Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i sgfte att göra statsbidragen till kommunerna värdebeständiga.
1954-11-16 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1954:178, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i sgfte att göra statsbidragen till kommunerna värdebeständiga.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 178.
1
Mr 178.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning i sgfte
att göra statsbidragen till kommunerna värdebeständiga.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundelin (1:318) och den andra inom andra kammaren
av herr Nordkvist i Kalmar m. fl. (II: 399), har hemställts, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj :t begära en utredning om frågan på vilket sätt
utgående statsbidrag till kommuner kan göras värdebeständiga.
I motionerna anförs bl. a. följande.
Relationerna mellan stat och kommun har de senaste åren aktualiserats
i olika sammanhang. Så har skett bland annat genom allmänna statsbidragsutredningens
betänkande, SOU 1952: 44, som närmast sysslat med statsbidragsgivningens
tekniska sida. Remissinstanserna har på det hela taget
uttalat sig välvilligt om betänkandets huvudsyfte, att förenkla det kamerala
och administrativa förfarandet och lätta på den detalj kontroll från statens
sida över kommunerna, som det nuvarande statsbidragssystemet innebär.
Utredningens rent tekniska karaktär har emellertid gjort, att man blott
snuddat vid andra lika viktiga sidor av de statskommunala relationerna.
Dit hör frågan om statsbidragens realvärde. Såvitt man kan förstå, har
allmänna statsbidragsutredningen icke till uppgift att ägna detta problem
någon speciell uppmärksamhet. Frågan är dock ytterst betydelsefull. Grunderna
för statsbidragsgivningen har i allmänhet fastställts för relativt länge
sedan, och konstruktionen har lett till att bidragen genom inflationen kommit
att avsevärt minska i värde. Inte minst har så blivit fallet, då bidragen
knutits till förhållandet mellan skattekronor och invånarantal i kommunen.
Genom att skattegradering av statsbidragen blivit alltmera vanlig, har sålunda
den ursprungligen avsedda kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna förskjutits starkt till kommunernas nackdel även beträffande
mycket kostnadskrävande verksamhetsformer.
Motionärerna uttalar, att det mest framträdande exemplet därpå är kommunernas
bidrag till folkpensionskostnaderna och återger vissa uttalanden,
som närmare belyser denna fråga. I fortsättningen anförs följande.
En liknande urholkning kan påvisas även beträffande skolmåltiderna.
Ett talande exempel utgör en norbottenskommuns andel i kostnaderna för
skolmåltidsverksamheten. För läsåret 1946/47, då barnbespisningen i kommunen
redan var genomförd i full utsträckning, uppgick kommunens andel
i kostnaderna till ca 62 000 kr., statens till ca 197 000 kr. För läsåret 1951/52
hade dessa tal ändrats till resp. 187 000 och 183 000 kr. Under samma tid
1 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 6 saml. Nr 178.
opaginerad Kontrollera mot PDF
•2
Statsutskottets utlåtande nr 178.
hade, trots förbättrat skatteunderlag, den kommunala andelen av kostnaderna
stigit från 44,5 till 95,5 öre per skattekrona.
Invändningen att frågan om balansen i de ekonomiska relationerna mellan
stat och kommun löses, om statsbidragsutredningens förslag att endast
ett fåtal statsbidrag skall kvarstå går igenom, är diskutabel. Flera remissinstanser
har sålunda uttalat farhågor för att det särskilda råd, som enligt
utredningen i samråd med statskontoret skulle utreda frågan om storleken
per år av det allmänna statsbidraget, kan få svårt att hävda sig i ansträngda
statsfinansiella lägen. Landskommunernas förbunds styrelse yttrar härom:
»Styrelsen anser det sålunda uteslutet att ur kommunala synpunkter
godtaga den av utredningen föreslagna metoden för bestämning av det sammanlagda
belopp, som varje år skall utgå i allmänt statsbidrag. Trots de
garantier utredningen här sökt skapa måste enligt styrelsens mening stora
risker förefinnas för att det avsevärda belopp, varom här är fråga, skall
komma till användning i den statliga budgeten . . .
Svenska stadsförbundets styrelse är också inne på frågan om det nya fördelningssystemet
med ett allmänt driftbidrag när man i ett yttrande över
utredningens betänkande säger att »statsmyndigheterna ges genom det nya
systemet större möjligheter att göra obefogade nedskärningar av de utgående
statsbidragen.»
