Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser.

1955-03-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:14, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelser.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av

semesterlagens preskriptionsbestämmelser.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

96, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Clxristenson i Malmö

hemställt »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning

och förslag om sådan ändring av semesterlagens preskriptionsbestämmelse,

att preskription må kunna avbrytas annorledes än genom talans

anhängiggörande, eller — i andra hand — att preskriptionstiden förlänges».

Den i motionen avsedda preskriptionsbestämmelsen återfinns i 25 §

lagen den 29 juni 1945 om semester och är av följande lydelse:

»Envar, som vill fordra lön, ersättning eller skadestånd enligt denna

lag, skall anliängiggöra sin talan inom två år från utgången av det år,

varunder arbetstagaren enligt lagen ägt åtnjuta den förmån, till vilken

anspråket hänför sig. Försummas det, vare talan förlorad.»

I motionen erinras om att lagstiftaren velat förhindra, att arbetstagaren

i fall då han är den svagare avtalsparten går miste om semesterlagens

förmåner, och alt semesterlagstiftningen därför alltifrån början

varit av tvingande natur. Vidare framhålles, att statsmakterna ägnat det

största intresse åt utformningen av semesterlagen, men att meningsskiljakliglieter

och tvister i semesterfrågor dock ofta uppkommer mellan arbetstagare

och arbetsgivare. Vidare anföres bl. a. följande.

Det är uppenbart, att nuvarande preskriptionsbestämmelse för många

arbetstagare, särskilt de icke kollektivavtalsanställda, måste komma att

medföra en hård begränsning av möjligheterna att göra sina semesterkrav

gällande. En arbetstagare, som uttager stämning å arbetsgivaren för att

säkra sin semesterrättsfordran, stöter sig i flertalet fall med arbetsgivaren,

och förhållandet mellan parterna blir i regel så spänt att anställningen

bringas till upphörande på initiativ av ena eller andra parten. Särskilt

känsligt är det för arbetstagare att göra gällande sina semesterrättigheter

i små förhållanden, där arbetsgivaren sysselsätter endast en eller ett

par personer. Med hänsyn till nu berörda konsekvenser ser arbetstagaren

sig ofta tvungen att efterge sin semesterrättsfordran, även om arbetsgivarens

bestridande av fordran saknar varje rimlig motivering.

1—426 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr l''t år 1955

Sammanfattningsvis uttalas i motionen, att samtidigt som arbetstagarnas

semesterrätt skyddas genom bestämmelser av hängande natur har

semesterlagens preskriptionsbestämmelse för många arbetstagare faktiskt

kommit att medföra just det resultat, som lagstiftaren velat undvika genom

att göra semesterlagens regler tvingande.

Beträffande de skäl som motionären i övrigt anfört till stöd för sitt

yrkande får utskottet hänvisa till motionen.

I fråga om preskriptionsinstitutet må här anföras följande.

Preskription kan sägas innebära, att en fordringsrätt upphör, i allt

fall så vitt angår möjligheten att indriva densamma hos gäldenären,

genom att en viss, i lagen fastställd tid förflyter, utan att rättigheten

genom något åtgörande under samma tid från borgenärens eller eventuellt

gäldenärens sida behållits vid makt.

För preskriptionsinstitutet har åberopats ett flertal skäl. Man har hänvisat

till att efter en längre tids förlopp svårigheterna att föra bevisning

vid domstol, särskilt vittnesbevisning, rörande fordringens existens och

omfattning är utomordentligt stora. Vidare har preskriptionsreglerna till

följd, att kvitton icke behöver sparas under obegränsad tid och att kontrahenterna

drivs att icke dröja med avvecklingen av sina mellanhavanden

oskäligt länge, vilket bidrager till kreditväsendets sundhet. Än ytterligare

kan ofta den omständigheten, att en borgenär dröjt under en så avsevärd

tid med att göra sitt krav gällande giva gäldenären fog för den uppfattningen,

att borgenären avstått från fordringen.

Enligt 1 § kungl. förordningen den A mars 1862 om tioårig preskription

och om kallelse å okända borgenärer gäller, att »var, som har fordran

hos annan i penningar, eller vad det är, skall den genom stämning eller

lagsökning, eller eljest skriftligen eller muntligen, hos gäldenären kräva

inom tio år från den dag, då skuldebrev eller annan handling, varå fordran

grundad är, gavs, eller fordringen annorledes tillkom». I 2 § stadgas

att »försummar borgenären att fordran bevaka efter vad i 1 § skils; have

sin talan emot gäldenären förlorat».

Reglerna om preskription har under senare tid fått ökad betydelse. Vid

sidan av den tioåriga preskriptionen i 1862 års preskriptionsförordning

har på allt flera områden införts särskilda regler med kortare preskriptionstider,

och tendensen torde gå i riktning mot att förkorta den tid, inom

vilken en fordringsrätt måste bevakas, för att den skall kunna göras gällande

mot gäldenären. Men dessa särskilda regler avviker även i andra

hänseenden från reglerna om tioårig preskription. Sålunda är vanligen

utgångspunkten en annan, nämligen fordringens förfallotid eller rättsförhållandets

upphörande i stället för dess tillkomst. Vidare avbrytes preskriptionen

oftast icke så lätt som genom ett enkelt krav från borgenären

eller ett erkännande av gäldenären, utan det kräves stämning, lagsökning

e. d. å borgenärens sida.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955 3

Här må endast omnämnas några exempel på bestämmelser om korttidspreskription.

