Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i sgfte att göra statsbidragen till kommunerna värdebeständiga.

1954-11-16 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1954:178, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i sgfte att göra statsbidragen till kommunerna värdebeständiga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 178.

1

Mr 178.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i sgfte

att göra statsbidragen till kommunerna värdebeständiga.

(3:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar

Lundström och Sundelin (1:318) och den andra inom andra kammaren

av herr Nordkvist i Kalmar m. fl. (II: 399), har hemställts, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj :t begära en utredning om frågan på vilket sätt

utgående statsbidrag till kommuner kan göras värdebeständiga.

I motionerna anförs bl. a. följande.

Relationerna mellan stat och kommun har de senaste åren aktualiserats

i olika sammanhang. Så har skett bland annat genom allmänna statsbidragsutredningens

betänkande, SOU 1952: 44, som närmast sysslat med statsbidragsgivningens

tekniska sida. Remissinstanserna har på det hela taget

uttalat sig välvilligt om betänkandets huvudsyfte, att förenkla det kamerala

och administrativa förfarandet och lätta på den detalj kontroll från statens

sida över kommunerna, som det nuvarande statsbidragssystemet innebär.

Utredningens rent tekniska karaktär har emellertid gjort, att man blott

snuddat vid andra lika viktiga sidor av de statskommunala relationerna.

Dit hör frågan om statsbidragens realvärde. Såvitt man kan förstå, har

allmänna statsbidragsutredningen icke till uppgift att ägna detta problem

någon speciell uppmärksamhet. Frågan är dock ytterst betydelsefull. Grunderna

för statsbidragsgivningen har i allmänhet fastställts för relativt länge

sedan, och konstruktionen har lett till att bidragen genom inflationen kommit

att avsevärt minska i värde. Inte minst har så blivit fallet, då bidragen

knutits till förhållandet mellan skattekronor och invånarantal i kommunen.

Genom att skattegradering av statsbidragen blivit alltmera vanlig, har sålunda

den ursprungligen avsedda kostnadsfördelningen mellan staten och

kommunerna förskjutits starkt till kommunernas nackdel även beträffande

mycket kostnadskrävande verksamhetsformer.

Motionärerna uttalar, att det mest framträdande exemplet därpå är kommunernas

bidrag till folkpensionskostnaderna och återger vissa uttalanden,

som närmare belyser denna fråga. I fortsättningen anförs följande.

En liknande urholkning kan påvisas även beträffande skolmåltiderna.

Ett talande exempel utgör en norbottenskommuns andel i kostnaderna för

skolmåltidsverksamheten. För läsåret 1946/47, då barnbespisningen i kommunen

redan var genomförd i full utsträckning, uppgick kommunens andel

i kostnaderna till ca 62 000 kr., statens till ca 197 000 kr. För läsåret 1951/52

hade dessa tal ändrats till resp. 187 000 och 183 000 kr. Under samma tid

1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 6 saml. Nr 178.

opaginerad Kontrollera mot PDF

•2

Statsutskottets utlåtande nr 178.

hade, trots förbättrat skatteunderlag, den kommunala andelen av kostnaderna

stigit från 44,5 till 95,5 öre per skattekrona.

Invändningen att frågan om balansen i de ekonomiska relationerna mellan

stat och kommun löses, om statsbidragsutredningens förslag att endast

ett fåtal statsbidrag skall kvarstå går igenom, är diskutabel. Flera remissinstanser

har sålunda uttalat farhågor för att det särskilda råd, som enligt

utredningen i samråd med statskontoret skulle utreda frågan om storleken

per år av det allmänna statsbidraget, kan få svårt att hävda sig i ansträngda

statsfinansiella lägen. Landskommunernas förbunds styrelse yttrar härom:

»Styrelsen anser det sålunda uteslutet att ur kommunala synpunkter

godtaga den av utredningen föreslagna metoden för bestämning av det sammanlagda

belopp, som varje år skall utgå i allmänt statsbidrag. Trots de

garantier utredningen här sökt skapa måste enligt styrelsens mening stora

risker förefinnas för att det avsevärda belopp, varom här är fråga, skall

komma till användning i den statliga budgeten . . .

