Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning av gällande bestämmelser för kyrkas upplåtande vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 31 i första kammaren av herrar Strandler och Elmgren samt nr 42 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.

1955-11-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1955:39, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning av gällande bestämmelser för kyrkas upplåtande vid jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 31 i första kammaren av herrar Strandler och Elmgren samt nr 42 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående omprövning

av gällande bestämmelser för kyrkas upplåtande vid

jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 31 i första kammaren av herrar

Strandler och Elmgren samt nr 42 i andra kammaren av herr Thapper m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam utredning med uppdrag

att ompröva gällande bestämmelser för kyrkas upplåtande vid jordfästning

i annan ordning än svenska kyrkans samt att bestämmanderätten härom

överföres från pastor till kyrkorådet i församlingen».

I motiveringen för sitt yrkande erinra motionärerna inledningsvis om

tillkomsten av gällande bestämmelser angående kyrkas upplåtande vid begravning

i annan ordning än svenska kyrkans samt anföra härefter bl. a.

följande:

Det torde också i de flesta fall ha utbildats den praxis beträffande kyrkas

upplåtande vid begravning att bestämmelsen tillämpas i generös anda.

Men i en del fall nekar fortfarande pastor att upplåta kyrka för jordfästning

i annan ordning än svenska kyrkans om särskilda skäl därtill äro.

---Det framstår i sådana fall, och särskilt där det finnes mycket fri
kyrkofolk,

som både synnerligen obilligt och demokratiskt oriktigt, att kyrkoherde

eller pastor ensam kan utestänga frikyrkofolket från jordfästning

i kyrkan. Kyrkan måste med all rätt betraktas såsom tillhörande församlingen

och icke prästen. En rimligare ordning än att låta pastor ha ensamrätt

att besluta om kyrkas upplåtande för jordfästning vore att den rätten

tillkommer kyrkorådet.

Beträffande vad motionärerna i övrigt anfört till stöd för sitt yrkande

får utskottet hänvisa till motionerna.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta

behandlingen av motionerna till nu innevarande höstsession.

Gällande bestämmelser m. m.

I motionerna beröres den rättsliga regleringen av två från varandra skilda

spörsmål, nämligen dels frågan om förutsättningarna för kyrkas upplåtande

vid begravning i annan ordning än svenska kyrkans och dels frågan

om vem det tillkommer att upplåta kyrka.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Förutsättningarna för kyrkas upplåtande vid begravning i annan ordning

än svenska kyrkans. Bestämmelse härom ges i 8 § lagen den 25 maj 1894

angående jordfästning. I detta lagrum regleras de situationer »då jordfästningen

förrättas i annan ordning än svenska kyrkans eller begravningen

sker utan jordfästning», och enligt stadgandet »må vid sådan begravning

kyrka kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro». Att märka är emellertid,

att jordfästningslagen, som är av kyrkolags natur, avser endast

sådana fall, då den avlidne tillhört svenska kyrkan. Ehuru sålunda beträffande

kyrkas upplåtande vid frikyrklig eller borgerlig begravning i lag

endast fastslagits, att kyrka under vissa förutsättningar kan upplåtas, då

den avlidne varit medlem av svenska kyrkan, följer emellertid icke härav

— såsom motsättningsvis kunde antagas — att då den avlidne ej tillhört

svenska kyrkan, tillgång till kyrkolokal ej kan erhållas. Dessa fall äro

oreglerade, och i den mån särskilda administrativa bestämmelser ej givits,

lär det ankomma på vederbörande kyrkliga myndighet (jfr nedan) att avgöra,

om kyrka skall upplåtas. (Se prop. nr 100 till 1951 års riksdag med

förslag till religionsfrihetslag in. m. s. 192 ävensom särskilda utskottets vid

samma riksdag utlåtande nr 1 s. 78).

