Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 195i vid dess trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation.

1955-02-08 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens år 195i vid dess trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr 1—2

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

1

Nr 1

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med anhållan

om riksdagens yttrande angående en av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år

195i vid dess trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation.

Genom en den 7 januari 1955 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande angående en i nämnda protokoll

omförmäld, av Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens

år 1954 vid dess trettiosjunde sammanträde antagen rekommendation,

nämligen rekommendation (nr 98) angående semester.

I fråga om texten till rekommendationen får utskottet hänvisa till den

vid propositionen fogade bilagan A.

I propositionen uttalas, att anledning icke föreligger för Sveriges del

att vidtaga några lagstiftnings- eller andra åtgärder med anledning av rekommendationen.

Internationella arbetskonferensens trettiosjunde sammanträde hölls i Geneve

under tiden den 2—24 juni 1954. I sammanträdet deltog representanter

för 66 medlemsstater, av vilka det stora flertalet sänt fullständiga delegationer,

d. v. s. två regeringsombud samt ett ombud från vardera av arbetar-

och arbetsgivarsidan. Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig

delegation.

Endast följande av konferensen fattade beslut är av beskaffenhet att i enlighet

med artikel 19 av Internationella arbetsorganisationens stadga skola

underställas riksdagen, nämligen rekommendation (nr 98) angående semester.

Rekommendation (nr 98) angående semester

En konvention och en rekommendation angående semester antogs av Internationella

arbetskonferensen redan år 1936. Då emellertid standarden i

fråga om lagstiftning och praxis på detta område i många länder numera är

avsevärt högre än den i nämnda instrument fastställda, har man funnit tiden

vara inne att låta de gjorda framstegen komma till uttryck i den internationella

regleringen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 1—2

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

Rekommendationens regler må bringas i tillämpning på föranstaltande av

författningsenliga organ för fastställande av löner, genom lagstiftning, kollektivavtal,

skiljedom eller i annan med nationell praxis förenlig ordning.

Om på frivillig väg vidtagna åtgärder icke länder till snabba och tillfredsställande

resultat, förordar rekommendationen, att regeringarna skall ingripa

för att garantera genomförande av semester. I ett viktigt avseende

sträcker sig rekommendationen vida längre än nu gällande konvention i ämnet,

nämligen i fråga om tillämpningsområdet. Medan konventionen äger

tillämpning på personer, sysselsatta i företag, som angives i en vidlyftig förteckning

och som huvudsakligen avser industri, handel och samfärdsel

(utom sjöfart), är rekommendationen tillämplig på alla anställda med

undantag för sjömän, lantarbetare och personer anställda i företag eller institutioner,

där endast medlemmar av arbetsgivarens familj är sysselsatta.

I fråga om jordbruksarbete hänvisades vid konferensen till den år 1952 antagna

konventionen angående semester inom jordbruket. I fråga om semester

för sjömän gäller en år 1946 antagen konvention. Det kanske mest anmärkningsvärda

draget i den nya rekommendationen är, att den omfattar anställda

i husligt arbete, vilka uteslutits från de flesta tidigare konventioner

och rekommendationer.

Ännu ett i jämförelse med konventionen viktigt framsteg gäller semesterns

längd och den kvalificerande tjänstgöringens art. Konventionen föreskriver

en årlig semester av minst sex arbetsdagar efter ett års oavbruten

tjänst; rekommendationen däremot förordar, att semesterns längd bör stå

i förhållande till fullgjord tjänstetid hos en eller flera arbetsgivare under

året och bör uppgå till minst två arbetsveckor för tolv månaders tjänstetid.

Ett vid konferensen framlagt resolutionsförslag, att konferensen snarast

möjligt skulle överväga en revision av 1936 års konvention eller antagande

av en ny konvention, blev antaget av konferensen.

Yttranden

Över rekommendationen har socialstyrelsen, Landsorganisationen i Sverige,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation

och delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet yttrat sig.

