — liksom ifrågakommande suppleanter — genom förordnande tills

vidare. Meddelat förordnande kan när som helst återkallas. De förordnade

granskningsmännen och suppleanterna för dem åtnjuter ersättning i form

av arvode. — Gällande personalförteckning för byrån upptar, förutom direktören,

sex ordinarie befattningshavare (1 kassör i Ca 15, 3 maskinister i

Ca 15, 1 kontorist i Ca 13 och 1 kontorsbiträde i Ca 8), vilka samtliga tillsättes

av biografbyrån medelst konstitutorial.

För närvarande uppgår antalet ordinarie granskningsmän, chefen inräknad,

till tre, varav en är barnpsykiater; därtill kommer en extra granskningsman,

som anlitas vid behov av psykiatrisk sakkunskap, en suppleant

för denne samt en suppleant för de ordinarie granskningsmännen.

Riktlinjerna för filmgranskningen är angivna i biografförordningens 6 §,

som lyder:

Statens biografbyrå må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande

skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande,

upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Biograf bilder,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

3

som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant

sätt eller i sådant sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda

icke godkännas.

Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt

med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända

till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd,

ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret,

försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.

För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas

tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt

uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling

och hälsa.

Biografbilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må statens biografbyrå

ej vägra godkänna; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes

lämpad att förevisas endast för manlig eller endast för kvinnlig publik

eller endast i samband med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra

förbehåll om sådan begränsning av förevisningsrätten.

För verkställd filmgranskning utgår ersättning i form av granskningsavgift

och stämpelavgift, den förra efter en i biografförordningens 5 § bestämd

taxa.

Under årens lopp har olika meningar om såväl lämpligheten av en statlig

filmcensur som om gränserna för dess befogenheter kommit till uttryck

i den offentliga debatten. Ett flertal framställningar har vidare under senare

år gjorts till Kungl. Maj:t med begäran om en omprövning av filmgransknings

verksamheten. Med anledning därav begärde och erhöll dåvarande

chefen för ecklesiastikdepartementet den 3 januari 1949 Kungl. Maj:ts

bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att dels överse gällande

bestämmelser om filmgranskningsverksamheten, dels utreda frågan om för

barn lämpad film. De sakkunniga — vilka antagit benämningen 19^9 års

filmkommitté — har till fullgörande av sitt uppdrag avlämnat dels ett betänkande

om filmcensuren (SOU 1951: 16), dels ock ett betänkande om

barn och film (SOU 1952: 51).

För innehållet i betänkandet i filmcensuren har i propositionen

(s. 8—9) lämnats följande sammanfattning.

1. Kommittén anser, att filmcensuren bör behållas, främst därför att den

behövs som ett mentalhygieniskt skydd mot sadistiska och ångestpressande

inslag i filmerna.

2. I fråga om utformningen av grunderna för censurens bedömanden anser

kommittén, att de nuvarande bestämmelserna bör omarbetas, dock utan

att väsentligt förändras. De mentalhygieniska kraven bör understrykas genom

en omformulering av författningstexten. Den nuvarande bestämmelsen

om att sådana filmbilder inte får godkännas »vilkas förevisande kan anses

olämpligt med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt» anses

kunna undvaras under fredstid, alternativt omformuleras. I fråga om bestämmelserna

för barnförbjuden och barntillåten film föreslås dels en höj
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 112.

ning av den nuvarande 15-årsgränsen till 16 år, dels införandet av en andra

åldersgräns vid 11 år. Då avgörandet om en films hänförande till den ena

eller andra kategorien skall fattas av filmcensuren, bör till denna knytas

ytterligare en ordinarie granskningsman med barnpsykologisk utbildning.

3. Bestämmelsen om att censuren under vissa förutsättningar äger meddela

föreskrift om visning av film vid skilda föreställningar för män och

kvinnor eller endast i samband med föredrag finner kommittén föråldrad

och mogen för avskrivning.

4. För att reducera riskerna för godtyckliga ingripanden från censuren

föreslås inrättande av ett granskning sråd med en i förhållande till censurmyndigheten

rådgivande funktion. Ledamöter och suppleanter i rådet förordnas

av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Censuren bör inkalla rådet för

att höra dess åsikt, då fråga är om totalförbud av eller väsentliga ingrepp

i filmer samt i eljest tveksamma fall av principiell karaktär.

5. Principerna för granskning savgifternas uttagande bör revideras, och

nuvarande taxebelopp — som nu tillför statsverket inkomster vida överstigande

löne- och omkostnadskontot för censurverksamheten — bör avvägas

så att de endast ger täckning för omkostnaderna plus betryggande marginal.

— Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande

för olika kulturella filmändamål.

6. Slutligen har kommittén funnit lämpligt att till en särskild förordning

om filmcensur sammanföra den nuvarande biografförordningen och instruktionen

för statens biografbyrå. En del ordningsföreskrifter i biografförordningen

bör därvid beredas plats i annat sammanhang.

Över betänkandet har yttranden avgivits av statens biografbyrå,

skolöverstyrelsen — som tillika överlämnat yttranden från tio lärarorganisationer

och samverkande bildningsförbunden — medicinalstyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, chefen för försvarsstaben,

föreningen Sveriges filmproducenter, Sveriges biografägareförbund,

Sveriges filmuthyrareförening, målsmännens riksförbund, kooperativa

kvinnogillesförbundet och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Departementschefen har inledningsvis anfört följande.

Den under medverkan av 1911 års riksdag införda allmänna filmcensuren

fick sin författningsmässiga reglering i den av Kungl. Maj:t den 22

juni samma år utfärdade biografförordningen, vilken därefter icke undergått

några väsentliga förändringar av principiell innebörd. Vad som föranledde

censurens inrättande var biografprogrammens dåvarande underhaltiga

beskaffenhet och det därav framkallade behovet att genom åtgärder

från det allmännas sida komma tillrätta med de värsta oarterna i den

tidens filmalster. På filmens område har sedan dess skett en enastående

utveckling, ej minst i konstnärligt avseende. I den under senare år ofta

återkommande debatten om filmcensuren har därför gjorts gällande, att

filmen nått sådan mognad och ställning i samhällslivet, att filmcensuren

kunde undvaras. Det har också sagts, att normerna för censuren vore otids
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

5

enliga, då de i väsentliga avseenden ej undergått några förändringar sedan

1911. Röster har vidare höjts för såväl en skärpning av censuren som en

utvidgning av dess befogenheter.

Dylika opinionsyttringar föranledde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet

att" i januari 1949 utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande

att tillkalla särskilda sakkunniga — 1949 års filmkommitté — med uppdrag

att underkasta censurbestämmelserna en allmän och förutsättningslös

omprövning och översyn. Såsom framgår av den kortfattade redogörelse

jag lämnat för huvudpunkterna i det av kommittén år 1951 avgivna

betänkandet om filmcensuren har kommittén förordat censurens

bibehållande och framlagt åtskilliga förslag rörande grunderna för dess utövande

m. m. Vid betänkandets remissbehandling har man i yttrandena

allmänt uttalat sig för fortsatt censur och även eljest i stort sett anslutit

sig till kommitténs förslag. För egen del har jag ansett mig böra på grundval

av betänkandet nu framlägga förslag i fråga om grunderna för censurverksamhetens

utövande m. m. Härtill återkommer jag i samband med

detaljredovisningen av innehållet i betänkandet och remissyttrandena.

Dessförinnan torde jag emellertid få beröra kommitténs förslag att i

eu enda författning, benämnd förordning för filmcensuren, upptaga dels

motsvarigheten till de censuren berörande bestämmelser, som nu ingår i

biografförordningen och instruktionen för statens biografbyrå, dels ock

erforderliga bestämmelser rörande det förordade granskningsrådet. Enligt

samma förslag skulle samtidigt de i biografförordningen ingående ordningsföreskrifterna

m. in. utbrytas ur denna och beredas plats i annat författningssammanhang,

därvid kommittén synes åsyfta gällande ordningsstadga

för rikets städer. En revision av biografförordningen i sist angiven riktning

överväges emellertid — enligt vad jag inhämtat — för närvarande

av den år 1949 tillkallade s. k. ordningsstadgeutredningen. Frågan om en

dylik revision synes mig därför ej böra prövas i förevarande sammanhang.

Även i övrigt ställer jag mig avvisande till kommitténs nu avsedda förslag

till författningsreglering. Jag kan nämligen icke finna det lämpligt, att

biografförordningens bestämmelser av mera allmän räckvidd sammanföres

med föreskrifter av instruktionskaraktär. Med hänsyn till det anförda avstyrker

jag nämnda förslag och utgår därför i det följande från att författningsbestämmelserna

rörande filmcensuren och biografbyrån även framdeles

bör vara uppdelade i biografförordningen och instruktionen för biografbyrån.

Frågan om filmcensurens bibehållande.

De parte men t sch ef eu har i denna fråga anfört följande.

Frågan om censuren bör bibehållas eller icke har kommittén besvarat

jakande. Till denna ståndpunkt ansluter sig praktiskt taget samtliga de

myndigheter eller sammanslutningar som yttrat sig i ämnet, däribland de

tre filmfackorganisationerna. För egen del har jag kommit till samma uppfattning.

Censurens betydelse ligger främst i att den erbjuder ett skydd

för barnen mot skadliga filmintryck. Men även när det gäller film avsedd

för visning inför en vuxen publik fyller censuren en

funktion. Jag vill därvid erinra om filmens erkänt särskilda, förmåga att

kunna psykiskt påverka sin publik. De argument mot censurinstitutionen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 113.

som framförs av dem som från i huvudsak principiella utgångspunkter

hävdar filmens absoluta frihet, kan enligt min mening icke tillmätas

någon avgörande betydelse, när såsom här obestridliga praktiska hänsyn

talar för kontrollerande anordningar i syfte att hålla vakt mot

osunda och skadliga företeelser eller tendenser inom filmen. Jämte Sverige

har ett stort antal länder, däribland Danmark, Finland och Norge, funnit

nödvändigt att företaga förhandsgranskning av film. Det förtjänar också

framhållas, att den svenska censuren under sin drygt fyrtioåriga tillvaro

skött sitt grannlaga värv på ett sätt som av en bred opinion betecknats

som i stort sett mönstergillt. Korrektiv mot godtyckliga eller obefogade

granskningsbeslut utgör rätten att hos Kungl. Maj:t i statsrådet överklaga

biografbyråns beslut. Inrättas dessutom på sätt kommittén föreslagit

— och såsom jag ämnar förorda — ett granskningsråd torde man ha

än större anledning utgå ifrån att vid censurverksamhetens praktiska

utövande en fortgående anpassning kommer att ske till vad den allmänna

opinionen kan sägas godtaga inom andra områden av kulturlivet — bildande

konst, teater, litteratur, press och radio — där censur icke förekommer.

Grunderna för filmgranskningen anges i biografförordningens 6 §.

A. I paragrafens första stycke fastslås de mentalhygieniska och socialetiska

normerna.

B. Andra stycket föreskriver hänsyn till främmande makt och rikets

säkerhet.

C. Tredje stycket bemyndigar biografbyrån att avgöra vilka filmer som

skall fa visas för barn under 15 år och skärper de mentalhygieniska kraven

på filmer för minderåriga.

D. Fjärde stycket ger biografbyrån rätt att föreskriva, att en film skall

visas vid skilda föreställningar för män och kvinnor eller endast i samband

med föredrag.

194.9 års filmkommittés förslag till författningstext i förevarande avseende

— jämförd med den nu gällande i biograf förordningen 6 § första stycket

— framgår av följande sammanställning.

Censurbestämmelserna.

A. Den mentalhygieniska principen.

Gällande bestämmelse.

Kommitténs förslag.

Statens biografbyrå må ej godkänna

biografbilder, vilkas förevisande skulle

strida mot allmän lag eller goda seder

eller eljest kunna verka förråande, upphetsande

eller till förvillande av rättsbegreppen.

Biografbilder, som framställa

skräckscener, självmord eller grova förbrytelser

på sådant sätt eller i sådant

sammanhang, att dylik verkan kan åstadkommas,

må sålunda icke godkännas.

Statens filmcensur må ej godkänna

film, som kan verka förråande eller skadligt

upphetsande eller där förbrytelser

framställas så att de kunna locka till efterföljd

eller innebära en uppmaning till

lagstridig handling. Avgörande vid prövning

av sådan verkan skall vara det sätt

varpå händelserna framställas eller det

sammanhang i vilket de förekomma.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112. •

Till utveckling av sitt förslag anför kommittén i huvudsak följande.

Filmcensuren bör vara huvudsakligen mentalhygienislct inriktad. Statliga

ingrepp i filmerna efter genomfört moraliska eller renodlat estetiska

principer vill kommittén avstyrka med hänsyn till de övermäktiga svårigheterna

att komma fram till allmängiltiga värderingar på något av dessa

områden. Främst bör censuren ingripa mot sadistiska och nedbrytande inslag,

som på grund av filmens suggestionskraft, filmens utbredning och filmens

kommersiella karaktär kan få mycket vida och djupa verkningar.

