Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken.

1954-11-23 · 12 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1954:183, Utlåtande i anledning av väckta motioner om byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 183—186.

Statsutskottets utlåtande nr 183.

1

Nr 183.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om byggande av en

kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Helmer Persson och Ola Persson (I: 58) och den andra inom andra

kammaren av herrar Holmberg och Hagberg i Stockholm (II: 89), har hemställts

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om åtgärder så att förslag till byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och

Karlsborgsverken kan ske snarast.

Till stöd för sitt yrkande ha motionärerna anfört följande.

Det råder en praktiskt taget enhällig mening i Norrbotten om behovet

av en kustjärnväg, i första hand mellan Luleå och Karlsborgsverken. Projektet

har förts på tal i olika sammanhang under 35 år, men det har blivit

särskilt aktuellt efter den genomgripande förändring som inträtt i den

norrbottniska kustbygdens ekonomiska struktur efter andra världskriget.

Träindustrien i denna del av landet arbetar nu under helt andra förhållanden

än tidigare, dels på grund av förändringar i fråga om virkestillgångarna

och dels till följd av teknisk och företagsmässig omdaning.

Verkningarna är av olika slag. Å ena sidan har det — såsom exempelvis

i kalixområdet — lett till en differentiering av träförädlingen och därigenom

också gjort denna mera beroende av andra transportmedel än sjötrafiken.

Å andra sidan har nu senast industrikraschen i Töre visat, att

det behövs bättre kommunikationer om man skall kunna skaffa ersättning

för den träindustri som nedlägges till följd av bristande råvarutillgång. Vad

man därvid framför allt hoppas på är utvecklandet av en omfattande järnmanufaktur,

baserad på produkter från Norrbottens järnverk. Men en grundläggande

förutsättning för detta är att det bygges en järnväg, i första hand

till de folkrika trakterna mellan Luleå och Kalix.

Befolkningens eget intresse för att på detta sätt skapa en tryggare tillvaro

och samtidigt också lämna nya värdefulla bidrag till hela det svenska

folkhushållet har kommit till uttryck på många sätt. Fackföreningar, näringsorganisationer

och andra korporationer har uttalat sin oro för kristecken

av det slag som nu visat sig i Töre och ställer sig därför enhälligt

bakom förslaget om en kustjärnväg. Även i opinionsyttringar, som förekommit

långt upp efter älvdalarna, har man påvisat, hur tillkomsten av

en kustjärnväg och därmed bättre förutsättningar för ett expanderande

näringsliv sträcker sina verkningar långt utanför det närmast berörda området.

Kustbygdskommunerna, landstinget och länsstyrelsen har gemensamt

föranstaltat om en expertutredning, vars resultat överlämnades till Kungl.

Maj :t redan för tre år sedan. Sedan dess har även järnvägsstyrelsen företagit

en utredning, och det finns dessutom yttranden från styrelsen för

Statens skogsindustrier och Industriförbundet.

1 Dihang till riksdagens protokoll 195b. 6 samt. Nr 183—18G.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 183.

Statsmakterna har alltså nu ett mycket omfattande material att grunda

sitt omdöme på. Om det, utöver de utredningar och sakkunniga yttranden

som avgivits, är nödvändigt med vissa kompletteringar och en översyn av

det hela, så bör detta nu kunna ske på kort tid.

över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens

län.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande.

Under hänvisning till att ett mycket omfattande material står till statsmakternas

förfogande för bedömning av förevarande järnvägsfråga föreslås

i motionerna, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om åtgärder

så att förslag till byggande av en kustjärnväg mellan Luleå och Karlsborgsverken

kan ske snarast. Motionärerna taga därmed avstånd från den alternativa

lösningen av kalixbygdens järnvägsfråga, nämligen genom en sidobana

från Morjärv till Kalix. Styrelsen tillåter sig i detta hänseende erinra

om vad styrelsen, med överlämnande av anbefalld utredning angående

järnvägsförbindelse till Kalix, anfört i sin skrivelse till Kungl. Maj :t den

4 november 1952.

»Med hänsyn till vad här ovan och i den utförliga utredningen anförts,

anser sig styrelsen, ehuru väl inseende betydelsen av att kommunerna

och industriföretagen i berörda område äga tillgång till goda

kommunikationer, icke kunna tillstyrka att en järnvägslinje beslutas

och anlägges till Kalix municipalsamhälle, vare sig linjen bygges såsom

kustbana Luleå—Kalix eller såsom sidobana Morjärv—Kalix.

Därest statsmakterna i allt fall finna en järnvägslinje till Kalix behövlig

och besluta att den skall komma till utförande, måste styrelsen

med hänsyn till återverkningarna på statens järnvägars redan för närvarande

mycket ansträngda ekonomiska läge påyrka, att härför erforderliga

investeringsmedel anvisas på sådant sätt, att de ej påverka statens

järnvägars räntepliktiga kapital, samt att statens järnvägar beredas

årlig gottgörelse för de driftsförluster, som komma att uppstå genom

linjen i fråga. Vilken linjesträckning, som i dylikt fall bör väljas,

bör enligt styrelsens mening bli beroende på vad ''Kommittén för utredning

av norrlandskustens biltrafik’ i sinom tid kommer att föreslå.»

