Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

1955-05-20 · 60 sidor, varav 57 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 57 av 60 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:34, Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

1

Nr 34

Utlåtande i anledning au dels Kungl. Maj.ts proposition

med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 6b8), dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 172, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över

ett vid propositionen fogat förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951 (nr 648).

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande 14 i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 496 av herr Andersson, Birger, och herr

Elowsson, Nils, samt II: 614 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;

de likalydande motionerna 1:504 av herr Bergvall m. fl. samt 11:622

av herr Asp m. fl.;

de likalydande motionerna 1:505 av herr Bergvall m. fl. samt 11:623

av herr Asp m. fl.;

de likalydande motionerna I: 506 av herr Sunne m. fl. samt II: 626 av

herr Carlsson i Stockholm m. fl.;

de likalydande motionerna 1: 507 av herr Sunne och herr Johansson,

Anders, samt II: 625 av herrar Christenson i Malmö och Carlsson i Stockholm;
de

likalydande motionerna I: 508 av herr Bergh samt II: 624 av herrar

Cassel och Asp;

motionen 11:613 av herr Hansson i Skegrie m. fl.; ävensom

motionen II: 627 av herrar Hansson i önnarp och Andersson i Brämhult.

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att

lämnas i samband med behandlingen av de delar av propositionen, som

beröres av motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till

1—ion 35 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 3i år 1955

stöd för sina yr kand en, får utskottet, i den män redogörelse därför icke

lämnas i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna II: 613—

614 och 622—627.

Till utskottet har i ärendet inkommit en den 30 april 1955 dagtecknad

skrivelse från docenten i neurokirurgi Lars Leksell, Lund.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, vilken i huvudsak grundar sig på ett av trafiksäkerhetsutredningen

den 15 december 1954 avgivet betänkande (SOU 1954:38),

föreslås vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Ändringarna rör följande

ämnen, nämligen dels hastighetsbegränsning, dels skyldighet att stanna vid

huvudled, dels passerandet av vässa järnvägskorsningar, dels omkörning,

dels överskridande av maximilast m. m., dels fordonsbelysning m. m., dels

ock hastighetsmätare.

De föreslagna bestämmelserna om hastighetsbegränsning går ut på att

det inom tättbebyggt område skall vara generellt förbjudet att framföra

motorfordon med högre fart än 50 km i timmen, dock att länsstyrelsen kan

för viss eller vissa vägar föreskriva annan fartgräns. En mindre jämkning

föreslås i fråga om de särskilda bestämmelserna om maximihastighet för

tyngre fordon. Däremot föreslås i detta sammanhang icke någon generell

hastighetsbegränsning för vägar utom tättbebyggt område.

Förslaget upptager bestämmelser om skyldighet för fordon sförare, som

vill korsa eller köra in på huvudled, att dessförinnan stanna sitt fordon.

I fråga om passerandet av järnvägsövergång föreslås ovillkorlig skyldighet

för vägtrafikant att stanna framför korsning, då där anbragt ljussignal

visar rött sken eller ringklocka ringer, samt att kvarstanna, till dess

signalen upphört. Vidare föreslås en rådgivande hastighetsbegränsning till

40 km i timmen å vägsträckan närmast före korsningen.

Vad angår reglerna rörande omkörning mellan fordon föreslås vässa

skärpningar i fråga om skyldigheten att avgiva omkömingssignal m. m.

Vid överträdelser av föreskrifter om maximilast eller högsta axeltryck

skall enligt förslaget polisman äga förbjuda eller hindra fortsatt färd med

det överbelastade fordonet.

I fråga om fordonens belysningsutrustning föreslås skärpning av föreskrifterna

för bilar, motorcyklar, traktorer, släp- och efterfordon, cyklar

och hästanspända fordon. Bl. a. föreslås, att bil alltid skall vara försedd

med två baklyktor och två reflektorer baktill samt att cykel, som framföres

på väg under mörker, skall vara försedd med baklykta. Vidare föreslås

skärpta föreskrifter om sättet för utmärkande av gods, som skjuter utanför

fordon.

Med avseende å buss, som är byggd för befordran av mer än 30 passagerare,

och lastbil, vars totalvikt överstiger 7 ton, föreslås skyldighet att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b ap 1955

3

i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar inmontera instrument, som

automatiskt registre‘rar fordonets hastighet m. m. (färdskrivare). Vidare

föreslås, att bilar i allmänhet skall vara utrustade med vanlig hastighetsmätare

samt stänkskydd och vindrutetorkare.

Flertalet av de nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli

1955 med vissa undantag för äldre bilar. I fråga om åtskilliga föreskrifter

om belysningsanordningar m. m. föreslås dock ikraftträdande först den

1 juli 1956.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 3''t år 1955

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är av följande lydelse.

Förslag

till

Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28

september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 3 § 1 inom., 4 § 1 och 3 mom., 5 § 2, 3 och

4 mom., 6 § 1, 2 och 4 inom., 7 § 1 och 2 inom., 8 §, 27 § 6 inom., 42 § 1

och 2 mom., 46 § 1 inom., 47 § 2 och 3 inom., 48 § 1 mom., 51 §, 52 § 2 mom.,

56 § 1 och 2 inom., 57 § 1 mom., 61 § 1 inom., 65 § 1 och 6 mom. samt 67

och 69 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 ävensom punkten

4 i övergångsbestämmelserna till nämnda förordning skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, samt att i vardera av 3 och 10 §§ samma

förordning skall införas ett nytt moment, benämnt 6 mom., och i 6 § berörda

förordning införas ett nytt moment, benämnt 5 inom., allt ay nedan

angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 §•

1 mom. Bil skall —--tillfredsställande sätt;

f) baktill dels lykta, varigenom

på bilen anbragt registrerings-, interims-

eller saluvagnsskylt kan så

belysas med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta),

dels två på samma höjd, en på

vardera sidan av bilen, anbragta lyktor,

som kunna visa rött sken bakåt

(baklyktor), dels lykta, som vid

användning av ifotbroms eller motsvarande

anordning visar rött eller

gult sken bakåt (stopplykta), dels

ock två på samma höjd, en på vardera

sidan av bilen, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta

rött sken bakåt; och få lyktor

och reflexanordningar kombineras;

g) apparat, med---avloppsgaserna (ljuddämpare);

k) stänkskydd, bestående av k) stänkskydd, bestående av

stänkskärmar eller däremot svarande stänkskärmar eller däremot svarande

anordningar; stänkskydd erfordras anordningar; stänkskydd erfordras

dock icke på chassi och ej heller dock icke på chassi och ej heller

f) baktiil dels lykta, varigenom

på bilen anbragt bakre registrerings-,

interims- eller saluvagnsskylt kan så

belysas med vitt sken, att den under

mörker lätt avläses (skyltlykta),

dels lykta, som kan visa rött sken

bakåt (baklykta), dels ock lykta

som vid användning av fotbroms

eller motsvarande anordning kan

visa rött eller gult sken bakåt

(stopplykta); och få dessa lyktor

kombineras;

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

o

(Gällande lydelse)

på sådan lastbil, varest skyddet finnes

medföra avsevärd olägenhet med

hänsyn till bilens konstruktion och

ändamål; samt

1) om bilen är avsedd för att

draga släpfordon, tillfredsställande

kopplingsanordning.

(Föreslagen lydelse)

på sådan lastbil, varest skyddet finnes

medföra avsevärd olägenhet med

hänsyn till hilens konstruktion och

ändamål;

l) om bilen är avsedd för att

draga släpfordon, tillfredsställande

kopplingsanordning;

m) instrument på vilket föraren

under färd kan avläsa bilens hastighet

(hastighetsmätare); samt

n) om bilen är försedd med vindruta,

effektiv vindrutetorkare.

6 mom. På buss, som är byggd

för befordran av flera än 30 personer

(passagerare) utöver föraren,

och på lastbil, vars totalvikt överstiger

7 ton, skall, därest Kungl.

Maj:t så förordnar, finnas instrument,

som på ett varaktigt sätt upptecknar

dels vid varje tidpunkt under

färd bilens hastighet, dels körtiden,

dels ock den tillryggalagda

väglängden (färdskrivare). Uppteckningen

skall av bilens ägare bevaras

under ett år. Det åligger bilens ägare

och förare att på anmodan överlämna

av honom innehavda uppteckningar

till besiktningsman eller

polisman eller i övrigt till den myndighet

Konungen förordnar.

