Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgade direktiv för 1951 års bgggnadsutredning m. m.

1954-11-30 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1954:196, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgade direktiv för 1951 års bgggnadsutredning m. m.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 196.

7

Nr 1%.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vidgade direktiv för

1951 års bgggnadsutredning m. m.

(4:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Fritjof Thun och Anderberg (I: 146) och den andra inom andra kammaren

av fröken Olsson m. fl. (II: 246), har hemställts att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla dels att vidgade direktiv för 1951 års

byggnadsutredning utfärdas i anslutning till vad i motionerna framhållits,

dels att vid de fortsatta övervägandena i anledning av 1946 års vatten- och

avloppssakkunnigas betänkande frågan om och i vad mån statsbidrag skall

beviljas för vatten- och avloppsanläggningar inom fritidsområden ägnas

särskild uppmärksamhet.

I motiveringen för sitt förslag ha motionärerna inledningsvis framhållit

följande.

Trots rådande byggnadsrestriktioner har fritidsbebyggelsen (sommar- och

sportstugor) mycket starkt ökat under det senaste årtiondet. Det är givet

att denna bebyggelse fått den största omfattningen i storstädernas influensområden.

Några exempel från Stockholms län kan belysa detta.

I Boo kommun (ca 5 700 inv.) är ca 2 500 tomter bebyggda med sommarstugor.

Man räknar med att dessa bostäder av icke permanent slag under

sommarmånaderna bebos av ca 10 000 människor.

I österåker (ca 4 300 inv.) är ca 2 500 tomter bebyggda med sommarstugor.

Dessutom finns här ca 900 avstyckade men ännu ej bebyggda tomter, vilkas

ägare bor utanför kommunen.

Liknande proportioner mellan fritids- och permanent bebyggelse förekommer

bl. a. i ett betydande antal av Stockholms skärgårdskommuner och i

många kommuner på västkusten.

Detta är något som börjar bli ett alltmera svårbemästrat problem för ett

stort antal kommuner längs våra kuster och också för sådana inlandskommuner,

som är belägna i närheten av städer och som inom sina områden har

badsjöar. Som exempel på en sådan »badkommun» utanför storstadsregionen

kan nämnas Brunnby i Kristianstads län. Antalet fastigheter, tillhörande

sommargäster, uppgår i denna kommun till ca 500, under det att kommunens

stationära befolkning utgör ca 2 700. Hallands och Bohusläns kustkommuner

uppvisar i många fall liknande siffror.

Sedan byggnadsrestriktionerna nu avsevärt lättats och helt frilagt fritidsbebyggelsen,

kan man vänta en mycket stark ökning av denna. Den allmänna

standardhöjningen torde komma att göra sig gällande också i fråga om fritidsbebyggelsen.

Om de för sommarbruk avsedda byggnaderna ges högre

standard, kommer de att kunna utnyttjas under längre tid varje år än som

hittills vanligen varit förhållandet. Redan hittills har fritidsbebyggelsen i

städernas, framför allt storstädernas, närmaste omgivningar tenderat att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 196.

övergå till permanent bebyggelse. De förbättrade kommunikationerna, bland

dem särskilt motorismen, påskyndar denna utveckling. Det ligger nära till

hands att en sportstugeägare successivt förbättrar fastigheten, vinterbonar

den och förser den med värme, varefter han uppsäger sin lägenhet i staden

och tar stugan i permanent bruk som familjebostad och själv reser till och

från arbetet. På det sättet har vi redan i många av fritidsområdena i närheten

av de större tätorterna fått en blandad fritids- och permanent bebyggelse.

Bostäder för det senare ändamålet kräver givetvis mera kostnadskrävande

sanitära och andra anordningar än renodlad fritidsbebyggelse. Särskilt

under den rådande bostadsbristen har man dessutom, i varje fall i

åtskilliga av Stockholms förortskommuner, haft tråkiga erfarenheter av

att .mindre nogräknade sommarstugeägare uthyrt icke vinterbonade sommarstugor

till permanenta bostäder åt inflyttade barnfamiljer i svag ekonomisk

ställning. Det har sedan blivit socialvårdens sak att hjälpa dessa familjer

till rätta, när kylan satt in.

