Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående markegångstaxor jämte i ämnet väckta motioner.
1954-03-16 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1954:50, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående markegångstaxor jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Nr 50—51.
Statsutskottets utlåtande nr 50.
1
Nr 50.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående markegångstaxor jämte i
ämnet väckta motioner.
(5:e avd.)
I propositionen nr 3 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 27 november 1953, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning
angående markegångstaxor.
Berörda författningsförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
förordning angående markegångstaxor.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Markegångstaxor skola årligen upprättas för varje län genom särskilda
för hela riket gemensamma markegångsdeputerade.
Markegångsdeputerade skola bestå av generaldirektören och chefen för
kammarkollegiet såsom ordförande samt fyra ledamöter. Av ledamöterna
skola två utses av kammarkollegiet bland kollegiets ledamöter samt två utses
av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter. Deputerade välja
inom sig vice ordförande.
För de av vederbörande myndighet utsedda deputerade skall myndigheten
tillika bland sina ledamöter utse två suppleanter.
Ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Avgår ledamot eller
suppleant innan tjänstgöringstiden är till ända, skall annan utses för
återstående delen av tiden.
2 §•
Markegångsdeputerade sammanträda på kallelse av ordföranden. Sammanträde
för markegångstaxornas upprättande hålles tidigast den tionde och senast
den trettionde november.
År ledamot förhindrad deltaga i sammanträde, åligger det honom att därom
ofördröj ligen underrätta ordföranden, som i ledamotens ställe inkallar
suppleant.
3 §.
Markegångsdeputerade äro beslutmässiga när minst fyra deputerade eller
för deputerade inkallade suppleanter äro närvarande. Uppstår skiljaktiga
meningar hland deputerade, och måste till följd därav omröstning anställas,
skall denna vara öppen och den mening bliva gällande vilken flertalet bi
1
Bihang till riksdagens protokoll 195b. 6 samt. Nr 50—51.
2
Statsutskottets utlåtande nr 50.
trätt eller, om rösterna utfalla lika, den mening som biträdes av ordföranden
vid sammanträdet.
4 §.
Vid markegångsdeputerades sammanträde föres protokoll av den tjänsteman
hos kammarkollegiet, som kollegiet därtill förordnar. Markegångsdeputerade
äga även i övrigt påkalla biträde av de hos kollegiet anställda befattningshavarna.
5 §•
Markegångstaxa skall innehålla:
a) årets pris, bestämt på sätt i 8 § andra stycket sägs, å de jordbruksprodukter
av årets skörd och de övriga persedlar, vilka skola utgöra föremål
för markegångssättning (det årliga markegångspriset); samt
b) medeltalet av de för det löpande året och för de nästförflutna nio åren
upptagna årliga markegångsprisen å de i samband med ränteförenklingen
jämlikt kungörelsen den 11 maj 1855, nr 33, bestämda så kallade huvudpersedlarna,
i den mån dylik persedel åsatts årligt markegångspris enligt vad
ovan sägs (årets medelmarkegångspris).
Det åligger markegångsdeputerade att bestämma de persedlar, vilka skola
vara upptagna i taxorna.
6 §•
Persedel och tjänstbarhet, som icke finnes upptagen i markegångstaxan,
skall, om så prövas nödigt för beräkning i penningar av i persedlar eller
tjänstbarheter bestämd avgift, omsättas i persedel, som är upptagen i markegångstaxan.
Till grund för omsättningen skall tagas medeltalet av prisen
enligt den årliga markegången för åren 1944—1953.
Det åligger deputerade att efter därom av länsstyrelse gjord framställning
låta verkställa omsättningen samt att fastställa de nya persedlarna och
deras myckenhet. Beträffande avgift, vars utbetalning icke ankommer å länsstyrelse
eller som icke inbetalas till länsstyrelse, må framställning hos deputerade
om persedelomsättning göras av avgäldsgivaren eller avgäldstagaren.
7 §•
Till ledning vid mark.egångssättningen skall statens jordbruksnämnd före
den 10 november till markegångsdeputerades ordförande insända prisuppgifter
å samtliga i markegångstaxorna ingående persedlar ävensom den ytterligare
utredning, som nämnden kan finna erforderlig eller som markegångsdeputerade
begärt.