Färdskrivaren skall vara av typ,

som godkänts av statens provningsanstalt.

4 §•

1 mom. Motorcykel skall---3 § 1 mom. e);

e) baktill dels lykta, varigenom e) baktill dels lykta, varigenom

på motorcykeln anbragt baltre re- på motorcykeln anbragt bakre registrerings-,

interims- eller salu- gistrerings-, interims- eller saluvagnsskylt

kan så belysas med vitt vagnsskylt kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt av- sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta), dels ock lykta, läses (skyltlykta), dels lykta, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

(Gällande lydelse)

som kan Ansa rött sken bakåt (baklykta)

; och få dessa lyktor kombineras;
f)

apparat, med---- svarande

Vad i —--- för motorcykel.

3 mom. På tillkopplad sidvagn

skall framtill på den från motorcykeln

vända sidan finnas lykta,

som kan visa vitt eller gult sken

framåt. Om sidvagnen är kopplad

till höger om motorcykeln, skall sidvagnen

dessutom baktill på högra

sidan vara försedd med lykta, som

kan visa rött sken bakåt, eller ock

med reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken.

(Föreslagen lydelse)

kan visa rött sken bakåt (baklykta),

dels ock reflexanordning, som vid

belysning återkastar rött sken bakåt;

och få lyktor och reflexanordning

kombineras;

anordningar.

3 mom. På tillkopplad sidvagn

skall på den från motorcykeln vända

sidan finnas dels lykta, som kan

visa vitt eller gult sken framåt, dels

lykta, som kan visa rött sken bakåt,

dels ock reflexanordning, som vid

belysning återkastar rött sken bakåt.

Lyktor och reflexanordning få kombineras.

Tillkopplad sidvagn —--svarande anordningar.

5 §•

2 mom. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, där tillfredsställande belysning

ej finnes, skall på traktor

föras minst två på samma höjd, en

på vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka kunna framåt

kasta vitt eller gult sken av sådan

sammanlagd ljusstyrka, att traktorn

kan föras på betryggande sätt. Dessa

lyktor skola, om de hava bländande

sken, kunna snabbt avbländas på

tillfredsställande sätt. Vid färd som

nyss sagts skall dessutom baktill på

traktorn föras lykta, som kan visa

rött sken bakåt (baklykta), eller reflexanordning,

som vid belysning

återkastar rött sken. Baklykta eller

reflexanordning erfordras dock ej,

då sådan anordning finnes på tillkopplat

fordon.

2 mom. Vid färd under mörker

på allmän väg, gata eller annan allmän

plats, där tillfredsställande belysning

ej finnes, skall på traktor

föras minst två på samma höjd, en

på vardera sidan av fordonet, anbragta

lyktor, vilka framåt kasta

vitt eller gult sken av sådan sammanlagd

ljusstyrka, att traktorn

kan föras på betryggande sätt. Dessa

lyktor skola, om de hava bländande

sken, kunna snabbt avbländas på

tillfredsställande sätt. Vid färd som

nyss sagts skall dessutom baktill på

traktorn föras dels på högra sidan

lykta, som visar rött sken bakåt

(baklykta), dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan av

traktorn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött

sken bakåt; och få baklykta och re
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

flexanordning kombineras. Baklykta

och re f l exa no rd ni n g erfordras dook

ej, då sådana anordningar finnas på

tillkopplat fordon.

Då skäl —--myndighet bestämmer.

Med stadsmyndighet---eller kommunalborgmästare.

3 mom. Då traktor i annat fall

än i 2 mom. sagts föres under mörker,

skall den vara försedd antingen

med en eller flera lyktor så anbragta,

att ljus kan synas såväl

framifrån som bakifrån, eller ock

med reflexanordningar, som återkasta

sken såväl framåt som bakåt. Lyktor

och reflexanordningar skola visa

vitt eller gult sken framåt och rött

sken bakåt. En lykta eller reflexanordning

för sken framåt skall vara

anbragt vid högra sidan av traktorn.

Lyktor, vilka hava bländande sken

framåt, iskola kunna snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt. Anordning

för rött sken bakåt erfordras

icke, då sådan anordning finnes på

tillkopplat fordon.

4 mom. Motorredskap skall —

Vid färd under mörker skola på

motorredskap föras belysnings- eller

reflexanordningar, som beskrivas i

3 mom.

3 mom. Då traktor i annat fall

än i 2 mom. sagts föres under mörker,

skall den vara försedd dels på

högra sidan med lykta, som visar vitt

eller gult sken framåt, dels på

högra sidan med lykta, som visar rött

sken bakåt, dels ock baktill med två

på samma höjd, en på vardera sidan

av traktorn, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta

rött sken bakåt; och få lyktor och

reflexanordning kombineras. Lyktor,

vilka hava bländande sken framåt,

skola kunna snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt. Anordning

för rött sken bakåt erfordras

icke, då sådan anordning finnes på

tillkopplat fordon.

— lämnat detta.

Vid färd under mörker skola på

motorredskap föras belysnings- och

reflexanordningar, som beskrivas i

3 mom.

1 mom. Släpvagn, som--

e) baktill dels lykta, varigenom

på släpvagnen anbragt registrerings-,

interims- eller sahivagnsskylt, som

avser bilen, kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta) dels lykta, som

kan visa rött sken bakåt (baklykta),

dels ock lykta, som vid använd
-

6 §.

— därtill förordnar;

e) baktill dels lykta, varigenom

på släpvagnen anbragt registrerings-,

interims- eller sahivagnsskylt, som

avser bilen, kan så belysas med vitt

sken, att den under mörker lätt avläses

(skyltlykta), dels två på

samma höjd, en på vardera sidan av

fordonet, anbragta lyktor, som kun
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

(Gällande lydelse)

ning av fotbroms eller motsvarande

anordning på dragande bil kan visa

rött eller gult sken bakåt (stopplykta);

och få dessa lyktor kombineras;

samt

f) stänkskydd, bestående--—

Vad i detta moment stadgas om

broms, skyltlykta och stopplykta

skall icke gälla släpvagn, som vid

eldfara användes av brandväsendet.

På sådan släpvagn må i stället för

baklykta föras reflexanordning, som

vid belysning återkastar rött sken.

2 mom. Släpsläde, som---

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses,

eller på slädens last föras lykta, som

kan visa rött sken bakåt (baklykta),

eller reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken. Vad sålunda

föreskrives skall vid färd med

flera släpslädar äga avseende endast

å den sista av dessa.

4 mom. Släpfordon, som -—- — —

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats, där tillfredsställande

belysning ej finnes, skall baktill på

fordonet eller dess last finnas belysningsanordning,

som kan visa rött

sken bakåt (baklykta), eller ock

(Föreslagen lydelse)

na visa rött sken bakåt (baklyktor),

dels lykta, som vid användning av

fotbroms eller motsvarande anordning

på dragande bil visar rött eller

gult sken bakåt (stopplykta), dels

ock två på samma höjd, en på vardera

sidan av fordonet, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning

återkasta rött sken bakåt; och få

lyktor och reflexanordningar kombineras;

samt

och ändamål.

Vad i detta moment stadgas om

broms, skyltlykta, baklyktor och

stopplykta skall icke gälla släpvagn,

som vid eldfara användes av brandväsendet.

tillfredsställande kopplingsanordning»

Vid färd under mörker skall baktill

på släpsläde, som här avses,

eller på slädens last föras dels på

högra sidan lykta, som visar rött

sken bakåt (baklykta), dels ock

två på samma höjd, en på vardera

sidan, anbragta reflexanordningar,

som vid belysning återkasta rött

sken bakåt; lykta och reflexanordning

få kombineras. Vad sålunda

föreskrives skall vid färd med flera

släpslädar äga avseende endast å

den sista av dessa,

tillfredsställande kopplingsanordning.

Vid färd med släpfordon, som här

avses, eller efterfordon under mörker

på allmän väg, gata eller annan

allmän plats skall baktill på fordonet

eller dess last föras dels på högra

sidan lykta, som visar rött sken bakåt

(baklykta), dels ock två på samma

höjd, en på vardera sidan, an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

9

(Gällande lydelse)

reflexanordning, som vid belysning

återkastar rött sken. Vad nu sagts

skall vid färd med flera släpfordon

eller efterfordon gälla blott det sista

av dem.

