Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser angående vissa kungöranden i kyrka. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väekia, till lagutskott hänvisade motioner, nr 162 i första kammaren av herr Hermansson, Herbert, och nr 205 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.

1955-11-23 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1955:41, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av gällande bestämmelser angående vissa kungöranden i kyrka. Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väekia, till lagutskott hänvisade motioner, nr 162 i första kammaren av herr Hermansson, Herbert, och nr 205 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1955

1

Nr 41

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av gällande

bestämmelser angående vissa kungöranden i

kyrka.

Första lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väekia,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 162 i första kammaren av herr

Hermansson, Herbert, och nr 205 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs

m. fl. I motionerna, vilka äro likalydande, uttalas, att »nu gällande bestämmelser

om vissa kungöranden i kyrkan bör ändras så, att skyldighet för

präst att taga befattning med uppläsning, anslående eller hållande av profana

kungörelser tillgängliga å pastorsexpeditionen upphäves». Motionärerna

hemställa därför, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,

att dessa bestämmelser ändras i enlighet med vad sålunda föreslagits.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet

hänvisa till motionerna.

På hemställan av utskottet har riksdagen vid vårsessionen beslutat uppskjuta

behandlingen av motionerna till nu innevarande höstsession.

Gällande bestämmelser

Föreskrifter om kungörelsers uppläsande i kyrka finnas i ett stort antal

författningar. Denna form för kungörande har därvid ofta kombinerats med

ett eller flera andra kungörelseförfaranden: införande i Post- och inrikes

tidningar, i länskungörelserna eller i en eller flera ortstidningar, anslag i

rättens kansli eller annan plats i orten o. s. v. Föreskrifter om kungörande

i kyrka förekomma t. ex. i rättegångsbalken, i författningar rörande jorddelning,

vattenrätt, expropriation, lagfart, inteckning, lösöreköp, exekutiva

auktioner, vägar, allmänningar, skogsbruk, ägofred, jakt och fiske in. m.

I flera fall är kungörandet i kyrka utgångspunkt för besvärstid eller betraktas

som delgivning. I kungl. brev den 5 januari 1808 angående utslag

rörande menigheter stadgas t. ex., att resolutioner och utslag som länsstyrelserna

eller kollegierna meddela uti ekonomi- eller politimål av allmänt

intresse skola kungöras genom uppläsning från predikstolen samt att besvärstiden

räknas från uppläsandet.

Sålunda förefintliga bestämmelser om kungörelsers uppläsande i kyrka

tillämpas emellertid ej enligt ordalagen i de särskilda författningarna. Genom

lagen den 13 mars 19b2 med vissa bestämmelser om kungörande i kyrka

har man nämligen i princip avskaffat uppläsandet i kyrka av s. k. världsliga

kungörelser. I 1 § nämnda lag stadgas, att om i lag eller författning är före1

Biliartg till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 aud. Nr 41

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1955

skrivet, att kungörelse skall uppläsas i kyrka, skall i stället före gudstjänstens

början i vapenhuset eller å annan lämplig plats i eller invid kyrkan

anslås kungörelsens rubrik eller kort uppgift om dess innehåll jämte

tillkännagivande, att kungörelsen, där ej laga hinder möter, skall under den

närmaste veckan finnas tillgänglig för allmänheten å pastorsexpeditionen

eller annat ställe, som av vederbörande präst bestämts. Hålles gudstjänsten

annorstädes än i kyrkan, skall anslag äga rum, där den förrättas. Vad sålunda

stadgas skall icke äga tillämpning å kungörelse om vars uppläsande

bestämmelse meddelas i kyrkohandboken. Enligt 2 § samma lag äger

Konungen utan hinder av vad i 1 § sägs förordna, att kungörelse, som är av

synnerlig betydelse eller rör kyrkliga angelägenheter, skall, jämte det rubrik

eller uppgift om innehållet på angivet sätt anslås, uppläsas i kyrkan.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av ovannämnda lag ha meddelats

