Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 1 i första kammaren av herr Norling och nr 6 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl., och dels motionen nr 10 i andra kammaren av herr Lundberg in. fl.

1955-03-29 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 12 § lagen om semester. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 1 i första kammaren av herr Norling och nr 6 i andra kammaren av fru Nilsson m. fl., och dels motionen nr 10 i andra kammaren av herr Lundberg in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående ändrad

lydelse av 12 § lagen om semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande

motionerna nr 1 i första kammaren av herr Norling och nr 6 i andra kammaren

av fru Nilsson m. fl., och dels motionen nr 10 i andra kammaren av

herr Lundberg in. fl.

I motionen II: 10 har hemställts, att riksdagen måtte antaga följande förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945

om semester

Härigenom förordnas, att 12 § andra stycket lagen den 29 juni 1945 om

semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med

arbetstagaren, överstiger semestertiden

tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

(Föreslagen lydelse)

Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas

med arbetstagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

I motionerna I: 1 och II: 6 yrkas att riksdagen måtte antaga ett i motionerna

intaget förslag till lag om ändring av 12 § semesterlagen. Detta

lagförslag är — bortsett från vissa formella avvikelser — av samma innehåll

och lydelse som det här ovan återgivna.

1—623 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden,

får utskottet hänvisa till motionerna II: 6 och II: 10.

Gällande bestämmelser

Lagen den 29 juni 1945 om semester äger enligt 1 § tillämpning å arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare

hos staten, för vilka gäller särskilda föreskrifter rörande semester. Arbetstagaren

äger enligt 3 § på grund av det arbete, som han under ett kalenderår

(kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens räkning, rätt att av denne

erhålla semester. Denna skall utgå under nästföljande år, dock att parterna

äger överenskomma om att semestern helt eller delvis må åtnjutas tidigare.

Semester utgår enligt 7 § första stycket med en och en halv dag för varje

kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med dag, å vilken arbete

utförts, jämställes enligt 7 § andra och tredje styckena viss däri närmare

angiven tid, s. k. privilegierad frånvarotid.

I 12 § första stycket stadgas, att arbetsgivaren äger bestämma, när semester

skall utgå; dock utsägs att semestern såvitt möjligt bör förläggas

till sommartid, om arbetstagaren icke begär annat. Utan arbetstagarens

medgivande får semestern icke förläggas till bl. a. viss privilegierad frånvarotid.

Enligt 12 § andra stycket skall semestern utgå i ett sammanhang, såframt

icke överenskommelse om annan ordning träffas med arbetstagaren. Överstiger

semestertiden tolv dagar, må dock semestern förläggas till två särskilda

perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Enbgt 13 § skall arbetsgivaren senast 14 dagar före semesterns början

på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Detta

gäller dock icke beträffande arbetstagare å fartyg.

Därest arbetstagare enligt avtal med arbetsgivaren äger rätt till längre

semester än som föreskrives i 7 §, skall enligt 2 § andra stycket övriga bestämmelser

i lagen, i de avseenden ej annat överenskommits, gälla jämväl

beträffande den överskjutande delen av semestern.

Tidigare behandling av frågan

De nuvarande bestämmelserna i 12 § semester lagen om delning av

semestern fick sin utformning i samband med att den allmänna treveckorssemestern

genomfördes vid 1951 års riksdag.

Enligt den dessförinnan gällande lydelsen av 12 § semesterlagen skulle

semestern utgå i ett sammanhang, översteg semestertiden tolv dagar, och

var rätten till sådan semester grundad på att arbetstagaren vid semesterrättens

förvärvande ej fyllt aderton år, fick semestern dock förläggas till

två skilda perioder, av vilka den ena utgjorde minst tolv dagar. Vad så
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 3

lunda föreskrivits skulle, i vad avsåg semestertid utöver sex dagar, icke

gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar

och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll,

såframt arbetstagaren vid tiden för semesterns början fyllt aderton år.

Arbctstidsutredningens förslag

I sitt betänkande rörande tre veckors semester (SOU 1950: 32) upptog

arbetstidsulredningen till undersökning i huvudsak tre alternativ till utformningen

av semestern. Alternativen hade följande innebörd.

Alternativ I. Semestern utgår i ett sammanhang och bör om möjligt förläggas

till sommaren. Delning av semestertiden skall kunna ske efter

överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Utan att dylik

överenskommelse föreligger skall delning av semestern kunna ske efter

medgivande av arbetarskyddsstyrelsen, då sammanhängande semester

skulle medföra avsevärd olägenhet för företagets drift. Dock skall semestertiden

i detta fall icke kunna uppdelas i mer än två perioder, av vilka den

ena skall utgöra minst två veckor.

Alternativ II. Semestern bör om möjligt förläggas till sommaren. Delning

av semestertiden skall kunna ske efter överenskommelse mellan arbetsgivaren

och arbetstagaren. Om dylik överenskommelse icke kan träffas,

skall arbetsgivaren kunna uppdela semestertiden i två perioder, varav en

skall utgöra minst två veckor.

Alternativ III. Detta alternativ skiljer sig från alternativ II såtillvida,

att arbetsgivaren — om överenskommelse icke kan träffas med arbetstagaren

—- skall kunna uppdela semestertiden i två eller flera perioder,

varav en skall omfatta minst två veckor. Den återstående semestertiden

skall alltså kunna utgivas i form av enstaka ledighetsdagar.

Över de alternativa förslagen hördes arbetsmarknadens organisationer.

Vidare verkställdes särskild undersökning angående berörda arbetstagargruppers

semestervanor och semesterönskemål.

Vid avvägningen av de olika alternativen erinrade utredningen om att

de tidigare bestämmelserna om semesterns förläggning innebar en maktfördelning;

arbetsgivaren bestämde till vilken del av året semestern skulle

vara förlagd, medan arbetstagarens samtycke fordrades för delning av

semestern. Enligt utredningens mening hade detta förhållande varit lyckligt.