Det torde, såsom framgår av bl. a. ovanstående exempel och resonemang,
vara betydelsefullt även från statsfinansiell synpunkt att större reda och
säkrare garantier skapas beträffande de ekonomiska relationerna mellan
stat och kommun.
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, statskontoret och allmänna statsbidragsutredningen avgivit
yttranden.
Statskontoret har anfört följande.
Såsom i motionerna erinras har allmänna statsbidragsutredningen i ett
den 1 december 1952 avgivet betänkande (SOU 1952: 44) framlagt förslag till
en genomgripande omläggning av de statliga driftbidragen till primärkommunerna,
innebärande bl. a. att flertalet av de speciella bidragen skulle ersättas
av ett allmänt statsbidrag. Med hänsyn till de invändningar, som vid
remissbehandlingen riktats mot förslaget i fråga, har enligt Kungi. Maj :ts
beslut den 20 november 1953 åt allmänna statsbidragsutredningen uppdragits
att verkställa en ytterligare överarbetning av frågan om den ändamålsenliga
utformningen av systemet för de statliga driftbidragen till kommunerna.
Härvid har utredningen enligt direktiven att bland annat tillse, att
fördelningsgrunderna för ett allmänt bidrag avvägas så, att de förändringar
av skattesatserna i kommunerna, som kunna följa av övergången till ett
nytt system, hållas inom snäva gränser. Uppmärksamhet skall vidare ägnas
åt frågan om det allmänna statsbidragets anpassning till framtida förändringar
i den kommunala verksamhetens omfattning.
Av vad sålunda anförts lärer framgå, att allmänna statsbidragsutredningen
vid sina fortsatta undersökningar icke torde kunna undgå att upptaga
de ekonomiska relationerna mellan stat och kommun till närmare granskning.
Vid angivna förhållande kunna enligt statskontorets mening ytterligare
åtgärder för tillgodoseende av syftet med förevarande motioner icke för närvarande
anses påkallade. Ämbetsverket föreslår därför, att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Statsutskottets utlåtande nr 178. 3
Allmänna statsbidragsutredningens yttrande bifogas detta utlåtande (Bilaga).
Utskottet har vidare hemställt om och mottagit yttranden över motionerna
från styrelserna för Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet
och Svenska landskommunernas förbund.
Landstingsförbundets styrelse har anfört följande.
Den fråga, som beröres i de föreliggande motionerna, har sedan länge varit
föremål för förbundsstyrelsens uppmärksamhet. I samma mån som penningvärdet
försämrats, ha de statliga bidragen, vilka i regel maximerats till
visst belopp, fått allt mindre betydelse i landstingens ekonomi. Det är naturligt,
att denna utveckling med bekymmer följts av landstingen och landstingsförbundet.
Många äro också de framställningar, som förbundet i olika
sammanhang gjort till Kungl. Maj :t för att i någon mån söka återställa
den tidigare kostnadsfördelningen mellan staten och landstingen. Dessa
hava emellertid alla stupat på den grund, alt det statsfinansiella läget aldrig
ansetts tillåta en anpassning av statsbidragen till det försämrade penningvärdet.
Det är framför allt på den slutna sjukvårdens område, som statsbidragen
släpat efter. Några exempel må anföras till belysande av det anförda. När
statsbidrag till vården av kroniskt sjuka infördes år 1927, fixerades statsbidraget
till driften till 90 öre per dag. Under de år, som gått sedan dess,
har det statliga driftbidraget höjts till 1:50 kr per dag, d. v. s. med 2/3, medan
dagkostnaden stigit från ca 3 kr till ca 18 kr, d. v. s. sexdubblats. Till
medicinska barnavdelningar vid lasarett beslöts statsbidrag år 1939, varvid
driftbidraget fastställdes till 2 kr per dag. Detta bidrag har sedan dess stått
oförändrat, trots att dagkostnaden vid lasaretten femdubblats. Beträffande
de statliga byggnadsbidragens andel av byggnadskoslnaderna gälla i stort
sett samma relationer. Förhållandet är i huvudsak detsamma beträffande
vissa andra grenar av landstingens verksamhet.