Som fall av tvåårig preskription kan nämnas preskription av jordägares

eller arrendators fordringsanspråk på grund av arrendeavtal enligt 2 kap.

41 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, av hyresvärds

eller hyresgästs fordringsanspråk på grund av hyresavtal enligt

3 kap. 41 § samma lag och av anspråk på skadestånd enligt lagen den 30

juni 1916 ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik (9 §).

Vidare kan erinras om 5 § lagen den 21 december 1945 om förbud mot

arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap

in. in., enligt vilket stadgande arbetstagare, som vill göra gällande anspråk

enligt sagda lag, skall dels därom underrätta arbetsgivaren inom två månader

från det arbetstagaren, i strid mot lagen, skilts från sin anställning

eller fått vidkännas minskning i de därmed förenade förmånerna, dels

ock anhängiggöra sin talan inom två år från samma tidpunkt. Underlåtes

det, är arbetstagaren sin rätt förlustig.

I många betydelsefulla fall gäller en preskriptionstid om endast ett år,

bl. a. enligt 54 § lagen den 20 juni 1905 om köp och byte av lös egendom

för det fall köparen vill tala å fel eller brist i godset samt i fråga om proprieborgen

enligt 4 § kungl. förordningen den 28 juni 1798 ang. vissa omständigheter

uti lagsöknings- och utmätningsmål.

På handelsrättens område meddelas vidare i ett stort antal fall preskriptionsregler

av skiftande beskaffenhet.

Frågan om upptagande av eu särskild preskriptionsbestämmelse i semesterlagstiftningen

behandlades under förarbetet till 1938 års lag

o in semester.

Kommittén angående privatanställda, som år 1935 avlämnade betänkande

med förslag till lag om arbetsavtal (SOU 1935:18), föreslog att i

en lag om arbetsavtal skulle intagas en bestämmelse om alt arbetsgivare

eller arbetstagare, som ville framställa fordringsanspråk på grund av arbetsavtalet,

skulle anhängiggöra sin talan inom två år från det anställningen

upphörde. Underlätes detta vore han sin talan förlustig. Kommitténs

förslag föranledde ej lagstiftning.

1936 års semestersakkunniga, vilkas betänkande med förslag till lag

om semester (SOU 1937:49) ligger till grund för 1938 års lag om semester,

erinrade om att enligt gällande rätt vore fordran, som grundade

sig å arbetsavtal, ej underkastad annan begränsning med avseende å tiden,

varunder fordringen kunde göras gällande, än den, som följde av de allmänna

bestämmelserna om tioårig preskription. Med hänsyn härtill torde

det enligt de sakkunniga icke vara lämpligt att införa en särskild preskriptionstid

i fråga om en ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag ifrågasatte arbets
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr l''t år 1955

domstolens ordförande, huruvida icke i semesterlagen borde upptagas en

bestämmelse om kortare preskriptionstid, och anförde härom bl. a. följande.

Frågan hade förnämligast betydelse för de små förhållandena, där arbetsgivaren

sysselsatte en eller ett par arbetare. Många gånger vore arbetsgivaren

då socialt sett tämligen jämställd med arbetstagaren och arbetade

sida vid sida med denne såsom kamrat. Om de då hade en uttrycklig

eller underförstådd överenskommelse sig emellan angående vissa avvikelser

från den i kollektivavtal fastställda regleringen, tillämpades denna

överenskommelse år från år, så länge de stode på god fot med varandra.

Men uppkomme en brytning, som rubbade det personliga förhållandet, begagnade

också arbetstagaren i regel tillfället att göra gällande sin formella

rätt till ersättning för vad han utfått för litet. Arbetsdomstolens

ordförande hade därför sedan länge känt det som en stor brist i kollektivavtalslagstiftningen,

att icke en kortare preskriptionstid stadgats, exempelvis

två eller tre år, räknat från fordringens uppkomst. En sådan kortare

preskriptionstid för särskilda förhållanden vore synnerligen vanlig i modern

lagstiftning, både här i landet och utomlands. För svensk lagstiftnings

del kunde exempelvis hänvisas till de nya lagarna på familj e- och

arvsrättens område.

Socialstyrelsen framhöll i avgivet yttrande, att det, i likhet med vad

som brukade ske med tvister om kollektivavtals innebörd och tillämpning,

måste anses såsom önskvärt, att arbetstagares och arbetsgivares mellanhavanden,

när det gällde rätt till semester, kunde lösas utan alltför stor

tidsutdräkt. Bl. a. måste i detta sammanhang beaktas de stora svårigheter,

som kunde uppslå, då det gällde att efter en mera avsevärd tidrymds förlopp

fastställa grunderna för rätten till semester eller semesterlön. I avvaktan

på en lagstiftning om arbetsavtal borde lämpligen provisoriskt i

lagen om semester föreskrivas en förslagsvis tvåårig preskription, då fråga

vore om en fordran, som avsåge semester, semesterersättning eller semesterlön.