Härav finge emellertid icke dragas den slutsatsen, att man även vid

tre veckors semester borde upprätthålla denna maktfördelning i exakt

samma utformning som för närvarande. Utsträcktes semestern till tre

veckor, komme nämligen arbetstagarnas inflytande genom rätten att

kunna vägra en delning av semestern att få en väsentligt ökad betydelse,

då det många gånger måste vara betydligt svårare för arbetsgivaren att

utlägga semestrarna i odelade treveckorsperioder än som för närvarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955

i odelade perioder om endast två veckor. Härtill komme även ett annat förhållande.

Därest man åt arbetstagarna gåve rättigheten att vägra delning av

treveckorssemestern, kunde man komma i den ställningen att arbetsgivarna,

i de fall då det ej bleve möjligt att träffa uppgörelse om delning,

såge sig tvingade att i viss utsträckning upphöra med att ge sommarsemester.

Utredningen förordade för sin del alternativ II.

Kungi. Maj: Is förslag och 1951 års riksdag

I proposition nr 72 till 1951 års riksdag förelädes riksdagen förslaget till

ökning av den lagstadgade allmänna semestern till tre veckor om året. Beträffande

förläggningen av semestern erinrade föredragande departementschefen

i propositionen om att arbetstidsutredningen av de uppställda tre

alternativen funnit alternativ II vara det lämpligaste. Departementschefen

lämnade vidare en översikt över remissyttrandena och anförde i detta sammanhang

bl. a. följande.

I remissyttrandena ha framkommit olika meningar rörande vilket av

alternativen som är att föredraga. De som företräda kroppsarbetarna ha i

allmänhet motsatt sig, att arbetsgivarna skulle äga ensidigt uppdela semestern,

och ha i enlighet härmed förordat alternativ I. Tjänstemännens

organisationer ha däremot i regel anslutit sig till alternativ II, alltså det

alternativ som medgiver arbetsgivaren rätt att utlägga den tredje semesterveckan

i en särskild period. Arbetsgivarsammanslutningarna åter ha allmänt

tillstyrkt alternativ III, d. v. s. en ordning, som medgiver arbetsgivaren

rätt att utan överenskommelse med arbetstagaren uppdela den tredje

semesterveckan i enstaka ledighetsdagar. Övriga remissinstanser ha stannat

för antingen alternativ II eller alternativ III.

För egen del vill jag först framhålla, att man icke bör alltför mycket

understryka olikheterna mellan de tre alternativen. Av utredningen i ärendet

framgår, att parternas intressen i fråga om en eventuell delning av

semestern i många fall kunna antagas överensstämma. Från arbetsgivarsidan

har sålunda framhållits, att semestern ofta skulle komma att utgå

i ett sammanhang, även om arbetsgivarna erhölle rätt att förordna om delning.

Omvänt ha från arbetstagarhåll uttalats vissa sympatier för delad

semester; och arbetarnas organisationer ha genomgående förklarat sig villiga

att genom överenskommelse medverka till delning av semestern, då

så kunde visa sig nödvändigt med hänsyn till förhållandena inom yrket.

Goda förutsättningar böra alltså föreligga för att parterna i betydande utsträckning

skulle kunna i samförstånd lösa frågan hur semestern lämpligen

bör utgå.

I fortsättningen framhöll departementschefen, att det icke syntes honom

lämpligt att, såsom enligt alternativ I, tilldela en statlig myndighet

rätt att förordna om delning av semestern i de fall detta skulle visa sig

behövligt. Ej heller alternativ III borde enligt departementschefen lagfästas.

En semester om tre veckor om året borde, anförde departementschefen

vidare, i de flesta fallen skänka den enskilde arbetstagaren det

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 5

största måttet av rekreation, om den utginge i ett sammanhang. Å andra

sidan kunde man icke bortse från att vissa delar av näringslivet hade ett sakligt

grundat intresse av att kunna förlägga den nytillkommande semesterveckan

till en särskild period. Att helt lita till att detta intresse skulle bli tillgodosett

genom frivilliga överenskommelser torde enligt departementschefen

icke låta sig göra. Lagbestämmelser måste finnas för det fall, att uppgörelse

icke träffades mellan parterna.

Vidare framhöll departementschefen bl. a., att kommunikationsmedlen

och olika slag av semeisteranordningar vore hårt belastade under sommaren,

och att eu skärpning av överbelastningen som en konsekvens av semesterförlängningen

skulle vara olycklig icke minst från arbetstagarnas egen

synpunkt. Om arbetstagarna finge ovillkorlig rätt att utfå hela treveckorssemestern

i ett sammanhang, kunde det vidare befaras, att arbetsgivarna

i viss utsträckning såge sig nödsakade att förlägga semestern till annan

tid än sommaren, och eu sådan lösning skulle i regel innebära större nackdel

för de anställda än om de finge två veckors sommarsemester och en

veckas semester å annan tid på året.

Departementschefen fann med hänsyn till det anförda, att alternativ II

åtminstone för det dåvarande innebure den lämpligaste utformningen av

treveckor ssemestern.

Andra lagutskottet hade i sitt utlåtande nr 28 år 1951 även att taga

ställning till i motioner framställda yrkanden å ena sidan om sådan utformning

av bestämmelserna att den del av semestern, som översteg tolv dagar,

kunde förläggas till arbetsfria lördagar eller på annat sätt, och å andra

sidan att semestern skulle utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffades med arbetstagaren.

Beträffande frågan huruvida semestern skall utgå i ett sammanhang

erinrade utskottet främst om den av departementschefen befarade konsekvensen,

att arbetsgivarna måhända komme att se sig nödsakade atit förlägga

semestern till annan tid än sommaren, om arbetstagarna finge ovillkorlig

rätt att utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang. Utskottet

anslöt sig till de skäl Kungl. Maj :t förebragt mot en sådan förläggningsregel.

Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen.

