Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 1 i första kammaren av herr Norling och nr 6 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl., och dels motionen nr 10 i andra kammaren av herr Lundberg in. fl.
1955-03-29 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1955:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 1 i första kammaren av herr Norling och nr 6 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl., och dels motionen nr 10 i andra kammaren av herr Lundberg in. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955
1
Nr 25
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad
lydelse av 12 § lagen om semester.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande
motionerna nr 1 i första kammaren av herr Norling och nr 6 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl., och dels motionen nr 10 i andra kammaren av
herr Lundberg in. fl.
I motionen II: 10 har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945
om semester
Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om
semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med
arbetstagaren, överstiger semestertiden
tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
(Föreslagen lydelse)
Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas
med arbetstagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.
I motionerna I: 1 och II: 6 yrkas att riksdagen måtte antaga ett i motionerna
intaget förslag till lag om ändring av 12 § semesterlagen. Detta
lagförslag är — bortsett från vissa formella avvikelser — av samma innehåll
och lydelse som det här ovan återgivna.
1—623 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 25
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna II: 6 och II: 10.
Gällande bestämmelser
Lagen den 29 juni 1945 om semester äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare
hos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren
äger enligt 3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår
(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne
erhålla semester. Denna skall utgå under nästföljande år, dock att parterna
äger överenskomma om att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.
Semester utgår enligt 7 § första stycket med en och en halv dag för varje
kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens
räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med dag, å vilken arbete
utförts, jämställes enligt 7 § andra och tredje styckena viss däri närmare
angiven tid, s. k. privilegierad frånvarotid.
I 12 § första stycket stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när semester
skall utgå; dock utsägs att semestern såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid, om arbetstagaren icke begär annat. Utan arbetstagarens
medgivande får semestern icke förläggas till bl. a. viss privilegierad frånvarotid.
Enligt 12 § andra stycket skall semestern utgå i ett sammanhang, såframt
icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger
semestertiden tolv dagar, må dock semestern förläggas till två särskilda
perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Enbgt 13 § skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns början
på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Detta
gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.
Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre
semester än som föreskrives i 7 §, skall enligt 2 § andra stycket övriga bestämmelser
i lagen, i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl
beträffande den överskjutande delen av semestern.
Tidigare behandling av frågan
De nuvarande bestämmelserna i 12 § semester lagen om delning av
semestern fick sin utformning i samband med att den allmänna treveckorssemestern
genomfördes vid 1951 års riksdag.
Enligt den dessförinnan gällande lydelsen av 12 § semesterlagen skulle
semestern utgå i ett sammanhang, översteg semestertiden tolv dagar, och
var rätten till sådan semester grundad på att arbetstagaren vid semesterrättens
förvärvande ej fyllt aderton år, fick semestern dock förläggas till
två skilda perioder, av vilka den ena utgjorde minst tolv dagar. Vad så
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 3
lunda föreskrivits skulle, i vad avsåg semestertid utöver sex dagar, icke
gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar
och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll,
såframt arbetstagaren vid tiden för semesterns början fyllt aderton år.
Arbctstidsutredningens förslag
I sitt betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32) upptog
arbetstidsulredningen till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformningen
av semestern. Alternativen hade följande innebörd.
Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas
till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter
överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik
överenskommelse föreligger skall delning av semestern kunna ske efter
medgivande av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester
skulle medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden
i detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den
ena skall utgöra minst två veckor.
Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning
av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren
och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,
skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav en
skall utgöra minst två veckor.
Alternativ III. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,
att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren
—- skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,
varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden
skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.
Över de alternativa förslagen hördes arbetsmarknadens organisationer.
Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda arbetstagargruppers
semestervanor och semesterönskemål.
Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade utredningen om att
de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning innebar en maktfördelning;
arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern skulle
vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning av
semestern. Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit lyckligt.
Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även vid
tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt
samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre
veckor, komme nämligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att
kunna vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse,
då det många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att
utlägga semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955
i odelade perioder om endast två veckor. Härtill komme även ett annat förhållande.
Därest man åt arbetstagarna gåve rättigheten att vägra delning av
treveckorssemestern, kunde man komma i den ställningen att arbetsgivarna,
i de fall då det ej bleve möjligt att träffa uppgörelse om delning,
såge sig tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester.
Utredningen förordade för sin del alternativ II.
Kungi. Maj: Is förslag och 1951 års riksdag
I proposition nr 72 till 1951 års riksdag förelädes riksdagen förslaget till
ökning av den lagstadgade allmänna semestern till tre veckor om året. Beträffande
förläggningen av semestern erinrade föredragande departementschefen
i propositionen om att arbetstidsutredningen av de uppställda tre
alternativen funnit alternativ II vara det lämpligaste. Departementschefen
lämnade vidare en översikt över remissyttrandena och anförde i detta sammanhang
bl. a. följande.