Rätten att upplåta kyrka. Uttryckliga författningsbestämmelser rörande

frågan vem det åligger att besluta om kyrkas upplåtande saknas. Sedvanerättsligt

gäller emellertid, att det ankommer på vederbörande pastor — varmed

i detta sammanhang såvitt avser församlingskyrka förstås kyrkoherden

i församlingen — att besluta rörande kyrkas upplåtande. Denna pastors

beslutanderätt är att återföra på det förhållandet att kyrkorummet

icke är att anse såsom en lokal vilken som helst utan att detta genom den

i 27 kap. kyrkolagen omförmälda invigningen blivit att betrakta som res

sacra och sålunda förbehållen kulten. Befogenheten att upplåta kyrka tillkommer

därför pastor oavsett ändamålet med upplåtelsen. Någon skillnad

kan alltså icke göras allteftersom fråga är om upplåtelse för gudstjänstbruk,

för annan kyrklig förrättning eller för icke kyrkligt ändamål. Därvid

gäller emellertid att pastor genom sitt beslut icke får åsamka församlingen

några kostnader utöver vad som åvilar denna eller denna eljest i vederbörlig

ordning påtagit sig.

Då i 33 § kungörelsen den 26 november 1920 med föreskrifter rörande

det offentliga byggnadsväsendet stadgas att bl. a. kyrka och kapell icke

utan Kungl. Maj:ts medgivande må användas för annat ändamål, torde

därmed allenast avses det fall, att kyrkorummet varaktigt skall brukas

för annat ändamål än kultens utövande och därigenom förlora sin karaktär

av res sacra.

I detta sammanhang må även erinras om vissa stadganden i lagen den

6 juni 1930 om församlingsstyrelse. Enligt 1 § äger varje territoriell församling

själv vårda sina gemensamma kyrkliga angelägenheter, såvitt icke

handhavandet därav enligt gällande författningar tillkommer annan. Med

dylika angelägenheter avses i lagen enligt uppräkningen i 2 § bl. a. hus
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

hållningen med och vården om kyrkans egendom samt fördelningen av

bänkrum i kyrkan. Vården av församlingens för kyrkliga ändamål avsedda

egendom ankommer enligt 41 § på kyrkorådet. Medlem av församling, som

ej åtnöjes med kyrkorådets beslut, äger enligt 71 § andra stycket jämfört

med 68—70 §§ föra talan däremot genom kommunalbesvär.

Historik m. m.

Förutsättningarna för kyrkas upplåtande vid begravning i annan ordning

än svenska kyrkans. I 1894 års lag om jordfästning, vilken ersatt äldre, i

kyrkolagen upptagna bestämmelser och därför endast avser sådana fall då

den avlidne tillhörde svenska kyrkan, stadgades ursprungligen, att den avlidne

skulle jordfästas inom sex veckor från dödsfallet, om ej giltiga orsaker

till längre uppskov voro för handen. Jordfästningen skulle förrättas av

präst i svenska kyrkan enligt kyrkohandbokens föreskrifter. Vid 1925 års

riksdag framlades emellertid ett lagförslag om jordfästningstvångets upphävande

(prop. nr 8). I detta förslag hade icke intagits någon särskild bestämmelse

om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig begravning, utan det

framhölls, att dessa frågor finge avgöras efter prövning i de särskilda fallen

på samma sätt som eljest skedde vid kyrkas upplåtande eller med andra ord

att avgörandet därutinnan skulle tillkomma vederbörande pastor. Första

lagutskottet, som till behandling förehade propositionen jämte flera i ämnet

väckta motioner (utlåtande nr 13), fann det kunna antas, att man från kyrkligt

håll skulle visa tillmötesgående vid prövning av frågor om kyrkas disponerande

och att dessa avgöranden därför borde överlämnas åt kyrkans egna

myndigheter. Utskottet anslöt sig alltså till Kungl. Maj :ts förslag att icke

särskilt lagreglera frågan om kyrkas upplåtande, och på hemställan av utskottet

bifölls propositionen av riksdagen. Sedan Kungl. Maj :t därefter begärt

1925 års kyrkomötes yttrande över lagförslaget, antogs detta av kyrkomötet

med den ändring, att till förslaget fogades ett stadgande, enligt vilket

kyrka icke skulle få upplåtas för begravning utan jordfästning i svenska

kyrkans ordning. På grund av de sålunda uppkomna skiljaktiga besluten

förföll lagstiftningsfrågan vid förevarande tillfälle.