1953 och 1954 års riksdagar

Vid 195 3 års riksdag väcktes i motioner förslag om att bestämmelsen

i 12 § semesterlagen om rätt för arbetsgivare att uppdela semester,

som överstiger 12 dagar, skulle upphävas.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, inhämtade remissyttranden

från Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen

och Tjänstemännens centralorganisation. Organisationerna anslöt sig i sina

yttranden till de uppfattningar de tidigare hävdat i remissyttranden över

arbetstidsutredningens betänkande rörande tre veckors semester.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

Tjänstemännens centralorganisation fann, att en ordning som medgav

två veckors sammanhängande semester — om möjligt under sommaren —

medan den återstående veckan disponerades efter överenskommelse mellan

arbetsgivare och arbetstagare, vore den lämpligaste lösningen. TCO förutsatte

därvid att för sådana områden, där en uppdelning av semestern på

två perioder skulle innebära avsevärda olägenheter, skulle förhandlingar

komma att upptagas mellan löntagare och arbetsgivarparten om sammanhängande

semester. Organisationen ansåge sig därför icke kunna tillstyrka

de föreslagna lagändringarna.

Landsorganisationen hänvisade till att organisationen tidigare tillstyrkt

den förläggningsregeln, att semestern i sin helhet skulle förläggas i ett sammanhang,

såframt ej överenskommelse om annan ordning träffats med

arbetstagaren. Att döma av den omfattning, i vilken — för år 1953 — uppgörelser

redan träffats om i sin helhet sammanhängande semester, syntes

svårigheterna för tillämpningen av en sådan regel ha betydligt överdrivits

vid treveckorsisemesterns genomförande.

Svenska arbetsgivareföreningen uttalade, att det enligt föreningens mening

skulle vara synnerligen olyckligt, om lagen skulle ändras på det sätt,

som motionärerna föreslagit. Därigenom skulle en av produktionstekniska

skäl betingad uppdelning av semestern komma att förhindras, så snart

överenskommelse härom icke kunde träffas mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Utskottet avstyrkte motionerna i sitt utlåtande nr 20. I utlåtandet erinrade

utskottet om att jämväl treveckorssemestern enligt huvudregeln i 12 §

semesterlagen i regel skulle utgå i ett sammanhang och anförde vidare bl. a.

följande.

När treveckorssemestern genomfördes stöd det emellertid klart, att vissa

grenar inom näringslivet hade sakligt grundat intresse att kunna uppdela

den förlängda semestern. För de fall, där frivillig överenskommelse enligt

huvudregelns hänvisning icke kunde ernås, fordrades därför laglig reglering.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen övervägdes härvid

olika alternativ. När man stannade för den nuvarande utformningen, som

medger arbetsgivaren rätt att förlägga den tredje semesterveckan till en

särskild period, var detta resultatet av en avvägning främst mellan å ena

sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semester och å den

andra de krav på möjligheter att uppdela semestern på flera perioder,

som betingas av produktionstekniska synpunkter. Av betydelse vid

denna bedömning var bl.a. att en ovillkorlig rätt för arbetstagarna att

utfå hela treveckorssemestern i ett sammanhang kunde befaras medföra

ökade hinder för arbetsgivarna att förlägga semestern till sommarmånaderna.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation hemställdes om bifall till

yrkandet i motionerna, att arbetsgivaren icke skulle äga att ensidigt dela

semestern.

Riksdagen godkände utskottets förslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

7

Vid 1954 års riksdag framställdes i itvå motioner, nr 13 i första

kammaren av herr Norling m. fl., samt nr 16 i andra kammaren av herr

Lundberg, yrkanden av samma innebörd som i de nu förevarande, vid

årets riksdag väckta motionerna.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna i sitt utlåtande nr 44,

anförde häri bl. a.:

Treveckorsseinestern har i full utsträckning utgått endast från och med

förra året. Erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning är därför ännu

tämligen begränsade. Utvecklingen torde dock ha bekräftat antagandet, att

parterna i stor utsträckning skulle genom överenskommelser lösa frågan

om hur semestern lämpligen bör förläggas. Överenskommelserna torde

vidare till den alldeles övervägande delen ha inneburit, att semestern skall

utgå sammanhängande. En lösning måste dock finnas i lagen för sådana

fall, där överenskommelse icke uppnås om hur semestern skall uttagas.

Huruvida den nuvarande bestämmelsen därom bör ändras kan enligt utskottets

mening tillförlitligen bedömas först efter något längre tids erfarenhet

av utvecklingen på området.

Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

I en vid utskottets utlåtande fogad reservation anfördes bl. a. följande.

Med hänsyn till att semestern får betraktas som en intjänt löneförmån

och att semesterns syfte är att skydda arbetstagarna från en för hastig förslitning

måste det anses som oegentligt, att en arbetsgivare skall kunna

ensidigt besluta om delning av semester. Treveckorssemestern måste betraktas

som ett minimum, och en splittring av denna kan omöjliggöra verklig

rekreation, medföra ökade kostnader och hindra arbetstagaren och hans

familj från att rationellt utnyttja semestertiden. En uppdelning av treveckorssemestern

med hänsyn till produktionstekniska och likartade faktorer

bör därför endast få ske om skälen därtill är mycket starka. Den i

motionerna förordade ändringen i semesterlagen utgör intet hinder för

parterna att träffa överenskommelser om delning av semester, och erfarenheterna

från arbetsmarknadsparternas förhandlingar i dylika frågor ger

anledning räkna med att arbetarnas organisationer skall medverka till att

överenskommelser om uppdelning kommer till stand i de fall, da rikligt

behov därav föreligger.

I reservationen hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett i resei\ationen

upptaget lagförslag, genom vilket ur 12 § andra stycket semesterlagen

uteslötes stadgandet, att om semestertiden överstege tolv dagar, semestern

finge förläggas till två skilda perioder.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, och andra kammaren

biföll reservationen. Den i motionerna väckta frågan hade därmed fallit såvitt

gällde 1954 års riksdag.

