Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om genomförande av den s. k. likalöns principen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 22 i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm.

1955-03-08 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:16, Utlåtande i anledning av väckta motioner om genomförande av den s. k. likalöns principen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 22 i andra kammaren av herr Johansson i Stockholm.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av väckta motioner om genomförande av

den s. k. likalöns principen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 17 i första kammaren av herr Öhman

och herr Persson, Helmer, samt nr 22 i andra kammaren av herr Johansson i

Stockholm.

I motionerna, vilka är likalydande, har yrkats, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till lag på grundval

av art. 23, moment 2, i den av Förenta Nationerna år 1948 antagna ''Allmän

förklaring om de mänskliga rättigheterna’; samt att sådant förslag

framlägges i så god tid, att lagen — vid bifall av riksdagen — kan träda i

kraft den 1 januari 1956».

Artikel 23 moment 2 i förklaringen om människans rättigheter lyder:

»Envar har utan åtskillnad rätt till lika lön för lika arbete.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i motionerna gjorda yrkandena,

får utskottet hänvisa till motionen II: 22.

Förklaringen om människans rättigheter antogs den 10 december 1948

av Förenta Nationernas generalförsamling »såsom en gemensam riktlinje

för alla folk och alla nationer, på det att varje individ och varje samhällsorgan

må under ständigt besinnande av denna förklaring sträva att i undervisning

och uppfostran befordra respekten för dessa fri- och rättigheter,

samt genom framstegsfrämjande nationella och internationella åtgärder

säkerställa ett allmänt och verksamt erkännande och iakttagande av desamma,

såväl bland medlemsstaternas egna folk som folken i områden

under deras överhöghet».

Frågan om lagfästande av likalönsprincipen har under senare år b ehandlats

av riksdagen i olika sammanhang.

Motioner i ämnet vid 1948 års riksdag och 1950 års riksdag avslogs under

huvudsaklig motivering, att frågan om lönesättning borde avgöras genom

fria förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och icke genom

lagstiftning.

1952 års riksdag hade att i anledning av propositionen nr 47/1952 behandla

frågan om ratifikation av en konvention angående lika lön för män

och kvinnor för arbete av lika värde och en rekommendation i samma

fråga, varom beslut hade fattats vid Internationella arbetsorganisationens

allmänna konferens i Geneve år 1951.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

Socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, likalönskommittén, Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens centralorganisation

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund hade i avgivna yttranden avstyrkt

lagstiftning för genomförande av likalönsprincipen, och delegationen

för det internationella socialpolitiska samarbetet liade anslutit sig härtill.

Föredragande departementschefen avstyrkte i propositionen, att konventionen

ratificerades av Sverige, och andra lagutskottet förklarade sig i sitt av

riksdagen godkända utlåtande nr 21 dela departementschefens uppfattning.

Vid 1953 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 320 och

II: 380) om förslag till lag på grundval av artikel 23 moment 2 i förklaringen

om människans rättigheter. Andra lagutskottet fann ej anledning

frångå den uppfattning i frågan, som riksdagen tidigare uttalat, och avstyrkte

motionerna i sitt utlåtande nr 5. Riksdagen godkände utlåtandet.

Jämväl vid 1954 års riksdag hemställdes i en motion (II: 75) om lagstiftning

på grundval av nämnda artikel 23 moment 2. Andra lagutskottet, som

behandlade motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 2, hänvisade

bl. a. till att löneutvecklingen gått i riktning mot större likställighet

mellan män och kvinnor samt att parterna på den privata arbetsmarknaden

tidigare avstyrkt, att frågan reglerades genom lagstiftning. Utskottet anslöt

sig till denna uppfattning och ansåg, att frågan borde lösas genom fria förhandlingar

mellan arbetsmarknadens parter, samt avstyrkte motionen.

