Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om samtrafik mellan statens järnvägar och de enskilda bussföretagen i Norrland.

1954-11-16 · 4 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1954:170, Utlåtande i anledning av väckta motioner om samtrafik mellan statens järnvägar och de enskilda bussföretagen i Norrland.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 170.

Nr 170.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om samtrafik mellan

statens järnvägar och de enskilda bussföretagen i

Norrland.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Axel Andersson och Näslund (I: 88) och den andra inom andra kammaren

av herr Anderson i Sundsvall m. fl. (II: 170), har hemställts att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening uttala det

önskvärda i att även statens järnvägars buss- och järnvägstrafik inordnas

i den av enskilda bussföretag och postverket redan genomförda samtrafiken

i Norrland.

Såsom motivering för sitt förslag ha motionärerna anfört följande.

Den av Kungl. Maj :t tillsatta kommittén för norrlandskustens trafik avgav

i slutet av förra året sitt betänkande. Enligt direktiven skulle kommittén

undersöka om inte buss- och lastbilstrafiken i det norrländska kustlandet

från Sundsvall till Haparanda borde organiseras under statlig ledning. Kommittén

kom till det resultatet att ett förstatligande f. n. inte kan anses aktuellt.

Utredningen visar nämligen att en samordning av trafiken i stor utsträckning

redan ägt rum i fråga om busstrafiken och pågår beträffande lastbilstrafiken.

Kommittén framhåller också, att i fråga om busstrafiken ytterligare

förbättringar kan åstadkommas av de privata företagen i samarbete

med statens järnvägar. Den samordning, som redan skett, har tillkommit

på initiativ från de enskilda trafikutövarnas sida och bl. a. medfört, att trafikanter

på sträckan Sundsvall—Luleå med anslutning från det inre av Norrland

kan få lösa biljett direkt från avreseorten med tillämpande av zontaxa

enligt samma grunder som vid resa tredje klass med SJ. Samtidigt har också

skett en överenskommelse om samordning av tidtabellerna. Ett särskilt avräkningskontor

svarar för de ekonomiska uppgörelserna mellan de olika

bussföretagen. Organisationen har fungerat synnerligen väl, trafikanterna

har fått billigare resemöjligheter och bättre service, och trafikutövarna har

kunnat konstatera ett avsevärt uppsving i trafiken.

Till denna samtrafik mellan de enskilda bussföretagen har också postverket,

som driver åtskilliga busslinjer i Norrland, anslutit sig. En part har

emellertid ställt sig utanför, nämligen SJ, som dock vid planeringen av den

direkta busslinjen Sundsvall—Haparanda visade stort intresse (bl. a. genom

inrättande av s. k. spårlösa stationer) för att själv ta hand om trafiken på

denna sträcka. De trafikanter, som är hänvisade att använda SJ:s bussar,

har således alltjämt ingen möjlighet att utnyttja de fördelar samtrafiken

mellan bussföretagen i övrigt erbjuder. Ett sådant förhållande är naturligtvis

mycket beklagligt och ger anledning till jämförelser, som icke utfaller

till SJ:s fördel. Det måste nämligen synas trafikanterna egendomligt, att de

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170.

7

hos enskilda företag i samarbete med postverket kan, trots kanske flera bussbyten,

få köpa direktbiljett till zontaxepris, medan de, om de t. ex. åker med

postverkets diligens och sedan skall byta till SJ :s trafikmedel, först måste

köpa biljett för den sträcka postverket svarar för och sedan ny biljett —

och då på nytt börja i botten av taxan — för den sträcka SJ svarar för.

Vid de underhandlingar, som förts med SJ angående samtrafik med de

norrländska bussföretagen, uppges SJ som villkor ha ställt, att SJ skall ha

fullt betalt för sin del av färdsträckan. Nedsättningen i biljettpriset skulle

alltså helt falla på de enskilda bussföretagen (i vissa fall även postverket).

Bussföretagen, som menat att biljettinkomsten skulle delas efter antalet

färdkilometer, har av lättförklarliga skäl icke kunnat godtaga SJ:s villkor.

I det järnvägsfattiga men milrika Norrland har busstrafiken fått en betydelse,

som knappast kan överskattas. Det är ett gott betyg åt dess utövare,

att den trots många gånger synnerligen dåliga vägar och mycket svåra väderleksförhållanden

i stort" sett upprätthålles utan avbrott och förseningar. De

långa avstånden gör dock resorna dyra. En bussresa kombinerad med järnvägsresa

till t. ex. Stockholm betyder en stor utgift. En samordning av bussoch

järnvägstaxorna skulle därför innebära en välkommen lättnad och medverka

till förbättring av kontakten mellan Norrland och de sydligare delarna

av landet.

