Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgade direktiv för 1951 års bgggnadsutredning m. m.
1954-11-30 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1954:196, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgade direktiv för 1951 års bgggnadsutredning m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 196.
7
Nr 1%.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgade direktiv för
1951 års bgggnadsutredning m. m.
(4:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar Fritjof Thun och Anderberg (I: 146) och den andra inom andra kammaren
av fröken Olsson m. fl. (II: 246), har hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels att vidgade direktiv för 1951 års
byggnadsutredning utfärdas i anslutning till vad i motionerna framhållits,
dels att vid de fortsatta övervägandena i anledning av 1946 års vatten- och
avloppssakkunnigas betänkande frågan om och i vad mån statsbidrag skall
beviljas för vatten- och avloppsanläggningar inom fritidsområden ägnas
särskild uppmärksamhet.
I motiveringen för sitt förslag ha motionärerna inledningsvis framhållit
följande.
Trots rådande byggnadsrestriktioner har fritidsbebyggelsen (sommar- och
sportstugor) mycket starkt ökat under det senaste årtiondet. Det är givet
att denna bebyggelse fått den största omfattningen i storstädernas influensområden.
Några exempel från Stockholms län kan belysa detta.
I Boo kommun (ca 5 700 inv.) är ca 2 500 tomter bebyggda med sommarstugor.
Man räknar med att dessa bostäder av icke permanent slag under
sommarmånaderna bebos av ca 10 000 människor.
I österåker (ca 4 300 inv.) är ca 2 500 tomter bebyggda med sommarstugor.
Dessutom finns här ca 900 avstyckade men ännu ej bebyggda tomter, vilkas
ägare bor utanför kommunen.
Liknande proportioner mellan fritids- och permanent bebyggelse förekommer
bl. a. i ett betydande antal av Stockholms skärgårdskommuner och i
många kommuner på västkusten.
Detta är något som börjar bli ett alltmera svårbemästrat problem för ett
stort antal kommuner längs våra kuster och också för sådana inlandskommuner,
som är belägna i närheten av städer och som inom sina områden har
badsjöar. Som exempel på en sådan »badkommun» utanför storstadsregionen
kan nämnas Brunnby i Kristianstads län. Antalet fastigheter, tillhörande
sommargäster, uppgår i denna kommun till ca 500, under det att kommunens
stationära befolkning utgör ca 2 700. Hallands och Bohusläns kustkommuner
uppvisar i många fall liknande siffror.
Sedan byggnadsrestriktionerna nu avsevärt lättats och helt frilagt fritidsbebyggelsen,
kan man vänta en mycket stark ökning av denna. Den allmänna
standardhöjningen torde komma att göra sig gällande också i fråga om fritidsbebyggelsen.
Om de för sommarbruk avsedda byggnaderna ges högre
standard, kommer de att kunna utnyttjas under längre tid varje år än som
hittills vanligen varit förhållandet. Redan hittills har fritidsbebyggelsen i
städernas, framför allt storstädernas, närmaste omgivningar tenderat att
8
Statsutskottets utlåtande nr 196.
övergå till permanent bebyggelse. De förbättrade kommunikationerna, bland
dem särskilt motorismen, påskyndar denna utveckling. Det ligger nära till
hands att en sportstugeägare successivt förbättrar fastigheten, vinterbonar
den och förser den med värme, varefter han uppsäger sin lägenhet i staden
och tar stugan i permanent bruk som familjebostad och själv reser till och
från arbetet. På det sättet har vi redan i många av fritidsområdena i närheten
av de större tätorterna fått en blandad fritids- och permanent bebyggelse.
Bostäder för det senare ändamålet kräver givetvis mera kostnadskrävande
sanitära och andra anordningar än renodlad fritidsbebyggelse. Särskilt
under den rådande bostadsbristen har man dessutom, i varje fall i
åtskilliga av Stockholms förortskommuner, haft tråkiga erfarenheter av
att .mindre nogräknade sommarstugeägare uthyrt icke vinterbonade sommarstugor
till permanenta bostäder åt inflyttade barnfamiljer i svag ekonomisk
ställning. Det har sedan blivit socialvårdens sak att hjälpa dessa familjer
till rätta, när kylan satt in.