Censuren bör här kunna vara en garanti för allmänheten mot sadant som

är skadligt upphetsande och förråande.

Förslaget innehåller icke orden »strida mot allmän lag eller goda seder»,

som är ett historiskt betingat, stelnat uttryck, närmast hämtat ur 1868

års ordningsstadga för rikets städer och med ytterst vag betydelse. Kommittén

har i stället försökt finna en formulering med mera adekvat innebörd.

Formuleringen »till förvillande av rättsbegreppen» anser kommittén

böra utgå, då rättsbegreppen är för skiftande för att uttrycket skall fa

någon fullt gripbar mening. Däremot vill kommittén hindra visning av

direkt brottsinstruktiva scener och scener som uppmanar till lagstridig

handling. Här avses självfallet inte varje skildring av brott eller lagstridig

handling, utan endast sådana scener, som innebär en uppfordran till efterföljd

i lagbrott eller som undervisar i brottstekmska detaljer.

Betydelsen av termerna »förråande» och »upphetsande» är visserligen

inte klar och fixerad, men kommittén har trots noggrant övervägande inte

funnit några andra termer, som bättre täcker avsikten med denna censurbestämmelse.

Dock har uttrycket »upphetsande» förstärkts till »skadligt

upphetsande», eftersom själva upphetsningen inte alltid behover mnebara

något förkastligt. De flesta filmer bygger på en viss dramatisk spänning,

som kan kallas upphetsande utan att vara skadlig, och scener med sadan

oskyldig upphetsning skall inte behöva förbjudas. Vad som är skadligt eller

inte i varje särskilt fall är givetvis vanskligt att avgöra, men genom den

närmare definitionen bör granskningsmännen få klarare vägledning.

Slutmeningen i den av kommittén föreslagna författningstexten avses av

kommittén som ett skydd mot risken att den mentalhygieniska inriktningen

skall komma i konflikt med konstnärliga värden i filmerna; det unders trykes,

att scener som isolerade skulle kunna anses falla under censurbestämmelserna

bör bedömas insatta i sitt sammanhang och med hänsyn till filmens

helhetsverkan.

I sistnämnda sammanhang framhåller kommittén, att den inte funnit

möjligt att tillmötesgå framförda önskemål om att censurens befogenheter

skall utvidgas till att avse ingripanden mot film av »fördummande, förytligande

och smaklös» natur. Fn dylik censur anser kommittén böra överlämnas

åt kritiken och den allmänna opinionen.

Utbytet av benämningen »statens biografbyrå» mot »statens filmcensur»

motiverar kommittén med att den gällande beteckningen är ologisk och

föranlett missförstånd.

Departementschefen har anfört följande.

Jag delar helt, kommitténs uppfattning, att censuren bör vara huvudsakligen

mentalhygieniskt inriktad och att ingripande efter strängt mora
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statsutskottets utlåtande nr 112.

jiska eller estetiska linjer icke bör få förekomma. I likhet med kommittén

finner jag också varje form av smakcensur böra bestämt avböjas. Jag är

vidare ense med kommittén om vikten av att filmer och filmscener inte

blott bedömes efter sina rent formella element utan också med behörigt

hänsynstagande till filmens sammanhang, syftning och helhetsverkan. &

Den företagna granskningen av kommitténs förslag till författningstext

har dock givit mig anledning till vissa erinringar. Sålunda föreslår jag till

en början, att benämningen »statens biografbyrå» bibehålies. Tänkbart

ar nämligen, att biografbyrån — såsom varande den enda statliga mvndigheten

tor handläggning av ärenden rörande film — i en framtid kan

komma att anförtros även positiva uppgifter på filmens område vid sidan

av dess nuvarande i huvudsak preventiva och till sin karaktär rent negativa

granskningsfunktion. Den föreslagna benämningen »statens filmcensur»

skulle under angiven förutsättning vara mindre lämplig än den nuvarande.

Kommittén föreslår bland annat, att uttrycken »biografbilder vilkas

förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder» samt »till förvillande

av rättsbegreppen» skall utgå ur författningstexten (biografförordnmgen

6 § första stycket). Till stöd därför anföres, att angivna formuleringar

har en ytterst vag innebörd och föranleder tolkningssvårigheter

tor gransknmgsmännen. I stället förordas en mera konkretiserande formulering

med sikte pa att förhindra visning av direkt brottsinstruktiva scener

och sadana, som innebär uppmaning till lagstridig handling.

Hänvisningen till »allmän lag» sasom norm för filmgranskningen betecknades

i 1911 års proposition såsom självklar, dock utan att innebörden

darav pa nagot sätt belystes. Med uttrycket »strida mot allmän lag eller

goda seder» i 6 § biografförordningen korresponderar en liknande formulering

i 2 § samma förordning, där såsom förutsättning för vederbörande

myndighets befogenhet att förbjuda biograf föreställnings förnyande respekKve

mstalla eller upplösa sådan är stadgat, att föreställningen visar sig

asylta eller innebära något »som strider mot sedlighet eller allmän lag». Då

nagot förhandsmskndande mot biografföreställning icke kan göras av polismyndighet,

är det sannolikt, att man vid biografförordningens tillkomst

avsett att ge censurmyndigheten rätten att stoppa en film med lagstridigt

innehall eller lagstridig tendens redan på censurstadiet. Ett stöd för denna

uppfattning ger ordalagen, att biografbyrån ej får godkänna »biografbilder,

vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder». För

egen del kan jag inte anse annat än välbefogat, att ett ingripande kan ske

från censurens sida, om den klart finner, att en film kränker ett i allmän

lag skyddat intresse. Som exempel må anföras uppenbar ärekränkning.

Att en del dylika fall kan åtkommas med tillämpning av förbudsgrunderna

»iorraande» eller »upphetsande» synes mig icke utgöra skäl för frångående

av mm har angivna uppfattning. Jag förordar därför, att statens biografbyrå

tillerkännes rätt att inskrida mot film, om byrån finner förevisandet

därav uppenbarligen strida mot allmän lag. Jag vill starkt understryka,

att censurförfarandet i sådana fall icke kan inverka på ansvarsfrågans bedömning.

\ ad angår uttrycket »goda seder» delar jag kommitténs uppfattning.

Unekhgen föreligger vid tillämpning av denna enligt sakens natur mycket

vaga törbudsgrund vissa risker för godtyckliga avgöranden, som från en

del hall latt kan uppfattas som uttryck för en viss smakcensur. Ej heller

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets utlåtande nr 11%.

kommitténs uttalande till förmån för avlägsnande av uttrycket »till förvillande

av rättsbegreppen» föranleder någon erinran från min sida. Kommitténs

förslag att normen »upphetsande» skall förtydligas till »skadligt

upphetsande» anser jag innebära en förbättring av författningstexten.

I anslutning till vad jag nyss nämnde om korrespondensen mellan uttrycken

»allmän lag eller goda seder» i 6 § biograf förordningen och »sedlighet

eller allmän lag» i 2 § samma förordning vill jag slutligen framhålla,

att jag i förevarande sammanhang icke tagit ställning till frågan om behovet

av ändring i andra paragrafer av biografförordningen än dem som berör

censurens verksamhet, bortsett från att jag efter samråd med ordningsstadgeutredningen

funnit mig böra förorda, att de numera föråldrade 10

och 11 §§ samma förordning upphäves. Frågan om en ändring av biografförordningen

i övrigt torde böra upptagas först i samband med prövningen

av det förslag till revision av ordningsstadgan för rikets städer och därmed

sammanhängande författningar som ordningsstadgeutredningen inom en

snar framtid torde komma att framlägga.

B. Hänsyn till främmande makt och rikets säkerhet.

Biografförordningens 6 § andra stycket stadgar i detta avseende följande.

Ej heller må biografbilder godkännas, vilkas förevisande kan anses olämpligt

med hänsyn till rikets förhållande till främmande makt eller kan lända

till upplysning beträffande arméns, marinens eller flygvapnets styrka, tillstånd,

ställning eller rörelser eller andra åtgärder eller anstalter för försvaret,

försåvitt uppenbarandet därav kan skada rikets försvar.

19^9 års filmkommitté anser, att bestämmelsen om att sådana filmbilder,

vilkas förevisande kan anses olämpligt med hänsyn till riket s

förhållande till främmande makt, icke får godkännas,

bör kunna tas bort under fredstid. Härom anföres bland annat följande.

Avgöranden om sådan verkan måste bli ytterst vanskliga, och sådana

filmscener kan knappast få någon betydelse under normala förhållanden, då

propagandan ändå flödar fritt t. ex. i pressen. Kommittén förutsätter emellertid

som självklart, att någon form av kontroll även över filmen i fall av

krig eller beredskap utövas av något annat statligt organ.

Det kan starkt ifrågasättas, om det är lämpligt och riktigt att tjänstemännen

vid statens biografbyrå, vilkas huvudsakliga arbete består i psykologiska

bedömningar, skall fatta politiska avgöranden och bedöma, om en

film i olika liigen är olämplig med hänsyn till främmande makt eller inte.

Risk för ensidigt politiska bedömanden kan tänkas uppstå, men framför allt

kan de enskilda granskningsmännen ofta känna sig inkompetenta att fatta

sådana beslut.

För den händelse bestämmelsen skulle befinnas böra kvarstå, föreslår

kommittén följande formulering: »Sådan film må ej godkännas, som uppenbart

skymfar främmande makt ...» I anslutning härtill framhålles, att

vad som i det ena eller andra fallet kan anses »olämpligt» närmast blir ett

rent politiskt bedömande. Enligt kommitténs mening bör dock paragrafens

mening vara att förhindra förevisandet, inte av varje politisk satir eller

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 1V2.

varje film, som kritiskt berör förhållanden i andra länder, men av film som

innehåller uppenbara kränkningar av främmande makt.

Bestämmelsen om att biografbilder ej må godkännas, vilkas förevisande

kan lända till för rikets försvar skadlig upplysning föreslås

i sak oförändrad men omformulerad därhän att godkännande skall förvägras

sådan film »som lämnar upplysning till skada för rikets försvar».

Departem e ntsch ef en har anfört följande.

De här behandlade, av utrikespolitiska hänsyn och militära säkerhetsskäl

betingade bestämmelserna tillädes 6 § biografförordningen genom en

i oktober 1914 utfärdad kungörelse, som föranleddes av en framställning

av chefen för generalstaben. De har sedermera i sak icke undergått någon

ändring.

Anledning att under nuvarande förhållanden borttaga den av utrikespolitiska

hänsyn dikterade censurnormen kan jag inte finna föreligga.

Många demokratiska stater har icke ansett sig kunna undvara bestämmelser

av sådant slag, enär ett alldeles okontrollerat utnyttjande av filmen

som propagandamedel befunnits föga förenligt med intresset att upprätthålla

vänskapliga förbindelser med främmande makt. Kommittén ifrågasätter

alternativt en omformulering av bestämmelsen sålunda, att godkännande

av en film skulle vägras, om filmen »uppenbart skymfar främmande

makt». I valet mellan denna enligt min mening väl onyanserade

formulering och den nuvarande synes mig den sistnämnda vara* att föredraga.

Jag förordar därför, att bestämmelsen bibehålies i sin nuvarande

lydelse. I anslutning därtill vill jag framhålla att — vid bifall till det förslag

om inrättande av ett granskningsråd som jag i ett senare sammanhang

ämnar förorda — censuren beredes tillfälle att i tveksamma bedömningsfall

av denna art inhämta yttrande av granskningsrådet.

I fråga om den av militära säkerhetsskäl motiverade förbudsgrunden

torde vad chefen för försvarsstaben anfört böra beaktas vid den omredigering

av gällande författningstext som synes påkallad. Bestämmelsen torde

formuleras sålunda, att sådan film eller del av film ej må godkännas, »vars

förevisande---kan lända till upplysning om förhållanden, vilkas

uppenbarande kan medföra men för försvaret eller eljest för rikets säkerhet».

— Den föreslagna ändrade avfattningen av 6 § biografförordningen

bör föranleda häremot svarande jämkningar av bestämmelserna i 4, 7 och

13 §§ biografförordningen samt 6 § instruktionen för statens biografbyrå.

C. Hänsyn till den minderåriga filmpubliken.

Härom stadgas i biografförordningens 6 § tredje stycket följande.

För förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15 år lämnas

tillträde, må ej heller godkännas biografbilder, som äro ägnade att skadligt

uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling

och hälsa.

1949 års filmkommitté påpekar, att det i praktiken visat sig svårt och

föga ändamålsenligt att fasthålla en enda barngräns vid 15 år, eftersom

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets utlåtande nr 112.

barn under 15 år reagerar helt olika vid olika aldrar för samma film. Det

som utmärkt väl kan visas för 11—12 åringar kan skada 7—8-åringar, och

det som är lämpligt för 7—8-åringar kan bli så tråkigt för 11—12-åringar,

att de i stället försöker och ofta lyckas komma in på de barnförbjudna

filmerna.

