Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av lagen om kollektivavtal.

1955-03-29 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:23, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av lagen om kollektivavtal.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av

lagen om kollektivavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

15, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Königson hemställt

»att riksdagen måtte besluta sådan ändring av kollektivavtalslagen, att,

i de fall en fackförening med dess styrelse fällts till ansvar och dömts till

skadestånd, annan medlem av denna förening än styrelseledamot icke kan

dömas till skadestånd för samma brott, samt att vederbörande utskott

måtte utarbeta erforderlig ändring i lagtexten».

Beträffande de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt yrkande,

får utskottet hänvisa till motionen.

över motionen bär utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande, varjämte

yttranden över motionen på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens

centralorganisation. Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Med kollektivavtal förstås enligt lagen den 22 juni 1928 om kollektivavtal

avtal mellan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, å ena, och

fackförening eller annan liknande förening av arbetare, å andra sidan, om

villkor, som skall lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller

om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare.

I lagen ges regler bl. a. om kollektivavtalens rättsverkan. Enligt 2 § är

kollektivavtal, som slutits av förening, beträffande yrkesgrupper och område,

som avses i avtalet, bindande jämväl för medlem i föreningen, vare

sig han inträtt före eller efter avtalet; dock ej i den mån han redan är

bunden av annat kollektivavtal. Utträder medlem upphör han ej på den

grund att vara bunden av avtalet. Enligt 4 § må arbetsgivare eller arbetare,

som är bundna av kollektivavtal, under den tid avtalet är gällande icke

vidtaga arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan

därmed jämtörlig stridsåtgärd i fall, som närmare angives i paragrafen.

Är förening eller medlem däri bunden av kollektivavtal, må föreningen

enligt nämnda § 4 ej anordna eller eljest föranleda stridsåtgärd, som en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

9

ligt vad sålunda stadgats icke är lovlig, ej heller genom lämnande av understöd

eller på annat sätt medverka vid olovlig stridsåtgärd, som medlem

vidtagit. Förening, som själv är bunden av kollektivavtal, vare jämväl

pliktig att söka hindra sina medlemmar att vidtaga olovlig stridsåtgärd

eller att, om sådan redan vidtagits, söka förmå dem att häva den.

Vad i 4 § stadgas skall gälla, ändå att avtalet innehåller bestämmelse,

som strider häremot. Har i kollektivavtal upptagits föreskrift om längre

gående förpliktelse, skall den lända till efterrättelse.

Åsidosätter arbetsgivare eller arbetare sina förpliktelser enligt kollektivavtal

eller kollektivavtalslagen skall han enligt 8 § i lagen gälda därav

uppkommen skada. Detsamma gäller om förening. Vid bedömande om

och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till intresset i avtalets

upprätthållande och övriga sådana omständigheter av annan än rent

ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa

skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvistens uppkomst, skadans

storlek eller omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets

belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må

ock äga rum. Ej må i något fall skadestånd ådömas enskild arbetare till

högre belopp än 200 kronor.

Om flera är ansvariga för skada skall enligt 9 § skadeståndsskyldigheten

dem emellan fördelas efter den större eller mindre skuld, som prövas

ligga envar till last.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ är icke tvingande. Parterna kan således

genom avtal åsidosätta föreskrifterna i nämnda paragrafer.

Skadeståndsreglernas utformning år 1928

Förslag till lag om kollektivavtal förelädes riksdagen genom proposition

nr 39 år 1928. De i förslaget upptagna reglerna om skadestånd för

åsidosättande av kollektivavtal eller av lagens bestämmelser avvek i viss

utsträckning från de sedermera lagfästa. Sålunda hade bland de omständigheter

som kunde medföra nedsättning av skadeståndets belopp skadans

storlek icke särskilt angivits. Ej heller hade någon maximigräns stadgats för

det skadestånd, som kunde ådömas enskild arbetare. Vidare upptog förslaget

en bestämmelse av innehåll att förening, som jämte medlemmar däri vore

skadeståndsskyldig, kunde förpliktas att till den, som lidit skadan, gälda

även den del av skadeståndet, som belöpte på medlemmarna. I sådant fall

skulle emellertid föreningen äga att av medlemmarna söka åter vad föreningen

erlagt utöver sin andel.

Andra lagutskottet behandlade förslaget i sitt utlåtande nr 36 år 1928.