Vad i---— föregående stycke.

(Föreslagen lydelse)

bragta rcflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken bakåt;

och få lykta och reflexanordning

kombineras. Vad nu sagts skall vid

färd med flera släpfordon eller efterfordon

gälla blott det sista av dem.

5 mom. Släpfordon eller efterfordon,

vars högra del skjuter längre

in på vägen än det dragande fordonet,

skall, om skillnaden överstiger

20 cm, vid färd under mörker framtill

på högra sidan vara försett med

lykta, som visar vitt eller gult sken

framåt.

7 §•

1 mom. Cykel skall — — — lämnat denna;

b) under mörker dels framtill

lykta, som kan visa vitt eller gult

sken av tillräcklig ljusstyrka för att

cykeln skall kunna föras på betryggande

sätt, och som, därest den

har bländande sken, kan snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt,

dels ock baktill antingen lykta,

som visar rött sken bakåt, eller reflexanordning,

som vid belysning

återkastar rött sken; samt

c) ringklocka.

2 mom. Fordon, som kopplats vid

sidan av cykel, skall vid cykling under

mörker framtill på den från

cykeln vända sidan vara försett med

lykta, som visar vitt eller gult sken

framåt, eller ock reflexanordning,

som vid belysning återkastar sådant

sken. Om sidofordonet är kopplat

till höger om cykeln, skall det dessutom

baktill på högra sidan vara

försett med lykta, som visar rött

b) under mörker dels framtill

lykta, som visar vitt eller gult

sken av tillräcklig ljusstyrka för att

cykeln skall kunna föras på betryggande

sätt, och som, därest den

har bländande sken, kan snabbt avbländas

på tillfredsställande sätt,

dels ock baktill lykta, som visar

rött sken bakåt (baklykta) och reflexanordning,

som vid belysning

återkastar rött sken bakåt; och få

baklykta och reflexanordning kombineras;

samt

c) ringklocka.

2 mom. Fordon, som kopplats vid

sidan av cykel, skall Aid cykling under

mörker på den från cykeln vända

sidan vara försett med dels

lykta, som visar vitt eller gult sken

framåt, dels lykta, som visar rött

sken bakåt, dels ock reflexanordning,

som vid belysning återkastar

rött sken bakåt; och få lyktor och

reflexanordning kombineras.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sken bakåt, eller ock med reflexanordning,

som vid belysning återkastar

rött sken.

Är fordon----— rött sken.

8

Föres med dragare förspänt fordon

under mörker på allmän väg,

gata eller annan allmän plats, där

tillfredsställande belysning ej finnes,

skall på fordonet, dragaren eller fordonets

last finnas antingen en eller

flera lyktor så anbragta, att ljus kan

synas såväl framifrån som bakifrån,

eller ock reflexanordningar, som

återkasta sken såväl framåt som

bakåt. Lyktor och reflexanordningar

skola vara inrättade för vitt eller

gult sken framåt och rött sken bakåt.

En lykta eller reflexanordning

för sken framåt skall, om sådan anordning

ej finnes på dragaren, vara

anbragt vid högra sidan av fordonet

eller lasten.

Vad i —--föregående stycke

10

27

6 mom. Kontrollbesiktning av fordon,

för vilket turistvagnslicens utfärdats,

avser att utröna, huruvida

fordonet är i sådant skick, som

§•

Föres med dragare förspänt fordon

under mörker på allmän väg,

gata eller annan allmän plats, skall

dels på dragaren eller på högra

sidan av fordonet eller av dess last

finnas lykta, som visar vitt eller gult

sken framåt, dels på högra sidan

av fordonet eller av dess last finnas

lykta, som visar rött sken bakåt,

dels ock baktill på fordonet eller

dess last finnas två på samma höjd,

en på vardera sidan av fordonet, anbragta

reflexanordningar, som vid

belysning återkasta rött sken; och få

lyktor och reflexanordning kombineras.

§•

6 mom. Vid färd med lastbil skall

för fordonet gällande besiktningsinstrument

eller typintyg eller styrkt

avskrift eller fotografisk kopia härav

medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

Handlingen skall vara i sådant skick,

att den utan svårighet kan låsas.

§•

6 mom. Kontrollbesiktning av fordon,

för vilket turistvagnslicens utfärdats,

avser att utröna, huruvida

fordonet är i sådant skick, som

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955

11

(Gällande lydelse)

stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att

körriktningsvisare, varom i 3 § förmäles,

icke erfordras. Därest fordonet

befinnes vara i föreskrivet skick,

skall besiktningsmannen på licensen

teckna bevis därom.

(Föreslagen lydelse)

stadgas i 2—4 samt 6 §§, dock att

bil icke behöver vara försedd med

mer än en baklykta eller med körriktningsvisare

eller hastighetsmätare.

Därest fordonet befinnes vara

i föreskrivet skick, skall besiktningsmannen

på licensen teckna bevis

därom.

42

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar

passera korsning i samma plan mellan

väg och järnväg, skall, oavsett

förekommande säkerhetsanordningar,

genom uppmärksamhet på järnvägen

förvissa sig om huruvida tåg

nalkas. Vid färd med fordon skall

därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet.

§■

1 mom. Vägtrafikant, som ämnar

passera korsning i samma plan mellan

väg och järnväg, skall, oavsett

förekommande säkerhetsanordningar,

genom uppmärksamhet på järnvägen

förvissa sig om huruvida tåg

nalkas. Vid färd med fordon skall

därvid hållas en med hänsyn till omständigheterna

tillräckligt låg hastighet.

Inom 50 meter från korsningen

bör hastigheten ej överstiga 40

kilometer i timmen.

Med tåg----på järnvägsskenor.

2 mom. Då av signal eller annat

förhållande framgår, att tåg nalkas,

skall vägtrafikant stanna på betryggande

avstånd från korsningen och

före ljussignal, om sådan finnes.

Föreligger ej förhållande, som nu

sagts, skall korsningen skyndsamt

passeras.

På fordon---annalkande

2 mom. Då av signal eller annat

förhållande framgår, att tåg nalkas,

får korsningen ej passeras förrän

signalen upphört eller, därest signal

ej givits, tåget kört förbi.

46 §.

1 mom. Fordons hastighet skall

anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna

i övrigt kräver.

1 mom. Fordons hastighet skall

anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna

i övrigt kräver. Den bör ej

vara högre än att fordonet kan stannas

å den del av den framförvarande

vägbanan, som föraren tydligt kan

överblicka.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Särskilt åligger —--eller påstigning;

j) då fordonet nalkas småbarn, j) då fordonet nalkas barn, som

som uppehåller sig på eller invid uppehåller sig på eller invid vägen;

vägen;

k) då fordonet — — —- nalkas kreatur.

Förare av ----— att passera.

Vid smutsigt —--för smutsstänk.

47 §.

2 mom. Omkörning av annat fordon

må ej ske, där sikten är skymd,

och under inga förhållanden strax

före eller i vägkorsning eller skarp

kurva eller strax före eller på backkrön.

3 mom. Fordonsförare, som vill

köra om annat fordon, skall före

omkörningen övertyga sig om att

den framförvarande är beredd på

omkörning. För sådant ändamål bör

den omkörande giva sig tillkänna

genom ljud- eller ljussignal eller på

annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt

område eller vid tät trafik må

dock, om så kan ske utan fara, omkörning

äga rum utan hinder av att

signal ej avgivits.

2 mom. Omkörning av annat fordon

må ej ske, där sikten är skymd,

och under inga förhållanden strax

före eller i vägkorsning eller skarp

kurva eller strax före eller å backkrön

eller tydligt markerat övergångsställe

för gående.

3 mom. Fordonsförare, som vill

köra om annat fordon, skall före

omkörningen övertyga sig om att

den framförvarande är beredd på omkörning.

För sådant ändamål skall

den omkörande giva sig tillkänna

genom ljud- eller ljussignal eller på

annat lämpligt sätt. Inom tättbebyggt

område eller vid tät trafik må

dock, om så kan ske utan fara, omkörning

äga rum utan hinder av att

signal ej avgivits.

Föraren på — ---besvara denna.

Den omkörande — —• — den omkörde.

48 §.