Enligt vad styrelsen har sig bekant har emellertid nyssnämnda kommitté,

som den 21 december 1953 avlämnat sitt betänkande, icke upptagit

denna fråga till behandling. Spörsmålet torde dock komma att beaktas vid

den alltjämt pågående remissbehandlingen av de gjorda utredningarna,

bl. a. och framför allt av länsstyrelsen i Norrbottens län.

Av betydelse för bedömningen av ifrågavarande järnvägsprojekt torde

även vara, hur problemet om träindustriens i Törefors fortbestånd eller dess

ersättande med annan industriell verksamhet kan komma att lösas. Styrelsen

erinrar om att det åt en statlig kommitté, Töreutredningen, uppdragits

att undersöka möjligheterna till lösning av de sysselsättningssvårigheter,

som väntas uppstå inom Töre kommun.

Som av det ovan anförda framgår kan frågan om en järnvägsförbindelse

till Kalix ännu icke anses så fullständigt utredd, att definitivt avgörande

kan träffas. Under hänvisning härtill får styrelsen hemställa, att utskottet

måtte avstyrka motionerna I: 58 och II: 89.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183.

3

Länsstyrelsen i Norrbottens län har för sin del överlämnat och åberopat

avskrift av sitt underdåniga yttrande den 24 april 1954 över dels AB Industribyråns

i Stockholm utredning angående behovet av och de ekonomiska

förutsättningarna för järnvägsförbindelse mellan Luleå och Kalix m. m.

och dels järnvägsstyrelsens utredning angående järnvägsförbindelse till

Kalix. Ifrågavarande avskrift har såsom Bilaga fogats vid detta utlåtande.

Utskottet. Med anledning av vad i förevarande motioner anförts vill utskottet

erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet i ett i riksdagens

andra kammare den 26 maj 1954 avgivet svar på en fråga angående

järnvägsprojektet Luleå—Karlsborgsverken-—Haparanda lämnat den upplysningen,

att myndigheternas prövning av detta projekt som bäst påginge.

Järnvägsstyrelsen vore sålunda i färd med vissa undersökningar på platsen,

och därjämte vore frågan centralt föremål för ingående överväganden

bl. a. i samband med strävandena att till Törebygden lokalisera ny industri.

Departementschefen har i anslutning härtill även framhållit att, ehuru några

definitiva besked icke kunde lämnas om resultatet av de pågående undersökningarna

innan dessa slutförts, dittills framkomna omständigheter syntes

ha givit goda skäl för en positiv lösning av denna fråga.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat äro ifrågavarande undersökningar

ännu icke slutförda. Vid sådant förhållande och då det kan förväntas,

att Kungl. Maj :t för riksdagen framlägger de förslag som genom undersökningarna

må befinnas motiverade, anser utskottet anledning icke föreligga

för riksdagen att göra särskild framställning i ärendet. Utskottet

hemställer därför,

att motionerna 1:58 och 11:89 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 23 november 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Ohlon, Iwar Anderson, Näsgård, Leander,

Näsström, Pålsson, Gustaf Andersson, Sundelin, Einar Persson, Edvin

Thun, Holmqvist, Elfving, Rikard Svensson, Lundqvist och Lundström; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Ward, Andersson

i Malmö, Lindholm, Åkerström, Staxäng, Johansson i Mysinge, Petterson

i Degerfors, Onsjö, Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå, Andreasson, fröken

Vinge, fröken Olsson och fröken Ager.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 183.

Bilaga.

Till Konungen.

Kungl. Maj :t har den 15 maj 1953 anmodat länsstyrelsen att avgiva yttrande

över dels Aktiebolaget Industribyråns i Stockholm utredning angående

behovet av och de ekonomiska förutsättningarna för järnvägsförbindelse

mellan Luleå och Kalix m. in., dels ock kungl. järnvägsstyrelsens utredning

angående järnvägsförbindelse till Kalix.

För att belysa frågan om vad en kustjärnväg inom detta område skulle

kunna tänkas få för fraktekonomisk betydelse med hänsyn tagen till bl. a.

de aktuella reindustrialiseringsplanerna för Tore kommun har länsstyrelsen,

för att erhålla ett aktuellt material för detta yttrande, velat avvakta

Töreutredningens undersökningar rörande några olika företag, för vilka

transportkostnaderna äro av väsentlig betydelse.

Länsstyrelsen får nu i underdånighet anföra följande.

Den i Industribyråns utredning refererade kommunikationshistoriken visar,

att frågan om att utvidga järnvägsnätet i länets östligaste delar sedan

länge varit aktuell i olika sammanhang. Intresset för detta projekt har under

avsevärd tid hållits levande i de berörda bygderna. Resultatet av Industribyråns

utredning tedde sig för många ortsbor så gynnsamt, att det

kunde väntas föranleda ett positivt beslut från statsmakternas sida. Kungl.

järnvägsstyrelsens kritiska yttrande har måhända dämpat denna optimism,

men länsstyrelsen anser att frågan därmed dock icke förlorat något av sin

aktualitet.