Över motionerna har, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttrande avgivits av järnvägsstyrelsen, som anfört följande.

Järnvägsstyrelsen vill inledningsvis erinra om att liknande synpunkter på

frågan om samtrafik järnväg—bil anförts i motionerna II: 176 och 11:353

till årets riksdag, över vilken senare motion styrelsen redan avgivit yttrande.

Såsom däri framhållits torde frågan om taxemässig samtrafik järnväg—-billinje

komina att behandlas av 1948 års järnvägstaxekommitté. I direktiven

för denna kommittés arbete, där norrlandskommitténs olika förslag omnämnas,

framhålles att innan ställning tages till nämnda förslag i frågor, som

beröra statens järnvägars taxor, torde det närmare böra utredas bl. a. i vad

mån förslagen kunna vara järnvägsekonomiskt berättigade. Järnvägsstyrelsen

har därför intagit den ståndpunkten att 1948 års järnvägstaxekommittés

ställningstagande i frågan om taxemässig samtrafik järnväg—billinje bör

avvaktas, innan konkreta åtgärder för åstadkommande av sådan samtrafik

vidtagas. Så torde också enligt styrelsens mening böra ske i fråga om den nu

ifrågasatta samtrafiken mellan statens järnvägars järnvägs- och busslinjer

och de enskilda bussföretagen i Norrland.

Vad angår den mera begränsade frågan om önskvärdheten av att statens

järnvägars billinjer deltaga i taxemässig samtrafik med norrlandskustens

billinjer, vill styrelsen erinra om att statens järnvägars busstrafik i Norrland

är av relativt ringa omfattning i förhållande till övrig där befintlig

busstrafik och att densamma till ytterst ringa del berör den vägsträcka å

vilken den enskilda busstrafiken Luleå—Sundsvall framiföres. Den enda

längre statens järnvägars busslinje, som har direkt kontakt med de samtrafikerande

enskilda busslinjerna på norrlandskusten, är linjen Umeå—

Lycksele Sorsele. Den förfrågan angående eventuell anslutning till norrlandskustens

samtrafiksystem, som för någon tid sedan under band framfördes

av de enskilda bussföretagen, avsåg endast statens järnvägars busslinjesträcka

Umeå -Lycksele och främst trafiken till och från Lycksele stad.

Atl statens järnvägar därvid avböjde berodde på alt frågan om samtrafik

mellan statens järnvägars busslinjer och enskilda busslinjer utgör en integrerande

del av del större problemet om samtrafiken järnväg bil, vilken

som man nämnts är föremål för särskild utredning. Styrelsen vill i detta

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 170.

sammanhang nämna att statens järnvägar av samma skäl icke infört taxemässig

samtrafik mellan statens järnvägars busslinjer och järnvägslinjer —

billinjen övertorneå—Pajala, som från början tillkommit som ett substitut

för järnväg, har dock samma ställning i samtrafikhänseende som en statens

järnvägars järnvägslinje. Taxemässig samtrafik förekommer således ej heller

mellan statens järnvägars busslinje Umeå—Lycksele/Sorsele och den korsande

nord—sydgående järnvägslinjen. Detta var ytterligare ett skäl varför

förslaget om samtrafik med den enskilda busslinjen i kustlandet icke ansågs

böra genomföras i nuvarande läge.

I anslutning till motionärernas uttalande att »de trafikanter, som är hänvisade

att använda SJ:s bussar har---ingen möjlighet att utnyttja de

fördelar samtrafiken mellan bussföretagen i övrigt erbjuder» samt att »ett

sådant förhållande är naturligtvis mycket beklagligt och ger anledning till

jämförelser, som icke utfaller till SJ:s fördel», anser sig styrelsen böra erinra

om de åtgärder, som från statens järnvägars sida vidtagits under senare år

på persontaxeområdet, vilka förbilligat järnvägsresor till och från samt inom

Norrland. Resor på långa avstånd ha sålunda i jämförelse med tidigare avsevärt

förbilligats genom införandet av tur- och returbiljetter på alla resavstånd

fr. o. m. 1 maj 1951 (tidigare förekom tur- och returbiljetter endast

på avstånd om högst 496 km) samt genom införandet fr. o. m. 1 maj 1952

på försök av semesterbiljetter med 25 procents rabatt på tur- och returbiljettpriset.

För resor inom Norrland ha vidare fr. o. in. 1 maj 1952 på försök

införts billiga s. k. endagsbiljetter i vissa stationsrelationer på järnväg, till

vilka biljetter någon motsvarighet icke torde finnas vid de enskilda bussföretagen.