Den omfattande fritidsbebyggelsen ställer, framhålla motionärerna vidare,
de härav berörda kommunerna inför många svårlösta problem. Dessa
problem måste uppmärksammas allra helst som denna art av bebyggelse nu
kan beräknas komma att starkt öka.
Enligt motionärernas mening företer emellertid nu gällande byggnadslagstiftning
vissa brister, vilka försvåra en lösning av problemet. Härutinnan
ha motionärerna anfört följande.
Gällande planbestämmelser är icke på ett tillfredsställande sätt tillrättalagda
för en bebyggelse av detta slag. Vår byggnadslagstiftning gör i fråga
om tätbebyggelse icke någon åtskillnad mellan vanlig bebyggelse och fritidsbebyggelse.
I den mån fritidsbebyggelsen är att hänföra till tätbebyggelse
— och det torde som regel vara först då som några egentliga olägenheter
uppkommer — skall den därför föregås av planläggning. Stadsplaneinstitutet
med dess längre gående rättsverkningar torde därvid icke kunna
komma i fråga, och det kan heller knappast vara lämpligt eller nödvändigt
att för detta slags bebyggelse försäkra sig om stadsplanens alla rättsverkningar.
I praktiken blir det därför byggnadsplanen, som härvidlag får komma
till användning.
Men talrika exempel finns på då man icke enbart genom byggnadsplan på
ett rimligt sätt kunnat komma till rätta med markexploatören. Så snart
fritidsbebyggelsen inom ett område blir av större omfattning, blir det som
regel nödvändigt med vissa »stadsmässiga anordningar». Inom byggnadsplanelagt
område finns visserligen möjlighet för länsstyrelse att i fråga om
vägar och öppna platser förordna om bildandet av vägförening enligt 126 §
byggnadsstadgan. Vidare finns vissa möjligheter att få byggnadsplanen genomförd
genom att länsstyrelsen meddelar ett förbud enligt 109 § 2 st. byggnadslagen.
Vid fastställandet av en byggnadsplan kan dessutom ett förordnande
ske enligt 113 § byggnadslagen, varigenom markägaren får utan ersättning
upplåta mark till väg och allmän plats. I särskild hälsovårdsordning
för området kan intagas vissa föreskrifter om bortskaffande av fasta
och flytande föroreningar, om avträden in. in. Såväl planmyndigheterna som
vederbörande kommun torde ha vissa möjligheter att avfordra markägaren
vissa underhandsförpliktelser om ett fritidsområdes förseende med olika
gemensamhetsanordningar, innan planen fastställes och exploateringen påbörjas.
Men möjligheterna att utkräva dessa förpliktelser blir i praktiken
små, särskilt i de ofta förekommande fall, då icke färdigexploaterade om
-
Statsutskottets utlåtande nr 196.
9
råden byter ägare. De personer, som önskar förvärva tomter, har i regel
dunkla begrepp om vad som i fråga om säljarens skyldigheter bör inflyta i
köpekontrakten. Vederbörande kommun har ringa möjligheter att genom
upplysning skydda tomtköparna, eftersom dessa som regel hör hemma i en
helt annan kommun. Köparna är därför tämligen oskyddade, och ofta blir
det då kommunen, som får träda emellan och, sedan olägenheterna börjat
göra sig gällande, får vidkännas dryga kostnader för sanitära och andra
anordningar.
Strandlagen avhjälper icke här påtalade brister. Genom att med stöd av
denna lag betydande strandområden undantages från bebyggelse, torde man
tvärtom få räkna med att fritidsbebyggelsen i fortsättningen i större utsträckning
än hittills får tätbebyggelsekaraktär och sålunda skall regleras
enligt gällande byggnadslagstiftning. Det framstår då som så mycket mera
nödvändigt, att denna lagstiftning på ett bättre sätt än hittills anpassas
för reglering av den bebyggelse, varom här är fråga.
