Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 12 § lagen om semester.

1955-03-29 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:24, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 12 § lagen om semester.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i 12 §

lagen om semester.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 197,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Gustafson i Göteborg och

Königson hemställt, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att förbudet

mot förläggande av semester utan arbetstagarens medgivande till tid då den

anställde är sjuk också skall gälla tid då gemensam semester anordnats vid

företaget och att sista meningen i första stycket av § 12 i semesterlagen

därför skall utgå».

Angående den nuvarande lydelsen av 12 § första stycket semesterlagen

får utskottet hänvisa till den redogörelse för lagbestämmelser som lämnas

här nedan.

Beträffande de skäl motionärena anfört till stöd för sin hemställan får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till

motionen.

Yttranden över motionen har på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen

i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens

centralorganisation. Redogörelse för yttrandena lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 19b5 om semester äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare

hos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren

äger enligt 3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne

erhålla semester. Denna skall utgå under nästfoljande år, dock att parterna

äger överenskomma om att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.

Semester utgår enligt 7 § första stycket med en och en halv dag för varje

kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med dag, å vilken arbete

utförts, jämställes enligt 7 § andra stycket dag, varunder arbetstagaren under

pågående anställning a) åtnjutit semester; b) varit oförmögen till arbetet

på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det att arbetstagaren

till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt

nittio dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt, 2 avd. Nr 24.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

föranletts av yrkesskada; c) i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron icke överstigit tolv veckor;

eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav föreskriven

militärövning om högst sextio dagar, som ej är beredskapsövning eller

direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst sextio dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren till

godo. Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,

som i 7 § andra stycket b)—d) sägs, skall icke jämställas med dag å

vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat beredas

arbetstagaren å sådan dag.

12 § första stycket, vari motionärerna nu yrkar den ändringen, att sista

meningen skall utgå, har följande lydelse:

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.

Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till tid,

då arbetstagaren på grund av sjukdom, som inträffat innan semestern börjat,

är oförmögen till arbetet, eller till sådan tid för hans bortovaro från

arbetet, som enligt 7 § andra stycket c) och d) skall jämställas med tid å

vilken arbete utförts. Dylikt medgivande erfordras dock icke, därest arbete

eljest uppenbarligen icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nu sagts.

Enligt 13 § skall arbetsgivaren senast fjorton dagar före semesterns början

på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.

Frågans tidigare behandling

Enligt den vid 1938 års riksdag antagna lagen den 17 juni 1938

om semester fick arbetsgivare icke förlägga en arbetstagares semester till

tid, då arbetstagaren var oförmögen till arbete på grund av olycksfall i arbetet

eller sådan sjukdom, som avses i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Däremot fanns ingen bestämmelse om förbud mot semesterns

förläggning till tid, då arbetstagaren var oförmögen till arbete på grund

av annan sjukdom än nu nämnts.

Något sådant förbud hade ej heller upptagits i det till grund för lagen

liggande förslag till semesterlag, som avgivits av 1936 års semestersakkunniga

(SOU 1937:49), men hade däremot föreslagits vid remissbehandlingen

av de sakkunnigas förslag. I proposition i ämnet till 1938 års riksdag

(1938: 286) uttalade föredragande departementschefen, att det måste betecknas

såsom uppenbart olämpligt för en arbetstagare, om semestern för

honom förlädes till sådan tid, då han av någon omständighet vore oförmögen

att använda densamma till vila, och föreslog vissa bestämmelser till

undvikande av sådan förläggning av semestern. Emellertid fann departementschefen

sig icke kunna förorda ett förbud mot utgivande av semester

under sådan sjukdomstid, som ej vore hänförlig till olycksfall i arbetet

eller sådan sjukdom som avsåges i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Anledningen härtill vore, att departementschefen ansett sig

kunna utgå från att det vid sådana företag, där samtliga arbetstagare er
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1!)55

hölle semester på en gång, ofta vore olämpligt för arbetsgivaren att bereda

den, som varit sjuk vid tiden för utgivandet av semester till övriga arbetstagare,

semester vid ett senare tillfälle. Departementschefen befarade därför,

att ett generellt förbud mot utgivande av semester under tid, då arbetstagaren

vore sjuk, kunde göra arbetsgivaren benägen att hellre avskeda arbetstagaren

än att uppskjuta semestern till en senare tidpunkt.