Socialstyrelsen anmärker, att den svenska semesterlagstiftningen i stort

sett erbjöde minst lika förmånliga villkor för arbetstagarna som den föreslagna

rekommendationen. Styrelsen säger sig ha funnit anledning att behandla

däri upptagna bestämmelser endast i den mån de kunde tänkas

påkalla ändring i den svenska lagstiftningen samt anför härom följande.

Enligt punkt 3 avses från rekommendationen skola undantagas bland

andra personer, anställda i företag eller institutioner, där endast medlemmar

av arbetsgivarens familj äro sysselsatta. Enligt motsvarande bestämmelse

i den svenska semesterlagen är från dess tillämpning undantagen

arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj. Det kan ifrågasät
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

3

tas, huruvida Sverige bör biträda rekommendationen på denna punkt, då

undantaget för familjemedlem i överensstämmelse med den svenska lagen

även framdeles rimligen bör gälla jämväl i fall, där arbetsgivaren vid sidan

av medlemmar av sin familj sysselsätter andra arbetstagare. — Bland undantagen

återfinnas ej arbetstagare, som avlönas uteslutande genom andel

i vinst. Sådana arbetstagare äro emellertid undantagna i den svenska semesterlagen.

Eftersom arbetstagarbegreppet icke närmare definierats i rekommendationen,

torde emellertid ifrågavarande kategori, som står nära de

självständiga företagarna, få anses falla utanför rekommendationens bestämmelser.

Punkt 6 upptager föreskrift, att lämplig ordning bör bestämmas i varje

land, om semestern bör förlängas i mån av tjänstetidens varaktighet eller

om andra förhållanden skola vara avgörande härför. På denna punkt torde

rekommendationen mindre väl överensstämma med den svenska semesterlagen,

som garanterar arbetstagaren endast en viss minsta semester, låt

vara att denna bestämts till tre veckor i stället för två veckor såsom föreslagits

i rekommendationen. Uppmärksammas må dock i detta sammanhang

lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete och det förhållandet att vissa kollektivavtal — främst på den kommunala

sektorn av arbetsmarknaden samt på den privata såvitt angår

tjänstemän — innehålla föreskrifter om semester av olika längd. Även i statens

allmänna avlöningsreglemente stadgas längre semester för befattningshavare,

som fyllt 40 år än för dem, som icke uppnått denna ålder. Om den

omständigheten, att tre veckors semester blivit lagfäst i Sverige och att genom

den särskilda semesterlagen arbetstagare med pressande arbete tillerkänts

längre semester, kan anses innebära ett uppfyllande av bestämmelsen

i punkt 6, torde för Sveriges vidkommande någon erinran icke behöva riktas

mot rekommendationen i denna del. Därest emellertid förslaget är så

att förstå, att semestertidens längd under alla förhållanden bör varieras på i

rekommendationen angivna grunder, synes från svensk sida anslutning

härvidlag till rekommendationen icke böra ifrågakomma såsom oförenlig

med den svenska semesterlagens karaktär av tvingande minimilagstiftning.

Enligt punkt 7 1) böra avbrott i arbetet, under vilka arbetaren uppbär lön,

icke påverka rätten till semester eller dennas längd. Såsom sådana avbrott

ha under punkt 7 3) angivits —• förutom frånvaro som enligt den svenska

semesterlagen är att jämställa med tid varunder arbetstagaren utfört arbete

för arbetsgivarens räkning — jämväl frånvaro på grund av familj eangelägenheter,

för utövande av medborgerliga rättigheter och skyldigheter, för

fullgörande av fackliga uppdrag, på grund av förändringar inom företagsledningen

och på grund av periodisk, ofrivillig arbetslöshet. Avbrott av sådan

anledning som nu angivits torde emellertid i Sverige regelmässigt medföra,

att arbetstagaren därunder går miste om lön. Vid sådant förhållande kan

del synas som om binder ej skulle behöva möta mot anslutning från svensk

sida till denna punkt av rekommendationen.