Med hänsyn därtill föreslår kommittén införandet av ytterligare

en barngräns, 11 år, samt i anslutning härtill en höjning av d e n nuvarande

gränsen från 15 år till 16 år. Man skulle därigenom få två

grupper av »barntillåten» film.

Till detta förslag fogar kommittén i huvudsak följande synpunkter:

De föreslagna åldersgränserna ansluter till psykologiska erfarenheter och

i viss män till skolorganisationen. Att den övre gränsen höjs från 15 till 16

år följer praxis i samtliga nordiska och flera andra europeiska länder. En

sådan höjning kan också möjligen bidra till en något mildare censurbedomning

av vissa barnförbjudna filmer, då byrån inte längre behöver räkna med

årsgruppen 15—16 år. De nya bestämmelserna bör bli till väsentlig nytta

för°alla: dels för småbarnen som får bättre skydd mot skrämmande upplevelser,

dels för de större barnen som får se fler filmer av dem som nu är

barnförbjudna och dels för föräldrarna som får mer nyanserad upplysning

om filmernas lämplighet för barn.

I sammanhanget anmäler kommittén, att den diskuterat lämpligheten av

ett förbud för barn under 6 eller 7 år att besöka biografföreställningar.

Kommittén har emellertid funnit ett sådant förbud opåkallat, då det får

förutsättas, att de filmer som godkännes för barn under 11 år blir strängt

gallrade. — En ledamot i kommittén, fru Wigforss, föreslår i ett till betänkandet

fogat särskilt yttrande, att barn under 7 år, som inte åtföljes av

målsman eller till mogen ålder kommen person, skall förvägras tillträde till

biografföreställning.

Kommittén säger sig vara medveten om att ett införande av de föreslagna

nya barngränserna kan innebära praktiska svårigheter. Även

om det inte kan anses bli svårare än nu att effektivt hålla barn under 15

år borta från de barnförbjudna filmerna är dock en effektivisering av kontrollen

påkallad. I sistnämnda avseende har kommittén diskuterat möjligheten

att upprätthålla gränserna med hjälp av legitimationskort, som kunde

utfärdas av skolorna. Förslaget har emellertid förkastats såsom alltför

omständligt att genomföra enbart för detta ändamål. Om sådana kort blir

obligatoriska i skolorna, bör de enligt kommitténs asikt också användas

som kontroll vid tillträde till biograferna. Det anföres slutligen, att en noggrannare

poliskontroll med säkerhet skulle bidraga till att barngränserna

vid biograferna kommer att upprätthållas effektivare än nu.

Departementschefen har anfört följande.

Frågan om villkoren för barns tillträde till biografföreställningar och

därmed sammanhängande spörsmål har vid skilda tillfällen under årens

lopp varit föremål för offentlig debatt. Med anledning av opinionsytt
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 112.

ringar från ett stort antal skolmyndigheter i landet anbefallde Kungl.

Maj:t i september 1916 statens biografbyrå att verkställa utredning av

frågan om lämpligheten att vidtaga en höjning av 15-årsgränsen för barns

tillträde till barnförbjudna biografföreställningar. Den av biografbyrån

1923 framlagda utredningen behandlade flertalet av de i problemkomplexet

.''barn, film och censur ingående spörsmålen och utmynnade bland annat i

ett med någon tvekan framfört förslag om barngränsens höjning till 16 år.

Förslaget föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedermera har saken dryftats i ungdomsvårdskommitténs år 1945 framlagda

betänkande III om ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945:22). Ungdomsvardskommitten

avvisade där förslaget om en höjning av åldersgränsen

för barns tillträde till barnförbjudna biografföreställningar till ] 6 år

och fann inte tillräckliga skäl föreligga för införande av förbud för barn

under förslagsvis 7 år att besöka biograf. Ej heller ansåg kommittén tillrådligt

att föreslå införandet av två grupper barntillåtna filmer med en

fixering av åldersgränserna till 15 år och förslagsvis 10 år.

Hithörande frågor har nu aktualiserats genom 1949 års filmkommittés

betänkande om filmcensuren. Av dessa vill jag först gå in på frågan om

lämpligheten att införa två åldersgränser för barn. Att den nuvarande

anordningen med endast en gräns, vid 15 år, är förenad med vissa olägenheter,

som bereder både censuren och föräldrarna till de biografbesökande

barnen bekymmer, står för mig klart. Biografbyråns granskningsmän måste

vid bedömningen av vad som kan godtagas som »barntillåten film» försöka

finna ett slags medelproportional mellan hänsynen å ena sidan till

vad som kan anses tolerabelt för de yngsta årsgrupperna och å den andra

till de äldre barngruppernas mera avancerade filmsmak. Det som passar

för en fjortonåring är kanske alldeles opassande för en åttaåring. Åtskilliga

filmer,. särskilt de mera äventyrsbetonade, blir nu barnförbjudna därför

att de inte lämpar sig för små barn. Med under senare år ökad styrka har

därför önskemål framförts om att söka få till stånd en större nyansering

av de för bampublik godkända filmerna. En höjning av den nuvarande

åldersgränsen för barn utan ett samtidigt införande av en ny lägre åldersgräns

— såsom från vissa håll förordats — skulle utifrån de här anförda

synpunkterna avgjort leda till ökade svårigheter för censuren och möjligen

även till minskat skydd för de mindre barnen mot skadlig påverkan. En

isolerad sänkning av barngränsen kan å andra sidan lämnas ur räkningen.

Den omedelbara konsekvensen av en sådan åtgärd skulle bli en kraftig

skärpning av censuren, som vid sin bedömning av film för vuxna måste

ta hänsyn till de nytillkommande tonåringarna. Den enda praktiskt övervägbara

möjligheten att komma till rätta med problemet torde följaktligen

erbjuda sig genom det nu på nytt framförda förslaget om införande av två

åldersgränser. Huruvida man därvid såsom den högre åldersgränsen tager

den nuvarande gränsen, 15 år, eller — på sätt filmkommittén föreslagit —

sätter den vid 16 år synes mig mindre betydelsefullt än att få den nya

lagre åldersgränsen lämpligt avvägd. Därest en dylik lägre åldersgräns skall

införas, synes mig övervägande skäl tala för, att den av kommittén förordade

1 1- årsgränsen godtages.

Att vissa olägenheter, framförallt i samband med biografpersonalens

kontroll av de biografbesökande barnens ålder, är förbundna med införandet

av en andra åldersgräns påpekades av ungdomsvårdskommittén i dess

förutnämnda betänkande. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets utlåtande nr 112.

för remissbehandlingen av 1949 års filmkommittés förslag i förevarande

del har liknande betänkligheter också kommit till uttryck i några av yttrandena.

Att märka är dock, att samtliga remissinstanser, som tagit ställning

till nu avsedda fråga, tillstyrkt eller i varje fall icke motsatt sig förslaget.

Den omständigheten att de i ärendet hörda filmfackorganisationerna

erkänt förslagets förtjänster synes mig därvid icke böra underskattas.

För egen del kan jag inte finna annat än att de invändningar som framförts

väger lätt i förhållande till det obestridliga värde, som ligger däri,

att den film som visas för barn och ungdom genom en kategoriklyvning

kan anpassas efter de ungas utvecklingsstadier. Framförallt gäller detta,

om den nuvarande 15-årsgränsen — såsom jag ämnar förorda — behålles

såsom övre gräns. Under sådan förutsättning skulle biografpersonalens

kontroll, när det gäller de äldre barnen, inte bli mer komplicerad än den

för närvarande till äventyrs må vara. Den nytillkommande kontrollen

i fråga om barnen under 11 år synes mig å andra sidan inte rimligen kunna

medföra några större svårigheter. De i ett av remissyttrandena uttalade

farhågorna för att produktionen av svensk barnfilm, lämplig för barngruppen

under 11 år, skulle krympa torde vara överdrivna. Under alla förhållanden

kan jag inte tillmäta en sådan högst eventuell konsekvens någon

avgörande betydelse vid mitt ställningstagande till föreliggande fråga.

Däremot är jag fullt medveten om att införandet av ytterligare en åldersgräns

kommer att ställa större krav på censuren och öka dess arbetsbörda.

Denna konsekvens bör, om förslaget bifalles, mötas med en förstärkning

av granskningsmännens antal på sätt kommittén förordat.

På grund av dessa överväganden finner jag mig böra tillstyrka, att vid

sidan av en övre barngräns sättes en lägre vid It år. Jag är emellertid icke

beredd att förorda ett frångående av den nuvarande 15-årsgränsen.

Denna har gällt under hela tiden från biografförordningens tillkomst år

1911. En höjning av denna skulle säkerligen få till följd, att de unga i ökad

utsträckning sökte komma in pa barnförbjudna föreställningar. \ id höjning

av gränsen med ett år skulle för övrigt biografpersonalens kontrollsvårigheter

sannolikt öka. Ur principiell synpunkt synes mig vidare den

övre gränsen böra avpassas så att till »barn» hänföres den grupp av minderåriga

som icke uppnått eller någorlunda genomgått det fysiska och psykiska

genombrott som kännetecknar pubertetens inträde. 15-årsgränsen

torde i stort sett fylla detta krav. I sammanhanget vill jag också erinra

om det ansvar i straffrättsligt hänseende som inträder vid fyllda 15 ar.

Dessa synpunkter till fönnån för bibehållande av 15-årsgränsen synes

mig väga väsentligt tyngre än kommitténs förmodan att en höjning av

denna gräns till 1(> år möjligen också skulle kunna bidra till en något mildare

censurbedömning av vissa barnförbjudna filmer.

Några ytterligare gränsdragningar utöver de av mig nu tillstyrkta vid

11 och 15 år bör enligt min mening icke ifrågakomma. Till tanken att införa

ett totalförbud för barn i förskoleåldern ställer jag mig liksom kommittén

helt avvisande. Jag kan ej heller biträda den mildare iorm av reglering

i detta hänseende, som innefattas i det av en kommittéledamot

reservationsvis framförda förslaget om att barn under 7 år endast i sällskap

med vuxen person skall erhålla tillträde till biograflöreställnmgar. Fillräckliga

skäl synes mig vidare ej föreligga för den i ett av remissyttrandena

ifrågasatta jämkningen, alt barn under It är, därest de åtföljes av

föräldrar eller annan målsman, skall få tillträde till biograllöreställningar

med program som godkänts lör barn i åldern It—14 ar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande nr 112.

I.sin ursprungliga lydelse innehöll biografförordningen en bestämmelse

av innebörd, att barn under 15 år, som icke åtföljes av målsman, skulle

vägras tillträde till biografföreställning som avslutades senare än klockan

20. Sistnämnda tidpunkt har sedermera, med hänsyn till de ändrade biograftiderna,

skjutits fram en timme, d. v. s. till klockan 21. Sveriges biografägareförbund

har i sitt yttrande föreslagit, att bestämmelsen skall

borttagas eller åtminstone ändras dithän, att ifrågavarande tidpunkt angives

till klockan 22. Till stöd därför har anförts, att genom nuvarande

bestämmelse olägenheter kan uppkomma på orter, där endast en föreställning

ges, vanligen med början klockan 20. Enligt vad jag inhämtat

beröres härav bortåt 400 i folketshuslokaler, bygdegårdar och ordenshus

inrymda biografer. Det har också sagts, att försök till överträdelser av

bestämmelsen från barnens sida ofta förekommer vid dessa biografer. För

egen del anser jag mig böra tillstyrka en sådan ändring av här ifrågavarande

bestämmelse, att den däri nu angivna tidpunkten klockan 21 ändras till

klockan 22. Fn dylik ändring, vilken i praktiken kommer att beröra huvudsakligen

landsbygdsbiograferna, lärer näppeligen kunna medföra några

för de biografbesökande barnen menliga verkningar. Vid bifall till vad jag

sålunda förordat erfordras en ändring i 3 § biografförordningen.

Vad kommittén anfört till stöd för sitt avböjande av framkomna förslag

om legitimationsplikt för barnen vid deras biografbesök anser jag

bärande.

Av Sveriges biografägareförbund föreligger slutligen ett uttalande till

förmån för en uppmjukning av den i 8 § biografförordningen intagna bestämmelsen

om bötesansvar för överträdelse av meddelade tillståndsföreskrifter.

Enligt förbundet bör straffbestämmelsen uppmjukas så, att den

tar sikte på medvetet åsidosättande av föreskrifterna i fråga om åldersgränskontrollen.

Ett ställningstagande till denna fråga synes mig emellertid

utan olägenhet kunna uppskjutas i avbidan på såväl erfarenheterna av

ett införande av här förordade alternativa åldersgränser som resultatet av

ordningsstadgeutredningens nu pågående arbete.

Till stöd för det i motionen II: 592 gjorda yrkandet om att de ifrågavarande

åldersgränserna bör bestämmas till 12 år respektive 16 år har anförts

bland annat följande.