I vatten- och avloppsfrågan ha motionärerna gjort följande uttalande.
I fråga om vatten- och avloppsledningar är att notera att 1946 års vattenoch
avloppssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1951:26) undantog fritidsbebyggelsen
från möjlighet att få del av det föreslagna statsbidraget. Såsom
förhållandena nu är på väg att utvecklas ter sig ett sådant generellt undantagande
som orimligt. Ägarna till sport- och sommarstugor är mestadels utsocknes.
Sambandet mellan dessa fastighetsägare och kommunen är lösligt.
För landskommuner, som genom sin geografiska belägenhet och naturförhållanden
kommit att bli rekreationsorter för större befolkningscentra, har
fritidsbebyggelsen redan tillskapat allvarliga sanitära olägenheter. Skulle de
berörda kommunerna ha att lösa vatten- och avloppsfrågorna för denna
bebyggelse, skulle man i många fall icke ha ekonomisk möjlighet att förse
den permanenta bebyggelsen med motsvarande anordningar, något som
uppenbarligen skulle te sig orimligt. Befolkningen i de större tätorterna har
säkerligen ett starkt legitimt behov av den rekreation, som fritidsbebyggelsen
ger. Då det givetvis är praktiskt ogenomförbart att låta »hemortskommunen»
deltaga i kostnaderna för vatten- och avloppsfrågornas ordnande inom sådan
bebyggelse, måste det vara skäligt att staten, som i många andra former
understöder fritidslivet, träder hjälpande emellan i sådana fall, där större olägenheter
uppstått utan att kommunen kunnat förhindra det. De landskommuner,
som med eller mot sin vilja sommartid får fungera som värdar för tätorternas
invånare, får ändå ofta vidkännas betydande kostnader och olägenheter
av denna bebyggelse. Att generellt undantaga fritidsbebyggelsen från
möjlighet att få statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar skulle vara
orimligt redan av den anledningen att — såsom ovan framhållits — en del
av denna bebyggelse successivt övergår till permanent bebyggelse utan att
vederbörande kommun har effektiva möjligheter att förhindra en sådan
utveckling.
Den kommunala fastighetsskattens betydelse har vidare understrukits av
motionärerna sålunda.
De kommuner, som inom sina gränser har en mera omfattande fritidsbebyggelse,
har hittills fått täckning för en del av de kommunala kostnaderna
för denna bebyggelse genom fastighetsskatten. Fastighetsskatten har samtidigt
varit i stort sett det enda som skapat kontakt mellan här berörda
fastighetsägare och kommunen, låt vara att denna kontakt härigenom icke
alltid blivit av positivt slag. I de många landskommuner, där sommarsluge
-
10
Statsutskottets utlåtande nr 196.
bebyggelsen redan nått stor omfattning, väckte därför det av föregående
års riksdag fattade beslutet om sänkning av repartitionstalet för fastighetsskatt
betydande oro. Det blir ju för dessa kommuner fråga om ett större
eller mindre inkomstbortfall. Ännu större oro väckte det i Kungl. Maj:ts
proposition nr 186/1953 (s. 70 o. ff.) gjorda och av riksdagen utan erinran
lämnade uttalandet, att sänkningen av repartitionstalet kunde betecknas
som ett led i en successiv avveckling av garantiskattesystemet.
Visserligen förutsattes i det nyssnämnda riksdagsbeslutet att frågan om
fastighetsskattens avveckling skulle upptagas först om någon tid och föregås
av ny utredning. Utan att taga ställning till fastighetsskattens fortsatta
vara eller icke vara är det enligt vår mening nödvändigt att vid denna utredning
ta hänsyn till den speciella ställning som fritidsbebyggelsen intager.
