Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, m. m.

1955-05-13 · 56 sidor, varav 55 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 55 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:29, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om rätt för utländska bolag och föreningar

att idka näring här i riket, m. m.

Genom en den 11 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 87, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll,

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid

propositionen fogade förslag till

1) lag om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i

riket;

2) lag angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om

aktiebolag;

3) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar; samt

4) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar,

dels föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag

till

5) förordning om tillägg till förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)

angående utvidgad näringsfrihet,

dels ock anhållit om riksdagens yttrande över ett vid propositionen likaledes

fogat förslag till

6) förordning angående ändrad lydelse av § 6 förordningen den 26 maj

1922 (nr 383) om luftfart.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll må

här anmärkas följande.

1 propositionen behandlas två skilda lagstiftningsspörsmål, som har det

gemensamt att de föreslagna lösningarna i båda fallen innefattar ändring

av aktiebolagslagen.

Den första frågan gäller lagstiftning om rätt för utländska bolag och föreningar

att idka näring hår i riket. På detta område saknar den svenska

rätten f. n. en allmän reglering i lag. Det nu framlagda förslaget till lag i

ämnet innebär, att det öppnas möjlighet för utländska bolag och utländska

ekonomiska föreningar att under vissa förutsättningar idka näring i Sverige

genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning, en filial. Därigenom

skapas ett alternativ till den av utländska juridiska personer hittills

t It i h an g till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 and. Xr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 19oö

anlitade metoden med särskilda svenska dotterbolag. Rätten att använda

filialformen skall emellertid vara beroende på tillstånd av Kungl. Maj :t, och

Kungl. Maj :t skall kunna förbinda tillståndet med särskilda villkor och föreskrifter.

Filial för ett utländskt företag skall enligt förslaget stå under ledning

av en verkställande direktör, utrustad med en vidsträckt fullmakt

att tala och svara för företaget och underkastad ett omfattande ansvar för

verksamheten här i riket. Det utländska företaget skall i vad angår filialen

ställa sig svensk lag och författning till efterrättelse. I alla av filialens näringsverksamhet

här i riket härflytande rättsförhållanden skall företaget

lyda under svensk lag samt vara pliktigt att svara inför svensk domstol och

underkasta sig svensk myndighets avgörande.

Lagförslaget upptar vidare bestämmelser om firma, registrering, bokföring,

redovisning och revision m. m., allt såvitt avser verksamheten genom

filial här i riket. Dessa bestämmelser har till väsentlig del utformats i anslutning

till vad som gäller för svenska bolag och föreningar.

Den andra huvudfrågan i propositionen gäller decentralisering av vissa

ärenden enligt aktiebolagslagen m. fl. författningar. Enligt åtskilliga bestämmelser

i aktiebolagslagen har Kungl. Maj :t befogenhet att meddela dispens

från vad som eljest generellt skall gälla. Den vanligaste typen av dylika

ärenden avser tillstånd för utlänningar eller utomlands bosatta svenska

medborgare att inneha vissa uppdrag, exempelvis som styrelseledamot, verkställande

direktör, revisor och likvidator. I likhet med vad som redan gäller

beträffande motsvarande uppdrag enligt lagen om ekonomiska föreningar

föreslås nu, att Kungl. Maj :t skall kunna delegera sin dispensbefogenhet i

dessa hänseenden till underordnad myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Samtidigt föreslås, att den prövning av vissa liknande ärenden, som

enligt bestämmelser i lagen om understödsföreningar och luftfartsförordningen

nu ankommer på Kungl. Maj :t, också skall kunna överflyttas på underordnad

myndighet.

Förslaget omfattar emellertid även vissa andra dispensärenden än sådana

som avser tillstånd att inneha uppdrag. I propositionen förordas nämligen

vidare sådana ändringar av aktiebolagslagen att från Kungl. Maj :t skall kunna

överflyttas ärenden om tillstånd att i vissa fall bestämma akties nominella

belopp till mindre än 50 kronor, att ställa aktie till innehavaren och att i

bolagsordning intaga bestämmelse, enligt vilken styrelseledamot eller likvidator

skall kunna tillsättas i annan ordning än genom val på bolagsstämma.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1956.

Författningsförslagen är av följande lydelse:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

3

1) Förslag

till

Lag

om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Utländskt företag, vilket enligt sitt hemlands lag är behörigen bildat och

registrerat såsom bolag eller ekonomisk förening samt i hemlandet driver

näringsverksamhet, må efter tillstånd av Konungen här i riket idka näring

genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) och i övrigt

under villkor, som stadgas i denna lag eller eljest i lag eller författning.

Konungen äger förbinda tillståndet med särskilda villkor och föreskrifter.

Tillstånd må återkallas, när skäl därtill äro.

2 §.

Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Därjämte

må en vice verkställande direktör utses.

Vad i denna lag är stadgat om verkställande direktör skall i tillämpliga

delar gälla beträffande vice verkställande direktör.

3 §.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt här i riket.

4 §•

Det utländska företaget skall i vad angår filialen ställa sig svensk lag och

författning till efterrättelse. I alla av filialens näringsverksamhet här i riket

härflytande rättsförhållanden skall företaget lyda under svensk lag samt

vara pliktigt att svara inför svensk domstol och underkasta sig svensk myndighets

avgörande.

5 §•

För verkställande direktören skall det utländska företaget utfärda fullmakt

att i alla av filialens verksamhet här i riket härflytande rättsförhållanden

handla å företagets vägnar samt mottaga stämning för företaget och

själv eller genom annan tala och svara.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Ansökan om tillstånd

6 §•

Ansökan om tillstånd enligt denna lag skall innehålla uppgift om

1) det utländska företagets och filialens verksamhet,

2) den ort, där filialkontoret skall vara beläget,

3) verkställande direktörens fullständiga namn, medborgarskap och hemvist

samt

4) där det utländska företaget är aktiebolag, det belopp vartill bolagets

aktiekapital uppgår och, därest ej hela aktiekapitalet inbetalats, hur mycket

av aktiekapitalet som blivit inbetalat.

Vid ansökningen som skall ingivas till länsstyrelsen skola fogas

1) bevis att det utländska företaget är behörigen bildat och registrerat

samt driver verksamhet i sitt hemland,

2) för det utländska företaget gällande bolagsordning, stadgar eller motsvarande

grunder,

3) avskrift av det utländska företagets redovisningshandlingar för de tre

senaste räkenskapsåren, i den mån dessa handlingar gjorts offentliga i företagets

hemland,

4) bevis att verkställande direktören är myndig och bosatt här i riket,

5) förbindelse av det utländska företaget att i vad angår filialen ställa

sig till efterrättelse såväl denna lag som svensk lag och författning i övrigt,

6) sådan fullmakt som i 5 § sägs samt

7) vederhäftig borgen eller annan godtagbar säkerhet för utskylder till

stat och kommun under tre år.

7 §•

Sedan fullständiga ansökningshandlingar inkommit, har länsstyrelsen att

med eget utlåtande insända handlingarna till Konungen.

Om firma och registrering, så ock om redovisning m. m.

8 §.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall bedrivas

under firma, som upptager företagets namn med tillägg av ordet filial

och med tydligt angivande av företagets nationalitet. Firman skall tydligt

skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret eller register som avses i

15 § införda, ännu bestående firmor.

Firman skall tecknas av verkställande direktören ensam eller i förening

med annan.

9 §•

Innan filialen börjar sin verksamhet, skall den anmälas för registrering

hos registreringsmyndighet som i 15 § sägs. Bestämmelser om vad anmälan

skall innehålla och om handlingar, som skola fogas vid anmälningen, med
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

5

delas av Konungen. Sker ändring i förhållande, som tidigare anmälts för

registrering, skall anmälan härom ofördröj ligen göras.

Det åligger verkställande direktören att göra anmälan som i första stycket

sägs.

10 §.

Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om handling, som skall fogas

vid anmälningen, icke iakttagits stadgade föreskrifter eller prövas eljest

hinder mot registrering möta på grund av föreskrift i denna lag eller annan

lag eller författning, skall registrering vägras.

Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröj ligen till det

utländska företaget med posten översända underrättelse om beslutet med

angivande av skälen därför. Är företaget missnöjt med beslutet, må företaget

hos Konungen föra talan genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust

skola inkomma inom två månader från beslutets dag.

11 §•

Filialen skall hava egen bokföring, helt skild från det utländska företagets

bokföring i övrigt.

Vad för svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening är stadgat angående

bokföring och redovisning skall i tillämpliga delar gälla för filialen.

Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skola

granskas av svensk auktoriserad revisor. Det åligger verkställande direktören

tillse, att sådan revisor blir utsedd samt att redovisningshandlingarna

inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning överlämnas till

denne i huvudskrift eller avskrift.

Vidare åligger det verkställande direktören att årligen, inom tre månader

efter det att det utländska företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse

blivit för företagets delägare framlagda, till registreringsmyndigheten

insända avskrift av dels filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse

för det sistförflutna räkenskapsåret, dels motsvarande handlingar

för företaget i dess helhet, i den mån dessa handlingar gjorts offentliga

i företagets hemland.

12 §.

Före utgången av den tid, för vilken säkerhet för utskylder till stat och

kommun blivit ställd, skall, om verksamheten skall fortsätta, till länsstyrelsen

ingivas ny vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder, som

länsstyrelsen finner kunna godtagas, varje gång för en tid av tre år.

13 §.

Filialen skall på anmälan avföras ur registret

1) om det utländska företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs

eller om eljest företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt

lagen i företagets hemland,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

2) om av annan anledning det utländska företagets eller filialens verksamhet

skall upphöra jämlikt beslut av företaget,

3) om filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist icke

avhjälpes utan dröjsmål,

4) om säkerhet för utskylder på sätt i 12 § sägs ej ställes och denna brist

icke avhjälpes utan dröjsmål, samt

5) om vid försök till utmätning av företagets tillgångar här i riket för

fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären icke erhållit

full betalning och fordringen ej heller sedermera guldits.

Det åligger verkställande direktören att anmäla förhållande som avses

under 1) och 2). Anmälan om sådant förhållande må ock göras av annan

behörig ställföreträdare för det utländska företaget. I övrigt må anmälan

göras, i fall som under 3) sägs av den, vars rätt är beroende av att någon

finnes som äger företräda filialen, i fall som under 4) sägs av vederbörlig

statlig eller kommunal myndighet samt i fall som under 5) sägs av borgenären.

Upplyses, att det utländska företaget eller filialen upphört med sin verksamhet

eller att fall föreligger som under 3) sägs, må ock, utan att särskild

anmälan göres, registreringsmyndigheten avföra filialen ur registret.

För avveckling av filialens verksamhet må medgivas anstånd med avförandet

ur registret. Anteckning därom skall ske i registret. Under avvecklingstiden

skall firman tecknas med tillägg av orden »under avveckling».

14 §.

Avföres filialen ur registret, upphör rätten för det utländska företaget att

genom filialen idka näring här i riket.

I fråga om beslut att avföra filial ur registret samt beslut om anstånd med

avförandet skall vad i 10 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Registreringsmyndighet för filialer skall vara patent- och registreringsverket

eller annan myndighet, som Konungen förordnar. Hos myndigheten skall

föras filialregister för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag

skola för registrering anmälas eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet.

Vad i filialregistret införes skall genom registreringsmyndighetens försorg

ofördröjligen kungöras i allmänna tidningarna.

Närmare bestämmelser om filialregistrets förande, de i andra stycket

stadgade kungörelserna samt avgifter för registrering och kungörande meddelas

av Konungen.

16 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört i filialregistret och kungjort

i allmänna tidningarna skall anses hava kommit till tredje mans kännedom,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955 7

där ej av omständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap

därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört i registret, icke med laga verkan åberopas mot annan än den som

visas hava ägt vetskap därom.

17 §.

Företer den för filial registrerade firman likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret eller filialregistret tidigare införd firma,

och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge han

hos domstol föra talan om förbud för det utländska företaget att efter viss

tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i filialregistret verkställd inskrivning länder

honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd

föras vid domstol.

Straffbestämmelser

18 §.

Idkar utländskt bolag eller utländsk ekonomisk förening här i riket näring

utan att äga rätt därtill, straffas den som driver verksamheten för bolagets

eller föreningens räkning med dagsböter.

19 §.

Med dagsböter straffes ock verkställande direktör, om han underlåter att

fullgöra anmälningsskyldighet, som åligger honom enligt 9 eller 13 §.

Hava ej de i 11 § fjärde stycket omförmälda handlingarna inom föreskriven

tid insänts till registreringsmyndigheten, äge rätten på talan av allmän

åklagare genom vite tillhålla verkställande direktören att fullgöra sin skyldighet.

20 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift i ansökan om tillstånd enligt denna lag eller i anmälan till

registreringsmyndigheten eller i handling, som fogas vid sådan ansökan eller

anmälan eller som eljest enligt vad därom är stadgat skall ingivas till nämnda

myndighet,

revisor som i revisionsberättelse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift rörande filialens angelägenheter eller

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande

förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger, samt

revisor som, oaktat han insett eller bort inse att skada därav kunnat följa,

yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kännedom,

utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Särskilda bestämmelser

21 §.

Om villkor för idkande av näring i vissa fall stadgas i förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

22 §.

Konungen äger jämväl utöver vad i 9 och 15 §§ sägs meddela närmare bestämmelser

rörande tillämpningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 3, 6, 14, 32, 77, 79, 88, 97 och 106 §§, 107 §

1 mom., 108, 147, 149, 200 och 214 §§ samt 222 § 1 mom. lagen den 14 september

1944 om aktiebolag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

3 §• 3 §.

Aktierna skola lyda å lika belopp,

ej understigande femtio kronor; dock

må aktie kunna lyda å mindre belopp,

lägst tio kronor, om det i bolagsordningen

bestämda aktiekapitalet

eller maximikapitalet icke överstiger

femtiotusen kronor eller ock Konungen

för särskilt fall giver tillstånd

därtill.

Vad för------—--

Aktie vare--— —--— —

Ä aktierna skola utfärdas brev, vilka

ställas till viss man, där ej Ko1

Senaste lydelse av 149 § se SFS 1946:850.

Aktierna skola lyda å lika belopp,

ej understigande femtio kronor; dock

må aktie kunna lyda å mindre belopp,

lägst tio kronor, om det i bolagsordningen

bestämda aktiekapitalet

eller maximikapitalet icke överstiger

femtiotusen kronor eller ock Konungen

eller myndighet Konungen

förordnar för särskilt fall giver tillstånd

därtill,

tillskjuta något.

— bolaget odelbar.

Ä aktierna skola utfärdas brev, vilka

ställas till viss man, där ej Ko
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.)

nungen för särskilt fall medgiver att

breven må ställas till innehavaren.

(Föreslagen lydelse.)

nungen eller myndighet Konungen

förordnar för särskilt fall medgiver

att breven må ställas till innehavaren.

6 §•

Stiftelseurkunden skall---—

Aktiebolags firma skall innehålla

ordet aktiebolag. Firman skall tydligt

skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret

införda, ännu bestående

firmor, så ock från oregistrerad

firma, vilken upptagits i stiftelseurkund

som blivit av registreringsmyndigheten

godkänd efter vad i 190 § 1

mom. sägs, där ej godkännandet förfallit

enligt 191 § eller bolaget registrerats

under annan firma än den

i stiftelseurkunden upptagna.

6 §.

-----sin art.

Aktiebolags firma skall innehålla

ordet aktiebolag. Firman skall tydligt

skilja sig från andra förut i aktiebolagsregistret

eller filialregistret införda,

ännu bestående firmor, så ock

från oregistrerad firma, vilken upptagits

i stiftelseurkund som blivit av

registreringsmyndigheten godkänd

efter vad i 190 § 1 mom. sägs, där ej

godkännandet förfallit enligt 191 §

eller bolaget registrerats under annan

firma än den i stiftelseurkunden

upptagna.

14 §. 14 §.

Sedan de — —----registreringsmyndigheten (stiftarombud).

Där i förslaget till bolagsordning Där i förslaget till bolagsordning

intagits bestämmelse, till vilken Ko- intagits bestämmelse, till vilken särnungens

tillstånd erfordras jämlikt 3, skilt tillstånd erfordras jämlikt 3,

77 eller 147 §, skall vid ansökningen 77 eller 147 §, skall vid ansökningen

fogas bevis om sådant tillstånd. fogas bevis om sådant tillstånd.

Ansökningen skall — — —---granskarna inlämnas.

32 §. 32 §.

Ansökan om — -----— enligt teckningslistan.

Ansökningen skall--— — — — godkänd granskningsman.

1 ansökningen —---— — sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

1. de listor----—--ägt rum;

2. avskrift av — —• — —---förda protokollet;

3. två exemplar--- — —---om ändringen;

4. en av — — — —----betalning; samt

5. bevis om tillstånd, som enligt 5. bevis om tillstånd, som må va79,

88 eller 107 § må vara lämnat av ra lämnat enligt 79, 88 eller 107 §.

Konungen.

I femte —- — —---—---stycket stadgas.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Har ej----—------av vittnen.

Där full----—----betalda aktier.

77 §.

För aktiebolag-------

Styrelsen väljes å bolagsstämma;

dock må enligt bestämmelse, som på

grund av särskild lag eller författning

eller med Konungens tillstånd

intagits i bolagsordningen, en eller

flera av ledamöterna kunna tillsättas

i annan ordning.

Styrelseledamot, som--—--

Ändå att — —---------

Om styrelseledamot----—

79 §.

Styrelseledamöterna och verkställande

direktör skola vara myndiga

och, där ej för särskilt fall Konungen

annat tillåter, här i riket bosatta

svenska medborgare. Sådant tillstånd

må beträffande styrelseledamöterna

ej avse mer än en tredjedel av hela

antalet.

88 §.

Bemyndigande för styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande direktör

eller vice verkställande direktör

att teckna bolagets firma må

meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen

blivit bestämt, att sådant

bemyndigande icke må meddelas.

Styrelsen äge ock bemyndiga annan

än nu sagts att teckna bolagets

firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen

eller av bolagsstämman;

dock må i dylikt fall bemyndigande

ej lämnas den som är omyn
-

77 §.

tre ledamöter.

Styrelsen väljes å bolagsstämma;

dock må enligt bestämmelse, som på

grund av särskild lag eller författning

eller med särskilt tillstånd intagits

i bolagsordningen, en eller flera

av ledamöterna kunna tillsättas i

annan ordning. Tillstånd som nyss

nämnts gives av Konungen eller myndighet

Konungen förordnar.

-----— skall förrättas.

— tillsatt honom.

------där stadgas.

79 §.

Styrelseledamöterna och verkställande

direktör skola vara myndiga

och, där ej för särskilt fall Konungen

eller myndighet Konungen förordnar

annat tillåter, här i riket bosatta

svenska medborgare. Sådant tillstånd

må beträffande styrelseledamöterna

ej avse mer än en tredjedel av hela

antalet.