Ett utvidgat nordiskt samarbete i barnfilmfrågan har inletts och kommer

ytterligare att fördjupas genom anordnandet av en nordisk filmkurs

i år i Sverige. Detta nordiska samarbete bör om möjligt vila på överensstämmelse

i grundreglerna för bedömning av barntillåten film i de nordiska

länderna. Då både Danmark och Norge har 16 år som åldersgräns för

barntillåten film (likaså England, Frankrike m. fl. länder), skulle ett nordiskt

och på längre sikt internationellt utbyte av film för barn och ungdom

underlättas, om även Sverige följde denna gränsdragning.

Vad beträffar den nya åldersgränsen vid 11 år borde denna lämpligen

sättas vid 12 år, detta med två motiveringar. För det första diskuterar man

i Danmark och Norge om införandet av en åldersgräns vid 12 år. Även här

skulle en överensstämmelse underlätta det nordiska samarbetet. För det

andra talar starka psykologiska skäl för en gräns vid 12 år på grund av

att vid denna ålder sätter en begynnande pubertet in, som för med sig

en starkare förmåga till inlevelse, vilket ställer helt andra krav på filmen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

15

Den i propositionen föreslagna elvaårsåldern är således icke ur psykologisk

synpunkt motiverad. Införes en åldersgräns vid 12 år i stället för vid H år,

ökar dessutom publikunderlaget för den speciella barnfilmen, vilket måste

innebära en stimulans till produktion av god barnfilm.

Till stöd för det i motionen 11:593 framställda yrkandet om ny prövning

av frågan om förskolebarnens biografbesök, med sikte på att barn i

förskoleåldern endast i sällskap med vuxen person må tillåtas att besöka

biografföreställningar, har anförts bland annat följande.

Starka skäl synes tala för ett sådant stadgande. Även en filmcensur, som

inskränker sig till en bedömning utifrån mentalhygieniska synpunkter, kan

omöjligen underlåta att ta speciellt ansvar inför de känslomässigt ytterst

labila åldersgrupper det här är fråga om. Man kan över huvud taget ifrågasätta

det hygieniskt försvarliga i att de allra minsta på det sätt, som nu

i stor utsträckning sker, tillåts att tillbringa de ljusaste timmarna av söndagsdygnet

med att stå i ko utanför biografernas matinéföreställningar och

sitta innestängda i mörka biografsalonger.

Även i andra länder har man vidtagit begränsande åtgärder, när det gäller

förskolebarnens biografbesök. De engelska barnfilmklubbarna tillämpar i

regel sjuårsåldern som villkor för inträde. Den engelska barnfilmkommittén

föreslår en absolut minimigräns vid fem år, kombinerad med bestämmelsen,

att barn under sju år bara i sällskap med vuxen (över sexton år) skall få

besöka biografföreställningar. Det finns ytterligare två viktiga omständigheter,

som talar för ett dylikt stadgande. Både säkerheten och ordningen

vid barnmatinéerna skulle vinna på ett större inslag av vuxna. Dessutom

skulle de vuxna själva övertyga sig om kvaliteten på de filmer, som visas

för barn.

D. Inskränkning i visningsrätten.

Till det principiella stadgandet i biografförordningens 6 § sista stycket,

att statens biografbyrå ej må vägra godkänna film av annan beskaffenhet

än som nämnts i paragrafen, fogades år 1929 en bestämmelse av följande

lydelse:

»...; dock vare byrån berättigad att, därest film befinnes lämpad att förevisas

endast för manlig eller endast för kvinnlig publik eller endast i samband

med föredrag, eventuellt av sakkunnig person, göra förbehåll om sådan

begränsning av före visningsrätten.»

1949 års filmkommitté föreslår, att ifrågavarande bestämmelse upphäves.

Till stöd för sin uppfattning anför kommittén, att bestämmelsen närmast

avser sexuella upplysningsfilmer men att angivna uppdelning av

publiken, som gärna ger ett sensationellt skimmer åt filmen, snarast torde

motverka det upplysande syftet och den anda i vilken den moderna sexualupplysningen

bör bedrivas.

Departementschefen har biträtt kommitténs förslag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 113.

Frågan om inrättande av ett granskningsråd.

194-9 års filmkommitté framhåller, att biografbyråns handlingar liksom

andra ämbetsverks är offentliga men att dess beslut om förbud och klippningar

sällan når fram till allmänheten. Utvägen att överklaga byråns beslut

hos Kungl. Maj :t i statsrådet har praktiskt taget aldrig lett till ändring

av byråns beslut och anlitas därför sällan. Risken för godtyckliga bedömningsgrunder

blir då inte tillräckligt förebyggd. En allmän insyn i censurverksamheten

framstår därför som principiellt önskvärd.

Från dessa synpunkter föreslår kommittén — med biträdande i huvudsak

av ett förslag härutinnan som biografbyrån framlagt för Kungl.

Maj:t i skrivelse den 13 december 1946 — att ett granskningsråd anknytes

till censurmyndigheten. Enligt kommitténs förslag skall rådet bestå

av fem ledamöter och fem suppleanter, vilka skall vara »vidsynta, erfarna

personer med intresse för filmens konstnärliga och sociala betydelse» samt

förordnas av Kungl. Maj:t för tre år i sänder. Rådet skall icke tillerkännas

någon beslutande befogenhet utan dess funktion skall ligga uteslutande på

det rådgivande planet. Rådet skall vara en garanti mot eventuellt maktmissbruk

från censurmyndighetens sida och en för denna värdefull kontaktmöjlighet

med opinionen. Det skall av censurmyndigheten inkallas för

att höras i frågor om totalförbud av eller väsentliga ingrepp i filmer samt

härutöver i tveksamma fall av principiell karaktär. Om minst två ordinarie

eller extra filmcensorer finner skäl därtill, skall rådet inkallas. Vägrar censurmyndigheten

att tillmötesgå ett filmbolags begäran om rådets inkallande,

skall bolaget hos Kungl. Maj:t kunna göra framställning därom. Det förutsättes,

att den ansvarige filmproducenten eller hans representant beredes

tillfälle att framlägga sina synpunkter för rådet. Till sammanträdena skall

suppleanterna regelmässigt kallas. Arvodet till rådets ledamöter och suppleanter

föreslås utgå med 35 kronor per sammanträde. Under förutsättning

att ett tjugutal sammanträden hålles om året skulle arvodeskostnaderna för

rådet uppgå till cirka 7 000 kronor årligen.

Departementschefen har anfört följande.

Med hänsyn till att biografbyrån hittills skött sina uppgifter på ett sätt

som icke givit anledning till några berättigade anmärkningar om maktmissbruk

eller godtyckliga bedömningar från granskningsmännens sida torde

kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl för närvarande föreligger för

att inrätta ett granskningsråd. Emellertid förefaller det ganska klart, att

ett organ av sådan karaktär som det föreslagna granskningsrådet komme

att få en viktig funktion därigenom, att det gav den allmänna opinionen

en viss insyn i censurens verksamhet och samtidigt också censurens utövare

värdefulla kontakter med representativa företrädare för samma opinion.

Påtagligt är också, att ett sådant råd skulle få en uppgift att fylla som

remissinstans vid överklaganden hos Kungl. Maj:t av biografbyråns beslut

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

17

i censurärenden. Jag anser mig därför böra biträda förslaget om inrättande

av ett granskningsråd, även om jag finner försiktigheten bjuda, att det nya

organet tills vidare ges karaktären av en försöksanordning. Benämningen

granskningsrådet kan jag godtaga. I likhet med kommittén anser jag, att

rådet i förhållandet till biografbyrån bör vara uteslutande ett rådgivande

organ. Enligt min mening bör det åligga biografbyrån att inhämta granskningsrådets

yttrande, då för byrån uppkommer fråga om att helt förbjuda

en film eller att vidtaga beskärningar av icke oväsentlig omfattning i en

film eller då eljest ett censuringripande förefaller biografbyrån särskilt

tveksamt. Över byråns beslut att låta inkalla rådet synes klagan hos

Kungl. Maj:t ej böra medgivas, liksom ej heller vid vägran från byråns

sida att tillmötesgå vederbörande filmägares begäran om granskningsrådets

inkallande. Att någon besvärsrätt i det förra fallet icke bör finnas,

torde knappast behöva motiveras. Vad angår det senare fallet bör framhållas

att, då filmägaren enligt gällande bestämmelser äger besvärsrätt såvitt

angår biografbyråns reella censuringripanden och då granskningsrådet torde

komma att regelmässigt höras i dylika besvärsmål, denne genom att utnyttja

sistnämnda besvärsrätt har möjlighet att få granskningsrådets uttalande

i det aktuella granskningsärendet. Att medge filmägaren besvärsrätt

över biografbyråns beslut att vägra granskningsrådets inkallande torde

i många fall komma att komplicera behandlingsordningen och försena tvistiga

ärendens slutliga avgörande. Mot förslaget att film ägaren — eller dennes

representant — bör beredas tillfälle att för rådet framlägga sina synpunkter

i den aktuella frågan har jag intet att erinra. Motsvarande rätt

bör givetvis tillkomma biografbyråns chef samt den eller de granskningsmän

som byrån i varje särskilt fall må utse.

Granskningsrådet torde böra bestå av fem av Kungl. Maj:t förordnade

ledamöter, utvalda bland personer som förenar vidsynthet och erfarenhet

med dokumenterat intresse för filmens uppfostrande, allmänt sociala och

kulturella betydelse. Kungl. Maj:t torde böra utse en av ledamöterna att

vara ordförande liksom att enligt angivna urvalsgrund utse suppleant för

var och en av ledamöterna. Förordnandena bör i samtliga fall gälla för en

tid av 3 år i sänder. På Kungl. Maj:t torde vidare ankomma att utse sekreterare

åt rådet och bestämma dennes arvode ävensom att meddela närmare

föreskrifter rörande rådets arbetsformer och verksamhet.

Till rådets ledamöter och suppleanter bör utgå arvode med 25 kronor

per bevistat sammanträde. Itesekostnadsersättning och traktamente bör utgå

enligt grunder som Kungl. Maj:t torde få bestämma.

Granskningsmännen.

1949 års filmkommitté föreslår, i anslutning till sitt förordande av alternativa

åldersgränser för barns tillträde till biografföreställningar, att den

barnpsykologiska expertisen inom biografbyrån — nu företrädd av en ordinarie

granskningsman — utökas med ytterligare eu representant i ordinarie

granskningsmans ställning. För två av de ordinarie granskningsmännen

skulle sålunda krävas kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater.

Det förutsättes, att någon av dessa två alltid skall deltaga i granskningen

av barntillåten film och avgöra åldersgränsen.

2 — Jlihang till riksdagens ''protokoll 1954. 6 samt. Nr 112.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Statens biografbyrå har i sitt yttrande över förslaget invänt, att det

knappast finns några officiellt vedertagna kvalifikationer för »barnpsykologer»

och att tillgången på sådana som kan komma i fråga är mycket begränsad.

Biografbyrån har därför föreslagit, att kompetenskraven formuleras

så, att två av de ordinarie granskningsmännen skall äga omfattande

bampsykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Även bestämmelsen

att varje barntillåten film skall granskas av en granskningsman med

barnspykologiska (eventuellt pedagogiska) kvalifikationer finner byrån

vara alltför rigorös och ge anledning till praktiska olägenheter i situationer,

där tjänstgörande »barncensorn» av någon anledning är förhindrad närvara

och brådskande expedition är nödvändig. Byrån förordar formuleringen,

att »som regel» varje barntillåten film skall ses av ifrågavarande granskningsman,

varigenom chefen för byrån finge befogenhet att dispensera från

bestämmelsen.

Vidare har biografbyrån framfört önskemål om höjning av arvodena till

vissa av granskningsmännen samt om anställning av ytterligare en suppleant

för de ordinarie granskningsmännen.

Departementschefen har anfört följande.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit torde vid bifall till det

av mig förordade införandet av alternativa barngränser för de barntillåtna

filmerna en ökad arbetsbelastning för biografbyrån vara att emotse. Kommitténs

förslag att till biografbyrån skall knytas yttterligare en ordinarie

granskningsman med speciell uppgift att granska filmmaterialet ur synpunkten

av dess tillåtlighet för barn i den ena eller andra åldersgruppen

torde därför böra vinna bifall.

För närvarande är en av de såsom ordinarie betecknade granskningsmännen

barnpsykiater. Enligt kommittén bör av den nytillkommande granskningsmannen

krävas kompetens som barnpsykolog eller barnpsykiater, vilken

kvalifikationsgrund kommittén förutsätter skola föreskrivas i fortsättningen

för två ordinarie granskningsmän. Medicinalstyrelsen anser i sitt

yttrande angeläget, att åtminstone en av dem är barnpsykiater. I biografbyråns

yttrande har dock på denna punkt, utan erinran från de två i ärendets

handläggning deltagande psykiatriska experterna bland granskningsmännen,

föreslagits sådan jämkning i de av kommittén förordade kompetenskraven,

att två av de ordinarie granskningsmännen skall äga kvalificerad

bampsykologisk eller pedagogisk utbildning och praktik. Då de skäl

som av biografbyrån anförts därför inte kan frånkännas giltighet, ansluter

jag mig till biografbyråns avgivna uppfattning. En föreskrift av sådan innebörd

utesluter givetvis inte, att de här avsedda granskningsmännen i första

hand bör sökas bland därför lämpade personer med bampsykologisk eller

barnpsykiatrisk utbildning och erfarenhet. Såsom biografbyrån vidare framhåller

lärer ett strikt följande av kommitténs förslag, att varje barntillåten

film skall granskas av någon av de båda ifrågavarande granskningsmännen

kunna i praktiken medföra svårigheter i enskilda brådskande fall. Jag vill

därför icke motsätta mig det förslag till utrymme för undantag härutinnan

som biografbyrån framfört.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Statsutskottets utlåtande nr 11%.