Ärendet upptogs emellertid ånyo i proposition till 1926 års riksdag. Därvid

föreslogs beträffande begravning i annan ordning än svenska kyrkans

bestämmelsen »och må vid sådan begravning kyrka upplåtas, när särskilda

skäl därtill äro». Första lagutskottets majoritet tillstyrkte det framlagda förslaget,

men reservanter i utskottet biträdde i stället den av lagrådet föreslagna

avfattningen av stadgandet: »men ej må vid sådan begravning kyrka

upplåtas, med mindre särskilda skäl därtill äro» (utlåtande nr 20). Riksdagen

biföll reservanternas förslag.

Frågan om kyrkas upplåtande vid s. k. borgerlig begravning upptogs därefter

av den s. k. dissentcrlagskommittcn, som i sitt år 1949 avlämnade betänkande

(SOU 1949:20) framhöll, att ordalagen i det ifrågavarande stad
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

gandet i jordfästningslagen borde modifieras. Enligt vad kommittén erfarit

hade nämligen många präster på grund av denna bestämmelses negativa utformning

känt sig förhindrade att tillmötesgå framställningar om kyrkas

upplåtande även i fall då det kunde ha varit motiverat. Då samtidigt bestämmelsen

av andra präster tolkats i en väsentligt generösare anda, fann kommittén,

att en stor olikhet i praxis uppkommit. Kommittén framhöll vidare,

att kyrkans gudstjänstrum i princip borde vara reserverat för kulthandlingar

och endast i undantagsfall borde få upplåtas för andra ändamål, men att

det därvid på grund av kyrkans evangeliska väsen och ekumeniska syftning

icke borde förfaras alltför restriktivt. På grund av dessa överväganden föreslog

kommittén, att bestämmelsen skulle erhålla den lydelsen, att vid begravning

utan jordfästning i svenska kyrkans ordning kyrka »må kunna

upplåtas, om särskilda skäl därtill äro».

Vid remissbehandlingen av kommittébetänkandet kommo delade meningar

till uttryck. Några yttranden anslöto sig till kommitténs förslag att bestämmelsen

skulle ha en positiv formulering. Andra åter förordade bibehållande

av den negativa formuleringen. Vissa remissinstanser uttalade sig även för

ett direkt förbud mot att kyrka upplätes för icke kristliga begravningar.

I den proposition med förslag till religionsfrihetslag m. in., som underställdes

1951 års riksdag (nr 100), föreslogs en sådan ändring av stadgandet som

kommittén förordat. Föredragande departementschefen anförde i denna del:

Vad slutligen angår frågan om upplåtande av kyrka för begravning, vid

vilken jordfästning icke förrättas i svenska kyrkans ordning, innebär kommitténs

förslag att det nu gällande stadgandet skulle erhålla en ändrad formulering.

I sak har det föreslagna stadgandet samma betydelse som det nu

gällande. Avgörande för om kyrkan skall få upplåtas är sålunda såväl enligt

nu gällande stadgande som enligt kommitténs förslag att pastor finner

särskilda skäl föreligga. Såsom kommittén anfört torde det dock vara lämpligare

och mindre ägnat att framkalla missförstånd, om denna regel uttryckes

i en positiv form. Ett stadgande härom avser naturligtvis, liksom förut,

endast frågan om kyrkans upplåtande för begravning i de fall lagen åsyftar,

och det har icke, vare sig direkt eller indirekt, något avseende på upplåtelser

av kyrka i andra fall. I vissa yttranden har föreslagits att en särskild

strängare bestämmelse skulle införas för sådana fall, då den tillämnade begravningsakten

icke skall följa någon bestämd religiös ritual. Ett sådant förslag

kan jag emellertid icke biträda; att betrakta en dylik begravningsakt såsom

en kränkning av kyrkorummet, även då den sker på ett värdigt och allvarligt

sätt, är uppenbart oriktigt. Däremot böra naturligtvis förrättningar,

som gå ut på ett förlöjligande av kyrkliga seder och bruk eller eljest äro

förargelseväckande, icke få förekomma i kyrka.