Utskottet föreslog till en början den ändringen i skadeståndsbestämmelserna

att bland de omständigheter, som kunde medföra nedsättning av

skadeståndets belopp, även skadans storlek upptogs. Vidare framhöll ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

skottet att ehuru nedsättning av skadeståndets belopp kunde ske enligt

de föreslagna bestämmelserna, utgivandet av skadeståndet dock kunde

vara synnerligen betungande, särskilt för enskilda arbetare, som ofta befunne

sig i mindre god ekonomisk ställning. Med hänsyn härtill syntes

det utskottet lämpligt, att en maximigräns stadgades för det skadestånd,

som bunde ådömas enskild arbetare. Utskottet fann att gränsen borde

sättas vid 200 kronor. Härigenom, uttalade utskottet, torde skydd beredas

arbetarna mot alltför betungande följder av avtalsbrott men samtidigt

vunnes möjlighet till utdömande av ett verksamt skadestånd. Den föreslagna

regeln om solidarisk ansvarighet för förening och medlem fann utskottet

för sin del mindre lämplig och framhöll att det åtminstone för en

arbetarförening i många fall torde vara mycket svårt att av sina medlemmar

utkräva deras andel av ett utdömt skadestånd, varför föreningen därför

ofta torde komma att få slutligt svara för hela beloppet. Utskottet

föreslog därför att sistnämnda bestämmelse skulle utgå.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Remissyttrandena

Arbetsdomstolens ordförande framhåller i sitt remissyttrande att arbetsdomstolen

under årens lopp haft att pröva åtskilliga mål, vari fråga varit

om skadeståndsskyldighet för olovlig stridsåtgärd. Härvid hade — samtidigt

som principer för inträde av organisationens ansvarighet utbildat

sig — kommit under bedömande fördelningen av ansvarigheten mellan

organisationen och de enskilda medlemmarna med hänsyn till omständigheterna

i olika fall. Mål om olovlig stridsåtgärd, som under den första

tiden av domstolens verksamhet icke varit sällsynta, hade under senare

år blivit alltmer sällan förekommande. De i april 1954 inträffade olovliga

hamnarbetarstrejkerna i flertalet av landets större hamnar hade emellertid

medfört en plötslig ansvällning av dylika mål och riktat uppmärksamheten

på frågorna om en avtalsbunden organisations och dess medlemmars

ansvarighet för en olovlig stridsåtgärd. I domarna i hamnarbetarmålen

hade arbetsdomstolen i flertalet fall ålagt såväl organisationen som dess

enskilda medlemmar skadeståndsskyldighet. — Efter en redogörelse för

vissa omständigheter i hamnarbetarmålen berör arbetsdomstolens ordförande

sättet för uppkomsten av olovlig stridsåtgärd och anför:

Bakom förslaget torde ligga det antagandet att initiativet till en olovlig

stridsåtgärd utgår från organisationens styrelse och att medlemmarna lojalt

och oreflekterat ställa sig dess direktiv till efterrättelse. Ehuru det icke

kan uteslutas, att eu fackföreningsledning i en viss situation väljer att söka

åstadkomma en olovlig stridsåtgärd i ett visst syfte och därvid underlåter

att upplysa medlemmarna om åtgärdens lag- och avtalsstridiga karaktär,

måste det numera betecknas som rena undantagsfall, att en otillåten konflikt

uppstår på detta sätt. I fråga om huvudorganisationerna torde man

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 År 1955

11

över huvud taget icke ha anledning räkna med ett sådant förfarande. Erfarenheten

ger vid handen, att initiativet till en olovlig stridsåtgärd i allmänhet

utgår från medlemmarna eller en grupp bland dem, som rycker

de andra med sig. Såvitt det kunde utredas i hamnarbetarmålen — i vilka

några yrkanden mot fackförbundet icke framställdes, då detta redan från

början mycket bestämt tagit avstånd från strejkerna — hade initiativet till

strejkerna utgått från medlemmarna eller en grupp av dessa. Här hade

fackförbundet redan på ett tidigt stadium förklarat, att arbetsnedläggelserna

vore olagliga och ålagt arbetarna att återgå i arbete. Även de lokala

fackföreningsstyrelserna hade i regel för de strejkande arbetarna framhållit

att konflikterna vore olagliga. Detta till trots hade medlemmarna

nedlagt arbetet eller fortsatt att strejka. Att ansvarighet i vissa av dessa

fall inträtt även för den lokala fackföreningen har berott på att fackföreningsstyrelsens

åtgärder mot strejken ansetts ha varit otillräckliga eller

att fackföreningen vid möte fattat beslut om fortsatt strejk.

