Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående överrätternas komplettering med i demokratisk ordning valda ledamöter m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 116 i första kammaren av herr Öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 146 i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm m. fl.

1955-03-24 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1955:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående överrätternas komplettering med i demokratisk ordning valda ledamöter m. m. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta motioner, nr 116 i första kammaren av herr Öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 146 i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående överrätternas

komplettering med i demokratisk ordning valda

ledamöter m. m.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta

motioner, nr 116 i första kammaren av herr Öhman och herr Persson,

Helmer, samt nr 146 i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm m.

fl. I motionerna, vilka äro likalydande, föreslås, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning och förslag till sådan

ändring av gällande lag, att dels i demokratisk ordning valda ledamöter

med individuell rösträtt skall ingå i hovrätterna och högsta domstolen,

dels att nämndledamöternas inflytande på motsvarande sätt förstärkes i

första instans».

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionerna.

Gällande bestämmelser

Enligt gällande rättegångsordning förekomma lekmannadomare endast

i underrätterna, där lekmannaelementet är organiserat såsom nämnd vid

den lagfarne domarens sida.

För häradsrätternas del gäller, att nämnd medverkar i alla mål, och härom

ges i 1 kap. 4 § rättegångsbalken den allmänna föreskriften, att »i häradsrätt

dömer häradshövdingen med nämnd». Vad angår tvistemålen finns

dock det betydelsefulla undantaget, att nämnden kan undvaras, då huvudförhandling

äger rum i omedelbart samband med förberedelse i målet.

Beträffande rådhusrätterna gäller däremot i princip, att rådhusrätt består

av tre lagfarna domare. I mål om ansvar för brott, varå kan följa

straffarbete i två år elle>r därutöver, skall dock rådhusrätt enligt 1 kap.

11 § andra punkten rättegångsbalken bestå av en lagfaren domare och

nämnd.

För såväl häradsrätt som rådhusrätt gälla dessutom de undantagen från

nu berörda domförhetsregler, att domstolen är domför med endast en lagfaren

domare vid måls avgörande utan huvudförhandling liksom vid annan

handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället.

Frånsett vissa bagatellbrottmål, då häradsnämnd är domför med tre,

gäller för nämnd i såväl häradsrätt som rådhusrätt, att i nämnden skola

sitta minst sju och högst nio. Bestämmelserna härom ges i 1 kap. 5 § and
I

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

ra stycket och 12 § andra stycket. Angående nämndens rösträtt stadgas i

16 kap. 3 § rättegångsbalken beträffande tvistemål och i 29 kap. 3 § samma

balk beträffande brottmål, att om i nämnden yppas annan mening än

ordförandens och alla i nämnden äro ense om skälen och slutet, eller, då i

nämnden äro flera än sju, minst sju förena sig därom, nämndens mening

skall gälla. I annat fall gäller ordförandens.

Anteckning i protokollet av nämndemans mening skall i regel ej ske. I

6 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas visserligen, att protokoll skall upptaga

skiljaktiga meningar, som yppas vid omröstning inom rätten. Härifrån gäller

emellertid det undantaget, att nämndemans skiljaktiga mening skall antecknas

endast om nämnden ensam bestämt utgången.

Historik

Enligt den äldre processordningen förekom nämnd endast i häradsrätt.

Det domföra antalet nämndemän var lägst sju och högst tolv, och endast

en enhällig nämnd kunde överrösta den lagfarne domaren.

Vid de omfattande förarbeten, som ligga till grund för den år 1942 av

riksdagen antagna rättegångsbalken, ägnades frågan om lekmäns deltagande

i rättsskipningen ett betydande utrymme och blev i olika förslag löst på

olika sätt.

I det betänkande, som processkommissionen år 1926 framlade rörande

rättegångsväsendets ombildning, diskuterade kommissionen utförligt de omständigheter,

som talade för och emot lekmäns användande såsom domare.

Kommissionen erinrade till en början om att när juryn från England infördes

på den europeiska kontinenten, detta huvudsakligen motiverades med

ett politiskt skäl: folket borde äga bestämmande inflytande ej blott på lagstiftningen

utan även på lagskipningen. Kommissionen framhöll, att för

vårt vidkommande anledning ej förelåg att se denna fråga ur dylika synpunkter,

utan att ställning borde tagas till lekmännens deltagande i rättsskipningen

endast med hänsyn till det värde ett sådant deltagande i och

för sig kunde ha. Därvid syntes med våra samhällsförhållanden avgörande

betydelse ej behöva tillmätas den i främmande länder ofta framförda synpunkten,

att lekmännen måste användas för att bilda en motvikt mot de

av regeringen beroende ämbetsmannadomarna.

En fördel av lekmäns deltagande i rättsskipningen, framhöll kommissionen,

vore att folkets förtroende för rättsskipningen därigenom underhölles

och stärktes. Folket betraktade icke rättsskipningen såsom en främmande

samhällsverksamhet utan kände sin samhörighet med den. Kunskap om

rätten samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet spreds

och slog rot bland folket. Ur dessa synpunkter hade häradsnämnden varit

en styrka. Mindre vikt var kommissionen benägen att tillmäta en annan,

eljest hos oss ofta framhållen synpunkt, nämligen att lekmännen tillförde

domstolen person- och ortskännedom. Med den fullständiga utredning, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

3

förutsattes bli förebragt i en efter moderna principer anordnad process,

antogs denna omständighet ej komma att spela någon större roll.

Huvudvikten borde däremot enligt kommissionen läggas på synpunkten,

huruvida ett lekmannadeltagande kunde antas bereda ökade förutsättningar

för en god prövning av målen. Avgörandet av ett mål innefattade i allmänhet

två moment, först en prövning av vad som skulle anses bevisat i

fråga om de faktiska förhållanden, som givit upphov till rättegången, och

sedan en tillämpning av rättens regler på detta såsom bevisat ansedda sakförhållande.