Ej heller i den vid 1 94 5 års riksdag antagna alltjämt gällande

lagen den 29 juni 1945 om semester stadgades i lagens ursprungliga lydelse

förbud för arbetsgivaren att förlägga semestern till tiden för sådan sjukdom,

som ej vore att hänföra till olycksfall i arbetet eller sådan däri ådragen

sjukdom, som avsåges i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Den kommitté, 1942 års semesterkommitté, vars förslag till ändrad semesterlagstiftning

(SOU 1944: 59) tåg till grund för 1945 års semesterlag,

upptog icke något förbud mot förläggning av semester till tid då arbetstagaren

var oförmögen till arbete på grund av »vanlig» sjukdom. Vid remissbehandlingen

framfördes emellertid även nu önskemål om sådant förbud.

Föredragande statsrådet hänvisade i proposition till 1945 års riksdag med

förslag till lag om semester (1945: 273) till att frågan varit föremål för övervägande

vid antagandet av 1938 års semesterlag och att statsmakterna därvid

funnit sådant förbud icke böra stadgas samt uttalade, att erfarenheterna

under de år lagen varit i kraft icke syntes giva anledning till att frångå

detta ståndpunktstagande.

Vid 1948 års riksdag yrkades i två likalydande motioner (1:44

och 11:69) sådan lagändring, att semester ej heller skulle få förläggas till

tid då arbetstagare vore borta från arbetet på grund av olycksfall eller sjukdom

utom arbetet.

I yttrande över motionerna tillstyrkte Landsorganisationen yrkandet och

anförde bl. a., att som godtagbara skäl mot detsamma kunde väl över huvud

endast diskuteras dels företagets intresse av att vid en för alla arbetstagare

gemensam förläggning av semestern icke behöva vidkännas den olägenhet,

som skulle ligga i att semestern för en eller annan sjuk arbetstagare finge

framflyttas till senare tidpunkt, dels det härmed sammanhängande skälet

att skyldigheten att göra dylika undantag skulle kunna göra arbetsgivaren

benägen att avskeda den sjuke. Den förstnämnda invändningen kunde, anförde

LO, från arbetarskyddssynpunkt icke godkännas, och även praktiskt

sett vore argumentet föga respektabelt. Olägenheten för arbetsgivaren reducerades

högst väsentligt av att regeln om arbetsgivarens fria förläggningsrätt

gällde även beträffande den framflyttade semestern. I de fall ej annat följde

av avtal om viss semesterperiod kunde arbetstagaren ej kräva att utfå semestern

under viss tid av året. Uppsägningsrisken behövde man enligt LO:s

mening knappast på allvar räkna med. Vidare anförde LO att om erfarenheten

bekräftat, alt friheten alt förlägga semestern till sjukdomstid icke utnyttjades

til! arbetstagarens förfång, syntes detta förhållande snarare ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

göra ett skäl för än ett skäl mot att lagfästa en ordning, som från principiell

synpunkt måste erkännas vara den riktiga.

Den föreslagna lagändringen beträffande semesterns förläggning avstyrktes

däremot av Svenska arbetsgivareföreningen. Föreningen ville särskilt

understryka de stora praktiska olägenheter, som ett förbud att förlägga semestern

till vanlig sjukdomstid skulle innebära i synnerhet för företag, vilka

för semester gjorde uppehåll i driften eller redan tidigt under året fastställde

semesterplan.

Andra lagutskottet anförde i utlåtande nr 27, att det icke vore tillfredsställande

att arbetsgivare kunde förlägga en arbetstagares semester till tid

då arbetstagaren vore sjuk och därigenom hindra arbetstagaren från att få

semester efter tillfrisknandet. En arbetstagare som varit sjuk hade i allmänhet

störde behov av vila och rekreation än en som icke varit sjuk. Å

andra sidan, framhöll utskottet, torde förbud för arbetsgivare att förlägga

arbetstagares semester till tid, då arbetstagare vore sjuk, i vissa fall kunna

medföra olägenheter för arbetsgivaren. Detta gällde framför allt i företag,

som redan tidigt på året fastställde semesterplan, och företag, som gjorde

uppehåll i driften för semester. Utskottet förordade att en utredning av frågan

komme till stånd, och riksdagen beslöt på utskottets hemställan att i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla bl. a., att Kungl. Maj:t ville verkställa

sådan utredning.