I remissyttrandena ha framkommit olika meningar rörande vilket av
alternativen som är att föredraga. De som företräda kroppsarbetarna ha i
allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle äga ensidigt uppdela semestern,
och ha i enlighet härmed förordat alternativ I. Tjänstemännens
organisationer ha däremot i regel anslutit sig till alternativ II, alltså det
alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga den tredje semesterveckan
i en särskild period. Arbetsgivarsammanslutningarna åter ha allmänt
tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som medgiver arbetsgivaren
rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren uppdela den tredje
semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser ha stannat
för antingen alternativ II eller alternativ III.
För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket
understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet
framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning av
semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan
har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå
i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna om delning.
Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad
semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig villiga
att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då
så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.
Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning
skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen
bör utgå.
I fortsättningen framhöll departementschefen, att det icke syntes honom
lämpligt att, såsom enligt alternativ I, tilldela en statlig myndighet
rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig
behövligt. Ej heller alternativ III borde enligt departementschefen lagfästas.
En semester om tre veckor om året borde, anförde departementschefen
vidare, i de flesta fallen skänka den enskilde arbetstagaren det
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 5
största måttet av rekreation, om den utginge i ett sammanhang. Å andra
sidan kunde man icke bortse från att vissa delar av näringslivet hade ett sakligt
grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan
till en särskild period. Att helt lita till att detta intresse skulle bli tillgodosett
genom frivilliga överenskommelser torde enligt departementschefen
icke låta sig göra. Lagbestämmelser måste finnas för det fall, att uppgörelse
icke träffades mellan parterna.
Vidare framhöll departementschefen bl. a., att kommunikationsmedlen
och olika slag av semeisteranordningar vore hårt belastade under sommaren,
och att eu skärpning av överbelastningen som en konsekvens av semesterförlängningen
skulle vara olycklig icke minst från arbetstagarnas egen
synpunkt. Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern
i ett sammanhang, kunde det vidare befaras, att arbetsgivarna
i viss utsträckning såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan
tid än sommaren, och eu sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel
för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en
veckas semester å annan tid på året.
Departementschefen fann med hänsyn till det anförda, att alternativ II
åtminstone för det dåvarande innebure den lämpligaste utformningen av
treveckor ssemestern.
Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande nr 28 år 1951 även att taga
ställning till i motioner framställda yrkanden å ena sidan om sådan utformning
av bestämmelserna att den del av semestern, som översteg tolv dagar,
kunde förläggas till arbetsfria lördagar eller på annat sätt, och å andra
sidan att semestern skulle utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffades med arbetstagaren.
Beträffande frågan huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang
erinrade utskottet främst om den av departementschefen befarade konsekvensen,
att arbetsgivarna måhända komme att se sig nödsakade atit förlägga
semestern till annan tid än sommaren, om arbetstagarna finge ovillkorlig
rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang. Utskottet
anslöt sig till de skäl Kungl. Maj :t förebragt mot en sådan förläggningsregel.
Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.
1953 och 1954 års riksdagar
Vid 195 3 års riksdag väcktes i motioner förslag om att bestämmelsen
i 12 § semesterlagen om rätt för arbetsgivare att uppdela semester,
som överstiger 12 dagar, skulle upphävas.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade remissyttranden
från Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen
och Tjänstemännens centralorganisation. Organisationerna anslöt sig i sina
yttranden till de uppfattningar de tidigare hävdat i remissyttranden över
arbetstidsutredningens betänkande rörande tre veckors semester.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
Tjänstemännens centralorganisation fann, att en ordning som medgav
två veckors sammanhängande semester — om möjligt under sommaren —
medan den återstående veckan disponerades efter överenskommelse mellan
arbetsgivare och arbetstagare, vore den lämpligaste lösningen. TCO förutsatte
därvid att för sådana områden, där en uppdelning av semestern på
två perioder skulle innebära avsevärda olägenheter, skulle förhandlingar
komma att upptagas mellan löntagare och arbetsgivarparten om sammanhängande
semester. Organisationen ansåge sig därför icke kunna tillstyrka
de föreslagna lagändringarna.
Landsorganisationen hänvisade till att organisationen tidigare tillstyrkt
den förläggningsregeln, att semestern i sin helhet skulle förläggas i ett sammanhang,
såframt ej överenskommelse om annan ordning träffats med
arbetstagaren. Att döma av den omfattning, i vilken — för år 1953 — uppgörelser
redan träffats om i sin helhet sammanhängande semester, syntes
svårigheterna för tillämpningen av en sådan regel ha betydligt överdrivits
vid treveckorsisemesterns genomförande.
Svenska arbetsgivareföreningen uttalade, att det enligt föreningens mening
skulle vara synnerligen olyckligt, om lagen skulle ändras på det sätt,
som motionärerna föreslagit. Därigenom skulle en av produktionstekniska
skäl betingad uppdelning av semestern komma att förhindras, så snart
överenskommelse härom icke kunde träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Utskottet avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 20. I utlåtandet erinrade
utskottet om att jämväl treveckorssemestern enligt huvudregeln i 12 §
semesterlagen i regel skulle utgå i ett sammanhang och anförde vidare bl. a.
följande.