Prövningen av sakfrågan — yttrade kommissionen — vore, om

fri bevisprövning gällde, väsentligen beroende på vanligt gott omdöme och

här kunde lekmännen med den fond av människokännedom och livserfarenhet

de representerade göra goda insatser. Vid prövningen av rättsfrågan

vore däremot enligt kommissionens mening lekmännens medverkan ej av

lika stort värde, då de saknade den kännedom om rätten och den vana vid

dess tillämpning, som härtill erfordrades. En viss uppgift menade kommissionen

att lekmännen likväl kunde fylla vid denna sida av den dömande

verksamheten. Juristdomaren hade ett uppövat sinne för kontinuiteten i

rättsskipningen; han beaktade särskilt vikten av att lika fall behandlades

lika. Lekmannen däremot vore böjd att fästa mest avseende vid de individuella

omständigheterna i det föreliggande fallet. Visserligen beaktade änibetsmannadomaren

i allmänhet tillbörligen även dessa omständigheter, men

hans rutin kunde göra honom benägen att underskatta deras betydelse till

förmån för generaliseringssynpunkten, och då kunde lekmäns deltagande

vara av värde. Många bestämmelser i nyare lagar överlämnade ett ganska

fritt spelrum åt domarens beaktande av de individuella omständigheterna.

Såsom svagheter hos lekmannaelementet framhöll kommissionen en benägenhet

att tillgodose individualiseringssynpunkter i större utsträckning

än lagen medgåve eller med andra ord att vilja åsidosätta lagen för att nå

ett resultat, som överensstämde med lekmannens uppfattning om billighet.

Särskilt i upprörda tider kunde också befaras, att lekmännen ej visade samma

motståndskraft mot ögonblickets stämningar som den i yrket övade

ämbetsmannen.

Kommissionen framhöll till sist, att värdet av lekmannadeltagande i rättsskipningen

otvivelaktigt vore större i brottmålen än i tvistemålen. I de förra

vore bevisfrågan i allmänhet den dominerande och de rättsliga spörsmål,

som mötte, ej sällan sådana, att de väl ägnade sig för lekmännens uppfattningsförmåga.

Deras insats vid straffmätningen brukade anses värdefull.

För att bevara och stärka förtroendet för rättsskipningen vore det av vikt

alt just i de grövre brottmålen försäkra sig om lekmännens medverkan. I

utlandet toges också lekmän i bruk för brottsmålsrättsskipningen i vida

större utsträckning än för tvistemålen.

Lekmäns deltagande i rättsskipningen förekom i två skilda former, antingen

såsom jury eller såsom meddomarc. Karakteristiskt för juryn vore

eu uppdelning av domaruppgiften mellan lekmännen och ämbetsmannadomarna

sålunda, att vissa frågor prövades av lekmännen ensamma, under

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

det att andra avgjordes av ämbetsmannadomarna utan medverkan av lekmännen.

Vid meddomarsystemet däremot deltoge såväl lekmännen som yrkesdomarna

i prövningen av alla i målet föreliggande frågor.

Processkommissionen gjorde juryinrättningen till föremål för flera anmärkningar.

Sålunda kritiserade kommissionen den av jurysystemet genomförda

uppdelningen av domarverksamheten, så att juryn prövade bevisfrågan

medan rättstillämpningen förbehölles yrkesdomaren. Kommissionen

fann det i lika mån olyckligt, att den lagfarne domaren utestängdes från

prövningen av bevisspörsmålen som att lekmännen ej finge deltaga i straffmätningen

i brottmål, för vilket de ägde goda förutsättningar.

De sålunda berörda olägenheterna vidlådde emellertid ej — framhöll kommissionen

— den andra typen av lekmannadeltagande i rättsskipningen.

Om lekmännen hade ställning av meddomare, som i likhet med vår häradsnämnd

tillsammans med den lagfarne yrkesdomaren prövade målet i

hela dess vidd, finge den lagfarne domaren tillfälle att göra sin insats jämväl

i bevisprövningen och i den viktigaste delen av rättsprövningen, medan

lekmännen finge säga sitt ord vid straffets utmätande. Då lekmännen icke

finge hela makten över någon del av prövningen och uteslötes från resten,

minskades också faran för att de skulle åsidosätta lagen. Därtill bidrog

också att de, liksom den lagfarne domaren, borde ha skyldighet att motivera

sin mening och vara underkastade ansvar för sin dom. Jurysystemet

vilade på den oriktiga tanken, att juristdomaren och lekmännen skulle inom

domstolen stå mot varandra som två fientliga element med var sina uppgifter.

Det vore, sade kommissionen, all anledning antaga, att om de finge

samarbeta under tvångsfria former, vartdera elementet skulle kunna göra

sina företräden gällande medan vartderas svagheter skulle i möjligaste mån

elimineras. Det vore en omedelbar växelverkan mellan de bägge elementen,

som skulle verka fruktbringande.

De överväganden, för vilka nu redogjorts, ledde kommissionen till den

slutsatsen, att lekmäns deltagande i rättsskipningen kunde medföra fördelar

i olika hänseenden men ock vissa olägenheter; att sådant deltagande

vore mera angeläget i fråga om brottmålen än beträffande tvistemålen;

samt att den bästa formen för lekmäns medverkan vore den, som återfunnes

i meddomarsystemet.

Från denna utgångspunkt förordade kommissionen, att lekmän skulle

deltaga i rättsskipningen i den hos oss på landsbygden hävdvunna formen

av nämnd och att, såvitt domkretsar bestående av landsbygd angick, nämnden

skulle deltaga i huvudsakligen samma utsträckning som nu, d. v. s.

både i brottmål och tvistemål.