i kungörelsen den 29 maj 19i2 (nr 31i). Däri föreskrives, att kungörelse,

när den överlämnas till vederbörande pastor, antingen skall vara försedd

med rubrik innehållande kort uppgift om innehållet eller ock vara åtföljd

av sådan uppgift. Anslag om kungörelse skall ske genom att rubriken

eller uppgiften införes i förteckning, som uppsättes å tid och ställe, som

stadgas i 1 § av lagen. Å förteckningen skall pastor angiva var och under vilken

tid kungörelsen finnes tillgänglig för allmänheten. Pastor är icke pliktig

att i förteckningen upptaga kungörelse, som ej kommit honom till handa

senast dagen före gudstjänsten. Förteckningen skall upprättas enligt formulär,

som fastställes av chefen för justitiedepartementet. Pastor skall utfärda

bevis om att kungörelse anslagits på föreskrivet sätt. Jämte det rubrik eller

uppgift om innehållet anslås, skall uppläsning från predikstolen ske av kungörelse,

om vars uppläsande Konungen särskilt förordnat, kungörelse enligt

stadgan om prästval, samt, där så beslutas av kyrkostämma eller kyrkofullmäktige,

jämväl andra i lag eller författning föreskrivna kyrkliga tillkännagivanden.

Föreskrifter om profan kungörelses uppläsande i kyrka innebär således

numera i allmänhet allenast, att meddelande om kungörelsen anslås. Det må

i detta sammanhang nämnas, att bestämmelser om liknande publiceringsförfaranden

genom anslag ha givits även på annat sätt. Enligt 14 § kommunallagen

skall sålunda kungörelse om fullmäktigsammanträde, innehållande

uppgift om tid och ställe för sammanträdet och de ärenden, som därvid

skola behandlas, anslås å en av kommunen på lämplig plats anordnad anslagstavla

(kommunens anslagstavla). Sådan kungörelse skall utfärdas av

ordföranden eller vid hinder för honom av vice ordföranden. Uppgifter om

justering av fullmäktiges och kommunala nämnders protokoll skola även

enligt 24 § samt 39 och 45 §§ kommunallagen anslås å samma tavla.

Vidare finnas i vissa författningar mera allmänt hållna bestämmelser om

kungörelsers tillkännagivande genom anslag. I 21 kap. 10 § jorddelningslagen,

6 § ensittarlagen och 23 § gruvlagen föreskrives sålunda, att vissa meddelanden

skola kungöras bl. a. genom anslag »i socken- eller rådstugan eller

å annan lämplig plats inom kommunen». Enligt 3 § lagen angående stenkolsfyndigheter

skall visst meddelande anslås »på lämpligt ställe i orten».

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

I detta sammanhang må även uppmärksammas vissa ändringar, som i anslutning

till 1942 års lagstiftning om kungörande i kyrka samtidigt verkställdes

i kungörelsen den 23 oktober 1915 angående lånskungörelser. Sålunda

stadgas, att länsstyrelse, om det är av synnerlig vikt, att tillkännagivande,

som intagits i länskungörelserna, vinner spridning bland allmänheten

och annat kungorelsesätt ej är föreskrivet, må förordna, att tillkännagivandet

anslås å lämpliga platser inom länet. Uppsättandet av anslagen

skall verkställas av polisman eller annan lämplig person i orten. Planer för

uppsättande av sådana anslag skola uppgöras av polischeferna och underställas

länsstyrelsen för godkännande.

Historik

Frågan om inskränkande eller upphävande av uppläsandet av kungörelser

i kyrkorna har alltsedan början av 1800-talet vid ett flertal tillfällen varit

föremål för riksdagens behandling. Frågan har även åtskilliga gånger

dragits inför kyrkomötet.

Det första betydelsefulla steget för att minska kungörelseläsandet i kyrkorna

kan sägas ha tagits genom lagen den 1 juni 1894 angående kungörelsers

uppläsande i kyrka. Genom denna föreskrevs att, förutom i de fall då enligt

lag eller författning eller enligt bestämmelse i kyrkohandboken kungörelse

skulle uppläsas i kyrka, sådan uppläsning skulle ske allenast när

Konungen eller länsstyrelse därom förordnade.

Med anledning av en inom andra kammaren väckt motion anhöll 1905 års

riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t om vidtagande av åtgärder för ytterligare

inskränkning i det föreskrivna kungörelseuppläsandet från predikstolen.

Till stöd härför anfördes i skrivelsen såväl att detta sätt att offentliggöra

kungörelser på ett ofullständigt sätt fyllde sitt ändamal som att det

vore ägnat att verka störande för det religiösa livet.