Länsstyrelsen har vid läsningen av de båda utredningarna funnit, att Industribyråns

utredning tydligen innehåller vissa felaktigheter och övervärderingar,

som järnvägsstyrelsen i sin tur redan i ingressen till sitt yttrande

bemöter på ett sätt, som på läsaren gör intryck mera av tendentiös polemik

än objektiv utredning. Styrelsens yttrande innehåller i stort sett blott

en negativ kritik av Industribyråns utredning. Även om denna diskussion i

och för sig kan ha ett visst intresse, så hade nog länsstyrelsen och andra av

frågan intresserade myndigheter, kommuner och företag dock väntat att

järnvägsstyrelsen förutsättningslöst skulle ha tagit upp problemet — ekonomiskt

och näringspolitiskt — i hela dess vidd och då även ur delvis andra

synpunkter än dem, som redovisats i Industribyråns utredning. Länsstyrelsen

återkommer härtill i ett senare avsnitt av detta yttrande.

Det gamla talesättet, att »väg bryter bygd» är som generalisering en sanning

med många modifikationer. Järnvägen från Boden till Karungi — med

den sträckning den erhållit — har väl i viss mån bidragit till bygdens utveckling,

men dock knappast i den omfattning som man måhända hade räknat

med. Om man bortser från Niemisel och Morjärv, där järnvägen berör äldre

jordbruksbygd, har järnvägens tillkomst icke inneburit uppkomsten av något

industri-, handels- eller stationssamhälle av betydenhet. För de delar

av länet, som via landsvägsförbindelser har anslutning till järnvägen, har

den givetvis också haft en viss betydelse. Att järnvägen erhöll sin sträckning

genom en typisk glesbygd, berodde på militära och icke näringspolitiska

skäl. Det torde emellertid vara odiskutabelt att järnvägen med hänsyn

till näringslivets nu aktuella behov av bättre kommunikationer är »felloka
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183.

5

liserad». Det bör i detta sammanhang observeras, att trafiken på bandelens

mellanstationer i huvudsak består av person- eller godsbefordran, som härrör

från kustlandet. Med järnvägens läge kan trafiken dock icke nå den omfattning

och intensitet som vore önskvärd och följaktligen icke heller för

kustbygdens industriella expansion tillmätas samma betydelse som en kustjärnväg,

enligt länsstyrelsens mening, skulle få.

Det vill synas, som om både Industribyrån och järnvägsstyrelsen liksom

även den lokala opinionen i stort sett bortsett från eller i varje fall inte närmare

diskuterat de problem, som utan tvekan måste uppkomma för trafiken

på banan Boden—Karungi, om en ny järnväg skulle byggas för sträckan

Luleå—Kalix—Haparanda. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste emellertid

frågan huruvida den förstnämnda bandelen skall nedläggas eller bibehållas

efter tillkomsten av en kustjärnväg tillmätas stor vikt, när man skall

ta ställning till det i de två utredningarna diskuterade projektet. Innan

länsstyrelsen närmare går in på denna fråga, vill länsstyrelsen emellertid beröra

vissa andra spörsmål, som måste beaktas, när man skall bilda sig en

mening om behovet av den ifrågasatta kustjärnvägen.

Av Industribyråns utredning framgår, att befolkningsförhållandena i kustsocknarna

norr om Bottenhavet äro värda ett särskilt studium. Nativiteten

är större än för riket i genomsnitt. Även om en viss förskjutning i riktning

mot riksmedeltalet kan väntas i framtiden, synes tendensen dock vara, att

födelsetalet kommer att hålla sig över genomsnittet i riket. En bekymmersam

utveckling är den stora utvandringen från dessa socknar. De som flytta

söka sig icke endast till andra orter i länet, utan bosätta sig längre söderut i

landet. Nettoförlusten i den inrikes omflyttningen uppgick för Norrbottens

läns del under 1 O-årsperioden 1941—195Ö till icke mindre än 13 378 personer.

Att merparten av dessa är människor i den arbetsföra åldern säger sig

självt. Att en sådan »åderlåtning» av den produktiva befolkningen inger de

allra största betänkligheter är icke att förvåna sig över. I vilken takt denna

utflyttning i fortsättningen kommer att ske kommer i icke ringa grad att

bero på vilka existensmöjligheter som kan beredas folket och framförallt

ungdomen i dessa bygder. Detla i sin tur har ett nära samband med frågan

om vilka utvecklingsmöjligheter, bl. a. beträffande kommunikationerna,

som man vill och kan gc bygdens näringsliv.

Industribyråns utredning torde ha visat, att jordbruket i kustsocknarna

har stora förutsättningar att kunna drivas på ett ekonomiskt lönande sätt

samt att det finns stora möjligheter till ytterligare uppodling. Ett utmärkande

drag för Norrbottens jordbruk är emellertid, att hemmansdelarna även

i denna del av länet äro alltför små. Även om icke fler arbetstagare än som

kan anses försvarligt äro bundna till en och samma hemmansdel, så skulle

samma arbetskraft utan tvivel kunna sköta betydligt större arealer. Förhållandet

torde sammanhänga med den nedärvda åsikten i denna del av länet,

att jordbruket för var och eu är den säkraste utkomsten. Andra och föga utvecklade

förvärvsgrenar ha gång efter annan visat sig mindre lönande och

tvingat befolkningen åter till jordbruket, även om detta mera fått karaktär

av stödjordbruk. Många ha nämligen samtidigt balt annat, säsongbetonat

arbete. Detta förhållande har lett till en alltför stor jordsplittring, önskvärt

vore, alt större jordbruk skapades, som kunde giva full försörjning åt sin

ägare. Härigenom skulle man även bättre än vad nu är fallet kunna tillgodogöra

sig rationaliseringens fördelar. Lantbruksnämndens åtgärder i

detta avseende ha därför den allra största betydelse, även om dess verkningar

icke giva omedelbart påtagliga resultat. Det torde dock icke vara möjligt

eller ens önskvärt alt helt upphöra med stödjordbruken som komplement

(ill bl. a. det säsongbelonade skogs- och floltningsarbetet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 183.