I fråga om städerna utgick kommissionen — som förutsatte, att staten

övertog rättsskipningen i städerna — från att de mindre och ett antal av

de medelstora bland dem icke längre finge bilda egna domkretsar utan

komme att i rättsskipningshänseende införlivas med angränsande landsbygd.

I dessa städer, liksom i de städer, som redan lydde under häradsrätt,

ansåg kommissionen förutsättningarna finnas för ett lekmannadeltagande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

i samma omfattning som på landsbygden. Nämnd skulle alltså i dessa delvis

av land och delvis av stad bestående domkretsar medverka både i

brottmål och tvistemål.

I de större städerna däremot, vilka enligt kommissionens förslag skulle

bilda egna domsagor eller åtminstone egna domkretsar inom en domsaga,

antog kommissionen, att förutsättningarna för ett aktivt lekmannadeltagande

i rättsskipningen vore betydligt svagare. Tradition för lekmannadeltagande

fanns ej där, och inbyggarna antogos sakna tillräckligt intresse för

rättsskipningens gång. Deltagandet i rättsskipningen skulle ofta kännas som

ett offer av arbetstid utan tillräckligt utbyte. Då likväl lekmäns deltagande

i viktigare brottmål även i de större städerna vore av stor betydelse för

rättsskipningen, stannade kommissionen vid att föreslå, att i dessa städer

lekmän i form av nämnd skulle sitta i rätten vid avgörandet av brottmål,

dock att Kungl. Maj :t skulle äga förordna, att vissa mindre brottmål (polismål)

skulle behandlas utan nämnd.

Enligt processkommissionens förslag skulle hovrätterna, liksom både nu

och tidigare, äga pröva målen i hela deras omfattning. Den i brottmålen

merendels dominerande bevisfrågan skulle där få sitt slutliga bedömande.

Kommissionen ansåg på grund därav, att lekmän borde i viktigare brottmål

deltaga i hovrätternas rättsskipning. I ringare brottmål och i tvistemål

skulle däremot lekmän ej medverka. Lekmännens deltagande skulle

liksom i underrätt äga rum i form av nämnd och avse såväl de faktiska som

de rättsliga frågorna. Gränsen mellan mål, som skulle prövas med eller

utan nämnd, drog kommissionen så, att nämnd skulle inkallas vid behandling

av mål, vari fråga kunde uppstå om den tilltalades dömande till straffarbete

eller till fängelse i mer än sex månader.

Komissionen diskuterade sedan frågan vilken ställning nämnden borde

intaga inom domstolen och anförde härom:

I de främmande länder, där meddomarsystemet användes, är det vanligt,

att nieddomarna hava lika rösträtt med den eller de lagfarna ledamöterna,

såsom fallet är i våra rådstuvurätter med illitterata rådmän. Att upptaga

ett sådant system skulle emellertid innefatta en stark brytning med den

ordning, som nu hos oss gäller för nämndens medverkan, och gå vida utöver

de krav på ökat inflytande för nämnden, som här i landet framställts.

En sådan regel skulle kunna innebära en fara för rättsskipningen. Denna

fara skulle bliva mest framträdande i de större städerna, där lekmannamedverkan

i domstolarna nu skulle införas utan att äga samma tradition

att bygga på som på landet. Individuell rösträtt åt ett antal lekmän vid eu

ensam lagfaren domares sida skulle där lätt kunna medföra en betänklig

rubbning av rättsskipningens säkerhet. De allmänna grunder, som, enligt

vad förut angivits, tala för lekmäns deltagande i domstolen, föranleda icke

heller, att lekmännen göras alldeles likställda med de lagfarna domarna.

Lekmän böra deltaga i domstolarna för att lekmannasynpunkter må komma

i beaktande, men ej för att dessa synpunkter skola helt behärska domstolarnas

avgöranden. Ett visst försteg bör tillerkännas det lagfarna elementet.

Den nu gällande regeln, att, om nämndemännen äro ense om eu mening,

deras mening blir gällande mot domarens, vilar på den uppfattningen, all

en sådan samstämmighet är ett bevis på att den av nämnden omfattade

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

meningen är ett uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande, som icke

bör åsidosättas. Denna grundsats kan icke anses övergiven, om regeln modifieras

så, att en stark majoritet bland nämndemännen skall kunna överrösta

domaren. En sådan regel synes vara tillräcklig, för att kravet på större inflytande

för lekmännen skall anses behörigen tillgodosett.

I sitt följande resonemang konstaterade kommissionen, att frågan hur

man borde bestämma den majoritet inom nämnden vars mening skulle bli

gällande vore beroende av frågan hur stort antal nämndemän, som sutte i

nämnden. Vid sitt bedömande av sistnämnda fråga uttalade sig kommissionen

för en sänkning av antalet ledamöter i nämnden. Till stöd för en sådan

nedsättning av antalet nämndemän framhöll kommissionen bland annat den

omständigheten, att en sådan nedsättning skulle verka till stärkande av

nämndens ställning. Det torde nämligen förhålla sig så — framhöll kommissionen

— att i samma mån antalet av de röstande vore större eller mindre

förringades eller förökades den individuella andelen i resultatet och även

känslan av ansvarighet för detta resultat. A andra sidan fann kommissionen

antalet nämndemän icke böra sättas för lågt. Härigenom skulle nämligen

äventyras den önskvärda mångsidigheten inom nämnden och möjligheten

att i rimlig utsträckning låta skilda orter på en gång vara företrädda

inom nämnden. Ej heller skulle det med ett litet antal nämndemän vara

möjligt att upprätthålla grundsatsen, att nämndens mening borde vara ett

uttryck för ett allmänt folkligt rättsmedvetande. Vid avvägande av dessa

synpunkter fann processkommissionen sig böra stanna vid det förslaget,

att antalet ledamöter i nämnden skulle vara fem och att den majoritet, som

skulle fordras för att nämndens mening skulle bli gällande borde bestämmas

till fyra femtedelar.