Den gällande lydelsen av 12 § första stycket semesterlagen beslöts vid

1954 års höstriksdag och trädde i kraft den 1 januari 1955. Enligt

den sålunda antagna lydelsen gäller förbud för arbetsgivaren att utan

arbetstagarens samtycke förlägga semestern till tid då arbetstagaren på

grund av sjukdom ej är i arbete. Från förbudet stadgas dock det undantaget,

att arbetstagarens samtycke ej erfordras, därest arbete eljest uppenbarligen

icke kunnat beredas arbetstagaren å tid som nyss sagts.

Förslag till ändring i fråga om rätten att räkna viss sjukdomstid som s. k.

privilegierad frånvarotid och till en utvidgning av förläggningsförbudet hade

framlagts i en inom socialdepartementet upprättad departementspromemoria.

I promemorian erinrades om att den samordning av den allmänna sjukförsäkringen

och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen varom beslut fattats

vid 1953 års riksdag innebär, att yrkesskador och andra (»vanliga»)

sjukdomar i fortsättningen komme att under en samordningstid av i regel

90 dagar försäkringsmässigt behandlas enligt i stort sett samma ordning och

att det först därefter bleve anledning att pröva, huruvida en sjukdom föranletts

av yrkesskada eller ej. Semesterlagen kunde därför i denna fråga icke

längre bygga på yrkesskadeförsäkringen. Frågan om sambandet mellan sjukdom

och arbete måste, om ändring ej gjordes i semesterlagen, i det alldeles

övervägande flertalet fall utredas och avgöras i semesterärendet. Dessa besvärligheter

försvunne emellertid, om alla sjukdomar såvitt nu vore i fråga

i semesterlagen behandlades lika under samordningstiden.

Vad härefter angår spörsmålet om semesterns förläggning till sjukdoms
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

5

lid framhölls i promemorian, att överensstämmelse nu rådde mellan den

i semesterlagen priviligierade frånvarotiden och den tid, till vilken semestern

icke utan arbetstagarens medgivande finge förläggas, samt att redan

den omständigheten, att tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom privilegierades,

syntes höra föranleda att semestern ej mot arbetstagarens vilja

skulle få förläggas till sådan frånvarotid. Det syntes emellertid knappast

finnas anledning att begränsa privilegieringen av sjukdom i förläggningshänseende

till att vid bortovaro från arbetet på grund av vanlig sjukdom

gälla endast 90 dagar. Vidare anfördes, att om en sjukdom gåve sig till känna

först efter det arbetstagaren börjat sin semester, skulle arbetstagaren ej

äga åberopa sjukdomen för att avbryta semestern och få denna förlagd till

en senare tidpunkt. Vidare borde från förläggningsförbudet undantagas det

fallet, att driften vid ett företag helt inställdes under viss tid för att de vid

företaget anställda därunder skulle beredas semester; motsvarande borde i

fråga om de berörda arbetstagarna gälla om ett företag inställde driften avdelningsvis.

I propositionen nr 46 år 1954, vari förslag till ändring i semesterlagens

regler om privilegierad frånvarotid och om förläggningsförbud underställdes

riksdagen, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

att undantag från förläggningsförbudet borde göras för sådana fall, då företaget

under semestern inställde driften helt eller etappvis å särskilda avdelningar.

I en inom andra kammaren av herrar Gustafson i Göteborg och Königson

i anledning av propositionen väckt motion, nr 500, hemställdes att riksdagen

för sin del måtte besluta att förbudet mot förläggande av semester utan arbetstagarens

medgivande till tid då den anställde vore sjuk också skulle

gälla tid, då företaget, eller berörd avdelning inom detsamma, vore stängt

för gemensam semester.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen och motionen i sitt

av riksdagen godkända utlåtande nr 43, hemställde att riksdagen måtte,

med avslag å motionen 11:500, bifalla propositionen. I utlåtandet anförde

utskottet i fråga om den föreslagna utvidgningen av förläggningsförbudet

följande.