När treveckorssemestern genomfördes stöd det emellertid klart, att vissa
grenar inom näringslivet hade sakligt grundat intresse att kunna uppdela
den förlängda semestern. För de fall, där frivillig överenskommelse enligt
huvudregelns hänvisning icke kunde ernås, fordrades därför laglig reglering.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen övervägdes härvid
olika alternativ. När man stannade för den nuvarande utformningen, som
medger arbetsgivaren rätt att förlägga den tredje semesterveckan till en
särskild period, var detta resultatet av en avvägning främst mellan å ena
sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semester och å den
andra de krav på möjligheter att uppdela semestern på flera perioder,
som betingas av produktionstekniska synpunkter. Av betydelse vid
denna bedömning var bl.a. att en ovillkorlig rätt för arbetstagarna att
utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang kunde befaras medföra
ökade hinder för arbetsgivarna att förlägga semestern till sommarmånaderna.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställdes om bifall till
yrkandet i motionerna, att arbetsgivaren icke skulle äga att ensidigt dela
semestern.
Riksdagen godkände utskottets förslag.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
7
Vid 1954 års riksdag framställdes i itvå motioner, nr 13 i första
kammaren av herr Norling m. fl., samt nr 16 i andra kammaren av herr
Lundberg, yrkanden av samma innebörd som i de nu förevarande, vid
årets riksdag väckta motionerna.
Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 44,
anförde häri bl. a.:
Treveckorsseinestern har i full utsträckning utgått endast från och med
förra året. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är därför ännu
tämligen begränsade. Utvecklingen torde dock ha bekräftat antagandet, att
parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser lösa frågan
om hur semestern lämpligen bör förläggas. Överenskommelserna torde
vidare till den alldeles övervägande delen ha inneburit, att semestern skall
utgå sammanhängande. En lösning måste dock finnas i lagen för sådana
fall, där överenskommelse icke uppnås om hur semestern skall uttagas.
Huruvida den nuvarande bestämmelsen därom bör ändras kan enligt utskottets
mening tillförlitligen bedömas först efter något längre tids erfarenhet
av utvecklingen på området.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
I en vid utskottets utlåtande fogad reservation anfördes bl. a. följande.
Med hänsyn till att semestern får betraktas som en intjänt löneförmån
och att semesterns syfte är att skydda arbetstagarna från en för hastig förslitning
måste det anses som oegentligt, att en arbetsgivare skall kunna
ensidigt besluta om delning av semester. Treveckorssemestern måste betraktas
som ett minimum, och en splittring av denna kan omöjliggöra verklig
rekreation, medföra ökade kostnader och hindra arbetstagaren och hans
familj från att rationellt utnyttja semestertiden. En uppdelning av treveckorssemestern
med hänsyn till produktionstekniska och likartade faktorer
bör därför endast få ske om skälen därtill är mycket starka. Den i
motionerna förordade ändringen i semesterlagen utgör intet hinder för
parterna att träffa överenskommelser om delning av semester, och erfarenheterna
från arbetsmarknadsparternas förhandlingar i dylika frågor ger
anledning räkna med att arbetarnas organisationer skall medverka till att
överenskommelser om uppdelning kommer till stand i de fall, da rikligt
behov därav föreligger.
I reservationen hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett i resei\ationen
upptaget lagförslag, genom vilket ur 12 § andra stycket semesterlagen
uteslötes stadgandet, att om semestertiden överstege tolv dagar, semestern
finge förläggas till två skilda perioder.
Första kammaren biföll utskottets hemställan, och andra kammaren
biföll reservationen. Den i motionerna väckta frågan hade därmed fallit såvitt
gällde 1954 års riksdag.
Remissyttrandena
Landsorganisationen hänvisar till att organisationen i remissyttrande
1950 över arbetstidsuIredningens betänkande om tre veckors semester av
-
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
visat utredningens alternativ I och III samt anfört att valet stode mellan
å ena sidan ett alternativ, enligt vilket semesterns uppdelning vore beroende
av överenskommelse mellan parterna, och å andra sidan ett alternativ,
enligt vilket arbetsgivaren ensidigt ägde besluta om uppdelning i två skilda
perioder. Härom anförde LO 1950:
Enligt gällande lag är arbetsgivaren skyldig att förlägga minimisemestern
i ett sammanhang om ej överenskommelse träffats om uppdelning på
perioder. Denna princip bör icke frångås utan mycket starka skäl. Uppenbarligen
är från ren rekreationssynpunkt en sammanhängande aröetsledighet
om så kort tid som tre veckor av större värde än en uppdelad
ledighet. Då det i medicinalstyrelsens remissyttrande talas om hurusom en
veckas ledighet på senvintern, när den allmänna tröttheten gör sig gällande
och väderleken är lämplig för vintersport, bör göra arbetstagarna mera
motståndskraftiga mot vårtröttheten, är ju detta uttalande i och för sig
alldeles riktigt. Nu torde man emellertid få utgå från att vid en uppdelning
av semestern utan överenskommelse den tredje veckan som regel
kom me att förläggas inte till senvintern eller förvåren utan till tiden mellan
jul och nyår, alltså till den solfattigaste tiden under året, en tid soin också
i större delen av landet är mindre lämplig för vintersport. Emellertid bör
man ju vid talet om fördelarna av en vintersemester inte förglömma att
rekreationsvärdet av en sådan semester helt är beroende av om vederbörande
har ekonomiska eller eljest praktiska möjligheter att utnyttja
ledigheten i rekreationssyfte. I den mån härför fordras miljöbyte har massan
av arbetare icke sådana möjligheter. Av undersökningen rörande arbetstagarnas
semestervanor framgår att ett betydande antal av kroppsarbetarna
icke använda den nuvarande semestern till miljöbyte utan stanna kvar i
hemorten. En anledning härtill torde i många fall vara att rese- och övriga
kostnader anses för dryga för en semester av den nuvarandes längd. Man
har skäl att räkna med en annan värdering i detta hänseende, därest den
sammanhängande ledigheten utsträckes till tre veckor. Å andra sidan skulle
man vid en uppdelning av semestern med största sannolikhet få räkna
med att »vinterveckan» av flertalet arbetare komme alt tillbringas i hemorten;
särskilt skulle detta naturligtvis gälla familjeförsörjare.