Svenska stadsförbundets styrelse är också inne på frågan om det nya fördelningssystemet

med ett allmänt driftbidrag när man i ett yttrande över

utredningens betänkande säger att »statsmyndigheterna ges genom det nya

systemet större möjligheter att göra obefogade nedskärningar av de utgående

statsbidragen.»

Det torde, såsom framgår av bl. a. ovanstående exempel och resonemang,

vara betydelsefullt även från statsfinansiell synpunkt att större reda och

säkrare garantier skapas beträffande de ekonomiska relationerna mellan

stat och kommun.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, statskontoret och allmänna statsbidragsutredningen avgivit

yttranden.

Statskontoret har anfört följande.

Såsom i motionerna erinras har allmänna statsbidragsutredningen i ett

den 1 december 1952 avgivet betänkande (SOU 1952: 44) framlagt förslag till

en genomgripande omläggning av de statliga driftbidragen till primärkommunerna,

innebärande bl. a. att flertalet av de speciella bidragen skulle ersättas

av ett allmänt statsbidrag. Med hänsyn till de invändningar, som vid

remissbehandlingen riktats mot förslaget i fråga, har enligt Kungi. Maj :ts

beslut den 20 november 1953 åt allmänna statsbidragsutredningen uppdragits

att verkställa en ytterligare överarbetning av frågan om den ändamålsenliga

utformningen av systemet för de statliga driftbidragen till kommunerna.

Härvid har utredningen enligt direktiven att bland annat tillse, att

fördelningsgrunderna för ett allmänt bidrag avvägas så, att de förändringar

av skattesatserna i kommunerna, som kunna följa av övergången till ett

nytt system, hållas inom snäva gränser. Uppmärksamhet skall vidare ägnas

åt frågan om det allmänna statsbidragets anpassning till framtida förändringar

i den kommunala verksamhetens omfattning.

Av vad sålunda anförts lärer framgå, att allmänna statsbidragsutredningen

vid sina fortsatta undersökningar icke torde kunna undgå att upptaga

de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun till närmare granskning.

Vid angivna förhållande kunna enligt statskontorets mening ytterligare

åtgärder för tillgodoseende av syftet med förevarande motioner icke för närvarande

anses påkallade. Ämbetsverket föreslår därför, att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 178. 3

Allmänna statsbidragsutredningens yttrande bifogas detta utlåtande (Bilaga).

Utskottet har vidare hemställt om och mottagit yttranden över motionerna

från styrelserna för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund.

Landstingsförbundets styrelse har anfört följande.

Den fråga, som beröres i de föreliggande motionerna, har sedan länge varit

föremål för förbundsstyrelsens uppmärksamhet. I samma mån som penningvärdet

försämrats, ha de statliga bidragen, vilka i regel maximerats till

visst belopp, fått allt mindre betydelse i landstingens ekonomi. Det är naturligt,

att denna utveckling med bekymmer följts av landstingen och landstingsförbundet.

Många äro också de framställningar, som förbundet i olika

sammanhang gjort till Kungl. Maj :t för att i någon mån söka återställa

den tidigare kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen. Dessa

hava emellertid alla stupat på den grund, alt det statsfinansiella läget aldrig

ansetts tillåta en anpassning av statsbidragen till det försämrade penningvärdet.

Det är framför allt på den slutna sjukvårdens område, som statsbidragen

släpat efter. Några exempel må anföras till belysande av det anförda. När

statsbidrag till vården av kroniskt sjuka infördes år 1927, fixerades statsbidraget

till driften till 90 öre per dag. Under de år, som gått sedan dess,

har det statliga driftbidraget höjts till 1:50 kr per dag, d. v. s. med 2/3, medan

dagkostnaden stigit från ca 3 kr till ca 18 kr, d. v. s. sexdubblats. Till

medicinska barnavdelningar vid lasarett beslöts statsbidrag år 1939, varvid

driftbidraget fastställdes till 2 kr per dag. Detta bidrag har sedan dess stått

oförändrat, trots att dagkostnaden vid lasaretten femdubblats. Beträffande

de statliga byggnadsbidragens andel av byggnadskoslnaderna gälla i stort

sett samma relationer. Förhållandet är i huvudsak detsamma beträffande

vissa andra grenar av landstingens verksamhet.