Frågan om likalönsprincipens genomförande inom den egentliga statsförvaltningen

och det statsunderstödda kommunala skolväsendet, d. v. s. inom

det statliga lönesystemet, har utretts av den s. k. likalönskommittén,

som under år 1953 avlämnat ett betänkande i frågan (SOU 1953: 18).

Kommittén (majoriteten) har — med utgångspunkt från den vid Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens 1951 antagna konventionen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde — för det

statliga lönesystemet formulerat likalönsprincipen som principen om lika

lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift.

Beträffande tillämpningen inom det statliga lönesystemet av likalönsprincipen

anför kommittén bl. a. följande.

I det statliga lönesystemet har principen om lika lön i samma befattning

genomförts. Däremot föreligger — i fråga om vissa tjänster vid fångvårdsanstalterna

och statens sinnessjukhus — den avvikelsen från likalönsprincipen,

att för samma slags arbetsuppgifter har inrättats särskilda tjänster

för män och särskilda tjänster för kvinnor med placering av sistnämnda

tjänster i lägre lönegrad. Sin största räckvidd har likalönsprincipen emellertid,

när det gäller lönegradsplaceringen av sådana tjänster, som visserligen

inte är reserverade för kvinnor men som de facto uteslutande eller

huvudsakligen innehas av kvinnor och som inte har några direkta motsvarigheter

bland de tjänster, som uteslutande eller huvudsakligen innehas

av män. Vissa av dessa »kvinnliga» tjänster har vid jämförelse med »manliga»

tjänster en med hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

3

Detta gäller särskilt de »kvinnliga» tjänster, som är placerade under 10

lönegraden, vilken kan betecknas som den manliga bottenlönegraden.

De invändningar, som göres mot likalönsprincipen, hänföres av kommittén

till tre olika lönesättningsprinciper: behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen

och marknadslöneprincipen. Det är enligt kommittén tilllämpningen

av dessa principer som medfört, att manliga befattningshavare

placerats i högre lönegrad än kvinnliga, oaktat arbetsuppgifterna varit likartade.

Kommittén avvisar behovs- och marknadslöneprinciperna samt en

kollektivt tillämpad prestationslöneprincip men ifrågasätter, om inte det

statliga lönesystemet bör bättre anpassas efter den individuella arbetsinsatsens

värde. Staten bör enligt kommitténs mening med tillbörligt hänsynstagande

till löneutvecklingen på den privata marknaden för sina anställda

bedriva en lönepolitik som syftar till att fullständigt genomföra likalönsprincipen

i det statliga lönesystemet.

Kommittén har även behandlat frågan om kostnaderna för ett genomförande

av likalönsprincipen på det statliga och kommunala området och

anför härom bl. a.:

Ett omedelbart genomförande av kommitténs likalönsprincip beträffande

ovan berörda tjänster vid fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus

samt »kvinnliga» tjänster under 10 lönegraden skulle innebära en ökning

av statens kostnader för löner med ca 51 miljoner kronor per år. Därvid

har inte räknats med någon kostnadsökning på grund av de förskjutningar

i löneställningen för »kvinnliga» tjänster i 10 och högre lönegrader, som

kan komma att föranledas av 10 lönegradens tillämpning som bottenlönegrad

för både kvinnor och män. Till kostnadsökningen för löner kommer

ökade kostnader för pensioner, övertidsersättning m. m. Det synes kommittén

vidare ofrånkomligt, att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga»

statliga befattningarna måste föra med sig lönejusteringar för motsvarande

befattningar vid landsting, städer och andra kommuner. De lönejusteringar,

som skulle föranledas av ändringarna i det statliga lönesystemet, har beräknats

medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med ca 36,

för städerna med ca 36 och för landskommunerna med ca 21 miljoner

kronor per år.