För hovrätternas del avsåg kommissionen, att nämnden skulle tjänstgöra

vid sidan av tre lagfarna ledamöter och föreslog den omröstningsregeln, all

den mening som omfattades av majoriteten av de lagfarna ledamöterna

skulle bli gällande, om ej nämndens alla ledamöter förenade sig om annan

mening eller ock fyra nämndemän biträdde av en lagfaren ledamot omfattad

särmening. Dessutom gavs den undantagsregeln, att om de lagfarna

ledamöterna omfattade en mildare mening än nämndemännen, de lagfarna

ledamöternas mening skulle bli gällande.

Beträffande högsta domstolen konstaterade processkommissionen, att

denna huvudsakligen måste bli en revisionsinstans, vilken tjänade rättsenhetens

upprätthållande i landet genom att pröva, huruvida rättens regler

blivit riktigt tillämpade å det sakförhållande, som hovrätten funnit vara

genom utredningen fastställt. Av denna natur hos högsta domstolens uppgift

fann kommissionen följa, att något deltagande från lekmäns sida icke

där kunde ifrågakoinma.

Vid remissbehandlingen av processkommissionens förslag uttalades avsevärt

delade meningar om hur lekmannaelementet i domstolarna borde organiseras.

I den proposition som framlades för 1931 års riksdag (nr 80)

angående huvudgrunderna för en rättegångsreform föreslog departements
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

chefen, att antalet ledamöter i nämnden skulle vara åtta och att nämnd

skulle såsom tidigare deltaga i alla mål i häradsrätt. Beträffande nämndens

inflytande å rättsskipningen erinrade departementschefen om att andra

kammaren vid flera tillfällen uttalat sig för en sådan omröstningsregel i

häradsrätterna, att den mening skulle bli rådande, varom tre fjärdedelar

av antalet nämndemän förenade sig. Departementschefen fortsatte.

Förhållandet mellan häradshövding och nämnd torde så gott som undantagslöst

vid våra häradsrätter vara det allra bästa, och de fall då nagra

verkliga slitninga.r förekommit, äro helt visst lätt räknade. Häradshövdingen

sätter stort värde å nämndens uppfattning särskilt i bevisningsfrågor

och praktiska spörsmål. Det är därför ingalunda ovanligt, att häradshövdingen

som sin upptager en åsikt, som framkommit inom nämnden och

som biträdes av det övervägande flertalet inom denna. Å andra sidan åtnjuter

häradshövdingen i allmänhet nämndens odelade förtroende. Pa detta

sätt åvägabringas mellan häradshövdingen och nämnden ett fritt utbyte av

synpunkter och en samverkan till rättsskipningens fromma, som präglas

av ömsesidig hänsyn. För denna samverkan är lagens omröstningsregel icke

av någon egentlig betydelse; nämndens inflytande sträcker sig i veikligheten

vida längre än som omedelbart framgår av lagen.

För den, som lägger huvudvikten å denna av alla formföreskrifter obundna,

förtroendefulla samverkan mellan domare och nämnd, kommer frågan

om lagstiftningens ingripande å detta område icke att erhålla samma principiella

betydelse, som av mången tillägges densamma. Oavsett den standpunkt

man intager till själva principfrågan delar jag emellertid den uppfattningen,

att nu gällande lag icke ger ett riktigt uttryck åt nämndens

ställning inom häradsrätten och den betydelse för rättsskipningen, som

nämnden redan nu äger och allt framgent bör äga. Jag kan icke heller se

någon fara för rättsskipningens säkerhet däri, att i samband med en rättcgångsreform

nämndens ökade inflytande lagfästes.

Genom förhandlingens muntlighet och koncentration skapas större förutsättningar

för nämnden att följa förhandlingarna och erhålla ett säkrare

utgångsläge för ett riktigt omdöme. Detta gäller ej minst bevisprövningen,

vid vilken nämndens medverkan är särskilt betydelsefull. Hur nämndens

inflytande skall i lag utmätas kan uppenbarligen bliva föremål för delade

meningar. För min del anser jag övervägande skäl tala för den av andra

kammaren tidigare intagna ståndpunkten. Denna skulle, med ett fastställande

av det domföra antalet nämndemän till åtta, innebära, att nämndens

röst skulle gälla mot domarens i fall, då en majoritet av sex nämndemän

lorefunnes. I detta sammanhang må framhållas vikten av att olika folkgrupper

bliva företrädda inom nämnden, så att dennas folkliga anknytning

blir så allsidig som möjligt.

Enligt departementschefens mening talade skälen för lekmannainflytande

å rättsskipningen icke med samma styrka för nämnds införande i rådhusrätt

och hovrätt, då tradition härför saknades. På grund därav kunde

befaras, att lekmannadeltagandet icke skulle komma att där uppbäras av

samma intresse, varigenom det kunde komma att möta svårigheter att erhålla

för uppdraget lämpliga personer, som vore villiga att åtaga sig detta.

Departementschefen fann sig emellertid böra föreslå, alt i grövre brottmål

nämnd infördes även i dessa domstolar. Till stöd för sin ståndpunkt

framhöll departementschefen, att rättsskipningen i dessa mål rörde med
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

borgarens mest oförytterliga rättigheter och att det vore angeläget, att allmänheten

genoin sina målsmän toge del i dömandets ansvar och därigenom

erhölle förtroende till det sätt, varpå domstolen fullgjorde sin maktpåliggande

och ömtåliga uppgift.