Vad beträffar frågan om förbud mot att utan arbetstagarens medgivande

förlägga semester till tid, då denne är sjuk, delar utskottet uppfattningen,

att den nuvarande ordningen ej kan anses tillfredsställande. Såsom skäl

mot en utsträckning av förbudet till att avse även annan sjukdomstid än

sådan, som föranletts av yrkesskada, har anförts, att en förläggning av

semestern till tid efter det arbetstagaren tillfrisknat i vissa fall kan medföra

avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har här pekat på exempelvis

sådana fall, då arbetsgivaren helt eller delvis inställer driften under

en gemensam semesterperiod och arbetstagaren har en sådan befattning,

att det är svårt att skaffa en ersättare för honom, om han skulle få ut

semester sedan driften åter upptagits. Propositionens förslag, som innebär

att förbudet för arbetsgivare att utan arbetstagarens medgivande förlägga

semester till privilegierad frånvarotid utsträckcs till att gälla även

Hd för frånvaro på grund av vanlig sjukdom, varvid undantag dock göres

opaginerad Kontrollera mot PDF

C Andra lagutskottets utlåtande nr 2t år 1955

för tid, då arbete uppenbarligen icke skulle kunnat beredas arbetstagaren,

synes utskottet utgöra en rimlig avvägning av de intressen, som här bör

beaktas.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställdes, att riksdagen,

med förklaring att riksdagen i anledning av motionen II: 500 funnit viss

ändring böra vidtagas i det genom propositionen framlagda lagförslaget,

måtte för sin del antaga lagförslaget med den ändringen att sista meningen

i första stycket av 12 § måtte utgå.

Motionen

I den nu förevarande motionen anföres bl. a., att det allmänt erkännes

att den som varit sjuk under semestertiden i regel har ett större behov av

vila och rekreation än den som hela året varit frisk. Om arbetstagaren vore

anställd i ett företag, där semestrarna vore utspridda över hela sommaren,

hade han vid sjukdom rätt att få semester senare. Om företaget däremot

hade gemensam semester, hade han ej laglig sådan rätt. För arbetsgivaren

borde ett slopande av undantagsbestämmelsen för fall av gemensam

semester ej innebära någon nämnvärd belastning, och för enskilda anställda

som drabbades av sjukdom vore frågan av mycket stor betydelse.

Remissyttrandena

Landsorganisationen hänvisar i sitt remissyttrande till att organisationen

i yttrande över motioner i ämnet år 1948 framfört den uppfattningen, att

undantag från förläggningsförbudet för fall av gemensamhetssemester inte

kunde anses tillräckligt motiverat, och förklarar, att LO i princip vidhåller

denna sin uppfattning. I fortsättningen åberopas ett remissyttrande som LO

år 1953 avgivit över den departementspromemoria, som låg till grund för

de år 1954 genomförda ändringarna i 12 § semesterlagen, och anföres:

Att organisationen i sitt yttrande 1953 över den nämnda promemorian icke

ansåg sig böra hävda uppfattningen berodde på att det bedömdes som skäligen

utsiktslöst att söka få undantaget slopat, sedan det, trots LO:s argumentering

1948, upptagits i det inom socialdepartementet utarbetade förslaget.

Undantaget ansågs inte heller ha så stor praktisk betydelse att man

icke skulle kunna avvakta erfarenheterna av dess tillämpning; ett visst korrektiv

mot dess missbrukande ligger ju för övrigt i ai’betsgivarens skyldighet

att även i hithörande fall 14 dagar i förväg varsla om semestern. Vidare

medverkade hänsyn till att den föreslagna — av LO alltsedan 1938 förordade

— reformen i övrigt bedömdes så värdefull att dess omedelbara genomförande

icke borde försvåras genom krav på ett förläggningsförbud av i här

ifrågavarande avseende större omfattning än vad som tidigare anses ha

gällt för yrkesskadade.