Det synes enligt kommittén naturligt, att likalönsprincipen inte genomföres

på eu enda gång, utan man måste räkna med ett genomförande i

etapper. Frågan om i vilken takt likalönsprincipen borde genomföras i det

statliga lönesystemet måste också ses i sitt sammanhang med den kommunala

och den privata sektorn av arbetsmarknaden. Sammanfattningsvis

uttalar kommittén som sin mening, att målet bör vara likalönsprincipens

fullständiga genomförande i det statliga lönesystemet. Statsmakterna kan

och bör genom successiva åtgärder i riktning mot detta mål verka för ett

fullföljande snarast möjligt av den redan påbörjade utjämningen av lönerna

för män och kvinnor.

En reservant i kommittén, riksdagsmannen Nils H. Theodor Larsson,

har i avgivet särskilt yttrande förklarat sig dela kommitténs uppfattning,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

att lönen principiellt skall fastställas utan hänsyn till kön. Däremot har

reservanten icke anslutit sig till den av majoriteten omfattade definitionen

av likalönsprincipen utan ansett, att denna borde ha utformats att avse lika

lön för man och kvinna för »likvärdig individuell prestation». Med hänsyn

bl. a. härtill har reservanten ej heller anslutit sig till de särskilda åtgärder

majoriteten föreslagit för likalönsprincipens genomförande.

Vad beträffar den enskilda arbetsmarknaden har frågan om

lika lön för lika prestation behandlats av en av Svenska arbetsgivareföreningen

och Landsorganisationen gemensamt tillsatt utredning, kallad arbetsmarknadskommitténs

kvinnoutredning. Denna avgav i december 1950

ett betänkande, vilket under titeln »Betänkande avgivet av arbetsmarknadskommitténs

kvinnoutredning» utkommit av trycket. I betänkandet anför

kommittén bland annat, att det är obestridligt att kvinnliga arbetare i industrien

erhåller en lägre arbetsförtjänst än män vid likvärdiga uppgifter.

I detta sammanhang anföres i betänkandet bl. a. följande.

Att fastställa den faktiska differensen vållar emellertid, såsom många

gånger framhållits, i de flesta branscher avsevärda svårigheter just av den

anledningen, att kvinnor och män förhållandevis sällan utföra exakt samma

arbete. För att kunna fälla ett mera generellt omdöme angående den verkliga

differensen, skulle det därför vara nödvändigt att göra en uppskattning

av de manliga och de kvinnliga arbetsuppgifterna och jämföra eventuella

skiljaktigheter med lönedifferenserna. •— En faktor av stor betydelse vid

jämförelsen över större delar av arbetsmarknaden är också, att kvinnor i

stor utsträckning äro sysselsatta inom de industrigrenar, som uppvisa relativt

sett låga löner. I dessa fack äro sålunda även männen sämre gynnade

än manliga arbetare annorstädes.---Den förefintliga lönestatistiken

erbjuder heller icke några möjligheter att jämföra lönesättningen inom

olika åldersgrupper. Det förhållandet, att männen genomsnittligt äro yrkesverksamma

längre än kvinnorna och sålunda starkare företrädda i högre

åldrar kan påverka relationen mellan lönerna. — Slutligen kunna skiljaktigheter

i ackordsarbetets omfattning påverka de faktiska förtjänsterna.

I samtliga redovisade branscher, framhåller utredningen vidare, har differensen

mellan manliga och kvinnliga löner krympt samman från 1921

till 1949. Denna tendens har varit särskilt stark under de senaste åren.

Lönesättning efter kön är en principiell orimlighet, framhåller utredningen,

men anför vidare bl. a.:

Det principiellt otillfredsställande i avtalets nuvarande lönedifferentiering

mellan män och kvinnor ligger icke däri, att kvinnorna genomsnittligen

erhålla lägre löner än männen, ty detta beror på det genomsnittligt lägre

värdet av deras arbetsinsats, vilket medför att den kvinnliga genomsnittslönen

blir lägre även i lönesystem, som uppbyggts på en teoretisk likalönsbas

såsom i Amerikas Förenta Stater, Frankrike eller i Sovjetunionen. Det

otillfredsställande ligger däri, att alla kvinnor behandlas lika, oavsett värdet

av deras individuella arbetsinsats.-----Kollektivavtalens lönesatser äro

emellertid icke individualiserade utan standardiserade. Under sådana för
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955 5

hållanden kan man endast på ett grovt och i det individuella fallet orättvist

sätt differentiera och avväga lönerna med hänsyn till de förutsättningar,

som gälla för stora, lätt urskiljbara grupper. Även mellan olika manliga

arbetare inbördes förekommer ofta en individuellt sett mycket olika arbetsersättning.