8 §•
Det åligger markegångsdeputerade att efter noggrant övervägande av kända
förhållanden och gällande pris samt med ledning av de prisuppgifter, varom
i 7 § förmäles, bestämma det genomsnittliga riksmedelpriset för året för
envar i markegångstaxorna ingående persedel.
Det årliga markegångspriset för viss persedel i visst län skall bestämmas
till ett belopp som motsvarar persedelns pris enligt den år 1953 fastställda
årliga markegången med det tillägg till eller avdrag från nämnda pris, som
föranledes av den relativa förändring, som riksmedelpriset utvisar i förhållande
till 1953 års riksmedelpris.
9 §.
Sedan markegångstaxa blivit fastställd skall taxan snarast möjligt kungöras
i allmänna länskungörelserna; därvid skall tillika angivas i vilken
ordning talan må föras mot fastställelsebeslutet.
Statsutskottets utlåtande nr 50.
3
10 §.
Markegångsdeputerade hava att fastställa för tillämpning av denna förordning
erforderliga formulär.
11 §•
1 mom. Den som icke åtnöjes med markegångsdeputerades beslut äger att
hos Kungl. Maj :t söka ändring däri genom besvär, vilka skola hava inkommit
till finansdepartementet inom en månad från den dag taxan varit införd
i allmänna kungörelserna för det län, vars markegång överklagas, eller,
såvitt angår beslut som icke enligt 9 § skall införas i länskungörelserna,
inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Beslut om ändring av den årliga markegången gäller till förmån
endast för den eller dem, som sökt den vunna ändringen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.
Genom denna förordning upphäves förordningen den 2 juni 1911 (nr 62)
angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande; dock
att 1953 års markegångspriser skola gälla intill dess nya markegångspriser
blivit vederbörligen fastställda. Finnes för viss persedel enligt sistnämnda
förordning bestämt årspris litt. B. för år, som skall ingå i beräkningen av
medelmarkegångspriset, skall detta årspris ligga till grund vid beräkningen
i stället för det årliga markegångspriset.
De prisuppgifter enligt 7 §, som skola insändas före den 10 november
1954, skola avse såväl 1953 som 1954 års priser.
Propositionen.
I propositionen framhålles att en fullständig avveckling av markegångsinstitutet
för närvarande icke kan komma till stånd. Däremot är en avsevärd
förenkling i förfarandet möjlig att genomföra. Det i propositionen
framlagda förslaget innebär bland annat att antalet persedlar, som skall
prissättas, betydligt minskas. Vidare förordas att prisinsamlingen och prissättningen
skall ske centralt och i huvudsak grundas på redan, bl. a. hos
statens jordbruksnämnd, förefintligt prismaterial. Härigenom möjliggöres
att den nuvarande omfattande organisationen med markegångsdeputerade
inom varje län kan avskaffas och markegångssättningen i stället anförtros
åt ett mindre antal, enligt propositionen fem, för hela riket gemensamma
markegångsdeputerade.
Inledningsvis erinras i propositionen, att riksdagens år 1947 församlade
revisorer hemställt, att frågan om markegångsinstitutets avveckling måtte
upptagas till närmare övervägande. Då de skäl, vilka tidigare åberopats mot
en dylik avveckling, numera enligt revisorernas uppfattning saknade större
betydelse, syntes spörsmålet snarast böra bringas till sin lösning. I anledning
av nämnda hemställan uttalade 1948 års statsutskott i sitt utlåtande
nr 153 under punkten 18, att utskottet hölle det för sannolikt att markegångstaxorna,
i den mån tillgång till dylika noteringar alltjämt erfordrades,
skulle kunna ersättas med officiella prisuppgifter, som sammanställdes i
4
Statsutskottets utlåtande nr 50.
annan ordning. Med hänsyn härtill samt till systemets föråldrade karaktär
i allmänhet funne utskottet starka skäl tala för att i enlighet med revisorernas
förslag frågan om institutets avveckling upptoges till närmare övervägande.
I skrivelse den 19 juni 1948, nr 33j2, anmälde riksdagen, att riksdagen
fattat beslut i överensstämmelse med vad statsutskottet sålunda föreslagit.
I anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse uppdrog Kungl. Maj :t
genom beslut den 10 september 1948 åt kammarkollegiet att — under beaktande
av vad statsutskottet anfört i sitt förenämnda utlåtande — utreda frågan
om inarkegångsinstitutets avveckling eller förenkling samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med förslag i ämnet.