LO erinrar i sitt remissyttrande vidare om att den år 1954 genomförda

lagändringen varit i kraft endast sedan den 1 januari 1955, och uttalar, att

någon erfarenhet av i vad mån arbetsgivaren utnyttjat rätten att förlägga

en sjuk arbetstagares semester till tiden för övriga anställdas gemensam
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 2å år 1955

hetssemester således icke linnes. Med hänsyn härtill synes det, anför LO

vidare, inte vara påkallat att redan nu företaga en ytterligare lagändring.

Med sin angivna principiella uppfattning vore LO emellertid beredd att, därest

det skulle visa sig att undantagsbestämmelsen komme att ges en otillbörlig

tillämpning, återkomma till frågan om dess slopande.

I anledning av yrkandet i motionen, att sista meningen i första stycket

av 12 § i semesterlagen skall utgå, anmärker LO, att detta stadgande ej

endast avsåge rätten att förlägga en sjuk arbetstagares semester till tiden

för gemensamhetssemester. Bestämmelsen avsåge förläggning även till tiden

föy t. ex. övriga arbetstagares permittering, och den hänförde sig vidare

också till sådan privilegierad frånvaro som avses i 7 § andra stycket c) och

d), alltså frånvaro på grund av havandeskap eller barnsbörd eller på grund

av vissa militärövningar.

Tjänstemännens centralorganisation hänvisar, liksom för sin del LO, till

det yttrande organisationen år 1953 avgivit över den ovan nämnda departementspromemorian

och framhåller, att TCO då anförde att varje inskränkning

i arbetstagares rätt att få semestern förlagd till tid, då han kan utnyttja

semestern för rekreation och vila, måste vara väl motiverad för att

vinna beaktande vid semesterlagens utformning. TCO ville i yttrandet 1953

ifrågasätta, om undantag från arbetstagarens medgivande för förläggning

av semester till sjukdomstid borde kvarstå i de fall då driften inställdes för

att bereda arbetstagarna semester.

I sitt nu till utskottet avgivna yttrande framhåller TCO, att man har att

väga önskemålet att bereda arbetstagarna möjlighet till sådan semesterledighet,

som erbjuder verklig rekreation och vila, mot de produktionstekniska

nackdelarna av överstående semesterdagar för de arbetstagare, som

på grund av sjukdom eller annan privilegierad frånvaroorsak än semester

inte kunnat åtnjuta den vid företaget eller avdelningen gemensamma

semestern. TCO finner för sin del, att vissa skäl talar för att den yrkade

ändringen genomföres, så att arbetstagarens medgivande för semesterns

förläggande till i semesterlagen privilegierad frånvaro skall erfordras även

då det är fråga om gemensam semester för företaget som helhet eller en

avdelning inom företaget. Det bör observeras, anför TCO slutligen, att sjukdom,

som yppar sig efter det att semestern påbörjats, inte heller i detta

fall skulle medföra semesterns uppskjutande.

Även Svenska arbetsgivareföreningen erinrar om de år 1953 avgivna remissyttrandena

över departementspromemorian samma år och hänvisar för sin del

till att föreningen 1953 framhållit, att arbetsgivarna mycket sällan begagnade

sig av möjligheten att förlägga semester till sjukdomstid och att om så

i något fall skedde, detta säkerligen vore betingat av sådana omständigheter,

att det framstode såsom skäligt, att den enskildes intresse finge vika

för ett betydelsefullt produktionsintresse. Med hänsyn härtill hade föreningen

1953 avstyrkt departementsförslaget.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Jämväl det i förevarande motion framställda ändringsförslaget avstyrkes

av arbetsgivareföreningen. Emellertid uttalar föreningen, att det är dess uppfattning,

att semester icke bör förläggas till sjukdomstid, om detta skäligen

kan undvikas. Ett företag som inställt driften för gemensam semester under

viss tid kunde emellertid enligt föreningen komma i en mycket svår belägenhet,

om semester å annan tid måste beredas vissa för produktionens

ostörda gång mera betydelsefulla arbetare. Vid nuvarande arbetskraftssituation

vore det praktiskt taget omöjligt att skaffa ersättare. Motionärerna

har, framhåller arbetsgivareföreningen vidare, icke ens påstått, att arbetsgivarna

missbrukat sin rätt att i dylika lägen förlägga semestern till tid för

sjukfrånvaro. Det syntes med hänsyn härtill orimligt att med helt bortseende

från berättigade produktionsintressen skärpa gällande förbud på sätt

i motionen föreslagits.