1 mom. Vid korsning mellan väg,

som enligt 61 § förklarats såsom huvudled,

och annan väg åligger det

fordonsförare, vilken från sistnämnda

väg vill korsa huvudleden eller

svänga in på denna, att lämna företräde

åt fordon på huvudleden.

1 mom. Vid korsning mellan väg,

som enligt 61 § förklarats för huvudled,

och annan väg, så ock eljest

vid färd in på huvudled åligger det

fordonsförare, vilken vill passera

huvudleden eller svänga in på denna,

att dessförinnan stanna fordonet

samt att lämna företräde åt fordon

på huvudleden.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

13

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51 §.

— dylik släpvagn.

-- är anordnad.

Då fordon -—

I stället ---

Angående rätt att i vissa fall på

fordon föra reflexanordning i stället

för belysningsanordning gäller vad

därom finnes stadgat i 4—8 §§.

Fordon, som under mörker är

uppställt på väg, där tillfredsställande

belysning icke är anordnad,

skall vara försett med belysningse/ter

reflexanordning, som utmed

vägen utsänder eller reflekterar vitt

eller gult ljus framåt och rött ljus

bakåt.

På fordon ---

På fordon ----

Fordon, som under mörker är

uppställt på väg, där tillfredsställande

belysning icke är anordnad,

skall vara försett med belysningsoch

reflexanordning i enlighet med

vad som är föreskrivet, då fordonet

föres under mörker på väg; dock att

skyltlykta, då sådan finnes, icke behöver

vara tänd och att i stället för

stadgad lykta för sken framåt motsvarande

parkeringslykta får användas.

---god tid.

— icke körriktningsvisare.

52 §.

2 mom. Om på fordon föres gods,

som skjuter utanför fordonet framtill

eller mer än 150 centimeter baktill,

skall godsets yttersta del vara

tydligt utmärkt med flagga, lykta

eller annan lämplig anordning, såframt

icke godset föres på sådant

sätt, att särskilt utmärkande uppenbarligen

ej erfordras.

2 mom. Om på fordon föres gods,

som skjuter utanför fordonet framtill

eller mer än 150 centimeter baktill,

skall godsets yttersta del vara

tydligt utmärkt med flagga eller annan

lämplig anordning av vit och

röd färg. Under mörker skall utmärkandet

baktill ske med lykta,

som visar rött sken bakåt och åt

sidorna.

56 §.

1 mom. Buss eller lastbil får icke 1 mom. Buss eller lastbil får icke

föras med högre hastighet än 60 föras med högre hastighet än 60

kilometer i timmen. Inom tättbe- kilometer i timmen.

byggt område får dock hastigheten

icke överstiga 40 kilometer i timmen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 ur 1955

(Gällande lydelse)

2 mom. Har till bil kopplats fordon,

få fordonen icke föras med

högre hastighet, än nedan för varje

fall sägs, nämligen då fråga är om

Hastighet

km i timmen

a) en pähängsvagn samt

bilens och påhängsvagnens

samtliga hjul är o försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar

................................. 60

b) en släpvagn i annat fält,

än som under a) sägs, samt

släpvagnen är försedd med

effektiva från fotbroms eller

motsvarande anordning på bilen

manövrerbara bromsar ... 50

c) en släpvagn i annat fall,

än som under a) och b) sägs,

samt släpvagnen har en bruttovikt

icke överstigande bilens

bruttovikt .................. 40

d) två släpvagnar samt

släpvagnarna äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara brom
-

sar ................................. 40

e) en släpsläde samt släp
släden

har en bruttovikt icke

överstigande bilens bruttovikt

................................. 30

f) ett eller flera fordon i

andra fall, än som under a—

e) sägs ........................... 20

1 de under a) och b) angivna

fallen får inom tättbebyggt område

hastigheten icke överstiga 40 kilometer

i timmen.

(Föreslagen lydelse)

Har till bil kopplats fordon, få

fordonen icke föras med högre hastighet,

än nedan för varje fall sägs,

nämligen då fråga är om

Hastighet

km i timmen

a) en pähängsvagn samt

bilens och påhängsvagnens

samtliga hjul äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara bromsar

................................. 60

b) en släpvagn i annat fall,

än som under a) sägs, samt

släpvagnen är försedd med

effektiva från fotbroms eller

motsvarande anordning på bilen

manövrerbara bromsar ... 50

c) en släpvagn i annat fall,

än som under a) och b) sägs,

samt släpvagnen har en bruttovikt

icke överstigande bilens

bruttovikt .................. 40

d) två släpvagnar samt

släpvagnarna äro försedda

med effektiva från fotbroms

eller motsvarande anordning

på bilen manövrerbara brom
-

sar ................................. 40

e) en släpsläde samt släp
släden

har en bruttovikt icke

överstigande bilens bruttovikt

................................. 30

f) ett eller flera fordon i

andra fall, än som under a—

e) sägs ........................... 20

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

15

(Gällande lydelse)

Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av

vad ovan stadgats föras med samma

hastighet, som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

(Föreslagen lydelse)

Har till bil kopplats endast en

släpvagn, vars totalvikt icke överstiger

en tredjedel av bilens tjänstevikt,

må fordonen utan hinder av

vad ovan stadgats föras med samma

hastighet, som är medgiven för bilen

utan släpvagn.

2 mom. Inom tättbebyggt område

får fordons hastighet icke överstiga

50 kilometer i timmen.

57 §.

1 mom. Har för------sålunda fastställts.

Finner polisman, att å fordon

tagits så stor last eller sådant antal

passagerare, att den för fordonet

fastställda maximilasten eller det

vid fordonets färd å vägen tillåtna

högsta axeltrycket överskridits, äger

han, därest fortsatt färd med fordonet

icke kan äga rum utan fara eller

olägenhet, förbjuda fortsatt färd, så

ock, där förbudet icke efterkommes,

hindra färden. Har maximilasten

överskridits med mer än 20 procent

eller axeltrycket med mer än 10 procent,

åligger det polismannen att vidtaga

åtgärd, som nu sagts, där ej särskilda

skäl till annat föranleda. Polismannen

skall snarast möjligt underrätta

vederbörande förman om

åtgärden.

61

1 mom. Det tillkommer,såvitt angår

stads område, stadsmyndighet,

som angives i 6 mom., och eljest

länsstyrelsen att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän

plats eller beträffande samtliga dylika

vägar inom visst område meddela

erforderliga föreskrifter, avseende
-

§•

1 mom. Det tillkommer länsstyrelsen

att beträffande viss allmän

väg, gata eller annan allmän plats

eller beträffande samtliga dylika

vägar inom visst område meddela

erforderliga föreskrifter, avseende

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

(Gällande lydelse)

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last av

viss beskaffenhet, fårdhastigliet eller

körriktning samt provkörning eller

övningskörning med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än

som tillätes i 54 §;

d) att viss väg skall anses såsom

huvudled; eller

e) andra särskilda åtgärder för

reglering av trafiken.

(Föreslagen lydelse)

a) förbud mot trafik eller inskränkning

i trafiken beträffande

fordon av visst slag, fordons axeltryck,

bruttovikt eller bredd, last av

viss beskaffenhet, körriktning samt

provkörning eller övningskörning

med fordon;

b) parkering eller annan uppställning

av fordon;

c) färdhastighet;

d) medgivande till större axeltryck

eller bruttovikt å fordon eller

större bredd å fordon och last än

som tillätes i 54 §;

e) att viss väg skall anses såsom

huvudled; eller

f) andra särskilda åtgärder för

reglering av trafiken.

Såvitt angår stads område tillkommer

det stadsmyndighet, som

angives i 6 mom., att meddela erforderliga

föreskrifter i de fall, som

under a), b), d) och f) sägs.

Länsstyrelsen äger föreskriva lägre

eller högre hastighet än som tilllåtes

i 56 §.

65 §.

1 mom. Brukas fordon--— förenad därmed.

Den, som icke efterkommer vad

i 3 § 6 mom. sägs om skyldighet att

bevara uppteckning eller att på anmodan

överlämna sådan uppteckning,

straffes med dagsböter.

6 mom. Den, som — — — med dagsböter.

Till samma--— femte stycket.