Vid riksdagsbehandlingen hänvisades propositionen till särskilt utskott,

som i avgivet utlåtande (särskilda utskottets utlåtande nr 1) tillstyrkte bifall

till den föreslagna ändringen. Utskottet kommenterade det föreslagna

stadgandet enligt följande:

Utskottet anser att som särskilda skäl exempelvis olämpliga väderleksförhållanden

böra kunna godtagas och utgår ifrån att förevarande stadgande

tillämpas i en generös anda. Å andra sidan ansluter sig utskottet till departementschefens

uttalande om att förrättningar, som gå ut på ett förlöjligande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

5

av kyrkliga seder och bruk eller eljest äro förargelseväckande, naturligtvis

icke böra få förekomma i kyrka. Utskottet tillstyrker sålunda att Kungl.

Maj :ts förslag till ändrad lydelse av 8 § antages.

Riksdagen biföll utskottets hemställan, i följd varav lagrummet erhöll sin

alltjämt gällande lydelse.

Rätten att upplåta kyrka. Frågan om vem som har att bestämma om kyrkas

upplåtande har de senaste årtiondena i olika sammanhang varit under

riksdagens behandling. Av vad ovan återgivits framgår, att vid behandlingen

av 1925 års förslag till ändringar i jordfästningslagen upplåtanderätten

av såväl Kungl. Maj :t som första lagutskottet förutsattes tillkomma

vederbörande pastor. Vid den fortsatta behandlingen av detta lagförslag

underströks detta ytterligare av 1925 års kyrkomötes kyrkolagsutskott (betänkande

nr 26), som i detta sammanhang anförde:

Vad därefter angår frågan om rätten att disponera över kyrkan, tillkommer

denna rätt enligt vad de sakkunniga och departementschefen jämväl

uttryckligen framhållit vederbörande pastor. Även i denna punkt instämmer

utskottet i vad sålunda framhållits. Men utskottet håller före, att denna

rätt icke är obegränsad. Rätten är nämligen förbunden med en plikt att

förbjuda och förhindra kyrkans användande till ändamål, som strider mot

kyrkans ställning som religionssamfund eller som skulle innebära en negation

av eller en protest mot kyrkans religiösa ståndpunkt och den särskilda

helgd, som tillkommer kyrkan och får sin högtidliga bekräftelse vid dess

invigning. Kyrkans helgd intager en central punkt i den kyrkliga uppfattningen;

kyrkan är platsen för gudstjänst, nådemedlens bruk och andra

kyrkliga kulthandlingar, och för dess helgd hysa åtminstone i stora delar

av landet församlingarnas medlemmar en djup vördnad.

Vid 1944 års riksdag gjordes en interpellation till chefen för ecklesiastikdepartementet

i anledning av att det förekommit, att präster förbjudit införande

av vissa fanor och samlingstecken vid kyrkliga begravningar. I interpellationssvaret

uttalades bl. a., att det enligt hävdvunnen ordning ankomme

på pastor att bestämma om kyrkas upplåtande för gudstjänständamål

och att pastor därvid torde äga både rätt och plikt att tillse, att därvid

intet förekomme, som vanhelgade kyrkan. Det framhölls emellertid vidare,

att pastor icke ägde förfara godtyckligt utan handlade under tjänsteansvar

och att rättelse borde kunna vinnas, om pastor förbjöde en sak, som ej

kunde anses vanhelga kyrkorummet.