88 §.

Bemyndigande för styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande direktör

eller vice verkställande direktör

att teckna bolagets firma må

meddelas av styrelsen, där ej i bolagsordningen

blivit bestämt, att sådant

bemyndigande icke må meddelas.

Styrelsen äge ock bemyndiga annan

än nu sagts att teckna bolagets

firma, om tillåtelse därtill givits i bolagsordningen

eller av bolagsstämman;

dock må i dylikt fall bemyndigande

ej lämnas den som är omyn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

dig och ej heller utan Konungens till- dig och ej heller utan tillstånd av Kostånd

den som icke är här i riket bo- nungen eller myndighet Konungen

satt svensk medborgare. förordnar den som icke är här i ri
ket

bosatt svensk medborgare.

Bemyndigande att------—--- styrelsen återkallas.

97 §.

Utses, efter det ansökan om bolagets

registrering gjorts, verkställande

direktör eller vice verkställande

direktör, eller sker ändring i avseende

å de till styrelseledamöter eller

styrelsesuppleanter eller till verkställande

direktör eller vice verkställande

direktör utsedda personerna eller

i fråga om rätten att teckna bolagets

firma, eller ändrar styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktör eller vice verkställande direktör

eller eljest någon, som ensam

eller i förening med annan äger teckna

firman, sitt hemvist eller ändras

bolagets postadress, skall styrelsen

eller verkställande direktör därom

ofördröj ligen göra anmälan för registrering.

Å denna anmälan skall vad

i 32 § andra, tredje och sjunde styckena

sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid anmälan, som ej avser allenast

ändring av hemvist eller av

bolagets postadress, skall fogas avskrift

av protokoll eller annan handling

som bestyrker anmälningen, så

ock, där jämlikt 79 eller 88 § Konungens

tillstånd erfordras, bevis om

sådant tillstånd.

Rätt att---------—- —

106 §.

97 §.

Utses, efter det ansökan om bolagets

registrering gjorts, verkställande

direktör eller vice verkställande

direktör, eller sker ändring i avseende

å de till styrelseledamöter eller

styrelsesuppleanter eller till verkställande

direktör eller vice verkställande

direktör utsedda personerna eller

i fråga om rätten att teckna bolagets

firma, eller ändrar styrelseledamot,

styrelsesuppleant, verkställande

direktör eller vice verkställande direktör

eller eljest någon, som ensam

eller i förening med annan äger teckna

firman, sitt hemvist eller ändras

bolagets postadress, skall styrelsen

eller verkställande direktör därom

ofördröjligen göra anmälan för registrering.

Å denna anmälan skall vad

i 32 § andra, tredje och sjunde styckena

sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid anmälan, som ej avser allenast

ändring av hemvist eller avbolagets

postadress, skall fogas avskrift

av protokoll eller annan handling

som bestyrker anmälningen, så

ock, där jämlikt 79 eller 88 § särskilt

tillstånd erfordras, bevis om sådant

tillstånd.

av anmälningen.

106 §.

Revisorer och — ---------tillsatt honom.

Om revisor -----—---—--sådan stämma.

Den, som — —---—---- tillsatt honom.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.)

Skall enligt denna lag eller bolagsordningen

revisor vara auktoriserad

revisor eller godkänd granskningsman

och sker ändring i avseende å

därtill utsedd person eller suppleant

för denne eller beträffande sådan

persons hemvist, skall styrelsen eller

verkställande direktör ofördröj ligen

göra anmälan därom för registrering.

Ä denna anmälan skall vad i 32 §

andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning. Vid anmälan, som ej avser

allenast ändring av hemvist, skall

fogas avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker ändringen,

så ock, där jämlikt 107 § Konungens

tillstånd erfordras, bevis om

sådant tillstånd.

Rätt att----------—

107 §.

1 mom. Revisor skall vara myndig

och, där ej för särskilt fall Konungen

annat tillåter, här i riket bosatt

svensk medborgare. Revisor skall hava

den erfarenhet beträffande bokföring

och insikt i ekonomiska förhållanden

som med hänsyn till bolagets

verksamhet erfordras för uppdraget.

Uppgår aktiekapitalet

Till revisor — -—--

I fall----------

(Föreslagen lydelse.)

Skall enligt denna lag eller bolagsordningen

revisor vara auktoriserad

revisor eller godkänd granskningsman

och sker ändring i avseende å

därtill utsedd person eller suppleant

för denne eller beträffande sådan

persons hemvist, skall styrelsen eller

verkställande direktör ofördröjligen

göra anmälan därom för registrering.

Å denna anmälan skall vad i 32 §

andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning. Vid anmälan, som ej avser

allenast ändring av hemvist, skall

fogas avskrift av protokoll eller annan

handling som bestyrker ändringen,

så ock, där jämlikt 107 § särskilt

tillstånd erfordras, bevis om sådant

tillstånd.

av ändringen.

107 §.

1 mom. Revisor skall vara myndig

och, där ej för särskilt fall Konungen

eller myndighet Konungen förordnar

annat tillåter, här i riket bosatt

svensk medborgare. Revisor skall hava

den erfarenhet beträffande bokföring

och insikt i ekonomiska förhållanden

som med hänsyn till bolagets

verksamhet erfordras för uppdraget.

hela aktiekapitalet.

-- andres syskon.

å revisorssuppleant.

108 §. 108 §.

Hava i---------— av registreringsmyndiglieten.

På anmälan varom i första stycket På anmälan varom i första stycket

sägs skall länsstyrelsen, i fall då re- sägs skall länsstyrelsen, i fall då revisorer

icke utsetts till antal som en- visorer icke utsetts till antal som enligt

denna lag och bolagsordningen ligt denna lag och bolagsordningen

är föreskrivet, förordna revisorer till är föreskrivet, förordna revisorer till

erforderligt antal samt, i fall då re- erforderligt antal samt, i fall då re
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

13

(Nuvarande lydelse.)

visor som är auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman ej utsetts,

ehuru det enligt denna lag eller

bolagsordningen skolat ske, förordna

en sådan revisor. Är revisor omyndig

eller har någon, som ej är här i riket

bosatt svensk medborgare, utan Konungens

tillstånd utsetts till revisor

eller har någon utsetts till revisor i

strid mot vad i 107 § 1 mom. tredje

stycket stadgas, skall på anmälan

därom länsstyrelsen förklara honom

entledigad och förordna revisor i

hans ställe. Har anmälan ej gjorts av

styrelsen, skall före besluts meddelande

tillfälle beredas styrelsen att

yttra sig i ärendet. Förordnande av

revisor skall avse tid till dess annan

revisor blivit i föreskriven ordning

utsedd.

Har revisor — ---—----

Vad i —--------o

(Föreslagen lydelse.)

visor som är auktoriserad revisor eller

godkänd granskningsman ej utsetts,

ehuru det enligt denna lag eller

bolagsordningen skolat ske, förordna

en sådan revisor. Är revisor omyndig

eller har någon, som ej är här i riket

bosatt svensk medborgare, utan vederbörligt

tillstånd utsetts till revisor

eller har någon utsetts till revisor i

strid mot vad i 107 § 1 mom. tredje

stycket stadgas, skall på anmälan

därom länsstyrelsen förklara honom

entledigad och förordna revisor i

hans ställe. Har anmälan ej gjorts av

styrelsen, skall före besluts meddelande

tillfälle beredas styrelsen att

yttra sig i ärendet. Förordnande av

revisor skall avse tid till dess annan

revisor blivit i föreskriven ordning

utsedd.

--motsvarande tillämpning.

n revisorssuppleant.

147 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget

skall träda i likvidation, välje stämman

en eller flera likvidatorer. Stämman

må ock utse en eller flera suppleanter.

Enligt bestämmelse, som på

grund av särskild lag eller författning

eller med Konungens tillstånd

intagits i bolagsordningen, må en eller

flera likvidatorer kunna tillsättas

på annat sätt att jämte de å bolagsstämman

valda deltaga i likvidationen.

Har rätten — -----------

Då likvidatorer---— -— — ---

Finnes i —- ------—-------

147 §.

Beslutar bolagsstämma att bolaget

skall träda i likvidation, välje stämman

en eller flera likvidatorer. Stämman

må ock utse cn eller flera suppleanter.

Enligt bestämmelse, som på

grund av särskild lag eller författning

eller med särskilt tillstånd intagits

i bolagsordningen, må en eller

flera likvidatorer kunna tillsättas på

annat sätt att jämte de å bolagsstämman

valda deltaga i likvidationen.

Tillstånd som nyss nämnts gives av

Konungen eller myndighet Konungen

förordnar.

--i beslutet.

---senare dag.

- i likvidation.

149 §. 149 §.

Likvidator skall vara myndig och, Likvidator skall vara myndig och,

där ej för särskilt fall Konungen an- där ej för särskilt fall Konungen el
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.)

nät tillåter, här i riket bosatt svensk

medborgare. Sådant tillstånd må ej

avse mer än en tredjedel av hela antalet

likvidatorer.

Uppdraget att------— —

Om likvidator — — —---—

Visar likvidator — — —---

Vad i--- -—----— —

(Föreslagen lydelse.)

ler myndighet Konungen förordnar

annat tillåter, här i riket bosatt

svensk medborgare. Sådant tillstånd

må ej avse mer än en tredjedel av hela

antalet likvidatorer.

--stycket sägs.

--ny likvidator.

---till registreringsmyndigheten.

ör likvidator.

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsregistret

tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämnda

firma förfång, äge han hos

domstol föra talan om förbud för aktiebolaget

att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skadestånd.

Rätt till sådan talan mot aktiebolag

äge ock annat aktiebolag

vars firma senare registrerats, där

tidigare godkännande av firman då

var gällande enligt 6 §.

Menar någon ---------

214 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

ock

1. styrelseledamot, med vars begivande

utfärdas aktiebrev, vilket utan

Konungens tillstånd är ställt till innehavaren,

eller interimsbevis eller

teckningsbevis, som är ställt till innehavaren,

eller aktiebrev, interimsbevis

eller teckningsbevis, i vilket

mot föreskrift i 34 § andra stycket,

35 § första stycket tredje punkten,

35 § andra stycket tredje punkten,

180 § första stycket eller 186 § 2

mom. tredje stycket andra punkten

den i förbehåll som i nämnda lag
-

200 §.

Företer aktiebolags registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret

eller filialregistret tidigare införd firma,

och lider därigenom innehavaren

av sistnämnda firma förfång, äge

han hos domstol föra talan om förbud

för aktiebolaget att efter viss tid

använda förstnämnda firma samt om

skadestånd. Rätt till sådan talan mot

aktiebolag äge ock annat aktiebolag

vars firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då

var gällande enligt 6 §.

— — vid domstol.

214 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes

ock

1. styrelseledamot, med vars begivande

utfärdas aktiebrev, vilket utan

tillstånd är ställt till innehavaren,

eller interimsbevis eller teckningsbevis,

som är ställt till innehavaren,

eller aktiebrev, interimsbevis eller

teckningsbevis, i vilket mot föreskrift

i 34 § andra stycket, 35 §

första stycket tredje punkten, 35 §

andra stycket tredje punkten, 180 §

första stycket eller 186 § 2 mom. tredje

stycket andra punkten den i förbehåll

som i nämnda lagrum sägs be
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

15

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

rum sägs bestämda inskränkningen stämda inskränkningen icke angiicke

angivits; vits;

2. styrelseledamot eller----— —---i aktieboken;

3. styrelseledamot, verkställande ■—■ -------till aktieägare;

4. revisor, likvidationsrevisor--—-----hans uppdrag;

5. den som •— —-------oriktig uppgift.

222 §.

1 inom. Beslutas bolagsordningsändring,

varigenom aktiekapitalet eller

maximikapitalet höjes så att efter

ändringen akties nominella belopp

skulle understiga det belopp, varå

aktie i bolaget utan Konungens tillstånd

lägst må lyda, äge bolagsstämma

besluta sammanläggning av aktierna

i bolaget.

Beslutas i aktiebolag, vars aktier

på grund av Konungens tillstånd eller

till följd av äldre lagstiftning lyda å

lägre belopp än det, varå aktierna i

bolaget utan Konungens tillstånd

lägst må lyda, nedsättning av aktiekapitalet

enligt 66 §,

eller beslutas i annat aktiebolag

enligt 66 § sådan nedsättning av aktiekapitalet,

att nedsättningens genomförande

medelst minskning av

aktiernas nominella belopp skulle

medföra att detta skulle nedgå under

femtio kronor eller, där efter

nedsättningen aktierna i bolaget enligt

3 § må lyda å lägst tio kronor,

under nämnda belopp,

äge ock, där nedsättningen ej skall

genomföras medelst inlösen eller indragning

av aktier, bolagsstämman

besluta sammanläggning av aktierna

i bolaget.

Sammanläggning, som beslutas enligt

första eller andra stycket, må ej

avse flera aktier än som erfordras

för att vid utbyte mot en ny aktie

222 §.

1 mom. Beslutas bolagsordningsändring,

varigenom aktiekapitalet eller

maximikapitalet höjes så att efter

ändringen akties nominella belopp

skulle understiga det belopp, varå

aktie i bolaget utan särskilt tillstånd

lägst må lyda, äge bolagsstämma besluta

sammanläggning av aktierna i

bolaget.

Beslutas i aktiebolag, vars aktier

på grund av särskilt tillstånd eller

till följd av äldre lagstiftning lyda å

lägre belopp än det, varå aktierna i

bolaget utan särskilt tillstånd lägst

må lyda, nedsättning av aktiekapitalet

enligt 66 §,

eller beslutas i annat aktiebolag

enligt 66 § sådan nedsättning av aktiekapitalet,

att nedsättningens genomförande

medelst minskning av

aktiernas nominella belopp skulle

medföra att detta skulle nedgå under

femtio kronor eller, där efter

nedsättningen aktierna i bolaget enligt

3 § må lyda å lägst tio kronor,

under nämnda belopp,

äge ock, där nedsättningen ej skall

genomföras medelst inlösen eller indragning

av aktier, bolagsstämman

besluta sammanläggning av aktierna

i bolaget.

Sammanläggning, som beslutas enligt

första eller andra stycket, må ej

avse flera aktier än som erfordras

för att vid utbyte mot en ny aktie

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

dennas nominella belopp icke skall dennas nominella belopp icke skall

understiga det belopp, varå aktierna understiga det belopp, varå aktierna

i bolaget utan Konungens tillstånd i bolaget utan särskilt tillstånd lägst

lägst må lyda. må lyda.

Beslut om---------i nedsättningsbeslutet.

I annat — — —-------sig därom.

Där beslut--—--—---i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska

föreningar skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

102 §.

Företer förenings registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

försäkringsregistret, sjukkasseregister,

understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret tidigare

införd firma och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma

förfång, äge han hos domstol föra

talan om förbud för föreningen att

efter viss tid använda förstnämnda

firma samt om skadestånd.

Menar någon--—----

(Föreslagen lydelse.)

102 §.

Företer förenings registrerade firma

likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregistret,

filialregistret, försäkringsregistret,

sjukkasseregister, understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret

tidigare införd firma

och lider därigenom innehavaren av

sistnämnda firma förfång, äge han

hos domstol föra talan om förbud

för föreningen att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om

skadestånd.

--vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

17

4) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om

understödsföreningar

Härigenom förordnas, att 20, 36 och 52 §§ lagen den 24 mars 1938 om

understödsföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

20 §.

20 §.

För understödsförening — — ----

Styrelsen äge---—---

Styrelsen väljes — -------

Styrelseledamot, så ock firmatecknare,

som utom styrelsen utses, skall

vara här i riket bosatt svensk medborgare,

där ej Konungen för viss

förening medgiver undantag.

Ledamot av----—---

Avgår av-------

Sker ändring-------—

------flera ledamöter.

--till efterrättelse.

—- — — sätt utses.

Styrelseledamot, så ock firmatecknare,

som utom styrelsen utses, skall

vara här i riket bosatt svensk medborgare,

där ej Konungen eller myndighet

Konungen förordnar för viss

förening medgiver undantag.

--utsett honom.

— ny ledamot.

--för registrering.

36 §.

Före den — — — — — — — ■—

Å detta--— —-----

Frågan om —---—---

Konungen må i fråga om viss förening

medgiva, att sådant sammanträde,

som i första stycket sägs, hålles

allenast vartannat eller vart tredje

år, och meddela i anledning därav

erforderliga bestämmelser om avgivande

av styrelsens och revisorernas

berättelser samt om de i 77 § omförmälda

handlingarnas ingivande till

tillsynsmyndigheten.

2 llihang till riksdagens protokoll 1955. 9

36 §.

— berättelse framlägges.

till avgörande.

— nytt sammanträde.

Konungen eller myndighet Konungen

förordnar må i fråga om viss

förening medgiva, att sådant sammanträde,

som i första stycket sägs,

hålles allenast vartannat eller vart

tredje år, och meddela i anledning

därav erforderliga bestämmelser om

avgivande av styrelsens och revisorernas

berättelser samt om de i 77 §

omförmälda handlingarnas ingivande

till tillsynsmyndigheten.

samt. 2 avd. Nr 29

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

(Nuvarande lydelse.)

52 §.

Likvidator skall vara här i riket

bosatt svensk medborgare, där ej Konungen

för viss förening medgiver

undantag.

Uppdraget att-------

Avgår likvidator------

(Föreslagen lydelse.)

52 §.

Likvidator skall vara här i riket

bosatt svensk medborgare, där ej Konungen

eller myndighet Konungen

förordnar för viss förening medgiver

undantag.

--meddelat uppdraget.

---ny likvidator.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

5) Förslag

till

Förordning

om tillägg till förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående

utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet skall införas en ny paragraf, betecknad § 321, av

följande lydelse.

§ 32.

Utländska bolag och föreningar, vilka efter vad därom är särskilt stadgat

vunnit registrering av filial här i riket, må genom filialen här idka handelseller

fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

6) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av § 6 förordningen den 26 maj 1922 (nr 383)

om luftfart

Härigenom förordnas, att § 6 andra stycket förordningen den 26 maj

1922 om luftfart skall upphöra att gälla.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Genom kungörelse den 5 oktober 1906 har § 32 i dess tidigare gällande lydelse upphävts

se SFS 1906: 88 s. 1.

opaginerad Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Beträffande de skäl, som ligger till grund för de genom propositionen

framlagda författningsförslagen, får utskottet, i den mån redogörelse därför

icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

A. Utländska bolags och föreningars rätt att idka näring här i riket

Gällande svensk rätt

Enligt gällande rätt är utländsk fysisk persons rätt att driva näring här

i riket i regel beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd (§ 26 mom. 1 näringsfrihetsförordningen).

Vad utländsk juridisk persons näringsrätt angår innehåller

den svenska lagstiftningen som förut nämnts icke några allmänna

regler. Vissa grundlinjer för den svenska rättens inställning i detta hänseende

kan emellertid angivas.