Samtidigt härmed har, särskilt under senare år, en strävan förmärkts att

i ökad omfattning överflytta kostnader för hälso- och sjukvård, som tidigare

burits av staten, på landstingen och städerna utanför landsting. Föregående

år höjdes sålunda avgifterna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet

rätt väsentligt, varigenom betydande kostnader överflyttades

från staten till de kommunala huvudmännen. Enligt en till årets riksdag

framlagd proposition komma kostnaderna för kustsanatoriernas dritt att

till väsentlig del övertagas av de kommunala huvudmännen. Motsvarande

förslag lärer vara att vänta även i fråga om vanföreanstalterna. I proposition

nr 144 till innevarande års riksdag har föreslagits, att det statliga

driftbidraget till förlossningsanstalterna skall helt slopas, och motsvarande

fråga har aktualiserats även på vissa andra områden.

I och för sig synas sålunda företagna eller ifrågasatta överflyttningar

rationella och ägnade att befordra ett enhetligt huvudmannaskap för sjukvården.

Vad förbundsstyrelsen reagerat mot har emellertid varit, att någon

kompensation till landsting och städer för dessa kostnadsbelastningar ej

lämnats eller ens ställts i utsikt. Det kommunala skatteunderlagets förmåga

att bära ökade belastningar är emellertid begränsad och, då de kommunala

skatterna äro proportionella, komma de mindre inkomsttagarna

härigenom alt tungt belastas.

Mot bakgrunden av vad sålunda anförts är det naturligt, att styrelsen

med tillfredsställelse ser, om åtgärder kunna vidtagas för att bibehålla de

statliga bidragens till landstingens verksamhet realvärde. Med hänsyn till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 178.

den stora eftersläpning beträffande statsbidragen till vissa verksamhetsgrenar,

varom de anförda exemplen vittna, är det enligt styrelsens mening

i första hand påkallat, att dessa bidrag uppräknas med hänsyn till den inträdda

kostnadsstegringen. Först därefter synes det motiverat alt överväga

frågan, vilka åtgärder som för bevarande av statsbidragens realvärde kunna

bli erforderliga. Att söka bibehålla ett konstant värde av de relativt små bidrag,

som nu i vissa fall utgå, synes nämligen vara av relativt underordnat

intresse.

Huruvida det är möjligt, sedan den i det föregående antydda uppräkningen

skett, att genom ett automatiskt verkande system av någorlunda enkel

konstruktion åstadkomma värdebeständighet av statsbidragen, är enligt

styrelsens mening ovisst. Mycket skulle emellertid vara vunnet, om statsbidragen

bleve föremål för omprövning med regelbundna mellanrum, förslagsvis

vart femte år. Detta förutsätter emellertid en annan inställning till

dessa frågor från statsmakternas sida än som hittills kommit till uttryck.

Stadsförbundets styrelse har uttalat följande.

Det spörsmål, som berörts i förevarande motioner, är enligt styrelsens

mening framför allt ur kommunal synpunkt synnerligen beaktansvärt. I

motionernas hemställan har det begränsats till att avse endast den i och för

sig mycket betydande del av de ekonomiska relationerna mellan stat och

kommun, som hänför sig till kommunernas statsbidrag. Motiveringsvis har

dock uppmärksamheten riktats även på det sakligt sett alldeles likartade

förhållande, som existerar beträffande bekostandet av folkpensioneringen,

låt vara att mellanhavandet mellan staten och kommunerna i detta avseende

fått formen av kommunala bidrag till staten för verksamhetens finansiering.

I bägge dessa sammanhang har, såsom i motionerna framhållits, till

kommunernas nackdel skett mycket ansenliga förskjutningar i kostnadsfördelningen

genom penningvärdesförändring.