Remissyttrandena

Landsorganisationen hänvisar till att organisationen i remissyttrande

1950 över arbetstidsuIredningens betänkande om tre veckors semester av
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

visat utredningens alternativ I och III samt anfört att valet stode mellan

å ena sidan ett alternativ, enligt vilket semesterns uppdelning vore beroende

av överenskommelse mellan parterna, och å andra sidan ett alternativ,

enligt vilket arbetsgivaren ensidigt ägde besluta om uppdelning i två skilda

perioder. Härom anförde LO 1950:

Enligt gällande lag är arbetsgivaren skyldig att förlägga minimisemestern

i ett sammanhang om ej överenskommelse träffats om uppdelning på

perioder. Denna princip bör icke frångås utan mycket starka skäl. Uppenbarligen

är från ren rekreationssynpunkt en sammanhängande aröetsledighet

om så kort tid som tre veckor av större värde än en uppdelad

ledighet. Då det i medicinalstyrelsens remissyttrande talas om hurusom en

veckas ledighet på senvintern, när den allmänna tröttheten gör sig gällande

och väderleken är lämplig för vintersport, bör göra arbetstagarna mera

motståndskraftiga mot vårtröttheten, är ju detta uttalande i och för sig

alldeles riktigt. Nu torde man emellertid få utgå från att vid en uppdelning

av semestern utan överenskommelse den tredje veckan som regel

kom me att förläggas inte till senvintern eller förvåren utan till tiden mellan

jul och nyår, alltså till den solfattigaste tiden under året, en tid soin också

i större delen av landet är mindre lämplig för vintersport. Emellertid bör

man ju vid talet om fördelarna av en vintersemester inte förglömma att

rekreationsvärdet av en sådan semester helt är beroende av om vederbörande

har ekonomiska eller eljest praktiska möjligheter att utnyttja

ledigheten i rekreationssyfte. I den mån härför fordras miljöbyte har massan

av arbetare icke sådana möjligheter. Av undersökningen rörande arbetstagarnas

semestervanor framgår att ett betydande antal av kroppsarbetarna

icke använda den nuvarande semestern till miljöbyte utan stanna kvar i

hemorten. En anledning härtill torde i många fall vara att rese- och övriga

kostnader anses för dryga för en semester av den nuvarandes längd. Man

har skäl att räkna med en annan värdering i detta hänseende, därest den

sammanhängande ledigheten utsträckes till tre veckor. Å andra sidan skulle

man vid en uppdelning av semestern med största sannolikhet få räkna

med att »vinterveckan» av flertalet arbetare komme alt tillbringas i hemorten;

särskilt skulle detta naturligtvis gälla familjeförsörjare.

LO framhåller, att organisationen 1950 tillstyrkt en förläggningsregel i

överensstämmelse med då gällande lags föreskrift om förläggningen av

minimisemester. Semestern borde alltså i dess helhet å av arbetsgivaren

bestämd tid förläggas i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om

annan ordning träffats med arbetstagaren.

Vidare framhåller LO, att organisationen i yttrande 1953 över riksdagsmotioner

med enahanda förslag som de nu förevarande hänvisat till sitt

remissyttrande 1950 och tillagt att med hänsyn till den omfattning, i vilken

för år 1953 uppgörelser träffats om i sin helhet sammanhängande semester,

svårigheterna för tillämpningen av en sammanhangsregel av föreslaget

innehåll syntes ha betydligt överdrivits vid treveckorssemesterns

genomförande.

Erfarenheterna från tiden efter det sistnämnda yttrande avgavs, anföres

slutligen i det nu till utskottet avgivna yttrandet, ger icke LO anled
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955 9

ning att frånfalla sin tidigare intagna ståndpunkt, och LO tillstyrker därför

motionerna.

Tjänstemännens centralorganisation erinrar till en början om att organisationen

tidigare framfört sin uppfattning i den i motionerna berörda

frågan dels i yttrande 1950 över arbetstidsutredningens förslag till tre

veckors semester och dels i yttrande 1953 till utskottet över motioner i

ämnet samt anför:

I dessa båda yttranden anförde TCO bl. a. att även om det för vissa

tjänstemannagrupper var synnerligen angeläget att semestern utgick i ett

sammanhang, fann TCO det svårt att ur andra synpunkter förorda lagstiftning

med en sådan generell regel. På många områden och Aid många

företag torde det sålunda innebära avsevärda produktionstekniska nackdelar,

om semestern skall utgå odelad. Å andra sidan fick man inte bortse

från semesterns syfte att ge rekreation åt arbetare och tjänstemän. TCO

pekade också på risken aA'' att den odelade treveckorssemestern skulle kunna

bli förlagd till annan tidpunkt på året än sommaren — en lösning, som enligt

TCO:s förmenande innebar en större nackdel för de anställda än om tA’å

veckor av semestern utgick under sommaren och den tredje veckan under

annan tid på året.

TCO framhåller, att organisationen 1950 anfört, att en ordning som

medgåve två veckors sammanhängande semester — om möjligt under

sommaren — medan den återstående A’eckan disponerades efter ÖA’erenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetstagare, vore den lämpligaste lösningen.

Vidare erinrar TCO om att organisationen i sitt yttrande till utskottet

1953 anfört, att under den tid som förflutit sedan treveckorssemestern

infördes hade icke sådana erfarenheter Arunnits att organisationen

hade någon anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande.

I sitt nu till utskottet avgivna yttrande uttalar TCO, att organisationen

inte heller under de senaste tA’å åren fått del av sådana erfarenheter beträffande

uppdelning aA'' längre semester än tolv dagar, att organisationen

finner anledning frånträda sin tidigare framförda uppfattning.

Svenska arbetsgivareföreningen förklarar, att föreningen är ense med

motionärerna om att treveckorssemestern i den mån så är möjligt icke

mot arbetstagarnas önskemål bör uppdelas. I detta liksom i många andra

fall måste emellertid, anför föreningen vidare, den enskildes intressen

vägas mot produktionens berättigade krav.