Svenska och utländska juridiska personer. För bedömandet av frågan om

en juridisk person skall anses såsom svensk eller utländsk torde för svensk

rätts del — såvitt gäller juridiska personer som enligt vår lag skall registreras

— det avgörande vara om den juridiska personen registrerats i Sverige.

Ett bolag eller en förening, som registrerats i Sverige, är således att anse

som svenskt bolag eller svensk förening och detta även om utländska delägare

finnes (jämför lag den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten

att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt lag samma

dag innefattande tillägg till lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och

enkla bolag). Omvänt är en juridisk person från svensk synpunkt i princip

att betrakta som utländsk, om densamma registrerats eller oktrojerats i annat

land. Är fråga om en juridisk person, som icke behöver registreras eller

oktrojeras vare sig här eller utomlands, torde för frågan om dess nationalitet

i första hand vara avgörande, varest styrelsen eller motsvarande förvaltande

organ har sitt faktiska säte.

Huruvida en juridisk person har rättssubjektivitet eller icke får bedömas

enligt lagen i det land, som enligt det nyss sagda är att betrakta som den juridiska

personens hemland.

Enligt svensk rättsuppfattning erkännes en utländsk juridisk person såsom

i princip likvärdig med svensk juridisk person. Men därmed är icke

sagt, att den utländska juridiska personen i allo har samma rättigheter

som en svensk juridisk person. En sak är atf tillåta, att en utländsk juridisk

person från sitt hemland driver affärer med svenska medborgare. En helt

annan sak är att medge, att densamma i någon form etablerar sig i Sverige

och här idkar verksamhet på längre sikt. överväganden av ekonomisk art

och andra synpunkter kan föranleda hinder härför.

Näringsfrihetsförordningens tillämplighet på juridiska personer. Beträffande

näringsverksamhet i allmänhet finnes i svensk rätt bestämmelser

i förordningen den 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet (näringsfrihetsförordningen).

Denna avsåg ursprungligen enligt ordalydelsen endast

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

fysiska personer (§§ 1 och 26). Juridiska personer nämndes icke. Då i § 9

mom. 3 år 1923 gjordes tillägg angående realisation, verkställd av aktiebolag

eller ekonomisk förening, uttalade departementschefen, att han därmed

icke önskade taga ståndpunkt till den omstridda frågan, i vad mån

grunderna för näringsfrihetsförordningen i allmänhet vore tillämpliga på

aktiebolag. Olika meningar har yppats inom doktrinen rörande denna fråga

och praxis är vacklande. Vad särskilt beträffar utländska juridiska personer

har i litteraturen erinrats att näringsfrihetsförordningen icke talar om

någon rätt för utländska juridiska personer att här i riket öppna filial eller

eljest bedriva näringsverksamhet samt att enligt administrativ praxis ansökningar

därom icke någonsin vinner bifall.

I speciallagstiftningen finnes emellertid exempel på att åt Kungl. Maj:t

inrymts befogenhet att meddela utländsk juridisk person rätt att här i riket

idka visst slag av rörelse. Sålunda gäller enligt 1 § lagen den 30 maj 1916

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag att Kungl. Maj :t kan bevilja utländska juridiska

personer rätt att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller

idka gruvdrift. Nämnas må även att Kungl. Maj:t äger bevilja utländsk försäkringsanstalt

koncession att under vissa villkor här i riket bedriva försäkringsrörelse,

en verksamhetsgren som dock icke anses hänförlig under näringsfrihetsförordningen

(jämför lag den 9 juni 1950 om rätt för utländsk

försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket).

Utländsk rätt

Beträffande utländsk rätt på förevarande område har verkställts en särskild

undersökning, vars resultat framlägges i en vid propositionen fogad

redogörelse. Av denna redogörelse framgår, att det i alla de stater undersökningen

omfattat finns bestämmelser om rätt för främmande juridiska

personer, särskilt aktiebolag och därmed likställda associationer, att idka

näring genom avdelningskontor med självständig förvaltning, s. k. filialer.

Frågan om förutsättningarna för att ett främmande företag skall få idka

näring genom filial har emellertid lösts på olika sätt i skilda stater. På

vissa håll fordras särskilt tillstånd till verksamheten; på andra håll räcker

det med en registreringsåtgärd. I undantagsfall uppställes krav på reciprocitet,

d. v. s. krav att det egna landets företag skall äga motsvarande möjligheter

att driva verksamhet i det främmande företagets hemland.

Särskilda utredningar och förslag i ämnet

Sedan behovet av lagregler om utländska juridiska personers näringsrätt

i viss mån aktualiserats i samband med förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal,

har frågan om lagstiftning på området tagits upp inom handelsdepartementet.

Efter särskilt uppdrag avgav kommerserådet S. Matz en den

3 december 1951 dagtecknad promemoria med förslag till reglering av föreliggande

spörsmål. Förslaget utsändes på remiss och överarbetades sedan

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

21

av revisionssekreteraren, numera hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh,

som i en den 30 januari 1953 avlämnad promemoria framlade ett nytt förslag

till lag i ämnet. Efter vederbörlig remissbehandling av Wijnbladhs

förslag bar ärendet ytterligare beretts inom departementet.

För närmare kännedom om utredningsmännens förslag och remissinstansernas

yttranden torde här få hänvisas till propositionen. Vissa huvudpunkter

kommer att beröras i det följande.

De principiella grunderna för lagstiftningen

I den allmänna motiveringen för lagförslaget anför departementschefen,

statsrådet Ericsson, inledningsvis:

»Då fråga är om utländsk juridisk person är innebörden av näringsfrihetsförordningen

väl ej alldeles klar, men man torde få utgå ifrån att sådan

person i allmänhet ej har möjlighet att här driva näring som avses i näringsfrihetsförordningen

annorledes än genom särskilt bildat svenskt rättssubjekt.

Ett utländskt bolag som vill driva näring i Sverige måste således

i regel enligt svensk lag bilda ett dotterbolag, som är svenskt och formellt

fristående från det utländska moderbolaget, med egen förvaltning samt egna

tillgångar och förbindelser.

Att den svenska rättens innebörd med avseende på utländsk juridisk persons

rätt att här driva näring är den angivna torde ej vara resultatet av ett

medvetet ståndpunktstagande från lagstiftarens sida. Vid näringsfrihetsförordningens

tillkomst var frågan ej av någon nämnvärd betydelse och den

berördes ej särskilt. Under den senare utvecklingen, då de juridiska personerna

kommit att spela allt större roll inom det ekonomiska livet, har dotterbolagsformen

— både i Sverige och i utlandet — städse framstått såsom

den mest ändamålsenliga. Med dotterbolaget har man ett fullgånget rättssubjekt,

i allo underkastat landets lagstiftning och med en egen avskild

förmögenhetsmassa i landet. Vad detta betyder för borgenärerna ligger i

öppen dag. Att rättsutvecklingen i Sverige, i motsats till i utlandet, kommit

att innebära att utländskt bolag ej ansetts berättigat att här vara verksamt

såsom sådant, har därför föga uppmärksammats. Det har skett först på

sistone, bland annat i det sammanhang att vid förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal

från utländska förhandlares sida framställts anspråk på

reciprocitet i berörda hänseende.

Då frågan om införande av en lagstiftning angående utländsk juridisk

persons rätt att här i riket driva näring nu upptagits, kan till en början

konstateras, att i utlandet så gott som överallt föreligger motsvarande möjlighet

för främmande juridiska personer. Samtidigt torde det emellertid

vara en tämligen allmän uppfattning, att den mest ändamålsenliga formen

för sådan verksamhet är att ett inhemskt dotterbolag bildas, och det förekommer

endast i ganska begränsad utsträckning, alt den formen väljes

att det utländska företaget såsom sådant driver verksamheten. Utvecklingen

i flera länder går enligt uppgift mot ett frångående av filialformen. Man

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

övergår till dotterbolagsformen såsom den ur olika synpunkter mera ändamålsenliga.

Av särskilt intresse är att observera den erfarenhet, som

gjorts av svenska företag med verksamhet i utlandet, att beskattningen blir

förmånligare, om man bildar ett särskilt företag i vederbörande främmande

land. Detta torde sammanhänga med de särskilda skatter, man i vissa

länder uttager av utländska företag, eller den uppskattning av vinsten, som

göres beträffande ett utländskt företags filials verksamhet i fall, då man

ej anser sig ha tillräckligt säkra grunder för en fördelning mellan moderföretaget

och filialen.

De skäl som ej desto mindre kan anföras för en lagstiftning, vilken ger

utländsk juridisk person möjlighet att såsom sådan driva näring här i riket,

är först att det knappast kan anses tillfredsställande att vårt land i detta

hänseende intar en särställning. Vidare ligger en sådan lagstiftning i linje

med de allmänna strävandena för ett friare internationellt utbyte på det

ekonomiska området. Slutligen har frågan som nämnts aktualiserats genom

krav från utlandet i samband med förhandlingar om de för vår industri

och handel så betydelsefulla dubbelbeskattningsavtalen. Det övervägande

antalet remissinstanser har också tillstyrkt att en lagstiftning kommer

till stånd. Vissa av dem har dock ifrågasatt ett uppskov dels med hänsyn

till den revision av näringsrätten som är planerad och dels med hänsyn till

det nuvarande labila politiska och kommersiella läget i utlandet.

Samtidigt som jag biträder den uppfattningen att en lagstiftning av berörda

innebörd nu bör komma till stånd — ett uppskov anser jag böra undvikas

med hänsyn till vikten av att förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal ej

försvåras —- vill jag betona att någon önskan ej föreligger att i stort leda

utvecklingen in på nya banor. Frågan huruvida ett utländskt företag skall

här i landet vara verksamt genom en filial eller genom ett dotterbolag är

närmast en fråga om formerna för verksamheten. I och med att ett utländskt

företag här kan driva verksamhet med anlitande av dotterbolagsformen,

torde knappast med skäl kunna sägas, att man hindrar utländska företag

att arbeta i Sverige. Ur det lands synpunkt, där verksamheten bedrives, ter

sig dotterbolagsformen onekligen överlägsen filialformen. Det visar sig nämligen

att risker och olägenheter ibland uppkommer för medkontrahenterna

i det land, där filial inrättas, på den grund att filialen utgör en integrerande

del av det utländska företaget och sålunda ej har en förmögenhetsmassa,

avskild från företagets tillgångar i främmande land.

Vid en lagstiftning på förevarande område får man ha dessa synpunkter

för ögonen. Därmed sammanhänger också de givetvis grundläggande och

såväl för det allmänna som för den enskilde betydelsefulla frågorna om det

utländska företagets organisation och ansvarighet med avseende på verksamheten

här i landet. I princip lyder eu filial under det utländska företagets

hemlands lag, ett dotterbolag däremot under det lands lag där dotterbolaget

är registrerat. Vid en lagstiftning av nu förevarande slag får därför

en bedömning ske i vad mån bestämmelser bör tillskapas, som skall gälla

för filialens verksamhet här i landet oberoende av vad som eljest gäller enligt

den utländska rätten.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Departementschefen lämnar härefter en sammanfattning av vissa huvudpunkter

i Wijnbladhs förslag och remissinstansernas inställning till dessa

samt anför därvid bl. a. följande:

I utredningsmannens förslag — — — har en avgränsning skett genom

att endast utländskt aktiebolag medgives rätt att såsom sådant driva näring

här i landet.---Förslaget innebär vidare, att tillstånd till nä
ringsutövning

ej skall behöva sökas av det utländska aktiebolaget, utan att

rätten skall vara för handen redan på grund av själva lagbestämmelsen.

En förutsättning skall dock vara att reciprocitet konstateras, d. v. s. att

svenska aktiebolag medgives motsvarande rätt i det utländska bolagets

hemland. Den reciprocitet som sålunda kräves bör enligt förslaget prövas

endast av registreringsmyndigheten. .....

Gentemot vad sålunda föreslagits har under remissen vissa invändningar

gjorts. Å ena sidan har påpekats att det ej syntes riktigt att exempelvis ett

kapitalstarkt kooperativt företag skulle vara uteslutet från möjligheten att

inrätta filial i Sverige på grund av att företaget hade den ekonomiska föreningens

struktur. Å andra sidan har framhållits att en önskvärd begränsning

och trygghet borde skapas genom att låta rätten avse blott företag

visst minimikapital, motsvarande exempelvis en miljon kronor. I allmänhet

synes man anse det förenat med alltför stora risker att ej kräva tillstånd

i det särskilda fallet. Vad reciprocitetsfrågan beträffar har remissinstanserna

i allmänhet förordat att krav på ömsesidighet uppställes.

Den avgränsning av lagens tillämpningsområde, som utredningsmannen

förordat, finner departementschefen ej lämplig.

Frågan vilka slag av utländska juridiska personer

lagstiftningen bör omfatta besvarar departementschefen på

följande sätt:

»Det är väl riktigt, att det i första hand är juridiska personer med aktiebolagets

form som lämpar sig för inrättande av filialer i främmande land,

men eftersom fråga nu är att i princip öppna möjligheter för utländska

juridiska personer att här driva näring utan anlitande av svenskt rättssubjekt,

synes sådan möjlighet, i likhet med vad som är vanligt i utlandet,

böra lämnas öppen även för andra associationsformer. Man torde dock utan

olägenhet kunna begränsa lagens tillämplighetsområde till huvudgrupperna

registrerade bolag och registrerade ekonomiska föreningar. Något behov av

att göra lagen tillämplig på stiftelser torde ej föreligga.»

Departementschefen understryker vidare, att utländskt företags rätt att

driva näring med egen filial åtminstone till en början, till dess erfarenhet

vunnits, bör göras beroende av tillstånd av Kungl. Maj: t:

»Enligt min mening bör utvecklingen hållas under kontroll och viss försiktighet

iakttagas vid en sådan tillståndsgivning. Denna bör sålunda taga

sikte icke endast på mera formella synpunkter utan även på det inhemska

näringspolitiska intresset och önskemålet att utvecklingen i stort ej leder

till ett övergivande av den ur flera synpunkter mera önskvärda dotteibolagsformen.

I utlandet är utländska juridiska personers rätt att driva näring

i allmänhet beroende av tillstånd. I vissa fall, där tillstånd väl i princip ej

kräves, göres det utländska företagets verksamhet beroende av villkor vari
1

Med utredningsmannen avses här och i det följande presidenten Wijnbladh.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

genom i realiteten en tillståndsprövning av myndigheterna sker. Ett koncessionssystem

ligger också i linje med vad som gäller beträffande utländsk

fysisk persons rätt att här driva näring. Vad i utredningsmannens promemoria

anföres därom att ömtåliga situationer skulle kunna uppkomma ur

såväl handelspolitiska som andra synpunkter i samband med en tillståndsgivning

för utländska juridiska personer synes mig icke böra tillmätas avgörande

betydelse. Erfarenheterna från utlandet och från vårt eget land beträffande

tillstånd för fysiska personer ger ej stöd för sådana farhågor.

Den för mig avgörande synpunkten i frågan om tillståndsgivning är, såsom

jämväl framgår av vad nyss sagts, att jag icke för närvarande är beredd

att släppa fältet fritt för de utländska juridiska personerna att här driva näring

i filialform. Om man ej från början tillämpar systemet med tillståndsgivning,

skulle det, om så befunnes önskvärt, vara förenat med svårigheter

att framdeles införa en mera restriktiv ordning.

Jag kan väl i princip ansluta mig till ett under remissen gjort uttalande

att tillståndsprövningen bör tillämpas på ett smidigt sätt, då fråga är om

större och välrenommerade utländska företag. Även i ett sådant fall kan

det emellertid finnas skäl att beakta gestaltningen av företagets verksamhet.

Det framstår sålunda såsom ovisst, huruvida exempelvis ett stort utländskt

företag bör erhålla tillstånd att med användande av filialformen

inrätta ett försäljningsnät med försäljningsställen över hela landet, anknutna

till ett filialkontor.

På grund av vad här anförts anser jag det angeläget att utvecklingen på

förevarande område åtminstone till en början hålles under kontroll av

Kungl. Maj :t och att tillståndsgivningen således ej delegeras till underordnad

myndighet.»

Beträffande frågan om reciprocitet anför departementschefen:

»Med hänsyn till att de utländska företagens rätt att här driva näring bör

vara beroende av tillståndsprövning av Kungl. Maj :t, synes någon föreskrift

ej böra meddelas om reciprocitet. Frågan om ömsesidighet får en smidigare

lösning, då Kungl. Maj :t vid tillståndsprövningen kan vederbörligen beakta

densamma. Man torde, med hänsyn till innehållet i utländsk rätt på före\

arande område, kunna räkna med att reciprocitet i regel kommer att föreligg3

rent formellt sett. Däremot finnes i många länder, särskilt under

nuvarande förhållanden, restriktioner som ligger vid sidan av lagstiftningen

om rätten att driva näring. Särskilt må nämnas skattebestämmelser samt

föreskrifter om valuta och transferering, som kan ha avgörande verkningar

i fråga om ett svenskt företags möjligheter att driva verksamhet i landet i

fråga. Vid tillståndsgivning torde Kungl. Maj:t böra fästa vederbörligt avseende

vid sådana förhållanden. Det kan däremot tänkas att reciprocitetsfrågor

av mera formell natur, exempelvis avseende företagets konstruktion

i visst hänseende, kan bedömas mindre restriktivt. Det måste även anses

som en fördel, att möjlighet finnes att meddela tillstånd för ett ur landets

synpunkt i hög grad önskvärt företag, även om reciprocitet med lagstiftningen

i det främmande landet ej skulle befinnas i allo föreligga.»

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

25

Lagrådet har i sitt utlåtande icke gått in på de principiella grunderna

för lagstiftningen och har alltså lämnat dessa grunder utan erinran.

Lagstiftningens huvuddrag

I fråga om organisationen av den utländska juridiska personens

verksamhet här i landet anför departementschefen:

»Verksamheten skall---bedrivas från ett fast driftställe, ett avdel
ningskontor

(filial) med egen förvaltning. I likhet med utredningsmannen

anser jag att ett utländskt företag bör få upprätta endast en sådan filial i

landet. Att märka är att med filial i detta sammanhang avses den rättsliga

formen; filialen bör kunna ha kontor och driva verksamhet på flera orter

i anslutning till det fasta driftstället.

Filialen är i princip icke något självständigt rättssubjekt utan en integrerande

del av det utländska företaget. Det främmande landets lag gäller

sålunda för filialens organisation och förvaltning i den mån ej på grund av

uttryckligt stadgande i svensk lag annat skall gälla. Det synes nödvändigt att,

såsom utredningsmannen också föreslagit, genom särskilda bestämmelser

skapa garanti för att här i landet finnes förvaltningsorgan, som har befogenhet

att företräda företaget med avseende på filialens verksamhet och

som står i visst ansvar för denna. I förslaget sker det genom föreskrifter

om en verkställande direktör för filialen. Tanken att meddela föreskrifter

även om en styrelse för filialen avvisas av utredningsmannen med den motiveringen

att filialens förvaltningsorgan under alla omständigheter torde

bli i fråga om sin handlingsförmåga avsevärt beroende av den utländska

företagsledningens instruktioner.