Enligt departementschefens förslag skulle den till åtta ledamöter uppgående

nämnden i rådhusrätt och hovrätt komma att tjänstgöra vid sidan

av juristkollegier om tre respektive fyra jurister. För att nämnden skulle

kunna överrösta de lagfarna domarna, om dessa vore eniga, skulle därvid

lordras, att enighet rådde även inom nämnden. Vid skiljaktighet mellan

fackdomarna skulle gälla särskilda omröstningsregler.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen förordade emellertid utskottets

majoritet, att den då gällande ordningen för lekmannainflytande å rättsskipningen

bibehölls. I fråga om omröstningsreglerna anförde sålunda utskottet

:

Det kan enligt utskottets mening starkt ifrågasättas, huruvida behov

föreligger att genom ändrade omröstningsregler giva nämnden en annan

ställning. Lekmännens synpunkter kunna i allmänhet göra sig gällande

under förtroendefull samverkan med ordföranden, och nämndens inflytande

synes såsom departementschefen framhållit i verkligheten sträcka sig

vida längre än som omedelbart framgår av lagen. Ej heller kan avgörande

vikt tillmätas synpunkten, att nämnden bör erhålla en starkare ställning

för att kunna mot ämbetsdomarens mera formella bedömande hävda den

materiella rättvisans krav. Behov av en starkare kontroll i detta avseende

kan näppeligen anses förefinnas. Vidare måste beaktas, att den nuvarande

ordningen bestått sedan lång tid tillbaka och att några olägenheter av densamma

icke försports. Det kan även tänkas, att ett uppgivande av kravet på

enhällighet skulle komma att sänka nämndens anseende. En. dom, som

grundade sig på ett majoritetsbeslut inom nämnden, skulle icke äga samma

karaktär av ett fullödigt uttryck för den folkliga rättsuppfattningen och

kunde icke erhålla samma pondus som ett avgörande, dikterat av en enhällig

nämnd. Helt kan ej heller bortses från faran, att genom ändrade omröstningsregler

politiska eller andra ovidkommande hänsyn kunna vinna insteg

vid nämndens avgörande. En dylik utveckling vore ur många synpunkter

att beklaga och skulle säkerligen i hög grad rubba förtroendet till nämnden.

Erinas må slutligen, att den föreslagna ändringen icke är erforderlig för

genomförande av ett förbättrat förfarande och sålunda faller utom den ram,

som uppställts för de organisatoriska förändringarna. Av här anförda skäl

finner utskottet sig böra förorda, att nu gällande regler rörande nämndens

rösträtt bibehållas oförändrade. Vid sådant förhållande torde anledning ej

föreligga att frångå den nuvarande bestämmelsen, att sju nämndemän utgöra

domfört antal. Frågan huru många nämndemän böra närvara vid handläggningen

bör göras till föremål för särskild undersökning. Detta antal

bor vara så stort, att även vid tillfälligt förfall rätten är domför. Då vid

ett reformerat förfarande antalet rättegångsdagar flerstädes måste bliva

avsevärt större än nu, torde det för att icke tjänstgöringen skall bliva alltför

betungande vara nödvändigt, att för åtskilliga tingslag antalet nämndemän

ökas.

Föislaget att införa nämnd i rådhusrätterna avböjde utskottets majoritet

med följande motivering:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955 9

Förutsättningarna för ett verksamt lekmannadeltagande äro avsevärt

sämre i de större städerna än annorstädes i landet. Hos städernas invånare

kan icke påräknas samma intresse för rättsskipningen som bland landsbygdens

befolkning, och det är antagligt, att tjänstgöringen vid domstolen

komme att uppfattas allenast som en betungande plikt. I motsats till häradsnämnden

saknar nämnden i städerna stöd av all tradition, och det kan

befaras, att den icke skulle komma att åtnjuta samma anseende och förtroende

som nämnden på landsbygden. Betydande svårigheter möta, då det

gäller att inordna nämnden i en kollegialt sammansatt domstol; därom vittna

även de föga tillfredsställande omröstningsreglerna. Härtill kommer, att

något behov att införa nämnd i städerna icke gjort sig gällande. Det torde

icke kunna bestridas, att rådhusrätterna i de städer, varom nu är fråga, även

i sin nuvarande sammansättning på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift

och att de jämväl i stort sett omfattas av allmänhetens förtroende.

Efter övervägande av nu anförda omständigheter har utskottet ansett sig

böra avstyrka inrättande av nämnd vid rådhusrätterna.

Samma skäl fann utskottsmajoriteten även tala mot förslaget om införande

av nämnd i hovrätt. På grund härav och då vissa ytterligare principiella

och praktiska invändningar kunde åberopas mot införande av hovrättsnämnd,

fann sig majoriteten böra avstyrka departementschefens förslag

även i denna del.

I en inom utskottet avgiven reservation förordades emellertid propositionens

förslag beträffande nämndemännens antal och rösträtt. I två andra

reservationer uttalade sig ungefärligen samma reservanter för införande av

nämnd i rådhusrätt och hovrätt. I dessa tre frågor stannade kamrarna i

olika beslut i det att första kammaren följde utskottets förslag, medan andra

kammaren godtog reservationerna. Någon sammanjämkning av kamrarnas

beslut fann utskottet icke möjlig.

I det förslag till rättegångsbalk, som utarbetades av processlagberedningen

på grundval av de tidigare förarbetena, föreslog beredningen i överensstämmelse

med 1931 års proposition, att nämnd infördes även i rådhusrätt. Det

syntes nämligen processlagberedningen vara av betydelse, att lekmän i

första instans medverkade vid handläggningen av grövre brottmål med

hänsyn till såväl lekmännens särskilda erfarenheter i frågor, som voro av

vikt för straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna

rättsskipning. Det var vidare naturligt, tramhöll beredningen, att denna

medverkan organiserades med häradsnämnden som mönster. Däremot fann

processlagberedningen ej skäl att föreslå införande av nämnd i hovrätt.