Arbetsgivareföreningen har vid sitt remissyttrande fogat en redogörelse

för eu inom föreningen hösten 1954 gjord undersökning rörande semesterns

förläggning 1953 och 1954. Uppgifter hade insamlats från företag

med flera än 25 arbetare inom vissa till föreningen anslutna förbund.

Svar hade inkommit från 1 588 arbetsplatser med 72 059 tjänstemän och

263 320 arbetare. Av de arbetstagare, som sålunda berörts av undersök
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

ningen, hade år 1954 19,2 % av tjänstemännen och 35,4 % av arbetarna

varit anställda i företag, där alla arbetstagare inom respektive kategori

åtnjutit tre veckors sammanhängande semester. Inom företag med 60,7 %

av tjänstemännen och 45,3 % av arbetarna hade flertalet haft sammanhängande

treveckorssemester. 6,o % av tjänstemännen och 10,i % av

arbetarna hade varit anställda i företag, där ingen haft sammanhängande

semester. — Förbunden hade vidare på föreningens begäran anfört synpunkter

på möjligheten att inom vederbörande bransch förlägga tre veckors

semester i en följd.

Arbetsgivareföreningen uttalar i remissyttrandet, att utredningen klart

visar, att arbetsgivarna i mycket begränsad omfattning använt sig av möjligheten

till en uppdelning av semestern. Av de kommentarer som bifogats

företagens uppgifter framgår, anför föreningen, att uppdelning

praktiskt taget endast äger rum, då produktionstekniska skäl gör en uppdelning

naturlig. Inom sådana branscher, där det vore förenligt med produktionens

krav, förekomme ingen uppdelning. Som exempel framhåller

föreningen, att inom Sveriges konfelctionsindustriförbund 98,5 % och inom

Sveriges textilindustriförbund 99,6 % av de i undersökningen ingående

arbetarna år 1954 erhållit odelad treveckorssemester.

I anledning av ett uttalande i motionen II: 10, att erfarenheterna från

arbetsmarknadsparternas förhandlingar gåve anledning räkna med att arbetarnas

organisationer skall medverka till att överenskommelser om uppdelning

av semestern kommer till stånd i de fall, då verkligt behov därav

föreligger, uttalar arbetsgivareföreningen, att därest detta antagande komme

att stämma överens med den verkliga utvecklingen, skulle lagändringen i

realiteten icke medföra någon förändring av redan rådande förhållanden.

Emellertid syntes det orealistiskt att utgå ifrån det gjorda antagandet, anför

föreningen och hänvisar till att arbetstidsutredningen, i vilken samtliga

parter varit representerade, i sitt betänkande om treveckorssemestern

uttalat, att man icke kunde utgå från antagandet, att det skulle bli möjligt

att få till stånd överenskommelser om delning i alla de fall, då ett

verkligt behov härav förelåge. Det måste för övrigt enligt utredningen

stundom vara svårt för en arbetstagarorganisation att klart bedöma detta

behov. Att helt lita till frivilliga överenskommelser torde därför enligt utredningens

uppfattning icke vara möjligt. Arbetstidsutredningens bedömning

av förutsättningarna för överenskommelser, anför arbetsgivareföreningen,

synes långt mera realistisk, särskilt som man måste räkna med

att förhandlingarna i ett mycket stort antal fall icke skulle kunna föras

med arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt med enskilda

arbetstagare.

I fråga om de skäl för en uppdelning av semestern som anförts vid den

av arbetsgivareföreningen gjorda undersökningen framhålles i yttrandet

följande.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

Särskilt då det gäller våra livsviktiga exportindustrier måste en inskränkning

av drifttiden få allvarliga konsekvenser för hela folkhushållet.

Det är icke blott ett företagsekonomiskt utan även i högsta grad ett samhällsekonomiskt

krav att produktionen inom exempelvis massaindustrin

upprätthålles med minsta möjliga avbräck. Redan nu är vårt konkurrensläge

gentemot utlandet i denna bransch synnerligen ogynnsamt vad drifttiden

beträffar. För närvarande föranleder semestern genomsnittligt två

veckors driftstopp inom massaindustrin. Detta kan åstadkommas med en

rimlig spridning av den tredje semesterveckan. Därest sammanhängande

treveckor ssemester skulle genomföras kunde möjligen ett utvidgat driftstopp

undvikas genom utspridande av semestrarna över hela året, något

som emellertid icke är realistiskt att tänka sig. Med hänsyn till rådande

arbetskraftssituation med särskilt utpräglad brist på yrkesarbetare, blir

ytterligare en veckas driftstopp nödvändigt. En sammanhängande treveckorssemester

skulle sålunda medföra bortfall av ytterligare en veckas

massaproduktion, representerande ett värde av inemot 40 miljoner kronor.

Samma förhållande skulle uppstå även inom andra områden.

Vissa branscher ha sin högkonjunktur under sommaren. Detta gäller

t. ex. sågverksbranschen. Även här skulle ett tre veckors driftstopp under

sommaren ha ytterst ogynnsamma ekonomiska verkningar. Jämväl många

servicenäringar såsom trafiknäringen och nilreparationsbranschen ha sin

största arbetsbelastning under sommaren. En sammanhängande semester

inom dessa branscher skulle medföra stora olägenheter för allmänheten.

Det må även nämnas, att vissa typer av företag lida ett i högsta grad

oproportionerligt avbräck i produktionen vid driftstopp. Detta gällei särskilt

företag med ugnsdrift, där det i vissa fall åtgår en eller flera veckor

för såväl släckning som igångkörning av ugnarna. Genom möjlighet att

dela semestern kunna dvlika företag nu utan oskälig utspridning av densamma

helt undvika driftstopp. Ett tvång att förlägga semestern i ett sammanhang

skulle vid nuvarande brist på arbetskraft nödvändiggöra driftstopp,

vilket i vissa fall skulle medföra bortfall av betydligt mera än tre

veckors produktion.