I skrivelse den 30 juni 1951 har kammarkollegiet framlagt förslag till förenkling
av markegångsinstitutet.
Över kammarkollegiets skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av
vissa myndigheter.
Ifrågavarande spörsmål har därefter varit föremål för ytterligare överväganden
inom finansdepartementet, i samband varmed ett delvis nytt förslag
till lösning av frågan utarbetats. Detta förslag har framlagts i en i maj 1953
dagtecknad, inom departementets rättsavdelning utarbetad promemoria med
förslag till förenkling av markegångsinstitutet. Promemorian, som varit
föremål för remissbehandling, utmynnade i ett författningsförslag, vilket
fogats vid statsrådsprotokollet i förevarande ärende.
Propositionen redovisade å s. 5—11 dels historik, dels gällande rätt, dels
ock tidigare förslag till ändringar i 1911 års gällande förordning i ämnet.
Utskottet får hänvisa till propositionen i dessa delar. Här må endast erinras,
att markegångstaxorna alltjämt har betydelse främst för avveckling av
kvarstående rester från det gamla indelnings- och grundskatteväsendets tid
samt för vissa redan träffade avtal om arrende och upplåtelse av jord. En
uppräkning av de olika ersättningar och avgifter, som fortfarande uträknas
efter markegång, återfinnes i propositionen å s. 11—13.
I fråga om gången av markegångssättningen i stora drag må vidare erinras
om följande.
Markegångstaxorna skall upptaga dels den årliga markegången (litt. A),
dels ock årspris (litt. B) och medelmarkegångspris (litt. C). A-prisen kommer
till användning för beräkning av arrenden, kvarstående frälseräntor
och en del andra avgifter. B-prisen har ingen annan funktion än att ligga till
grund för det tioåriga medelmarkegångspriset. Sedan kronans räntor år 1869
förvandlades till fasta penningräntor kommer medelmarkegångspriset numera
till användning allenast vid uträkning av statens indelningsersättningar
och avgälder för markupplåtelser från egendomar i allmän ägo.
Priserna å de till den årliga markegången hänförliga persedlarna inhämtas
enligt särskilda, av kammarkollegiet godkända formulär från dels kommunalnämnderna
å landsbygden, dels magistraterna eller stadsstyrelserna i städerna.
Kommunalnämndernas uppgifter överlämnas närmast till vederbörande
häradsskrivare, som sammanställer desamma i en tabell och beräknar
Statsutskottets utlåtande nr 50.
5
medelpris för fögderiet, varefter denna handling jämte kommunalnämndernas
uppgifter insändes till länsstyrelsen, dit prisuppgifterna för städerna
ingår direkt. Länsstyrelsen granskar det sålunda erhållna prismaterialet
och utarbetar en sammanställning för länet i dess helhet, upptagande medelprisen
för vax-je fögderi och prisen för varje stad samt på grundvalen av
dessa priser uträknade länsmedeltal. Det sålunda åstadkomna primärmaterialet
förelägges de s. k. markegångsdeputerade, som sammanträder en av de
fyra första dagarna i november månad inom varje län under ordförandeskap
av landshövdingen. Markegångsdeputerade, som utgör fyra av landstinget
utsedda, för sakkunskap och oväld kända personer, har till uppgift att efter
noggrant övervägande av kända förhållanden och gällande pris samt med
ledning av dem förelagda prisuppgifter bestämma pris å alla i markegångstaxan
ingående persedlar och tjänstbarheter, således jämväl å de persedlar,
varå årspris, enligt vad nyss sagts, skall beräknas.