Förseelse mot 12 § 2 inom. femte

stycket, 3 mom. tredje stycket eller

4 mom., 13 § 3 mom. fjärde stycket

eller 4 inom., 21 § 2 mom. första

stycket a—d), samma moment förs
-

Forseelse mot 10 § 6 inom., 12 §

2 inom. femte stycket, 3 mom. tredje

stycket eller 4 inom., 13 § 3 mom.

fjärde stycket eller 4 inom., 21 § 2

moin. första stycket a—d), samma

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

17

(Gällande lydelse)

ta stycket e), såvitt angår tjänstevikt,

bredd, maximilast och största

antal passagerare, eller andra stycket

eller 3 mom. eller 27 § 4 mom.

sjätte stycket eller 5 mom. tredje

stycket, straffes med böter, högst

trehundra kronor.

(Föreslagen lydelse)

moment första stycket e), såvitt angår

tjänstevikt, bredd, maximilast

och största antal passagerare, eller

andra stycket eller 3 mom. eller 27 §

4 mom. sjätte stycket eller 5 mom.

tredje stycket, straffes med böter,

högst trehundra kronor.

67 §.

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41

§ 1 inom. eller 2 mom. andra stycket,

42 § 4 mom., 46 § 1 mom. tredje

stycket, 48 § 3 mom., 49 § 2, 3 eller

4 inom., 53 §, 54 § 2 eller 4 mom.,

55 § 1 mom. eller 2 mom. första

stycket, 56 § eller 57 § 2 mom. tredje

stycket eller 3 eller 4 mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50

§ 3 inom., 52 § 2 mom., 55 § 2 mom.

andra stycket, 57 § 2 mom. fjärde

stycket, 58 §, 59 § 1 mom. första

stycket eller 2, 3 eller 4 mom. eller

60 § 3 mom.

Med dagsböter straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 40 §, 41

§ 1 inom. eller 2 inom. andra stycket,

42 § 2 eller 4 mom., 46 § 1 mom.

tredje stycket, 47 § 3 mom. första

stycket, 48 § 1 eller 3 mom., 49 § 2, 3

eller 4 mom., 52 § 2 mom., 53 §, 54 §

2 eller 4 mom., 55 § 1 mom. eller 2

mom. första stycket, 56 § eller 57 §

2 inom. tredje stycket eller 3 eller 4

mom.

Med böter, högst trehundra kronor,

straffes den, som bryter mot

44 §, 46 § 1 mom. fjärde stycket, 50

§ 3 inom., 55 § 2 mom. andra stycket,

57 § 2 mom. fjärde stycket,

58 §, 59 § 1 mom. första stycket eller

2, 3 eller 4 mom. eller 60 § 3 mom.

Förseelse mot —--trehundra kronor.

Befordras med---och vilja.

69 §.

Om den, som ertappats med all

under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall,

handling, som avses i 12 § 2 eller

4 inom., 13 § 4 inom., 27 § 4

mom. eller 57 § 2 mom. fjärde

stycket, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker, att han

2—1011 55

Om den, som ertappats med att

under färd icke hava medhaft körkort

eller, i förekommande fall,

handling, som avses i 10 § 6 mom.,

12 § 2 eller 4 inom., 13 § 4 inom., 27 §

4 inom. eller 57 § 2 mom. fjärde

stycket, senast å tredje söckendagen

därefter hos vederbörande polismyndighet

eller åklagare styrker, att han

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 2 avd. Nr 34

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

(Gällande lydelse)

vid tiden för förseelsen innehaft gällande

körkort eller sådan handling,

som nyss sagts, och giva omständigheterna

vid handen, att förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

(Föreslagen lydelse)

vid tiden för förseelsen innehaft gällande

körkort eller sådan handling,

som nyss sagts, och omständigheterna

giva vid handen, att förseelsen

haft sin grund i ett tillfälligt förbiseende,

vare han fri från ansvar.

Övergångsbestämmelser.

4. Stadgandena under 3 § 1 mom.

k), i § 1 mom. h) och 3 mom. andra

stycket, 6 § 1 mom. c) och f) samt

21 § 2 mom. andra stycket skola

icke äga tillämpning å fordon, som

före dagen för denna förordnings

ikraftträdande undergått besiktning

eller för vilket före samma dag typintyg

utfärdats, under förutsättning

att fordonet vid besiktning eller vid

typintygets utfärdande icke var försett

med anordning, som i nämnda

författningsrum sägs.

4. Stadgandena under 6 § 1 mom.

c) samt 21 § 2 mom. andra stycket

skola icke äga tillämpning å fordon,

som före dagen för denna förordnings

ikraftträdande undergått besiktning

eller för vilket före samma

dag typintyg utfärdats, under förutsättning

att fordonet vid besiktning

eller vid typintygets utfärdande icke

var försett med anordning, som i

nämnda författningsrum sägs.

Denna förordning träder i kraft

a) den 1 juli 1955 såvitt angår

bestämmelserna i 3 § 6 mom., 10 §

6 inom., 27 § 6 mom. beträffande

hastighetsmätare, 42 § 1 och 2 mom.,

46 § 1 mom., 47 § 2 och 3 mom., 48 §

1 mom., 51 §, 52 § 2 mom., 56 § 1

och 2 mom., 57 § 1 mom., 61 § 1

mom., 65 § 1 och 6 mom. samt 67

och 69 §§;

b) den 1 juli 1955 såvitt angår

bestämmelserna i 3 § 1 mom. m)

och n); dock att dessa bestämmelser

icke skola äga tillämpning å bil,

som före nämnda dag undergått besiktning

eller för vilken dessförinnan

typintyg utfärdats, under förutsättning

att fordonet vid besiktning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

19

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

eller vid typintygets utfärdande icke

var försett med hastighet smätare

eller vindrutetorkare;

c) den 1 juli 1956 såvitt angår

bestämmelserna i övrigt.

Inledning

Remissyttranden över det betänkande av trafiksäkerhetsutredningen,

som ligger till grund för propositionen, har avgivits av ett stort antal

myndigheter, föreningar in. fl. För visst förslag i propositionen, nämligen

beträffande medförande av besiktningsinstrument eller typintyg och skyldighet

att uppvisa detta för polisman eller besiktningsman, ligger till

grund en skrivelse den 25 mars 1954 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Jämväl nämnda skrivelse har remissbehandlats. — I fråga om vilka instanser

som avgivit remissyttranden får utskottet hänvisa till propositionen

s. 19—20.

En redogörelse för gällande författningar lämnas i propositionen s.

20—21. Till denna redogörelse liksom till vad som i propositionen upptagits

beträffande verkställda undersökningar rörande vägtrafikolyckor

— propositionen s. 21—24 — torde här jämväl få hänvisas.

Utskottet vill vidare erinra om att i propositionen för varje däri under

de särskilda rubrikerna C.—I. upptaget avsnitt lämnas redogörelser för

dels utredningens förslag och dels de avgivna remissyttrandena.

Föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, anför inledningsvis

följande.

»De förslag, som utredningen framlagt, kan i korthet sägas gå ut på en

skärpning och närmare reglering av bestämmelserna om förarnas uppträdande

i trafiken samt strängare krav på de särskilda anordningar, med

vilka fordonen skall vara utrustade. Jag ansluter mig till utredningens

mening, att vid sidan av pågående åtgärder för förbättrande av vägnätet

en skärpning av reglerna på förevarande områden kan på längre sikt leda

till en förbättring av trafiksäkerheten och en minskning av olycksfrekvensen.

Målet kan givetvis icke nås utan uppoffringar. Vad angår den föreslagna

närmare regleringen av förarnas uppträdande innebär föreskrifter

av denna art att på trafikanterna lägges band, som kan synas överflödiga

och irriterande i de fall, då vederbörandes eget omdöme säger honom, att

en överträdelse icke skulle medföra någon fara. Bestämmelserna om viss

utrustning å fordonet medför vissa kostnader för trafikanterna. Frågan om

trafiksäkerheten är emellertid av den vikt, att dylika betänkligheter icke

får vara avgörande. Det bör beaktas, att fråga i sista hand är om åtgärder,

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

som föreskrives i trafikanternas eget intresse. Utan att föregripa mitt ställningstagande

till de särskilda åtgärder, som de sakkunniga föreslagit, vill

jag därför redan här uttala, att jag anser hänsyn till trafiksäkerheten motivera

mera långtgående bestämmelser än de nu gällande.»

Hastighetsbegränsning

Departementschefen

Beträffande trafiksäkerhetsutredningens förslag om införande av allmän

hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet utom tättbebyggda

områden anför departementschefen följande.