Åren 1912, 1913 och 1929 väcktes i riksdagen motioner i ämnet. Dessa föranledde

emellertid --på hemställan av vederbörande utskott, som därvid

bl. a. hänvisade till att frågan vore föremål för Kungl. Maj :ts uppmärksamhet

— icke till någon åtgärd. I skrivelser till Kungl. Maj :t från 1909, 1929

och 1934 års kyrkomöten påyrkades även åtgärder i syfte att inskränka kungörelseläsandet

i kyrkorna.

Då frågan genom två likalydande motioner (1:30 och 11:124) återkom

vid 1936 års riksdag begärde denna i skrivelse till Kungl. Maj :t »ytterligare

utredning angående inskränkning av kungörelseläsandet i kyrkorna» och

förslag i ämnet. I det utlåtande av första lagutskottet (nr 3), som låg till

grund för skrivelsen, anfördes:

Utskottet ansåge, alt de av 1905 års riksdag anförda skälen för en väsentlig

inskränkning i kungörelseläsandet från predikstolen fortfarande ägde sin

fulla gitighet. Den stora spridning tidningarna fått i våra dagar torde än

ytterligare ha accentuerat det otidsenliga i det gamla uppläsningsförfarandet.

Utskottet förbisåge ingalunda de svårigheter, som vore förbundna med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

genomförandet av den åstundade reformen. Kungörandet från predikstolen

hade till uppgift dels att giva spridning åt meddelanden och dels alt utgöra

utgångspunkt för beräkning av fatalietider. I de flesta fall, där uppläsningen

i kyrkan skulle kunna avskaffas, måste den därför ersättas av ett annat förfarande.

Utskottet tänkte därvid särskilt på möjligheten att anslå offentliga

meddelanden på kommunala anslagstavlor eller att kungöra dem genom

annonser i pressen. I det förra fallet erfordrades en person som under tjänstemannaansvar

ombestyrde uppsättandet av anslagen och i det senare fallet

kunde särskilt kostnadsfrågan vålla betänkligheter. De svårigheter, som

i dessa avseenden kunde uppstå, vore emellerid enligt utskottets förmenande

ingalunda av den art, att de kunde anses oöverkomliga.

Vidare anhöll 1939 års lagtima riksdag, att frågan om ändring av kommunallagarnas

bestämmelser i ämnet måtte beaktas vid den av riksdagen

begärda utredningen. I konstitutionsutskottets i ärendet avgivna utlåtande

(nr 13), som bifölls av riksdagen, anfördes, att en tänkbar lösning vore att

låta anslå offentliga meddelanden på kommunala anslagstavlor och införa

dem i ortens tidningar och att kallelser till kommunal- och kyrkofullmäktigesammanträden

borde, i likhet med vad som gällde stadsfullmäktigesammanträden,

ske bl. a. genom personlig delgivning.

Då som ett resultat av den begärda utredningen för 1942 års riksdag framlades

förslag till den ännu gällande lagen med vissa bestämmelser om kungörande

i kyrka, anförde föredragande departementschefen bl. a.:

Föreskrift om att kungörande skall ske i kyrka finnes i ett stort antal författningar

som beröra vitt skilda områden, såväl världsliga som kyrkliga.

Enligt 1894 års lag skall uppläsande i kyrkan dessutom äga rum, när Kungl.

Maj :t eller länsstyrelse särskilt förordnar därom. På grund av Kungl. Maj :ts

beslut uppläsas alltjämt rubrik och datum till vissa författningar som införts

i Svensk författningssamling och någon gång författningarna i deras

helhet. Förordnande om att länskungörelser skola uppläsas i kyrkan meddelas

av de flesta länsstyrelser i ganska betydande omfattning.

Det behöver icke närmare utvecklas, att uppläsandet i kyrkorna av allmänna

tillkännagivanden är en för nutida förhållanden föga ändamålsenlig

publiceringsmetod. Beträffande de världsliga kungörelserna torde kunna påstås,

att uppläsningen har ytterst ringa praktiskt värde. Den sker efter gudstjänstens

slut och vanligen under det att allmänheten lämnar kyrkan eller

därefter. En anmärkning, som också bör tagas i betraktande, är att åtskilliga

världsliga kungörelser med hänsyn till innehållet äro föga lämpade för

uppläsning i samband med gudstjänst.