Givet är, att anläggandet av en ny järnväg ej skulle lösa jorddelningsproblemet.

I det stora sammanhanget är emellertid ett genom bl. a. förbättrade

kommunikationer mera differentierat näringsliv och de nya arbetstillfällen,

som följer därav, en av de viktigaste förutsättningarna för problemets lösning.

Om en viss del av befolkningen skall finna det välbetänkt att övergiva

jordbruket är det nödvändigt, alt andra säkra utkomstmöjligheter kan

erbjudas i stället. Den sektor inom näringslivet, som då i första hand kan

komma i fråga, är givetvis industrien. Skall denna kunna utvecklas och ge

sysselsättning åt ett ökat antal anställda, måste den emellertid för sina

transportbehov ha ett kommunikationsväsende, som erbjuder samma ekonomiska

fördelar och samma bekvämlighet som järnvägarna.

Vad skulle då en kustjärnväg kunna länkas få för betydelse för en industriell

expansion i dessa bygder? I Industribyråns utredning göres gällande,

att virkesförrådet i länet minskat och att råvarubasen knappast har

utrymme för ytterligare sågverks- och massaindustri. Detta antagande stöder

sig dock föga på de uppgifter, som anförts. Utvecklingen har lett därhän,

att man med den mindre goda skogstillväxten i förhållande till de skogliga

tiilgångarna söderut i landet inom pappersmasse- och kemisk industri funnit

det ekonomiskt riktigare att tillgodogöra sig klenare virke, som alltså

blir avverkningsbart tidigare. Härigenom har man fått rimligare intervaller

i den tidscykel, som skall reglera förloppet avverkning — nysådd — återväxt

— avverkning. Något större avseende kan ej heller fästas vid uppgifterna

om det minskade utnyttjandet av flottlederna. Användandet av dessa,

framförallt bivattenlederna, har ur arbetskraftssynpunkt på sistone ställt

sig så dyrbart, att det många gånger blivit billigare att frakta virke landsvägen

med bil. Vidare har på sista tiden även använts virke, som ej går att

flotta, t. ex. lövträdsvirke och frodvuxet barrvirke.

När man försöker göra en prognos för skogsindustriens — i ordets mest

extensiva bemärkelse — framtida råvaruförsörjning, så får man inte heller

bortse från den ökade timmerfångst, som på lång sikt måste bli resultatet

av den alltmera aktiva skogsvård, som numera bedrives inom länet.

Att skogstillgångarna i framtiden skall visa sig tillräckliga för en icke

obetydlig produktionsökning inom den skogsindustriella sektorn är därför

ett antagande, som torde ha mera fog för sig än Industribyråns kalkyl.

De dominerande företagen inom virkes- och pappersmasseindustrien äro

AB Statens Skogsindustriers anläggningar vid Karlsborgsverken, Båtskärsnäs

och på Seskarö. Länsstyrelsen har haft tillfälle att taga del av bolagets

yttrande i detta ärende. Av yttrandet framgår, att bolagets tillverkningar

inom kort beräknas bli avsevärt mycket större än som angivits i Industribyråns

utredning. Bolagets tre sågverk inom detta distrikt ha en kapacitet

av 40 000 standards årligen mot i utredningen uppgivna 34 000 standards

och sulfatfabriken beräknas inom kort komma att producera 120 000

ton cellulosa per år. I utredningen har angivits en betydligt lägre kvantitet.

Av den tillverkade cellulosan skulle 40 000 ton förädlas "till papper

och 50 000 ton blekas. För övrigt synes man vid Karlsborgsverken inom

de närmaste 10 åren beräkna en ytterligare utbyggnad till 175 000 å 200 000

ton sulfatcellulosa per år. Som Industribyrån framhållit, skulle givetvis en

Stor del av Karlsborgsverkens produkter kunna transporteras med en blivande

järnväg. Bli kvantiteterna större än som beräknats, kommer detta

helt naturligt att i gynnsam riktning påverka kalkylerna för banans drift.

Emellertid synes Industribyrån och järnvägsstyrelsen ha förbisett, att en

stor del av råvarubehovet till industrien under nuvarande transportförhållanden

måste fraktas landsvägen och att en järnväg därvid har stora

utsikter att kunna konkurrera om frakterna. Råvarorna till Karlsborgs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183.

7

verken komma från hela Norrbottens län och ej blott från de närliggande

älvdalarna. AB Statens Skogsindustrier har beräknat, att det sågtimmer

och den sulfatved, som skall forslas till industrien, kominer att omfatta

omkring 775 000 transportton. På grund av de orsaker, som tidigare anförts

i fråga om flottningen, lär i framtiden omkring hälften av denna virkesmängd

komma att transporteras landvägen. Huruvida bolaget därvid

kommer att anlita järnväg eller lastbil, blir givetvis beroende på de taxor

som erbjudas. Av kvantiteten torde endast 8 % ligga geografiskt så till

att en biltransport alltid ställer sig gynnsammare än en järnvägstransport.