Den omfattande fritidsbebyggelsen ställer, framhålla motionärerna vidare,

de härav berörda kommunerna inför många svårlösta problem. Dessa

problem måste uppmärksammas allra helst som denna art av bebyggelse nu

kan beräknas komma att starkt öka.

Enligt motionärernas mening företer emellertid nu gällande byggnadslagstiftning

vissa brister, vilka försvåra en lösning av problemet. Härutinnan

ha motionärerna anfört följande.

Gällande planbestämmelser är icke på ett tillfredsställande sätt tillrättalagda

för en bebyggelse av detta slag. Vår byggnadslagstiftning gör i fråga

om tätbebyggelse icke någon åtskillnad mellan vanlig bebyggelse och fritidsbebyggelse.

I den mån fritidsbebyggelsen är att hänföra till tätbebyggelse

— och det torde som regel vara först då som några egentliga olägenheter

uppkommer — skall den därför föregås av planläggning. Stadsplaneinstitutet

med dess längre gående rättsverkningar torde därvid icke kunna

komma i fråga, och det kan heller knappast vara lämpligt eller nödvändigt

att för detta slags bebyggelse försäkra sig om stadsplanens alla rättsverkningar.

I praktiken blir det därför byggnadsplanen, som härvidlag får komma

till användning.

Men talrika exempel finns på då man icke enbart genom byggnadsplan på

ett rimligt sätt kunnat komma till rätta med markexploatören. Så snart

fritidsbebyggelsen inom ett område blir av större omfattning, blir det som

regel nödvändigt med vissa »stadsmässiga anordningar». Inom byggnadsplanelagt

område finns visserligen möjlighet för länsstyrelse att i fråga om

vägar och öppna platser förordna om bildandet av vägförening enligt 126 §

byggnadsstadgan. Vidare finns vissa möjligheter att få byggnadsplanen genomförd

genom att länsstyrelsen meddelar ett förbud enligt 109 § 2 st. byggnadslagen.

Vid fastställandet av en byggnadsplan kan dessutom ett förordnande

ske enligt 113 § byggnadslagen, varigenom markägaren får utan ersättning

upplåta mark till väg och allmän plats. I särskild hälsovårdsordning

för området kan intagas vissa föreskrifter om bortskaffande av fasta

och flytande föroreningar, om avträden in. in. Såväl planmyndigheterna som

vederbörande kommun torde ha vissa möjligheter att avfordra markägaren

vissa underhandsförpliktelser om ett fritidsområdes förseende med olika

gemensamhetsanordningar, innan planen fastställes och exploateringen påbörjas.

Men möjligheterna att utkräva dessa förpliktelser blir i praktiken

små, särskilt i de ofta förekommande fall, då icke färdigexploaterade om
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 196.

9

råden byter ägare. De personer, som önskar förvärva tomter, har i regel

dunkla begrepp om vad som i fråga om säljarens skyldigheter bör inflyta i

köpekontrakten. Vederbörande kommun har ringa möjligheter att genom

upplysning skydda tomtköparna, eftersom dessa som regel hör hemma i en

helt annan kommun. Köparna är därför tämligen oskyddade, och ofta blir

det då kommunen, som får träda emellan och, sedan olägenheterna börjat

göra sig gällande, får vidkännas dryga kostnader för sanitära och andra

anordningar.

Strandlagen avhjälper icke här påtalade brister. Genom att med stöd av

denna lag betydande strandområden undantages från bebyggelse, torde man

tvärtom få räkna med att fritidsbebyggelsen i fortsättningen i större utsträckning

än hittills får tätbebyggelsekaraktär och sålunda skall regleras

enligt gällande byggnadslagstiftning. Det framstår då som så mycket mera

nödvändigt, att denna lagstiftning på ett bättre sätt än hittills anpassas

för reglering av den bebyggelse, varom här är fråga.

