Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjd ersättning åt Lund Ernfrid Jonsson i Malung för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

1954-03-23 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1954:56, Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjd ersättning åt Lund Ernfrid Jonsson i Malung för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 56.

Nr 56.

Utlåtande i anledning av väckt motion om förhöjd ersättning

åt Lund Ernfrid Jonsson i Malung för sjukdom,

ådragen under militärtjänstgöring.

(5:e avd.)

I en inom andra kammaren av herrar Persson i Tandö och Gezelius

väckt motion (II: 201) har hemställts, att riksdagen måtte besluta att hos

Kungl. Maj:t hemställa, att den livränta som jämlikt 1927 års militärersättningsförordning

utgår till Lund Ernfrid Jonsson i Malung måtte

beräknas efter en nedsättning i arbetsförmågan med 50 procent.

Till stöd för ifrågavarande förslag anföres i motionen följande.

Lund Ernfrid Jonsson i Malung insjuknade under militärtjänstgöring

vid A 4 i Östersund i april 1937 i scarlatina och fick i anslutning därtill

lunginflammation. Han vårdades å Östersunds lasarett under sju veckor.

Var därefter besvärsfri i ett halvt år, varefter han på nytt insjuknade i en

luftvägsinfektion.

Genom beslut den 2 februari 1944 tillerkände riksförsäkringsanstalten

Lund Ernfrid Jonsson såsom ersättning i anledning av sjukdomen en livränta

å 588 kronor för år tills vidare och för tiden till den 19 december

1944. Härvid hade sjukdomen ansetts medföra en nedsättning i Jonssons

arbetsförmåga med 50 procent. Jonsson uppbar därefter livränta, fortfarande

beräknad efter en nedsättning med 50 procent, till den 22 oktober

1947, då livräntan beräknades på grundval av en nedsättning i arbetsförmåman

med allenast 33 % procent.

Under åberopande av skilda läkarintyg, bland annat av dåvarande lasarettsläkaren

i Falun, Arthur Engel och centraldispensärläkaren Ernst Forssling,

som bedömde nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga till 50 procent,

anförde Jonsson besvär med yrkande att nedsättningen i arbetsförmågan

skulle bestämmas till 50 procent. Försäkringsrådet fastställde emellertid

nedsättningen i arbetsförmågan till 33 % procent och torde därvid i första

hand ha stött sig på ett av överläkare Stig Björkman den 30 augusti 1952

avgivet utlåtande. Björkman bedömde nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga

till cirka 50 procent men ansåg nedsättningen vara orsakad icke

endast av lungsjukdomen utan även och i högre grad av en psykogent betingad

tremor.

Jonsson har därefter hos Kungl. Maj:t i skrivelse den 24 mars 1953 hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte förordna om utbetalning av livränta, beräknad

efter 50 procent fr. o. m. år 1948 tills vidare, eller ock i proposition

till riksdagen hemställa, att detta belopp måtte utbetalas till Jonsson.

Kungl. Maj:t lämnade Jonssons framställning utan bifall.

Jonssons ekonomiska läge är synnerligen prekärt. Han kan på grund av

sitt sjukdomstillstånd icke försörja sig genom annat arbete än handsksöm
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 56.

11

nåd, och lians och hustruns inkomster av detta arbete uppgår endast till

1 200—1 500 kronor per år. Han har hustru och minderårigt barn att försörja.

Av Malungs fattigvårdsstyrelse uppbär fördenskull Jonsson kontantbiclrag,

vilket redan i mars 1952 översteg 3 000 kronor. Den lilla fastighet

Jonsson äger kommer därför att vid hans bortgång tagas i anspråk för

skulden till fattigvårdssamhället.

Av doktor Björkmans intyg framgår, att den faktiska nedsättningen i

Jonssons förmåga kan beräknas till cirka 50 procent. Den psykogent betingade

tremor, som enligt Björkman är en av orsakerna till nedsättningen

i arbetsförmågan, anses av fattigvårdsstyrelsen och de personer, som personligen

känna Jonsson, vara att hänföra till den sjukdom han ådrog sig

under sin värnpliktstjänstgöring 1937. Före denna tjänstgöring var Jonsson

fullt frisk och ägde en kraftig fysisk kondition. Han arbetade då såsom

skogsarbetare under avverkningssäsongerna och under annan tid såsom

skinnskräddare. Efter sjukdomen har han lidit av svår andnöd, matthetskänslor,

stark svettning och kraftig darrning i händerna, vilken sistnämnda

medför, att hans arbete med handsksömnad går långsamt och med mycken

möda.

Såsom i motionen erinras, har Kungl. May.t — genom beslut den 28

augusti 1953 — funnit en av Jonsson gjord ansökan om förhöjd livränta

ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Riksjör säkring sanstalten hade i ärende avgivit utlåtande så lydande:

Jonsson, som är född den 6 juni 1916, fullgjorde militärtjänstgöring under

tiden 10 april—30 september 1937. Härunder insjuknade han i scharlakansfeber

och lunginflammation. Genom beslut den 29 januari 1938 fann

riksförsäkringsanstalten Jonsson berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna

i förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, för nämnda sjukdomar.