Åtminstone med tanke på fördelningen av kostnaderna för mera krävande

arbetsuppgifter måste det förefalla kommunerna orimligt, att denna utveckling

icke från statsmakternas sida långt tidigare — efter hand som den

framträtt — föranlett effektivt motverkande åtgärder eller ens på sådana

åtgärder inriktade överväganden. Bakom bidragsgrundernas bestämmande

i de särskilda fallen har ju, såsom naturligt är, alltid legat en bedömning i

någon form av just frågan, i vilken inbördes relation de bägge parterna

borde svara för kostnaderna. Givetvis har det icke fördenskull kunnat

förutsättas, att en sådan vid visst tillfälle gjord bedömning skulle förbli avgörande

för kostnadsfördelningen allt framgent. Men något helt annat är

att låta en sådan bedömning få reell betydelse endast för stunden — vid

tiden för kostnadsfördelningens bestämmande — men sedan överlåta åt

penningvärdets utveckling alt godtyckligt ändra på denna fördelning. Särskilt

märkligt ter det sig, att statsmakterna understundom i samband med

fastställandet av bidragsgrunder, som kunnat befaras få dylik oegentlig

verkan, ställt i utsikt anpassning med hänsyn till sådan eventualitet utan

att dock sedermera något blivit gjort i detta syfte inom rimlig tid.

När kritik förut riktats från kommunalt håll mot nu påtalade förhållande,

bär det visserligen en eller annan gång förekommit, att försök gjorts

att bemöta denna kritik. Men något annat argument torde därvid ej ha

presterats än en hänvisning till det statsfinansiella läget i det aktuella fallet.

Styrelsen kan fördenskull icke underlåta att också framhålla — liksom

skett tidigare i andra liknande sammanhang •— att en ensidig hänvisning

till ett besvärligt statsfinansiellt läge ej gärna kan uppfattas såsom något

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 178.

5

övertygande argument i en fråga om kostnadsfördelning mellan stat och

kommun. Vad man i en dylik fråga bör kunna förutsätta med anledning av

en påtaglig förändring i den kostnadsfördelning, som tidigare accepterats

såsom skälig, är ett allsidigt övervägande av frågan med beaktande av båda

parternas finansiella läge lika väl när förändringen inträtt som när fördelningen

ursprungligen bestämdes.

Det anförda ger styrelsen anledning att mycket starkt understryka angelägenheten

av åtgärder i förevarande motioners syfte, och styrelsen anser fördenskull

att en utredning bör företagas i frågan, om och i så fall på vilket

sätt utgående statsbidrag till kommunerna kunna göras värdebeständiga.

Härvid bör dock enligt styrelsens mening självfallet även beaktas motsvarande

i motionernas motivering berörda fråga om fördelningen av kostnaderna

för folkpensioneringen. Man torde visserligen få räkna med att vissa

svårigheter eller olägenheter kunna visa sig vara förknippade med en sådan

konstruktion av bidragsreglerna, att den åsyftade värdebeständigheten komme

att automatiskt säkerställas. Det kan också både därför och av andra

skäl behöva övervägas, om så konstruerade regler böra ifrågakomina endast

för mer eller mindre begränsad del av statsbidragsfältet. Men i betraktande

av frågans mycket stora ekonomiska räckvidd för kommunerna beträffande

kostnadsfördelningen för eu del samhällsuppgifter synas farhågor av dylik

innebörd icke kunna få avhålla ifrån att en ingående utredning i ämnet

skyndsamt kommer till stånd.

Rörande ordningen för åvägabringandet av dylik utredning ha motionärerna

uttalat en förmodan, att allmänna statsbidragsutredningen icke har

till uppgift att ägna delta problem någon speciell uppmärksamhet. I detta

avseende har styrelsen sig bekant, att allmänna statsbidragsutredningen ej

ansett sig kunna vid fullgörandet av sitt uppdrag helt förbigå värdebeständighetsfrågan

för statsbidragens vidkommande. Däremot kan det icke påräknas,

att denna utrednings uppdrag skall föranleda någon behandling av

frågan i vad angår fördelningen av folkpensioneringskostnaderna.

Under sådana förhållanden bör emellertid också uppmärksammas, att i

riksdagen innevarande år även väckts motioner (bl. a. I: 363) som avse sistnämnda

kostnadsfördelningsfråga ur här omförmälda synpunkt. Dessa motioner

ta icke, såsom fallet synes vara med nu förevarande motioner, sikte på

någon form av automatiskt säkerställande av en till realvärdet oförändrad

kostnadsfördelning, utan åsyfta en omprövning av kostnadsfördelningen för

folkpensioneringen för eventuell — temporär — anpassning av densamma

efter vad som år 1947 förutsatts. Sakligt sett torde eu liknande omprövning i

och för sig vara lika befogad beträffande en del statsbidrag. För ett ställningstagande

i fråga om grunder för statsbidrag, för vilka säkerställande av värdebeständigheten

för framtiden kan ifrågakomina, torde också en dylik omprövning

med hänsyn till redan inträffad värdeförsämring påkallas. Just

syftet att säkerställa värdebeständighet bör göra del särskilt angeläget att

som utgångspunkt få fastställd en väl övervägd kostnadsfördelning och icke

en sådan fördelning som blivit ett godtyckligt resultat av penningvärdeförändring.