I vatten- och avloppsfrågan ha motionärerna gjort följande uttalande.

I fråga om vatten- och avloppsledningar är att notera att 1946 års vattenoch

avloppssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1951:26) undantog fritidsbebyggelsen

från möjlighet att få del av det föreslagna statsbidraget. Såsom

förhållandena nu är på väg att utvecklas ter sig ett sådant generellt undantagande

som orimligt. Ägarna till sport- och sommarstugor är mestadels utsocknes.

Sambandet mellan dessa fastighetsägare och kommunen är lösligt.

För landskommuner, som genom sin geografiska belägenhet och naturförhållanden

kommit att bli rekreationsorter för större befolkningscentra, har

fritidsbebyggelsen redan tillskapat allvarliga sanitära olägenheter. Skulle de

berörda kommunerna ha att lösa vatten- och avloppsfrågorna för denna

bebyggelse, skulle man i många fall icke ha ekonomisk möjlighet att förse

den permanenta bebyggelsen med motsvarande anordningar, något som

uppenbarligen skulle te sig orimligt. Befolkningen i de större tätorterna har

säkerligen ett starkt legitimt behov av den rekreation, som fritidsbebyggelsen

ger. Då det givetvis är praktiskt ogenomförbart att låta »hemortskommunen»

deltaga i kostnaderna för vatten- och avloppsfrågornas ordnande inom sådan

bebyggelse, måste det vara skäligt att staten, som i många andra former

understöder fritidslivet, träder hjälpande emellan i sådana fall, där större olägenheter

uppstått utan att kommunen kunnat förhindra det. De landskommuner,

som med eller mot sin vilja sommartid får fungera som värdar för tätorternas

invånare, får ändå ofta vidkännas betydande kostnader och olägenheter

av denna bebyggelse. Att generellt undantaga fritidsbebyggelsen från

möjlighet att få statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar skulle vara

orimligt redan av den anledningen att — såsom ovan framhållits — en del

av denna bebyggelse successivt övergår till permanent bebyggelse utan att

vederbörande kommun har effektiva möjligheter att förhindra en sådan

utveckling.

Den kommunala fastighetsskattens betydelse har vidare understrukits av

motionärerna sålunda.

De kommuner, som inom sina gränser har en mera omfattande fritidsbebyggelse,

har hittills fått täckning för en del av de kommunala kostnaderna

för denna bebyggelse genom fastighetsskatten. Fastighetsskatten har samtidigt

varit i stort sett det enda som skapat kontakt mellan här berörda

fastighetsägare och kommunen, låt vara att denna kontakt härigenom icke

alltid blivit av positivt slag. I de många landskommuner, där sommarsluge
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 196.

bebyggelsen redan nått stor omfattning, väckte därför det av föregående

års riksdag fattade beslutet om sänkning av repartitionstalet för fastighetsskatt

betydande oro. Det blir ju för dessa kommuner fråga om ett större

eller mindre inkomstbortfall. Ännu större oro väckte det i Kungl. Maj:ts

proposition nr 186/1953 (s. 70 o. ff.) gjorda och av riksdagen utan erinran

lämnade uttalandet, att sänkningen av repartitionstalet kunde betecknas

som ett led i en successiv avveckling av garantiskattesystemet.

Visserligen förutsattes i det nyssnämnda riksdagsbeslutet att frågan om

fastighetsskattens avveckling skulle upptagas först om någon tid och föregås

av ny utredning. Utan att taga ställning till fastighetsskattens fortsatta

vara eller icke vara är det enligt vår mening nödvändigt att vid denna utredning

ta hänsyn till den speciella ställning som fritidsbebyggelsen intager.