Samtidigt härmed har, särskilt under senare år, en strävan förmärkts att
i ökad omfattning överflytta kostnader för hälso- och sjukvård, som tidigare
burits av staten, på landstingen och städerna utanför landsting. Föregående
år höjdes sålunda avgifterna vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
rätt väsentligt, varigenom betydande kostnader överflyttades
från staten till de kommunala huvudmännen. Enligt en till årets riksdag
framlagd proposition komma kostnaderna för kustsanatoriernas dritt att
till väsentlig del övertagas av de kommunala huvudmännen. Motsvarande
förslag lärer vara att vänta även i fråga om vanföreanstalterna. I proposition
nr 144 till innevarande års riksdag har föreslagits, att det statliga
driftbidraget till förlossningsanstalterna skall helt slopas, och motsvarande
fråga har aktualiserats även på vissa andra områden.
I och för sig synas sålunda företagna eller ifrågasatta överflyttningar
rationella och ägnade att befordra ett enhetligt huvudmannaskap för sjukvården.
Vad förbundsstyrelsen reagerat mot har emellertid varit, att någon
kompensation till landsting och städer för dessa kostnadsbelastningar ej
lämnats eller ens ställts i utsikt. Det kommunala skatteunderlagets förmåga
att bära ökade belastningar är emellertid begränsad och, då de kommunala
skatterna äro proportionella, komma de mindre inkomsttagarna
härigenom alt tungt belastas.
Mot bakgrunden av vad sålunda anförts är det naturligt, att styrelsen
med tillfredsställelse ser, om åtgärder kunna vidtagas för att bibehålla de
statliga bidragens till landstingens verksamhet realvärde. Med hänsyn till
4
Statsutskottets utlåtande nr 178.
den stora eftersläpning beträffande statsbidragen till vissa verksamhetsgrenar,
varom de anförda exemplen vittna, är det enligt styrelsens mening
i första hand påkallat, att dessa bidrag uppräknas med hänsyn till den inträdda
kostnadsstegringen. Först därefter synes det motiverat alt överväga
frågan, vilka åtgärder som för bevarande av statsbidragens realvärde kunna
bli erforderliga. Att söka bibehålla ett konstant värde av de relativt små bidrag,
som nu i vissa fall utgå, synes nämligen vara av relativt underordnat
intresse.
Huruvida det är möjligt, sedan den i det föregående antydda uppräkningen
skett, att genom ett automatiskt verkande system av någorlunda enkel
konstruktion åstadkomma värdebeständighet av statsbidragen, är enligt
styrelsens mening ovisst. Mycket skulle emellertid vara vunnet, om statsbidragen
bleve föremål för omprövning med regelbundna mellanrum, förslagsvis
vart femte år. Detta förutsätter emellertid en annan inställning till
dessa frågor från statsmakternas sida än som hittills kommit till uttryck.
Stadsförbundets styrelse har uttalat följande.
Det spörsmål, som berörts i förevarande motioner, är enligt styrelsens
mening framför allt ur kommunal synpunkt synnerligen beaktansvärt. I
motionernas hemställan har det begränsats till att avse endast den i och för
sig mycket betydande del av de ekonomiska relationerna mellan stat och
kommun, som hänför sig till kommunernas statsbidrag. Motiveringsvis har
dock uppmärksamheten riktats även på det sakligt sett alldeles likartade
förhållande, som existerar beträffande bekostandet av folkpensioneringen,
låt vara att mellanhavandet mellan staten och kommunerna i detta avseende
fått formen av kommunala bidrag till staten för verksamhetens finansiering.
I bägge dessa sammanhang har, såsom i motionerna framhållits, till
kommunernas nackdel skett mycket ansenliga förskjutningar i kostnadsfördelningen
genom penningvärdesförändring.