Det är tydligen en angelägenhet av ej ringa praktisk betydelse, att uppläsandet

i kyrkan av tillkännagivanden som icke äro av kyrklig natur ersättes

med andra och mera effektiva former för bekantgörandet av deras innehåll.

Vid valet mellan olika sätt för kungörandet bör eftersträvas att vinna likformighet

inom likartade rättsområden. Vissa typer böra utfinnas, vilka

kunna användas för ett större antal fall. Vid sidan av en viss åtgärd, som

skall vara den huvudsakliga, böra liksom för närvarande en del hjäipåtgärder

kunna föreskrivas, allt efter vad som i olika fall finnes påkallat

Att finna en grund som ger en ur alla synpunkter fullt tillfredsställande

indelning av de fall vilka böra hänföras till ena eller andra gruppen är förenat

med svårigheter. Vägledande bör emellertid till en början vara meddelandets

art.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1955

5

I vissa fall torde kungörande i kyrkan kunna avskaffas utan att ersättas

av någon ny form, därest det kungörande som vid sidan därav nu är stadgat

kan anses tillräckligt.

För genomförande av ett system enligt dessa grundlinjer är det nödvändigt,

att nu förekommande författningsstadganden om kungörande i kyrka

underkastas en närmare granskning ur de synpunkter som böra vara bestämmande

vid avgörandet av vilken eller vilka publiceringsmetoder som äro

lämpligast med hänsyn till stadgandets syfte. Det torde härvid bliva erforderligt

att ändring vidtages i alla de viktigare lagar som innehålla föreskrifter

om kungörande av världsliga meddelanden i kyrka. I övrigt torde det

kunna vara tillfyllest att denna kungörelseform upphäves medelst en gemensam

bestämmelse, vilken tillika anger det sätt för kungörandet som

framdeles skall användas. Inom justitiedepartementet pågår för närvarande

utredning rörande dessa frågor.

Med hänsyn till att uppläsandet av kungörelser från predikstolen måste

anses vara en i hög grad föråldrad form för publicering, synes det vara att

förorda att i avbidan på utredningens slutförande provisoriska åtgärder vidtagas,

genom vilka denna kungörelseform redan nu avskaffas och ersättes

med ett lämpligare förfarande. Såsom en övergångsform bör kunna föreskrivas,

att uppläsning från predikstolen icke skall ske, utan att i stället en förteckning

över förekommande kungörelser anslås i vapenhuset eller på annan

lämplig plats i eller invid kyrkan.---

Den av departementschefen omnämnda utredningen verkställdes inom

justitiedepartementet av en särskilt tillkallad utredningsman, som den 25

september 1945 avgav en promemoria med förslag till lag om officiella anlagstavlor

i lands- och stadskommunerna samt till vissa ändringar i kommunala

och därmed sammanhängande lagars bestämmelser om kungörande.

I promemorian konstaterade utredningsmannen, att 1942 års lagstiftning

om kungörande i kyrka varit avsedd att blott få provisorisk karaktär

och att det gällde att finna en form för kungörande som kunde ersätta

kyrkokungörandet. På ett nytt publikationsförfarande borde ställas den

fordran, att det vore effektivt och billigt och att det kunde utgöra en utgångspunkt

för beräknande av fatalietid. De närmast till hands liggande

alternativen till kyrkokungörande fann utredningsmannen vara annonsering

i ortspressen och anslag å kommunala anslagstavlor, av vilka förfaranden

utredningsmannen betecknade det förra som effektivt men tämligen

dyrbart och det senare som billigt men föga effektivt. Man borde —

framhöll utredningsmannen — sträva efter att använda annonsering i så stor

utsträckning som möjligt, då det gällde meddelanden som vore avsedda att

spridas till en större allmänhet. I övrigt borde man emellertid som en avvecklingsform

för kyrkokungörandet använda anslag å kommunala anslagstavlor.

För att skapa förutsättningar härför föreskrevs i det framlagda förslaget

till lag om officiella anslagstavlor, att varje kommun skulle anordna en

anslagstavla för offentliga tillkännagivanden (»kommunens officiella anslagstavla»).