Under åberopande av vad sålunda anförts avstyrker föreningen bestämt

den av motionärerna föreslagna lagändringen.

Föreningen erinrar slutligen om att enligt 2 § andra stycket semesterlagen

skall, därest någon enligt avtal äger rätt till längre semester än den

lagstadgade, övriga bestämmelser i lagen, såvida icke annat överenskommits,

gälla jämväl beträffande den överskjutande delen av semestern. Med

den formulering av 12 § andra stycket som motionärerna föreslagit skulle

sålunda, framhåller föreningen, i den mån icke särskilt avtal om annat

funnes, jämväl längre semester än den lagstadgade utgå i ett sammanhang.

En sådan konsekvens vore icke rimlig och kunde icke motiveras med utgångspunkt

från de av motionärerna anförda skälen för den påyrkade lagändringen.

Utskottet

Semesterlagstiftningen har i vårt land karaktären av en skyddslag och

syftar hl. a. till att motverka den snabbare förslitning av den mänskliga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

organismen, som är en följd av att den fortgående rationaliseringen inom

näringslivet gör arbetet mera påfrestande. Den år 1951 genomförda förlängningen

av semestertiden från två till tre veckor motiverades också

främst med en önskan att få arbetstagarnas behov av rekreation bättre tillgodosett.

Från denna synpunkt är det ett självklart önskemål, att semestern

skall förläggas på sådant sätt att den ger största möjliga vila och rekreation.

Härvidlag träder i förgrunden dels frågan under vilken tid på

året semestern bör utgå, och dels det i motionerna herörda spörsmålet om

semesterns förläggning till en eller flera perioder. Från arbetstagarnas sida

förekommande önskemål om semesterns förläggning till annan tid än sommaren

och om dess uppdelning torde i allmänhet ej möta sådana företagsekonomiska

eller andra svårigheter, att överenskommelse därom icke skulle

kunna träffas mellan parterna. Annorlunda kan det uppenbarligen inom

en del näringsgrenar med hänsyn till deras produktionstekniska förhållanden

ställa sig främst i vad gäller önskemålet om en odelad semester under

sommaren. Särskilt jordbruksnäringen kommer här i hlickpunkten. Även

i vissa andra fall kan man peka på betydande företagsekonomiska eller

samhällsekonomiska nackdelar av en sammanhängande treveckorssemester

under sommaren.

Enligt 12 § semesterlagen äger arbetsgivaren bestämma, när semester

skall utgå; dock bör semestern, om arbetstagaren icke annat begär, såvitt

möjligt förläggas til! sommartid. I detta stadgande yrkas i motionerna icke

någon ändring. Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för

lagens rekommendation om semesterns förläggning till sommaren, nämligen

att semesterns syfte att bereda vila och rekreation därigenom bäst

tillgodoses. Det torde också bland det stora flertalet arbetstagare föreligga

ett bestämt önskemål om sommarsemester. Det är enligt utskottets mening

av väsentligt intresse att värna om en sådan förläggning av semestern.

Det synes utskottet vidare som om en förläggning av semestern i ett

sammanhang i allmänhet är bäst ägnad att tillgodose semesterns syfte;

härtill medverkar att de flesta arbetstagares möjligheter att utnyttja eu

uppdelad semester på ett ur rekreationssynpunkt effektivt sätt begränsas

av ekonomiska förhållanden. Enligt lagen gäller också i första hand att

semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om

annan ordning träffas med arbetstagaren. Emellertid göres från denna

princip det betydelsefulla avsteget att semestern, om semestertiden överstiger

tolv dagar, må förläggas till två skilda perioder, av vilka den ena

dock skall utgöra minst tolv dagar. När man vid genomförandet av treveckorssemestern

stannade för denna utformning av bestämmelserna om

en uppdelning av semestern var detta resultatet av en avvägning främst

mellan å ena sidan arbetstagarens intresse av en sammanhängande semester

och å andra sidan hänsynen till att vissa delar av näringslivet kunde

ha ett sakligt grundat intresse av att förlägga den nytillkommande semesterveckan

till en särskild period.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955

Arbetstidsutredningen, vars betänkande om tre veckors semester låg till

grund för de år 1951 genomförda ändringarna i semesterlagen, hade framlagt

tre alternativ till lösning av spörsmålet om semesterns uppdelning.

Gemensamt för alla tre alternativen var, att parterna skulle äga rätt att

träffa överenskommelse om sådan uppdelning av semestern som de fann

önskvärd. En lösning av frågan måste emellertid finnas också för det fall

att parterna icke kunde komma överens. Att arbetstagaren skulle erhålla

en lagfäst rätt att, om han så påfordrade, utfå semestern i ett sammanhang

upptogs icke av utredningen som ett alternativ, utan utredningen valde

mellan ett alternativ, där semestern — när det alltså ej förelåg överenskommelse

mellan parterna om dess uppdelning — skulle få delas endast

efter medgivande av arbetarskyddsstyrelsen samt två andra alternativ,

vilka hade det gemensamt att arbetsgivaren i sista hand skulle äga att sjalv

bestämma om delning av semestern, nämligen antingen i två eller i flera

perioder; en period skulle dock alltid utgöra minst tolv dagar. Arbetstidsutredningen

förordade för sin del den ordning som sedan lagfästes.

I motionerna yrkas nu — liksom i motioner senast vid fjolårets riksdag

_sådan ändring i 12 § semesterlagen, att semestern alltid, alltså även

om den överstiger tolv dagar och även om den är längre än den lagstadgade

treveckorssemestern, skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas mellan parterna.

Utskottet framhöll i sitt utlåtande över de vid fjolårets riksdag väckta

motionerna i ämnet, att erfarenheterna av bestämmelsernas tillämpning

ännu vore tämligen begränsade. Utskottet uttalade dock den meningen,

att utvecklingen torde ha bekräftat antagandet att parterna i stor utsträckning

skulle genom överenskommelser lösa frågan om hur semestern lämpligen

borde förläggas och att överenskommelserna till den alldeles övervägande

delen torde ha inneburit, att semestern skulle utgå i ett sammanhang.