Det synes i varje fall länsstyrelsen som sannolikt, att en järnväg borde ha

goda förutsättningar att med transportmängder, som här avses, och de

avstånd, som det kan bli fråga om, konkurrera med lastbilstrafiken. Den

inkomstökning, som därvid kan beräknas tillfalla järnvägen, måste även

i gynnsam riktning påverka kalkylerna för denna handel.

"ÅB Statens Skogsindustrier har ytterligare framhållit, att med den omfattning

bolagets landtransporter väntas få är det nödvändigt att förbättra

kommunikationerna, antingen man vill bygga en järnväg till Karlsborg

eller förbättra landsvägsnätet. Det sistnämnda måste emellertid i så fall

upprustas inom hela detta transportområde, vilket är detsamma som stora

delar av länet, svaga vägsträckor förstärkas och otillräckligt bärkraftiga

broar ersättas med kraftigare sådana.

Även om man kan räkna med en ökad produktion vid Karlsborgsverken,

så lär arbetskraftsbehovet där inom överskådlig tid icke bli nämnvärt större

än för närvarande. Skall utflyttningen av folk i de yrkesverksamma

åldrarna till andra län kunna förhindras och sysselsättning dessutom beredas

den genom jordbrukets rationalisering friställda arbetskraften, så

måste — som redan framhållits — ytterligare industrier komma. till. Det

ligger då närmast till hands att tänka sig att denna nyindustrialisering

bl. a. tar sikte på manufakturindustrier, som för sina tillverkningar efterfråga

råvaror och halvfabrikat från Norrbottens Järnverk, vilket skulle bli

av betydelse även för järnverket. Det bär gjorts gällande, att sådana industrier

med fördel kunde förläggas till orter, som redan ha järnväg.

I viss mån kan detta äga sin riktighet, om man åsyftar stationer efter

banan Luleå—Boden samt ett och annat enstaka samhälle efter järnvägen

Boden—Gällivare och Boden—Långträsk. Detta utesluter emellertid icke

det faktum — som redan framhållits — alt kustkommunerna för sin framtida

existens och utveckling ha ett aktuellt och stort behov av nya företag

och en ur konjunktur synpunkt mera motståndskraftig arbetsmarknad än

vad nu är fallet. Med eu järnväg helt eller delvis efter kusten fram mot Haparanda

torde utsikterna att grunda manufakturindustrier ställa sig betydligt

gynnsammare än för närvarande. Tillgången på arbetskraft i dessa

bygder är mycket stor och bostadsbeståndet i regel tillfredsställande.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang lämna en redogörelse för de transportekonomiska

förhållandena i tre fall, som närmare utretts i samband

med planerna på en reindustrialisering av Töre kommun och såsom de redovisas

av Teleutredningen. Denna har i olika sammanhang konstaterat,

vilken negativ betydelse avsaknaden av en järnvägsförbindelse till Töre har

när det gäller att dit lokalisera nya industriföretag för vilka transportkostnaderna

äro av väsentlig betydelse. De priskonkurrerande synpunkterna

på fraktkostnaderna ha ett dominerande avgörande.

Utredningen bär i sitt första betänkande framlagt ett förslag om en utbyggnad

av den av Törevcrken AB drivna verkstadsrörelsen till ett medelstort

företag i järnmanufakturbranschen. Enligt föreliggande produktionskalkyl

skulle det planerade företaget få ett årligt råvarubehov av 3 620

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 183.

ton järn, som i huvudsak skulle köpas från Norrbottens Järnverk. Med

landtransport skulle råvaran fraktas till Töre enligt följande två alternativ:

I. Järnväg Luleå—Morjärv (73 km.), lastbil Morjärv—Töre (19 km.).

II. Lastbil Luleå—Töre (58 km.).

Transporten till Morjärv kostar per järnvägsvagn om 15 ton kronor

166: 50 = 11: 10 per ton. Biltransporten Morjärv—Töre har av Töre lastbilcentral

beräknats till kronor 10: — per ton. För hela sträckan skulle alltså

frakten enligt alternativ I bli kronor 21:10 pr ton eller sammanlagt

(3 620 X 21: 10) 76 382: — kronor per år.

För samma transportkvantitet med lastbil direkt från Luleå har nämnda

lastbilcentral beräknat kostnaden till kronor 15:— pr ton. Transportkostnaden

skulle således enligt alternativ II bli 54 300: — kronor pr år.

Under förutsättning att Töre haft järnväg med anknvtning vid Morjärv,

skulle fraktkostnaden bli kronor 11:90 pr ton = 43 078:— kronor pr år

och under förutsättning av kustjärnväg — Luleå (järnverket) — Töre _

61 km. — skulle fraktkostnaden bli kronor 8: — pr ton == 28 960 kronor

pr år.

Den på detta sätt beräknade fraktskillnaden mellan alternativ II och en

direktjärnvägstransport efter kusten skulle således pr år uppgå till i runt

tal 25 000 kronor.

Lastbilstransporten Luleå—Töre torde i kostnadshänseende kunna reduceras

något. Med den transportkvantitet, som det här är fråga om, kan

för transporten insättas bilar med en lastförmåga på 12—15 ton, mot de 8

tons laster på vilka ovannämnda prisuppgifter beräknats.

Fn transportorganisation, som erbjuder möjligheter till frakter i båda

körriktningarna, kan ytterligare nedbringa kostnaden för såväl råvaran

som den färdiga produktionen.