Sådan tavla skulle anordnas för landskommun i eller invid sockenstuga

eller annat ställe, där kommunalstämma eller municipalstäinma

skulle hållas, samt för stadskoinmun i eller invid ställe, där stadsfullmäktigesammanträde

hölles. Anslag å kommunens officiella anslagstavla skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

verkställas av lämplig person Oanslagsförrättare»), som kommunen därtill

förordnade. Anslagsförrättaren skulle omhänderhava skötseln av anslagstavlan

och på begäran utfärda bevis om att anslag skett och om tiden för

anslaget. För anslagsförrättaren skulle kommunen tillika förordna en eller

flera ersättare.

I sin motivering för förslaget underströk utredningsmannen att det vore

av största vikt att bestämma vem som skulle svara för skötseln av anslagstavlan.

I varje kommun borde utses viss person för detta uppdrag. På landet

kunde lämpligen kommunalfullmäktiges eller kommunalnämndens ordförande

förordnas eller någon kommunal tjänsteman, t. ex. kommunalkamrerare.

I städerna borde förordnandet meddelas någon tjänsteman å rådhuset

eller stadshuset. Det framhölls vidare att anslagsförrättaren skulle ha

att utföra sitt arbete under tjänstemannaansvar. För uppdraget avsågs särskilt

arvode skola utgå.

I fråga om de särskilda författningarnas bestämmelser om kungörande

uttalade utredningsmannen, att ändringarna i desamma lämpligen borde

verkställas i etapper. Mest angeläget ansågs vara att ändra kommunallagarnas

och därmed sammanhängande författningars bestämmelser om kyrkokungörande,

då dessa voro av den ojämförligt största praktiska betydelsen.

Som en andra etapp i arbetet borde därefter följa ändringar i bestämmelserna

om kyrkokungörande i rättegångsbalken, vattenlagen, jorddelningslagen,

expropriationslagen och andra viktigare författningar liksom

de författningar, där kyrkokungörandet ej borde ersättas av anslag. Sedan

sålunda en avveckling skett av kyrkokungörandet i viktigare författningar,

skulle enligt utredningsmannen tiden kunna vara inne för att helt slopa

kyrkokungörandet i övriga icke rent kyrkliga författningar och utbyta det

mot anslag å kommunernas officiella anslagstavlor.

I överensstämmelse med dessa riktlinjer framlades i promemorian förslag

till lagändringar allenast i de allmänna kommunallagarna samt vallagarna,

varigenom kyrkokungörandet utbyttes mot anslag å kommunens anslagstavla.

Utredningsmannens promemoria innehöll även uppgifter från en inom

justitiedepartementet verkställd undersökning rörande tillämpningen av

1942 års lagstiftning. Vid denna undersökning hade yttranden infordrats

bl. a. från domkapitlen, som i sin tur hört ett antal pastorsämbeten. I svaren

uppgavs, att anslagsförteckningarna i regel uppsattes i vapenhuset i

kyrkan men ofta på anslagstavlor å kommunalhus eller kommunala anslagstavlor

i närheten av kyrkan. De flesta av de pastorsämbeten på landet

som hördes i ärendet uppgåvo, att åtminstone de mera kommunalt intresserade

kyrkobesökarna togo del av förteckningarnas innehåll, medan pastorsämbetena

i städerna allenast uppgåvo, att förteckningarna där ej uppmärksammades.

Endast ytterst sällan hade förekommit, att någon å pastorsexpeditionen

hade tagit del av kungörelsernas innehåll. Från pastorsämbetena i

åtskilliga städer påyrkades därför borttagande av hela förfaringssättet. Flera

pastorsämbeten på landet ansågo, att kungörelserna i stället borde anslås

av kommunala myndigheter.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr M år 1955

Under det utredningsarbetet ännu pågick väcktes vid 19i3 års riksdag

motion (1:27), vari påyrkades, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla,

att Kungl. Maj :t slutförde pågående utredning om kungörelsers uppläsande

i kyrka och snarast för riksdagen framlade förslag i ämnet. Motionen

behandlades av första lagutskottet, som i avgivet utlåtande (nr 5) erinrade

om att de genom 1942 års lag givna bestämmelserna om kungörande i

kyrka voro avsedda att vara ett provisorium och att utredning påginge om

ändring i de författningar, som innehöllo föreskrifter om kungörande av

världsliga meddelanden i kyrka. Utskottet fann sig därför böra hemställa,

att motionerna ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottets hemställan

bifölls av riksdagen.