LO framhåller, att organisationen 1950 tillstyrkt en förläggningsregel i
överensstämmelse med då gällande lags föreskrift om förläggningen av
minimisemester. Semestern borde alltså i dess helhet å av arbetsgivaren
bestämd tid förläggas i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffats med arbetstagaren.
Vidare framhåller LO, att organisationen i yttrande 1953 över riksdagsmotioner
med enahanda förslag som de nu förevarande hänvisat till sitt
remissyttrande 1950 och tillagt att med hänsyn till den omfattning, i vilken
för år 1953 uppgörelser träffats om i sin helhet sammanhängande semester,
svårigheterna för tillämpningen av en sammanhangsregel av föreslaget
innehåll syntes ha betydligt överdrivits vid treveckorssemesterns
genomförande.
Erfarenheterna från tiden efter det sistnämnda yttrande avgavs, anföres
slutligen i det nu till utskottet avgivna yttrandet, ger icke LO anled
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955 9
ning att frånfalla sin tidigare intagna ståndpunkt, och LO tillstyrker därför
motionerna.
Tjänstemännens centralorganisation erinrar till en början om att organisationen
tidigare framfört sin uppfattning i den i motionerna berörda
frågan dels i yttrande 1950 över arbetstidsutredningens förslag till tre
veckors semester och dels i yttrande 1953 till utskottet över motioner i
ämnet samt anför:
I dessa båda yttranden anförde TCO bl. a. att även om det för vissa
tjänstemannagrupper var synnerligen angeläget att semestern utgick i ett
sammanhang, fann TCO det svårt att ur andra synpunkter förorda lagstiftning
med en sådan generell regel. På många områden och Aid många
företag torde det sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar,
om semestern skall utgå odelad. Å andra sidan fick man inte bortse
från semesterns syfte att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän. TCO
pekade också på risken aA'' att den odelade treveckorssemestern skulle kunna
bli förlagd till annan tidpunkt på året än sommaren — en lösning, som enligt
TCO:s förmenande innebar en större nackdel för de anställda än om tA’å
veckor av semestern utgick under sommaren och den tredje veckan under
annan tid på året.
TCO framhåller, att organisationen 1950 anfört, att en ordning som
medgåve två veckors sammanhängande semester — om möjligt under
sommaren — medan den återstående A’eckan disponerades efter ÖA’erenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore den lämpligaste lösningen.
Vidare erinrar TCO om att organisationen i sitt yttrande till utskottet
1953 anfört, att under den tid som förflutit sedan treveckorssemestern
infördes hade icke sådana erfarenheter Arunnits att organisationen
hade någon anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande.
I sitt nu till utskottet avgivna yttrande uttalar TCO, att organisationen
inte heller under de senaste tA’å åren fått del av sådana erfarenheter beträffande
uppdelning aA'' längre semester än tolv dagar, att organisationen
finner anledning frånträda sin tidigare framförda uppfattning.
Svenska arbetsgivareföreningen förklarar, att föreningen är ense med
motionärerna om att treveckorssemestern i den mån så är möjligt icke
mot arbetstagarnas önskemål bör uppdelas. I detta liksom i många andra
fall måste emellertid, anför föreningen vidare, den enskildes intressen
vägas mot produktionens berättigade krav.
Arbetsgivareföreningen har vid sitt remissyttrande fogat en redogörelse
för eu inom föreningen hösten 1954 gjord undersökning rörande semesterns
förläggning 1953 och 1954. Uppgifter hade insamlats från företag
med flera än 25 arbetare inom vissa till föreningen anslutna förbund.
Svar hade inkommit från 1 588 arbetsplatser med 72 059 tjänstemän och
263 320 arbetare. Av de arbetstagare, som sålunda berörts av undersök
-
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
ningen, hade år 1954 19,2 % av tjänstemännen och 35,4 % av arbetarna
varit anställda i företag, där alla arbetstagare inom respektive kategori
åtnjutit tre veckors sammanhängande semester. Inom företag med 60,7 %
av tjänstemännen och 45,3 % av arbetarna hade flertalet haft sammanhängande
treveckorssemester. 6,o % av tjänstemännen och 10,i % av
arbetarna hade varit anställda i företag, där ingen haft sammanhängande
semester. — Förbunden hade vidare på föreningens begäran anfört synpunkter
på möjligheten att inom vederbörande bransch förlägga tre veckors
semester i en följd.