Till stöd för sin uppfattning i detta hänseende framhöll beredningen, alt

nämndens medverkan icke syntes vara av samma betydelse i andra som i

första instans. Med de regler som beredningen föreslog i fråga om förfarandet

i andra instans förelåg icke heller något ovillkorligt krav på omedelbar

bevisupptagning eller fullständigt ny handläggning i andra instans

ens för de grövre brottmålens del. Då nämnden hade sin största betydelse

vid uppskattning av den bevisning, som förebringades omedelbart, kom

därigenom — framhöll beredningen — ett av huvudskälen för nämndens

medverkan att i viss mån förfalla. Mot införande av nämnd i hovrätt fann

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

beredningen även tala de stora praktiska olägenheter, som skulle vara förenade

därmed.

Beträffande nämndens domförhet fann beredningen lämpligt att i nämnden

skulle sitta minst sju och högst nio ledamöter, och vad angår nämndens

rösträtt föreslogs bibehållande av kravet på nämndens enhällighet för det

fall, att i nämnden ej sutto fler än sju. Om däremot i nämnden sutto flera

än sju, borde ej den omständigheten att det eljest domföra antalet överskridits

leda till att enhällighet fordrades beträffande samtliga. Processlagberedningen

fann sig därför böra föreslå, att om sju nämndemän biträdde

samma mening, borde denna gälla mot ordförandens även för det fall, att

i nämnden sutte flera än sju.

I den proposition med förslag till rättegångsbalk, som förelädes 19i2 års

riksdag (nr 5), diskuterade departementschefen utförligt frågan om nämnd

i rådhusrätt och föreslog införande av en sådan organisation med hänsyn

till den stora betydelse, som nämndens medverkan måste antagas äga vid

straffrättsskipningen. Denna betydelse fann departementschefen särskilt

framträda vid betraktande av den inriktning som straffrätten under senare

tid erhållit med avseende å påföljdernas och reaktionernas bestämmande.

Enligt propositionen skulle nämnd deltaga i grövre brottmål och då tjänstgöra

vid sidan av ett kollegium om tre jurister. I likhet med processlagberedningen

fann även departementschefen att övervägande skäl talade för att

■ej införa nämnd i hovrätt. Som stöd för sitt ståndpunktstagande i detta hänseende

framhöll departementschefen förutom de av beredningen anförda

skälen även kostnadssynpunkter.

Beredningens förslag om nämndens rösträtt godtogs av departementschefen

såsom innebärande en sammanjämkning av de olika uppfattningar som på

denna punkt framträtt inom riksdagen.

Vid utskottsbehandlingen av propositionen fann utskottet förslaget vara

väl avvägt i fråga om nämndens rösträtt och berörde ej särskilt frågan om

nämnd i hovrätt. Däremot ägnade utskottet avsevärd uppmärksamhet åt

spörsmålet om nämnd i rådhusrätt och anförde därvid bl. a. följande synpunkter

på lekmannamedverkan i rättsskipningen.

Utskottet hyser för sin del ingen tvekan om att lekmän böra medverka

i straffrättsskipningen jämväl i stadsdomstolarna, och övervägande skäl

tala för att detta sker i form av nämnd. Härvid kan väl den synpunkten, att

lekmännen tillföra domstolen person- och ortskännedom, icke i fråga om

stadsdomstolarna tillmätas samma betydelse som beträffande häradsrätterna.

Däremot torde medverkan av nämnd vara av stort värde såväl beträffande

bevisbedömningen, särskilt då denna är grundad på fri bevisprövning,

som vid strafflagstiftningens tillämpning i övrigt. Med särskild styrka framträder

lekmännens betydelse, då det gäller att bestämma påföljden för

brottet. Vid den ordinära straffmätningen kunna lekmannasynpunkterna utgöra

en värdefull hjälp. Och i samma mån som samhällets reaktion mot

brottsligheten anpassar sig efter brottslighetens person och levnadsförhållanden

och antar karaktären av skyddsåtgärder i stället för straff, blir värdet

av lekmännens medverkan vid reaktionens fastställande betydligt ökat.

Det kan i viss mån vara vanskligt att bedöma huru rekryteringen av nämn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

den kan komma att äga rum och det intresse, som de utsedda nämndemännen

komma att ägna åt sin rättsskipningsuppgift. Emellertid torde i dessa

hänseenden en gynnsam erfarenhet ha vunnits från de städer, i vilka nämnd

redan nu deltager i rättsskipningen.

Utskottet fann sig sålunda böra tillstyrka, att nämnd infördes i rådhusrätterna,

ehuru utskottet föreslog den avvikelsen från propositionens förslag,

att rådhusrätt, när lekmän deltoge i rättsskipningen, skulle bestå av en lagfaren

domare jämte nämnd i stället för juristkollegium med nämnd.

Riksdagen fattade beslut i enlighet med utskottets förslag.

Efter genomförande av processreformen har frågan om nämndens uppgifter

berörts i en motion vid 1951 ars riksdag (II: 371). I denna hemställdes

om utredning angående spörsmålet om medverkan av nämnd även i

familjerättsmål i rådhusrätterna. Till stöd för sin hemställan anförde motionären

bl. a., att i sådana mål häradsnämnden visat sig kunna ge yrkesdomaren

ett god stöd och att dess medverkan även uppskattats av parterna.