I samband med av Töreutredningen verkställda undersökningar om förutsättningarna

att till Töre förlägga en fabrik för tillverkning av så kallade

elementhus framkom följande om bygdens transportförhållanden och

fraktkostnader. I »containers» om maximalt 5 tons vikt planerades att

fabrikens tillverkning skulle transporteras till beställare. För ett hus om

20 tons vikt skulle transportkostnaden från Töre till nedan angivna järnvägsstationer

bliva — inklusive returfrakt för containers:

Från Töre

till

Lastbil Töre—Morjärv

(kronor 315: —),

järnväg från Morjärv,

Totalt kronor

Därest SJ frakt- taxa fått till- lämpas från Töre

Kronor

Därav på del- sträckan Töre

—Morjärv

Kronor

Frakt-

skillnad

Kronor

Haparanda ........

578: 90

293: 80

29:90

285: 10

Piteå..............

676: 80

383:80

22: —

293: —

Boliden............

880:70

581: 70

16: —

299: —

Skellefteå stad ....

801: 90

502: 90

16: —

299: —

Umeå ............

881: 20

586: 70

20:50

294: 50

Örnsköldsvik ......

955: 70

658: 70

18: -

297: —

Härnösand ........

1 063: 50

758: 50

10: —

305: -

Sundsvall C........

1 097: 50

792: 50

10: -

305: —

Hällnäs............

817: 90

518:90

16: —

299: —

Vännäs............

849: 90

558: 90

24: —

291: —

Ånge..............

1 087;50

782:50

10: —

305: —

Lycksele ..........

865: 90

566: 90

16: —

299: —

Storuman..........

925: 70

622: 70

12: —

303: —

Vilhelmina ........

967: 70

664:70

12- —

303: —

Hoting............

1 009: 70

712: 50

17:80

297: 20

Östersund C ......

1 103: 50

798: 50

10: -

305: —

I medeltal ........

910: 25

611:37

16:26

298: 73

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183.

9

AB Eleinenthus i Mockfjärd, som har en liknande trähustillverkning, åtnjuter

15 % fraktnedsättning. Enligt vad som inhämtats från järnvägsstyrelsens

kommersiella byrå kunde samma nedsättning erhållas för elementhus,

som med järnväg fraktas från Morjärv. Därest de av AB Bostadsforskning

framlagda rekommendationerna beträffande transportorganisationen,

som lämnats i utredningen om en elementhusfabrik i Töre, hade följts,

skulle fraktkostnaderna på sträckan Töre—Morjärv komma att nedbringas.

Sålunda hade Svenska lastbils AB lämnat en uppgift, att fraktkostnaden

per hus på denna sträcka eventuellt skulle komma att understiga 150: —

kronor i stället för att uppgå till den i tabellen angivna summan 315: —

kronor.

Under angivna förutsättningar skulle man i tabellen erhålla följande siffror

som medeltal:

Stationerna i

föregående tablå

omräknade till ett

Lastbil Töre—Morjärv

(kronor 150: —),

järnväg från Morjärv.

Därest SJ frakt- taxa fått till- lämpas från Töre

Därav på del- sträckan Töre

—Morjärv

Frakt-

skillnad

Totalt kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Medeltal ..........

655:97

519:68

13: 83

136: 29

Den planerade elementhusfabriken i Töre skissades av utredningen för

en årslillverkning av 500 egna hem. För att få hela denna tillverkning till

järnväg skulle företaget komma att belastas med en mer fraktkostnad av

58 145:— kronor (136: 29 X 500). Ett fraktavtal med statens järnvägar

om genomgående fraktberäkning på samma grunder som AB Statens Skogsindustrier

har för sina transporter från Karlsborgs bruk till Vitvattnet

skulle reducera sistnämnda fraktkostnad med 18 145:— kronor eller till

50 000 kronor, vilket belopp alltså i bästa fall skulle representera den fraktmerkostnad,

som ett sådant företag finge vidkännas till följd av att Töre

saknar direkt järnvägsförbindelse.

Utredningen räknade förslagsvis med 50:—- kronor per hus för ökad

fraktkostnad för råvaror, inköpta byggnadsdelar, förbrukningsartiklar m. in.

Jämförelsen har gjorts på Mockfjärdsföretagets utgifter för samma ändamål.

Då sistnämnda fabrik bar kortare transportavstånd från leverantörerna

än vad ett i Töre beläget företag får blir jämförelsen icke adekvat för att

belysa den ökade fraktkostnad som bristen på järnväg till Töre medför

för därstädes förlagd företagsamhet.

Töreutredningen har även undersökt möjligheterna att till Töre lokalisera

ett visst företag med ett beräknat transportbehov för färdigvaran av

25 000 ton per år. Hälften av tillverkningen beräknas kunna avsättas på

marknaden i mellersta och södra Sverige och resten genom export.

Om produkterna fraktas med bil Töre—Morjärv och järnväg vidare söderut

till respektive Mjölby och Göteborg skuile fraktkostnaden bli cirka

kronor 70: — per ton, varav ungefär kronor 10: — kommer på bilsträckans

19 km.