Styrelsen lämnar under sådana förhållanden Öppet, i vilken ordning utredning

enligt förevarande motioners hemställan hör ske med hänsyn till allmänna

statsbidragsulredningens pågående arbete. Däremot vill styrelsen

framhålla, att en sådan utredning beträffande statsbidragen bor ske i samband

med utredning av motsvarande innebörd rörande fördelningen av kostnaderna

för folkpensioneringen, och att det som direktiv för utredningen

bör uttalas, alt på grund av kostnadsfördelningens faktiska utveckling i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 178.

utan ingående omprövning tagas till utgångspunkt för ställningstaganden

i ämnet för framtiden. Även om ifrågavarande utredningsuppgift skulle anses

böra ankomma på allmänna statsbidragsutredningen, synes det sistnämnda

uttryckligen böra klargöras, eftersom denna eljest torde känna sig

otillbörligt bunden av det aktuella kostnadsfördelningsläget.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har yttrat följande.

Såsom av motionerna framgår har förbundet tidigare haft anledning uppmärksamma

ifrågavarande problem. Alltjämt anser styrelsen det vara angeläget

att eftersträva en ordning, som möjliggör ett bibehållande inom rimliga

gränser av den kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna, som

man med visst statsbidrag önskat åvägabringa. Det är icke endast i fråga om

de skatteunderlagsgraderade statsbidragen, som en stark förskjutning till

kommunernas nackdel ägt rum. Motsvarande förskjutning har försiggått

beträffande en rad statsbidrag med fasta bidragsunderlag (ex. statsbidragen

till den sociala hemhjälpen, lärarbostäder och tjänstebostäder för provinsialläkare).

Om man i detta sammanhang tar hänsyn också till kommunernas

bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, vilket bidrag plägar betecknas

som ett omvänt statsbidrag, rör det sig sammanlagt om en förskjutning

på ett par hundra miljoner kronor per år. Ytterst är det här fråga

om en avvägning mellan olika beskattningsformer. Den stora övervältring

på den proportionella kommunalbeskattningen, som här ägt rum, har dock

icke skett efter någon genomtänkt plan; tvärtom ha verkningarna blivit

mycket ojämna och slumpartade.

Frågan om en anpassning av kommunbidragen till folkpensioneringskostnaderna

till den fördelning, som ursprungligen var avsedd, har upptagits i

andra vid innevarande års riksdag väckta motioner (I: 363 och II: 381).

Skulle icke detta bidrag, som i här berört avseende utvisar den största förskjutningen,

anses böra justeras, är det näppeligen logiskt att eftersträva

värdebeständighet för de egentliga statsbidragen, vilka vart och ett för sig i

detta sammanhang spelar betydligt mindre roll än folkpensioneringsbidraget.

Styrelsen vill självfallet ansluta sig till motionens syfte. Enligt styrelsens

mening kan dock allmänna statsbidragsutredningen knappast undgå att

grundligt ompröva frågan om de egentliga statsbidragens värdebeständighet.

Eftersom dessutom vissa viktiga statsbidrag på folkskolans område äro föremål

för utredning av särskilda sakkunniga, kan det icke vara nödvändigt att

för det av motionärerna avsedda ändamålet tillskapa ytterligare en statlig

kommitté. Möjligen är det erforderligt med en komplettering av de båda nyssnämnda

utredningarnas direktiv.

Utskottet avser att i annat sammanhang behandla det i motionerna berörda

spörsmålet om fördelningen mellan stat och kommuner av folkpensioneringskostnaderna.

Styrelserna för samtliga hörda kommunala sammanslutningar har, såsom

framgår av deras yttranden, i princip anslutit sig till motionernas syfte.