Icke förrän kommunerna på annat sätt beretts möjlighet att få ekonomisk
gottgörelse för de kommunala kostnader, som uppstår genom fritidsbebyggelsen,
kan den nuvarande fastighetsskatten för dessa fastigheter avvecklas.
Avslutningsvis ha motionärerna anfört följande.
De av oss här berörda problemen torde inom kort för ett betydande antal
kommuner bli av sådan storleksordning och svårighetsgrad, att en särskild
utredning av frågan i hela dess vidd kunde vara motiverad. Det synes dock
icke vara nödvändigt att för denna fråga utöka antalet statliga utredningskommittéer.
Vad här ovan antytts i fråga om bristerna i gällande byggnadslagstiftning
torde kunna bli föremål för uppmärksamhet i den revision av
byggnadslagstiftningen, som pågår inom 1951 års byggnadsutredning. Frågan
om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar inom fritidsområden
bör kunna upptagas till behandling vid de överväganden, som inom Kungl.
Maj :ts kansli pågår i anslutning till 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
betänkande. Vad slutligen fastighetsbeskattningen för fritidsbebyggelsen angår
är det givetvis en fråga, som får övervägas vid den tilltänkta utredning,
som skulle föregå ett eventuellt beslut om fastighetsskattens avveckling.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt 1951 års byggnadsutredning.
Byggnadsstyrelsen har bl. a. framhållit följande.
Byggnadsstyrelsen har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de
problem som sammanhänger med fritidsbebyggelse och anser i likhet med
motionärerna angeläget att dylik bebyggelse främjas. Av vikt är det emellertid
att man har öppen blick för de missförhållanden som lätt uppstår
när fritidsbebyggelse förekommer samlad och i synnerhet om fritidsbebyggelsen
såsom på många håll är fallet, särskilt i närheten av större städer,
successivt börjar övergå i permanent bebyggelse. Kraven på gemensamhetsanläggningar
av olika slag, såsom vägar och allmänna platser samt
framför allt vattenförsörjning och avlopp, gör sig givetvis gällande med helt
annan styrka, om bebyggelsen skall användas för permanent bostadsändamål
än då fråga är om enklare fritidsbebyggelse.
Av största betydelse vid all bebyggelseplanering är att man gör klart för
sig vilket slag av bebyggelse som skall tillåtas förekomma inom planområdet
samt de krav på standard beträffande gemensamhetsanläggningar som skall
uppställas. Till ledning vid planering har byggnadsstyrelsen, efter samråd
med andra berörda centrala verk, utfärdat närmare anvisningar angående
Statsutskottets utlåtande nr 196.
11
»Vatten- och avloppsfrågor i samband med bebyggelseplanering» samt »Reglering
av vissa slag av fritidsbebyggelse genom byggnadsplan och hälsovårdsordning»
(Kungl. byggnadsstyrelsens meddelanden 1053: 9 och 10).
I dessa anvisningar har bl. a. framhållits vikten av att mark, som vid plaläggning
är avsedd att utnyttjas för fritidsbebyggelse men som kan tänkas
komma att få användning för permanent bebyggelse, har sådan beskaffenhet
och disponeras så att vatten- och avloppsledningar kan anordnas på
ett ur tekniska, ekonomiska och hygieniska synpunkter tillfredsställande
sätt.
Ett särskilt problem utgör förhållandena inom sådana områden, för vilka
gäller äldre, föråldrade bebyggelseplaner, vilka från början uppgjorts närmast
med tanke på fritidsbebyggelse men där området senare i alltmer
ökad omfattning tagits i anspråk för permanentbebyggelse. Ofta har en
dylik uppblandning av bebyggelsen fortskridit så långt att kraven på anläggningar
för vatten och avlopp icke kan avvisas. I många fall förhåller det
sig emellertid på det sättet att planområdet från början givits större omfattning
än som motsvarat det verkliga behovet och därför hittills endast
delvis tagits i anspråk för bebyggelse. I sistnämnda fall är det vanligen
möjligt att genom revidering av planen minska dess för det allmänna
ogynnsamma konsekvenser. Styrelsen har i olika sammanhang, t. ex. genom
meddelande nr 22/52 till samtliga länsarkitekter angående nedminskning
av alltför stora detaljplaner, framhållit vikten av dylika planrevisioner.