Jag biträder förslaget om att den utländska juridiska personen här i landet

skall representeras av en verkställande direktör för filialen (2 §). Denna

benämning torde få användas även på den som företräder annat bolag än

aktiebolag eller en ekonomisk förening. Enligt min mening bör emellertid

även kunna finnas en vice verkställande direktör. En sådan anordning bör

vara ägnad att underlätta filialens verksamhet, eftersom vice verkställande

direktören vid förfall för verkställande direktören kan tjänstgöra i dennes

ställe. — Av verkställande direktören måste fordras, att han har överblick

över filialens hela förvaltningsområde. Intet bör emellertid hindra att vice

verkställande direktören betros med att — under tillsyn av verkställande

direktören — handha ett till sin art, t. ex. tekniskt eller lokalt, begränsat

verksamhetsområde.

Verkställande direktören skall vara myndig och bosatt i riket (3 §). Enligt

förslaget behöver han ej vara svensk medborgare. Härutinnan skiljer sig

förslaget från den s. k. inskränkningslagen den 30 maj 1916, där det i 17 §

för utlänning som här förvärvat fastighet etc. är föreskrivet, att han skall här

i landet ha ett ombud, som är svensk medborgare. Enligt min mening kan det

vara ett befogat önskemål från det utländska företagets sida att såsom verkställande

direktör få använda en av företagets egna representanter av mo
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

derföretagets nationalitet, och det svenska intresset av att verkställande direktören

ej är utlänning synes mig ej vara så framträdande att krav på

svensk nationalitet bör uppställas. — Enligt aktiebolagslagen medför konkurstillstånd

ej legalt hinder att vara verkställande direktör i svenskt aktiebolag;

det torde därför ej heller böra utgöra hinder att inneha motsvarande

uppdrag i filial.

I promemorian uttalas, att verkställande direktören har ställning av syssloman,

och företaget skall också utfärda fullmakt för honom. Fullmakten

skall enligt utredningsmannens förslag innehålla att verkställande direktören

äger handla å företagets vägnar och i alla av verksamheten här i riket

härflytande rättsförhållanden mottaga stämning för företaget samt själv

eller genom annan tala och svara. Genom denna bestämmelse, som något

omredigerad upptages i 5 § i det nu framlagda förslaget, är sörjt för att

verkställande direktören i avtalsförhållanden, som rör verksamheten här i

riket, äger företräda det utländska företaget och svara inför domstol i uppkommande

tvister. Lagförslaget innebär emellertid att verkställande direktören

även i andra avseenden än rent civilrättsliga talar och svarar för företaget.

Han är sålunda ansvarig för att sociala och politirättsliga föreskrifter

iakttages (jämför 4 §).

Verkställande direktörens ställning är i stort sett att likställa med verkställande

direktörens i ett svenskt aktiebolag. I vissa hänseenden ersätter

han emellertid här i landet även styrelsen (jämför 77—97 §§ aktiebolagslagen).

Det må i detta sammanhang observeras, att i § 90 i den norska aktiebolagslagen

upptagits en bestämmelse att medlem av styrelsen för ett

utländskt aktiebolags filial är gentemot tredje man underkastad samma

ansvar för sina handlingar som om han var medlem av ett norskt aktiebolags

styrelse. Jag har övervägt att i förevarande lagförslag upptaga en motsvarande

föreskrift om ansvarighet för filials verkställande direktör men

funnit, att den skulle vara alltför obestämd till sin innebörd. En sådan

bestämmelse som den i 209 § aktiebolagslagen (angående skadeståndsskyldighet

för bl. a. verkställande direktör, som genom överträdelse av aktiebolagslagen

eller bolagsordningen tillskyndat tredje man skada) torde ej

vara tillämplig på verkställande direktör för filial. Däremot torde den allmänna

skadeståndsskyldighet, som åvilar verkställande direktör eller styrelseledamot

mot tredje man, vara tillämplig på filialens verkställande direktör

utan särskilt stadgande därom. Då fråga är om verkställande direktörens

förhållande till bolagsstämman och aktieägare, torde det utländska

företagets hemlands lag i princip vara normerande. I övrigt kan sägas, att

verkställande direktören i allmänhet på grund av sin ställning står i straffrättsligt

ansvar för filialens verksamhet. Ansvar för gäldenärsbrott torde

kunna ådömas verkställande direktören med avseende på denna verksamhet.

Man kan emellertid väl tänka sig att även andra personer kan ådömas

sådant ansvar enligt allmänna straffrättsliga principer. Sådant ansvar kan

såväl vara självständigt som ha formen av medverkansansvar. I sistnämnda

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

hänseende bör jämföras vad som i det följande anföres i anslutning till frågan

om straffpåföljder.

Då i särskilda författningar finnes bestämmelser om särskilt ombud eller

föreståndare för viss verksamhet, skall givetvis dessa bestämmelser tillämpas

oberoende av vad i nu förevarande lag upptages. Exempel på sådana

författningsföreskrifter finnes i 11 § förordningen den 10 juni 1949 om

explosiva varor och 13 § förordningen den 7 oktober 1921 ang. eldfarliga

oljor.»

Beträffande tillämpligheten av svensk lag och författning

på filialens verksamhet upptages bestämmelser i 4 §. Härom

anför departementschefen:

»Motsvarande föreskrifter har upptagits i utredningsmannens förslag

(jämför även 5 § lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkrings
anstalt

att driva försäkringsrörelse här i riket). Stadgandet i 4 §---

innebär att företaget är underkastat svensk rätt icke endast i civilrättsliga

hänseenden — svensk lag skall med andra ord vara avtalsstatut — utan

jämväl i fråga om sociala och politirättsliga föreskrifter. Exempel härpå

utgör regler om arbetarskydd, arbetstidsbegränsning, hälsovård, prisreglering,

ransonering, konkurrensbegränsning etc., vare sig dessa föreskrifter

meddelats i form av lag eller av Kungl. Maj :t eller vederbörlig myndighet i

administrativ ordning.

Har tillstånd meddelats för utländsk juridisk person att här i riket driva

näring genom en filial, bör i princip den utländska juridiska personen äga,

på samma villkor som svensk juridisk person i motsvarande fall, driva den

avsedda rörelsen. Därest särskilda begränsningar, i näringsrättsligt hänseende

eller eljest, finnes stadgade i speciallagstiftning, skall de dock äga

tillämpning. En utländsk juridisk person kan alltså icke förvärva rätt att

driva tillverkning av krigsmateriel (jämför 1 § förordningen den 20 juni

1935 om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m.) eller inrikes

luftfart i regelbunden trafik (jämför § 34 förordningen den 26 maj 1922

om luftfart) eller rederirörelse med svenskt fartyg (jämför 1 § sjölagen).»

I 4 § upptages också bestämmelser om det utländska företagets skyldighet

att svara inför svensk domstol m. m. Departementschefen

anför i detta hänseende:

»Utredningsmannen har hävdat, att genom hans förslag skulle skapas förutsättning

för tillämpning på det utländska bolaget av bestämmelserna i

10 kap. 1 § rättegångsbalken om ett allmänt personligt forum (forum domicilii)

för bolag. Emellertid är att märka att det utländska bolagets hemvist

— i regel dess utomlands belägna, stadgeenliga säte —- ej förändras genom

den svenska filialbildningen, och något sådant allmänt forum som utredningsmannen

angivit skapas alltså icke genom att bolaget här upprättar en

filial. Däremot följer av forumregeln i 10 kap. 5 § rättegångsbalken, att det

utländska bolaget kan sökas där filialen är, såvitt angår tvist som uppkommit

omedelbart på grund av den vid filialen bedrivna rörelsen. Med hänsyn

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

till denna forumregel — vilken enligt uttryckligt uttalande av processlagberedningen

(NJA II 1943 s. 101) även avser utländska juridiska personer,

som driver rörelse här i riket, t. ex. genom agentur —- skulle det i och för

sig knappast vara behövligt att upptaga någon särskild behörighetsbestämmelse

i lagförslaget. Dock talar onekligen skäl för att i förslaget inskriva en

regel, motsvarande 5 § lagen den 9 juni 1950 om rätt för utländsk försäkringsanstalt

att driva försäkringsrörelse här i riket, och alltså stadga, att det

utländska företaget i alla av filialens verksamhet härflytande rättsförhållanden

skall vara pliktigt att svara inför svensk domstol — underförstått i första

hand den domstol som anges i 10 kap. 5 § rättegångsbalken — och underkasta

sig svensk myndighets avgörande. Det är nämligen att märka, att

regeln i 10 kap. 5 § rättegångsbalken i varje fall ej är internt tvingande (se

17 § i samma kapitel) samt att man icke kan med visshet bedöma, om regeln

mellanstatligt må åsidosättas genom avtal. Om en särskild domsrätlsbestämmelse

inflyter i förslaget, får emellertid därav anses följa att svensk

domsrätt i mål av nämnda slag ej må upphävas genom avtal, som innehär

att saken skall liänskjutas till utländsk domstols prövning. Vidare kan en

sådan bestämmelse såtillvida vara värdefull, att den kan tänkas skapa ett

bättre underlag för verkställighet utomlands av en svensk dom mot det

utländska bolaget; detta får nämligen genom den uttryckliga bestämmelsen

anses ha underkastat sig svensk domsrätt i tvist rörande filialens verksamhet

och lärer vid ett exekvatursförfarande utomlands icke kunna med utsikt

till framgång göra gällande att den svenska domstolen saknade jurisdiktionskompetens.

»

Det må anmärkas, att 4 § i lagförslaget erhållit sin slutliga utformning

med hänsyn till en hemställan om jämkning som framställts av lagrådet

(se propositionen s. 115—116).

Departementschefen framhåller i anslutning till bestämmelserna i 4 §

vidare:

»I särskilda fall kan måhända fråga uppkomma hur eller i vad mån bestämmelser

i svensk rätt kan tillämpas på ett utländskt företags filial här

i landet och dess representant. Frågan torde då få avgöras från fall till fall

enligt allmänna rättsprinciper och på grund av nyss berörda allmänna bestämmelser.

Några sådana speciella fall skall här beröras.

Växellagen den 13 maj 1932 innehåller i sin tredje avdelning, 79—87 §§,

bestämmelser om förhållandet till främmande lag. Den första fråga som

därvid upptages till behandling avser, vem som äger att med laga verkan

ikläda sig en växelförbindelse. Enligt 79 § andra stycket skall utländsk medborgares

växelhabilitet i första hand bedömas efter lagen i den stat han tillhör.

Frågan om juridiska personers växelhabilitet beröres icke i växellagen

eller de till grund för denna liggande konventionerna. Anledningen härtill

torde vara, att detta spörsmål ansetts falla utanför den egentliga växelrättens

område. När det gäller att avgöra, efter vilket lands lag en juridisk

persons växelhabilitet skall bedömas, synes man emellertid ha att analogivis

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

29

tillämpa vad som gäller i fråga om fysiska personer. Huvudregeln skulle

alltså vara, att den juridiska personens växelhabilitet skall bedömas efter

lagen i dess hemland. Härutinnan gör den nu föreslagna lagstiftningen icke

någon ändring. Särskilt med hänsyn till det i 1 § lagförslaget uppställda kravet

att ett utländskt företag — för att kunna få tillstånd att driva näring

här i riket — skall enligt sitt hemlands lag vara behörigen bildat och registrerat

såsom bolag eller ekonomisk förening, torde frågan om företagets växelhabilitet

icke innebära några större praktiska problem. I detta sammanhang

må framhållas, att bestämmelsen i 5 § lagförslaget medför behörighet för en

filials verkställande direktör att —- under förutsättning att det utländska

företaget har växelhabilitet — handla på företagets vägnar även i fråga om

växelförbindelser här i riket.

Motsvarighet till bestämmelserna i 79 § växellagen finnes i 58 § checklagen

den 13 maj 1932. Vad jag nyss anfört om förhållandet till främmande

lag beträffande behörighet att ingå växelförbindelse äger i tillämpliga delar

sin giltighet även såvitt angår behörigheten att ingå checkförbindelse.

Enligt 1 § valutaförordningen den 25 februari 1940 skall juridisk person

anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse

ej finnes, där huvudkontoret är beläget. En komplettering av denna bestämmelse

torde böra ske med en föreskrift om att utländskt företags filial här

i landet skall vara likställd med ett här i landet domicilierat företag. Härigenom

kommer transaktioner mellan filialen och dess medkontrahenter

här och i utlandet att likställas med transaktioner mellan ett svenskt företag

och dess förbindelser här och i utlandet. Transaktioner mellan det utländska

företaget och dess filial blir att likställa med förhållandet mellan

utländskt och inländskt företag. Därmed blir även fullt klart, att uppgiftsskyldighet

enligt 16 § valutaförordningen kommer att åligga filialen och

dess verkställande direktör.

Valutakontoret har----gjort vissa erinringar mot en sådan regel i

valutaförordningen som den av mig förordade. Med den utformning lagstiftningen

nu föreslås skola få torde dessa erinringar emellertid väsentligt

förlora i styrka. Ur valutasynpunkt torde i stort sett någon skillnad icke

komma att föreligga mellan det fall, då det utländska bolaget driver sin

verksamhet här i riket genom filial, och det fall, då verksamheten drives

genom ett svenskt dotterbolag.

Enligt lag den 4 juni 1954, nr 332, har valutalagen den 22 juni 1939 givits

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1955. Med hänsyn till att valutaförordningen

automatiskt upphör att gälla sistnämnda dag, om icke

valutalagens giltighetstid utsträckes ytterligare, torde någon ändring av valutaförordningen

icke böra ske i nu förevarande sammanhang. Det torde i

stället få ankomma på chefen för finansdepartementet att upptaga frågan

om ändring i valutaförordningen i samband med behandling av spörsmålet

om fortsatt giltighet av valutalagen.»

Beträffande filialens rättsställning i övrigt nämner departementschefen

följande särskilda förhållanden:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

»Enligt utredningsmannens förslag skall filialen i sin firma upptaga det

utländska bolagets namn med tydligt angivande av bolagets nationalitet och

med tillägg av ordet filial.

Advokatsamfundet har — under hänvisning till att det rättssubjekt som

driver näring är det utländska företaget — gjort gällande, att den ifrågavarande

bestämmelsen är olämplig och att det icke finns någon anledning,

varför företaget icke skulle uppträda under sitt verkliga namn.

Som tidigare framhållits är det givetvis riktigt, att en filial icke är något

självständigt rättssubjekt. Det synes emellertid av flera skäl starkt befogat,

att det i samband med utländskt företags verksamhet genom filial tydligt

framgår att man har att göra just med en filial för ett företag av viss främmande

nationalitet. I lagförslaget har därför intagits en bestämmelse, att

det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall bedrivas

under firma, som upptager företagets namn med tillägg av ordet filial och

med tydligt angivande av företagets nationalitet (8 §).

Enligt lagförslaget skall vidare registrering av filialen ske i ett centralt

filialregister vid patent- och registreringsverket.

Utredningsmannen har ej i sitt förslag upptagit någon bestämmelse motsvarande

den i aktiebolagslagen meddelade om hur rättshandlingar, som

ingåtts före registreringen, skall bedömas. Någon sådan bestämmelse synes

ej heller vara erforderlig.

Jag har inledningsvis framhållit betydelsen av att man genom en lagstiftning

av ifrågavarande slag kan i så stor utsträckning som möjligt minska

olägenheterna för svenska medkontrahenter av att deras ställning både i

princip och praktiskt sett blir sämre mot ett utländskt företag, som driver

verksamhet här i landet i filialform, än mot ett främmande företag som

valt dotterbolagsformen. I det följande skall några hithörande frågor beröras.

I den svenska aktiebolagslagen finnes bestämmelser om bildande av reservfond

(71 §) samt om skuldregleringsfond och utdelningsbegränsning i

vissa fall (72 §; jämför även 74 §). Dessa bestämmelser innebär visst skydd

för fordringsägare men även för anställda. Till förmån för de senare finnes

bestämmelser om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser i

lag den 18 juni 1937. För dispositionen av aktiebolags vinstmedel har tidigare

under vissa år gällt regler om insättande på spärrkonto (lag den

23 april 1948). Bestämmelser av nu berört slag gäller ej för det utländska

företaget, utan dess ställning i dessa hänseenden regleras av lagstiftningen

i företagets hemland. Även om man i vissa länder har liknande bestämmelser

som de svenska, måste man räkna med att de åtgärder, som där

företages till skydd för borgenärer och anställda, har mindre värde för sådana

personer i vårt land. Det skulle därför vara önskvärt att för filialen gällde

sådana bestämmelser, att här i landet på motsvarande sätt bildades fonder

och andra säkerheter, som direkt kunde tjäna svenska medborgares

intressen. Härmed skulle också rättvisa vederfaras de inhemska företagen,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

som måste underkasta sig de svenska reglerna. Det torde emellertid knappast

stå i god överensstämmelse med syftet med den förevarande lagstiftningen

att driva filialens självständiga ställning i förhållande till det

utländska företaget så långt. Enligt min mening bör i stället dessa frågor

beaktas i samband med tillståndsgivningen. Innehållet i det utländska

företagets hemlands lagstiftning med avseende på skydd för borgenärer och

anställda bör sålunda tillmätas betydelse vid avgörande av frågan, huruvida

tillstånd skall beviljas. Ett sådant fall kan också tänkas att ett utländskt

företag, som här i landet har ett dotterbolag, underkastat svenska

regler, begär tillstånd att i stället inrätta en filial. Innebörden av en sådan

förändring vore måhända, att de säkerheter för svenska borgenärer och

anställda, som blivit uppbyggda här i landet, skulle försvinna eller kunna

överföras till moderbolagets hemland. I ett sådant fall bör enligt min mening

tillstånd till inrättande av filial kunna vägras.»

Departementschefen fortsätter:

»I utredningsmannens förslag har ej upptagits bestämmelser om ställande

av säkerhet (i form av borgen eller realsäkerhet) för skatter eller för borgenärers

fordringar med anledning av förbindelser med filialen.

Vad beträffar frågan om säkerhet till skydd för borgenärer delar jag den

uppfattning, som kommit till uttryck i utredningsmannens förslag, att sådan

säkerhet ej bör krävas. Det torde knappast förekomma i utländsk rätt

att krav på säkerhet i dylikt hänseende uppställes. Jag återkommer emellertid

senare till detta spörsmål i samband med frågan i vilka fall avregistrering

av filial skall ske.

Annorlunda förhåller det sig med säkerhet för skatter. Enligt § 26 mom.