Årspriset avser i motsats till den årliga markegången endast några få viktigare
persedlar, vanligen olika slag av spannmål samt smör, i några fall
jämväl kött, hö och järn. Det förberedande arbetet för årsprisens fastställande
är ordnat på ett annat sätt än i fråga om den årliga markegången. Här
erfordras nämligen icke, vad landsbygden beträffar, någon medverkan av
varje kommun, utan prisnoteringarna sättes för resp. fögderier av särskilda
markegångsnämnder, bestående av minst åtta och högst sexton inom vederbörande
fögderi bosatta personer, vilka utses till hälften av fögderiets kommuner
själva och till hälften av länsstyrelsen. Dessa noteringar, avseende
genomsnittliga priser för dels månaderna oktober—december, dels januari
—mars, insändes till länsstyrelserna. För städernas vidkommande avgives
däremot liksom för den årliga markegången ifrågavarande prisnoteringar av
resp. magistrater eller stadsstyrelser. Även dessa noteringar överlämnas till
länsstyrelserna, som utarbetar en sammanställning av prismaterialet i dess
helhet och beräknar länsmedeltalet, varefter förfaringssättet är detsamma
som för den årliga markegången. Sedan länsstyrelsen befordrat taxan till
trycket, överlämnar länsstyrelsen ett antal därav jämte deputerades protokoll
och de till grund för taxan liggande primäruppgifterna till kammarkollegiet,
som omedelbart remitterar taxan till sitt advokatfiskalsämbete för
granskning. Befinnes vid granskningen taxan anmärkningsfri, meddelar
advokatfiskalsämbetet kollegiet underrättelse härom, varefter kollegiet meddelar
länsstyrelsen, att taxan, såvitt den rör kronans rätt, vunnit laga kraft.
Leder däremot advokatfiskalsämbetets granskning till anmärkning mot
taxan, har kollegiet att inom viss kort tid pröva och avgöra den framställda
anmärkningen, varefter jämväl i detta fall länsstyrelsen meddelas underrättelse.
Jämväl enskild part äger att hos kollegiet anföra besvär över markegångssättningen.
Kammarkollegiets förslag till förenkling av markegångsinstitutet ävensom
över förslaget avgivna remissyttranden återfinnes i propositionen å s.
It—21. Utskottet tillåter sig hänvisa till propositionen i dessa delar. Här må
endast framhållas, att kollegiet förordat dels en inskränkning av antalet
6
Statsutskottets utlåtande nr 50.
markegångspersedlar, dels ett slopande av B-prisen samt dessas ersättande
av A-prisen såsom grund för medelmarkegångspriset, dels en förenkling
av insamlingen av prisuppgifterna, dels ock slutligen upphävande av den
särskilda granskning av markegångssättningen som åligger kammaradvokatfiskalskontoret.
Departementspromemorian ansluter sig till kollegiets förslag i fråga om
reducering av antalet persedlar, som skall prissättas, och slopande av B-priserna
såsom grund för det tioåriga medelmarkegångspriset. Beträffande insamlingen
av primäruppgifter och prissättningen innebär departementsförslaget
en längre gående förenkling än den av kollegiet förordade. Beträffande
den närmare innebörden av förslaget får utskottet hänvisa till propositionen
s. 21—23.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har allmänt tillstyrkts
i remissyttrandena (prop. s. 23—29).
Departementschefen har för egen del anfört följande.
En revision av markegångsinstitutet har länge stått på dagordningen. De
förslag till modernisering av institutet, som tid efter annan framkommit,
har av olika anledningar icke ansetts innefatta någon rationell lösning och
därför icke lagts till grund för en ändrad lagstiftning. Följden har blivit att
proceduren för markegångssättningen i stort sett kommit att bibehållas vid
de former, som fastställdes under en tid då markegångstaxorna hade en
central betydelse för den offentliga hushållningen. I dag framstår reglerna
för markegångsförfarandet såsom i hög grad föråldrade och utari anknytning
till nutida förhållanden.
1948 års riksdag avsåg med sin framställning i första hand att få till stånd
en fullständig avveckling av hela systemet med markegångstaxor. Sålunda
uttalade statsutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 153, att
utskottet hölle det för sannolikt att markegångstaxorna, i den mån tillgång
till dylika noteringar alltjämt erfordrades, skulle kunna ersättas med prisuPPS''fter,
som sammanställdes i annan ordning. Den nu verkställda utredningen
torde emellertid ha visat att det för närvarande icke är möjligt att
ersätta markegångsprissättningen med redan existerande officiella prisnoteringar.
På sätt kammarkollegiet framhållit torde man sålunda vara hänvisad
till att genom förenklingar i markegångsförfarandet söka lätta på den
tungroddhet, som vidlåder systemet.
I flera remissyttranden har understrukits att en nu vidtagen förenkling och
omreglering av markegångsinstitutet icke finge uppfattas på annat sätt än
som ett första steg mot en fullständig avveckling av hela systemet med markegångstaxor.