Icke förrän kommunerna på annat sätt beretts möjlighet att få ekonomisk

gottgörelse för de kommunala kostnader, som uppstår genom fritidsbebyggelsen,

kan den nuvarande fastighetsskatten för dessa fastigheter avvecklas.

Avslutningsvis ha motionärerna anfört följande.

De av oss här berörda problemen torde inom kort för ett betydande antal

kommuner bli av sådan storleksordning och svårighetsgrad, att en särskild

utredning av frågan i hela dess vidd kunde vara motiverad. Det synes dock

icke vara nödvändigt att för denna fråga utöka antalet statliga utredningskommittéer.

Vad här ovan antytts i fråga om bristerna i gällande byggnadslagstiftning

torde kunna bli föremål för uppmärksamhet i den revision av

byggnadslagstiftningen, som pågår inom 1951 års byggnadsutredning. Frågan

om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar inom fritidsområden

bör kunna upptagas till behandling vid de överväganden, som inom Kungl.

Maj :ts kansli pågår i anslutning till 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas

betänkande. Vad slutligen fastighetsbeskattningen för fritidsbebyggelsen angår

är det givetvis en fråga, som får övervägas vid den tilltänkta utredning,

som skulle föregå ett eventuellt beslut om fastighetsskattens avveckling.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av byggnadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt 1951 års byggnadsutredning.

Byggnadsstyrelsen har bl. a. framhållit följande.

Byggnadsstyrelsen har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad på de

problem som sammanhänger med fritidsbebyggelse och anser i likhet med

motionärerna angeläget att dylik bebyggelse främjas. Av vikt är det emellertid

att man har öppen blick för de missförhållanden som lätt uppstår

när fritidsbebyggelse förekommer samlad och i synnerhet om fritidsbebyggelsen

såsom på många håll är fallet, särskilt i närheten av större städer,

successivt börjar övergå i permanent bebyggelse. Kraven på gemensamhetsanläggningar

av olika slag, såsom vägar och allmänna platser samt

framför allt vattenförsörjning och avlopp, gör sig givetvis gällande med helt

annan styrka, om bebyggelsen skall användas för permanent bostadsändamål

än då fråga är om enklare fritidsbebyggelse.

Av största betydelse vid all bebyggelseplanering är att man gör klart för

sig vilket slag av bebyggelse som skall tillåtas förekomma inom planområdet

samt de krav på standard beträffande gemensamhetsanläggningar som skall

uppställas. Till ledning vid planering har byggnadsstyrelsen, efter samråd

med andra berörda centrala verk, utfärdat närmare anvisningar angående

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 196.

11

»Vatten- och avloppsfrågor i samband med bebyggelseplanering» samt »Reglering

av vissa slag av fritidsbebyggelse genom byggnadsplan och hälsovårdsordning»

(Kungl. byggnadsstyrelsens meddelanden 1053: 9 och 10).

I dessa anvisningar har bl. a. framhållits vikten av att mark, som vid plaläggning

är avsedd att utnyttjas för fritidsbebyggelse men som kan tänkas

komma att få användning för permanent bebyggelse, har sådan beskaffenhet

och disponeras så att vatten- och avloppsledningar kan anordnas på

ett ur tekniska, ekonomiska och hygieniska synpunkter tillfredsställande

sätt.

Ett särskilt problem utgör förhållandena inom sådana områden, för vilka

gäller äldre, föråldrade bebyggelseplaner, vilka från början uppgjorts närmast

med tanke på fritidsbebyggelse men där området senare i alltmer

ökad omfattning tagits i anspråk för permanentbebyggelse. Ofta har en

dylik uppblandning av bebyggelsen fortskridit så långt att kraven på anläggningar

för vatten och avlopp icke kan avvisas. I många fall förhåller det

sig emellertid på det sättet att planområdet från början givits större omfattning

än som motsvarat det verkliga behovet och därför hittills endast

delvis tagits i anspråk för bebyggelse. I sistnämnda fall är det vanligen

möjligt att genom revidering av planen minska dess för det allmänna

ogynnsamma konsekvenser. Styrelsen har i olika sammanhang, t. ex. genom

meddelande nr 22/52 till samtliga länsarkitekter angående nedminskning

av alltför stora detaljplaner, framhållit vikten av dylika planrevisioner.