Jag övergår härefter till de av biografbyrån anmälda arvodesfragorna.

De nuvarande arvodena till extra granskningsman och suppleant för granskningsmännen

har varit gällande från och med budgetåret 1939/40. I likhet

med biografbyrån anser jag, att det med 12 kronor per granskningstimme

utgående arvodet till den extra granskningsmännen — för närvarande och

tidigare en läkare med kvalificerad psykiatrisk utbildning och praktik

och till dennes suppleant numera måste anses vara för lågt. Jag kan dock

icke förorda en högre höjning av beloppet än till 15 kronor. Till suppleant

för de ordinarie granskningsmännen utgår för närvarande ett fast arvode

om 30 kronor per månad — vilket medför granskningsskyldighet utan

särskild ersättning intill 2''ä timme i månaden — samt för tjänstgöring därutöver

ett tilläggsarvode av 12 kronor för hel^ granskningstimme. Jag finner

mig även i sistnämnda avseende böra föreslå, att timarvodet höjes till 15

kronor och att det fasta arvodet i anslutning därtill bestämmes till 37 kronor

50 öre.

Vid bifall till vad jag förordat om ökat antal granskningsmän torde det

av biografbyrån anmälda behovet av ytterligare en suppleant för de ordinarie

granskningsmännen kunna förväntas bli mindre framträdande. I varje

fall är jag icke beredd att ta ställning till en sådan utvidgning av personalorganisationen

vid biografbyrån, innan någon tids erfarenhet vunnits av

verkningarna av den här tillstyrkta förstärkningen. Biografbyråns förslag i

förevarande del kan jag sålunda inte tillstyrka.

Slutligen vill jag i förevarande sammanhang förorda, att tjänstebenämningen

granskningsman ersätts med den numera allmänt brukade benämningen

filmcensor. Ej heller synes mig ordinariebegreppet lämpligen böra

användas för de arvodesanställda granskningsmännen. Jag föreslår därför,

att de nu såsom ordinarie betecknade granskningsmännen i fortsättningen

benämnes filmcensorer liksom att övriga censorer anges som extra filmcensor

respektive suppleant för filmcensor eller för extra filmcensor.

Avgifterna för filmgranskningen.

Den som påkallar biografbyråns granskning av film har att erlägga

granskningsavgijt enligt en i biografförordningens 5 § intagen taxa. Härutöver

utgår stämpelavgift med 1 krona per censurkort.

Granskningsavgift erlägges enligt följande:

Normalfilm.

a) För granskning av efter verkligheten upptagen film samt för tecknad

film erlägges 1 krona med tillägg av 50 öre för varje påbörjat 50-tal meter,

varmed filmens längd överstiger 100 meter. Om flera än fem exemplar av

samma efter verkligheten upptagna film, vilken troget skildrar nyligen inträffade

händelser, samtidigt inlämnas till granskning, utgår granskningsavgift

endast för de fem första exemplaren.

För efter verkligheten upptagen film, som av biografbyrån anses ha närmast

»undervisande syfte och betydelse», utgår, därest den godkännes,

ingen granskningsavgift.

b) För uppenbarligen inspelad film utgår granskningsavgift med fyra

gånger beloppet av den under a) angivna avgiften.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Smalfilm.

För granskning av all slags smalfilm beräknas granskningsavgiften som

om filmens längd vore 2/2 gånger den verkliga längden. (För den vanligast

förekommande typen av smalfilm, som har en bredd av 16 millimeter, gäller

nämligen, att 1 meter motsvarar 2,5 meter i normalfilm.)

I skrivelse den 5 juli 1947, nr 329 (p. 13), anhöll riksdagen, att Kungl.

Maj:t måtte företaga en omprövning av gällande statliga taxor. Med anledning

därav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 17 oktober 1947 åt

statens sakrevision att verkställa utredning och avge förslag i ämnet.

Efter att ha granskat den för biografbyråns verksamhetsområde tillämpade

taxan överlämnade sakrevisionen med skrivelse den 31 maj 1948 till

Kungl. Maj:t en promemoria med principuttalanden rörande taxesättningen

vid statens biografbyrå.

De förslag som !9Jf9 års filmkovimitté framlägger rörande granskningsavgifterna

grundar sig i allt väsentligt på sakrevisionens uttalanden och

rekommendationer. De smärre jämkningar som har vidtagits framgår av

efterföljande sammanfattning av kommittéförslaget

i ämnet.

1. Avgifterna bör avvägas så att inkomsterna av granskningen — i överensstämmelse

med vad som avsågs vid biografbyråns inrättande 1911 —

endast ger täckning för byråns omkostnader och en viss skälig säkerhetsmarginal

därutöver.

2. Uppkommande överskott bör årligen fonderas för att stå till förfogande

för olika kulturella filmändamål.

3. En differentiering av taxan bör ske på grundval av en uppdelning av filmerna

i nyttofilm, annonsfilm och övrig film. Granskningen av nyttofilm

ersättes efter en billigare taxa än film hänförlig till någon av de båda andra

kategorierna.

I förhållande till sakrevisionens utredning på denna punkt innebär kommittéförslaget

den avvikelsen, att annonsfilm upptagits som särskild grupp

samt att från gruppen nyttofilm generellt undantages filmer över 1 500 meters

längd; i sakrevisionens förslag förordades 1 000 meter såsom gräns. Denna

ändring har av kommittén vidtagits för att lämpliga barnfilmer av en

längd mellan 1 000 och 1 500 meter skall kunna gå efter den lägre avgiften.

Till nyttofilm skulle alltså hänföras film under 1 500 meters längd av beskaffenhet,

att den av filmcensuren anses vara av huvudsakligen undervisande,

upplysande eller allmännyttig karaktär. Till denna kategori bör, enligt

kommitténs förslag till författningstext på denna punkt, hänföras »efter

verkligheten upptagna filmer, som skildra nyligen inträffade händelser

(journalfilmer) samt filmer som huvudsakligen skildra naturscenerier och

arbetsliv (dokumentär- och reportagefilmer) samt konstnärligt högtstående

kortfilmer».

4. Avgifterna bör liksom nu uttagas efter en metrisk taxa. Nuvarande regler

— ett grundbelopp för de första 100 meterna och ett tillägg för varje påbörjat

50-tal meter — bör dock, med särskild tanke på de i stort antal förekommande

korta annonsfilmerna, ändras därhän, att 100-metersgränsen slopas

och avgiften generellt utgår för varje påbörjat 50-tal meter film.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Statsutskottets utlåtande nr 112.

5. Provfilmen (d. v. s. det första granskade exemplaret av en film) bör påföras

högre avgift än de kopior av samma film som granskas i överensstämmelse

med resultatet av provfilmgranskningen.

6 Om de föreslagna taxeprinciperna godtages, bör nu gällande bestämmelse

om avgiftsbefrielse för »efter verkligheten upptagen film» som av biografbyrån

anses ha »närmast undervisande syfte och betydelse» icke bibehållas.

7. Nuvarande rabattbestämmelser bör utgå.

8 Som ett alternativ till de av sakrevisionen framräknade taxebeloppen

(angivna i prop. å s. 46) föreslår kommittén på grundval av biografbyråns

filmgranskningsstatistik för 1949 följande taxebelopp.

Nöjesfilm och annonsfilm

Provfilm ................ 3:— kronor för varje påbörjat 50-tal meter film

Kopior ..!!!!!........... 0:75 » » »

Nyttofilm

Provfilm ................ 0:75 » » *

Kopior .................. 0:15 »

Departementschefen har beträffande avgifterna för filmgranskningen anfört

följande.

Vid biografbyråns inrättande 1911 förutsattes, att den skulle vara en

självfinansierande institution, vars utgifter skulle täckas genom intäkter i

form av taxe- och stämpelavgifter. Något senare uttalande, som tyder pa

att denna ursprungliga avsikt skulle ha frångåtts, föreligger mte.

Emellertid har biografbyrån alltsedan 1915 redovisat överskott, hor budgetåret

1952/53 uppgick detta till i avrundat tal 140 000 kronor, varav

19 100 kronor utgjorde stämpelavgifter. Ehuru under senare år en tendens

till minskning av de årliga överskotten varit skönjbar, synes, man likväl

vara berättigad att såsom ett allmänt omdöme uttala, att biografbyråns

verksamhet lämnar så stort överskott, att detsamma kan betecknas sasom

en form av beskattning. . ...

Såsom ett led i den av 1947 års riksdag begärda allmänna omprovningen

av taxesättningen vid olika statsmyndigheter och institutioner gjorde

statens sakrevision en undersökning av biograf by rataxan. Resultatet därav

redovisades i en av sakrevisionen i maj 1948 avgiven utredningspromemoria

till Kungl. Maj:t. Det framgår av den redogörelse för sakrevisionens

uttalanden och förslag som nyss lämnats, att sakrevisionen anser, att

nämnda taxa bör bringas i bättre överensstämmelse med de krav och synpunkter

som numera bör anläggas pa dess konstruktion och verkningar.

Av sakrevisionen har visats, att en ekonomiskt sett icke obetydlig taxenedsättning

kan göras, därest sasom mal endast uppställes full täckning

av biografbyråns omkostnader med betryggande marginal.

Sakrevisionens utredning har därefter varit föremål för övervägande av

1949 års filmkommitté, som i sitt förslag till taxerevision i alla väsentliga

punkter anknyter till sakrevisionens synpunkter och rekommendationer.

För egen del utgår jag från att fiskaliska synpunkter inte skall få spela

in vid avvägningen av taxan utan att dylika intressen — i enlighet med

tillämpad praxis — endast skall tillgodoses genom stämpelbeläggning av

censurkorten. Till frågan om en eventuell ny avvägning av stämpelavgiften

torde bli anledning återkomma i samband med prövningen av de för
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande nr 112.

slag, vartill den pågående utredningen angående översyn av lösen- och

stämpelförordningen må ge anledning.

Riktpunkten vid bestämmande av taxesatserna bör därför vara, att inkomsterna

av biografbyråns verksamhet skall täcka de av verksamheten

föranledda utgifterna av olika slag och dessutom ge en betryggande säkerhetsmarginal,

så att vid behov oförutsedda inkomstminskningar eller utgiftsstegringar

skall kunna mötas. Mina synpunkter i denna del sammanfaller

med dem som anförts av kommittén.

. Med kommittén är jag vidare ense om att grunderna för avgiftsbeläggningen

bör omarbetas så, att de smidigare anpassas till den olikartade beskaffenheten

av det filmmaterial som underställes biografbyrån för granskning.

För bibehållandet av en avgiftsbeläggning avpassad efter filmernas metriska

längd synes mig sakrevisionen ha förebragt övertygande skäl. Att

även något slag av taxedifferenticring bibehålies synes mig riktigt. Ett

skäl härför är, att vissa filmer normalt förorsakar mindre granskningsarbete

än andra (exempelvis naturbilder och journalfilm). Ett annat skäl som

talar i samma riktning är, att filmernas allmänna karaktär av huvudsakligen

underhållning respektive nyttobetoning låter en gränsdragning i

taxehänseende framstå som tämligen naturlig. Möjligt är att överväganden

om en distinktion mellan nyttofilm och nöj esf ilm ligger bakom den i gällande

taxa gjorda åtskillnaden mellan å ena sidan »efter verkligheten upptagna

filmer» samt å den andra »uppenbarligen inspelade filmer». Lämpligheten

av denna distinktion efter inspelningstekniska grunder synes numera

mer än tveksam, då den i åtskilliga fall leder till en avgiftsnedsättning

eller en avgiftshöjning, som med hänsyn till vederbörande filmers

karaktär eller syfte förefaller föga sakligt grundad. Det är sålunda knappast

rimligt, att en tecknad kortfilm — nu i taxehänseende jämställd med

»efter verkligheten upptagna filmer» — skall beläggas med lägre avgift

än en »uppenbarligen inspelad» eller att en upplysningsfilm skall taxeras

fyra gånger dyrare om den använder skådespelare än om den är helt »efter

verkligheten upptagen».