Jag ansluter mig till denna mening. Däremot kan jag icke tillstyrka
socialstyrelsens förslag, att man redan nu bör fastställa en tidrymd
inom vilken avvecklingen skall ha fullbordats. När detta kan ske får bli
beroende på i vilken takt de in natura bestämda avgifterna kan bringas
att upphöra. Enligt vad kammarkollegiet meddelat torde flertalet av nu gällande
arrendeavtal för kronodomäner och kyrkliga egendomar, i vilka arrendeavgiften
gjorts beroende av dylik prissättning, ha löpt ut inom något tiotal
år. Det torde få ankomma på kammarkollegiet att följa utvecklingen på
detta område och hos Kungl. Maj :t göra de framställningar, som förhållandena
påkalla.
Det av kammarkollegiet framlagda förslaget innebär i huvudsak att markegångsförfarandet
skall förenklas i följande hänseenden: a) antalet markegångspersedlar
reduceras avsevärt; b) B-prisen slopas såsom grund för me
-
Statsutskottets utlåtande nr 50.
7
delmarkegångspriset; c) insamlingen av prisuppgifterna förenklas; samt d)
den särskilda granskning av markegångssättningen, som för närvarande åligger
kammaradvokatfiskalsämbetet, avskaffas.
Vad först angår reduceringen av antalet persedlar, som skall prissättas,
har kammarkollegiets förslag i denna del tillstyrkts av samtliga remissinstanser.
Även enligt min mening skulle en betydande förenkling i prissättningen
åstadkommas om markegångssättningen inskränkes till att omfatta
ett fåtal för länets jordbruk representativa produkter. En undersökning av
antalet i markegångstaxorna nu upptagna persedlar ger vid handen att i flera
län prissättas mellan 30 och 40 olika varuslag. Kammarkollegiet har icke
närmare angivit vilka persedlar, som i fortsättningen skulle upptagas i taxorna,
men man torde kunna utgå ifrån att antalet persedlar regelmässigt icke
kommer att överstiga ett tiotal. I enlighet med det anförda förordar jag, att
prissättningen i fortsättningen endast skall omfatta ett fåtal huvudpersedlar.
Kammarkollegiet har ansett, att det bör kunna uppdragas åt kollegiet
att bestämma vilka persedlar, som skall prissättas. Bifalles det i det följande
framlagda förslaget om fem för hela riket gemensamma markegångsdeputerade
torde det kunna uppdragas åt dessa att pröva vilka persedlar i de
olika länen, som skall upptagas i länets markegångstaxa.
En reducering av antalet prissatta markegångspersedlar förutsätter tydligen
att avgift, som utgår i annan persedel, skall kunna omsättas till sådan
huvudpersedel, som är upptagen i taxan. Enligt kammarkollegiets förslag
skall till grund för eu dylik omräkning läggas medeltalet av de sista 10
årens markegångspris. Detta förslag föranleder ingen erinran från min sida.
Skillnaden mellan de nuvarande A- och B-prisen i markegångstaxorna är,
sakligt sett, att A-priset utgör ett beräknat pris å det löpande årets skörd,
under det att B-priset återger det faktiska priset å föregående års skörd. Bpriset
tillkom för att man skulle få ett mera exakt pris på skördeprodukterna.
Ett dylikt pris kunde icke erhållas förrän produkterna i större omfattning
avyttrats, sedan tröskningen för året avslutats. Förslaget att slopa
B-priset har motiverats med att försäljningen av skörden numera sker tidigare
än förr och att prisutvecklingen på det löpande årets skörd sålunda i huvudsak
kan bedömas redan vid tidpunkten för A-prisens fastställande i november
månad. Någon anledning att vidare bibehålla den dubbla prissättningen
torde därför icke finnas. Jag tillstyrker kammarkollegiets förslag om
B-prisens slopande.
Den utan tvekan viktigaste uppgiften vid en revision av markegångsinstitutet
är att söka åstadkomma en rationellare ordning för själva prissättningen.
Det är också här som behovet av förenkling gör sig starkast gällande.
Det av kammarkollegiet i juni 1951 framlagda förslaget innebar att prissättningen
liksom hittills skulle verkställas länsvis av inom varje län valda
markegångsdeputerade. En viss förenkling skulle dock åvägabringas genom
att de prisuppgifter, som det för närvarande åligger de kommunala myndigheterna
och de särskilda markegångsnämnderna all insända, i stället
skulle tillhandahållas av hushållningssällskapen. Såsom av den tidigare lämnade
redogörelsen framgår har statens jordbruksnämnd och iantbruksstyrelsen
ifrågasatt, huruvida icke förenklingen borde drivas betydligt längre.