Med den genomgående frakthcräkning, som statens järnvägar medgivit

AB Statens Skogsindustrier för transporterna från Karlsborgs bruk till Vitvattnet,

skulle fraktkostnaden från Töre bli kronor 60:60 och 65:— per

ton för vagn om minst 15 ton till Mjölby respektive Göteborg. I angivna

fraktavgifter ingår dels en avgift för täckt vagn och dels eu extra som ersättning

för omlastning betecknad avgift av kronor 5:— per ton i enlighet

med vad som utgår för transporterna från Karlsborgs bruk; skulle direkt

järnvägsförbindelse finnas från Töre med anslutning till stambanenätet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 183.

borde fraktkostnaden alltså reduceras till kronor 55: 60 respektive 60: —- per

ton eller omräknat med i runt tal kronor 125 000 per år. Även om man reducerar

denna summa med den frakt, som kan beräknas komma på de

sjöledes ordnade transporterna, återstår i alla fall en betydande merkostnad

till följd av de relativt sett höga frakterna för den del av produktionen,

som måste fraktas med bil—järnväg.

Utöver vad som här framhållits beträffande Töre kommun och kommunikationsfrågans

betydelse för kommunens reindustrialisering torde en

kustjärnväg vidare komma att förmånligt påverka de industrier, som redan

finnas inom hela detta område. Får bygden en mer industriellt betonad

arbetsmarknad vågar man vidare hoppas, att även annan företagsamhet

kommer att utvecklas i samhällena efter järnvägen. Över huvud taget är det

ett intresse av stor vikt att även i övre Norrland få ett så rikt differentierat

näringsliv som möjligt. Om produkterna kunna framställas på närmare

håll, så följer därav lägre fraktkostnader och priser. Den eftersträvansvärda

differentieringen av näringslivet bör även ta sikte på att inom bl. a. textil-

och konfektionsbranschen skapa arbetstillfällen för även den nu icke

ianspråktagna kvinnliga arbetskraften.

Icke heller då det gäller industriens framtida utveckling, kan en blivande

järnväg i kustbygden i och för sig lösa alla uppkommande kommunikationsoch

arbetsmarknadsproblem. Skall man emellertid över huvud taget våga

räkna med en ökad industriell verksamhet, är det en tvingande nödvändighet,

att de blivande företagarna kunna få utnyttja tillfredsställande kommunikationer

för transport av råvaror och färdigprodukter.

Industribyråns utredning innehåller en mångfald statistiska uppgifter,

som uppfordrat järnvägsstyrelsen till genmälen. Otvivelaktigt är, att Industribyrån

i vissa fall gjort vissa förhastade beräkningar. Å andra sidan

kan icke heller järnvägsstyrelsens uttalanden i alla avseenden stå oemotsagda.

Som exempel må anföras följande: Med det uttalande, som Industribyrån

gjort (s. 74) om fraktkostnaderna till Kalix på den nuvarande kommunikationsleden

jämfört med utgifterna på en järnväg, som hade en ur

ekonomiska synpunkter bättre sträckning, är det svårt att förstå järnvägsstyrelsens

genmäle (s. 43).

Även om man givetvis måste taga hänsyn till de förhållanden, som avspegla

sig i de statistiska uppgifterna, lär man icke enbart på detta material

kunna grunda ett beslut att bygga en ny järnväg. Det är framför allt nödvändigt

att på andra vägar skaffa sig kännedom om förhållandena i den

berörda bygden och även från andra utgångspunkter försöka bedöma, vad

en järnväg skulle komma att betyda för näringslivets utveckling i denna del

av länet och järnvägens egen lönsamhet. Enligt länsstyrelsens uppfattning

ha samtliga härpå inverkande omständigheter icke blivit tillräckligt belysta

i Industribyråns utredning och icke heller i järnvägsstyrelsens yttrande.

Länsstyrelsen har, som framgår av det tidigare anförda, kommit till den

uppfattningen, att en järnväg från stambanenätet mot Haparanda är nödvändig

ur olika synpunkter. Den nu befintliga sträckan Boden—Karungi—•

Haparanda bär emellertid — som redan framhållits — av skäl, som numera

icke torde behöva tillmätas samma betydelse som tidigare, erhållit

en föga rationell sträckning. Den berör icke de folkrika orterna i kustlandet

såsom Råneå, Töre och Kalix. Å andra sidan må framhållas, att det

torde vara tveksamt om en ny bana från Luleå till Haparanda skulle kunna

drivas ekonomiskt jämsides med linjen Boden—Karungi. Länsstyrelsen

anser därför att frågan om dessa två järnvägslinjers lönsamhet i förhållande

till varandra liksom den ekonomiska effekten på den existerande

banan av tillkomsten av en ny järnväg måste utredas. Först sedan en så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 183.

11

dan beräkning föreligger och hänsyn tagits till även andra i samband härmed

relevanta omständigheter kan man ta ställning till frågan om den rikliga

lösningen är att helt eller på viss del nedlägga trafiken på den äldre

bansträckan och bygga en ny järnväg genom kustlandet mot Haparanda.

Hur den nya sträckningen lämpligen bör dragas, måste bli föremål för

närmare övervägande. Ett alternativ skulle vara att följa det i föreliggande

utredning angivna huvudförslaget och draga banan från trakten av Notviken

mot Råneå, Töre och Kalix samt fortsätta därifrån över Karlsborgserken

mot Sangis och Haparanda. Om det emellertid skulle visa sig ekonomiskt

och ur andra synpunkter lämpligt att behålla bandelen Boden—

Morjärv (bl. a. för Firma Hjalmar Nilssons Träförädling i Morjärv) kan

man tänka sig en anslutning av denna bana till kustjärnvägen i Töre. Vid

valet av den bästa bansträckningen måste givetvis även de militära kraven

beaktas. Intresse kan nämligen finnas, att den äldre banan även ur beredskapssynpunkt

bibehålies på linjen Boden—Morjärv.