1 näringsfrihetsförordningen åligger det utländsk fysisk person, som ansöker

om tillstånd att här i riket driva näring, att ställa vederhäftig borgen

eller annan säkerhet för utskylder till staten och kommunen under tre

år. I princip föreligger ej anledning att härvidlag göra skillnad mellan fysiska

och juridiska personer. En fysisk person bör ej genom att bilda ett

bolag och i anslutning därtill anordna en filial komma i bättre ställning

i berörda hänseende än han förut intagit. I utlandet är kraven olika. I

England, Förenta staterna och Italien synes man ej uppställa krav på säkerhet

för skatter. I Belgien och Finland kräves personsäkerhet och i

Frankrike skall i regel någon bank garantera skattebetalning. I Schweiz

uppställes ej direkt krav på säkerhet, men enligt uppgift ger skattelagarna

möjlighet att säkerställa att skatterna blir betalda. Viss trygghet för skattebetalning

på kort sikt åstadkommer väl det i vårt land tillämpade källskattesystemet,

dock ej i sådan grad att säkerhet skulle vara onödig. Jag

föreslår därför att i förslaget införes en bestämmelse om skyldighet att ställa

säkerhet för utskylder till stat och kommun för tre år (6 § andra stycket

under 7). Det bör anmärkas att utländskt företag kan vara skattskyldigt till

mer än en kommun. Förnyelse av säkerheten skall ske före utgången av varje

treårsperiod på liknande sätt som föreskrives i § 28 näringsfrihetsförordningen

(12 §).

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Grossistförbundet har ifrågasatt bestämmelser som hindrar att filialens

egendom tages i anspråk såsom säkerhetsunderlag för företagets förbindelser

i hemlandet, t. ex. i samband med emission av obligations- och

förlagslån. Jag anser ej att sådana bestämmelser bör upptagas. Möjligen

skulle man, i likhet med vad fallet är i England, kunna införa föreskrift att

i filialregistret skall intagas uppgifter om skulder som belastar egendom här

i landet. De uppgifter som skall tillhandahållas ur företagets bokföring torde

emellertid få vara tillfyllest.»

Bestämmelser om avregistrering av filial meddelas i 13 §.

Departementschefen lämnar i denna del först en sammanfattning av utredningsmannens

förslag och anför därvid bl. a. följande:

»Filialen skall enligt hans (utredningsmannens) förslag avföras ur registret
1)

om företaget träder i likvidation eller försättes i konkurs eller om eljest

företagets eller filialens verksamhet upphör enligt vederbörande lands lagstiftning;
2)

om av annan anledning företagets eller filialens verksamhet skall

upphöra jämlikt beslut av företaget;

3) om filialen saknar verkställande direktör och denna brist ej avhjälpes

inom skälig tid, eller

4) om det varder styrkt, att svensk fordringsägare icke kan av företagets

tillgångar här i riket erhålla gottgörelse för fordran, som grundar sig på

filialens verksamhet.

----I promemoxdan anföres som motivering på denna punkt (punkt 4),

att det är ett allvarligt hot mot svenska inressen, om svenska borgenärer icke

kan få sina fordringar gottgjorda ur företagets härvarande tillgångar, att

företagets intresse att ha filial här i riket synes böra motsvaras av ett tillhandahållande

här av tillgångar motsvarande förpliktelsernas belopp och att

filialen därför bör kunna bringas till upphörande genom att den avföres ur

registret, därest en svensk fordringsägare kan styrka, att han ej ur företagets

härvarande tillgångar kunnat få betalt för fordran, härrörande från företagets

verksamhet i landet. I specialmotiveringen sägs att på vad sätt en

fordringsägare skall tillfyllestgörande styrka omöjligheten att ur företagets

härvarande tillgångar erhålla gottgörelse för fordran torde bli beroende av

omständigheterna i det särskilda fallet; regelmässigt kunde man räkna med

att fordringsägaren komme att styrka förhållandet med bevis om att utmätningsförsök

icke lett till resultat.»

Departementschefen anför för egen del:

»I första hand uppkommer här den frågan, huruvida det kan anses förenligt

med rimligt krav på rättssäkerhet från det utländska företagets sida

att avgörandet av en fråga av så fundamental betydelse för företagets verksamhet

här i landet skall ligga i registreringsmyndighetens hand. En förutsättning

härför torde då böra vara att åtgärden, d. v. s. avregistreringen,

kan knytas till ett klart faktum. Så är enligt utredningsmannens förslag

ingalunda förhållandet. Utredningsmannen säger att åtgärden torde bli beroende

av »omständigheterna i det särskilda fallet» och anför allenast som normalfall

att bevis företes att utmätningsförsök ej lett till resultat.

Man torde emellertid, som utredningsmannen framhållit, få se den före
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

33

slagna bestämmelsen ur den synpunkten att det utländska företaget i princip

bör vara skyldigt att här ha tillgångar, som svarar emot ingångna förpliktelser.

När man nu avstår från kravet på att sådana tillgångar eller

säkerheter här skall deponeras, kan det ej anses oskäligt att kräva fullgörande

av förpliktelser som ålagts på sådant sätt att utmätning kan ske.

På grund härav anser jag mig kunna tillstyrka att i lagen intages en bestämmelse

av innebörd att filialen skall avföras ur registret på begäran av

här bosatt fordringsägare som visar att han vid utmätningsförsök ej kunnat

få betalning ur företagets tillgångar här i landet (se 13 § första stycket

punkt 5). Detta är ett faktum, som utan vidare kan konstateras av registreringsmyndigheten.

Vad beträffar övriga fordringsägares intresse får

man antaga att i en situation sådan som den nyss nämnda utmätningsförsöket

och den därmed följande avregistreringen blir inledning till ett konkursförfarande

beträffande det utländska företagets tillgångar här i landet.

Med hänsyn till att ett sådant konkursförfarande kan komma till stånd torde

ett beslut om försättande i konkurs ofta kunna grundas på vad som blivit

utrett om filialens ekonomiska ställning, oavsett hur det förhåller sig med

dét utländska företagets ekonomi i övrigt.

Beträffande erforderligt skydd för filialens borgenärer må vidare erinras

om bestämmelserna angående kvarstad, skingringsförbud och reseförbud

i 8 kap. utsökningslagen och 15 kap. rättegångsbalken.

Vad beträffar övriga fall, då filialen skall avföras ur registret, biträder

jag i princip utredningsmannens förslag. Såsom ytterligare skäl för avregistrering

anser jag dock böra upptagas det fall att förnyelse av säkerhet

för skatter ej skett på sätt förut sagts (se 13 § första stycket punkt 4).

Utredningsmannens förslag om avregistrering av filial anser jag emellertid

böra även i vissa andra hänseenden kompletteras. Innebörden av förslaget

är att, om filial avföres ur registret, rätten att här i riket driva verksamhet

omedelbart upphör. Ett omedelbart upphörande av verksamheten

kan emellertid vara i praktiken omöjligt eller i vart fall till skada för borgenärerna.

En avveckling av verksamheten måste måhända genomföras under

viss tid. I sådant fall bör med avförandet ur registret kunna anstå, men

under avvecklingstiden bör då gälla, att till filialens firma skall fogas orden

»under avveckling» (se 13 § fjärde stycket). En dylik föreskrift förekommer

stundom i utländsk rätt.»

Det kan anmärkas, att även 13 § erhållit sin slutliga utformning efter

vissa påpekanden från lagrådets sida (se propositionen s. 116).

Vad angår bestämmelser om bokföring, redovisning och revision

(se 11 §) lämnar departementschefen också en redogörelse för utredningsmannens

förslag:

»---har utredningsmannen föreslagit följande regler, som avviker

från den eljest i förevarande hänseende gällande principen att företagets

hemlands lag skall vara normerande. Filialen skall ha egen bokföring och

bokföringsskyldigheten skall vara den i bokföringslagen den 31 maj 1929

föreskrivna. Enligt denna lag skall bokföringen utmynna i en årlig balans
3

Jiihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 29

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

räkning. I motsats till vad som gäller enligt bokföringslagen skall emellertid

balansräkningen enligt förslaget göras offentlig genom att insändas till registreringsmyndigheten.

I den mån företagets redovisningshandlingar enligt

hemlandets lag är offentliga bör också avskrifter av dem på enahanda sätt

göras tillgängliga för allmänheten i Sverige. Någon föreskrift om särskild

granskning genom revisor av filialens förvaltning och räkenskaper har ej

upptagits; utredningsmannen menar att en svensk revisor svårligen har möjligheter

att tränga djupare in i filialens mellanhavanden med moderföretaget.

Till skydd och upplysning för svenska medkontrahenter upptages en

fortskridande uppgiftsplikt rörande aktiekapitalets storlek in. in.»

Departementschefen berör i detta sammanhang vidare remissinstansernas

inställning:

»Som framgår----hävdas från åtskilliga remissinstansers sida att

de utländska företagen enligt förslaget får en gynnsammare ställning än

de svenska i berörda hänseenden. Det göres gällande, att aktiebolagslagens

regler i tillämpliga delar bör gälla för filialens bokföring, att revision bör

ske genom auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman, att i ansökan

om tillstånd bör lämnas uppgift om det kapital, som är avsett att

investeras i filialen, samt att företagets redovisningshandlingar i hemlandet

bör göras offentliga här i landet även där de enligt hemlandets lag ej är att

betrakta såsom sådana. Det framhålles att en balansräkning för en del av

ett företag —filialen — kan vara helt vilseledande.»

Departementschefen framhåller för egen del:

»Bestämmelser om bokföring och årsredovisning finnes, förutom i bokföringslagen,

i aktiebolagslagen 98—104 §§. Redovisningen skall enligt denna

lag innefatta balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse.

Utförliga bestämmelser meddelas om vad som skall iakttagas vid

bokföringen och redovisningen (100—104 §§). I 105—113 §§ stadgas om revision.

Motsvarande bestämmelser om bokföring, årsredovisning och revision

finnes i lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar.

Den kritik som i förevarande hänseende riktats mot utredningsmannens

förslag finner jag befogad. I princip bör ett utländskt företag, som här inrättar

filial, beträffande bokföring och redovisning underkasta sig de bestämmelser

som gäller för inhemska företag. Även ur skattesynpunkt är det

önskvärt att dessa krav uppfylles. Det må observeras att det väl är tänkbart

att ett utländskt företags filialverksamhet här i landet kan bli mycket

omfattande. Jag har därför i lagförslaget upptagit en bestämmelse att filialen

skall ha egen bokföring, helt skild från moderföretagets, samt att vad

för svenskt bolag eller ekonomisk förening är stadgat angående bokföring

och redovisning skall i tillämpliga delar gälla beträffande filialen. Vidare

föreslås att granskning av räkenskaperna årligen skall företagas av svensk

auktoriserad revisor, som utses av företaget. Filialens redovisningshandlingar

och revisionsberättelse skall offentliggöras genom ingivande till registreringsmyndigheten

(11 §).

Med de skärpta bestämmelser som jag sålunda upptagit anser jag mig

kunna godtaga att det utländska företagets redovisningshandlingar behöver

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955 35

insändas till registreringsmyndigheten allenast i den mån de är offentliga

i hemlandet.»

Vad härefter rör skattefrågan anför departementschefen följande:
»Enligt

53 § 1 mom. g) kommunalskattelagen och 6 § 1 mom. c) förordningen

om statlig inkomstskatt är utländskt bolag skattskyldigt här i riket

bl. a. för inkomst av här belägen fastighet och inkomst av rörelse, som här

bedrivits. Med utländskt bolag likställes i dessa hänseenden bl. a. utländsk

förening (se 67 § kommunalskattelagen och 16 § 2 mom. förordningen om

statlig inkomstskatt). Dessa bestämmelser om skattskyldighet här i riket

modifieras emellertid delvis genom innehållet i sådana avtal för undvikande

av dubbelbeskattning av inkomst, som Sverige ingått med vissa andra stater.

En allmän regel i nämnda avtal brukar vara, att skatt för inkomst av

rörelse skall erläggas endast i stat, inom vars område företaget i fråga har

fast driftställe. Då en sådan filial, som utländsk juridisk person enligt den

föreslagna lagstiftningen skall kunna få inrättad här i riket, torde vara att

hänföra till fast driftställe i avtalens mening, synes den i avtalen gjorda

begränsningen av beskattningsrätten icke medföra några komplikationer.

Vid den skattemässiga beräkningen av inkomsten av den rörelse, som

bedrivits här i landet, blir de för beräkning av rörelseinkomst i allmänhet

gällande reglerna i skattelagarna tillämpliga. Därvid har taxeringsmyndigheterna

att utgå från filialens bokföring, men understundom kan denna

icke utan vidare läggas till grund för inkomstberäkningen. Sådana transaktioner

mellan filialen och huvudkontoret kan nämligen ha förekommit,

som gör att bokföringen icke utvisar den verkliga skattemässiga inkomsten

här i riket. Det kan erinras om att i 43 § kommunalskattelagen intagits särskilda

bestämmelser om inkomstberäkningen för sådana fall då vinstöverflyttning

skett genom att varor inköpts till lägre pris eller försålts till högre

pris än de i allmänhet gällande eller genom att andra liknande åtgärder vidtagits.

En förutsättning för tillämpning av detta stadgande är att fråga är

om transaktioner mellan en i Sverige skattskyldig näringsidkare och en här

i riket för inkomsten i fråga icke skattskyldig person, med vilken förstnämnde

näringsidkare står i viss intressegemenskap. Vidare begränsas stadgandets

tillämpning till sådana fall, då näringsidkarens inkomst genom förfarandet

blivit avsevärt lägre än den eljest skolat bli.

Som nämnda stadgande är utformat blir det icke tillämpligt på transaktioner

mellan ett utländskt företag och dess filial här i riket; i detta fall

är nämligen icke fråga om två självständiga företag. Om genom onormal

prissättning eller på liknande sätt den vinst, som bort framkomma hos filialen,

i stället redovisas hos företaget, torde — oavsett att uttryckliga bestämmelser

härom saknas — möjlighet likväl föreligga för taxeringsmyndigheterna

att med stöd av de allmänna grunderna för den skattemässiga inkomstberäkningen

åsätta företaget en materiellt riktig taxering. För nu avsett

fall torde taxeringsmyndigheterna inte heller vara bundna av det i 43 §

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

koinmunalskattelagen upptagna kravet på att den riktiga inkomstredovisningen

avsevärt avviker från den av företaget faktiskt verkställda.

Emellertid måste det konstateras att det i praktiken är förenat med betydande

svårigheter att verkställa en korrigerande inkomstberäkning. Understundom

skulle detta icke vara möjligt med mindre de svenska taxeringsmyndigheterna

fick tillgång till huvudkontorets räkenskaper och närmare

kännedom om innebörden av vissa vidtagna bokföringsåtgärder.

Nämnda svårigheter blir särskilt framträdande såvitt gäller företag hemmahörande

i länder, med vilka Sverige icke träffat avtal för undvikande av

dubbelbeskattning. I sådana avtal har -— som tidigare antytts — i regel särskilda

bestämmelser meddelats av innebörd, att den inkomst som är att hänföra

till ett fast driftställe i något av de avtalsslutande länderna endast skall

beskattas i det land, där driftstället är beläget. Om ett företag haft fast

driftställe i båda de avtalsslutande länderna, skall sålunda en uppdelning

av företagets rörelseinkomst ske. I några avtal har tämligen detaljerade regler

meddelats för denna uppdelning, medan i andra endast principen om

uppdelning kommit till uttryck. Man har emellertid tillika föreskrivit att

särskild överenskommelse kan träffas för att på skäligt sätt åstadkomma

en uppdelning av inkomst av rörelse i ett dylikt fall. Det är med hänsyn härtill

i regel möjligt att — eventuellt med bistånd av myndigheterna i företagets

hemland —■ i nu avsedda fall åsätta den riktiga taxeringen. Ett företag

som är hemmahörande i land, med vilket Sverige ingått dubbelbeskattningsavtal,

torde också ha mindre intresse av att genom bokföringstransaktioner

överföra en del av filialens vinst till hemlandet än företag i andra

länder, vilka företag i regel måste räkna med att inkomsten blir beskattad

såväl i Sverige som i hemlandet.

Med hänsyn till det anförda bör vid tillståndsprövning enligt nu ifrågavarande

lag hänsyn tagas till den omständigheten huruvida Sverige ingått

dubbelbeskattningsavtal med det land, till vilket det utländska företaget hör.

Skulle dubbelbeskattningsavtal ej ha slutits och svårigheter i nu berörda

hänseenden föreligga eller vara att förvänta, bör detta kunna utgöra anledning

att avslå en ansökan om tillstånd att här inrätta filial.»

I fråga om lagförslagets straffbestämmelser må till en början

framhållas, att det till lagrådet remitterade förslaget icke upptog någon

straffpåföljd för det fall att utländsk juridisk person här i riket idkar näring

utan tillstånd.

Lagrådet anmärkte med anledning härav:

»Att någon straffsanktion ej meddelats för detta fall torde sammanhänga

med att enligt gällande rätt förfarandet icke är straffbelagt. Näringsfrihetsförordningens

bestämmelser om ansvar för obehörigt idkande av näring anses

nämligen rikta sig allenast mot fysisk person, svensk eller utlänning, som

bedriver verksamheten för egen räkning eller som kommissionär för näringsidkaren.

Emellertid kan den nuvarande ordningen, även om praktiska olägenheter

av betydelse icke yppats, näppeligen anses rationell. Om utländskt rätts
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

subjekt obehörigen driver näringsverksamhet här i landet, kan det tydligen

finnas lika stor anledning att inskrida med straff när rättssubjektet är

ett bolag eller en förening som när det är en fysisk person, låt vara att i

förra fallet straffhotet ej kan riktas mot bolaget eller föreningen utan måste

avse den eller de fysiska personer i ansvarig ställning genom vilkas förfaranden

verksamheten försiggått.

Efter förevarande lagförslags upphöjande till lag skulle det oegentliga i

att straffsanktion saknas otvivelaktigt komma att framträda starkare än

för närvarande. Först genom denna lag blir det otvetydigt att utländsk juridisk

person ej äger rätt att idka näring här i landet utan särskilt tillstånd.

Vidare skulle det efter lagens ikraftträdande kunna inträffa att utländskt

företag som fått avslag på ansökan om sådant tillstånd det oaktat igångsätter

verksamheten. Om straff ej skulle kunna ådömas den därför ansvarige,

måste detta vid jämförelse med näringsfrihetsförordningens ansvarsbestämmelser

framstå som anmärkningsvärt. Egendomligt skulle det också

te sig, om den som omhänderhade ledningen av utländskt bolags eller utländsk

förenings utam tillstånd drivna rörelse ej skulle utsätta sig för någon

straffpåföljd medan däremot, ifall tillstånd erhållits, underlåtenhet att anmäla

filialen för registrering skulle ådraga honom ansvar.