Sålunda har dessa myndigheter ansett, att hela den lokala organisationen för
markegångstaxornas upprättande borde avskaffas och prissättningen i fortsättningen
ske centralt. Då det syntes nödvändigt att fastställa priserna länsvis
— delta med hänSyn till att variationerna i markegångspriset mellan
olika län vore betydande — förordade jordbruksnämnden ett system, som
innebar all man vid prissättningen utgick från en given bas och sedan för
8
Statsutskottets utlåtande nr 50.
kommande år gjorde de procentuella tillägg till eller avdrag från baspriserna,
som motiverades av den relativa förändring som riksmedelpriserna utvisade.
I departementspromemorian framhålles att starka skäl syntes tala för
den av jordbruksnämnden förordade lösningen av markegångssättningen.
Genomfördes en sådan ordning behövde något lokalt prisinsamlande icke
komma i fråga utan markegångspriserna kunde, åtminstone i huvudsak,
fastställas på grundval av hos jordbruksnämnden för andra ändamål redan
förefintligt prismaterial. Vidare vore uppenbart att markegångssättningen
icke behövde ske lokalt utan kunde centraliseras. I enlighet härmed har i
promemorian föreslagits att markegångstaxorna skall upprättas av fem för
hela riket gemensamma markegångsdeputerade i stället för som nu genom
särskilda deputerade i varje län.
Det i departementspromemorian framlagda förslaget har allmänt tillstyrkts
av remissinstanserna. Även enligt min uppfattning är det synnerligen
angeläget att snarast möjligt komma fram till en metod för prissättningen,
som möjliggör en radikal förenkling av själva organisationen. Med
det begränsade tillämpningsområde, som markegångssättningen numera
har, kan det icke anses påkallat att upprätthålla den nuvarande ordningen
med länsvis utsedda markegångsdeputerade. Jag biträder sålunda förslaget,
att bestyret med markegångssättningen skall uppdragas åt fem för riket
gemensamma markegångsdeputerade.
I departementspromemorian har föreslagits, att markegångsdeputerade
skall bestå av generaldirektören och chefen för kammarkollegiet såsom ordförande
samt fyra ledamöter, varav två skall utses av kammarkollegiet
bland kollegiets ledamöter samt två av statens jordbruksnämnd bland
nämndens ledamöter. Kammarkollegiet har i sitt yttrande ifrågasatt, om
det föreslagna sättet för utseende av deputerade stode väl i överensstämmelse
med stadgandet i § 75 regeringsformen. I nämnda paragraf föreskrives
bl. a., att markegångstaxorna skall upprättas genom deputerade, valda
på sätt av riksdagen särskilt stadgas. Enligt min mening lägger detta grundlagstadgande
icke hinder i vägen för riksdagen att antaga den här föreslagna
ordningen för utseende av deputerade. Jag delar emellertid den av
kammarkollegiet uttalade uppfattningen, att stadgandet numera är obehövligt
och att detsamma bör upphävas. Frågan om en ändring av regeringsformen
bör dock icke upptagas nu utan anmälas först i samband med att
andra grundlagsändringar blir aktuella.
Under remissbehandlingen av departementspromemorian har särskild
uppmärksamhet ägnats frågan om valet av baspriser. I promemorian har
föreslagits, att 1953 års markegångspriser skall användas som baspriser vid
kommande års markegångssättning. Härigenom uppnås att övergången till
den nya metoden för prissättning icke kommer att medföra tvära kastningar
i utgående arrenden och avgifter. I vissa yttranden har uttalals farhågor för
att eventuella felaktigheter i baspriset för en viss persedel kommer att vidlåda
jämväl framtida prissättningar av denna produkt. I anledning av vad
sålunda anförts vill jag först erinra om att den framtida prissättningen endast
kommer att omfatta ett fåtal representativa huvudpersedlar. Då prisförhållandena
beräffande dessa torde vara lätta att kontrollera, synes risken
för felaktig prissättning icke vara så stor. Vidare torde det få antagas
att länsstyrelserna, vilka genom remissen av departementspromemorian erhållit
kännedom om de aktuella planerna på en omläggning av markegångsinstitutet,
med särskild uppmärksamhet följt prissättningen under hösten
U)53 av sådana persedlar, som kan tänkas bil föremål för markegångssättning
även efter ett genomförande av det nu föreliggande förslaget. Jag vill
också nämna att kammarkollegiet i sitt yttrande meddelat, att kollegiet
Statsutskottets utlåtande nr 50.