Den mening för vilken utskottet sålunda gav uttryck bekräftas i

väsentliga delar av resultatet av de undersökningar som Svenska arbetsgivareföreningen

under hösten 1954 verkställt beträffande förläggningen

av semestrarna under 1953 och 1954. Av utredningen framgår emellertid

också, att semestern i ett betydande antal fall uppdelats på grund av arbetsgivarens

ensidiga bestämmande.

Såsom utskottet i fjol uttalade erfordras för ett tillförlitligt bedömande

av frågan om den nuvarande bestämmelsen om delning av semestern bör

ändras någon tids erfarenhet av utvecklingen på området. Enligt utskottets

mening har nu sådan tid förflutit, att spörsmålet bör upptagas till

omprövning med ledning av de erfarenheter som samlats främst bland arbetsmarknadens

partsorganisationer.

Ett viktigt spörsmål blir här, om erfarenheterna ger vid handen eller

om det eljest kan befaras, att ett tillmötesgående av kravet på en odelad

semester kan väntas leda till att semestern i ökad utsträckning förlägges

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

till annan tid än sommaren. En sådan konsekvens vore enligt utskottets

mening för de berörda arbetstagarna en större nackdel än om de finge två

veckors sommarsemester och en veckas vintersemester. En annan fråga

som måste lösas är, om en rätt för arbetstagaren att påfordra odelad semester

bör gälla även i de fall då semestertiden överstiger tre veckor. Vid

ett avgörande av frågan i den av motionärerna önskade riktningen bör

också närmare uppmärksammas i vilken utsträckning man kan räkna med

att överenskommelser om en uppdelning av semestern, där detta är betingat

av produktionstekniska intressen, kan väntas bli genomförd under

medverkan av arbetstagarorganisationerna. I motionen II: 10 förutsättes

i detta hänseende, att organisationerna skall medverka till att överenskommelser

om uppdelning kommer till stånd i de fall då verkligt behov därav

föreligger. Arbetsgivareföreningen har å sin sida framhållit, att förhandlingarna

om delning av semestern i ett mycket stort antal fall icke skulle

komma att föras med arbetstagarnas organisationer utan måste ske direkt

med enskilda arbetstagare.

Med hänsyn till bl. a. de icke närmare utredda frågeställningar utskottet

ovan angivit är utskottet icke berett att nu taga ställning till frågan om ett

genomförande av den i motionerna yrkade ändringen. Utskottet vill emellertid

förorda, att en utredning av hithörande frågor kommer till stånd

och får därför hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 1 och

II: 6 samt II: 10, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning om

lagstadgad sammanhängande semester samt för riksdagen

framlägga de förslag vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 29 mars 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne*, Axel

E. Svensson, fru Svenson, fru Carlqvist, herrar Magnusson och Anders E.

Johansson; samt

från andra kammaren: fru Västberg*, fru Sandström*, herrar Lundberg,

Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Johansson i Södertälje,

Königson och Ahlberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 15

Reservation

av herrar Lundberg, Axel E. Svensson, fru Västberg, herrar Bengtsson i

Varberg, Johansson i Södertälje och König son, vilka ansett att utskottets

yttrande bort ha följande lydelse.

Semesterlagstiftningen har i vårt land karaktär av en skyddslag. Den

regelbundna veckovilan och uppehållen i arbetet i samband med helgerna

har icke ansetts vara tillräckliga för att hindra arbetskraftens alltför snabba

förslitning. Genomförandet av treveckorssemestern 1951 var ett led i strävandena

att motverka den ökade påfrestning på den mänskliga organismen

som är en följd av den fortgående rationaliseringen inom näringslivet.

I första hand kommer reformen nu arbetstagarna till godo, anen indirekt

och på längre sikt torde, såsom också uttalades under förarbetena till reformen,

den förlängda semestern på det sättet få gynnsamma verkningar

för produktionen, att arbetseffektiviteten påverkas i positiv riktning genom

att rekreationsbehovet blir tillgodosett i större utsträckning än vad

som tidigare var fallet. För att semestern skall kunna tjäna sitt dubbla

syfte att ge arbetstagarna vila och rekreation och att öka arbetseffektiviteten

erfordras, att semestern utnyttjas på bästa sätt. Utskottet förutsätter,

att arbetstagarna för sin del vinnlägger sig om att använda semestern sa

att semesterns syfte vinnes. Deras möjligheter härtill är i väsentlig grad

beroende av bl. a. att semestern förlägges i ett sammanhang. Emellertid

gjordes vid genomförandet av treveckorssemestern i detta avseende en

kompromiss: arbetsgivaren fick rätt att ensidigt besluta om en uppdelning

av semestern i två skilda perioder för det fall att semestertiden överstiger

tolv dagar, d. v. s. den tid varmed semestern dittills hade utgått.

I ett läge då man ännu inte hade några erfarenheter av den förlängda

semestern kunde en sådan anordning från vissa synpunkter te sig som en

godtagbar lösning för en övergångstid. Genom uppdelningen omöjliggöres

emellertid för stora arbetargrupper den vila och rekreation som endast

en sammanhängande semester kan ge. I sitt utlåtande över förslaget om

treveckorssemester 1951 uttalade utskottet, att treveckorssemestern måste

anses såsom ett minimum. Utskottet anser att det i det långa loppet måste

betecknas som klart otillfredsställande, att man under sådana förhållanden

splittrar treveckorssemestern på skilda perioder. Uppdelningen omöjliggör

i många fall en verklig rekreation och avkoppling. För produktionen

medför uppdelningen också att den vinst bortfaller som utökningen

av semestertiden skulle ge genom sina återverkningar på arbetsförmågan.