På grund av det anförda hemställes att i förslaget upptages ett stadgande

om ansvar för det fall att utländsk juridisk person här i riket idkar

näring utan att äga rätt därtill. Emellertid kan det knappast tänkas att

andra utländska juridiska personer än bolag och ekonomiska föreningar

finna anledning att här driva näringsverksamhet. Med hänsyn härtill och

då det ur lagteknisk synpunkt framstår som en fördel, om straffbestämmelsen

avser samma slag av juridiska personer som lagens bestämmelser

i övrigt, torde den böra inskränkas till att gälla bolags och ekonomisk

förenings verksamhet. Bestämmelsen bör rikta sig mot den som driver verksamheten

för bolagets eller föreningens räkning, och straffet torde böra

bestämmas till dagsböter, varigenom påföljden blir densamma som enligt

näringsfrihetsförordningen drabbar utlänning, vilken obehörigen här i riket

idkar näring för egen räkning. Stadgandet synes böra utgöra en särskild

paragraf och placeras närmast före de i förslaget upptagna straffbestämmelserna.

»

De skäl lagrådet sålunda åberopat har departementschefen funnit övertygande,

och det genom propositionen framlagda lagförslaget är på förevarande

punkt utformat i enlighet med lagrådets hemställan (se 18 §).

Beträffande den i 19 § första stycket intagna bestämmelsen anför departementschefen,

att han i enlighet med vad flera remissinstanser förordat

upptagit ett stadgande om straff, dagsböter, för verkställande direktör om

han underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet som åligger honom.

I fråga om bestämmelsen i 19 § andra stycket framhåller departementschefen:
»För

det fall att verkställande direktören försummar att till registrerings
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

myndigheten insända det utländska företagets och filialens redovisningshandlingar

och revisionsberättelse föreslås att verkställande direktören skall

kunna åläggas vid vite att fullgöra sådan skyldighet. Därmed erhålles även

indirekt ett tvångsmedel beträffande skyldigheten att underkasta filialens

räkenskaper granskning av svensk auktoriserad revisor.»

Vad angår straffbestämmelserna i 20 § anför departementschefen — mot

bakgrunden av att utredningsmannens förslag upptog straffpåföljd endast

för ett fall, nämligen för den som uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift i anmälan till registreringsmyndigheten eller

i handling som fogas därvid, samt att straffet därvid angavs till dagsböter

— följande:

»Av aktiebolagslagens mycket differentierade straffbestämmelser i 213 §

och följande framgår, att man enligt denna lag skall döma till dagsböter

eller fängelse, om någon uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar

oriktig eller vilseledande uppgift. En sådan olikhet synes ej motiverad och

förslaget har därför bringats i närmare överensstämmelse med aktiebolagslagen

genom att fängelse upptagits i straffskalan och ansvaret begränsats

till fall då uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger---. Detta kan få

betydelse icke endast för straffmätningen utan även för frågan om medverkansansvar.

Enligt 21 kap. 4 § i straffrättskommitténs förslag till brottsbalk

skall straff för medverkan som regel icke kunna ådömas, om gärningen

ej är belagd med svårare straff än böter. Denna bestämmelse skall enligt

brottsbalksförslagt vara tillämplig även inom specialstraffrätten.

Det må påpekas, att i bestämmelsen om straff för oriktiga uppgifter i

handling som ingives till registreringsmyndigheten innefattas även sådana

uppgifter i balansräkning, vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse.

»

Vidare må anmärkas, att föreskriften om revision av filialens räkenskaper

medfört att i 20 §, efter mönster från aktiebolagslagen, upptagits vissa

straffbestämmelser riktade mot revisorn.

I fråga om lagförslagets systematik anmärker departementschefen

slutligen:

»Vad beträffar systematiken har bestämmelserna ej ansetts böra upptagas

i näringsfrihetsförordningen, eftersom de spänner över så vidsträckta

områden att de bryter ramen för näringslagstiftningen. I Danmark och

Norge har motsvarande stadganden upptagits i aktiebolagslagarna. Det har

emellertid ej ansetts lämpligt att inarbeta stadgandena i den svenska aktiebolagslagen,

detta särskilt med hänsyn till att rätten icke begränsats att

avse endast aktiebolag. Därest ny lagstiftning kommer till stånd rörande

utländsk fysisk persons rätt att här driva näring, kan möjligen övervägas

att i en gemensam lag upptaga regler för såväl fysisk som juridisk person.

I nuvarande läge har det emellertid ansetts lämpligast att upptaga bestämmelserna

om utländsk juridisk person i en särskild lag.»

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

39

Specialmotivering

Av den i propositionen åberopade specialmotiveringen må här återges

följande.

1) Lagen om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här

i riket.

1 §•

Departementschefen:

»Den terminologien användes i lagförslaget att man skiljer mellan det

utländska företaget’ eller ''företaget’, d. v. s. det bolag eller den förening

som har tillstånd att här driva näring, samt ''filialen’, d. v. s. den del av

företaget, vars verksamhet är förlagd bär i riket.

Anledningen till att såsom villkor för tillstånd upptagits, att det utländska

företaget skall driva verksamhet i hemlandet, är att man därigenom förhindrar

att företaget här i landet idkar näring, ehuru det i hemlandet endast

existerar på papperet eller m. a. o. bildats enbart för verksamhet här

i riket. Ett sådant tillvägagångssätt skulle stå i strid med vad som avses

med ifrågavarande lagstiftning och bör även av hänsyn till svenska intressen

förhindras. Något uttryckligt stadgande om att, såsom hovrätten för

Västra Sverige ifrågasatt, verksamheten här i riket skall vara densamma som

eller ingå i den verksamhet som företaget bedriver i hemlandet har ej upptagits.

Att så bör vara fallet får anses ligga i filialbegreppet och torde få

beaktas i samband med tillståndsgivningen.

Utredningsmannen, som i sitt förslag begränsade lagen till att omfatta

endast aktiebolag, avsåg därmed endast vad som motsvarades av svenska

allmänna aktiebolag. Lagen skulle icke äga tillämpning på utländska bolag,

för vilkas svenska motsvarigheter gällde speciallagstiftning, exempelvis utländska

försäkringsbolag. I anslutning till ikraftträdandebestämmelsen ansågs

böra upptagas en erinran om att den gällande särskilda lagstiftningen

om utländska försäkringsanstalter icke skulle röna inverkan av den nu

ifrågasatta lagen. Det nu framlagda förslaget har, såvitt angår aktiebolag,

samma innebörd som utredningsmannen avsett, men en sådan erinran som

nyss sagts torde, såsom Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige påpekat,

icke vara erforderlig.

I detta sammanhang må framhållas, att den föreslagna lagstiftningen över

huvud taget icke är avsedd att ändra gällande rätt i fråga om de möjligheter

för utländska juridiska personer att utöva verksamhet här i riket, som redan

nu finns.

Det tillstånd som avses i 1 § bör i regel gälla tills vidare och sålunda

utan någon tidsbestämning. Det torde ligga i koncessionens natur att den

kan i administrativ ordning återkallas utan att särskild bestämmelse därom

meddelats. Att detta icke utan goda skäl bör ske är emellertid uppenbart.

I lagtexten har upptagits att Kungl. Maj :t äger förbinda tillståndet med

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

särskilda villkor och föreskrifter. Vid tillståndsprövningen kan exempelvis

fråga uppkomma, som gör det tveksamt, huruvida ej risk i visst hänseende

för verksamhetens gestaltning eller eljest motiverar att ansökningen avslås.

Om sökanden i sådant fall gör viss utfästelse, bör denna kunna få formen av

ett villkor, som upptages i tillståndet, överträdelse av sådant villkor bör

kunna utgöra grund för att tillståndet återkallas.»

Det förtjänar anmärkas, att lagrådet beträffande 1 § påpekat följande:

»Departementschefen har framhållit, att tillstånd för utländskt företag

att här i riket idka näring genom filial i regel bör gälla tills vidare och sålunda

utan någon tidsbestämning. Vidare har departementschefen uttalat,

att det torde ligga i koncessionens natur att den kan i administrativ ordning

återkallas utan att särskild bestämmelse därom meddelats. Härmed

torde ha avsetts att ge uttryck för den uppfattningen, att tillstånd varom nu

är fråga även utan stöd i uttrycklig lagbestämmelse kan återkallas oavsett

om tillståndet beviljats tills vidare eller för bestämd tid. Det synes icke

finnas anledning till erinran mot denna uppfattning. Icke minst med hänsyn

till att koncessionen gäller utländskt rättssubjekt synes det likväl i

klarhetens intresse önskvärt att rätten att återkalla densamma kommer till

tydligt uttryck i lagen.»

Det av lagrådet sålunda uttalade önskemålet har iakttagits i det genom

propositionen framlagda lagförslaget.

6 §.

Departementschefen:

»I denna paragraf upptages bestämmelser om vad ansökan om tillstånd

skall innehålla och vilka handlingar som skall fogas vid densamma.

Ansökningen skall bland annat innehålla uppgifter om vad det utländska

företagets och filialens verksamhet innebär. Såsom förut nämnts skall viss

anknytning föreligga mellan företagets och filialens verksamhetsområden.

Filial kan upprättas för bedrivande av allenast en gren av företagets i hemlandet

måhända mera omfattande verksamhetsområde. Det synes vara av

det intresse att redan vid tillståndsprövningen äga kännedom om vilken

person som skall företräda filialen, att uppgift därom bör lämnas redan

vid ansökningen. Kännedom om aktiekapitalet, då fråga är om ett aktiebolag,

är givetvis av grundläggande betydelse för bedömandet av bolagets ekonomi.

Beträffande annan juridisk person än aktiebolag får detta bedömande

ske på grund av de redovisningshandlingar som enligt 6 § andra stycket

punkt 3) skall fogas vid ansökningen. Även beträffande aktiebolag skall

givetvis sådana handlingar företes.»

8 §•

Patent- och registreringsverket förordar i sitt remissyttrande en bestämmelse

av innehåll att hinder skall föreligga mot inregistrering av en filial
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

41

firma, som företer förväxlingsbar likhet med en bestående aktiebolagsfirma

eller en i filialregistret tidigare införd firma. Om en sådan bestämmelse upptoges,

borde även övervägas en ändring av 6 § aktiebolagslagen av innebörd

att aktiebolagsfirma, som företedde förväxlingsbar likhet med en i filialregistret

införd firma, ej finge godkännas.

Departementschefen:

»Utöver vad som i den allmänna motiveringen anförts om firma må här

anmärkas följande. Jag har vid utformningen av förevarande paragraf

beaktat patent- och registreringsverkets påpekanden och föreslår därjämte,

att 6 § aktiebolagslagen ändras på sätt ämbetsverket ifrågasatt. Däremot

finner jag icke skäl att i förevarande hänseende ändra motsvarande bestämmelser

i andra lagar, exempelvis 7 § lagen om ekonomiska föreningar och

10 § lagen den 13 juli 1887 ang. handelsregister, firma och prokura, eftersom

detta skulle innebära ett avsteg från den hittills tillämpade grundsatsen

att vid registrering av firma hänsyn ej tages till om liknande firma

tidigare intagits i register, fört av annan myndighet. De konflikter som här

kan uppstå — och som knappast kan antagas bli talrika — hänvisas alltså

helt till behandling i efterhand vid domstol. Jag vill i detta sammanhang

hänvisa till de ändringar i 200 § aktiebolagslagen och 102 § lagen om ekonomiska

föreningar, som jag föreslår i det följande (jämför specialmotiveringen

till 17 §).

Med hänsyn till betydelsen av att filialen blir företrädd av en person,

utrustad med de särskilda befogenheter och bunden av de föreskrifter som

föreslagits rörande verkställande direktören, har upptagits en bestämmelse

att filialens firma icke må tecknas utan medverkan av denne (eller vice

verkställande direktören). Gentemot sagda bestämmelse har advokatsamfundet

anmärkt, att den kan leda till rättsförlust för någon som ingår avtal

utan medverkan av verkställande direktören, samt att dennes uppgift bör

vara att ansvara för att verksamheten i Sverige bedrives i enlighet med de

bestämmelser som i olika hänseenden är givna. Av skäl som nyss anförts

har bestämmelsen bibehållits; advokatsamfundets anmärkning kan i större

eller mindre grad anföras mot formbestämmelser över huvud och den påpekade

risken synes ej här särskilt framträdande. Det kan väl ej förnekas

att en del praktiska olägenheter för filialens verksamhet kan uppstå som

följd av ett så pass snävt stadgande, men de blir mindre framträdande genom

att enligt det nu framlagda förslaget vid sidan av verkställande direktören

kan finnas en vice verkställande direktör.»

11 §.

Departementschefen:

»Såsom tidigare anförts i den allmänna motiveringen bör filialens bokföring

och redovisning i största möjliga utsträckning vara underkastade

de regler som gäller för svenska företag. Sålunda bör icke endast bokföringslagen

utan även bestämmelserna i förevarande hänseende i aktiebolags
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

lagen och lagen om ekonomiska föreningar vara tillämpliga. I den mån det

visar sig erforderligt att meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen

av det i förslaget intagna stadgandet härom, torde sådana föreskrifter

böra meddelas av Kungl. Maj :t.»

I detta sammanhang bör hänvisas till 22 §.

13 §.

Departementschefen:

»I likhet med flera remissinstanser anser jag, att registreringsmyndigheten

i vissa fall bör kunna ex officio avregistrera filialen, när tillförlitliga

upplysningar föreligger om att förutsättning för avregistrering är för handen.

Bestämmelser härom upptages i tredje stycket. I sådana fall torde i

regel registreringsmyndigheten före vidtagande av åtgärden böra bereda filialens

verkställande direktör eller det utländska företaget tillfälle att yttra

sig.

Verkan av att filialen avföres ur registret är att rätten för det utländska

företaget att här driva näring upphör (se 14 §). I vissa fall måste emellertid,

såsom jämväl framhållits i den allmänna motiveringen, avveckling av

verksamheten företagas under någon tid. För sådant fall torde avförandet

ur registret böra anstå men anteckning ske av innebörd att verksamheten

är under avveckling. Det bör i sådant fall åligga företrädare för filialverksamheten

att till firman foga orden »under avveckling». Bestämmelser i nu

berörda hänseenden har upptagits såsom fjärde stycke i paragrafen. Närmare

regler om avvecklingen torde ej vara erforderliga.

Utredningsmannen framhåller att med förslagets avfattning filialen kan

upphöra med sin verksamhet utan att säkerhet finnes för fullgörande av

kvarstående förbindelser. I lagen om rätt för utländsk försäkringsanstalt

att driva försäkringsrörelse här i riket har stadgats skyldighet att för sådant

ändamål i riksbanken nedsätta värdehandlingar till visst belopp, olika för

olika försäkringsgrenar. Härvidlag har vid bestämmandet av beloppens storlek

viss vägledning kunnat erhållas av de särskilda försäkringsgrenarnas

beskaffenhet. När det gäller motsvarigheten till de svenska allmänna aktiebolagen

(eller övriga ifrågavarande företag) torde däremot, såsom utredningsmannen

funnit, några på förhand givna kriterier, ägnade att tjäna till

ledning för bestämmande av storleken av en dylik säkerhet, ej stå till buds.

Förslaget innehåller därför ej några bestämmelser i nu berörda hänseende.»

14 §.

Här må hänvisas till lagrådets uttalande beträffande denna paragraf

(propositionen s. 116).

15 §.

Departementschefen:

»Registreringen av utländska företags filialer torde böra ske centralt. Utredningsmannen

föreslog patent- och registreringsverket såsom registre
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

43

ringsmyndighet med hänsyn till att rätten enligt hans förslag skulle vara

begränsad till att avse företag som vore att jämställa med svenska allmänna

aktiebolag. Ehuru möjlighet enligt det nu upprättade förslaget öppnats att

meddela tillstånd även för vissa andra slag av juridiska personer, synes likväl

det föreslagna registret böra föras av patent- och registreringsverket.

Närmare föreskrifter om registret torde få meddelas av Kungl. Maj :t i administrativ

ordning. I sådan ordning bör jämväl meddelas bestämmelser i vissa

andra hänseenden (jämför 21 §).

Kooperativa förbundet förordar att för undvikande av missförstånd registret

benämnes »Utländska företags filialregister» eller liknande. Eftersom

någon förväxling ej torde kunna uppstå med annat register har den

kortare benämningen filialregister bibehållits.»

17 §.

Departementschefen:

»I 200 § aktiebolagslagen stadgas, att om aktiebolags firma företer likhet

med en i handelsregister, föreningsregister eller aktiebolagsregistret tidigare

införd firma och innehavaren av sistnämnda firma därigenom lider förfång,

denne äger hos domstol föra talan om förbud för aktiebolaget att efter viss

tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd. Rätt till sådan talan

mot aktiebolag äger ock annat aktiebolag vars firma senare registrerats, där

tidigare godkännande av firman då var gällande enligt 6 § aktiebolagslagen.

Menar någon eljest, att en i aktiebolagsregistret verkställd inskrivning länder

honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd

föras vid domstol. Motsvarande bestämmelser finnes i 102 § lagen om

ekonomiska föreningar. Där angives emellertid som taleberättigad även innehavare

av en i försäkringsregistret, sjukkasseregister, understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret tidigare införd firma. Patent-

och registreringsverket har anmärkt, att ett stadgande motsvarande

200 § aktiebolagslagen bör införas även i förevarande lag. Detta påpekande

finner jag förtjäna avseende. Jag anser det vidare lämpligt, att i detta sammanhang

200 § aktiebolagslagen och 102 § lagen om ekonomiska föreningar

ändras så att, i fråga om talerätten, registrering i filialregistret jämställes

med registrering i aktiebolagsregistret. Visserligen kan det här erinras, att

de i nämnda lagrum och motsvarande bestämmelser i andra lagar intagna

uppräkningarna av taleberättigade (jämför exempelvis 6 § lagen den 13

juli 1887 ang. handelsregister, firma och prokura, 312 § lagen den 17 juni

1948 om försäkringsrörelse och 74 § lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar)

endast torde vara att betrakta som exempel, vilka blivit uttryckligen

nämnda eftersom en förväxling i dessa fall synts mera sannolik, och

att en lagändring därför icke framstår som oundgängligen erforderlig. När

det gäller aktiebolag och ekonomiska föreningar torde emellertid frågan

om förväxling med filialfirma ha större praktisk betydelse än i andra fall.

Det synes vidare lämpligt att 17 § i förevarande lag och 200 § aktiebolagslagen

överensstämmer såvitt nu är i fråga. Beträffande 102 § lagen om

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

ekonomiska föreningar kan framhållas, att den där intagna uppräkningen

är särskilt fullständig och att detta bör utgöra ett starkt skäl för att uppräkningen

kompletteras på sätt nyss nämnts.»

20 §.