Avslutningsvis har byggnadsstyrelsen uttalat, att det enligt dess mening

finnes anledning antaga att det redan med stöd av gällande byggnadslagstiftning

och i anslutning därtill utfärdade anvisningar skall bliva möjligt

att komma till rätta med de av motionärerna påtalade missförhållanden som

sammanhänga med fritidsbebyggelse. I nuvarande läge synes det därför

styrelsen icke vara påkallat att 1951 års byggnadsutredning ägnar denna

fråga särskild uppmärksamhet.

Beträffande den av motionärerna väckta frågan om statsbidrag för anläggning

av vatten- och avloppsledningar för fritidsbebyggelse har byggnadsstyrelsen

förklarat sig endast vilja framhålla, att med hänsyn till de

möjligheter som 1947 års byggnadslagstiftning erbjuder att förhindra exploatering

av ur vattenförsörjnings- och avloppssynpunkt olämpliga områden

statsbidrag i princip icke synes böra utgå till vatten- och avloppsanläggningar

vid bebyggande av nya områden för permanent bebyggelse eller

fritidsbebyggelse.

I vad avser den i motionerna berörda frågan om fastighetsskatten har

styrelsen anfört, att ett avskaffande av denna utan att kommunerna härför

erhålla kompensation kan befaras medföra minskat intresse från kommunernas

sida att medverka till en x-ationellt ordnad fritidsbebyggelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört följande.

De åtgärder som påkallats i motionen kunna sägas syfta dels till en sådan

reglering av tätbebyggelse för fritidsändamål, att några oförutsedda behov av

vatten- och avloppsanordningar icke uppkomma sedan området blivit bebyggt,

dels till att möjliggöra vatten- och avloppsfrågans lösning för dylika

redan bebyggda områden, inom vilka olägenheter äro för handen, utan för

kommunen oskäligt betungande medverkan.

För nya områden för enklare fritidsbebyggelse anges i meddelande 1953:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 196.

10 från byggnadsstyrelsen de regleringsmöjligheter som nuvarande byggnads-

och hälsovårdslagstiftning erbjuder. Bedömes reglering enligt dessa

anvisningar otillfredsställande, torde i första hand böra övervägas att genom

införande av tvingande regler på byggnads- och fastighetslagstiftningens

områden föreskriva, att markexploatör eller fastighetsägare skall ställa

skälig säkerhet för de utgifter som kommun kan komma att åsamkas för

omedelbart eller framdeles erforderlig vatten- och avloppsanläggning. Ställande

av säkerhet kan ske exempelvis genom inteckning eller på motsvarande

sätt som tillämpas inom område, för vilket gatukostnadsbestämmelser

gälla eller fråga därom väckts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner

frågan om reglering av fritidsbebyggelse vara av sådan omfattning och

betydelse, att en allsidig prövning är påkallad. Huruvida denna lämpligen

bör uppdragas åt 1951 års byggnadsutredning eller ske i annan ordning

undandrager sig styrelsens bedömande.

Vatten- och avloppsfrågans lösande inom redan bebyggda områden av här

avsedd karaktär synes i flertalet fall praktiskt möjlig endast med stöd av

en lagstiftning, som innebär rätt för en anläggnings huvudman att påfordra

anslutning och uttaga skäliga avgifter av samtliga bebyggda fastigheter

inom område för vilket anläggning erfordras. Sannolikt kunna emellertid i

många fall kostnaderna i sin helhet icke skäligen uttagas av fastighetsägarna,

utan tillskott av kommunala eller statliga medel komma att framstå

såsom önskvärda eller nödvändiga.