Frågan om lämplig ersättning för kyrkokungörandet upptogs även av 19i6

års kommunallagskommitté. Då kommittén hade i uppdrag att göra en allmän

översyn av kommunallagarna, följde härav å ena sidan, att kommittén

tog upp bestämmelserna om kungörande av kommunala tillkännagivanden

i vidare sammanhang än den särskilda utredningsmannen, vars uppgift

främst varit att söka skapa en ersättning för kyrkokungörandet. Å andra

sidan blev kommitténs utredning av förevarande spörsmål mer begränsad

än utredningsmannens, då kommittén icke hade att taga ställning till frågan

om avskaffande av kyrkokungörandet såvitt angick offentliga tillkännagivanden

över huvud taget utan blott att överväga frågan ur kommunallagssynpunkt.

I sitt år 1952 avlämnade betänkande III (SOU 1952: 14) föreslog

kommittén ett nytt publikationssätt för kommunala tillkännagivanden nämligen

i form av anslag å en av kommunen själv anordnad och omhänderhavd

anslagstavla. Å denna skulle anslås kungörelse om fulmäktigesammanträde

liksom tillkännagivande om justering av fullmäktiges eller kommunala

nämnders protokoll. Hinder borde emellertid ej möta, framhöll kommittén,

att å tavlan anslå även andra kommunala tillkännagivanden, t. ex. om tiderna

för de olika nämndernas sammanträden, kommunala byråers öppethållande

m. in. De erforderliga bestämmelserna om skyldighet att anslå kommunala

meddelanden å anslagstavla föreslogos skola intagas i kommunallagen, varför

någon speciell lagstiftning om kommunala anslagstavlor i enlighet med

utredningsmannens förslag ej ansågs erforderlig. Kommittén underströk,

att den icke ingått på frågan huru en lagstiftning rörande anslående av

andra offentliga tillkännagivanden än de nämnda kommunala borde utformas.

Kommittén syntes emellertid förutsätta, att den föreslagna kommunala

anslagstavlan skulle kunna göras tillgänglig även för andra offentliga

meddelanden. Det framhölls nämligen särskilt i betänkandet, att om så

skedde borde de icke-kommunala tillkännagivandena genom placering å särskild

del av tavlan tydligt särhållas från kommunens kungörelser.

I det förslag till kommunallag, som framlades för 1953 års riksdag (prop.

nr 210), intogos bestämmelser om kommunala anslagstavlor i enlighet med

vad kommittén föreslagit. Tillkännagivande å kommunal anslagstavla skulle

sålunda, framhöll departementschefen, ersätta tidigare anslående i kyrkan

av kommunala kungörelser, medan frågan om kyrkokungörandets avskaffan
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr it år 1955

de på andra områden fölle utanför reformen av den kommunala lagstiftningen.

Departementschefen tilläde, att det i annat sammanhang finge övervägas,

vilka publikationsformer som skulle ersätta det kyrkliga kungörelseförfarandet

på dessa områden och om den kommunala anslagstavlan därvid

kunde tilldelas några uppgifter.

Riksdagen antog propositionens förslag om publicerande av kommunala

kungörelser å kommunal anslagstavla.

Det må nämnas, att 1953 års riksdag hade att även på visst annat område

taga ställning till lämpliga publiceringsåtgärder. I en vid denna riksdag

inom andra kammaren väckt motion (nr 235) framhölls, att då rätt

till expropriation blivit sökt och fastighetens ägare skall beredas tillfälle

att yttra sig, denne ej behöver underrättas på annat sätt än genom offentlig

kungörelse. Enligt motionärernas mening borde denna underrättelseskyldighet

uppfyllas på ett mera effektivt sätt, t. ex. genom rekommenderade

brev till varje markägare.

Motionen behandlades av tredje lagutskottet, som i ärendet (uti. nr 32)

anförde:

Enligt tredje lagutskottets mening talar åtskilliga omständigheter till förmån

för vad motionärerna anfört i fråga om underrättande av sakägare.