Utskottet

Vid fjolårets riksdag beslöts vissa ändringar i semester lagens bestämmelser

om s. k. privilegierad frånvarotid och om förläggningsförbud beträffande

semester. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 januari 1955, innebär

dels att även tid för sådan sjukdom, som ej orsakats av yrkessjukdom eller

olycksfall i arbetet, i viss utsträckning räknas såsom semesterkvalificerande,

och dels att tidigare förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens

medgivande förlägga semester till privilegierad frånvarotid i princip utsträckts

till att gälla även tid för frånvaro på grund av vanlig sjukdom.

Sistnämnda princip modifieras emellertid i två hänseenden. Förläggningsförbudet

gäller sålunda endast sjukdom som inträffat innan semestern börjat,

och arbetstagarens medgivande erfordras icke för att semester skall få

förläggas till sjukdomstid, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat

beredas arbetstagaren å sådan tid. Det sistnämnda åsyftar bl. a. fall då ett

företag eller en avdelning vid detsamma stängts för gemensam semester.

I motionen yrkas nu, att förläggningsförbudet vid sjukdom skall ytterligare

utsträckas, så att det kommer att gälla även de ovan berörda fallen

då gemensam semester utgår vid företaget, samt »att sista meningen i första

stycket av 12 § i semesterlagen därför skall utgå».

Ett bifall till motionärernas förslag skulle endast till en del lösa frågan

om förbud mot förläggning av semestern till sjukdomstid, i vad denna fråga

ännu är olöst. En arbetstagare som insjuknat efter det semestern börjat

skulle icke heller vid bifall till motionen äga rätt att få återstående semester

förlagd till annan tid än tiden för sjukdomen. Utskottet vill också peka på

att den i motionen föreslagna ändringen i semesterlagens text -— att sista

meningen i första stycket av 12 § skulle utgå — komma att få vissa i motiveringen

till yrkandet ej berörda följder, såsom att semester icke utan arbetstagarens

medgivande vid fall av gemensam semester finge förläggas till

tid för bortovaro från arbetet på grund av vissa andra frånvaroorsaker än

sjukdom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

9

Det är givetvis önskvärt att semestern förlägges till tid då arbetstagaren

kan utnyttja den för vila och rekreation. Utskottet vill i detta sammanhang

erinra om att Svenska arbetsgivareföreningen i remissyttrande till utskottet

uttalat, att det vore föreningens uppfattning, att semester icke bör förläggas

till sjukdomstid, om detta kan undvikas. Emellertid måste enligt utskottets

mening hänsyn tagas också till de olägenheter det innebär för arbetsgivaren

att nödgas utge semester för vissa arbetstagare å annan tid än tiden

för den gemensamma semestern. Ett företag som inställt driften för gemensam

semester under viss tid kan, framhåller Arbetsgivareföreningen, komma

i en mycket svår belägenhet, om semester å annan tid måste beredas

vissa för produktionens ostörda gång mera betydelsefulla arbetare.

Ett yrkande av samma innebörd som det i den nu förevarande motionen

framställda väcktes vid 1954 års riksdag i en motion i anledning av den proposition,

varigenom de i detta yttrande inledningsvis berörda ändringarna i

semesterlagen förelädes riksdagen.

Utskottet fann i sitt utlåtande över nämnda proposition och motion, att

propositionens förslag utgjorde en rimlig avvägning mellan de intressen

som här borde beaktas, och riksdagen godkände utlåtandet och avslog alltså

motionen.

Efter det frågan sålunda behandlats vid fjolårets riksdag har enligt utskottets

mening icke inträffat något av beskaffenhet att böra föranleda till

ändrat ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet kan därför icke

heller nu tillstyrka de i förevarande motion framförda yrkandena.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 197, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne*, Axel

E. Svensson, fru Svenson, fru Carlqvist, herrar Magnusson och Anders E.

Johansson;

från andra kammaren: fru Västberg*, fru Sandström*, herrar Lundberg,

Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje, Königson

och Ahlberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Reservation

av herrar Sunne, Anders E. Johansson och Königson, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse.