Arbetsgivareföreningen uttalar i remissyttrandet, att utredningen klart
visar, att arbetsgivarna i mycket begränsad omfattning använt sig av möjligheten
till en uppdelning av semestern. Av de kommentarer som bifogats
företagens uppgifter framgår, anför föreningen, att uppdelning
praktiskt taget endast äger rum, då produktionstekniska skäl gör en uppdelning
naturlig. Inom sådana branscher, där det vore förenligt med produktionens
krav, förekomme ingen uppdelning. Som exempel framhåller
föreningen, att inom Sveriges konfelctionsindustriförbund 98,5 % och inom
Sveriges textilindustriförbund 99,6 % av de i undersökningen ingående
arbetarna år 1954 erhållit odelad treveckorssemester.
I anledning av ett uttalande i motionen II: 10, att erfarenheterna från
arbetsmarknadsparternas förhandlingar gåve anledning räkna med att arbetarnas
organisationer skall medverka till att överenskommelser om uppdelning
av semestern kommer till stånd i de fall, då verkligt behov därav
föreligger, uttalar arbetsgivareföreningen, att därest detta antagande komme
att stämma överens med den verkliga utvecklingen, skulle lagändringen i
realiteten icke medföra någon förändring av redan rådande förhållanden.
Emellertid syntes det orealistiskt att utgå ifrån det gjorda antagandet, anför
föreningen och hänvisar till att arbetstidsutredningen, i vilken samtliga
parter varit representerade, i sitt betänkande om treveckorssemestern
uttalat, att man icke kunde utgå från antagandet, att det skulle bli möjligt
att få till stånd överenskommelser om delning i alla de fall, då ett
verkligt behov härav förelåge. Det måste för övrigt enligt utredningen
stundom vara svårt för en arbetstagarorganisation att klart bedöma detta
behov. Att helt lita till frivilliga överenskommelser torde därför enligt utredningens
uppfattning icke vara möjligt. Arbetstidsutredningens bedömning
av förutsättningarna för överenskommelser, anför arbetsgivareföreningen,
synes långt mera realistisk, särskilt som man måste räkna med
att förhandlingarna i ett mycket stort antal fall icke skulle kunna föras
med arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt med enskilda
arbetstagare.
I fråga om de skäl för en uppdelning av semestern som anförts vid den
av arbetsgivareföreningen gjorda undersökningen framhålles i yttrandet
följande.
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning
av drifttiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet.
Det är icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt
krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin
upprätthålles med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge
gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden
beträffar. För närvarande föranleder semestern genomsnittligt två
veckors driftstopp inom massaindustrin. Detta kan åstadkommas med en
rimlig spridning av den tredje semesterveckan. Därest sammanhängande
treveckor ssemester skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat driftstopp
undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något
som emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande
arbetskraftssituation med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir
ytterligare en veckas driftstopp nödvändigt. En sammanhängande treveckorssemester
skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas
massaproduktion, representerande ett värde av inemot 40 miljoner kronor.
Samma förhållande skulle uppstå även inom andra områden.
Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller
t. ex. sågverksbranschen. Även här skulle ett tre veckors driftstopp under
sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många
servicenäringar såsom trafiknäringen och nilreparationsbranschen ha sin
största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester
inom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.
Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad
oproportionerligt avbräck i produktionen vid driftstopp. Detta gällei särskilt
företag med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor
för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att
dela semestern kunna dvlika företag nu utan oskälig utspridning av densamma
helt undvika driftstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang
skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftstopp,
vilket i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre
veckors produktion.
Under åberopande av vad sålunda anförts avstyrker föreningen bestämt
den av motionärerna föreslagna lagändringen.
Föreningen erinrar slutligen om att enligt 2 § andra stycket semesterlagen
skall, därest någon enligt avtal äger rätt till längre semester än den
lagstadgade, övriga bestämmelser i lagen, såvida icke annat överenskommits,
gälla jämväl beträffande den överskjutande delen av semestern. Med
den formulering av 12 § andra stycket som motionärerna föreslagit skulle
sålunda, framhåller föreningen, i den mån icke särskilt avtal om annat
funnes, jämväl längre semester än den lagstadgade utgå i ett sammanhang.
En sådan konsekvens vore icke rimlig och kunde icke motiveras med utgångspunkt
från de av motionärerna anförda skälen för den påyrkade lagändringen.
Utskottet
Semesterlagstiftningen har i vårt land karaktären av en skyddslag och
syftar hl. a. till att motverka den snabbare förslitning av den mänskliga
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
organismen, som är en följd av att den fortgående rationaliseringen inom
näringslivet gör arbetet mera påfrestande. Den år 1951 genomförda förlängningen
av semestertiden från två till tre veckor motiverades också
främst med en önskan att få arbetstagarnas behov av rekreation bättre tillgodosett.