Om man sålunda kan säga att numera initiativet till en olovlig stridsåtgärd

i regel utgår från medlemmarna eller en grupp av dessa kan dock

förekomma en växelverkan mellan medlemmarna och en organisationsledning,

vilken kan leda till konfliktens utbrott eller utvidgning. Så är det

t. ex. ej ovanligt att initiativet till konflikten tages av medlemmarna eller

en grupp av dessa, att styrelsen därvid ej ingriper med tillbörlig kraft för

att hindra konflikten utan visar sig tvehågsen, varför medlemmarna föranledas

att tro att styrelsen i själva verket icke motsätter sig åtgärden,

samt att medlemmarna därpå förverkliga sina avsikter. Det torde emellertid

icke heller i detta fall kunna med fog påstås, att konflikten är en följd

av medlemmarnas benägenhet att oreflekterat följa organisationsledningen.

Arbetsdomstolens ordförande uttalar att det sagda torde utgöra tungt

vägande skäl mot en sådan begränsning av skadeståndsskyldigheten för de

enskilda medlemmarna, som motionären föreslagit; den nuvarande ordningen

måste sålunda anses äga företräde då den gåve möjlighet att utkräva

ansvaret för en olovlig stridsåtgärd av dem, som i första hand hade skuld

till densamma. I sådana fall, då organisationsstyrelsen gjort allt som stått

i dess förmåga för att avvärja eller begränsa en olovlig stridsåtgärd men

ansvarighet för organisationen likväl inträtt på grund av medlemmarnas

beslut vid organisationsmöte, måste det till och med betecknas som stötande,

om medlemmarna -- såsom föreslås i motionen — skulle gå fria

från ansvar. Vidare anför arbetsdomstolens ordförande:

Emellertid bör också skadeståndets karaktär av sanktion såsom påföljd

för åsidosättande av fredspliktcn uppmärksammas. Ur sanktionssynpunkt

är det givetvis av stor betydelse alt den felande parten får vidkännas följderna

av sitt otillåtna förfarande. Inom åtskilliga fack förekommer alt

lokalavdelningarna äro organiserade i underorganisationer (sektioner, verkstadsklubbar

o. d.), vilka ingalunda alltid ha några egna kassor. Därest

eu sådan organisation förpliktas utgiva skadestånd för en av dess medlemmar

vidtagen olovlig stridsåtgärd och skadeståndsskyldighet enligt

motionärens förslag skulle vara utesluten för medlemmarna, komine den

felande parten i realiteten icke att drabbas av någon som helst påföljd för

sitt otillåtna förfarande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955

Vidare uttalar arbetsdomstolens ordförande, att den av motionären föreslagna

ordningen i själva verket icke skulle kunna tillgodose det syfte, som

motionären haft för ögonen, nämligen att från skadeståndspåföljd skydda

organisationsmedlemmar, som missletts av sin fackliga ledning och låtit

sig dragas med i en olovlig stridsåtgärd. Arbetsdomstolens ordförande fortsätter:
Det

föreslås nämligen att skadeståndsskyldighet för medlemmarna skulle

vara utesluten endast i sådana fall, då fackföreningen redan förpliktats utgiva

skadestånd. Då det står arbetsgivarparten fritt att antingen först föra

talan mot fackföreningen och sedan mot de enskilda medlemmarna, eller

att anhängiggöra målen i omvänd ordning eller, såsom ett tredje alternativ,

att i samma mål föra talan såväl mot föreningen som mot dess medlemmar,

skulle arbetsgivarparten alltid kunna undvika den föreslagna begränsningen

genom att föra skadestandstalan mot de enskilda medlemmarna

först och därefter, sedan skadeståndsskyldighet ålagts medlemmarna, föra

talan mot fackföreningen.

Arbetsdomstolens ordförande framhåller slutligen att motionens syfte

väl kan tillgodoses redan med den utformning, som kollektivavtalslagen

nu har. Därest det i ett mål om skadestånd av enskilda fackföreningsmedlemmar

skulle framkomma, att deras otillåtna förfarande haft sin grund

i att de missletts av sin fackliga ledning, torde detta utgöra en sådan omständighet,

som kunde föranleda jämkning av skadeståndet eller fullständig

befrielse därifrån enligt bestämmelserna i lagens 8 §.