»Förslaget om allmän hastighetsbegränsning är utan jämförelse den fråga,

kring vilken meningarna skarpast brutit sig i remissyttrandena, och goda

skäl har anförts både för och emot förslaget.

Intet tvivel råder om att ett mycket stort antal trafikolyckor med motorfordon

helt eller delvis vållas av att fordonen framföres med en hastighet,

som icke i tillräcklig mån anpassats till väg- och trafikförhållandena. Den

verkställda utredningen ger även i övrigt vid handen, att det icke alltid

är väl beställt med förarnas förmåga och vilja att rätta hastigheten efter

vad situationen kräver. Varje åtgärd, som kan leda till en bättring i dessa

hänseenden, innebär ett steg mot förbättrad trafiksäkerhet. Frågan är enligt

min uppfattning av den betydelse, att man icke får tveka att tillgripa även

radikala åtgärder, om syftet icke kan nås med mildare medel.

De tekniska framsteg, som bilismen under de sista årtiondena genomgått,

har medfört, att man på goda vägar kan hålla en betydligt högre fart

än tidigare. Vägnätet har också avsevärt förbättrats. Det är naturligt, att

den enskilde bilföraren söker efter förmåga utnyttja de sålunda förbättrade

framkomstmöjligheterna. De tekniska framstegen och den fortgående förbättringen

av vägbeståndet bör emellertid utnyttjas icke blott för att förkorta

körtiden utan även för att befordra trafiksäkerheten. Utredningen har

visat, att de vinster i tid och väg, som uppstår genom högre hastighet, är

ganska obetydliga. Det lcan därför i och för sig knappast sägas vara något

ohemult krav på bilisterna, att de avstår från att tillämpa de högsta hastigheterna

och genom detta ringa offer i sin män bidrager till att öka trafiksäkerheten.

Önskvärdheten härav inses säkerligen av de flesta bilförare,

men den ganska allmänna förekomsten i trafiken av bilar med onödigt

hög hastighet visar, att icke alla rättar sitt handlande därefter. Om så varit

fallet, skulle frågan om en allmän hastighetsbegränsning icke ha behövt på

allvar övervägas.

Det är givetvis riktigt, att även en låg hastighet kan vara alltför hög i

förhållande till omständigheterna, liksom att en hög hastighet icke alltid

innebär någon mera betydande olycksrisk. Kärnpunkten i hastighetsproblemet

är därför också en fråga om hastighetsanpassning och icke en fråga

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

21

om hastighetsbegränsning. Detta utesluter dock icke att frågeställningarna

delvis sammanfaller och att en hastighetsbegränsning kan vam lämplig

såsom medel att i vissa fall nå en bättre hastighetsanpassning.

Uppfattningen att en allmän hastighetsbegränsning skulle innebära att

en viss hastighet angåves såsom generellt lämplig kan jag icke biträda.

Regeln innebär ju allenast att en hastighet över den angivna gränsen betecknas

såsom generellt olämplig.

Vad åter angår den invändning mot förslaget, som går ut på att en hastighetsbegränsning

leder till att trafikövervakningen huvudsakligen inriktas

på hastighetskontroll å huvudleder och andra ställen, där överträdelser

mot eu generell hastighetsbegränsning förmodas bli vanliga, medan övervakningen

av trafiken å andra vägar lämnas åsido, är det uppenbart, alt

övervakningen måste inriktas på att stävja överträdelser var de än förekommer.

Man kan emellertid inte helt bortse från risken att fastställandet

av en allmän fartgräns får till resultat att trafikpolisen kommer att tagas

i anspråk för övervakning härav i sådan utsträckning att kontrollen över

det individuella körsättet även i fortsättningen kan bli eftersatt.

Ett allvarligare argument mot den föreslagna bestämmelsen är farhågan

för att den icke kommer att efterlevas i sådan omfattning, att den kan

sägas fullfölja sitt syfte att minska körtempot på vägarna. Nyttan av bestämmelsen

beror mycket på huruvida den av det övervägande antalet

motorförare betraktas som lämplig eller åtminstone rimlig och därför i

allmänhet efterlevcs, eller om överträdelser kommer att höra till vanligheten.

Att införa en bestämmelse, som många, kanske flertalet motorförare

i större eller mindre omfattning överträder, väcker betänkligheter bl. a. ur

den synpunkten, att den minskar respekten för trafikföreskrifter över

huvud och såmedelst motverkar sitt syfte att höja trafiksäkerheten.

Det måste, bl. a. av skäl som sist sagts, anses vara av synnerlig vikt, att

en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med en intensiv

övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Övervakningen

får icke begränsas till stickprovskontroll utan bör vara så effektiv, att en

motorförare, som överträder bestämmelsen, måste såsom en praktisk möjlighet

räkna med att bli åtalad och sakfälld. Den måste utsträckas till alla

delar av landet och till alla slags vägar. Alldeles speciellt är det av vikt, att

övervakningen blir tillräckligt omfattande och effektiv under tiden närmast

efter bestämmelsens ikraftträdande. För närvarande finnes emellertid

uppenbarligen icke tillräckliga resurser för eu övervakning av denna omfattning.

Möjligen kan detta bli fallet efter den utökning av statspolisens

personal och förbättring av dess utrustning, som beslutats av 1954 års

riksdag. Det då antagna upprustningsprogrammet kan icke förväntas bli

slutfört förrän tidigast vid utgången av år 1956. Å andra sidan är det icke

uteslutet, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en sådan

förbättring av trafikförhållandena, att behovet av en allmän hastighetsbe
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''/ år 1953

gränsning väsentligt minskas. Redan de nu gällande bestämmelserna torde,

i de fall då en tillfredsställande utredning kan förebringas, ge icke ringa

möjligheter att ingripa mot förare, som färdas med påtagligt för hög

hastighet.

En annan allvarlig invändning mot förslaget är att detta sannolikt icke

enbart länder till att minska trafilkriskerna utan i vissa hänseenden t. o. in.

kan skapa nya faromoment. Jag syftar härvid speciellt på de förhållanden,

som uppkommer, då ett fordon skall köra om ett framförvarande fordon.

I detta läge är det av vikt, att det omkörande fordonet håller så hög hastighet,

att omkörningssträckan icke blir onödigt lång. Även med en bestämmelse

om maximihastighet måste man räkna med att körhastigheten för

olika fordon varierar högst avsevärt. För vissa fordon gäller ju en lägre

hastighetsgräns än den vanliga, och för de lättare fordonen, vilka utgör

flertalet, är den föreslagna maximihastigheten 80 km i timmen på många

vägar uppenbart för hög. Särskilt på de tätare trafikerade vägarna kan

problemet bli av den storleksordning, att speciella åtgärder påkallas för

dess lösande, t. ex. införande av filer med olika körhastighet e. d.

Även i andra hänseenden möter vid genomgång av utredningsmaterialet ett

flertal spörsmål, som enligt min mening bör ytterligare utredas och belysas.

Önskvärt vore att genom omsorgsfull analys av ett större antal trafikolyckor

få närmare klarlagt, vilken roll hastighetsfaktorn spelar för uppkomsten

av trafikolyckor och över huvud ur trafiksäkerhetssynpunkt. För

bedömande av en lämplig hastighetsgräns erfordras en mera omfattande

utredning rörande de hastigheter, som i allmänhet faktiskt tillämpas på

vägar av olika slag, i olika delar av riket och under olika yttre förhållanden.

Speciellt intresse tilldrager sig i detta sammanhang den av utredningen

omnämnda s. k. prima-facie-regeln. I den utformning, regeln erhållit i vissa

av Amerikas förenta stater, d. v. s. som en ren bevisbörderegel, torde den

visserligen knappast vara helt lämpad för svenska förhållanden. Däremot

kunde väl övervägas att införa en i princip gällande regel om viss maximihastighet,

försedd med modifikationer, som icke har karaktär av bevisbörderegler

men syftar till ungefärligen samma effekt, t. ex. att den angivna

hastigheten får överskridas där sådant med hänsyn till vägförhållandena

och övriga omständigheter uppenbarligen icke medför någon fara ur trafiksäkerhetens

synpunkt. Om denna lösning väljes, måste emellertid synnerlig

möda nedläggas på att utforma undantaget så, att tillämpningen blir

den avsedda och att undantaget icke kommer att i praktiken helt upphäva

huvudregeln. Även denna fråga fordrar för sin lösning undersökningar och

överväganden, vilka icke lämpligen kan komma till stånd i förevarande

sammanhang.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande

fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför

hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,

att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria

hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller

senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan

form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella åtgärder

till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant bättring.