Åtminstone med tanke på fördelningen av kostnaderna för mera krävande
arbetsuppgifter måste det förefalla kommunerna orimligt, att denna utveckling
icke från statsmakternas sida långt tidigare — efter hand som den
framträtt — föranlett effektivt motverkande åtgärder eller ens på sådana
åtgärder inriktade överväganden. Bakom bidragsgrundernas bestämmande
i de särskilda fallen har ju, såsom naturligt är, alltid legat en bedömning i
någon form av just frågan, i vilken inbördes relation de bägge parterna
borde svara för kostnaderna. Givetvis har det icke fördenskull kunnat
förutsättas, att en sådan vid visst tillfälle gjord bedömning skulle förbli avgörande
för kostnadsfördelningen allt framgent. Men något helt annat är
att låta en sådan bedömning få reell betydelse endast för stunden — vid
tiden för kostnadsfördelningens bestämmande — men sedan överlåta åt
penningvärdets utveckling alt godtyckligt ändra på denna fördelning. Särskilt
märkligt ter det sig, att statsmakterna understundom i samband med
fastställandet av bidragsgrunder, som kunnat befaras få dylik oegentlig
verkan, ställt i utsikt anpassning med hänsyn till sådan eventualitet utan
att dock sedermera något blivit gjort i detta syfte inom rimlig tid.
När kritik förut riktats från kommunalt håll mot nu påtalade förhållande,
bär det visserligen en eller annan gång förekommit, att försök gjorts
att bemöta denna kritik. Men något annat argument torde därvid ej ha
presterats än en hänvisning till det statsfinansiella läget i det aktuella fallet.
Styrelsen kan fördenskull icke underlåta att också framhålla — liksom
skett tidigare i andra liknande sammanhang •— att en ensidig hänvisning
till ett besvärligt statsfinansiellt läge ej gärna kan uppfattas såsom något
Statsutskottets utlåtande nr 178.
5
övertygande argument i en fråga om kostnadsfördelning mellan stat och
kommun. Vad man i en dylik fråga bör kunna förutsätta med anledning av
en påtaglig förändring i den kostnadsfördelning, som tidigare accepterats
såsom skälig, är ett allsidigt övervägande av frågan med beaktande av båda
parternas finansiella läge lika väl när förändringen inträtt som när fördelningen
ursprungligen bestämdes.
Det anförda ger styrelsen anledning att mycket starkt understryka angelägenheten
av åtgärder i förevarande motioners syfte, och styrelsen anser fördenskull
att en utredning bör företagas i frågan, om och i så fall på vilket
sätt utgående statsbidrag till kommunerna kunna göras värdebeständiga.
Härvid bör dock enligt styrelsens mening självfallet även beaktas motsvarande
i motionernas motivering berörda fråga om fördelningen av kostnaderna
för folkpensioneringen. Man torde visserligen få räkna med att vissa
svårigheter eller olägenheter kunna visa sig vara förknippade med en sådan
konstruktion av bidragsreglerna, att den åsyftade värdebeständigheten komme
att automatiskt säkerställas. Det kan också både därför och av andra
skäl behöva övervägas, om så konstruerade regler böra ifrågakomina endast
för mer eller mindre begränsad del av statsbidragsfältet. Men i betraktande
av frågans mycket stora ekonomiska räckvidd för kommunerna beträffande
kostnadsfördelningen för eu del samhällsuppgifter synas farhågor av dylik
innebörd icke kunna få avhålla ifrån att en ingående utredning i ämnet
skyndsamt kommer till stånd.
Rörande ordningen för åvägabringandet av dylik utredning ha motionärerna
uttalat en förmodan, att allmänna statsbidragsutredningen icke har
till uppgift att ägna delta problem någon speciell uppmärksamhet. I detta
avseende har styrelsen sig bekant, att allmänna statsbidragsutredningen ej
ansett sig kunna vid fullgörandet av sitt uppdrag helt förbigå värdebeständighetsfrågan
för statsbidragens vidkommande. Däremot kan det icke påräknas,
att denna utrednings uppdrag skall föranleda någon behandling av
frågan i vad angår fördelningen av folkpensioneringskostnaderna.
Under sådana förhållanden bör emellertid också uppmärksammas, att i
riksdagen innevarande år även väckts motioner (bl. a. I: 363) som avse sistnämnda
kostnadsfördelningsfråga ur här omförmälda synpunkt. Dessa motioner
ta icke, såsom fallet synes vara med nu förevarande motioner, sikte på
någon form av automatiskt säkerställande av en till realvärdet oförändrad
kostnadsfördelning, utan åsyfta en omprövning av kostnadsfördelningen för
folkpensioneringen för eventuell — temporär — anpassning av densamma
efter vad som år 1947 förutsatts. Sakligt sett torde eu liknande omprövning i
och för sig vara lika befogad beträffande en del statsbidrag. För ett ställningstagande
i fråga om grunder för statsbidrag, för vilka säkerställande av värdebeständigheten
för framtiden kan ifrågakomina, torde också en dylik omprövning
med hänsyn till redan inträffad värdeförsämring påkallas. Just
syftet att säkerställa värdebeständighet bör göra del särskilt angeläget att
som utgångspunkt få fastställd en väl övervägd kostnadsfördelning och icke
en sådan fördelning som blivit ett godtyckligt resultat av penningvärdeförändring.