Frågan, blir då, efter vilken grund en ny differentiering bör göras. Två

förslag, föreligger härutinnan. Det ena är kommitténs från sakrevisionens

utredning upptagna förslag om en indelning i dels nyttofilm, dels nöjesfilm

och annonsfilm. Till nyttofilm skulle därvid räknas sådan film under 1 500

meters längd som kan anses vara av huvudsakligen »undervisande, upplysande

eller allmännyttig karaktär»; vilka typer av film som skulle böra

hänföras till denna kategori exemplifieras närmare av kommittén. Det

andra förslaget har framförts av riksräkenskapsverlcet, som ifrågasätter,

om inte en differentiering kan göras på det sättet, att till en grupp — i

lägre taxa —- hänförs sådan film som nu av statens biografbyrå i enlighet

med 14 § nöjesskatteförordningen förklaras fylla de där angivna förutsättningarna

för nöjesskattebefrielse, d. v. s. vara ägnad att tjäna vetenskapligt

ändamål eller upplysnings-, undervisnings- eller uppfostringssyfte; till

denna taxegrupp skulle även journalfilm hänföras.

Riksräkenskapsverkets förslag innebär onekligen en fördel såtillvida, att

differentieringen av filmerna i taxehänseende skulle bli samordnad med

deras differentiering i nöjesskattehänseende. Ur andra synpunkter synes

mig emellertid detta förslag vara en mindre lycklig lösning. Biografbyråns

tillämpning av det omnämnda stadgandet i 14 § nöjesskatteförordningen

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

23

är _ och så torde också ha varit avsett — tämligen restriktiv, enär biografbyråns

förhandsbesked i fråga om nöjesskatt kan få avsevärda ekonomiska

konsekvenser och det dessutom gäller att avgöra, huruvida vederbörande

film fyller det i praxis uppställda kravet att inte blott vara ägnad

att tjäna något av de i stadgandet angivna syftena utan även vara av

allmänt värde för samhället. Det har också förutsatts, att biografbyrån

i mån av behov skall kunna anlita utomstående expertis för bedömningen

(prop. 1952: 178, s. 15). I följd härav är denna prövning normalt förenad

med ingående överväganden. Enligt de upplysningar jag erhållit från biografbyrån

bär under tiden från och med 1 juli 1952 da 14 § nöjesskatteförordningen

fick sin nuvarande lydelse — till och med januari i år endast

74 filmer (därav 50 st. endast i smalfilm) efter lagakraftvunnet förhandsbesked

från biografbyrån vunnit befrielse från nöjesskatt. Om man mot

denna snävt begränsade grupp filmer av utpräglat pedagogisk och allmännyttig

karaktär — inklusive, enligt riksräkenskapsverkets förslag, omkring

300 journalfilmkopior i månaden under biograf säsongen — skulle ställa

övriga filmer, d. v. s. den överväldigande majoriteten, i en ur taxehänseende

sämre ställning, synes mig tämligen säkert, att ett flertal »från verkligheten

upptagna» dokumentär-, industri- och reportagefilmer av icke utpräglad

nyttokaraktär skulle komma i ett betydligt sämre avgiftsläge än

nu och utan rimlig motivering avgiftsbeläggas på samma sätt som de ur

ekonomisk synpunkt fullkomligt inkommensurabla spelfilmerna. Detta kan

varken vara rättvist eller rationellt, om man tar i betraktande att ifragavarande

filmer för censuren medför betydligt mindre arbete än spelfilmerna.

Tveksamt synes mig för övrigt vara, om journalfilmerna generellt sett har

ett sådant påtagligt nyttovärde, att deras föreslagna sidoställande med

den nöjesskattebefriade kvalificerade nyttofilmgruppen är berättigad. Av

det sagda följer, att jag icke kan förorda den av riksräkenskapsverket föreslagna

differentieringsnormen.

Sakrevisionen har för sin del förordat, att differentieringen i avgxftshanseende

göres beroende av filmernas huvudsakliga karaktäg av nyttotilm

eller nöjesfilm. Vad som företrädesvis kan invändas mot en sådan indelning

är, att det i särskilda fall kan vara förenat med svårigheter att avgöra, om

en film är av det ena eller andra slaget, särskilt i fråga om vissa längre inmer

av etnografisk, personhistorisk, kulturhistorisk eller liknande uppläggning.

Kommitténs förslag att radikalt undanröja sadana svårigheter genom

att Tåta den för nyttofilm bestämda lägre taxan gälla endast filmer understigande

en längd av 1 500 bredfilmmeter kan synas i princip något diskutabel.

Jag medger emellertid, att man kan utga från att filmer över denna

lärcnl — med hänsyn till de stora ekonomiska investeringar som hgger

bakom deras produktion — praktiskt taget undantagslöst torde iramstallas

och förevisas i kommersiellt syfte. Undcrhallningsmomentet lärer darlor

praktiskt taget alltid vara dominerande i dem. En annan omständighet som

talar för att filmer utöver denna längd pålägges den högre granskmngsavgiftcn

är även tidsfaktorn, granskningstidens längd. Med hansyn härtill

och då de i denna sak närmast intresserade parterna — statens biografbyrå

och filmfackets organisationer på produktions-, distributions- och biograiägarcsidan

— ej gjort några invändningar, saknar jag anledning att motsätta

mig ett genomförande av den ifrågavarande gränsdragningen vid

1 500 meter.

Kommitténs förslag till utformning

av

taxeparagrafen bör enligt min

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 112.

mening omarbetas. Den av kommittén gjorda uppräkningen av filmtyper,

som bör hänföras under kommitténs bestämning »filmer under 1 500 meters

längd som ... . anses vara av huvudsakligen undervisande, upplysande

eller allmännyttig karaktär», synes i och för sig ej fullt adekvat i förhållande

till angivna begrepp. Särskilt gäller detta uttrycket »konstnärligt

högtstående kortfilmer». Att censuren skulle behöva ge sig in på en dylik

kvalitetsbedömning, anser jag inte förenligt med dess allmänna uppgift.

Jag föreställer mig, att man skulle kunna sammanföra samtliga de här avsedda

filmkategorierna i en enhetlig bestämning, förslagsvis av den innebörden

att till den lägsta avgiftsgruppen skall hänföras sådana filmer av

en längd icke överstigande 1 500 meter i bredfilm och en däremot svarande

längd i smalfilm, vilka statens biografbyrå anser vara helt eller till väsentlig

del upptagna från verkligheten (dokumentärfilmer) och där det informerande

pedagogiska eller nyhetsbetonade draget är mera framträdande

än underhållnings- eller reklamsynpunkterna. Jag avser här exempelvis

sadana filmtyper som informations- och upplysningsfilm, reportage- och

journalfilm. — De filmer som ej kan inordnas under denna bestämning

skulle då falla in under den högre taxegruppen, där spelfilmerna kan förmodas

bil det dominerande inslaget.

Vad angår de s. k. annonsfilmerna om i allmänhet 33 meters längd, synes

kommittén ha utgått från att denna filmkategori regelmässigt skall föras

in under den högre taxan. För egen del håller jag också för sannolikt, att

den alldeles övervägande delen av den stora mängden annonsfilmer inte

uppfyller villkoren för att gå in under den lägre taxan; vid den preliminära

framräkning av taxebeloppen, som jag i det följande kommer att

redovisa, har jag ansett mig kunna utgå från en sådan förutsättning. Uteslute.

t är givetvis icke, att dessa filmer i speciella fall kan betraktas vara

till sm art och syftning jämförbara med de förenämnda dokumentärfilmerna.

Emellertid maste man här räkna med tämligen svåra tolkningsfrågor

fian fall till fall, vilka skulle föranleda besvär och tidsspillan vid granskningen.

Vid sådant förhållande och då den ekonomiska differensen i avgiftsbeläggningen

knappast torde äga någon praktisk betydelse för annonsfilmbeställarna

har jag ansett mig böra biträda kommitténs linje att generellt

avgiftsbelägga annonsfilmerna enligt den högsta taxesatsen. För att markera

detta finns skäl för att i taxan upptaga annonsfilmerna såsom en särskild

grupp. Därunder bör även falla de s. k. trailers, d. v. s. korta spelfilmavsnitt

som i reklamsyfte visas på biograferna omedelbart före det ordinarie

programmet. Att även längre mera typiska reklamfilmer föres under

den högre taxan synes mig tämligen naturligt.

De av kommittén i övrigt förordade principerna för taxan anser jag böra

godtagas. Avgiftsrabattering och hel befrielse från granskningsavgift torde

kunna borttagas.

Vad slutligen angår själva taxesättningen är det klart, såsom från olika

myndigheters sida framhållits, att kommittén vid framräknandet av de

olika taxesatserna utgått från en för låg kostnad för biografbyråns verksamhet.

Sedan betänkandet avgavs i juni 1951 har anslagen till avlöningar

och omkostnader för biografbyrån ytterligare ökats. Inklusive de kostnadsstegnngar

som föranledes vid bifall till vad som av mig förordats i fråga

om inrättandet av ett granskningsråd, utvidgning av personalorganisationen

vid biografbyrån, höjning av arvodena till extra granskningsmannen

och suppleanter — skulle numera ett belopp av i runt tal 195 000 kronor

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

25

i första hand behöva täckas genom granskningsavgifter. Härutöver krävs,

såsom förut nämnts, en rimlig säkerhetsmarginal. Försiktigheten synes mig

bjuda, att denna ej beräknas lägre än motsvarande 20 procent av omkostnadssumman.

Som riktpunkt för beräkningen av en reviderad taxa skulle

man då få ett belopp av i avrundat tal 234 000 kronor. I fråga om den

viktiga faktor för taxeberäkningen som omfattningen av det granskade

filmmaterialet utgör har sakrevisionen och kommittén utgått från en sammanlagd

meterlängd granskad film av i avrundat tal 6 750 000 respektive

6 900 000, vilka siffror bygger på granskningsstatistiken för 1944 respektive

1949. Med hänsyn till granskningsfrekvensens årsvariationer synes

mig emellertid riktigast att grunda beräkningarna på medeltalssiffran för

de femton sistförflutna budgetåren, 6 500 000 meter, utslagen på de här

avsedda filmgrupperna.

Från dessa förutsättningar och med tillämpning av samma relationstal

4: 1 mellan taxegrupperna som i nuvarande taxa har en inom departementet

verkställd preliminär beräkning, grundad på uppgifter från biografbyrån,

givit till resultat, att för »nyttofilmer» avgiften för provfilmen skulle

behöva sättas till 1 krona 10 öre per 50 meter film och för kopior till 40 öre

per 50 meter film samt att beträffande övriga filmer taxebeloppen skulle

bli 4 kronor 40 öre per 50 meter film respektive 1 krona 50 öre per 50 meter

film.

Till belysande av hur en dylik taxesättning skulle verka jämfört med

den gällande torde följande exempel få anföras.

Granskningskostnad

En spelfilm (långfilm) om 2 500 meters längd (provfilm och

20 kopior) ............................................

En ren dokumentärfilm om 400 meters längd (provfilm och

10 kopior) ............................................

En annonsfilm (i huvudsak ateljéinspelad) om 33 meters längd

(provfilm och 100 kopior) ..............................

Nu

F ramdeles

kronor

kronor

2 100: —

1 720: —

44: —

40:80

404: —

154:40

Det torde få ankomma å Kungl. Maj:t att, efter den ytterligare beredning

av ärendet som kan bli erforderlig, i huvudsaklig överensstämmelse med nu

angivna grunder utfärda ny granskningstaxa ävensom att vidtaga de i anslutning

härtill erforderliga författningsändringarna. I sådant avseende

synes mig lämpligt att överföra bestämmelserna om taxegrunderna från

biografförordningen till instruktionen för statens biografbyrå eller till en

särskild författning.

I förevarande sammanhang har kommittén framställt förslag om att de

överskott som må uppkomma av biografbyråns verksamhet skall fonderas

för att stå till förfogande för olika kulturella filmändamål. För egen del

är jag icke nu beredd att taga ställning till denna fråga, som synes mig böra

göras till föremål för övervägande i annat sammanhang.

De av departementschefen förordade ändrade grunderna för filmgranskningsverksamhetens

utövande avses skola vinna tillämpning från och med

den 1 juli 1954. Departementschefen har framhållit, att riksdagen bör

beredas tillfälle att yttra sig däröver och därutinnan anfört följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 112.

I anslutning härtill må nämnas, att innan 1911 års biografförordning

utfärdades riksdagens yttrande inhämtades över ett inom vederbörande

departement upprättat förslag till dylik förordning. I samband med beredningen

av nu förevarande ärende har inom ecklesiastikdepartementet uppgjorts

ett förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen

den 22 juni 1911 (nr 71) angående biografföreställningar. Detta förslag

torde få såsom bilaga fogas till dagens statsrådsprotokoll. I detta sammanhang

vill jag tillägga, att den förordade anordningen med två åldersgränser

i fråga om barntillåtna filmer kan tänkas komma att i ett antal fall

medföra framställningar från filmbolagens sida om omprövning av filmer,

däribland sådana som hittills barnförbjudits med tanke på att de kan

verka skrämmande för barn i de lägre åldersgrupperna. Frågan i vad mån

övergångsbestämmelser i följd härav kan bli erforderliga har jag emellertid

funnit mig icke nu kunna taga ställning till. Denna fråga synes böra bli

föremål för ytterligare utredning. Det torde därefter få ankomma på Kungl.

Maj:t att meddela erforderliga övergångsbestämmelser i anslutning till

den tillämnade författningsändringen.