Så länge stora icke tillgodosedda behov av anläggningar föreligga inom

områden med permanent bostadsbebyggelse och så länge nuvarande eftersläpning

i bidragsgivningen består, torde det dock icke kunna ifrågakomma

att i statsbidragshänseende generellt jämställa fritidsbebyggelse med

annan bostadsbebyggelse. Något direkt hinder för att bevilja bidrag till vatten-

och avloppsanläggningar inom fritidsområden finnes dock icke stadgat

i gällande bidragskungörelse, men av nyss angivet skäl har bidrag icke ansetts

böra beviljas i sådana fall. Vad beträffar det i 1946 års vatten- och

avloppssakkunnigas betänkande (SOU 1951:26) framlagda förslaget till

ny bidragsförfattning, lämnades möjlighet öppen att bevilja bidrag jämväl

till anläggningar för fritidsbebyggelse, även om de sakkunniga uttalade att

de därmed icke avsågo att exempelvis områden med enbart sommarbebyggelse

normalt skulle vara i bidragshänseende jämställda med andra bebyggelseområden

(s. 521—522 i betänkandet).

Styrelsen anser sig kunna utgå från att här berörda lagstiftnings- och

statsbidragsfrågor avseende redan bebyggda områden bli föremål för ställningstagande

i samband med prövning av 1946 års vatten- och avloppssakkunnigas

förslag.

1951 års byggnadsutredning har för sin del anfört följande.

1951 års byggnadsutredning är av den uppfattningen, alt de i motionerna

påtalade olägenheterna torde bottna mindre i brister i lagstiftningen än i

dennas hittillsvarande tillämpning. Sedan byggnadsstyrelsen numera genom

sitt meddelande nr 10/1953 lämnat byggnadsnämnderna anvisningar

rörande reglering av vissa slag av fritidsbebyggelse, torde kommunerna ha

fått bättre möjligheter att motverka olägenheterna. Inom utredningen ha

hithörande spörsmål hittills endast förberedande diskuterats. Redan de

nuvarande direktiven giva utredningen möjlighet att i den mån så visar

sig erforderligt förorda vissa nya bestämmelser, som kunna komma att

underlätta lösningen av de i motionerna berörda problemen.

På grund av det nu anförda avstyrker utredningen förslaget om vidgade

direktiv för utredningen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 196.

13

Frågan om statsbidrag för anläggning av vatten- och avloppsledningar för

fritidsbebyggelse torde utredningen icke böra här beröra.

Slutligen vill utredningen framhålla, att en kommande avveckling av

fastighetsskatten kan komma att föranleda krav från kommuner med fritidsbebyggelse

på ersättning i någon form för den mistade fastighetsskatten.

Utskottet. Den moderna fritidsbebyggelsen har otvivelaktigt på sina håll

ställt därav berörda kommuner inför mången gång svårbemästrade problem.

Av remissyttrandena framgår emellertid, att vissa möjligheter föreligga att

redan med stöd av gällande byggnadslagstiftning komma till rätta med de

av motionärerna påtalade missförhållandena. 1951 års byggnadsutredning

har heller icke ansett erforderligt, att utredningens direktiv vidgas i förevarande

avseende, särskilt som utredningen är oförhindrad att till behandling

upptaga frågor av jämväl nu avsett slag.

Enligt vad utskottet under hand inhämtat kan förslag, grundat på 1946

års vatten- och avloppssakkunnigas betänkande, väntas komma att föreläggas

nästa års riksdag. Det lärer då bliva tillfälle för riksdagen att närmare

pröva den av motionärerna berörda frågan om statsbidrag till anläggning

av vatten- och avloppsledningar för fritidsbebyggelse.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner utskottet icke tillräckliga skäl

föreligga för riksdagen att göra särskild framställning i ämnet. Utskottet

hemställer därför,

att motionerna I: 146 och 11:246 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 november 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 195.

647722. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.