Med stöd av inkomna läkarintyg har anstalten genom skilda beslut tillerkänt

Jonsson, som efter den genomgångna lunginflammationen fått vissa

kvarvarande lungbesvär och darrningar, ersättning i form av sjukpenning

eller livränta. För tiden 15 maj 1938—19 juni 1940 utgick livränta efter

en beräknad invaliditet av 50 procent, för tiden 20 juni 1940—19 juni 1941

av 40 procent och för tiden 20 juni 1941—22 oktober 1947 av 50 procent.

Genom beslut den 18 oktober 1947 och den 7 april 1948 tillerkände anstalten

Jonsson livränta för tiden 23 oktober 1947—22 juni 1948 efter en

invaliditetsgrad av 33 Va procent. I beslut den 25 juni 1948 förklarade

anstalten, att enär sjukdomen efter den 22 juni 1948 icke medfört nedsättning

av Jonssons arbetsförmåga med minst 10 procent, ytterligare livränta

icke skulle utgå. I anledning av över ovannämnda beslut den 18 oktober

1947, 7 april och 25 juni 1948 anförda besvär meddelade försäkringsrådet

i utslag den 6 november 1948, alt rådet ej fann skäl göra ändring i anstaltens

beslut om livränta för tiden 23 oktober 1947—22 juni 1948. Däremot

fann rådet, att sjukdomen från och med den 23 juni 1948 tills vidare medfört

nedsättning av arbetsförmågan med 20 procent. Anstalten utgav på

grund härav 20 procents livränta för tiden 23 juni—22 december 1948.

För tiden 23 december 1948—22 juni 1951 tillerkände anstalten genom

skilda beslut Jonsson livränta efter en nedsättning av arbetsförmågan med

83 Va procent. Över anstaltens beslut angående livränta för sistnämnda

tidsperiod anförde Jonsson besvär hos försäkringsrådet. Genom utslag den

3 mars 191!) och 4 april 1951 fann rådet oj skäl göra ändring i överklagade

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 56.

besluten. Anstalten har därefter genom beslut den 25 juni och 24 november

1951 samt 12 september 1952 tillerkänt Jonsson fortsatt livränta efter

samma procentsats för tiden till och med den 22 augusti 1953. Över de

sistnämnda besluten ha besvär icke anförts hos försäkringsrådet.

Den Jonsson tillerkända livräntan är för tiden från och med den 1 juli

1950 bestämd enligt grunderna i förordningen den 2 juni 1950 angående

omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring. Enligt 4 § sistnämnda förordning utgör livräntans

månadsbelopp 80 kronor. Jämlikt förordningen den 22 maj 1953 om

ändring i förenämnda förordning den 2 juni 1950 utgör månadsbeloppet

från och med den 1 juli 1953 105 kronor.

Riksförsäkringsanstalten finner några omständigheter icke hava framkommit,

som kunna föranleda ett ändrat ståndpunktstagande till frågan

om Jonssons rätt till ersättning enligt åberopade författningar. Ej heller

finner anstalten några omständigheter föreligga, som motivera att Jonsson

i särskild ordning beredes ytterligare ersättning. Med anledning härav

hemställer anstalten, att föreliggande framställning icke måtte föranleda

någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Utskottet, som närmare tagit del av de i motionen åberopade läkarutlåtandena

rörande Jonsson, vill inte bestrida att dessa i och för sig kan synas

tala till förmån för det i motionen väckta förslaget, att Jonsson skulle beredas

livränta på basis av en högre invaliditetsgrad än den genom myndigheternas

beslut fastställda; såsom i motionen påpekas, anses likväl på läkarhåll

den faktiska nedsättningen i Jonssons arbetsförmåga orsakad inte

endast av lungsjukdom utan även och måhända i högre grad av en psykogent

betingad tremor.

Emellertid har utskottet — även med behjärtande av de i före varande

fall påvisade ömmande omständigheterna — vid sin prövning av ärendet

inte funnit sig kunna tillstyrka någon åtgärd i motionens syfte. Frånsett

att det för utskottet måste ställa sig vanskligt att med ledning av föreliggande

rent medicinska bedömanden bilda sig en säker uppfattning om vilken

invaliditetsgrad som bäst svarar mot det verkliga förhållandet, skulle

enligt utskottets mening en jämkning genom ett riksdagens beslut av den

utav de ansvariga myndigheterna fastslagna procentuella nedsättningen

av arbetsförmågan vara ägnad att leda till svåröverskådliga konsekvenser

på förevarande område. Med hänsyn härtill och till att frågan redan varit

föremål för Kungl. Maj:ts prövning utan att föranleda någon åtgärd från

Kungl. Maj:ts sida, hemställer utskottet fördenskull,

att motionen II: 201 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 23 mars 1954.

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND.

Närvarande: se under utlåtandet nr 55.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.