Därvid har stadsförbundets styrelse ansett, att en utredning bör företagas i

frågan, om och i så fall på vilket sätt utgående statsbidrag till kommunerna

kan göras värdebeständiga, samt uttalat, att det nuvarande fördelningsläget

inte utan ingående omprövning kan tagas till utgångspunkt för ställningstaganden

i ämnet för framtiden. Styrelsen för landskommunernas förbund

har ansett det inte vara nödvändigt att för det av motionärerna avsedda än
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 178.

7

damålet tillskapa ytterligare en statlig kommitté, men ifrågasatt en komplettering

av angivna utredningars direktiv. Landstingsförbundets styrelse,

slutligen, har funnit det ovisst, huruvida det är möjligt att genom ett automatiskt

verkande system av någorlunda enkel konstruktion åstadkomma

värdebeständighet av statsbidragen, varjämte styrelsen uttalat, att det i

första hand är påkallat att eftersläpande statsbidrag uppräknas med hänsyn

till den inträdda kostnadsstegringen och att det först därefter synes motiverat

att överväga frågan, vilka åtgärder som kan bli erforderliga för bevarande

av statsbidragens realvärde.

För egen del finner utskottet, vad angår de egentliga statsbidragen, uppenbart

att utvecklingen medfört en viss förskjutning av kostnadsfördelningen

till kommunernas nackdel; ett förhållande som utskottet i likhet med motionärerna

finner otillfredsställande. Frågan om återställande av statsbidragens

ursprungliga värde är emellertid mycket komplicerad. Inte minst med

hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna på skilda områden krävs noggranna

överväganden om vilka åtgärder som bör vidtagas för att ändra nuvarande

förhållanden.

Såsom framgår av statsbidragsutredningens yttrande är den i motionerna

berörda frågan föremål för utredningens uppmärksamhet. Med hänsyn härtill

finner utskottet — som förutsätter att statsbidragsutredningen under

sitt fortsatta arbete prövar möjligheterna att beakta de synpunkter som

framförs i såväl motionerna som remissvaren — någon särskild framställning

i ämnet från riksdagen inte vara påkallad.

Utskottet hemställer alltså,

att motionerna I: 318 och II: 399 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 16 november 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,

Iwar Anderson, Näsgård, Gillström, Näsström, Pålsson, Hesselbom, Gustaf

Andersson, Sundelin, Einar Persson, Holmqvist och Arrhén; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg i

Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Svensson i

Ljungskile, Åkerström, Johansson i Mysinge, Jansson i Kalix, fru Ericsson

i Luleå, herrar Birke, Gustafsson i Skellefteå och fröken Vinge.

Reservation

av herr Sundelin.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 178.

Bilaga.

Till riksdagens statsutskott.

Genom beslut den 22 februari 1954 har Kungl. Maj :t anbefallt allmänna

statsbidragsutredningen att före den 1 april 1954 till riksdagens statsutskott

inkomma med yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner

I: 318 och II: 399 om utredning i syfte att göra statsbidragen till kommunerna

värdebeständiga. Till åtlydnad härav vill utredningen anföra följande.

Såsom utredningen uttalat i sitt den 1 december 1952 avgivna principbetänkande

angående driftbidrag till primärkommuner (SOU 1952: 44 s. 14)

kan man särskilja två grundformer för beräkning av statsbidrag. Den ena

innebär, att statsbidrag i princip skall utgå med visst belopp per enhet.

Enheten kan angivas på olika sätt, t. ex. läraravdelning, elev, vårdplats o. d.

Den andra grundformen åter bygger på vederbörande kommuns kostnader

för verksamheten och är, allmän sett, så upplagd, att statsbidrag utgår med

viss del (bidragsprocenten) av ett närmare bestämt bidragsunderlag. Bidragsprocenten

är i regel fixerad i författningen, t. ex. till 75 % av bidragsunderlaget,

men kan även vara graderad efter kommunens skattetryck,

skatteunderlag per invånare e. d. och angives då ofta genom en formel eller

en tabell. Beträffande bidragsunderlagets bestämmande förekomma en rad

olika former. Bland de mera vanligen förekommande må nämnas de styrkta,

beräknade, uppskattade eller godkända kostnaderna för den statsunderstödda

verksamheten. Men bidragsunderlaget kan även anges på annat sätt, t. ex.

till visst bestämt värde.