Rörande innehållet i förenämnda förslag till kungörelse om ändring i

vissa delar av biografförordningen får utskottet hänvisa till propositionen

(s. 59—64).

Anslagsberäkningar.

Statens biografbyrå: Avlöningar. Kungl. Maj:t har (prop. s. 55—56

och 57) föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen angiven

avlöningsstat för statens biografbyrå, att tillämpas tills vidare från

och med budgetåret 1954/55, dels ock till Statens biografbyrå: Avlöningar

för budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 150100 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 27 600 kronor. Beträffande

beräkningen av anslaget har departementschefen anfört följande.

Anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, som för innevarande budgetår är uppförd med 34 500 kronor,

bör vid bifall till förslaget om anställande av ytterligare en filmcensor

höjas med 16 008 kronor. De av mig i det föregående förordade höjningarna

av de till extra filmcensorn och suppleanter för filmcensorerna utgående

arvodena föranleder därjämte en merbelastning av arvodesposten med i avrundat

tal 700 kronor. Jag vill vidare erinra om förslaget att inrätta ett

granskningsråd. Genomförandet därav medför bland annat utgifter i form

av sammanträdesarvoden till rådets ledamöter och suppleanter samt ersättning

till rådets sekreterare. Dessa kostnader, som torde belasta här avsedda

anslagspost uppskattar jag till omkring 8 000 kronor. Anslagsposten bör i

enlighet härmed för nästa budgetår uppföras med (34 500 + 16 008 +

+ 700 + 8 000 =) 59 208 kronor eller i avrundat tal 59 200 kronor. Posten,

som i gällande avlöningsstat är upptagen till bestämt belopp, torde

i fortsättningen böra betecknas som förslagsvis.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Statmtskottets utlåtande nr 112.

Ordinarieposten bör på grund av löneklassuppflyttning av en befattningshavare

höjas med 600 kronor till 59 100 kronor. Icke-ordinarieposten

torde upptagas till oförändrat belopp, 500 kronor. Posten till rörligt tilllägg,

vilken för närvarande synes vara för lågt beräknad, torde för justering

härav och på grund av nämnda löneklassuppflyttning böra ökas med

2 300 kronor till 31 300 kronor.

Anslaget bör sålunda upptagas till (59 200 + 59 100 -j- 500 + 31 300 =)

150 100 kronor.

Statens biografbyrå: Omkostnader. Kungl. Maj:t har (prop. s. 56

och 58) föreslagit riksdagen att till Statens biografbyrå: Omkostnader för

budgetåret 1954/55 anvisa ett förslagsanslag av 20 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebär en anslagshöjning med 8 000 kronor, varav

2 600 kronor till nyanskaffning av kontorsmöbler, 400 kronor till anskaffning

av en filmomspolningsapparat och 5 000 kronor till resekostnadsersättning

och traktamente åt ledamöterna och suppleanterna i granskningsrådet.

Utskottet.

I likhet med departementschefen anser utskottet att filmcensuren bör

bibehållas.

Avsikten med det förslag till ändrade grunder för filmcensurens utövande

som Kungl. Maj:t nu framlagt på grundval av 1949 års filmkommittés för

några år sedan avgivna betänkande i ämnet är att åstadkomma viss av

erfarenheterna betingad modernisering och rationalisering av de nuvarande

normerna för filmgranskningen, vilka varit i stort sett orubbade från biografförordningens

utfärdande år 1911. Sålunda har bland annat föreslagits

en omarbetning i förtydligande syfte av de bestämmelser som reglerar förutsättningarna

för filmcensurens ingripanden av mentalhygieniska och

socialetiska skäl. Vad Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit har icke givit

utskottet anledning till erinran. Utskottet har jämväl funnit sig böra

biträda Kungl. Maj:ts förslag om viss utvidgning av den av militära säkerhetsskäl

motiverade censurbestämmelsen samt om bibehållande av den av

utrikespolitiska hänsyn föranledda förbudsnormen i nuvarande avfattning.

Utskottet tillstyrker vidare förslaget om upphävande av biografbyråns befogenhet

att föreskriva om visning av viss film för uteslutande manlig eller

kvinnlig publik eller endast i samband med föredrag.

Det mest genomgripande ändringsförslaget, såvitt gäller censurbestämmelserna,

avser frågan om censurens befogenheter vid bedömningen av vad

som skall hänföras till barntillåten film. För närvarande gäller att filmer,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 112.

som av biografbyrån anses vara ägnade att »skadligt uppjaga barns fantasi

eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling och hälsa» ej får

förevisas för barn, som icke fyllt 15 år. Denna åldersgräns — som av 1949

års filmkommitté föreslogs höjd till 16 år — vill Kungl. Maj:t bibehålla

men vid sidan därav förordas, i enlighet med samma kommittés förslag, införandet

av en lägre gräns vid 11 år. Syftet med denna anordning med två

åldersgränser anges vara att ge de något äldre barnen tillfälle att se filmer

— främst äventyrsfihn — som skulle vara mindre lämpliga för de yngsta.

I princip har detta förslag vunnit instämmande i motionen II: 592, vari

dock framställts yrkande om att de båda gränsdragningarna skall göras

vid 12 respektive 16 år.

Beträffande den nuvarande ordningen, enligt vilken alla barn under 15 år

betraktas som en enhetlig biografpublik, kan konstateras, att denna ordning

måste verka osmidigt. Allmänna iakttagelser och barnpsykologiska

erfarenheter ger vid handen, att åtskilliga av de filmer som nu godkännes

som barntillåtna kan verka tröttande eller skrämmande på barn i de yngsta

åldersgrupperna medan större barn kan se samma filmer med stort utbyte

eller utan att ta någon skada därav. Då det icke ankommer på censuren

att uttala sig om en films positiva lämplighet för barn, kan enbart den omständigheten,

att en film betecknats som »barntillåten» icke vara till vägledning

varken för barnen själva eller för deras föräldrar eller målsmän i

valet av passande filmprogram. Med införandet av alternativa åldersgränser

kan vinnas att småbarnen beredes ett bättre skydd mot skrämmande filminslag,

att ett större antal filmer kan godkännas för de större barnen samt

att föräldrarna får bättre upplysning om de barntillåtna filmernas lämplighet

för olika åldrar. Å andra sidan torde vissa olägenheter vara förenade med

en sådan anordning, bland annat vissa praktiska svårigheter att kunna kontrollera

åldersgränsernas efterlevnad. Det ligger i sakens natur, att införandet

av ytterligare en gräns måste för biografpersonalen medföra en ökning

av det besvär som redan nu åsamkas den vid utgallringen av barn från

barnförbjudna biografföreställningar. Såvitt utskottet kan finna, torde

dock detta merbesvär vara av överkomlig natur, särskilt om den ifrågasatta

nedre åldersgränsen sättes vid en relativt låg ålder. En fullständigt effektiv

kontroll av barnens ålder kan självfallet icke åstadkommas, såframt man

icke — vilket utskottet i likhet med departementschefen vill avböja — inför

krav på att barnen skall styrka sin ålder genom någon form av ålderslegitimation.

Det har även gjorts gällande, att den inhemska produktionen av barnfilm,

särskilt sådan för de minsta barnen, skulle minska genom införandet

av en kategoriklyvning av barnpubliken på biograferna, enär gruppindelningen

skulle öka producentriskerna vid investering i barnfilm. Utskottet

får i anledning därav framhålla, att den svenska produktionen av barnfilm

är av synnerligen ringa omfattning — genomsnittligt sett har under de

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

29

senaste femton åren inspelats högst en eller två filmer om året — vilket

i första hand torde bero på att framställning av barnfilm är ekonomiskt

vanskliga företag. Enligt vad som framgår av det av 1949 års filmkommitté

avgivna betänkandet om barn och film (SOU 1952: 51) har de filmer

som producerats med särskild tanke på de yngsta barngrupperna undantagslöst

gått med förlust, medan barnfilmer som vänt sig till både barn

och vuxna gett bättre resultat. Under sådana förhållanden torde införandet

av en ytterligare åldersgräns sakna praktisk betydelse för barnfilmproduktionens

del. Angelägenheten av att genom positiva åtgärder från samhällets

sida främja tillkomsten av god barnfilm har framhållits av 1949 års

filmkommitté i dess nyssnämnda betänkande; de därutinnan avgivna förslagen

är emellertid ännu beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Det har vidare uttryckts farhågor för att en differentiering av barnpubliken

skulle komma att medföra ekonomiska olägenheter för biografägare i

mindre orter på landsbygden, enär publikunderlaget vid visning av barntillåten

film skulle komma att krympa; till följd därav skulle åtminstone de

yngre barnen bli praktiskt taget utestängda från möjligheten till biografbesök.

Dessa farhågor finner utskottet överdrivna, bland annat därför att

det även i fortsättningen torde komma att finnas ett icke ringa antal filmer

som lämpar sig för generell barnvisning och som även kan locka en

vuxen publik. Anledning finns också att antaga, att de filmer, som enligt

den tilltänkta nya ordningen komme att godkännas endast för äldre barn,

skulle komma att verka tilldragande även på vuxna biograf besökare.

På grund av dessa överväganden har utskottet bibragts den uppfattningen,

att fördelarna med förslaget om alternativa åldersgränser avgjort överväger

de därmed förbundna olägenheterna. I samband med sin prövning

av den härefter uppkommande frågan, hur åldersgränserna skall sättas,

har utskottet haft att ta ställning till det yrkande därutinnan som framförts

i motionen II: 592. Med anledning av de däri gjorda uttalandena

om bestämmelserna och utvecklingstendenserna på området i övriga nordiska

länder vill utskottet vitsorda riktigheten av uppgiften, att såväl

Danmark som Norge för närvarande endast har en åldersgräns, nämligen

vid 16 år. Denna ålder gäller även i Finland som gräns mellan barnförbjuden

och barntillåtcn film, dock med rätt för censurmyndigheten att i särskilda

fall bestämma även annan ålder som förutsättning för en films visning.

Efter mönster av den i Finland gällande bestämmelsen har i ett

danskt kommittébetänkande föreslagits, att den danska censuren i individuella

fall skulle kunna bestämma en lägre åldersgräns iin 16 år såsom

förutsättning för en films visning för barn. Utskottet har vidare inhämtat,

att för det norska stortinget inom den närmaste tiden kommer att framläggas

proposition om sådan ändring i de norska censurbestämmelserna, att

den nuvarande gränsen vid 16 år kompletteras med såväl en vid 12 ar som

cn vid 7 år, varjämte föreslås att barn som icke uppnått sistnämnda ålder

< j ens i målsmans sällskap skall äga tillträde till biografföreställningar.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Utskottet ansluter sig till de i Kungl. Maj:ts föreliggande förslag förordade

gränsdragningarna vid 11 respektive 15 år. Beträffande det i motionen

II: 592 väckta yrkandet om att gränserna i stället bör gå vid 12 respektive

16 år vill utskottet framhålla, att enligt utskottets mening motionären

väsentligt torde ha överdimensionerat den betydelse som överensstämmande

åldersbestämmelser i de nordiska länderna skulle äga för främjandet

av ett nordiskt samarbete på barnfilmområdet. Utskottet har därför

ej heller på denna punkt funnit anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag

och avstyrker alltså bifall till ifrågavarande motion.

Departementschefen har avvisat tanken på ett totalförbud för barn i

förskoleåldern att bevista biografföreställningar liksom han ej ansett sig

kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté reservationsvis framfört

förslag om att barn under 7 år endast i sällskap med vuxen person skulle

tillåtas besöka biografföreställningar. I motionen II: 593 har yrkats, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förnyad prövning

av frågan om förskolebarnens biografbesök med sikte på ett stadgande

av sistnämnda innebörd.

Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl för ett sådant stadgande kan

anföras. Flertalet barnpsykologer torde sålunda vara ense om att barn i

förskoleåldern knappast har något utbyte av film men lätt kan ta skada

av enskilda skrämmande filminslag. Utskottet anser det därför vara till

gagn för barnen i angivna åldersgrupp, att deras biografbesök uppskjutes.

Det torde emellertid enligt utskottets mening icke böra vara samhällets

uppgift att här ingripa genom reglerande föreskrifter, utan det synes böra

vara de enskilda hemmens sak att avgöra, huruvida ett barn nått en sådan

mognad att det utan men kan tillåtas att besöka en biografföreställning.

Önskvärt är likväl, att föräldraopinionen genom lämpliga former av upplysning

påverkas till ökad ansvarskänsla på detta viktiga område av barnens

fritidssysselsättningar. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på den upplysningsverksamhet i fråga om barn och film,

som bedrives av den sedan 1948 verksamma barnfilmkommittén, vilken

är sammansatt av representanter för kvinnoorganisationer samt lärar- och

målsmannasammanslutningar. Kommitténs arbetsorgan — barnfilmjuryn

— väljer bland de barntillåtna filmerna ut sådana som kan godkännas som

lämpliga och anger tillika för vilka åldrar de olika filmerna passar. En

tryckt lista över godkända filmer publiceras minst två gånger om året;

denna lista sändes till skolstyrelser, biografägare och filmbolag samt sprides

även inom föreningar och bland enskilda. I tidningarna publiceras varje

veckoslut en filmruta, som anger vilka av söndagens matinéprogram som

juryn kunnat godkänna och för vilka åldrar juryn anser dem lämpliga.