9
gjort kammaradvokatfiskalsämbetet uppmärksamt på angelägenheten av
att särskild granskning kommer till stånd av 1953 års markegångstaxor.
Erforderliga garantier torde sålunda ha skapats för en så långt möjligt riktig
prissättning, varför 1953 års priser utan olägenhet bör kunna användas
förslaget.
Vad slutligen angår detaljerna i det vid departementspromemorian fogade
författningsutkastet, torde de ändringsförslag, som framlagts av kammarkollegiet,
böra beaktas vid utarbetande av förslag till förordning i ämnet.
Däremot finner jag ej anledning tillstyrka länsstyrelsens i Uppsala län
förslag om minskning av antalet markegångsdeputerade. Ej heller torde
vad länsstyrelsen i Kalmar län anfört om förlängning av den tid, för vilken
markegångsdeputerade skall utses, böra föranleda ändring i departementsförslaget».
Motionerna.
1 förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr Pålsson
m. fl. (I: 163) och den andra inom andra kammaren av herr Staxäng m. fl.
(II: 209), i vilka hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition nr
3 måtte besluta, att markegångsdeputerade skall bestå av generaldirektören
och chefen för kammarkollegiet såsom ordförande samt fyra ledamöter, varav
en skall utses av kammarkollegiet bland kollegiets ledamöter, en av statens
jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter samt en av vardera Svenska
landstingsförbundet och Hushållningssällskapens förbund.
Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen II: 209 följande.
Mot den föreslagna förenklingen av markegångsinstitutet synes i princip
inget vara att erinra. Som framhållits i kammarkollegiets utredning i ärendet
kommer markegångspriserna fortfarande till icke ringa användning
på olika områden av det ekonomiska samhällslivet. Utredningen har också
visat, att prisnivån inom landets olika delar icke är helt utjämnad och att
ett slopande av länsprisen skulle medföra icke obetydliga förskjutningar
i de priser, som enligt nu gällande bestämmelser skall ligga till grund för
betalningen av de avgifter, som löses efter markegång. Även i finansdepartementets
promemoria i ärendet anföres, att beträffande flertalet persedlar
högsta och lägsta markegångspriserna varierar förhållandevis starkt mellan
olika län, varför ett slopande av det nuvarande systemet med länspriser
icke torde vara möjligt. Enligt förslaget skall också länspriser bibehållas,
men de årliga ändringarna av dessa skall ske i relation till riksmedelprisernas
förändring.
Den lokala variation, som således påtagligen förekommer i fråga om
priserna på markegångspersedlar i olika delar av landet, talar enligt vår
mening för att ortsintressena icke nu helt uteslutes från representation i
markegångsdeputerade, vilka skall handha och besluta i hithörande frågor.
Den krets, inom vilken deputerade enligt förslaget skall väljas, är dock
starkt begränsad och nyssnämnda intressen synes knappast kunna bliva
tillgodosedda i sådan omfattning som kan anses motiverad. Detta icke minst
med tanke på att deputerade även skall handlägga ärenden rörande markegångcns
fortsatta avveckling. Det vore därför uppenbarligen till fördel, om
2 Bihang till riksdagens protokoll 195b. 6 samt. Nr 50—51.
10
Statsutskottets utlåtande nr 50.
det i markegångsdeputerade även inginge två representanter för orts- och
jordbruksintressena, lämpligen utsedda genom landstingens och hushållningssällskapens
bägge samarbetsorgan.
Utskottet.
Såsom i propositionen erinras, har markegångsförfarandet länge framstått
som tungrott och föråldrat. Enighet torde också råda om behovet och
önskvärdheten av en förenkling så långt sig för närvarande göra låter och
därmed även ett förbilligande av proceduren. Den i propositionen förordade
omläggningen synes utskottet motsvara rimliga anspråk härutinnan.
Utskottet har vid sin granskning av förslaget i dess olika delar inte funnit
anledning till erinran mot de däri angivna riktlinjerna för en modernisering
av markegångsinstitutet, vilka f. ö. synes i sig innefatta huvuddelen av de
önskemål och synpunkter, som framkommit från de berörda parternas sida.