Frågan om upplåtande av kyrka för annat ändamål än gudstjänst framfördes

även vid 1945 års riksdag. I en inom andra kammaren väckt motion

(nr 41) påyrkades sådan ändring i gällande lagstiftning att »rådande missförhållanden

i fråga om kyrkas upplåtande undanröjas». Till den ändan

ifrågasatte motionären, huruvida ej bestämmanderätten vad anginge kyrkas

upplåtande borde överflyttas från församlingens kyrkoherde till kyrkofullmäktige

eller kyrkostämma eller till kyrkorådet. Motionen behandlades

av första lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande

(nr 42) begärde utredning och förslag i frågan om upplåtande av kyrka

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

för annat ändamål än gudstjänst. Vad beträffar motionärens förslag alt

överflytta bestämmanderätten från vederbörande pastor till kyrkofullmäktige

eller kyrkostämma eller till kyrkorådet uttalade emellertid utskottet:

Vad då först angår förslaget att överflytta bestämmanderätten till kyrkofullmäktige

eller kyrkostämma anser utskottet svårigheter häremot möta

redan av den anledningen, att sammankallandet av dessa organ tarvar lång

tid, medan frågor om upplåtelse ofta äro av brådskande natur. Även ur

synpunkten av dessa frågors religiösa natur inställa sig betänkligheter mot

deras överlämnande till behandling av kyrkofullmäktige eller kyrkostämma.

Det torde ej heller kunna undvikas, att utgången stundom bleve beroende

av tillfälligheter. Lämpligare synes då vara att upplåtelserätten anförtroddes

åt kyrkorådet. Det torde emellertid kunna ifrågasättas huruvida

en sådan anordning skulle medföra någon mera påtaglig förändring i hittills

rådande praxis eller leda till större enhetlighet i avgörandet. Det är ej

heller uteslutet att kyrkoråden åtminstone i vissa delar av landet skulle komma

att tillämpa en än restriktivare praxis än pastorn. Med hänsyn till det

ovan anförda har utskottet ansett övervägande skäl tala för att beslutanderätten

i första hand bör bibehållas hos pastor. Emellertid bör det åläggas

pastor att i tveksamma fall eller då pastor anser sig böra vägra upplåtelse

underställa frågan stiftets biskop.

Den av riksdagen begärda utredningen resulterade emellertid ej i ny

lagstiftning. Efter remiss överlämnades riksdagsskrivelsen i ärendet jämte

remissvaren till biskopsmötet, som vid sammanträde den 4 november 1948

beslöt »att uttala angelägenheten av att biskoparna var och en för sitt stift,

på sätt som befinnes vara lämpligt, för prästerna framhålla dels det angelägna

i att frågor om upplåtande av församlingskyrkor för de med riksdagens

skrivelse avsedda förrättningarna behandlas med grannlagenhet

och förståelse, dels ock det önskvärda i att de i tveksamma fall rådgöra

med biskopen».

Därmed ansågs det genom riksdagsskrivelsen väckta ärendet slutbehandlat.

Frågan om pastors rätt att upplåta kyrka upptogs därefter till behandling

i ett speciellt hänseende vid 1950 års riksdag, då i två likalydande motioner

(I: 252 och II: 303) begärdes bestämmelser om rätt att till domkapitel

överklaga pastors beslut om upplåtande av kyrka. I sitt av riksdagen

godkända utlåtande över motionerna (nr 16) åberopade sig första lagutskottet

på ett av besvärssakkunniga avgivet yttrande. Enligt detta torde

huvudregeln, att varje av statlig myndighet fattat slutligt beslut kunde överklagas,

därest annat icke stadgats, gälla även beträffande kyrkliga organ,

varför även pastors beslut i ärende rörande kyrkas upplåtande vore överklagbart.

Utskottet, som förklarade sig sakna anledning att ifrågasätta riktigheten

av den av de sakkunniga uttalade ståndpunkten, utgick därför

från att de i motionerna åsyftade besluten redan enligt gällande ordning

kunde överklagas, och hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd. I sitt utlåtande dryftade utskottet vidare spörsmålen

om vem som i förevarande ärenden ägde besvärsrätt och vilken myndighet

som vore besvärsmyndighet i förhållande till pastor. I dessa hänseenden

uttalade utskottet:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Besvärsrätt tillkommer i administrativa ärenden enligt allmänna grundsatser

vanligen den, vars rätt beröres av det beslut, varom är fråga. Sålunda

måste i detta fall den, som fått en ansökan om upplåtelse avslagen, äga besvära

sig. Vid bifall till en ansökan om upplåtelse torde mera sällan inträffa

att någons rätt därigenom blivit kränkt på sådant sätt, att besvärsrätt föreligger.