Landsorganisationen anmärker i sitt remissyttrande att det må vara

riktigt att man, som motionären framhållit, inte alltid kan förutsätta att

»varje» medlem skall vara kompetent att bedöma rättsläget vid t. ex. eu

arbetsnedläggelse. Men motionen avsåge ju att, för det fall en fackförening

ådömts skadestånd, från skadeståndsansvar generellt utesluta alla andra

enskilda än styrelseledamöter oavsett vederbörandes faktiska insikt om

handlingens lag- och avtalsstridighet och även oavsett hans medverkan vid

och ev. faktiska ansvar för aktionens igångsättande. LO fortsätter:

Det är tydligt att fall kan förekomma, där rättsläget undandrar sig vissa

enskilda medlemmars bedömande. Fall av denna art är dock förutsedda

redan i gällande lag i och med bestämmelserna i 8 § om nedsättning av eller

befrielse från skadestånd. Regeln om jämkning eller (befrielse från skadestånd

med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld ger just möjlighet

att vid påföljdsfrågans bedömande beakta, huruvida vederbörande varit

medveten om handlingens otillåtlighet eller på grund av bristande insikt

och erfarenhet saknat förmåga att riktigt bedöma handlingens innebörd.

LO anmärker vidare att det vore oklart vad motionären åsyftade med

»facklig ledning». Närmast syntes motionären avse avdelningsstyrelsen. Det

funnes emellertid även en förbundsledning, och läget kunde vara det, att

t. ex. en konflikt ej blott vidtagits utan förbundsstyrelsens stadgeenligt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

13

erforderliga medgivande utan också fortsatts i strid mot denna styrelses

tillkännagivna ståndpunkter och förständiganden om återgång i arbete.

Motionären syntes frånräkna en sådan inställning från förbundsledningens

sida betydelse för bedömande av frågan om enskilt ansvar, så snart avdelningen

ådömts skadestånd på grund av avdelningsmötets eller avdelningsstyrelsens

förhållande i fråga om konfliktens uppkomst eller utveckling.

Att i sådana och andra uppenbara fall av rättsstridighet motivera en påfölj

dsbefrielse med vederbörandes bristande omdömesgillhet vore, enligt

LO, att betänkligt underkänna de fackligt organiserade svenska arbetarna.

Slutligen uttalas att LO funne den föreslagna lagändringen opåkallad.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller bl. a. att det är oklart

vad motionären menar med »facklig ledning». TCO anför i denna fråga:

Ofta förekommer att förbundsledning, avdelningsstyrelse och klubbstyrelse

har olika uppfattning om en viss stridsåtgärds tillåtlighet. Motionären

åberopar att när en medlem i en fackförening »följer sin ledning», så har

han bara handlat i enlighet med facklig solidaritetskänsla. Man kan fråga

sig, om enligt motionärens mening befrielse från skadestånd skall utgå, när

förbundsledningen har förklarat, att arbetarna bör upphöra med stridsåtgärden,

men klubbstyrelsen eller avdelningsstyrelsen anser, att stridsåtgärden

bör vidtagas. Under de s. k. vilda strejkerna vid hamnarna förra

året förekom att förbundsledningen uppmanade arbetarna att återgå till

arbetet, medan lokalvdelningens styrelse intog en vacklande hållning eller

rent av tillstyrkte stridsåtgärder^. Likaså förekom att på avdelningsmöte

erhölls majoritet för fortsatt strejk trots att såväl förbunds- som

lokalavdelningsstyrelsen uppmanat till återgång till arbetet. Man kan fråga

sig, hur ansvaret i ett sådant fall skall bedömas.

Beträffande fackföreningsmedlems möjlighet att bedöma om en konflikt

är laglig eller ej och därmed sammanhängande frågor anför TCO:

Vidare framhåller motionären, att man inte kan förutsätta att varje

medlem av en fackförening skall vara tillräckligt insatt i en fråga och

omdömesgill, så att han kan bedöma, om en konflikt är olaglig eller inte.

Situationen kan emellertid vara den, att en del medlemmar klart uppfattar

åtgärdens olaglighet men trots detta deltar i den olovliga konflikten. Andra

medlemmar däremot uppfattar inte, att åtgärden är olaglig, men handlar

på samma sätt som den första gruppen. I ett sådant fall menar motionären

tydligen, att befrielse från skadeståndsskyldighet bör gälla för båda kategorierna.

Det kain emellertid starkt ifrågasättas, om detta resultat är tillfredsställande

ens från motionärens egna utgångspunkter, att även den som

medvetet bryter mot lagens bestämmelser går fri från skadestånd.