Med hänsyn härtill och då rådhusrättsnämnderna visat sig fungera väl i sina

mera begränsade uppgifter borde övervägas att låta dem deltaga även i

handläggningen av familjerättsmål.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 17) avstyrkte första lagutskottet

motionerna och anförde till stöd härför bl. a. följande:

I det yttrande, som utskottet inhämtat från Sveriges advokatsamfund, har

samfundets styrelse avstyrkt motionen. Som skäl härför har styrelsen

i huvudsak anfört följande: Beträffande mål om arv och testamente kunde

med fog göras gällande att de utgjorde en förhållandevis liten grupp och

att de i allmänhet särskilt väl lämpade sig för avgörande av ett juristkollegium.

I fråga om mål om hemskillnad och äktenskapsskillnad med däri

ingående spörsmål rörande vårdnaden om barn och om underhållsbidrag

utgjorde den vanligaste tvistefrågan skäligheten av yrkat underhållsbidrag.

Sådana tvister avgjordes regelmässigt efter huvudförhandling i omedelbart

samband med förberedelsen, d. v. s. utan medverkan av nämnd. Med denna

ordning hade varken bland domare, advokater eller parter försports något

missnöje. I de fall, då sådana frågor avgjordes vid särskild huvudförhandling,

utgjorde en av tre jurister sammansatt domstol långt starkare garanti

för enhetlighet i bedömningen än en till största delen av lekmän bestående

sådan med växlande sammansättning. Frågan om den ena eller andra parten

huvudsakligen bure skulden till söndringen komme så sällan under bedömande

att den icke förtjänade att inverka på spörsmålet om domstolens

sammansättning, önskvärdheten av visst lekmannainslag vid avgörandet av

vårdnadsfrågor tillgodosåges till fullo genom den i praxis flitigt anlitade

möjligheten att inhämta yttrande från barnavårdsnämnd. Slutligen uttalade

styrelsen, gentemot vad motionären därom anfört, som sin bestämda

mening, att parter i familjemål icke uppskattade att få redogöra för intima

detaljer och ekonomiska bekymmer inför en nämnd, vars ledamöter man

kunde komma i kontakt med i sitt dagliga liv.

Även om avgörandet av vissa frågor i de av motionären angivna slagen

av mål kan sägas vara en omdömesfråga och sålunda kunde lämpa sig för

bedömande av lekmän, kan utskottet dock i huvudsak dela de synpunkter

styrelsen för advokatsamfundet framfört.

Nämnd i rådhusrätt i nuvarande mera begränsade omfattning har, som

ovan antytts, endast funnits ett fåtal år. Utskottet anser därför, att ytter
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

ligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om utvidgning av nämndens

uppgifter väckes. Härtill kommer, att den av motionären ifrågasatta

reformen skulle medföra icke oväsentliga organisatoriska förändringar för

rådhusrätternas del. Då frågan om det av statsmakterna vid upprepade tillfällen

förordade förstatligandet av stadsdomstolarna kommer upp, torde

möjligen en omorganisation av rådhusrätterna bliva aktuell. I avvaktan

på denna frågas lösning bör återhållsamhet iakttagas med införandet av

förändringar i rådhusrätternas nuvarande sammansättning för att icke

föregripa en förutsättningslös och ändamålsenlig lösning av frågor som

kunna uppstå i samband med förstatligandet.

I visst hänseende har frågan om nämndens ställning upptagits av 1951

års rättegångskommitté, som har att verkställa en översyn av rättegångsbalken

med därtill anslutande lagstiftning. I sitt år 1953 avgivna betänkande

med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. (SOU 1953:26)

upptog kommittén sålunda till granskning ett tidigare i pressdiskussionen

framfört förslag, att nämndeman, som ej instämde med domstolens majoritet,

skulle få till protokollet anteckna sin avvikande mening. Enligt kommitténs

mening kunde den nuvarande ordningen icke anses tillfredsställande.

Kommittén hänvisade emellertid till nu gällande omröstningsregler, enligt

vilka nämnden som kollektiv enhet har en röst och den lagfarne ordföranden

en röst, varvid vid meningsskiljaktighet dem emellan nämnden äger

utslagsröst. Så länge nämndens rösträtt sålunda vore kollektiv vore det enligt

kommitténs mening en konsekvens, att de enskilda nämndemännens meningar

icke antecknades och tillkännagåves i andra fall än då nämnden mot

ordförandens mening bestämde utgången, i vilket fall sådan anteckning vore

erforderlig för att fastslå vilka nämndemän som vore ansvariga för rättens

avgörande. Kommittén ansåg sig därför ej böra framlägga förslag till ändring

av gällande bestämmelser.

I det lagförslag om ändringar i rättegångsbalken, som utarbetades på

grundval av kommitténs betänkande och underställdes lagrådets granskning

(prop. nr 200/54), upptog departementschefen den av kommittén

väckta frågan. Departementschefen framhöll därvid, att önskemål i olika

sammanhang uttalats om jämkningar i skilda hänseenden i nämndens ställning,

varvid bl. a. påyrkats, att nämndemännen borde erhålla individuell

rösträtt. Därvid uttalade departementschefen som sin mening, att starka

skäl kunde anföras för att jämka på gällande omröstningsregler för nämnden

men att denna fråga ej för det dåvarande vore i det läge att ställning

borde tagas till densamma. Utan hinder därav borde emellertid frågan om

anteckning till protokollet av de meningar som företrätts inom nämnden

upptagas till behandling. I detta hänseende förklarade departementschefen,

att den omständigheten, att nämnden hade kollektiv rösträtt, ej kunde

anses utgöra tillräckligt skäl emot en reform. I det till lagrådet remitterade

förslaget upptogs därför en bestämmelse att i fråga om anteckning av skiljaktiga

meningar samma regler skulle gälla för nämndeman som för annan

domstolsledamot.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

Vid lagrådsbehandlingen avstyrkte emellertid lagrådet den föreslagna

ändringen och anförde till stöd för sin ståndpunkt bl. a.