Helst borde denna preskriptionstid räknas från den tidpunkt då

fordran uppkommit.

Svenska arbetsgivareföreningen anförde, att vad de sakkunniga åberopat

till stöd för avstyrkandet av en särskild preskriptionsbestämmelse icke

vore bärande. Föreningen påpekade, att den tioåriga preskriptionstiden

för övriga ur arbetsavtalet härflytande materiella förmåner hänförde sig

till frivilligt åtagna förpliktelser, medan det enligt semesterlagen gällde

tvingande påföljder. Det torde ej heller mellan parterna på arbetsmarknaden

råda annat än enighet om värdet av att tvister begränsades till tiden.

Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, uttalade (prop.

1938: 286) att det vore önskvärt, att arbetsgivares och arbetstagares mellanhavanden

löstes utan alltför lång tidsutdräkt. Det måste anses vara olämpligt,

att tvistefrågor som hänförde sig till länge sedan förfluten tid, fördes

inför domstol. Man kunde även peka på de bevisningssvårigheter, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr Ib år 1955

5

därigenom föranleddes. Ur dessa synpunkter vore en relativt kort preskriptionstid

starkt motiverad.

Vidare anförde departementschefen bl. a. följande.

Såsom de sakkunniga påpekat, är en fordran, som grundar sig å arbetsavtal,

enligt gällande rätt ej underkastad annan begränsning med avseende

å tiden, varunder fordran kan göras gällande, än som följer av bestämmelserna

om tioårig preskription. Med hänsyn härtill är det naturligt,

att tveksamhet kan råda, om man lämpligen bör stadga en särskild

preskriptionstid för eu viss ur arbetsavtalet härflytande materiell förmån.

Det torde nämligen i detta sammanhang icke vara lämpligt att till diskussion

upptaga frågan om en kortare preskriptionstid för alla fordringar,

som kunna härröra ur arbetsavtal.---Vad svenska arbetsgivareför
eningen

anfört om skillnaden mellan frivilligt åtagna förbindelser och vad

någon enligt lagbestämmelse förbundits att utgiva förtjänar emellertid beaktande.

Då även arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen funnit

sig kunna förorda en särskild preskriptionstid för fordran, som hänför sig

till semesterlagens bestämmelser, vill jag icke motsätta mig detta önskemål

utan tillstyrker, att bestämmelser om en kortare preskriptionstid intagas

i lagen.

I fråga om preskriptionstidens längd anförde departementschefen, att

den syntes böra bestämmas till två år.

Vid behandlingen av vilken tidpunkt som borde väljas som utgångspunkt

för preskriptionen uttalade departementschefen bl. a., att vissa skäl

talade för att räkna preskriptionstiden från tiden för anställningens upphörande.

Eljest kunde nämligen befaras, att en arbetsgivare, medan arbetsavtalet

varade, under hot om uppsägning kunde förmå arbetstagaren att

avstå från den rätt, som lagen tillerkänner honom. Mot att låta preskriptionstiden

börja löpa först vid avtalets upphörande talade emellertid, att

en sådan preskriptionsbestämmelse icke bleve särskilt effektiv. Vid tvist

mellan parterna kunde man ju nämligen då gå hela tio år tillbaka i tiden.

En sådan preskriptionsbestämmelse innebure alltså ej någon lättnad för

domstolarna eller motparten. Departementschefen ansåg därför att utgångspunkten

för preskriptionstiden borde sättas i förhållande till tiden

för fordrans uppkomst, bestämd på det sätt som angives i lagen.

Riksdagen godtog förslaget om eu tvåårig preskriptionsbestämmelse.

Den i 1938 års semesterlag införda bestämmelsen om en tvåårig preskription

överfördes sedermera Ull gällande 1945 års lag om semester.

Utskottet

Den svenska lagstiftningen om preskription för fordran inrymmer dels

eu allmän regel om tioårig preskription och dels ed stort antal särskilda

preskriplionsbestämmclser, däribland den i motionen berörda bestämmelsen

i semesterlagen om en tvåårig preskription.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1955

Inom justitiedepartementet har enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den

9 november 1951 tillkallats eu särskild sakkunnig för att verkställa en

översyn av bestämmelserna rörande preskription av fordran. Utredningsarbetet

bedrives i samråd med delegerade för Danmark, Finland och Norge.

Det är att förvänta att frågan om preskription i det av motionären berörda

hänseendet kommer att upptagas till behandling i detta sammanhang. Att

nu begära särskild utredning och förslag i enlighet med den i motionen

gjorda hemställan bör därför enligt utskottets mening icke komina i fråga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 96, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,

fru Carlqvist, herrar Magnusson, Anders E. Johansson, fru HamrinThorell*

och herr Alvar Andersson;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fru Johansson i Norrköping,

herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Bengtsson i Varberg, Ericsson i

Näs, fröken Wetterström* och herr Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1055. K. L. Beckmaus Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.