TCO uttalar, att de nuvarande bestämmelserna om skadestånd i kollektivavtalslagen

är väl avvägda och att några skäl till ändring icke föreligger.

Svenska arbetsgivareföreningen pekar i sitt remissyttrande på att motionären

som skäl för den föreslagna ändringen anfört, att varje medlem av

en fackförening icke kunde förutsättas vara så omdömesgill, att han gentemot

sin fackliga ledning kunde bedöma om eu viss åtgärd vore laglig eller

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 är 1955

ej. Till synes åsyftade motionären närmast det fallet att styrelsen för en

fackförening tagit initiativet till en åtgärd som de enskilda fackföreningsmedlemmarna

i god tro antagit vara lovlig men som vid en rättslig prövning

visat sig vara otillåten. Skulle ett sådant fall föreligga till bedömning torde

det finnas anledning antaga att frågan om de enskilda fackföreningarnas

ansvar av arbetsdomstolen skulle bedömas med hänsyn till den allmänna

jämkningsregeln i kollektivavtalslagens 8 §. Föreningen anför vidare:

Denna jämkningsregel, som ofta åberopats i rättstillämpningen, gör det

möjligt för arbetsdomstolen att — icke bara i det av motionären till synes

åsyftade specialfallet — taga vederbörlig hänsyn till alla föreliggande omständigheter

när det gäller frågan om ansvarsfördelning mellan fackförening

och enskilda medlemmar för en viss åtgärd, vilken bedömes som

olovlig. Det är endast undantagsvis som förhållandena äro sådana, att exempelvis

fackföreningsmedlemmarna över lag äro i god tro beträffande en

åtgärds lovlighet, medan fackföreningsledningen är i ond tro. Alla tänkbara

övergångar finnas från denna situation till det fall då såväl fackföreningens

styrelse som fackföreningens övriga medlemmar äro i lika mån

klara över att en viss åtgärd är olovlig. Att bedöma alla sådana fall efter

den av motionären föreslagna regeln vore icke möjligt. Regeln skulle för

övrigt täcka också sådana fall då initiativet till en klart olovlig åtgärd kommit

från de enskilda fackföreningsmedlemmarnas sida ehuru jämväl fackföreningen

senare förfarit på ett sätt som grundar skadeståndsansvar.

Med hänsyn till det sålunda anförda hemställer Arbetsgivareföreningen,

att utskottet måtte avstyrka bifall till motionen.

Utskottet

Utskottet vill till en början erinra om att såsom påföljd för den som

åsidosätter sina förpliktelser enligt kollektivavtal eller kollektivavtalslagen

icke inträder något straffansvar men väl skyldighet att gottgöra den skada

som uppkommit på grund av åtgärden. I flera betydelsefulla avseenden

avviker kollektivavtalslagens regler om skadestånd från de allmänna skadeståndsreglerna

i för den skadevållande mildrande riktning. Om flera är

ansvariga för skada gäller enligt de allmänna reglerna att full skadeståndsskvldighet

gentemot den skadelidande åvilar alla de för skadan ansvariga;

enligt kollektivavtalslagen skall skadeståndsskyldigheten fördelas

mellan de ansvariga eifter vars och ens större eller mindre skuld, och någon

solidarisk ansvarighet inträder alltså icke. Möjlighet till väsentlig lindring

för den skadevållande öppnas även genom föreskriften att skadeståndet

efter vad som finnes skäligt må nedsättas eller helt bortfalla, och i

samma riktning verkar den fastställda maximigränsen vid 200 kronor för

det skadestånd som kan ådömas enskild arbetare.

Utskottet vill vidare framhålla, att det syfte som motionären närmast

synes ha velat uppnå, nämligen att från skadeståndsskyldighet skydda

organisationsmedlemmar, som deltagit i en olovlig stridsåtgärd utan att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1955 15

de därvid haft klart för sig det otillåtna i förfarandet, väl kan tillgodoses

med den utformning som kollektivavtalslagen redan har, genom tilllämpning

av den nyssnämnda bestämmelsen om jämkning av skadestånd

eller fullständig befrielse därifrån.

Kollektivavtalslagens skadeståndsregler är enligt utskottets mening väl

avvägda, och utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion, II: 15, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Axel E.

Svensson, Magnusson, Grönkvist, fru Hamrin-Thorell, herrar Alvar Andersson

och Alexanderson*; samt

från andra kammaren: herrar Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg,

fröken Sandell, herrar Rimmerfors, Johansson i Södertälje, Fredriksson,

Königson och Ahlberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.