Styrelsen lämnar under sådana förhållanden Öppet, i vilken ordning utredning
enligt förevarande motioners hemställan hör ske med hänsyn till allmänna
statsbidragsulredningens pågående arbete. Däremot vill styrelsen
framhålla, att en sådan utredning beträffande statsbidragen bor ske i samband
med utredning av motsvarande innebörd rörande fördelningen av kostnaderna
för folkpensioneringen, och att det som direktiv för utredningen
bör uttalas, alt på grund av kostnadsfördelningens faktiska utveckling i
6
Statsutskottets utlåtande nr 178.
utan ingående omprövning tagas till utgångspunkt för ställningstaganden
i ämnet för framtiden. Även om ifrågavarande utredningsuppgift skulle anses
böra ankomma på allmänna statsbidragsutredningen, synes det sistnämnda
uttryckligen böra klargöras, eftersom denna eljest torde känna sig
otillbörligt bunden av det aktuella kostnadsfördelningsläget.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har yttrat följande.
Såsom av motionerna framgår har förbundet tidigare haft anledning uppmärksamma
ifrågavarande problem. Alltjämt anser styrelsen det vara angeläget
att eftersträva en ordning, som möjliggör ett bibehållande inom rimliga
gränser av den kostnadsfördelning mellan staten och kommunerna, som
man med visst statsbidrag önskat åvägabringa. Det är icke endast i fråga om
de skatteunderlagsgraderade statsbidragen, som en stark förskjutning till
kommunernas nackdel ägt rum. Motsvarande förskjutning har försiggått
beträffande en rad statsbidrag med fasta bidragsunderlag (ex. statsbidragen
till den sociala hemhjälpen, lärarbostäder och tjänstebostäder för provinsialläkare).
Om man i detta sammanhang tar hänsyn också till kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen, vilket bidrag plägar betecknas
som ett omvänt statsbidrag, rör det sig sammanlagt om en förskjutning
på ett par hundra miljoner kronor per år. Ytterst är det här fråga
om en avvägning mellan olika beskattningsformer. Den stora övervältring
på den proportionella kommunalbeskattningen, som här ägt rum, har dock
icke skett efter någon genomtänkt plan; tvärtom ha verkningarna blivit
mycket ojämna och slumpartade.
Frågan om en anpassning av kommunbidragen till folkpensioneringskostnaderna
till den fördelning, som ursprungligen var avsedd, har upptagits i
andra vid innevarande års riksdag väckta motioner (I: 363 och II: 381).
Skulle icke detta bidrag, som i här berört avseende utvisar den största förskjutningen,
anses böra justeras, är det näppeligen logiskt att eftersträva
värdebeständighet för de egentliga statsbidragen, vilka vart och ett för sig i
detta sammanhang spelar betydligt mindre roll än folkpensioneringsbidraget.
Styrelsen vill självfallet ansluta sig till motionens syfte. Enligt styrelsens
mening kan dock allmänna statsbidragsutredningen knappast undgå att
grundligt ompröva frågan om de egentliga statsbidragens värdebeständighet.
Eftersom dessutom vissa viktiga statsbidrag på folkskolans område äro föremål
för utredning av särskilda sakkunniga, kan det icke vara nödvändigt att
för det av motionärerna avsedda ändamålet tillskapa ytterligare en statlig
kommitté. Möjligen är det erforderligt med en komplettering av de båda nyssnämnda
utredningarnas direktiv.
Utskottet avser att i annat sammanhang behandla det i motionerna berörda
spörsmålet om fördelningen mellan stat och kommuner av folkpensioneringskostnaderna.
Styrelserna för samtliga hörda kommunala sammanslutningar har, såsom
framgår av deras yttranden, i princip anslutit sig till motionernas syfte.