I punkt 9 1) av rekommendationen föreslås, att samråd bör äga rum mellan

arbetsgivare och arbetare rörande tiden för semesterns förläggning. Visserligen

äger enligt den svenska semesterlagen arbetsgivaren utan föregående

samråd bestämma, när semester skall utgå. Om arbetstagaren icke annat

begär, skall semestern dock, såvitt möjligt förläggas till sommartid, och arbetsgivaren

är utan arbetstagarens medgivande i princip förhindrad att förlägga

semestern till tid, då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat

innan semestern börjat, är oförmögen till arbete eller till tid, då arbetstagarens

frånvaro från arbetet bar sin grund i barnsbörd eller militärtjänst
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

göring. Då därtill kommer, att samråd i egentlig mening får anses ha ägt

rum i det icke ringa antal fall, där föreskrift om att semestern skall förläggas

mellan vissa angivna tidpunkter på våren respektive hösten finns

intagen i kollektivavtal, torde man från svenskt håll på denna punkt kunna

ansluta sig till rekommendationen utan att detta måhända behöver leda till

ändring i den svenska lagstiftningen.

Vad beträffar det i punkt 11b) upptagna förslaget, att arbetstagaren under

semester bör utfå vanlig avlöning jämte kontant ersättning för eventuella

naturaförmåner, har man från svensk sida anledning förorda, att ersättningen

för naturaförmåner begränsas till kostersättning. Förmånen av tjänstebostad

bör sålunda i detta sammanhang ej komma i betraktande.

1 punkt 12 föreslås föreskrifter om förande av semesterliggare och om uppgifter,

som böra införas i sådana liggare. Sådana föreskrifter synas i vårt

land icke fylla någon praktisk funktion vid sidan av de olika redovisningssystem

som här tillämpas och som få anses vara tillfredsställande. Enligt

punkt 14 bör tillfälle beredas representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

att medverka i de organs verksamhet, vilka ha till uppgift att

fatta beslut rörande semesterfrågor. I de fall där det föreligger ett enskilt

arbetsavtal skola i Sverige tvister om semester prövas av allmän domstol,

medan det tillkommer arbetsdomstolen att pröva sådana tvister, om anställningsförhållandet

regleras genom kollektivavtal. Bland arbetsdomstolens ledamöter

finnas företrädda representanter för de stora organisationerna på

arbetsmarknaden, och i cirkulär till rikets allmänna domstolar den 29 juni

1945 har Kungl. Maj :t dels förordnat, att hovrätterna och nedre justitierevisionen

skola till arbetsdomstolen översända avskrift av dom i mål rörande

semester, som kommit under hovrättens eller högsta domstolens prövning,

och dels framhållit lämpligheten av att före avgörandet vid allmän underrätt

av mål rörande tillämpningen av semesterlagen inhämtas, huruvida något

likartat mål avgjorts av arbetsdomstolen. Socialstyrelsen vill ifrågasätta,

huruvida icke vad sålunda gäller i Sverige må anses innefatta ett uppfyllande

av rekommendationen i denna del.

Landsorganisationen och delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet uttalar, att den nu antagna rekommendationen icke synes

påkalla några lagstiftnings- eller andra åtgärder från svensk sida. Svenska

arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation gör uttalanden

av samma innebörd.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anför i propositionen

följande.

»Med hänsyn till att de i vårt land på detta område nu gällande reglerna —

sådana dessa utformats i lagstiftning, reglementen, kollektivavtal och praxis

— väl tillgodoser vad som åsyftas med ifrågavarande rekommendation

finner jag, i likhet med delegationen för det internationella socialpolitiska

samarbetet och dem som i övrigt yttrat sig i ärendet, anledning icke föreligga

för Sveriges del att vidtaga några lagstiftnings- eller andra åtgärder

med anledning av rekommendationen.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1955

5

Utskottet

Utskottet ansluter sig till vad föredragande departementschefen yttrat

beträffande förevarande, av Internationella arbetsorganisationen antagna rekommendation

angående semester.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition, nr

50, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva

till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 8 februari 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Sunne, fru Carlqvist, herrar

Anders E. Johansson, Grönkvist, Göran Karlsson*, Alvar Andersson och

Eskilsson*;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Hagård*,

Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, herrar Odhe*, Bengtsson i

Varberg och Fredriksson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:75 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående en av Internationella arbetsorganisationens allmän a1 i texten