Den enes arbetsinsats kan vara dubbelt så mycket värd som den

andres, trots att båda betalas efter samma standardiserade lönesats, eftersom

de tillhöra en och samma lönegrupp enligt gällande avtal.

Ett omedelbart och generellt avskaffande av den nuvarande löneskillnaden

mellan män och kvinnor skulle enligt utredningen otvivelaktigt vara

till fördel för de kvinnor, som kunde hävda sig på arbetsmarknaden. Å

andra sidan finge man vid en svagare sysselsättningskonjunktur räkna med

en försämring av kvinnornas sysselsättningsmöjligheter.

Utredningen har icke ansett sig kunna framlägga några konkreta rekommendationer

rörande införandet av lönesättningsmetoder, som skulle vara

bättre ägnade än de nuvarande att medföra löneinkomstens avvägning efter

den individuella arbetsinsatsens värde. Detta vore en fråga, som måste

lösas inom varje avtalsområde för sig på grundval av dettas speciella förhållanden.

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har sedermera

godkänt betänkandet och sålunda accepterat principen om lika lön för

likvärdig arbetsinsats. Godkännandet innebär emellertid icke, enligt en

protokollsanteckning vid sammanträde med organisationernas arbetsmarknadskommitté

den 27 februari 1951, att parterna tagit ställning till

frågan om en övergång till ett mera individualiserat lönesystem. Denna

fråga finge prövas med hänsyn till alla de konsekvenser en sådan förändring

av kollektivavtalens uppbyggnad skulle medföra.

Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen har vidare

enligt utredningens förslag tillsatt en särskild nämnd för arbetsmarknadens

kvinnofrågor, arbetsmarknadens kvinnonämnd, och förbundit sig att

genom sina representanter i nämnden utöva den verksamhet, för vilken

riktlinjer uppdragits i betänkandet. Nämnden är alltjämt i verksamhet.

I motionerna hänvisas till ett uttalande av Landsorganisationens senaste

representantskapsmöte. I detta uttalande, som gavs den 22 september 1954,

heter det: »Representantskapet finner det angeläget, att kvinnolönerna

särskilt uppmärksammas vid den stundande avtalsrörelsen.»

Inom Tjänstemännens centralorganisation bar frågan om likalönsprincipen

behandlats av en särskilt tillsatt kommitté, vars resultat redovisas

i publikation nr 1 i TCO:s skriftserie (Stockholm 1949). Kommittén uppställde

som mål likställighet för man och kvinna på arbetsmarknaden. Med

rätt till lika lön borde enligt kommittén förstås rätt till lika total arbetsersättning

för samma arbetsprestation, vare sig denna utfördes av man eller

kvinna, förbunden med fri konkurrens om yrken och tjänster. I fråga om

förslag till åtgärder begränsade sig kommittén i huvudsak till sådana, som

mera direkt borde åvila TCO och dess enskilda fackliga organisationer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955

I Meddelande från socialstyrelsens utredningsbyrå den 29 juli 1954, nr

13, lämnas vissa statistiska uppgifter om bl. a. löneutvecklingen

1939—1953. I en tabell redovisas sålunda löneutvecklingen för

vuxna industriarbetare 1939—1953. Ur tabellen må här återgivas följande.

Index för timförtjånsten

1939

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Män .......

... 100

153

175

190

196

204

246

293

307

Kvinnor . .