Därvid har stadsförbundets styrelse ansett, att en utredning bör företagas i
frågan, om och i så fall på vilket sätt utgående statsbidrag till kommunerna
kan göras värdebeständiga, samt uttalat, att det nuvarande fördelningsläget
inte utan ingående omprövning kan tagas till utgångspunkt för ställningstaganden
i ämnet för framtiden. Styrelsen för landskommunernas förbund
har ansett det inte vara nödvändigt att för det av motionärerna avsedda än
-
Statsutskottets utlåtande nr 178.
7
damålet tillskapa ytterligare en statlig kommitté, men ifrågasatt en komplettering
av angivna utredningars direktiv. Landstingsförbundets styrelse,
slutligen, har funnit det ovisst, huruvida det är möjligt att genom ett automatiskt
verkande system av någorlunda enkel konstruktion åstadkomma
värdebeständighet av statsbidragen, varjämte styrelsen uttalat, att det i
första hand är påkallat att eftersläpande statsbidrag uppräknas med hänsyn
till den inträdda kostnadsstegringen och att det först därefter synes motiverat
att överväga frågan, vilka åtgärder som kan bli erforderliga för bevarande
av statsbidragens realvärde.
För egen del finner utskottet, vad angår de egentliga statsbidragen, uppenbart
att utvecklingen medfört en viss förskjutning av kostnadsfördelningen
till kommunernas nackdel; ett förhållande som utskottet i likhet med motionärerna
finner otillfredsställande. Frågan om återställande av statsbidragens
ursprungliga värde är emellertid mycket komplicerad. Inte minst med
hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna på skilda områden krävs noggranna
överväganden om vilka åtgärder som bör vidtagas för att ändra nuvarande
förhållanden.
Såsom framgår av statsbidragsutredningens yttrande är den i motionerna
berörda frågan föremål för utredningens uppmärksamhet. Med hänsyn härtill
finner utskottet — som förutsätter att statsbidragsutredningen under
sitt fortsatta arbete prövar möjligheterna att beakta de synpunkter som
framförs i såväl motionerna som remissvaren — någon särskild framställning
i ämnet från riksdagen inte vara påkallad.
Utskottet hemställer alltså,
att motionerna I: 318 och II: 399 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 16 november 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson, Ohlon,
Iwar Anderson, Näsgård, Gillström, Näsström, Pålsson, Hesselbom, Gustaf
Andersson, Sundelin, Einar Persson, Holmqvist och Arrhén; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Lindholm, Rubbestad, Svensson i
Ljungskile, Åkerström, Johansson i Mysinge, Jansson i Kalix, fru Ericsson
i Luleå, herrar Birke, Gustafsson i Skellefteå och fröken Vinge.
Reservation
av herr Sundelin.
8
Statsutskottets utlåtande nr 178.
Bilaga.
Till riksdagens statsutskott.
Genom beslut den 22 februari 1954 har Kungl. Maj :t anbefallt allmänna
statsbidragsutredningen att före den 1 april 1954 till riksdagens statsutskott
inkomma med yttrande över inom riksdagen väckta likalydande motioner
I: 318 och II: 399 om utredning i syfte att göra statsbidragen till kommunerna
värdebeständiga. Till åtlydnad härav vill utredningen anföra följande.
Såsom utredningen uttalat i sitt den 1 december 1952 avgivna principbetänkande
angående driftbidrag till primärkommuner (SOU 1952: 44 s. 14)
kan man särskilja två grundformer för beräkning av statsbidrag. Den ena
innebär, att statsbidrag i princip skall utgå med visst belopp per enhet.
Enheten kan angivas på olika sätt, t. ex. läraravdelning, elev, vårdplats o. d.
Den andra grundformen åter bygger på vederbörande kommuns kostnader
för verksamheten och är, allmän sett, så upplagd, att statsbidrag utgår med
viss del (bidragsprocenten) av ett närmare bestämt bidragsunderlag. Bidragsprocenten
är i regel fixerad i författningen, t. ex. till 75 % av bidragsunderlaget,
men kan även vara graderad efter kommunens skattetryck,
skatteunderlag per invånare e. d. och angives då ofta genom en formel eller
en tabell. Beträffande bidragsunderlagets bestämmande förekomma en rad
olika former. Bland de mera vanligen förekommande må nämnas de styrkta,
beräknade, uppskattade eller godkända kostnaderna för den statsunderstödda
verksamheten. Men bidragsunderlaget kan även anges på annat sätt, t. ex.
till visst bestämt värde.