Lokala barnfilmkommittéer har bildats på många platser i landet och en

fritidsverksamhet för bara i form av barnfilmklubbar håller på att växa

fram. På grund av vad sålunda anförts finner utskottet ett stadgande av

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112. 31

den i motionen II: 593 angivna innebörden icke vara påkallat, varför utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Vad i propositionen anförts och föreslagits i fråga om inrättande av ett

granskningsråd ävensom om förstärkning av personalorganisationen vid

biografbyrån och höjning av vissa censorsarvoden har icke givit utskottet

anledning till erinran. Likaså har utskottet funnit sig kunna godtaga de

föreslagna grunderna för en revision av filmgranskningstaxan. Mot utformningen

av det föreliggande departementsförslaget om ändring i vissa delar

av biografförordningen har utskottet icke funnit något att invända.

Utskottet tillstyrker bifall till Kungl. Maj:ts förslag beträffande avlönings-

och omkostnadsanslagen till biografbyrån samt till de i propositionen

i övrigt framställda förslag, vilka icke särskilt berörts i utskottets

förevarande yttrande.

Under åberopande av vad ovan anförts hemställer utskottet,

att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å motionerna II: 592 och II: 593,

I. godkänna de i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för den 12 februari 1954 förordade ändrade grunderna

för filmgranskningsverksamhetens utövande, att tilllämpas

från och med den 1 juli 1954;

II. godkänna följande avlöningsstat för statens biografbyrå,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

...................................... 59100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis................ 59 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 31 300

Summa kronor 150 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret

1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 150 100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret

1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 20 000 kronor.

Stockholm den 7 maj 1954.

På statsutskottets vägnar:

KARL WARD.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 112.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom, utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,

Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Leander, Alfred Nilsson, Näsström, Birger

Andersson, Ragnar Persson, Edvin Thun, Sunne, Elfving, Arrhén och

Nils Theodor Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Ward, Malmborg i Skövde, Andersson

i Malmö, Åkerström, Hoppe, fröken Elmén, herrar Johansson i Mysinge,

Widén, Jansson i Kalix, Kyling, Birke, Blidfors, fröken Vinge, fröken

Olsson och herr Svensson i Stenkyrka.

Reservationer

1) av herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Näsgård, Näsström, Birger

Andersson, Elfving, Nils Theodor Larsson, Johansson i Mysinge, Birke

och Svensson i Stenkyrka, vilka ansett,

dels att utskottets yttrande från och med det stycke på s. 28, som börjar

med orden »Beträffande den», till och med det stycke, som på s. 31 slutar

med orden »förevarande yttrande», bort ersättas med text av följande

lydelse:

»Utskottet vill beträffande denna del av förslaget inledningsvis erinra

om att ungdomsvårdskommittén i sitt år 1945 framlagda betänkande om

ungdomen och nöjeslivet (SOU 1945: 22, s. 283) behandlat förevarande

fråga och därvid ej funnit tillrådligt att föreslå införandet av två grupper

barntillåten film. Ungdomsvårdskommittén ansåg det visserligen i och för

sig önskvärt, att den film som visas för barn och ungdom anpassas efter de

ungas olika utvecklingsstadier. Samtidigt framhölls emellertid, att gränsfall

måste komma att föreligga hur än gruppindelningen gjordes och att det

inte vore säkert, att något väsentligt vore att vinna på införandet av ytterligare

en åldersgräns. Säkert vore däremot, enligt ungdoms vårdskommitténs

uppfattning, att en sådan gräns skulle medföra påtagliga svårigheter,

bland annat för den enskilda familjen, filmproducenterna och biografindustrin.

Såsom framgår av den i förevarande proposition lämnade redogörelsen

har motsvarande betänkligheter kommit till uttryck i vissa av remissyttrandena

över 1949 års filmkommittés förslag. För egen del har utskottet

icke kunnat undgå att ta intryck av den stora tveksamhet mot en kategoriklyvning

av de barntillåtna filmerna som kommit till uttryck såväl under

nämnda remissbehandling, som i pressdebatten efter propositionens avlämnande.

Angelägenheten att söka i möjligaste mån skydda barn och

ungdom mot film, som för dem kan medföra psykisk skada, har gjort det

nödvändigt att bestämma en gräns vid 15 år, under vilken ålder tillträde

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 112.

33

till vissa filmer är förbjudet. Mot bibehållandet av denna gräns har utskottet

icke något att invända. Ostridigt är doek, att denna gräns i praktiken

blivit mycket flytande på grund av svårigheten för biografpersonalen att

bedöma barnens ålder och utöva en tillnärmelsevis effektiv kontroll av förbudets

efterlevnad. Att ett införande av jämväl en lägre åldersgräns skulle

komma att fresta de barn, som tidigare fått se all slags barntillåten film,

till överträdelser av det nya förbudet får anses vara obestridligt. Samtidigt

skulle biografpersonalens kontrollbesvär ytterligare öka. Föreskrifter, vilka

med all sannolikhet kommer att leda till överträdelser, finner utskottet icke

tillrådliga. Mot den föreslagna kategoriklyvningen av barnen kan vidare

anföras, att den kan medföra ekonomiska olägenheter för biografägare på

de mindre tätorterna ute i landet; en strikt avgränsning av barnen i olika

grupper måste nämligen på dessa orter antagas komma att minska publikunderlaget

vid visandet av barntillåten film. Följden kan bli, att barnen i

stor utsträckning uteslutes från möjligheten att se film. Fn annan invändning

är enligt utskottets mening, att en differentiering av barnpubliken gör

det svårare för föräldrar med barn i olika åldersgrupper att tillsammans

med barnen besöka en biografföreställning, liksom svårighet för gemensamma

biografbesök även uppkommer för syskon i olika åldrar. Omotiverade

synes ej heller de invändningar vara — vid kommittéförslagets remissbehandling

framförda av biografägareförbundet och småskollärarinneförbundet

— att ett genomförande av två åldersgränser skulle komma att

ytterligare minska filmproducenternas villighet att satsa på produktion av

barnfilm.

På grund av det anförda har utskottet för sin del icke funnit tillräckliga

skäl att biträda förslaget om införande av alternativa åldersgränser. Enligt

utskottets mening bör man på upplysningens väg söka skapa förutsättningar

för att föräldrarna i högre grad än nu aktivt intresserar sig för valet

av barnens biograf program. Utskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten

på den upplysningsverksamhet i fråga om barn och film

som bedrives av den sedan 1948 verksamma barnfilmkommittén, sammansatt

av representanter för kvinnoorganisationer samt lärar- och målsmannasammanslutningar.

Kommitténs arbetsorgan — barnfilmjuryn — väljer

bland de barntillåtna filmerna ut sådana som kan godkännas som lämpliga

och anger tillika för vilka åldrar de olika filmerna passar. Fn tryckt lista

över godkända filmer publiceras minst två gånger om året; denna lista

sändes till skolstyrelser, biografägare och filmbolag samt sprides även inom

föreningar och bland enskilda. I tidningarna publiceras varje veckoslut en

filmruta, som anger vilka av söndagens matinéprogram som juryn kunnat

godkänna och för vilka åldrar juryn anser dem lämpliga. Lokala barnfilmkommittéer

har bildats på många platser i landet och en fritidsverksamhet

för barn i form av barnfilmklubbar håller på att växa fram. Pa grund av

vad sålunda anförts finner utskottet sig icke böra biträda det i motionen

3 — Bihang till riksdagens ''protokoll 195 6 samt. Nr 112.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 112.

II: 592 framstälida yrkandet. I konsekvens med sin här angivna ståndpunkt

kan utskottet ej heller tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag om

att knyta ytterligare en filmcensor tlil biografbyrån, enär denna personalförstärkning

synes uteslutande motiverad av den ökade arbetsbelastning

för biografbyrån, som skulle föranledas av ett genomförande av ytterligare

en åldersgräns. Utskottet vill emellertid härvid erinra om att utskottet

i sitt den 27 april 1954 dagtecknade utlåtande nr 8 under punkten 355, i

anledning av motionsvis framställda yrkanden, har tillstyrkt, att på riksstaten

för budgetåret 1954/55 upptages ett särskilt reservationsanslag till

Bidrag till barnfilmkommittén. Vid avvägningen av detta anslag har utskottet

utgått från uppfattningen, att bidraget i fråga bör utgå med 8 000

kronor för budgetår. En ytterligare förstärkning framdeles av ifrågavarande

anslagsmedel synes utskottet från de i det föregående anförda synpunkterna

väl motiverad. Utskottet förutsätter därför, att Kungl. Maj:t vid

sin prövning av anslagets storlek för budgetåret 1955/56 beaktar vad utskottet

sålunda anfört.

Departementschefen har avvisat tanken på ett totalförbud för barn i förskoleåldern

att bevista biografföreställningar liksom han ej ansett sig

kunna biträda ett inom 1949 års filmkommitté reservationsvis framfört

förslag om att barn under 7 år endast i sällskap med vuxen person sknlle

tillåtas besöka biografföreställningar. I motionen II: 593 har yrkats, att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om förnyad prövning

av frågan om förskolebarnens biografbesök med sikte på ett stadgande

av sistnämnda innebörd.

Utskottet vill icke bestrida, att vissa skäl för ett sådant stadgande kan

anföras. Flertalet barnpsykologer torde sålunda vara ense om att barn i

förskoleåldern knappast har något utbyte av film men lätt kan ta skada

av enskilda skrämmande filminslag. Utskottet anser det därför vara till

gagn för barnen i angivna åldersgrupp, att deras biografbesök uppskjutes.

Det torde emellertid enligt utskottets mening icke böra vara samhällets

uppgift att här ingripa genom reglerande föreskrifter, utan det synes böra

vara de enskilda hemmens sak att avgöra, huruvida ett barn nått en sådan

mognad, att det utan men kan tillåtas att besöka en biografföreställning.

Även här framstår det som önskvärt, att föräldraopinionen genom lämpliga

former av upplysning påverkas till ökad ansvarskänsla på detta viktiga

område av barnens fritidssysselsättningar. Utskottet, som i detta sammanhang

vill erinra om sin nyss lämnade redogörelse för barnfilmkommitténs

verksamhet, har därför icke funnit ett stadgande av den i motionen

angivna innebörden vara påkallat och föreslår förty, att motionen icke föranleder

någon riksdagens åtgärd. Utskottet vill i detta sammanhang fästa

uppmärksamheten på att ett mera allmänt införande av televisionen i vårt

land kan komma att göra alla förbudsföreskrifter i fråga om barn och filmvisningar

tämligen illusoriska.

Vad i propositionen anförts och föreslagits i fråga om inrättande av ett

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 11%. 35

granskningsråd, om höjning av vissa censorsarvoden samt om grunderna

för en revision av filmgranskningstaxan har inte givit utskottet anledning

till erinran. Utformningen av departementsförslaget om ändring i vissa

delar av biografförordningen har ej föranlett utskottet till erinran i vidare

mån än att i paragraferna 3, 5, 6 och 7, såvitt desamma angår barntillåten

film och barns tillträde till biografföreställningar, bör vidtagas de ändringar

som föranledes av utskottets avståndstagande från förslaget om

alternativa åldersgränser.

Vid bifall till utskottets avstyrkande av förslaget om anställandet av

ytterligare en filmcensor torde det för nästa budgetår beräknade avlöningsanslaget

till biografbyrån kunna begränsas till (150100 — 16 000 =)

134 100 kronor, varjämte under enahanda förutsättning bör vidtagas den

ändring i den föreslagna avlöningsstaten, som framgår av utskottets efterföljande

hemställan. Mot beräkningen av omkostnadsanslaget till biografbyrån

har utskottet icke något att erinra. Utskottet tillstyrker vidare bifall

till de i propositionen framställda förslag, vilka icke särskilt berörts i utskottets

förevarande yttrande.»

dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

samt med avslag å motionerna II: 592 och II: 593,

I. förklara, att riksdagen vid granskning av de i statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för den 12 februari

1954 förordade ändrade grunderna för filmgranskningsverksamhetens

utövande, att tillämpas från och med den

1 juli 1954, icke funnit anledning till annan erinran än vad

i utskottets utlåtande angivits;

II. godkänna följande avlöningsstat för statens biografbyrå,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1954/55:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

...................................... 59 100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis................ 43 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal . . 500

4. Rörligt tillägg, förslagsvis .... . ............. 31 300

Summa kronor 134 100

III. till Statens biografbyrå: Avlöningar för budgetåret

1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 134 100 kronor;

IV. till Statens biografbyrå: Omkostnader för budgetåret

1954/55 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 20 000 kronor.»

2) av herr Widén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1954:309 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående anslag för budgetåret 1954/55 till statens biografbyrå in. in. a1 i texten