För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en bestämmelse

i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna. Mindre

lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd med

övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa uppmärksamheten

på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari 1955, nr 16,

angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna

biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda

områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med

trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande

spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,

jag förut angivit.»

Beträffande övriga hithörande spörsmål anför departementschefen:

»De invändningar, som kan anföras mot en hastighetsbegränsning, gällande

vägar i allmänhet, talar i viss mån också emot en särskild hastighetsbegränsning

för tättbebyggda områden. Det är sålunda

uppenbart, att en hastighetsgräns, hur den än väljes, icke kan ge något

mått på den hastighet, som det på skilda platser och i olika situationer är

lämpligt att hålla. Vad jag nyss anfört i fråga om bl. a. de ökade risker

vid omkörningar, till vilka en absolut hastighetsgräns kan ge upphov, gäller

i någon omfattning också förhållandena i tättbebyggda områden.

Detta oaktat är skälen för införande av en hastighetsgräns betydligt

starkare i fråga om tätorterna än eljest. Inom en sådan ort kan de högre

hastigheterna utan vidare stämplas såsom oförsvarliga. Här bör det alltså

vara möjligt att utan alltför stor generalisering angiva ett högsta mått för

hastigheten, vilket under inga förhållanden får överskridas. Åtminstone där

fråga är om typiska tätortsbildmingar — städer och liknande samhällen —

har dessutom trängseln i trafiken oftast lett till att flertalet fordon framföres

med lika hög eller åtminstone jämförlig hastighet. EU avsevärt överskridande

av denna för orten normala hastighet medför i regel knappast

någon större tidsvinst men ger upphov till ett flertal omkörningar och

andra trafikfarliga manövrer och kan därför alltid sägas i viss mening innebära

ett åsidosättande av tillbörlig aktsamhet. En hastighetsgräns för tättbebyggda

områden kan därför sältas tämligen lagt, utan att detta kan sägas

innebära något kännbart tvång för trafikanterna. Riktigheten av det anförda

bestyrkes hl. a. därav, att eu hastighetsbegränsning för tättbebyggda

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1955

orter i princip tillstyrkts nästan enhälligt i remissyttrandena och att meningssJuljaktigheterna

i stort sett begränsat sig till vad som är att anse

såsom den lämpligaste hastighetsgränsen. Även jag ansluter mig till den

meningen, att en allmän hastighetsbegränsning för tättbebyggda områden

skulle höja trafiksäkerheten utan att medföra några allvarligare betänkligheter

ur annan synpunkt. Jag tillstyrker därför att en bestämmelse i

detta ämne införes i vägtrafikförordningen.

Vad angår den lämpligaste hastighetsgränsen biträder jag åsikten, att

maximihastigheten bör angivas i helt tiotal kilometer i timmen. I valet mellan

de tal, som närmast kommer i fråga, nämligen 40 och 50 km i timmen,

anser jag den förstnämnda siffran väl låg för att komma i fråga såsom en

generell regel. Den är dessutom mindre lämplig av den anledningen att åtskilliga

av de vanligaste typerna av bilar icke kan bekvämligen framföras

med så låg hastighet utan nedväxling. Fartgränsen bör därför enligt min

mening bestämmas till 50 km i timmen. Liksom utredningen anser jag, att

fartgränsen bör i fråga om visst område eller viss väg kunna höjas, men

finner ej skäl att begränsa denna behörighet inom någon viss i författningen

angiven ram. Givetvis skall fartgränsen liksom hittills även kunna sänkas.

Införandet av en allmän hastighetsbegränsning för tättbebyggda omlåden

medför att behovet av särskilda hastighetsbegränsningar för vissa

orter eller vägsträckor avsevärt nedbringas. Det är också ur trafikanternas

synpunkt önskvärt, att särbestämmelser icke införes utan tvingande skäl.

Speciellt i fråga om orter, som korsas av större genomfartsleder, bör dylika

bestämmelser givas endast i rena undantagsfall. Med hänsyn härtill är

det enligt min mening mindre lämpligt, att avgörandet av frågor om fartbegränsning

i städerna överlämnas åt kommunal myndighet. Å andra sidan

synes icke erforderligt att driva enhetssträvandet så långt, att beslutanderätten

överlämnas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Utredningens förslag,

att beslut om lokal hastighetsbegränsning skall ankomma på länsstyrelsen,

synes här representera eu antaglig medelväg. Att länsstyrelsen

bör före avgörandet av dylik fråga höra de kommunala myndigheterna och,

där sådant kan anses påkallat, även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, torde

även utan särskild bestämmelse vara uppenbart.

Jag ansluter mig till utredningens mening, att andra lokala trafikföreskrifter

än sadana som rör hastighetsbegränsning, t. ex. föreskrifter om

Parkering m. m., alltjämt bör, såvitt angår städerna, ankomma på dessas

eget beprövande.

Tättbebyggda områden är redan nu utmärkta genom särskilda vägmärken.

Emellertid torde det mångenstädes vara lämpligt att i samband med

de nya bestämmelsernas ikraftträdande en översyn sker beträffande märkenas

placering, så att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis kommer att

gälla å sådana vägsträckor, som icke ligger i direkt anslutning till någon

bebyggelse, t. ex. vissa genomfartsleder och tillfartsvägar inom större

städer.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955 25

I detta sammanhang vill jag framhålla, att frågan om en revision av

vägmärkesförordningen kommer att upptagas senare.

Utredningen har vidare föreslagit vissa justeringar av hastighetsgränserna

för lastbilar och andra tyngre fordon. De sålunda föreslagna

bestämmelserna är icke i och för sig motiverade av hänsyn till trafiksäkerheten

men utgör i viss mening konsekvenser av utredningens förslag

till bestämmelser om allmän hastighetsbegränsning. Då jag, på sätt jag

förut yttrat, icke kan för närvarande förorda införandet av regler om allmän

hastighetsbegränsning å vägar utom tättbebyggda områden, förfaller

behovet av en mera genomgripande revision av de särskilda hastighetsreglerna

för tyngre fordon.

En viss jämkning i nuvarande bestämmelser kan emellertid vara påkallad

av önskemålet att afl trafik inom tättbebyggda orter skall såvitt

möjligt framgå med samma hastighet. Om den generella hastighetsgränsen

inom dylika orter sättes till 50 km i timmen, vilket jag förordat, bör därför

övervägas, om icke den maximihastighet av 40 km i timmen, som nu

är stadgad för färd inom sådan ort med buss och lastbil, bör höjas till

50 km i timmen. Enligt min mening kan en sådan höjning icke anses

menlig ur trafiksäkerhetssynpunkt utan är tvärtom att förorda. Jag tillstyrker

därför, att ändring i angiven riktning vidtages.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för fordonsförare

att under mörker begränsa hastigheten så, att

fordonet kan stanna å den vägsträcka, vilken tydligt kan

överblickas, är denna regel enligt min mening så naturlig, att frågan

närmast bör anses gälla, huruvida den för sin giltighet behöver inskrivas

i författningen. Redan i det allmänna kravet på att föraren skall visa den

omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av

omständigheterna, ligger uppenbarligen att en fordonsförare icke bör onödigtvis

försätta sig i en situation, som han ej lcan behärska. Sedd ur denna

synpunkt är regeln icke begränsad till de särskilda förhållanden, som

råder under mörker, utan kan med fog uppställas såsom en allmän norm

för en bilförares bedömande i fråga om den hastighet, som i olika situationer

är försvarlig. Att i vägtrafikförordningen inskriva en uttrycklig regel i

ämnet, begränsad att avse mörkersituationen, synes då mindre lämpligt,

eftersom härav kan dragas en oriktig slutsats i fråga om regelns tillämplighet

i andra fall.