Avslutningsvis har byggnadsstyrelsen uttalat, att det enligt dess mening
finnes anledning antaga att det redan med stöd av gällande byggnadslagstiftning
och i anslutning därtill utfärdade anvisningar skall bliva möjligt
att komma till rätta med de av motionärerna påtalade missförhållanden som
sammanhänga med fritidsbebyggelse. I nuvarande läge synes det därför
styrelsen icke vara påkallat att 1951 års byggnadsutredning ägnar denna
fråga särskild uppmärksamhet.
Beträffande den av motionärerna väckta frågan om statsbidrag för anläggning
av vatten- och avloppsledningar för fritidsbebyggelse har byggnadsstyrelsen
förklarat sig endast vilja framhålla, att med hänsyn till de
möjligheter som 1947 års byggnadslagstiftning erbjuder att förhindra exploatering
av ur vattenförsörjnings- och avloppssynpunkt olämpliga områden
statsbidrag i princip icke synes böra utgå till vatten- och avloppsanläggningar
vid bebyggande av nya områden för permanent bebyggelse eller
fritidsbebyggelse.
I vad avser den i motionerna berörda frågan om fastighetsskatten har
styrelsen anfört, att ett avskaffande av denna utan att kommunerna härför
erhålla kompensation kan befaras medföra minskat intresse från kommunernas
sida att medverka till en x-ationellt ordnad fritidsbebyggelse.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört följande.
De åtgärder som påkallats i motionen kunna sägas syfta dels till en sådan
reglering av tätbebyggelse för fritidsändamål, att några oförutsedda behov av
vatten- och avloppsanordningar icke uppkomma sedan området blivit bebyggt,
dels till att möjliggöra vatten- och avloppsfrågans lösning för dylika
redan bebyggda områden, inom vilka olägenheter äro för handen, utan för
kommunen oskäligt betungande medverkan.
För nya områden för enklare fritidsbebyggelse anges i meddelande 1953:
12
Statsutskottets utlåtande nr 196.
10 från byggnadsstyrelsen de regleringsmöjligheter som nuvarande byggnads-
och hälsovårdslagstiftning erbjuder. Bedömes reglering enligt dessa
anvisningar otillfredsställande, torde i första hand böra övervägas att genom
införande av tvingande regler på byggnads- och fastighetslagstiftningens
områden föreskriva, att markexploatör eller fastighetsägare skall ställa
skälig säkerhet för de utgifter som kommun kan komma att åsamkas för
omedelbart eller framdeles erforderlig vatten- och avloppsanläggning. Ställande
av säkerhet kan ske exempelvis genom inteckning eller på motsvarande
sätt som tillämpas inom område, för vilket gatukostnadsbestämmelser
gälla eller fråga därom väckts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner
frågan om reglering av fritidsbebyggelse vara av sådan omfattning och
betydelse, att en allsidig prövning är påkallad. Huruvida denna lämpligen
bör uppdragas åt 1951 års byggnadsutredning eller ske i annan ordning
undandrager sig styrelsens bedömande.
Vatten- och avloppsfrågans lösande inom redan bebyggda områden av här
avsedd karaktär synes i flertalet fall praktiskt möjlig endast med stöd av
en lagstiftning, som innebär rätt för en anläggnings huvudman att påfordra
anslutning och uttaga skäliga avgifter av samtliga bebyggda fastigheter
inom område för vilket anläggning erfordras. Sannolikt kunna emellertid i
många fall kostnaderna i sin helhet icke skäligen uttagas av fastighetsägarna,
utan tillskott av kommunala eller statliga medel komma att framstå
såsom önskvärda eller nödvändiga.
