Utlåtande i anledning av väckta motioner om samtrafik mellan statens järnvägar och de enskilda bussföretagen i Norrland.
1954-11-16 · 4 sidor
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1954:170, Utlåtande i anledning av väckta motioner om samtrafik mellan statens järnvägar och de enskilda bussföretagen i Norrland.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Statsutskottets utlåtande nr 170.
Nr 170.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om samtrafik mellan
statens järnvägar och de enskilda bussföretagen i
Norrland.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Axel Andersson och Näslund (I: 88) och den andra inom andra kammaren
av herr Anderson i Sundsvall m. fl. (II: 170), har hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening uttala det
önskvärda i att även statens järnvägars buss- och järnvägstrafik inordnas
i den av enskilda bussföretag och postverket redan genomförda samtrafiken
i Norrland.
Såsom motivering för sitt förslag ha motionärerna anfört följande.
Den av Kungl. Maj :t tillsatta kommittén för norrlandskustens trafik avgav
i slutet av förra året sitt betänkande. Enligt direktiven skulle kommittén
undersöka om inte buss- och lastbilstrafiken i det norrländska kustlandet
från Sundsvall till Haparanda borde organiseras under statlig ledning. Kommittén
kom till det resultatet att ett förstatligande f. n. inte kan anses aktuellt.
Utredningen visar nämligen att en samordning av trafiken i stor utsträckning
redan ägt rum i fråga om busstrafiken och pågår beträffande lastbilstrafiken.
Kommittén framhåller också, att i fråga om busstrafiken ytterligare
förbättringar kan åstadkommas av de privata företagen i samarbete
med statens järnvägar. Den samordning, som redan skett, har tillkommit
på initiativ från de enskilda trafikutövarnas sida och bl. a. medfört, att trafikanter
på sträckan Sundsvall—Luleå med anslutning från det inre av Norrland
kan få lösa biljett direkt från avreseorten med tillämpande av zontaxa
enligt samma grunder som vid resa tredje klass med SJ. Samtidigt har också
skett en överenskommelse om samordning av tidtabellerna. Ett särskilt avräkningskontor
svarar för de ekonomiska uppgörelserna mellan de olika
bussföretagen. Organisationen har fungerat synnerligen väl, trafikanterna
har fått billigare resemöjligheter och bättre service, och trafikutövarna har
kunnat konstatera ett avsevärt uppsving i trafiken.
Till denna samtrafik mellan de enskilda bussföretagen har också postverket,
som driver åtskilliga busslinjer i Norrland, anslutit sig. En part har
emellertid ställt sig utanför, nämligen SJ, som dock vid planeringen av den
direkta busslinjen Sundsvall—Haparanda visade stort intresse (bl. a. genom
inrättande av s. k. spårlösa stationer) för att själv ta hand om trafiken på
denna sträcka. De trafikanter, som är hänvisade att använda SJ:s bussar,
har således alltjämt ingen möjlighet att utnyttja de fördelar samtrafiken
mellan bussföretagen i övrigt erbjuder. Ett sådant förhållande är naturligtvis
mycket beklagligt och ger anledning till jämförelser, som icke utfaller
till SJ:s fördel. Det måste nämligen synas trafikanterna egendomligt, att de
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 170.
7
hos enskilda företag i samarbete med postverket kan, trots kanske flera bussbyten,
få köpa direktbiljett till zontaxepris, medan de, om de t. ex. åker med
postverkets diligens och sedan skall byta till SJ :s trafikmedel, först måste
köpa biljett för den sträcka postverket svarar för och sedan ny biljett —
och då på nytt börja i botten av taxan — för den sträcka SJ svarar för.
Vid de underhandlingar, som förts med SJ angående samtrafik med de
norrländska bussföretagen, uppges SJ som villkor ha ställt, att SJ skall ha
fullt betalt för sin del av färdsträckan. Nedsättningen i biljettpriset skulle
alltså helt falla på de enskilda bussföretagen (i vissa fall även postverket).
Bussföretagen, som menat att biljettinkomsten skulle delas efter antalet
färdkilometer, har av lättförklarliga skäl icke kunnat godtaga SJ:s villkor.
I det järnvägsfattiga men milrika Norrland har busstrafiken fått en betydelse,
som knappast kan överskattas. Det är ett gott betyg åt dess utövare,
att den trots många gånger synnerligen dåliga vägar och mycket svåra väderleksförhållanden
i stort" sett upprätthålles utan avbrott och förseningar. De
långa avstånden gör dock resorna dyra. En bussresa kombinerad med järnvägsresa
till t. ex. Stockholm betyder en stor utgift. En samordning av bussoch
järnvägstaxorna skulle därför innebära en välkommen lättnad och medverka
till förbättring av kontakten mellan Norrland och de sydligare delarna
av landet.
Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttrande avgivits av järnvägsstyrelsen, som anfört följande.
Järnvägsstyrelsen vill inledningsvis erinra om att liknande synpunkter på
frågan om samtrafik järnväg—bil anförts i motionerna II: 176 och 11:353
till årets riksdag, över vilken senare motion styrelsen redan avgivit yttrande.
Såsom däri framhållits torde frågan om taxemässig samtrafik järnväg—-billinje
komina att behandlas av 1948 års järnvägstaxekommitté. I direktiven
för denna kommittés arbete, där norrlandskommitténs olika förslag omnämnas,
framhålles att innan ställning tages till nämnda förslag i frågor, som
beröra statens järnvägars taxor, torde det närmare böra utredas bl. a. i vad
mån förslagen kunna vara järnvägsekonomiskt berättigade. Järnvägsstyrelsen
har därför intagit den ståndpunkten att 1948 års järnvägstaxekommittés
ställningstagande i frågan om taxemässig samtrafik järnväg—billinje bör
avvaktas, innan konkreta åtgärder för åstadkommande av sådan samtrafik
vidtagas. Så torde också enligt styrelsens mening böra ske i fråga om den nu
ifrågasatta samtrafiken mellan statens järnvägars järnvägs- och busslinjer
och de enskilda bussföretagen i Norrland.
Vad angår den mera begränsade frågan om önskvärdheten av att statens
järnvägars billinjer deltaga i taxemässig samtrafik med norrlandskustens
billinjer, vill styrelsen erinra om att statens järnvägars busstrafik i Norrland
är av relativt ringa omfattning i förhållande till övrig där befintlig
busstrafik och att densamma till ytterst ringa del berör den vägsträcka å
vilken den enskilda busstrafiken Luleå—Sundsvall framiföres. Den enda
längre statens järnvägars busslinje, som har direkt kontakt med de samtrafikerande
enskilda busslinjerna på norrlandskusten, är linjen Umeå—
Lycksele Sorsele. Den förfrågan angående eventuell anslutning till norrlandskustens
samtrafiksystem, som för någon tid sedan under band framfördes
av de enskilda bussföretagen, avsåg endast statens järnvägars busslinjesträcka
Umeå -Lycksele och främst trafiken till och från Lycksele stad.
Atl statens järnvägar därvid avböjde berodde på alt frågan om samtrafik
mellan statens järnvägars busslinjer och enskilda busslinjer utgör en integrerande
del av del större problemet om samtrafiken järnväg bil, vilken
som man nämnts är föremål för särskild utredning. Styrelsen vill i detta
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Statsutskottets utlåtande nr 170.
sammanhang nämna att statens järnvägar av samma skäl icke infört taxemässig
samtrafik mellan statens järnvägars busslinjer och järnvägslinjer —
billinjen övertorneå—Pajala, som från början tillkommit som ett substitut
för järnväg, har dock samma ställning i samtrafikhänseende som en statens
järnvägars järnvägslinje. Taxemässig samtrafik förekommer således ej heller
mellan statens järnvägars busslinje Umeå—Lycksele/Sorsele och den korsande
nord—sydgående järnvägslinjen. Detta var ytterligare ett skäl varför
förslaget om samtrafik med den enskilda busslinjen i kustlandet icke ansågs
böra genomföras i nuvarande läge.
I anslutning till motionärernas uttalande att »de trafikanter, som är hänvisade
att använda SJ:s bussar har---ingen möjlighet att utnyttja de
fördelar samtrafiken mellan bussföretagen i övrigt erbjuder» samt att »ett
sådant förhållande är naturligtvis mycket beklagligt och ger anledning till
jämförelser, som icke utfaller till SJ:s fördel», anser sig styrelsen böra erinra
om de åtgärder, som från statens järnvägars sida vidtagits under senare år
på persontaxeområdet, vilka förbilligat järnvägsresor till och från samt inom
Norrland. Resor på långa avstånd ha sålunda i jämförelse med tidigare avsevärt
förbilligats genom införandet av tur- och returbiljetter på alla resavstånd
fr. o. m. 1 maj 1951 (tidigare förekom tur- och returbiljetter endast
på avstånd om högst 496 km) samt genom införandet fr. o. m. 1 maj 1952
på försök av semesterbiljetter med 25 procents rabatt på tur- och returbiljettpriset.
För resor inom Norrland ha vidare fr. o. in. 1 maj 1952 på försök
införts billiga s. k. endagsbiljetter i vissa stationsrelationer på järnväg, till
vilka biljetter någon motsvarighet icke torde finnas vid de enskilda bussföretagen.