Visserligen torde väl redan nu sakägarna i den mån de är kända i allmänhet

på ett tillförlitligt sätt underrättas om expropriationsansökan. Då det här

gäller ett för den enskilde oftast kännbart ingripande, kan man emellertid

knappast låta sig nöja med att myndigheterna skall äga skönsmässigt avgöra,

när underrättelse skall ske genom personlig delgivning och när offentlig

kungörelse skall användas. I ett yttrande uttalas dessutom att den föreslagna

ändringen visat sig erforderlig. Också finnes, som i några remissyttranden

framhållits, i liknande fall på andra rättsområden bestämmelser,

som närmare reglerar hur underrättelse skall ske. Å andra sidan må medges,

att angelägenheten av en ändring synes något minska, om förfarandet

med offentlig kungörelse komme att förbättras genom att kommunala anslagstavlor

uppsättes och dessa jämväl finge tjäna för meddelande av underrättelser

i expropriationsärenden (se härom prop. nr 210/1953 s. 137 och

143). Med beaktande även av sistnämnda omständighet har utskottet kommit

till den uppfattningen, att expropriationslagens bestämmelser om sakägares

underrättande bör preciseras. En sådan precisering torde enligt utskottets

mening kunna ske oberoende av frågan om en revidering i övrigt av

expropriationslagen. Utskottet vill alltså tillstyrka, att utredning verkställes

i det i motionens motivering sist berörda hänseendet och att förslag till

lagändring därefter förelägges riksdagen.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen, som i skrivelse till Kungl.

Maj :t begärde utredning och förslag till ändring i expropriationslagens bestämmelser

angående underrättande av sakägare om expropriationsansökan.

Denna riksdagens skrivelse är beroende på Kungl. Maj :ts prövning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1955

9

Utskottet

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har uppläsningen av

profana kungörelser i kyrka efter hand alltmer inskränkts och slutligen genom

1942 års lagstiftning i princip avskaffats och ersatts med anslag i kyrkan.

Motionärerna föreslå nu, att denna sista återstod av det forna kungörelseläsandet

från predikstolen skall avskaffas, och motivera sin framställning

med att modernare publiceringsmetoder, såsom press, radio in. in.,

gjort anslagen i kyrka onödiga. Det torde ej heller kunna råda delade meningar

om att de rubriker över inkomna kungörelser, vilka nu författningsenligt

uppsättas i kyrkorna, praktiskt taget sakna betydelse i publiceringshänseende.

Detta synes även bekräftas av de svar, som enligt vad ovan återgivits

avgåvos å den till domkapitlen ställda rundfrågan angående tillämpningen

av 1942 års lagstiftning. Som nämnts har också det tillämpade anslagsförfarandet

redan från sin tillkomst avsetts endast som ett provisorium;

och detta har även understrukits av första lagutskottet i dess yttrande

över de vid 1943 års riksdag väckta motionerna i ämnet.

Utskottet delar sålunda motionärernas uppfattning, att den nu tillämpade

metoden icke är tillfredsställande och att åtgärder böra vidtagas i syfte att

få till stånd en bättre ordning. Att omedelbart och allmängiltigt föreskriva,

att de särskilda stadgandena om kungörande i kyrka skola upphöra att

gälla, låter sig dock icke göra bl. a. av den anledningen, att i flera fall kungörandet

utgör utgångspunkt för fatalietid. I stället synes man, såsom föreslagits

i 1945 års promemoria, böra reformera etappvis. Den första etappen

kan för övrigt sägas redan ha tillryggalagts genom att de kommunala kungörelserna

vid kommunallagsreformen överförts till den kommunala anslagstavlan.

Nästa uppgift bör då i enlighet med promemorians förslag bli en

översyn av de viktigare författningar, som alltjämt inrymma bestämmelser

om kungörande i kyrka, varvid denna publiceringsmetod utbytes mot andra

sådana eller, där så kan ske, slopas utan ersättning. Enligt utskottets mening

är emellertid detta reformarbete icke av den omfattning eller angelägenhetsgrad,

att det synes påkallat att enbart härför tillsätta en särskild utredning.

Detta skulle ej heller vara praktiskt lämpligt, då eu sådan utredning

skulle nödgas syssla med de mest skiftande lagstiftningskoinplex och

knappast kunna utrustas med erforderlig sakkunskap för att på varje särskilt

område kunna bedöma vilka publiceringsmetoder som just där vore de

lämpligaste. I stället synes man inom redan tillsatta utredningar böra vid

sidan av det egentliga utredningsarbetet jämväl beakta, att kyrkokungörandct

i förekommande fall bör ersättas med ett mera tidsenligt publikationsförfarande.