Vidare är att beakta att en delning av semestern på olika perioder är

ägnad att för den enskilde medföra ökade resekostnader och även i övrigt

vålla olägenheter och extra kostnader för familjen. I blickpunkten kommer

här också frågan om husmoderns semester. Ofta ankommer det på

husmodern att ombesörja mångahanda bestyr i samband med en resa med

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

familjen till eu semesterplats både vid resans anträdande och vid återfärden.

För husmodern gäller därför i särskilt hög grad, att tiden vid

endast tolv dagars semester blir för kort för att tillgodose semesterns syfte.

Icke minst från denna synpunkt är därför en regel om en odelad treveckorssemester

önskvärd.

Utskottet förbiser icke att en uppdelning av semestern med hänsyn till

produktionstekniska och liknande krav i särskilda fall kan böra godtagas.

Så bör dock endast ske om skälen för en delning är mycket starka. I de

fall där sakligt grundade skäl kan förebringas för en uppdelning av semestern

skulle den föreslagna ändringen av 12 § andra stycket semesterlagen

icke innebära något hinder för arbetsmarknadens parter att träffa

överenskommelse härom. Enligt utskottets mening finnes icke heller anledning

befara, att sådana överenskommelser icke skall komma till stånd

för de områden inom näringslivet, där verkliga skäl för en uppdelning kan

påvisas. Erfarenheterna från arbetsmarknadsparternas förhandlingar i

dylika frågor ger anledning räkna med att arbetarnas organisationer skall

medverka till att överenskommelser om uppdelning kommer till stånd i de

fall, då verkligt behov därav föreligger.

Vid genomförandet av treveckorssemestern uttalades i samband med

den samtidigt beslutade regeln om uppdelning av semestern, att man därest

en sammanhängande semester lagfästes kunde befara att arbetsgivaren förläde

hela semestern till annan tid än sommaren. Utskottet anser dessa

tarhågor ogrundade. Även för arbetsgivaren är det ett givet intresse att

förlägga semestern till sommaren med hänsyn till de ovan påtalade, för

produktionen gynnsamma verkningar som ett rätt utnyttjande av semestern

— vilket för det stora flertalet arbetstagare är möjligt endast vid

sommarsemester — kan väntas ge.

Till övriga skäl kommer, att semestern måste betraktas såsom en av

arbetstagaren intjänt löneförmån, och det måste därför betraktas som

oegentligt att arbetsgivaren skall kunna förfoga över denna arbetstagarens

rätt genom att dela semestern.

Rätten till sammanhängande semester bör således enligt utskottets mening

nu lagfästas.

Semesterlagen tillförsäkrar arbetstagarna en semester om tre veckor; i

vissa fall utgår emellertid enligt avtal längre semester. Starka skäl talar

för att även en sådan längre semester förlägges i ett sammanhang. Här

kan man emellertid i större utsträckning räkna med att arbetstagarna kan

ha önskemål om en delning av semestern, och en sådan delning är här icke

av samma betydelse för möjligheterna till rekreation. Utskottet vill därför

icke nu föreslå att i lag stadgas, att även sådan längre semester skall

utgå i ett sammanhang. Motsvarande bör gälla beträffande semester som

utgår enligt lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare

med hälsofarligt arbete.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

17

Utskottet kan godtaga en regel, enligt vilken semestern, om semestertiden

överstiger 18 dagar, må förläggas till två skilda perioder, av vilka den

ena utgör minst 18 dagar.

Utskottets förslag föranleder ändring i 2 § andra stycket och 12 § andra

stycket semesterlagen samt i 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester

för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 1 och

II: 6 samt II: 10, måtte för sin del antaga följande förslag till

dels

Lag

om ändrad lydelse av 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 1945

(nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 2 och 12 §§ lagen den 29 juni 19451 om

semester skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §•

Har mellan---— ----lagen angives.

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till

längre semester än som föreskrives

i 7 §, skola övriga bestämmelser i

denna lag, i de avseenden ej annat

överenskommits, gälla jämväl beträffande

den överskjutande delen

av semestern.

Därest arbetstagare enligt avtal

med arbetsgivaren äger rätt till

längre semester än som föreskrives

i 7 §, skola övriga bestämmelser i

denna lag, i de avseenden ej annat

överenskommits, gälla jämväl beträffande

den överskjutande delen

av semestern, överstiger semestertiden

aderton dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder,

av vilka den ena utgör minst

aderton dagar.

1 Senaste lydelse av 12 § se SFS 1954:661.

1—623 66 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 25.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

12 §.

Arbetsgivaren äger---------nu sagts.

Semestern skall utgå i ett sam- Semestern skall utgå i ett sammanhang,

såframt icke överenskom- manhang, såframt icke överenskommelse

om annan ordning träffas med melse om annan ordning träffas med

arbetstagaren, överstiger semester- arbetstagaren.

tiden tolv dagar, må dock semestern

förläggas till två skilda perioder, av

vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för —------svensk, hamn.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1956.

dels ock

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 23 maj 1951 (nr 304) om förlängd

semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester

för vissa arbetstagare med hälsofarligt arbete skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

3

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

Vad i 12 § andra stycket andra

punkten nämnda lag är föreskrivet

om att semestern må förläggas till

två skilda perioder skall dock icke

gälla med mindre arbetarskyddsstyrelsen

så medgivit. Medgivande som

nu sagts må lämnas, därest sammanhängande

semester skulle medföra

avsevärd olägenhet för företags

drift.

(Föreslagen lydelse)

§•

Om semester, som utgår med tilllämpning

av denna lag, gäller i övrigt

vad i lagen om semester är stadgat.

överstiger semestertiden aderton

dagar, må dock, såframt arbetarskyddsstyrelsen

så medgivit, semestern

förläggas till två skilda perioder,

av vilka den ena utgör minst

aderton dagar. Medgivande som nu

sagts må lämnas, därest sammanhängande

semester skulle medföra

avsevärd olägenhet för företags drift.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1956.

Sthlrn 1953. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:197 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda hemställan rörande anslag till Fiskerilånefonden jämte i ämnet väckta mo a1 i texten