Från denna synpunkt är det ett självklart önskemål, att semestern
skall förläggas på sådant sätt att den ger största möjliga vila och rekreation.
Härvidlag träder i förgrunden dels frågan under vilken tid på
året semestern bör utgå, och dels det i motionerna herörda spörsmålet om
semesterns förläggning till en eller flera perioder. Från arbetstagarnas sida
förekommande önskemål om semesterns förläggning till annan tid än sommaren
och om dess uppdelning torde i allmänhet ej möta sådana företagsekonomiska
eller andra svårigheter, att överenskommelse därom icke skulle
kunna träffas mellan parterna. Annorlunda kan det uppenbarligen inom
en del näringsgrenar med hänsyn till deras produktionstekniska förhållanden
ställa sig främst i vad gäller önskemålet om en odelad semester under
sommaren. Särskilt jordbruksnäringen kommer här i hlickpunkten. Även
i vissa andra fall kan man peka på betydande företagsekonomiska eller
samhällsekonomiska nackdelar av en sammanhängande treveckorssemester
under sommaren.
Enligt 12 § semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma, när semester
skall utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren icke annat begär, såvitt
möjligt förläggas til! sommartid. I detta stadgande yrkas i motionerna icke
någon ändring. Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för
lagens rekommendation om semesterns förläggning till sommaren, nämligen
att semesterns syfte att bereda vila och rekreation därigenom bäst
tillgodoses. Det torde också bland det stora flertalet arbetstagare föreligga
ett bestämt önskemål om sommarsemester. Det är enligt utskottets mening
av väsentligt intresse att värna om en sådan förläggning av semestern.
Det synes utskottet vidare som om en förläggning av semestern i ett
sammanhang i allmänhet är bäst ägnad att tillgodose semesterns syfte;
härtill medverkar att de flesta arbetstagares möjligheter att utnyttja eu
uppdelad semester på ett ur rekreationssynpunkt effektivt sätt begränsas
av ekonomiska förhållanden. Enligt lagen gäller också i första hand att
semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren. Emellertid göres från denna
princip det betydelsefulla avsteget att semestern, om semestertiden överstiger
tolv dagar, må förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena
dock skall utgöra minst tolv dagar. När man vid genomförandet av treveckorssemestern
stannade för denna utformning av bestämmelserna om
en uppdelning av semestern var detta resultatet av en avvägning främst
mellan å ena sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semester
och å andra sidan hänsynen till att vissa delar av näringslivet kunde
ha ett sakligt grundat intresse av att förlägga den nytillkommande semesterveckan
till en särskild period.
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955
Arbetstidsutredningen, vars betänkande om tre veckors semester låg till
grund för de år 1951 genomförda ändringarna i semesterlagen, hade framlagt
tre alternativ till lösning av spörsmålet om semesterns uppdelning.
Gemensamt för alla tre alternativen var, att parterna skulle äga rätt att
träffa överenskommelse om sådan uppdelning av semestern som de fann
önskvärd. En lösning av frågan måste emellertid finnas också för det fall
att parterna icke kunde komma överens. Att arbetstagaren skulle erhålla
en lagfäst rätt att, om han så påfordrade, utfå semestern i ett sammanhang
upptogs icke av utredningen som ett alternativ, utan utredningen valde
mellan ett alternativ, där semestern — när det alltså ej förelåg överenskommelse
mellan parterna om dess uppdelning — skulle få delas endast
efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen samt två andra alternativ,
vilka hade det gemensamt att arbetsgivaren i sista hand skulle äga att sjalv
bestämma om delning av semestern, nämligen antingen i två eller i flera
perioder; en period skulle dock alltid utgöra minst tolv dagar. Arbetstidsutredningen
förordade för sin del den ordning som sedan lagfästes.
I motionerna yrkas nu — liksom i motioner senast vid fjolårets riksdag
_sådan ändring i 12 § semesterlagen, att semestern alltid, alltså även
om den överstiger tolv dagar och även om den är längre än den lagstadgade
treveckorssemestern, skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas mellan parterna.
Utskottet framhöll i sitt utlåtande över de vid fjolårets riksdag väckta
motionerna i ämnet, att erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning
ännu vore tämligen begränsade. Utskottet uttalade dock den meningen,
att utvecklingen torde ha bekräftat antagandet att parterna i stor utsträckning
skulle genom överenskommelser lösa frågan om hur semestern lämpligen
borde förläggas och att överenskommelserna till den alldeles övervägande
delen torde ha inneburit, att semestern skulle utgå i ett sammanhang.
Den mening för vilken utskottet sålunda gav uttryck bekräftas i
väsentliga delar av resultatet av de undersökningar som Svenska arbetsgivareföreningen
under hösten 1954 verkställt beträffande förläggningen
av semestrarna under 1953 och 1954. Av utredningen framgår emellertid
också, att semestern i ett betydande antal fall uppdelats på grund av arbetsgivarens
ensidiga bestämmande.
Såsom utskottet i fjol uttalade erfordras för ett tillförlitligt bedömande
av frågan om den nuvarande bestämmelsen om delning av semestern bör
ändras någon tids erfarenhet av utvecklingen på området. Enligt utskottets
mening har nu sådan tid förflutit, att spörsmålet bör upptagas till
omprövning med ledning av de erfarenheter som samlats främst bland arbetsmarknadens
partsorganisationer.
Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller
om det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad
semester kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
till annan tid än sommaren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets
mening för de berörda arbetstagarna en större nackdel än om de finge två
veckors sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga
som måste lösas är, om en rätt för arbetstagaren att påfordra odelad semester
bör gälla även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid
ett avgörande av frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör
också närmare uppmärksammas i vilken utsträckning man kan räkna med
att överenskommelser om en uppdelning av semestern, där detta är betingat
av produktionstekniska intressen, kan väntas bli genomförd under
medverkan av arbetstagarorganisationerna. I motionen II: 10 förutsättes
i detta hänseende, att organisationerna skall medverka till att överenskommelser
om uppdelning kommer till stånd i de fall då verkligt behov därav
föreligger. Arbetsgivareföreningen har å sin sida framhållit, att förhandlingarna
om delning av semestern i ett mycket stort antal fall icke skulle
komma att föras med arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt
med enskilda arbetstagare.
Med hänsyn till bl. a. de icke närmare utredda frågeställningar utskottet
ovan angivit är utskottet icke berett att nu taga ställning till frågan om ett
genomförande av den i motionerna yrkade ändringen. Utskottet vill emellertid
förorda, att en utredning av hithörande frågor kommer till stånd
och får därför hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 1 och
II: 6 samt II: 10, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning om
lagstadgad sammanhängande semester samt för riksdagen
framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 29 mars 1955
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne*, Axel
E. Svensson, fru Svenson, fru Carlqvist, herrar Magnusson och Anders E.
Johansson; samt
från andra kammaren: fru Västberg*, fru Sandström*, herrar Lundberg,
Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje,
Königson och Ahlberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 15
Reservation
av herrar Lundberg, Axel E. Svensson, fru Västberg, herrar Bengtsson i
Varberg, Johansson i Södertälje och König son, vilka ansett att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse.
Semesterlagstiftningen har i vårt land karaktär av en skyddslag. Den
regelbundna veckovilan och uppehållen i arbetet i samband med helgerna
har icke ansetts vara tillräckliga för att hindra arbetskraftens alltför snabba
förslitning. Genomförandet av treveckorssemestern 1951 var ett led i strävandena
att motverka den ökade påfrestning på den mänskliga organismen
som är en följd av den fortgående rationaliseringen inom näringslivet.
I första hand kommer reformen nu arbetstagarna till godo, anen indirekt
och på längre sikt torde, såsom också uttalades under förarbetena till reformen,
den förlängda semestern på det sättet få gynnsamma verkningar
för produktionen, att arbetseffektiviteten påverkas i positiv riktning genom
att rekreationsbehovet blir tillgodosett i större utsträckning än vad
som tidigare var fallet. För att semestern skall kunna tjäna sitt dubbla
syfte att ge arbetstagarna vila och rekreation och att öka arbetseffektiviteten
erfordras, att semestern utnyttjas på bästa sätt. Utskottet förutsätter,
att arbetstagarna för sin del vinnlägger sig om att använda semestern sa
att semesterns syfte vinnes. Deras möjligheter härtill är i väsentlig grad
beroende av bl. a. att semestern förlägges i ett sammanhang. Emellertid
gjordes vid genomförandet av treveckorssemestern i detta avseende en
kompromiss: arbetsgivaren fick rätt att ensidigt besluta om en uppdelning
av semestern i två skilda perioder för det fall att semestertiden överstiger
tolv dagar, d. v. s. den tid varmed semestern dittills hade utgått.
I ett läge då man ännu inte hade några erfarenheter av den förlängda
semestern kunde en sådan anordning från vissa synpunkter te sig som en
godtagbar lösning för en övergångstid. Genom uppdelningen omöjliggöres
emellertid för stora arbetargrupper den vila och rekreation som endast
en sammanhängande semester kan ge. I sitt utlåtande över förslaget om
treveckorssemester 1951 uttalade utskottet, att treveckorssemestern måste
anses såsom ett minimum. Utskottet anser att det i det långa loppet måste
betecknas som klart otillfredsställande, att man under sådana förhållanden
splittrar treveckorssemestern på skilda perioder. Uppdelningen omöjliggör
i många fall en verklig rekreation och avkoppling. För produktionen
medför uppdelningen också att den vinst bortfaller som utökningen
av semestertiden skulle ge genom sina återverkningar på arbetsförmågan.
Vidare är att beakta att en delning av semestern på olika perioder är
ägnad att för den enskilde medföra ökade resekostnader och även i övrigt
vålla olägenheter och extra kostnader för familjen. I blickpunkten kommer
här också frågan om husmoderns semester. Ofta ankommer det på
husmodern att ombesörja mångahanda bestyr i samband med en resa med
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
familjen till eu semesterplats både vid resans anträdande och vid återfärden.
För husmodern gäller därför i särskilt hög grad, att tiden vid
endast tolv dagars semester blir för kort för att tillgodose semesterns syfte.