Departementschefen:

»Utredningsmannen har i anslutning till en motsvarande bestämmelse i

sitt förslag framhållit, att ett nytt stadgande föreslagits i näringsfrihetsförordningen,

beträffande utländskt företags filialverksamhet (§ 32; se härom

i det följande), samt att en hänvisning till nämnda förordning borde upptagas

i förevarande lag. Ehuru Svea hovrätt och hovrätten för Västra Sverige

funnit en sådan hänvisning obehövlig, har anknytningen till näringsfrihetsförordningen

likväl ansetts böra komma till uttryck på sätt här föreslagits.

»

2) Förordningen om tillägg till förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet.

Departementschefen:

»Beträffande det stadgande, vilket utredningsmannen föreslagit skola införas

såsom § 32 i näringsfrihetsförordningen, anföres i promemorian, att

därest sådana förutsättningar föreligger, att ett utländskt företag här må

driva verksamhet från filial, betingelserna ock synes vara sådana att — efter

vunnen registrering av filialen — enahanda näringsfrihet som i allmänhet

föreligger efter vad i § 1 nämnda förordning är stadgat ock må tillkomma

det utländska företaget såvitt avser filialen. Tydligt är visserligen — heter

det vidare i promemorian — att härigenom en viss oklarhet kommer att föreligga

i avseende å den näringsrättsliga ställning som tillkommer å ena sidan

svenska juridiska personer och å andra sidan utländska juridiska personer.

Olägenheterna av denna oklarhet, vilka för övrigt med hänsyn till

den pågående allmänna revisionen av näringslagstiftningen torde bli av relativt

kort varaktighet, synes mig emellertid ej vara av större praktisk betydelse.

»

Utskottet

Det nu framlagda förslaget till lagstiftning om rätt för utländska bolag

och föreningar att idka näring här i riket innebär, som tidigare erinrats, en

principiell nyhet för vårt lands vidkommande, och det är otvivelaktigt förknippat

med flera svårlösta problem. Hittills gällande ordning -— enligt vilken

utländska juridiska personer, som önskar etablera sig i Sverige, regelmässigt

är hänvisade att bilda särskilda svenska dotterbolag — äger från

intern svensk synpunkt uppenbara fördelar. Dotterbolagen blir svenska

rättssubjekt, som i allt är underkastade vårt lands lagar, bl. a. aktiebolagslagen

med dess garantier för stabilitet, insyn och kontroll. Detta medför

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

45

självfallet ett visst mått av trygghet icke blott för svenska borgenärer utan

även för svenska anställda. Den nya form för utländska företags verksamhet

som enligt förslaget skulle bli möjlig att anlita — formen att inrätta

avdelningskontor med självständig förvaltning, s. k. filialer — innebär väsentligt

större risker för svenska intressen. Såsom departementschefen framhållit

har detta främst sin grund i det förhållandet att filialen utgör en

integrerande del av det utländska företaget och icke har någon förmögenhetsmassa,

avskild från företagets tillgångar i främmande land. Vidare är

att märka, att filialen principiellt lyder under lagen i företagets hemland,

såvitt icke svensk lagstiftning ingriper modifierande.

Mot bakgrunden av vad nu sagts är det enligt utskottets mening uppenbart,

att man icke utan starka skäl bör rubba den hitillsvarande ordningen.

De skäl som här kommer i fråga hänför sig väsentligen till internationella

förhållanden. Så gott som överallt utomlands är rättsordningen sådan att

det finns möjlighet för svenska bolag och föreningar att där inrätta filialer.

Ur utländsk synvinkel betraktat kan det framstå som egendomligt att här

i landet icke föreligger motsvarande möjlighet för utländska juridiska personer.

Departementschefen har åberopat, att det knappast är tillfredsställande

att vårt land i förevarande hänseende intar en särställning och att

en lagstiftning sådan som den nu föreslagna ligger i linje med de allmänna

strävandena för ett friare internationellt utbyte på det ekonomiska området.

Dessa skäl är givetvis i och för sig beaktansvärda. Verkligt avgörande betydelse

vill utskottet dock främst tillmäta det av departementschefen ytterligare

anförda skälet, nämligen att man från utländskt håll i samband med

förhandlingar om dubbelbeskattningsavtal framställt krav om reciprocitet.

Dubbelbeskattningsavtalen spelar som departementschefen antytt en stor

roll för det svenska näringslivets förutsättningar att göra sig gällande utomlands,

och det framstår som mycket angeläget att undanröja de hinder som

kan möta vid förhandlingar om sådana avtal.

Utskottet vill i detta sammanhang betona, att det genom propositionen

framlagda förslaget endast öppnar en möjlighet för utländska företag att vid

näringsverksamhet bär i riket anlita filialformen och att denna möjlighet

kringgärdats med starka garantier mot missbruk. Vidare vill utskottet understryka

departementschefens uttalande att någon önskan ej föreligger att

i stort leda utvecklingen in på nya banor, d. v. s. mot att dotterbolagsformen

frångås.

Den starkaste garantien mot missbruk är alt finna däri alt ett utländskt

företags rätt att idka näring genom filial göres beroende av Kungl. Maj:ts

tillstånd. Den prövning som här lägges i Kungl. Maj:ts hand kan otvivelaktigt

komma att avse åtskilliga svårbedömda faktorer. Departementschefen

har i propositionen riktat uppmärksamheten på eu rad omständigheter som

bör beaktas, t. ex. frågan om reciprocitet, frågan huruvida lagstiftningen i

det utländska företagets hemland innehåller bestämmelser rörande fondbildning

eller andra liknande föreskrifter till skydd för tredje man, frågan

huruvida hänsyn bör tagas till att dubbelbeskattningsavtal icke föreligger,

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

etc. Utskottet fäster stor vikt vid departementschefens uttalande att tillståndsgivningen

bör taga sikte icke endast på mera formella synpunkter

utan även på det inhemska näringspolitiska intresset och önskemålet att utvecklingen

i stort ej leder till ett övergivande av dotterbolagsformen. Vad

särskilt angår hänsynstagandet till vårt lands näringspolitiska intresse vill

utskottet framhålla, att prövningen i denna del bör omfatta både ekonomiska

och sociala faktorer. Icke minst betydelsefullt bör vara att beakta synpunkter

rörande svenska arbetstagares möjligheter till sysselsättning och

till trygghet i anställningen.

På de skäl som här angivits och med hänsyn också till vad departementschefen

i övrigt anfört finner sig utskottet i princip kunna förorda den föreslagna

lagstiftningen.

Liksom departementschefen anser utskottet det i nuvarande läge lämpligast

att bestämmelserna om utländska bolags och föreningars näringsrätt

upptages i en särskild lag. Om en ny lagstiftning kommer till stånd rörande

utländska fysiska personers näringsrätt, bör det emellertid enligt utskottets

mening övervägas att sammanföra de båda grupperna av bestämmelser till

en enda lag. Åtskilliga föreskrifter i en sådan lag torde lämpligen kunna

utformas gemensamt för fysiska och juridiska personer. Bl. a. torde det

grundläggande begreppet näring böra erhålla en ny, gemensam definition.

Vad beträffar den närmare utformningen av det nu framlagda lagförslaget

kan utskottet i allt väsentligt ansluta sig till de lösningar departementschefen

förordat och de motivuttalanden som därvid gjorts. Det är givetvis

förenat med stora svårigheter att i detalj förutse verkningarna av

en ny reglering sådan som det här gäller. Att filialformen i den mån den

vinner tillämpning kommer att innebära vissa risker — främst för de utländska

företagens svenska medkontrahenter — torde icke kunna undvikas.

Enligt utskottets mening är lagförslaget emellertid uppbyggt på ett sådant

sätt att riskerna begränsas så mycket som det är möjligt och rimligt

att göra. Även här träder tillståndsprövningen i förgrunden som garanti.

Vidare bör möjligheten att återkalla meddelade tillstånd få viss betydelse;

återkallelsen blir den yttersta sanktionen i händelse av missbruk. Bestäminelserna

om filialens organisation med en verkställande direktör som ledande

och ansvarigt organ, om företagets skyldighet att lyda under svensk

lag och svensk domsrätt, om registrering, årsredovisning och revision in. m.

är också var för sig ägnade att tillgodose skyddet av svenska intressen.

Erinras bör, att de bestämmelser som avser publicitet, insyn och kontroll

till stor del utformats i anslutning till vad som gäller för svenska bolag och

föreningar.

Beträffande en punkt i lagförslaget finner utskottet anledning göra ett

särskilt påpekande. Efter förebild av § 26 mom. 1 näringsfrihetsförordningen

har i 6 § andra stycket under 7) intagits en bestämmelse, enligt vilken

det utländska företaget skall ställa vederhäftig borgen eller annan godtagbar

säkerhet för utskvlder till stat och kommun under tre år. Innebörden av

detta stadgande torde kunna bli föremål för viss tvekan, särskilt med hän
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

47

syn till det numera tillämpade källskattesystemet. Enligt utskottets mening

kan det vidare ifrågasättas, om icke säkerheten borde avse också vissa

allmänna avgifter som icke kan hänföras till utskylder (jämför 1 § uppbördsförordningen

den 5 juni 1953 och lagen den 15 juni 1935 angående uttagande

i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift). De

problem som nu berörts är uppenbarligen av betydelse även då det gäller

förutsättningarna för utländsk fysisk persons näringsrätt. Utskottet vill

framhålla lämpligheten av att problemen i fråga tages upp till närmare behandling

i samband med de pågående förberedelserna för en ny lagstiftning

om utlännings rätt att idka näring och att man därvid söker åstadkomma en

för fysiska och juridiska personer gemensam lösning.

Utöver vad nu sagts föranleder propositionen i förevarande del icke något

särskilt yttrande från utskottets sida.

B. Decentralisering av vissa ärenden om tillstånd enligt aktiebolagslagen

m. fl. författningar

Gällande rätt

Enligt åtskilliga bestämmelser i aktiebolagslagen och denna lag närstående

författningar har Kungl. Maj :t befogenhet att meddela dispens från vad

som eljest generellt skall gälla.

Den vanligaste typ av ärenden, som på grund av dylika bestämmelser kommer

under Kungl. Maj :ts prövning, avser tillstånd för utlänningar eller

utomlands bosatta svenska medborgare att inneha vissa uppdrag.

Aktiebolagslagen stadgar beträffande flera viktigare uppdrag, att innehavaren

skall vara här i riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt

fall Kungl. Maj :t annat tillåter. Så är förhållandet i fråga om styrelseledamot

och verkställande direktör (79 §), styrelsesuppleant och vice verkställande

direktör (80 §), revisor och revisorssuppleant (107 § 1 mom.), likvidator

och likvidatorssuppleant (149 §) samt likvidationsrevisor och suppleant

för sådan revisor (152 §). Vidare stadgas i 88 §, att bemyndigande

för annan än styrelseledamot, styrelsesuppleant, verkställande direktör eller

vice verkställande direktör att teckna bolagets firma ej utan Kungl. Maj :ts

tillstånd får lämnas den som icke är här i riket bosatt svensk medborgare.

Här är dispensbefogenheten alltså icke begränsad till särskilt fall. Beträffande

styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, likvidatorer och likvidatorssuppleanter

har föreskrivits, att Kungl. Maj:ts tillstånd icke får avse mer

än en tredjedel av hela antalet.

Lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska föreningar innehåller liknande

bestämmelser. Sålunda har Kungl. Maj:t enligt denna lag möjlighet att

meddela tillstånd för utlänning eller för svensk medborgare som är bosatt

utomlands att inneha uppdrag i ekonomisk förening såsom styrelseledamot

(22 §), styrelsesuppleant (23 §), firmatecknare (29 §), revisor (46 § 1 inom.),

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

likvidator och likvidatorssuppleant (76 §) samt likvidationsrevisor (80 §).

Stadgandenas lydelse ansluter sig i huvudsak direkt till vad som föreskrives

om motsvarande uppdrag i aktiebolag, dock med den skillnaden att här

dispensbefogenheten kan av Ivungl. Maj :t delegeras till underordnad myndighet.

Någon sådan delegering har emellertid ännu icke skett.

I 20 och 52 §§ lagen den 24 mars 1938 om understödsföreningar stadgas,

att styrelseledamot, firmatecknare som utses utom styrelsen ävensom likvidator

skall vara här i riket bosatta svenska medborgare, där ej Kungl.

Maj :t för viss förening medger undantag. Då endast registrerade understödsföreningar

kan antagas till erkända sjukkassor och erkända arbetslöshetskassor,

omfattar dessa bestämmelser i praktiken även sådana kassor.

Enligt § 6 andra stycket förordningen den 26 maj 1922 om luftfart skall

— om aktiebolag är ägare till luftfartyg — ledamöterna av bolagets styrelse

vara här i riket bosatta svenska medborgare, som är aktieägare i bolaget.

För särskilt (fall äger Kungl. Maj:t emellertid medge undantag även från

detta krav.

Det kan anmärkas, att kravet på svenskt medborgarskap och bosättning

här i riket enligt vissa bestämmelser är absolut. Så är fallet enligt aktiebolagslagen

beträffande stiftare av bolag (4 §) och god man vid likvidation

(153 §). Vidare uppställer lagen den 22 juni 1911 om järnvägsaktiebolag,

lagen samma dag om bankrörelse, lagen den 29 juni 1923 om sparbanker

och lagen den 17 juni 19h8 om försäkringsrörelse ett dylikt indispensabelt

krav beträffande innehavare av vissa uppdrag.

Både enligt aktiebolagslagen och enligt lagarna om ekonomiska föreningar

och understödsföreningar finns det flera andra på Kungl. Maj:t ankommande

dispensärenden än sådana som avser tillstånd att inneha uppdrag.

Vad först angår aktiebolagslagen gäller i detta hänseende följande. Enligt

3 § (första stycket skall aktierna lyda på lika belopp, ej understigande 50

kronor; dock må aktie kunna lyda på mindre belopp, lägst 10 kronor, om

det i bolagsordningen bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet icke

överstiger 50 000 kronor eller ock Kungl. Maj :t för särskilt fall ger tillstånd

därtill. — I 3 § fjärde stycket stadgas bl. a., att aktiebrev skall ställas till

viss man, där ej Kungl. Maj :t för särskilt fall medger att breven får ställas

till innehavaren. — Genom 72 § 3 mom. har Kungl. Maj :t tillagts befogenhet

att medge undantag, helt eller delvis, från bestämmelserna i samma paragrafs

1 mom. om avsättning till reservfond eller skuldregleringsfond, om

utdelningsbegränsning i bolag med viss skuldsättning och om nedsättning

av skuldregleringsfond. -— Enligt 77 § andra stycket skall aktiebolags styrelse

väljas å bolagsstämma; dock får enligt bestämmelse, som på grund av

särskild lag eller författning eller med Kungl. Maj :ts tillstånd intagits

i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna tillsättas i annan ordning.

— Med avseende å aktiebolags balansräkning föreskrives i 101 § 2 mom.

att aktier i andra bolag skall i balansräkningen upptagas till antal och värden

särskilt för varje bolag, med angivande av dettas namn; dock må Kungl.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Maj :t, där det ur allmän och enskild synpunkt finnes påkallat, tillåta att

aktier redovisas i gemensamma poster utan angivande av bolagens namn samt

aktiernas antal och värden. — Har i bolagsordning på grund av särskild lag

eller författning eller efter Kungl. Maj :ts medgivande intagits föreskrift,

enligt vilken viss bestämmelse icke får ändras, utan att Kungl. Maj :t lämnat

medgivande därtill, får enligt 133 § 7 mom. sådan föreskrift ej ändras

utan Kungl. Maj :ts medgivande. — Beslutar bolagsstämma att bolaget skall

Iräda i likvidation, skall stämman enligt 147 § välja en eller flera likvidatorer.

Med Kungl. Maj :ts medgivande kan emellertid i bolagsordningen intagas

föreskrift, att en eller flera likvidatorer får tillsättas på annat sätt.

Lagen om ekonomiska föreningar innehåller -— utöver de förut angivna —

ytterligare två bestämmelser, enligt vilka Kungl. Maj:t fått möjlighet att

meddela dispens från vissa i lagen upptagna generella föreskrifter. I 17 §

2 mom. har sålunda stadgats befogenhet för Kungl. Maj :t att medge förening

eller vissa grupper av föreningar undantag, helt eller delvis, från de i 17 §

1 inom. meddelade reglerna om reservfond. Vidare får — om i förenings

stadgar på grund av särskild lag eller författning eller efter Kungl. Maj :ts

medgivande intagits föreskrift, enligt vilken viss bestämmelse i stadgarna ej

får ändras utan att Kungl. Maj:t lämnat medgivande därtill — sådan föreskrift

ej ändras utan Kungl. Majtts medgivande (67 § sista stycket). I

motsats till vad som gäller övriga dispensärenden enligt föreningslagen har

i lagen icke stadgats befogenhet för Kungl. Maj :t att delegera dispensprövningen

i nyssnämnda två hänseenden till underordnad myndighet.

Lagen om understödsföreningar upptager i 36 § bl. a. en föreskrift om

att ordinarie föreningssammanträde skall hållas före den 1 augusti varje år,

dock att Kungl. Maj :t får i fråga om viss förening medge, att sådant sammanträde

hålles allenast vartannat eller vart tredje år, och meddela i anledning

därav erforderliga bestämmelser.

Utredning och förslag i ämnet

Efter särskilt uppdrag har f. d. lagmannen Alfred Bexelius avgivit en den

31) juni 1954 dagtecknad promemoria angående överflyttande från Kungl.

Maj:t av vissa ärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar,

m. in., jämte förslag till ändringar i aktiebolagslagen in. fl. författningar.

Promemorian med därvid fogade förslag har remissbehandlats i vanlig

ordning (angående remissinstanser, se propositionen s. 85).

För närmare kännedom om utredningsmannens förslag och remissinstansernas

yttranden hänvisas till propositionen. Vissa huvudpunkter kommer

att beröras i det följande.

Tillämpningen av gällande bestämmelser

Beträffande ärenden om tillstånd att inneha vissa uppdrag lämnar utredningsmannen

i sin promemoria inledningsvis en översikt över tillämpningen

4 llihantj till riksdagens protokoll 1999. !) samt. 2 and. Nr 29

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 2!) ur lt)ö5

av aktiebolagslagens bestämmelser i detta hänseende. Han framhåller därvid,

att det inom handelsdepartementet, som har att bereda sådana ärenden

utbildats en fast praxis.

Sammanfattningsvis förklarar utredningsmannen att det helt allmänt

kan sägas, att ansökningar om tillstånd av ifrågavarande slag som regel brukat

bedömas huvudsakligen ur rent formella och polisiära synpunkter. Föreligger

de formella förutsättningar som uppställes enligt lag och praxis och

har det beträffande den person ansökningen gäller icke framkommit några

ofördelaktiga omständigheter, som gör honom uppenbart olämplig för det

ifrågasatta uppdraget, brukar ansökningen regelmässigt bifallas.