Ehuru förslaget är begränsat till den måhända vid ytligt påseende enbart

formella frågan om anteckning i protokoll av nämndemans mening, synes

det icke uteslutet att dess genomförande kunde komma att medföra en

ganska väsentlig ändring i förhållandet mellan ordförande och nämnd samt

beträffande arten och omfattningen av de enskilda nämndemännens insatser

i processen. Tvånget att så snart delade meningar göra sig gällande ^i ett

mål offentligt redovisa en motiverad ståndpunkt kan antagas för många

nämndemän te sig betungande och främmande. Det synes i vart fall högst

sannolikt att den föreslagna anordningen skulle över lag medföra att betydligt

större krav komme att ställas på nämndenmännen än som förutsatts

vid rättegångsreformens genomförande. Härmed har icke tagits ståndpunkt

till frågan huruvida en förändring i sådan riktning i och för sig är önskvärd.

Det är i detta sammanhang tillräckligt att framhålla, att ändringen

berör vissa fundamentala förutsättningar för lekmannadeltagandet i rättsskipningen

sådant det av gammalt varit gestaltat i vårt land.

Med hänsyn till vad lagrådet anfört fann sig departementschefen icke böra

för riksdagen framlägga förslag om ändring i reglerna om protokollföring

av nämndemans mening.

Frågan om lekmannainflytandets organisation vid underrätterna har aktualiserats

genom att chefen för justitiedepartementet den 5 mars 1955 tillkallat

sakkunniga för utredande av frågan om rådhusrätternas förstatligande.

Dessa sakkunniga ha enligt givna direktiv fått i uppdrag att närmare

genomgå och värdera de olika synpunkter som kunna anläggas på

frågan om rådhusrätternas sammansättning. I detta sammanhang anföres

vidare i direktiven:

En viktig fråga som härvid bör beaktas gäller lekmannainflytandet. Det

finns anledning att överväga ett vidgat lekmannainflytande i rådhusrätterna,

särskilt i brottmål och i sådana tvistemål som rör familjerättsliga förhållanden.

—---- Den ståndpunkt, som vid rättegångsbalkens antagande

slutligen togs till omfattningen och formerna för lekmannainflytandet i

rådhusrätt, bör icke hindra att dessa frågor nu, i belysning av den hittills

vunna erfarenheten, upptages till en förutsättningslös granskning. Det bör

sålunda övervägas, om det kan anses lämpligt att tillskapa nya former för

lekmännens deltagande, t. ex. såsom meddomare jämte en eller flera lagfarna

ledamöter. Även om nuvarande system med en lagfaren domare och

nämnd bibehålies, bör det övervägas, huruvida icke antalet i varje mål deltagande

nämndemän bör minskas och de nuvarande reglerna om nämndemännens

rösträtt ändras. Det mest ändamålsenliga vore mahända att

trots svårigheterna att finna en klar och otvetydig avgränsning — upptaga

skilda regler för domstolens sammansättning och lekmännens medverkan

för olika typer av mål. I den mån så betingas av de förslag som de sakkunniga

vill framlägga för domstol i större eller medelstora städer, bör

de sakkunniga vara oförhindrade att också ingå på frågan om häradsrätts

sammansättning och reglerna för häradsnämndens rösträtt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

Utskottet

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen blev frågan om lekmäns

deltagande i rättsskipningen föremål för ingående överväganden under förarbetena

till processreformen. Det system för lekmannadeltagande, inför

vilket man slutligen stannade, synes också på ett i huvudsak lämpligt sätt

möjliggöra den förening av jurist- och lekmannasynpunkter som man till

rättsskipningens fromma eftersträvat.

Erfarenheterna från tillämpningen av den nya Rättegångsbalken ge vid

handen, att den antagna ordningen i praktiken fungerar tillfredsställande.

Gentemot den i motionerna uttalade uppfattningen om domstolarna är det

utskottet angeläget att även framhålla, att dessa synas av allmänheten omfattas

med fullt förtroende och jämväl visat sig helt motsvara detta.

Det är emellertid givet att man kan tänka sig lekmannainflytandet i

domstolarna organiserat även efter andra linjer än de nuvarande. Såsom

ovan nämnts är denna fråga f. n. under utredning, då de sakkunniga, som

tillkallats för att utreda spörsmålet om rådhusrätternas förstatligande,

också ha att ta upp frågan om dessa domstolars sammansättning. Enligt

givna direktiv ha de sakkunniga därvid att beakta frågan om lekmannainflytandet,

och som riktlinje för deras arbete i denna del har vidare angivits,

att det finns anledning att överväga ett vidgat sådant inflytande i rådhusrätterna,

särskilt i brottmål och i sådana tvistemål, som röra familjerättsliga

förhållanden. I direktiven tillägges, att i den mån så betingas av de

förslag som utredningen vill framlägga för domstol i större och medelstora

städer, de sakkunniga äro oförhindrade att även ingå på frågan om häradsrätts

sammansättning och reglerna för häradsnämndens rösträtt.

En reform i den riktning motionärerna föreslå är sålunda under övervägande

för underrätternas del. Någon anledning att nu begära utredning

angående lekmannadeltagande i överrätterna föreligger enligt utskottets

mening icke.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 116 och II: 146, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 24 mars 1955

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1955

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Per Olofsson, Lodenius,

Björnberg, fru Gärde Widemar*, herrar John Wiktor Jonsson, Englund*

och Erik Svedberg*; samt

från andra kammaren: he,rr Hedqvist, fru Johansson i Skövde, herrar

Ekström*, Jacobsson i Sala, Larsson i Stockholm, Fröding och Larsson

i Luttra*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.