Utskottet vill därför tillstyrka, att markegångsförfarandet förenklas och moderniseras
i enlighet med vad Kungl. Maj:t föreslagit. Detta skulle i huvudsak
innebära, att prissättningen i fortsättningen begränsas till endast ett
fåtal huvudpersedlar, att den dubbla prissättningen avskaffas genom de nuvarande
B-prisens slopande samt att den lokala organisationen för markegångstaxornas
upprättande ersättes med en central prissättning, fastställd
på grundval av för andra ändamål redan förefintligt prismaterial och upprättad
genom försorg av fem för riket gemensamma markegångsdeputerade
i stället för som nu genom länsvis utsedda deputerade.
Enligt propositionsförslaget skulle de nya deputerade utgöras av generaldirektören
och chefen för kammarkollegiet som ordförande samt fyra ledamöter,
varav två utsedda av kollegiet bland ämbetsverkets ledamöter och två
av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter. Kammarkollegiet
har under ärendets remissbehandling uttalat, att det enligt kollegiets mening
vore diskutabelt, huruvida denna ordning för utseende av deputerade kunde
anses stå väl i överensstämmelse med stadgandet i § 75 regeringsformen;
departementschefen åter har ansett detta stadgande icke lägga hinder i vägen
för ett genomförande av den föreslagna ordningen. Utskottet vill för sin del
ifrågasätta, huruvida icke bättre överensstämmelse med nämnda grundlagsstadgande
uppnås, därest i stället föreskrives att markegångsdeputerade
skall bestå av fem ledamöter, av vilka tre utses bland kollegiets chef och
ledamöter samt två utses av statens jordbruksnämnd bland nämndens ledamöter,
samt att deputerade inom sig väljer ordförande och vice ordförande.
Utskottet föreslår, att reglerna för utseende av deputerade utformas i enlighet
härmed.
Av det anförda följer att utskottet inte biträder det i de likalydande motionerna
I: 163 och II: 209 framlagda förslaget att markegångsdeputerade
skulle bestå, förutom av chefen för kammarkollegiet såsom ordförande, av
fyra ledamöter, varav en skulle utses av kollegiet bland dess ledamöter, en
Statsutskottets utlåtande nr 50.
11
av statens jordbruksnämnd bland dess ledamöter samt en av vartdera Svenska
landstingsförbundet och Hushållningssällskapens förbund. Motionärerna
synes med detta förslag ha åsyftat att inom deputerade skapa ökat inflytande
åt ortsintressena. Emellertid anser sig utskottet kunna utgå från
att deputerade låter sig angeläget vara att inleda och underhålla kontakt
med sådana organ, som kan tänkas sitta inne med uppgifter — statistiska
eller andra — av betydelse för det arbete som skall ankomma på deputerade.
Det synes utskottet kunna antagas, att det med motionerna avsedda
syftet lika väl kan nås på denna väg som genom den av motionärerna förordade
anordningen.
I övrigt har utskottet inte funnit anledning till särskilt uttalande i anledning
av propositionen.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande
proposition samt med avslag å motionerna I: 163 och
II: 209, antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
angående markegångstaxor med den ändringen, att 1 § andra
och tredje styckena nämnda förordning skola hava följande
lydelse:
Markegångsdeputerade skola bestå av fem ledamöter, av
vilka tre utses av kammarkollegiet bland kollegiets chef och
ledamöter samt två utses av statens jordbruksnämnd bland
nämndens ledamöter. Deputerade välja inom sig ordförande
och vice ordförande.
För envar deputerad skall vederbörande myndighet bland
sina ledamöter eller andra befattningshavare utse en suppleant.
Stockholm den 16 mars 1954.
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Karl Andersson, Gustaf Karlsson,
Ohlon, Iwar Anderson, Leander, Gillström, Näsström, Pålsson, Hesselbom,
Boman, Ragnar Persson, Bergh, Sunne, Elfving och Bengtson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg i
Skövde, Bergström, Andersson i Malmö, Ståhl, Lindholm, Rubbestad, Åkerström,
Staxäng, fröken Elmén, herrar Persson i Växjö, Onsjö, fru Ericsson
i Luleå, herrar Gustafsson i Stockholm och Gustafsson i Skellefteå.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1954:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag under fjärde hu/vudtiteln m. m. a1 i texten