Efter att ha lämnat vissa uppgifter om den formella handläggningen inom

handelsdepartementet av ifrågavarande ärenden enligt aktiebolagslagen övergår

utredningsmannen till att redogöra för tillståndsprövningens omfattning

och resultat och åberopar därvid en som bilaga till promemorian fogad förteckning

över dylika ärenden, avgjorda under tiden 1950—1953. Utredningsmannen

meddelar, att antalet ärenden om tillstånd att inneha uppdrag

enligt aktiebolagslagen hittills uppgått till omkring ett hundratal om året

och att de fall då ansökningar om sådana tillstånd lämnats utan bifall varit

förhållandevis få. Av förteckningen framgår bl. a., att antalet ärenden varit,

år 1950 107 (därav 4 avslagna), år 1951 86 (därav 10 avslagna), år 1952

110 (därav 12 avslagna) samt år 1953 likaledes 110 (därav 3 avslagna).

Även ärenden om tillstånd att inneha uppdrag enligt lagen om ekonomiska

föreningar beredes nu i handelsdepartementet. Utredningsmannen framhåller

bl. a., att den allmänna praxis som utbildats i fråga om ärenden enligt

aktiebolagslagen i tillämpliga delar följts också vid den sakliga bedömningen

av ansökningarna enligt föreningslagen. Dock har — anför utredningsmannen

vidare — icke uppställts några särskilda krav på föreningens ekonomiska

ställning. Antalet tillståndsärenden enligt föreningslagen har hittills varit

förhållandevis litet. Sålunda har under åren 1950—1953 behandlats endast

sammanlagt 15 sådana ärenden. Alla ansökningar utom eu har bifallits.

Ärenden rörande tillstånd alt inneha uppdrag enligt lagen om understödsföreningar

har hittills förekommit endast i mycket ringa utsträckning. Dessa

ärenden har avse It sjukkassor.

Tillstånd jämlikt § 6 andra stycket luftfartsförordningen har, såvitt utredningsmannen

funnit, sökts och meddelats endast i ett fall. Ärendet handlades

inom kommunikationsdepartementet i gemensam beredning med handelsdepartementet.

Vad härefter angår andra dispensärenden än sådana som avser tillstånd

att inneha uppdrag handlägges dessa såvitt avser tillämpning av aktiebolagslagens

bestämmelser också i handelsdepartementet. Utredningsmannen

framhåller, att antalet dylika ärenden hittills varit förhållandevis ringa.

Under åren 1950—1953 har antalet dispensärenden sålunda endast uppgått

till, beträffande tillstånd enligt 3 § första stycket 2 stycken, beträffande

tillstånd enligt 72 § 3 mom. 4 stycken, beträffande tillstånd enligt 77 § andra

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

51

stycket 24 stycken, beträffande tillstånd enligt 101 § 2 mom. 9 stycken och beträffande

tillstånd enligt 133 § 7 mom. 1 fall. Dispensmöjligheterna enligt 3 §

fjärde stycket och 147 § har under denna tid över huvud taget icke utnyttjats.

Utredningsmannen anför, att förekommande ansökningar i regel — om man

bortser från ärenden enligt 77 § andra stycket — varit betingade antingen av

särskilda förhållanden hos de olika bolagen eller av särskilda konjunkturförhållanden

som rått vid tiden för ansökningarna. Enligt utredningsmannens

mening kan man därför knappast tala om någon fast praxis med avseende på

bestämmelsernas tillämpning.

Departementschefen

Som motivering till de i förevarande del framlagda lagförslagen anför

departementschefen inledningsvis följande:

»Under senare år har önskemålet att från Kungl. Maj :t i statsrådet avlasta

sådana ärenden, vilka icke med hänsyn till sin vikt eller sitt principiella intresse

lämpligen bör avgöras å regeringsplanet, ägnats åtskillig uppmärksamhet.

Bakgrunden härtill har, som lätt inses, varit, att statsdepartementen

på grund av tidsförhållandena och statsverksamhetens vidgade omfattning

kommit att tyngas av en sådan mångfald nya, ofta viktiga ärenden,

att det blivit ofrånkomligt att noga undersöka, om icke en del sedan

äldre tid i departementen handlagda ärenden i stället kunde överföras till

centrala ämbetsverk eller andra myndigheter. Dessa decentraliseringssträvanden

har i åtskilliga fall avsatt betydande praktiska resultat. Jag vill i

detta sammanhang särskilt hänvisa till det arbete, som åren 1947—1949

bedrevs av den s. k. decentraliseringsutredningen. Den nu inom handelsdepartementet

av f. d. lagmannen Bexelius verkställda utredningen om överflyttande

från Kungl. Maj :t till lägre instans av vissa ärenden rörande

aktiebolag in. in. får ses som ett led i dessa allmänna strävanden. De av

utredningsmannen framlagda decentraliseringsförslagen har i det stora

hela vunnit remissinstansernas gillande.

Den första och största grupp av ärenden det här gäller avser tillstånd för

utlänningar eller utomlands bosatta svenska medborgare att inneha vissa

uppdrag. Såsom närmare framgått av vad jag tidigare anfört föreskriver aktiebolagslagen

beträffande flera olika uppdrag — nämligen dem som styrelseledamot

och verkställande direktör, styrelsesuppleant och vice verkställande

direktör, revisor och revisorssuppleant, likvidator och likvidatorssuppleant

samt likvidationsrevisor och suppleant för sådan revisor — att

Kungl. Maj:t äger dispensera från kravet att innehavaren skall vara här

i riket bosatt svensk medborgare. Enligt aktiebolagslagen äger Kungl. Maj :t

för närvarande icke överlämna avgörandet av dessa ärenden till underordnad

myndighet, medan lagen om ekonomiska föreningar i motsvarande fall

utformats så, att Kungl. Maj :t kan delegera dispensbefogenheten — en möjlighet

som visserligen hittills, väsentligen på grund av det ringa antalet dylika

föreningsärenden, icke kommit att utnyttjas. Med hänsyn till att ifråga
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

varande ärenden enligt aktiebolagslagen och lagen om ekonomiska föreningar

är av mycket likartad natur torde det i och för sig få anses i någon mån

oegentligt, att de båda lagarna på förevarande punkt avviker från varandra.

Såsom utredningsmannen påpekat synes bestämmelserna om delegationsrätt

i lagen om ekonomiska föreningar ha tillkommit under intryck

av de förut nämnda decentraliseringssträvandena. När utredningsmannen

nu föreslår, att en liknande möjlighet till delegation skall införas i aktiebolagslagen,

synes detta stå i god överensstämmelse med de av decentraliseringsutredningen

framlagda och av statsmakterna godtagna grunderna för

en fördelning av beslutanderätten i förvaltningsärenden. Härtill kommer

den rent praktiska synpunkten att hithörande ärenden enligt aktiebolagslagen

är ganska talrika, varför en decentralisering här får större reell betydelse

än enligt lagen om ekonomiska föreningar.

Jag anser i likhet med utredningsmannen, att ärenden om tillstånd att

inneha de olika berörda uppdragen inom aktiebolag i allmänhet är av så

enkel och likartad beskaffenhet, att det icke finns anledning att förmena

Kungl. Maj:t möjligheten att delegera deras behandling till annan myndighet.

Varken ur rättssäkerhetssynpunkt eller eljest synes det kunna medföra

några olägenheter att dessa ärenden i första hand avgöres av underordnad

instans.

Den enda remissinstans som i förevarande del intagit en något avvikande

ståndpunkt är styrelsen för Sveriges advokatsamfund. Styrelsen har visserligen

ansett det lämpligt, att Kungl. Maj :t befrias från den rutinmässiga

prövningen av ärendena ifråga, men har samtidigt hävdat, att den myndighet,

till vilken ärendena delegeras, icke borde få meddela avslagsbeslut

utan i sådana fall, då myndigheten finner sig icke kunna bevilja en ansökan,

borde underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Tillräckliga skäl

att i samband med lagändringar för att möjliggöra uppdragsärendenas decentralisering

vidtaga en så ovanlig anordning synes emellertid icke föreligga.

Jag vill särskilt understryka den garanti för de enskildas intresse,

som finns genom möjligheten att anföra besvär över den underordnade

myndighetens beslut.

I detta sammanhang vill jag också framhålla, att det icke är anledning

antaga, att en delegering av ifrågavarande ärenden skall medföra någon

ändring beträffande den tämligen generösa, om förståelse för betydelsen

av utländsk sakkunskap vittnande praxis vilken — enligt vad som framgår

av utredningsmannens promemoria — här utvecklat sig. Den översikt över

tillämpningen av gällande bestämmelser, som intagits i promemorian och

som jag tidigare berört, torde i någon mån kunna tjäna till ledning för den

myndighet, vilken efter en decentralisering kan få övertaga ärendena i

fråga.

På de skäl jag här anfört vill jag alltså i förevarande del helt ansluta mig

till utredningsmannens förslag. Liksom utredningsmannen anser jag, att i

detta sammanhang även den prövning av liknande ärenden om tillstånd att

inneha uppdrag, som enligt bestämmelser i lagen om understödsföreningar

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

samt luftfartsförordningen nu ankommer på Kungl. Maj :t, bör kunna överflyttas

till underordnad myndighet. Jag vill endast anmärka, att de allmänna

sjukkassor, som vid ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring

förutsättes uppkomma genom ombildning av erkända sjukkassor,

icke kommer att vara underkastade bestämmelserna i lagen om understödsföreningar.

»

Departementschefen fortsätter:

»Nästa fråga som här bör behandlas gäller, om icke möjlighet bör öppnas

att decentralisera också vissa andra dispensärenden än sådana som avser

tillstånd att inneha uppdrag. Detta spörsmål har utredningsmannen besvarat

jakande såtillvida som han — från samma allmänna utgångspunkter som

tidigare anförts — förordat sadana ändringar i aktiebolagslagen att från

Kungl. Maj :t skall kunna överflyttas även ärenden om tillstånd att i vissa

fall bestämma akties nominella belopp till mindre än 50 kronor (3 § första

stycket aktiebolagslagen), att ställa aktie till innehavaren (samma paragrafs

fjärde stycke) och att i bolagsordning intaga bestämmelse, enligt vilken styrelseledamot

eller likvidator skall tillsättas i annan ordning än genom val

på bolagsstämma (77 och 147 §§ nämnda lag).

Ingen remissinstans har motsatt sig lagändringar, åsyftande en decentralisering

i dessa hänseenden. Utredningsmannens förslag torde sålunda även

i detta hänseende kunna godtagas.

Beträffande återstående i aktiebolagslagen intagna bestämmelser, vari

stadgas befogenhet för Kungl. Maj:t att meddela dispens, har utredningsmannen

på angivna skäl avvisat tanken på decentralisering. För egen del

finner jag utredningsmannens ståndpunkt riktig och vill icke tillstyrka, att

decentraliseringen nu utsträckes längre än som av honom föreslagits. Jag

finner ej heller tillräckliga skäl att, som länsstyrelsen i Stockholms län menat,

i förevarande sammanhang upptaga frågan om decentralisering av vissa

ärenden, berörande bl. a. kreditinstitut av olika slag.

Liksom utredningsmannen anser jag, att möjlighet bör öppnas att överföra

prövningen av ärenden enligt 36 § lagen om understödsföreningar

d. v. s. ansökningar om dispens från föreskriften att ordinarie föreningssammanträde

skall hållas före den 1 augusti varje år — från Kungl. Maj:t

till underordnad myndighet.»

Departementschefen anför vidare:

»Utredningsmannen har ingående diskuterat spörsmålet till vilken myndighet

de förut angivna slagen av ärenden bör delegeras och har därvid i tur

och ordning övervägt den centrala utlänningsmyndigheten, länsstyrelserna

och kommerskollegium. Han har slutligen stannat för att föreslå, att samtliga

de tillståndsärenden rörande aktiebolag och ekonomiska föreningar,

som här kommer i fråga, delegeras till kommerskollegium. Vad angår dispensärenden

enligt lagen om understödsföreningar har utredningsmannen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

med hänsyn till den speciella karaktären av dessa föreningar funnit det

lämpligast, att prövningen överflyttas till vederbörande tillsynsmyndigheter

—- arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Bland remissinstanserna är det två som i förevarande del givit uttryck

tör avvikande mening. Utlänningskommissionen har förordat, att dispensprövningen

i vad den avser utlännings rätt att inneha uppdrag överföres

till den centrala utlänningsmyndigheten, alltså till kommissionen själv;

länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, om det icke vore lämpligare att

delegera ärenden rörande tillstånd att inneha uppdrag till länsstyrelserna.

Med den utformning som utredningsmannen givit de ifrågasatta ändringarna

i lagen — Kungl. Maj :t tänkes blott erhålla befogenhet att till annan

myndighet, som ej namngives i lagen, delegera beslutanderätt — är det icke

i och för sig erforderligt att nu taga ställning till frågan, vart ärendena i

olika fall bör överföras. Med hänsyn till sakens praktiska betydelse synes

det emellertid lämpligt att — i anslutning till utredningsmannens utförliga

motivering — framhålla några synpunkter, som kan förtjäna beaktande

i sammanhanget.

Beträffande andra dispensärenden enligt aktiebolagslagen än sådana som

avser tillstånd att inneha uppdrag synes det utan vidare stå klart att endast

kommerskollegium kan komma ifråga.

Med avseende på uppdragsärendena är saken väl i och för sig mera oviss.

Såsom utredningsmannen och utlänningskommissionen närmare utvecklat

skulle man otvivelaktigt kunna vinna vissa fördelar genom att låta dessa

ärenden avgöras av den centrala utlänningsmyndigheten. Jag är emellertid

i likhet med utredningsmannen böjd att fästa stor vikt vid att även allmänt

ekonomiska synpunkter måste anläggas på dessa ärenden och att utlänningsmyndigheten

knappast kan anses ha erforderlig kompetens därvidlag.

— Mot tanken att låta prövningen av uppdragsärenden ankomma på länsstyrelserna

talar de av utredningsmannen åberopade skälen, att risk skulle

kunna uppkomma för bristande enhetlighet i avgörandena och att det knappast

skulle vara lämpligt att stundom grannlaga personärenden, som avser

mycket stora — kanske riksomspännande — företag, prövas av lokal myndighet.

Över huvud taget anser jag det vara en fördel om alla ifrågavarande dispensärenden

kunde överföras till en och samma myndighet som då borde

bli kommerskollegium. Huruvida ärendenas överflyttning till kollegium kan

behöva föranleda någon utökning av ämbetsverkets fasta personal, är icke

alldeles klart. I varje fall torde icke från början någon utökning av den

fasta personalen behöva ske, utan erfarenheten får avvaktas.

Prövningen av dispensärenden enligt lagen om understödsföreningar synes

som utredningsmannen föreslagit böra överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen

och riksförsäkringsanstalten.»

I detta sammanhang anmärker departementschefen ytterligare:

»Vad slutligen angår det för fattning stekniska genomförandet av den nya

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskuttets utlåtande nr 2!J är Wöö 55

ordningen har, som antytts, utredningsmannen — med lagen om ekonomiska

föreningar som förebild — valt att föreslå, att i förevarande bestämmelser

i aktiebolagslagen (3, 77, 79, 88, 107, 147 och 149 §§) och lagen om understödsföreningar

(20, 36 och 52 §§) införes ett bemyndigande för Kungl. Maj :t

att delegera dispensbefogenheten till myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

Detta föranleder vissa följdändringar i andra delar av aktiebolagslagen

(14, 32, 97, 106, 108, 214 och 222 §§). Utredningsmannens förslag innefattar

vidare, att § 6 andra stycket luftfartsförordningen skulle helt upphävas

och att alltså även frågan om ledamotskap i styrelse för aktiebolag,

som är ägare till luftfartyg, skulle regleras genom bestämmelsen i 79 § aktiebolagslagen.

— Själva delegationen skulle enligt förslaget komma till

stånd genom beslut av Kungl. Maj :t i särskild ordning.

Överståthållarämbetet har förordat en annan lagteknisk metod, nämligen

den att direkt i de olika lagrummen angiva den myndighet till vilken dispensbefogenheten

delegeras. Särskilt ined hänsyn till betydelsen av att överensstämmelse

i förevarande del råder mellan aktiebolagslagen och lagen om

ekonomiska föreningar, finner jag emellertid utredningsmannens metod vara

att föredraga.

Även i övrigt anser jag de av utredningsmannen framlagda författningsförslagen

— efter viss redaktionell bearbetning — böra godtagas.»

Utskottet

Ifrågavarande lagstiftningsspörsmål är i huvudsak av formell natur. Det

genom propositionen framlagda förslaget att överflytta vissa dispensärenden

rörande aktiebolag och andra associationer från Kungl. Maj :t i statsrådet

till underordnad myndighet får, såsom departementschefen framhållit,

ses som ett led i de under senare år pågående allmänna decentraliseringssträvandena

och synes överensstämma med de principer riksdagen

tidigare godtagit i delta hänseende. Varken från rättssäkerhetssynpunkt

eller eljest torde det kunna medföra några olägenheter att de ärenden det

här gäller i första hand avgöres av lägre instans än Kungl. Maj:t. Detta är

särskilt påfallande beträffande den grupp av ärenden, som avser tillstånd

för utlänningar eller utomlands bosatta svenska medborgare att inneha

uppdrag såsom styrelseledamot, verkställande direktör, revisor, likvidator

etc., men äger enligt utskottets mening giltighet också beträffande övriga

ärenden, som omfattas av förslaget.

De föreslagna författningsändringarna har utformats på det sättet, all

det stadgas bemyndigande för Kungl. Maj :t att delegera beslutanderätten

till myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer. Det är därför icke i och för

sig erforderligt att nu taga ställning till frågan, vart ärendena i olika fall

bör överföras. Departementschefen har emellertid anfört vissa synpunkter

i nämnda fråga, och mot dessa synpunkter har utskottet icke något att

erinra.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Ej heller i övrigt har utskottet funnit anledning till erinran mot de i förevarande

del framlagda författningsförslagen.

Utskottets hemställan

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte

dels för sin del antaga de vid propositionen fogade förslagen

till

1) lag om rätt för utländska bolag och föreningar att

idka näring här i riket;

2) lag angående ändring i lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag;

3) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni

1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar;

4) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1938 (nr

96) om understödsföreningar; -samt

5) förordning om tillägg till förordningen den 18 juni

1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet;

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att riksdagen ej

funnit anledning till erinran mot det vid propositionen likaledes

fogade förslaget till

6) förordning angående ändrad lydelse av § 6 förordningen

den 26 maj 1922 (nr 383) om luftfart.

Stockholm den 13 maj 195-5

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid delta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Axel E. Svensson, fru Svenson*,

fru Carlqvist, herrar Magnusson, Anders E. Johansson, Grönkvist och

Alexanderson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, herrar Nilsson i

Göteborg*, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer*, herrar Odlie, Rimmerfors, Johansson

i Södertälje och fröken Wetterström.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

550943. Slcckholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:337 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj: ts proposition med förslag till lag om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket, m a1 i texten