I den mån den äldre banan helt eller delvis ej längre bibehålies, skulle i

varje fall en viss del av materielen, hus, signalanordningar, räls etc., sedan

den nya linjen färdigställts, kunna komma till användning för underhåll

av andra bandelar. Vagn- och lokparken skulle däremot kunna sättas in

på den nya linjen. Denna materiel torde representera ett betydande värde.

Den personal, som nu tjänstgör på den sträcka vilken eventuellt skulle nedläggas,

kan likaledes överflyttas till den nya bandelen.

Én sådan kombinationslösning av den norrbottniska kustbygdens järnvägsproblem,

som här skisserats eller eventuellt enligt något annat alternativ,

skulle otvivelaktigt i det långa loppet visa sig ekonomiskt fördelaktigare

än vad som framgår av järnvägsstyrelsens kalkyl. Byggnadskostnaderna

kompenseras nämligen — som nyss sagts — till viss del av den materiel,

som blir disponibel för användning delvis på den nya bandelen och

delvis på annat håll vid nedläggandet av hela eller viss del av den gamla

banan. Vidare slipper man ifrån den dubblering av vissa lönekostnader och

andra driftkostnader, som belastar järnvägsstyrelsens kalkyl, i vilken man

— som redan nämnts — utgått ifrån att den gamla banan skulle bibehållas

även efter den nya järnvägens tillkomst.

Järnvägsstyrelsen har avstyrkt byggandet av den ifrågasatta järnvägslinjen

oavsett om det skulle gälla en kustbana till Kalix eller en sidobana

Morjärv—Kalix. Om statsmakterna likväl skulle finna en järnväg behövlig,

har järnvägsstyrelsen hemställt, att investeringsmedel måtte anvisas

på sådant sätt, att de ej påverka statens järnvägars räntepliktiga kapital

samt att statens järnvägar beredes årlig gottgörelse för de driftsförluster,

som enligt järnvägsstyrelsens kalkyl väntas komma att uppstå på denna

linje.

Som affärsdrivande verk måste självfallet järnvägsstyrelsen se till att

statens järnvägar drivas affärsmässigt. När statsmakterna ha att ta ställning

till ett sådant projekt, som här diskuteras, kan det emellertid visa

sig nödvändigt att bedöma behovet av en järnvägslinje även ur andra synpunkter

än dom, som kommit till uttryck i'' järnvägsstyrelsens yttrande. För

statsmakterna kan nämligen icke statens järnvägars bokföringsmässiga

redovisning av varje särskild bansträckas räntabilitet vara avgörande. Regering

och riksdag måste nämligen även fråga sig, vilka nationalekonomiska

fördelar som tillkomsten av en ny järnväg kan tänkas medföra, även

om driftresultatet för statens järnvägars vidkommande skulle visa, att lin
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 183.

industrialisering av bygdens näringsliv och andra liknande »indirekta»

fördelar måste tillmätas en sådan nationalekonomisk betydelse, att den mer

än väl uppväger det eventuella underskott på järnvägen, som skulle kunna

komma att redovisas i statens järnvägars bokslut. Det måste för övrigt anses

mycket tveksamt, huruvida en enda handel, som ingår i ett så omfattande

kommunikationsnät som statens järnvägar, ur driftsekonomisk synpunkt

skall betraktas som en enhet för sig och dess bärighet bedömas uteslutande

med hänsyn till det bokförda resultatet av trafiken inom bandelens egen

begränsade sektor.

Enligt länsstyrelsens bestämda uppfattning kunna de fördelar, som ur

allmänna samhällsekonomiska synpunkter skulle vinnas genom tillkomsten

av en järnväg i denna del av länet, väntas bli så stora, att frågan icke kan

få anses avförd från dagordningen i och med de av järnvägsstyrelsen anförda

skälen mot att förverkliga detta projekt.

Den lösning, som länsstyrelsen här antytt, gör emellertid att de av Industribyrån

och järnvägsstyrelsen verkställda utredningarna delvis måste kompletteras

utifrån här berörda, delvis nya förutsättningar. Länsstyrelsens

förslag innehåller synpunkter, som måste övervägas, likaväl som den nya

linjesträckningen i detalj måste studeras och prövas. Länsstyrelsen anser

därför att de nu föreliggande utredningarna bör bli föremål för en översyn

genom en av Kungl. Maj :t särskilt utsedd kommitté. I denna bör ingå

representanter för järnvägsstyrelsen, Norrbottens läns landstings näringskommitté,

de berörda kommunerna och AB Statens Skogsindustrier. Länsstyrelsen

får sålunda i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj :t måtte

besluta att för en sådan utredning tillkalla särskilda sakkunniga och att

utredningen måtte bedrivas med största möjliga skyndsamhet.

Visst samråd har i ärendet förekommit med Norrbottens läns landstings

näringskommitté.

Ärendet bär handlagts av undertecknade, landshövding och landssekreterare.

Luleå i landskansliet den 24 april 1954.

Underdånigst

FOLKE THUNBORG.

Mårten Stiernström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.