Sådana endagsbiljetter gälla för resa fram och åter på järnväg samma dag
till pris som för enkel biljett. De tillhandahållas på resavstånd över 40 km
och innebära på resavstånd över 60 km en rabatt i förhållande till vanligt
tur- och returpris av omkring 40 procent. Det må erinras om att önskemål
om billigare resor på linjer, vilka förbinda glesbebyggda områden med en
tätort, framförts av norrlandskommittén i dess betänkande angående transportförhållandena
i Norrland (SOU 1946: 84). I remissyttrandet häröver uttalade
järnvägsstyrelsen bl. a., att styrelsen vore villig taga under övervägande
att i sådana relationer, där avstånden vore särskilt långa eller där
det eljest vore motiverat, medgiva fram- och återresa samma dag till enkelt
biljettpris. Järnvägstaxekommittén, som anknöt till vad som anförts av
norrlandskommittén och järnvägsstyrelsen, föreslog järnvägsstyrelsen i skrivelse
den 17 mars 1952, att endagsbiljetter på försök skuile införas till ett
antal lämpliga huvudorter inom de fyra nordligaste länen. På förslag av
järnvägstaxekommittén beslöts, att biljetterna skulle tillhandahållas i stationsförbindelser
över 40 km. För närvarande äro endagsbiljetter införda för
resor till följande orter i Norrland: Östersund, Sveg, Strömsund, Vilhelmina,
Lycksele och Arvidsjaur. Av hittillsvarande erfarenheter av endagsbiljettförsäljningen
i Norrland synes framgå att, åtminstone på något längre sikt,
det icke är osannolikt, att dessa på försök inrättade endagsbiljetter i flera
fall komma att framstå som företagsekonomiskt väl motiverade. Järnvägsstyrelsen
överväger nu på förslag av järnvägstaxekommittén att utsträcka
försöksområdet för endagsbiljetter till ytterligare huvudorter i övre och mellersta
Norrland, bl. a. till vissa residensstäder. Genom en sådan åtgärd skulle
allt flera resenärer i dessa delar av Norrland få väsentligt utökade möjligheter
till billiga resor till olika administrativa eller kommersiella centra.
Under åberopande av vad i det föregående anförts bar järnvägsstyrelsen
hemställt, att statsutskottet måtte avstyrka motionerna i fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 170.
9
Utskottet vill inledningsvis erinra om att en fråga av principiellt samma
innebörd som den förevarande upptagits i de jämväl vid årets riksdag väckta
motionerna I: 160 och II: 353, vari bl. a. hemställts om en skyndsam utredning
av möjligheterna till införande av genomgående zontariffberäkning
mellan statens järnvägar å ena sidan och postverkets och statens järnvägars
busslinjer å den andra. I sitt över motionerna avgivna och sedermera
av riksdagen godkända utlåtande nr 13 sade sig allmänna beredningsutskottet
finna de av motionärerna framförda önskemålen förtjäna det största
beaktande från statsmakternas sida. Det vore enligt utskottets uppfattning
en angelägenhet av stor vikt att i trafikhänseende missgynnade delar av
landet, enkannerligen norrlandslänen, finge sina berättigade önskemål om
billigare och mera rationellt samordnade transporter tillgodosedda utan
större tidsutdräkt. Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i ett remissyttrande
anfört om 1948 års järnvägstaxekommitté fann emellertid utskottet
lämpligt att resultatet av taxekommitténs arbete avvaktades, innan vidare
åtgärder i motionernas syfte vidtoges. Utskottet hemställde därför att motionerna
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Statsutskottet önskar nu för sin del understryka den stora betydelse som
frågan om taxemässig samtrafik mellan järnväg och omnibus äger icke
minst för Norrlands befolkning. Detta beror självfallet därpå, att så stor
del av befolkningen är hänvisad till att för sina resor alltid i första hand
anlita något bussföretag. Ehuru från järnvägsstyrelsens sida under senare
år vidtagits flera åtgärder som förbilligat själva järnvägsresorna till och
från samt inom Norrland, framstår därför alltjämt en lösning i positiv riktning
av nyssnämnda jämväl i motionerna 1:88 och 11:170 berörda samtrafikfråga
som ett angeläget önskemål. Då emellertid, såsom av det föregående
framgår, detta spörsmål f. n. är under utredning av 1948 års järnvägstaxekommitté,
finner utskottet icke anledning föreligga för riksdagen
att i anledning av motionerna I: 88 och II: 170 göra någon särskild hänvändelse
till Kungl. Maj :t. Utskottet vill dock framhålla vikten av att det åt
järnvägstaxekommittén lämnade utredningsuppdraget slutföres med största
möjliga skyndsamhet.
Under åberopande härav hemställer utskottet,
att motionerna I: 88 och II: 170 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 november 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 171.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.