I de fall statsbidrag skall utgå efter den förstnämnda grundformen, d. v. s.
med visst belopp per enhet, torde garantier för värdebeständighet i form
av automatiskt verkande regler i allmänhet saknas. Vad åter angår de bidrag,
som äro reglerade efter den andra grundformen med en procentsats av
ett på visst sätt bestämt bidragsunderlag, beror frågan om bidragets värdebeständighet
på bestämningen av såväl bidragsprocenten som bidragsunderlaget.
Utgår statsbidrag såsom ofta är fallet med viss enhetligt bestämd
procentsats av ett bidragsunderlag, som avser de på ett eller annat sätt
bestämda kostnaderna för den statsunderstödda verksamheten, stiger eller
faller statsbidraget i proportion till kostnadsutvecklingen, vilket torde innebära
värdebeständighet i den i motionerna avsedda meningen. Men är bidragsunderlaget
fixerat eller på ett eller annat sätt maximerat till visst
belopp, innebär detta en begränsning av värdebeständigheten. Likaledes kan
värdebeständigheten av procentbidragen begränsas om procentsatsen differentieras
efter faktorer, vilka icke förändras i takt med penningvärdet. Som
exempel härpå kan nämnas skolbyggnadsbidraget, vilket visserligen beräknas
på basis av skolbyggnadskostiaaderna, men där procentsatsen i första
hand är differentierad i omvänd proportion till det kommunala skatteunderlaget
uttryckt i skattekronor per invånare. Beträffande åter det i motionerna
nämnda skolmåltidsbidraget motverkas värdebeständigheten av detta bidrag
såväl därav, att bidragsunderlaget är fixerat till visst belopp per utspisad
elev som därav att procentsatsen är differentierad efter antalet skattekronor
per invånare i vederbörande kommun.
Nu antydda förhållanden torde utvisa, att frågan huruvida statsbidragen
äro värdebeständiga beror på vilken form som väljes för bidragens beräk
-
Statsutskottets utlåtande nr 178.
9
nande. Enligt sina direktiv har utredningen att söka uppdraga allmänna
riktlinjer för statsbidragssystemets ändamålsenliga utformning för skilda
slag av statsunderstödd verksamhet. Det måste därvid ankomma på utredningen
att göra en inbördes värdering av de olika alternativ som kunna
ifrågakomma. Vid denna värdering måste beaktas fördelar och nackdelar
av såväl formell som materiell natur. Vid bedömningen av olika alternativ
ur materiell synpunkt kan uppenbarligen icke bortses från frågan i vad
mån förändringar i penningvärdet komma till uttryck i form av ökade eller
minskade nominella bidragsbelopp.
Såsom av det anförda framgår är den i motionerna berörda frågan föremål
för allmänna statsbidragsutredningens uppmärksamhet. Till synes åsyftas
dock i motionerna en utredning som så till vida icke skulle vara förutsättningslös
att det skulle anses på förhand givet att statsbidragens värdebeständighet
skulle tillgodoses och utredningen endast avse på vad sätt detta
skulle ske. Det torde dock ej ligga utom diskussion, att det skall vara genom
automatiskt verkande regler på förhand givet att vid förändringar i penningvärdet
de ekonomiska relationer mellan staten och kommunerna, som tagit
sig uttryck i statsbidragsgivningen, skola förbliva reellt oförändrade.
I motionerna har såsom det mest framträdande exemplet på att genom
skattegradering av statsbidragen kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna förskjutits till kommunernas nackdel anförts kommunernas
bidrag till folkpensionskostnaderna. Allmänna statsbidragsutredningen vill i
anledning därav framhålla, att den icke ansett det ligga inom dess uppdrag
att låta sin översyn av statsbidragssystemet omfatta dessa bidrag, vilka ju
utgöra kommunala bidrag till staten. Vad utredningen i det föregående anfört
om dess sysslande med den i motionerna berörda frågan om värdebeständighet
avser sålunda ej nämnda kommunala bidrag.
Stockholm den 17 mars 1954.
För allmänna statsbidragsutredningen:
MARTIN WAHLBÄCK.
G. Lindencrona.
2 Ilihang till riksdagens protokoll 195i. G samt. Nr 178.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.