Såsom besvärssakkunniga nämnt, kan i undantagsfall tänkas att

församlingens rätt beröres av ett dylikt beslut, t. ex. i ekonomiskt hänseende,

med påföljd att någon dess myndighet, då vanligen kyrkorådet, skulle

få överklaga detsamma. Pastors avgörande kan någon gång även tänkas stöta

vissa församlingsbors eller andras religiösa känslor. Vissa skäl kunna anföras

för att i dessa ärenden besvärsrätt skulle tillerkännas dem, som företräda

dylika ideella intressen. Frågan om besvärsrätt på sådana grunder

måste emellertid bedömas i ett större sammanhang. Då besvärssakkunniga

kunna förmodas upptaga dessa frågor till närmare prövning, finner utskottet

icke anledning att nu närmare ingå härpå.

Vad därefter angår frågan hos vilken myndighet besvär i ärenden angående

upplåtelse av kyrka skola anföras synes något klart avgörande icke

ha träffats i rättspraxis. Besvärssakkunniga ha angivit domkapitel och

biskop såsom de besvärsmyndigheter, vilka kunna ifrågakomma, dock utan

att giva företräde åt någondera. Uppenbarligen föreligger här ett spörsmål

som det ankommer på rättspraxis att lösa. Särskilt med hänsyn till den

omständigheten att biskopen icke i allmänhet fungerar såsom besvärsinstans

i förhållande till pastor och då domkapitlet även i andra sammanhang

har att taga befattning med frågor som nära sammanhänga med

kultens utövande, synes det utskottet ligga närmast till hands att antaga

att domkapitlet är rätt besvärsmyndighet. Även om detta utskottets antagande

är riktigt, torde det dock ofta i realiteten bliva biskopen som prövar

besvären. Såsom Lunds domkapitel påpekat ankommer det nämligen enligt

15 § 1 mom. lagen om domkapitel på biskopen med stifIssekreteraren

såsom föredragande att på domkapitlets vägnar fullgöra sådana till domkapitlets

befattning hörande åligganden, vilka avse ärenden, som kräva

särskild skyndsamhet och ej äro av den betydenhet att de ändock böra anses

påkalla handläggning i domkapitlet. Utskottet förutsätter, att om klagande

skulle ingiva sina besvär till fel besvärsmyndighet, denna självmant överlämnar

inlagan till den myndighet, som befinnes skola pröva besvären.

Utredning av frågan om en omarbetning av jordfästningslagen. Vid riksdagsbehandlingen

av de år 1951 antagna ändringarna i jordfästningslagen

framhöll särskilda utskottet (utlåtande nr 1), att jordfästningslagen vore

behäftad med åtskilliga brister väsentligen beroende på alt lagen begränsats

till fall, då den avlidne tillhört svenska kyrkan. Utskottet begärde

därför i sitt av riksdagen godkända utlåtande eu omarbetning av jordfästningslagen

och uttalade även som sin mening, att eu sådan omarbetning

torde kräva eu genomgripande utredning. Den sålunda begärda utredningen

har verkställts av en särskilt tillkallad utredningsman, som den 24 oktober

1955 avlämnat sitt betänkande med förslag till ny lag angående jordfästning

och gravsättning in. m. I detta betänkande avhandlas även de av motionärerna

upptagna frågorna utan alt dock några väsentligare ändringsförslag

framläggas i dessa delar. I fråga om förutsättningarna för kyrkas

upplåtande för begravning i annan ordning än svenska kyrkans föreslås

sålunda den inskränkande föreskriften bibehållen, att sådant upplåtande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

skall få ske allenast då särskilda omständigheter tala härför. Enligt det

framlagda förslaget anges emellertid direkt i lagtexten, att såsom sådana

särskilda omständigheter skall anses, att det på grund av otjänliga väderleksförhållanden

eller avsaknad av för jordfästningen lämplig lokal i närheten

av begravningsplatsen skulle vålla avsevärda olägenheter att förlägga

jordfästningen till annat ställe än till kyrkan. Ej heller i fråga om

bestämmanderätten i fråga om upplåtande av kyrka föreslås någon ändring.