Sådana endagsbiljetter gälla för resa fram och åter på järnväg samma dag

till pris som för enkel biljett. De tillhandahållas på resavstånd över 40 km

och innebära på resavstånd över 60 km en rabatt i förhållande till vanligt

tur- och returpris av omkring 40 procent. Det må erinras om att önskemål

om billigare resor på linjer, vilka förbinda glesbebyggda områden med en

tätort, framförts av norrlandskommittén i dess betänkande angående transportförhållandena

i Norrland (SOU 1946: 84). I remissyttrandet häröver uttalade

järnvägsstyrelsen bl. a., att styrelsen vore villig taga under övervägande

att i sådana relationer, där avstånden vore särskilt långa eller där

det eljest vore motiverat, medgiva fram- och återresa samma dag till enkelt

biljettpris. Järnvägstaxekommittén, som anknöt till vad som anförts av

norrlandskommittén och järnvägsstyrelsen, föreslog järnvägsstyrelsen i skrivelse

den 17 mars 1952, att endagsbiljetter på försök skuile införas till ett

antal lämpliga huvudorter inom de fyra nordligaste länen. På förslag av

järnvägstaxekommittén beslöts, att biljetterna skulle tillhandahållas i stationsförbindelser

över 40 km. För närvarande äro endagsbiljetter införda för

resor till följande orter i Norrland: Östersund, Sveg, Strömsund, Vilhelmina,

Lycksele och Arvidsjaur. Av hittillsvarande erfarenheter av endagsbiljettförsäljningen

i Norrland synes framgå att, åtminstone på något längre sikt,

det icke är osannolikt, att dessa på försök inrättade endagsbiljetter i flera

fall komma att framstå som företagsekonomiskt väl motiverade. Järnvägsstyrelsen

överväger nu på förslag av järnvägstaxekommittén att utsträcka

försöksområdet för endagsbiljetter till ytterligare huvudorter i övre och mellersta

Norrland, bl. a. till vissa residensstäder. Genom en sådan åtgärd skulle

allt flera resenärer i dessa delar av Norrland få väsentligt utökade möjligheter

till billiga resor till olika administrativa eller kommersiella centra.

Under åberopande av vad i det föregående anförts bar järnvägsstyrelsen

hemställt, att statsutskottet måtte avstyrka motionerna i fråga.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 170.

9

Utskottet vill inledningsvis erinra om att en fråga av principiellt samma

innebörd som den förevarande upptagits i de jämväl vid årets riksdag väckta

motionerna I: 160 och II: 353, vari bl. a. hemställts om en skyndsam utredning

av möjligheterna till införande av genomgående zontariffberäkning

mellan statens järnvägar å ena sidan och postverkets och statens järnvägars

busslinjer å den andra. I sitt över motionerna avgivna och sedermera

av riksdagen godkända utlåtande nr 13 sade sig allmänna beredningsutskottet

finna de av motionärerna framförda önskemålen förtjäna det största

beaktande från statsmakternas sida. Det vore enligt utskottets uppfattning

en angelägenhet av stor vikt att i trafikhänseende missgynnade delar av

landet, enkannerligen norrlandslänen, finge sina berättigade önskemål om

billigare och mera rationellt samordnade transporter tillgodosedda utan

större tidsutdräkt. Med hänsyn till vad järnvägsstyrelsen i ett remissyttrande

anfört om 1948 års järnvägstaxekommitté fann emellertid utskottet

lämpligt att resultatet av taxekommitténs arbete avvaktades, innan vidare

åtgärder i motionernas syfte vidtoges. Utskottet hemställde därför att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Statsutskottet önskar nu för sin del understryka den stora betydelse som

frågan om taxemässig samtrafik mellan järnväg och omnibus äger icke

minst för Norrlands befolkning. Detta beror självfallet därpå, att så stor

del av befolkningen är hänvisad till att för sina resor alltid i första hand

anlita något bussföretag. Ehuru från järnvägsstyrelsens sida under senare

år vidtagits flera åtgärder som förbilligat själva järnvägsresorna till och

från samt inom Norrland, framstår därför alltjämt en lösning i positiv riktning

av nyssnämnda jämväl i motionerna 1:88 och 11:170 berörda samtrafikfråga

som ett angeläget önskemål. Då emellertid, såsom av det föregående

framgår, detta spörsmål f. n. är under utredning av 1948 års järnvägstaxekommitté,

finner utskottet icke anledning föreligga för riksdagen

att i anledning av motionerna I: 88 och II: 170 göra någon särskild hänvändelse

till Kungl. Maj :t. Utskottet vill dock framhålla vikten av att det åt

järnvägstaxekommittén lämnade utredningsuppdraget slutföres med största

möjliga skyndsamhet.

Under åberopande härav hemställer utskottet,

att motionerna I: 88 och II: 170 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 171.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.