Icke minst från denna synpunkt är därför en regel om en odelad treveckorssemester
önskvärd.
Utskottet förbiser icke att en uppdelning av semestern med hänsyn till
produktionstekniska och liknande krav i särskilda fall kan böra godtagas.
Så bör dock endast ske om skälen för en delning är mycket starka. I de
fall där sakligt grundade skäl kan förebringas för en uppdelning av semestern
skulle den föreslagna ändringen av 12 § andra stycket semesterlagen
icke innebära något hinder för arbetsmarknadens parter att träffa
överenskommelse härom. Enligt utskottets mening finnes icke heller anledning
befara, att sådana överenskommelser icke skall komma till stånd
för de områden inom näringslivet, där verkliga skäl för en uppdelning kan
påvisas. Erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas förhandlingar i
dylika frågor ger anledning räkna med att arbetarnas organisationer skall
medverka till att överenskommelser om uppdelning kommer till stånd i de
fall, då verkligt behov därav föreligger.
Vid genomförandet av treveckorssemestern uttalades i samband med
den samtidigt beslutade regeln om uppdelning av semestern, att man därest
en sammanhängande semester lagfästes kunde befara att arbetsgivaren förläde
hela semestern till annan tid än sommaren. Utskottet anser dessa
tarhågor ogrundade. Även för arbetsgivaren är det ett givet intresse att
förlägga semestern till sommaren med hänsyn till de ovan påtalade, för
produktionen gynnsamma verkningar som ett rätt utnyttjande av semestern
— vilket för det stora flertalet arbetstagare är möjligt endast vid
sommarsemester — kan väntas ge.
Till övriga skäl kommer, att semestern måste betraktas såsom en av
arbetstagaren intjänt löneförmån, och det måste därför betraktas som
oegentligt att arbetsgivaren skall kunna förfoga över denna arbetstagarens
rätt genom att dela semestern.
Rätten till sammanhängande semester bör således enligt utskottets mening
nu lagfästas.
Semesterlagen tillförsäkrar arbetstagarna en semester om tre veckor; i
vissa fall utgår emellertid enligt avtal längre semester. Starka skäl talar
för att även en sådan längre semester förlägges i ett sammanhang. Här
kan man emellertid i större utsträckning räkna med att arbetstagarna kan
ha önskemål om en delning av semestern, och en sådan delning är här icke
av samma betydelse för möjligheterna till rekreation. Utskottet vill därför
icke nu föreslå att i lag stadgas, att även sådan längre semester skall
utgå i ett sammanhang. Motsvarande bör gälla beträffande semester som
utgår enligt lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare
med hälsofarligt arbete.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
17
Utskottet kan godtaga en regel, enligt vilken semestern, om semestertiden
överstiger 18 dagar, må förläggas till två skilda perioder, av vilka den
ena utgör minst 18 dagar.
Utskottets förslag föranleder ändring i 2 § andra stycket och 12 § andra
stycket semesterlagen samt i 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 1 och
II: 6 samt II: 10, måtte för sin del antaga följande förslag till
dels
Lag
om ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945
(nr 420) om semester.
Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 19451 om
semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2 §•
Har mellan---— ----lagen angives.
Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till
längre semester än som föreskrives
i 7 §, skola övriga bestämmelser i
denna lag, i de avseenden ej annat
överenskommits, gälla jämväl beträffande
den överskjutande delen
av semestern.
Därest arbetstagare enligt avtal
med arbetsgivaren äger rätt till
längre semester än som föreskrives
i 7 §, skola övriga bestämmelser i
denna lag, i de avseenden ej annat
överenskommits, gälla jämväl beträffande
den överskjutande delen
av semestern, överstiger semestertiden
aderton dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst
aderton dagar.
1 Senaste lydelse av 12 § se SFS 1954:661.
1—623 66 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 25.
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12 §.
Arbetsgivaren äger---------nu sagts.
Semestern skall utgå i ett sam- Semestern skall utgå i ett sammanhang,
såframt icke överenskom- manhang, såframt icke överenskommelse
om annan ordning träffas med melse om annan ordning träffas med
arbetstagaren, överstiger semester- arbetstagaren.
tiden tolv dagar, må dock semestern
förläggas till två skilda perioder, av
vilka den ena utgör minst tolv dagar.
Semester för —------svensk, hamn.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956.
dels ock
Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 23 maj 1951 (nr 304) om förlängd
semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester
för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
3
Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
Vad i 12 § andra stycket andra
punkten nämnda lag är föreskrivet
om att semestern må förläggas till
två skilda perioder skall dock icke
gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit. Medgivande som
nu sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags
drift.
(Föreslagen lydelse)
§•
Om semester, som utgår med tilllämpning
av denna lag, gäller i övrigt
vad i lagen om semester är stadgat.
överstiger semestertiden aderton
dagar, må dock, såframt arbetarskyddsstyrelsen
så medgivit, semestern
förläggas till två skilda perioder,
av vilka den ena utgör minst
aderton dagar. Medgivande som nu
sagts må lämnas, därest sammanhängande
semester skulle medföra
avsevärd olägenhet för företags drift.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1956.
Sthlrn 1953. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:197 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet väckta mo a1 i texten