Så länge stora icke tillgodosedda behov av anläggningar föreligga inom
områden med permanent bostadsbebyggelse och så länge nuvarande eftersläpning
i bidragsgivningen består, torde det dock icke kunna ifrågakomma
att i statsbidragshänseende generellt jämställa fritidsbebyggelse med
annan bostadsbebyggelse. Något direkt hinder för att bevilja bidrag till vatten-
och avloppsanläggningar inom fritidsområden finnes dock icke stadgat
i gällande bidragskungörelse, men av nyss angivet skäl har bidrag icke ansetts
böra beviljas i sådana fall. Vad beträffar det i 1946 års vatten- och
avloppssakkunnigas betänkande (SOU 1951:26) framlagda förslaget till
ny bidragsförfattning, lämnades möjlighet öppen att bevilja bidrag jämväl
till anläggningar för fritidsbebyggelse, även om de sakkunniga uttalade att
de därmed icke avsågo att exempelvis områden med enbart sommarbebyggelse
normalt skulle vara i bidragshänseende jämställda med andra bebyggelseområden
(s. 521—522 i betänkandet).
Styrelsen anser sig kunna utgå från att här berörda lagstiftnings- och
statsbidragsfrågor avseende redan bebyggda områden bli föremål för ställningstagande
i samband med prövning av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas
förslag.
1951 års byggnadsutredning har för sin del anfört följande.
1951 års byggnadsutredning är av den uppfattningen, alt de i motionerna
påtalade olägenheterna torde bottna mindre i brister i lagstiftningen än i
dennas hittillsvarande tillämpning. Sedan byggnadsstyrelsen numera genom
sitt meddelande nr 10/1953 lämnat byggnadsnämnderna anvisningar
rörande reglering av vissa slag av fritidsbebyggelse, torde kommunerna ha
fått bättre möjligheter att motverka olägenheterna. Inom utredningen ha
hithörande spörsmål hittills endast förberedande diskuterats. Redan de
nuvarande direktiven giva utredningen möjlighet att i den mån så visar
sig erforderligt förorda vissa nya bestämmelser, som kunna komma att
underlätta lösningen av de i motionerna berörda problemen.
På grund av det nu anförda avstyrker utredningen förslaget om vidgade
direktiv för utredningen.
Statsutskottets utlåtande nr 196.
13
Frågan om statsbidrag för anläggning av vatten- och avloppsledningar för
fritidsbebyggelse torde utredningen icke böra här beröra.
Slutligen vill utredningen framhålla, att en kommande avveckling av
fastighetsskatten kan komma att föranleda krav från kommuner med fritidsbebyggelse
på ersättning i någon form för den mistade fastighetsskatten.
Utskottet. Den moderna fritidsbebyggelsen har otvivelaktigt på sina håll
ställt därav berörda kommuner inför mången gång svårbemästrade problem.
Av remissyttrandena framgår emellertid, att vissa möjligheter föreligga att
redan med stöd av gällande byggnadslagstiftning komma till rätta med de
av motionärerna påtalade missförhållandena. 1951 års byggnadsutredning
har heller icke ansett erforderligt, att utredningens direktiv vidgas i förevarande
avseende, särskilt som utredningen är oförhindrad att till behandling
upptaga frågor av jämväl nu avsett slag.
Enligt vad utskottet under hand inhämtat kan förslag, grundat på 1946
års vatten- och avloppssakkunnigas betänkande, väntas komma att föreläggas
nästa års riksdag. Det lärer då bliva tillfälle för riksdagen att närmare
pröva den av motionärerna berörda frågan om statsbidrag till anläggning
av vatten- och avloppsledningar för fritidsbebyggelse.
Med hänsyn till vad ovan anförts finner utskottet icke tillräckliga skäl
föreligga för riksdagen att göra särskild framställning i ämnet. Utskottet
hemställer därför,
att motionerna I: 146 och 11:246 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 november 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Närvarande: se under utlåtandet nr 195.
647722. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.