Det är för utskottet bekant, att man vid vissa pågående utredningar

har att taga ställning till frågor av detta slag. Besvärssakkunniga

komma sålunda bl. a. in på spörsmålet om delgivning av administrativa beslut

med menigheter och med en obestämd personkrets, och inom 1954 års

fastighetsbildningskommitté söker man finna lämpliga publikationsmetoder

2 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 1 avd. Nr 41

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande nr 41 år 1955

inom jorddelningslagstiftningen. Frågan om kyrkokungörandets avskaffande

synes kunna aktualiseras även vid andra pågående eller begärda utredningar.

Möjligheten att ersätta det i rättegångsbalken föreskrivna kyrkokungörandet

bör sålunda kunna övervägas inom 1951 års rättegångskommitté,

och kungörelseförfarandet vid exekutiva auktioner bör lämpligen upptas

vid den allmänna revision av utsökningslagen, som riksdagen begärde år

1945 (första lagutskottets uti. nr 39, r. skr. nr 365). Vidare synas expropriationslagens

bestämmelser om kyrkokungörande böra omprövas i samband

med den av riksdagen begärda utredningen om denna lags bestämmelser

angående underrättande av sakägare om expropriationsansökan. Det är även

önskvärt, att man inom departementen vid omarbetning av administrativa

författningar av skilda slag i förekommande fall låter kyrkokungörandet

ersättas med modernare publiceringsformer. Så synes för övrigt också ske i

allt större utsträckning. Som exempel kan nämnas, att ansökningar om att

få tillverka explosiva varor eller eldfarliga oljor enligt tidigare bestämmelser

i vissa fall skulle uppläsas i kyrka, medan enligt de nya stadganden i

dessa ämnen som trädde i kraft den 1 januari 1950 kyrkokungörandet för

motsvarande fall slopats, så att publicering nu sker endast i ortstidning.

Vilka publiceringsförfaranden som böra komma till användning i stället

för kyrkokungörandet får naturligen bero på de särskilda kraven inom olika

lagstiftningsområden. Utskottet vill emellertid som en allmän grundsats uttala,

att man bör söka skapa sådana publiceringsmetoder, vilka medföra ett

verkligt allmänt bekantgörande. Från denna utgångspunkt synes man böra

eftersträva att använda annonsering i ortspressen, medan däremot anslagsförfaranden

i allmänhet ej äro ändamålsenliga. Att helt undvika publicering

genom anslag lär dock, bl. a. av ekonomiska skäl, ej låta sig göra. Det

kan möjligen även visa sig lämpligt att, sedan kyrkokungörandet avskaffats

i viktigare sammanhang, genom ett allmänt stadgande utbyta denna kungörelseform

även i återstående författningar och att därvid använda sig av

en annan form av anslag såsom ersättning. Vid försök att skapa en ny sådan

publiceringsmetod genom anslag ligger väl närmast till hands att söka begagna

sig av de numera inrättade kommunala anslagstavlorna. Väljer man

denna väg kan det emellertid bli nödvändigt — åtminstone om den kommunala

anslagstavlan skall i något större utsträckning tagas i anspråk för

allmänna tillkännagivanden — att särskilda »anslagsförrättare» förordnas,

som under tjänstemannaansvar skola handhava tavlans skötsel och utfärda

bevis om anslag. Sådana mera allmänna frågor rörande den kommunala anslagstavlans

begagnande synas lämpligen med det snaraste böra komma under

övervägande, så att därefter de särskilda utredningarna skola kunna

bättre bedöma förutsättningarna för att utnyttja denna anslagstavla.

Såsom framgår av det anförda finner sig utskottet icke kunna tillstyrka

vare sig att någon omedelbar lagändring sker eller att en särskild utredning

i frågan tillsättes. De ovan framhållna synpunkterna synas emellertid utskottet

genom skrivelse till Kungl. Maj :t böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr il år 1955 11

Under åberopande av det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 162

och II: 205, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet ovan angivit.

Stockholm den 23 november 1955

På första lagutskottets vägnar:

OLOV RYLANDER

Vid detta ärendes behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Lindblom, Per Olofsson, Lodenius, fru

Sjöström-Bengtsson, herr Björnberg, fru Gärde Widemar, herr Pettersson*

och fru Wallentheim;

från andra kammaren: herrar Rylander, Landgren, Gustafsson i Borås,

Hedqvist, Östlund, Andersson i Björkäng, Jacobsson i Sala och fru Löfqvist.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:376 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. a1 i texten