... 100

163

193

213

221

229

275

325

339

Som av tabellen framgår har timförtjånsten (nominallönen) under

tiden 1939—1953 stigit med 207 procent för män och 239 procent för

kvinnor. Index för timförtjänsten har stigit från 1952 till 1953 med

14 enheter för män och med likaledes 14 enheter för kvinnor.

I ovannämnda Meddelande redovisas vidare följande tabell för utvecklingen

av reallöneindex för män och kvinnor 1939—1953.

Reallöneindex

1939

1946

1947

1948

1949

1950

1951

1952

1953

Män ..........

100

108

116

124

125

129

131

141

148

Kvinnor ......

100

115

129

139

142

145

146

157

163

Utskottet

I fråga om den utveckling som under senare år ägt rum med avseende

å kvinnornas löner i jämförelse med männens får utskottet hänvisa till

de statistiska uppgifter från socialstyrelsens utredningsbyrå som återgivits

ovan i utlåtandet och som utvisar, att timförtjänsten under tiden 1939—

1953 stigit med 207 procent för män och med 239 procent för kvinnor.

Den takt i vilken kvinnorna minskat männens löneförsprång har givetvis

varierat, och man torde även kunna peka på perioder då utvecklingen

tillfälligt gått i motsatt riktning. Utskottet vill i sammanhanget också

hänvisa till ett uttalande av den utredning, Arbetsmarknadskommitténs

kvinnoutredning, som Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen

gemensamt tillsatt och som i slutet av år 1950 avlämnat ett betänkande

på grundval av omfattande undersökningar inom industrien.

Enligt utredningen har differensen mellan manliga och kvinnliga löner i

samtliga redovisade branscher krympt samman under den tid — från

år 1921 till år 1949 —• som utredningen omfattat, och denna tendens har

varit särskilt stark de senaste åren. Att såsom i motionerna skett bedöma

utvecklingen efter en i kronor och ören per timme beräknad medelförtjänst

kan enligt utskottets mening med hänsyn till penningvärdesförändringen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 16 år 1955 7

icke ge ett rättvisande resultat. Reallöneförändringen har, såsom socialstyrelsens

statistik även utvisar, otvivelaktigt gått i riktning mot större

likställighet mellan män och kvinnor.

Frågan om likalönsprincipens genomförande på den privata arbetsmarknaden

har varit föremål för betydande uppmärksamhet från avtalsparternas

sida. Utskottet vill erinra om de undersökningar och åtgärder som

parterna vidtagit och som berörts ovan i utlåtandet. I sammanhanget må

även hänvisas till ett uttalande av Landsorganisationens senaste representantskapsmöte,

enligt vilket representantskapet funne det angeläget att

kvinnolönerna särskilt uppmärksammades vid årets avtalsrörelse.

Vad beträffar det statliga lönesystemet vill utskottet erinra om att likalönsprincipen

här genomförts i den bemärkelsen, att i samma befattning

utgår lika lön oavsett om befattningshavaren är man eller kvinna. För

den ytterligare anpassning till likalönsprincipen som här kan komma i

fråga har likalönskommittén funnit det naturligt, att genomförandet sker

i etapper, och uttalat, att frågan måste ses i sitt sammanhang med den

kommunala och privata sektorn på arbetsmarknaden.

Riksdagen har tidigare ett flertal gånger behandlat frågan om lika lön

för män och kvinnor för lika arbete och därvid givit uttryck för den uppfattningen,

att lagstiftning rörande den allmänna arbetsmarknadens lönesättning

principiellt icke borde förekomma. Utskottet finner ej anledning

frångå denna uppfattning och anser, att frågan bör lösas genom fria förhandlingar

mellan arbetsmarknadens parter.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:17 och 11:22, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson*, Sunne, Axel

E. Svensson, fru Svenson, fru Carlqvist, herrar Huss och Magnusson*;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo*, fru Johansson i Norrköping,

herr Nilsson i Göteborg*, fru Västberg*, herr Hagård, fröken Höjer,

herrar Ericsson i Näs och Fredriksson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.