Enligt betänkandet skall dock, om pastor finner sig ej kunna bifalla framställning

om upplåtande av kyrka, såväl han själv som den som till honom

gjort framställningen kunna underställa frågan biskopen för avgörande.

Yttranden

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från kammarkollegiet och domkapitlen i Uppsala

ärkestift samt Lunds och Göteborgs stift. Därjämte har utskottet berett

Svenska prästförbundet och Frikyrkliga samarbetskommittén tillfälle att

yttra sig över motionerna.

Kammarkollegiet och domkapitlet i Uppsala, som i sakfrågan uttalat sig

i avstyrkande riktning, ha föreslagit, att motionerna måtte överlämnas till

den vid remissvarens avgivande alltjämt pågående utredningen. Även

prästförbundet, som kritiserat motionärernas förslag att överlämna åt

kyrkorådet att fatta beslut om kyrkas upplåtande, har med hänvisning till

utredningen uttalat, alt motionerna icke borde göras till föremål för sakbehandling.

Domkapitlen i Lund och Göteborg ha i sina yttranden avstyrkt motionerna.

Även dessa myndigheter ha därvid erinrat om att utredning påginge.

Frikyrkliga samarbetskommittén åter har förklarat sig vilja stödja motionärernas

förslag, att rätten att besluta om kyrkas upplåtande bör tillkomma

kyrkorådet, och har givit uttryck åt förhoppningen, att den föreslagna

ändringen av bestämmelserna för kyrkas upplåtande skulle medföra

en generös tillämpning.

Utskottet

Motionärerna hävda, att, ehuru gällande bestämmelser om upplåtande av

kyrka vid icke-kyrklig begravning i de flesta fall tillämpas i generös anda,

det dock kunnat förekomma, att upplåtelse på ett oskäligt sätt vägrats. För

att avlägsna dessa ojämnheter i praxis föreslås i motionerna dels att nya

bestämmelser om kyrkas upplåtande tillskapas och dels att upplåtanderätten

överföres från pastor till kyrkorådet. Dessa frågor ha, såsom framgår av

den lämnade redogörelsen, upptagits till behandling i det helt nyligen avlämnade

betänkandet angående frågan om ny jordfästningslagstiftning. En
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

9

ligt detta betänkande skall den inskränkande föreskriften, att kyrka må

upplåtas allenast då särskilda omständigheter tala härför, bibehållas. Samtidigt

föreslås emellertid den nyheten, att i lagtexten ges vissa exempel på

sådana särskilda omständigheter. Denna exemplifiering liksom den föreslagna

möjligheten att hänskjuta upplåtandefrågorna till vederbörande

biskops avgörande kan tänkas bidraga till att förverkliga motionärernas

syfte att undanröja förekommande ojämnheter i praxis.

De av motionärerna väckta frågorna ha sålunda redan blivit föremål för

utredning i större sammanhang och detta lagstiftningsärende är för närvarande

beroende på Kungl. Maj :ts prövning. Med hänsyn härtill finner sig utskottet,

som ej ingår i bedömning av hur förevarande spörsmål lämpligen

böra lösas, sakna anledning att nu begära ytterligare utredning.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner, I: 31 och II: 42, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 november 1955

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting*, Lindblom, Lodenius,

fru Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg, fru Gärde Widemar och herr

Lindgren;

från andra kammaren: herrar Rylander, Lindberg, Landgren, fröken

Öberg, herrar Gustafsson i Borås, Andersson i Björkäng, fru Eriksson i

Stockholm* och herr Fröding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 39

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.