I de fall statsbidrag skall utgå efter den förstnämnda grundformen, d. v. s.

med visst belopp per enhet, torde garantier för värdebeständighet i form

av automatiskt verkande regler i allmänhet saknas. Vad åter angår de bidrag,

som äro reglerade efter den andra grundformen med en procentsats av

ett på visst sätt bestämt bidragsunderlag, beror frågan om bidragets värdebeständighet

på bestämningen av såväl bidragsprocenten som bidragsunderlaget.

Utgår statsbidrag såsom ofta är fallet med viss enhetligt bestämd

procentsats av ett bidragsunderlag, som avser de på ett eller annat sätt

bestämda kostnaderna för den statsunderstödda verksamheten, stiger eller

faller statsbidraget i proportion till kostnadsutvecklingen, vilket torde innebära

värdebeständighet i den i motionerna avsedda meningen. Men är bidragsunderlaget

fixerat eller på ett eller annat sätt maximerat till visst

belopp, innebär detta en begränsning av värdebeständigheten. Likaledes kan

värdebeständigheten av procentbidragen begränsas om procentsatsen differentieras

efter faktorer, vilka icke förändras i takt med penningvärdet. Som

exempel härpå kan nämnas skolbyggnadsbidraget, vilket visserligen beräknas

på basis av skolbyggnadskostiaaderna, men där procentsatsen i första

hand är differentierad i omvänd proportion till det kommunala skatteunderlaget

uttryckt i skattekronor per invånare. Beträffande åter det i motionerna

nämnda skolmåltidsbidraget motverkas värdebeständigheten av detta bidrag

såväl därav, att bidragsunderlaget är fixerat till visst belopp per utspisad

elev som därav att procentsatsen är differentierad efter antalet skattekronor

per invånare i vederbörande kommun.

Nu antydda förhållanden torde utvisa, att frågan huruvida statsbidragen

äro värdebeständiga beror på vilken form som väljes för bidragens beräk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 178.

9

nande. Enligt sina direktiv har utredningen att söka uppdraga allmänna

riktlinjer för statsbidragssystemets ändamålsenliga utformning för skilda

slag av statsunderstödd verksamhet. Det måste därvid ankomma på utredningen

att göra en inbördes värdering av de olika alternativ som kunna

ifrågakomma. Vid denna värdering måste beaktas fördelar och nackdelar

av såväl formell som materiell natur. Vid bedömningen av olika alternativ

ur materiell synpunkt kan uppenbarligen icke bortses från frågan i vad

mån förändringar i penningvärdet komma till uttryck i form av ökade eller

minskade nominella bidragsbelopp.

Såsom av det anförda framgår är den i motionerna berörda frågan föremål

för allmänna statsbidragsutredningens uppmärksamhet. Till synes åsyftas

dock i motionerna en utredning som så till vida icke skulle vara förutsättningslös

att det skulle anses på förhand givet att statsbidragens värdebeständighet

skulle tillgodoses och utredningen endast avse på vad sätt detta

skulle ske. Det torde dock ej ligga utom diskussion, att det skall vara genom

automatiskt verkande regler på förhand givet att vid förändringar i penningvärdet

de ekonomiska relationer mellan staten och kommunerna, som tagit

sig uttryck i statsbidragsgivningen, skola förbliva reellt oförändrade.

I motionerna har såsom det mest framträdande exemplet på att genom

skattegradering av statsbidragen kostnadsfördelningen mellan staten och

kommunerna förskjutits till kommunernas nackdel anförts kommunernas

bidrag till folkpensionskostnaderna. Allmänna statsbidragsutredningen vill i

anledning därav framhålla, att den icke ansett det ligga inom dess uppdrag

att låta sin översyn av statsbidragssystemet omfatta dessa bidrag, vilka ju

utgöra kommunala bidrag till staten. Vad utredningen i det föregående anfört

om dess sysslande med den i motionerna berörda frågan om värdebeständighet

avser sålunda ej nämnda kommunala bidrag.

Stockholm den 17 mars 1954.

För allmänna statsbidragsutredningen:

MARTIN WAHLBÄCK.

G. Lindencrona.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 195i. G samt. Nr 178.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.