Under en lång följd av år har från löntagargruppernas sida riktats kritik

mot den möjlighet som semesterlagen givit arbetsgivarna att mot den anställdes

önskan förlägga semester till tid då denne är sjuk.

1948 års riksdag uttalade att detta förhållande icke vore tillfredsställande

och hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t om en utredning av frågan.

Först vid förra årets riksdag kom ett regeringsförslag i ärendet. Departementschefen

föreslog förbud för arbetsgivaren att utan arbetstagarens samtycke

förlägga semestern till tid då arbetstagaren på grund av sjukdom ej

är i arbete, under förutsättning att sjukdomsfallet inträffat innan semestern

påbörjats.

Emellertid föreslog departementschefen att undantag från detta förbud

skulle göras i de fall då företag eller avdelning inom företaget hade gemensam

semester. Riksdagen godkände detta förslag.

I motion II: 197 har yrkats att nämnda undantag skulle utgå. Liknande

yrkande framfördes förra året.

Av de remissyttranden över motionen, som avgivits av Landsorganisationen

och Tjänstemännens centralorganisation, framgår att organisationerna

i princip är av samma uppfattning som motionärerna. Landsorganisationen

anser det emellertid inte påkallat att redan nu företaga en lagändring men

förklarar sig beredd att återkomma till frågan för den händelse det skulle

visa sig att undantagsbestämmelsen komme att ges en otillbörlig tillämpning.

Utskottet anser det vara ostridigt att den som är sjuk under semestertiden

har samma behov av att senare få ta ut semester oavsett om företaget

har gemensam semester eller inte. Undantagsbestämmelsen är därför motiverad

endast om det kan påvisas att ett slopande av densamma skulle innebära

avsevärda olägenheter för arbetsgivarna. Man har i detta sammanhang

framfört den synpunkten, att det i företag som har gemensam semester

skulle vara svårt att skaffa ersättare för den som varit sjuk under semestertiden,

för den händelse han skulle ha rätt att få ut semester sedan driften

återupptagits. Utskottet anser dessa farhågor vara betydligt överdrivna. De

fall som kan komma i fråga torde inte bli så många att de kan bli av någon

större betydelse för företagen. De kommer att utgöra en mycket liten procent

av de fall då företagen måste skaffa ersättare på grund av att anställda

blivit sjuka under andra tider på året.

Slopandet av undantagsbestämmelsen skulle innebära, att även anställda

som beröres av bestämmelserna i § 7 andra stycket c) och d) skulle få möjlighet

att ta ut semester senare. Motionen innebär emellertid på denna punkt

i stort sett endast att den löntagare som är anställd i ett företag med gemen
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

11

sam semester erhåller samma villkor som den som är anställd i företag med

annan förläggning av semestertiderna.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 197,

måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § första stycket lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 12 § första stycket lagen den 29 juni 1945 om

semester1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till tid, då arbetstagaren på

grund av sjukdom, som inträffat innan

semestern börjat, är oförmögen

till arbetet, eller till sådan tid för

hans bortovaro från arbetet, som enligt

7 § andra stycket c) och d) skall

jämställas med tid å vilken arbete

utförts. Dylikt medgivande erfordras

dock icke, därest arbete eljest uppenbarligen

icke kunnat beredas arbetstagaren

å tid som nu sagts.

(Föreslagen lydelse.)

Arbetsgivaren äger bestämma, när

semester skall utgå; dock bör semestern,

om arbetstagaren icke annat

begär, såvitt möjligt förläggas

till sommartid. Utan arbetstagarens

medgivande må semestern icke förläggas

till tid, då arbetstagaren på

grund av sjukdom, som inträffat innan

semestern börjat, är oförmögen

till arbetet, eller till sådan tid för

hans bortovaro från arbetet, som enligt

7 § andra stycket c) och d) skall

jämställas med tid å vilken arbete

utförts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1956.

Senaste lydelse av 12 § första stycket se SFS 1954:661.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.