Mot den föreslagna regeln kan emellertid också riktas invändningar ur

motsatt synpunkt, nämligen att den i vissa situationer är svår eller rentav

omöjlig att efterkomma. I remissyttrandena har särskilt framhållits det

fallet, alt en förare under mörker blir utsatt för bländning från ett mötande

fordon; enligt den föreslagna regeln skulle det då åligga honom att omedelbart

nedbringa farten till ett minimum, även om detta skulle kräva en

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

trafikfarlig inbromsning. Också andra fall är tänkbara, där sikten plötsligt

blir försämrad. Stundom kan det ur trafiksäkerhetssynpunkt vara lämpligt

att föraren — t. ex. för att taga sig ur en uppkommen kritisk situation —

ökar hastigheten även i ett läge, där sikten är skymd. Det anförda visar,

att en tvingande regel om skyldighet att anpassa hastigheten med hänsyn

till längden av den överskådliga vägsträckan mången gång skulle visa

sig för stel och lägga onödig hämsko på förarens omdöme.

Med beaktande av de nu anförda synpunkterna bör en författningsbestämmelse

i förevarande ämne utformas så, att den dels får karaktären av en

allmän handlingsregel utan begränsning till viss eller vissa situationer och

dels bereder möjligheter till undantag, där sådant påkallas av omständigheterna.

Dessa önskemål torde kunna tillgodoses genom att stadganden får

inflyta i 46 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen såsom ett tillägg

till den där givna bestämmelsen om att fordons hastighet skall anpassas

till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt

kräver. Stadgandet bör vara av huvudsakligen rådgivande karaktär och kan

lämpligen avfattas så, att hastigheten ej bör vara högre, än att fordonet

kan stannas å den del av den framförvarande vägbanan, som föraren tydligt

kan överblicka. Väljes denna lösning — vilket jag förordar ■—- bör i vägtrafikförordningen

icke inskrivas någon särskild bestämmelse om ansvar

för överträdelse av föreskriften. Att en underlåtenhet att anpassa hastigheten

efter vad trafiksäkerheten kräver kan bestraffas enligt trafikbrottslagen

såsom ovarsamhet vid förande av motorfordon är uppenbart oavsett förekomsten

av eu bestämmelse sådan som den nu förordade.»

Motioner

I de likalydande motionerna 1: it)G och II: Gli yrkas, »att riksdagen

måtte besluta ändra 56 § vägtrafikförordningen i enlighet med 1953 års

trafiksäkerhetsutrednings förslag, innebärande en generell begränsning av

lättare motorfordons hastighet till 80 km/tim. utanför tättbebyggt område,

och således i denna punkt avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 172».

I de likalydande motionerna I: 505 och II: 623 hemställes, »att 56 § 1

mom. första stycket vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

måtte ges följande ändrade lydelse: Buss eller lastbil med en totalvikt överstigande

2 500 kilogram får icke föras med högre hastighet än 60 km/tim».

Innebörden av yrkandet är, att för buss eller lastbil med en totalvikt, som

icke överstiger 2 500 kilogram, skall gälla samma regler som för personbil;

någon generell hastighetsbegränsning skall alltså icke gälla för dessa bussar

och lastbilar. Ett motsvarande yrkande framställes även i de likalydande

motionerna I: 507 och II: 625.

Sistnämnda motioner, 1:507 och 11:625, upptar vidare synpunkter på

placeringen av de vägmärken som utmärker tättbebyggt område samt på

författningstextens utformning i fråga om den föreslagna hastighetsbegräns
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

ningen inom sådant område. I motionerna — som mynnar ut i en hemställan

att nu nämnda och andra i motionerna förordade ändringar i och

tillägg till vägtrafikförordningen måtte vidtagas — anföres i nu förevarande

fråga:

Det torde i detta sammanhang vara lämpligt med föreskrifter om hur

nära själva tätbebyggelsen dylika vägmärken skall sättas upp. Det är nämligen

önskvärt att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis kommer att gälla

på sådana vägsträckor, som icke ligger i direkt anslutning till någon bebyggelse.

Det har antytts lämpligheten av att slopa förbudsmärket avseende tättbebyggt

samhälle i och med genomförande av en generell hastighetsbegränsning.

Emellertid förefaller det vara riktigt att i författningstexten

klart säga ut, att sådan hastighetsbegränsning alltid skall anges med förbudsmärke,

varigenom någon villrådighet om bestämmelsens tolkning om

vad som menas med tättbebyggt samhälle icke behöver uppstå. Olika bedömanden

från trafikanternas sida om vad som innebär tätbebyggelse kan

leda till situationer då fråga kan uppkomma om polisingripande. Att

trafikanter och åklagare haft olika uppfattning i dylika situationer har

förekommit redan med nuvarande bestämmelser.

De nämnda motionerna 1: 507 och II: 625 upptar vidare frågor om enhetlighet

vid uppsättande av vägmärken. Härutinnan anföres:

För åstadkommande av enhetlighet i fråga om uppsättande av ''vägmärken,

vilket har sin betydelse ur trafiksäkerhetsynpunkt, bör föreskrivas

att länsstyrelse skall ha att utfärda föreskrifter, även då stad är väghållare,

på samma sätt som förutsatts i fråga om exempelvis föreskrift om färdhastighet.

Den nuvarande föreskriften i mom. 4, sista stycket, om att det

ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i mån av behov genom

anvisningar eller på annat lämpligt sätt verka för enhetlighet i fråga^ om

vägmärkenas uppsättande, har icke medfört önskvärd enhetlighet, då någon

författningsenlig skyldighet för stad att rätta sig efter sådan föreskrift icke

föreligger.

Utskottet

Kungl. Maj:t har i propositionen icke upptagit trafiksäkerhetsutredningens

förslag om en allmän hastighetsbegränsning på vägar utom tättbebyggda

områden till 80 km i timmen. En sådan begränsning förordas däremot

i motionerna 1:496 och II: 614.

Mot en begränsning av den tillåtna hastigheten till 80 km i timmen

kan anföras bl. a., att motorfordonen numera i allmänhet konstrueras

för att användas även vid högre hastigheter och att de i fråga om vagegenskaper

och bromsförmåga in. in. anpassats efter de skärpta krav som

i dessa hänseenden måste ställas vid dessa högre hastigheter. Även våra

vägar anpassas i växande omfattning härefter. Så till exempel torde våra

huvudvägar nu ofta projekteras för hastigheter över 100 km i timmen.

Att när den tekniska utvecklingen sålunda möjliggör högre hastigheter

med bibehållen trafiksäkerhet dock förbjuda användningen av desamma

kan le sig som ett steg tillbaka och som en broms på utvecklingen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''t år 1955

Dessa synpunkter kan dock inte få vara avgörande. Frågan om en allmän

hastighetsbegränsning måste väsentligen bedömas från synpunkten

om en sådan begränsning kan medföra en ökad trafiksäkerhet.

Att för hög hastighet är en väsentlig trafikrisk är uppenbart. Trafiksäkerhetsutredningen

har med omfattande statistiskt material och siffermässiga

beräkningar sökt belysa bl. a. i vad mån hög hastighet kan antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor. Beträffande de gjorda

undersökningarna kan emellertid sägas, att de icke utvisat i vad mån de

för höga hastigheter, som medverkat till trafikolyckor, legat över 80 km

i timmen. Den hastighet som vid undersökningarna betecknas som för

hög har varit detta icke i förhållande till en fix hastighetsgräns utan med

hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Den har med andra

ord varit en icke rätt anpassad hastighet. Kärnpunkten i hastighetsproblemet

är, såsom departementschefen uttalat — och utskottet är angeläget

att kraftigt understryka detta — en fråga om hastighetsanpassning och

icke en fråga om hastighetsbegränsning. Det är enligt utskottets mening

de för höga hastigheterna vid dålig sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar

och i liknande trafikfarliga situationer som måste stävjas. I dessa

fall är i allmänhet redan en hastighet av 80 km i timmen för hög. En

sänkning av de höga hastigheterna i övrigt till 80 km i timmen skulle

för dessa fall icke i och för sig vara av betydelse.

Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare

anföras, att regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.

Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig

vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras

med en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves.

Eftersom kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides

och då ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser,

ligger det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på

goda vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid

enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös.

övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter

kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer,

där förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som

till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot

utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa

hänseenden till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.

Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet

icke finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli

väsentligt förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet

olyckor i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt

som omkörningsolyckorna i regel är av allvarlig natur framstår konsekven
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b är 1955

29

serna härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Utskottet kan som av det ovan anförda torde framgå icke ansluta sig

till yrkandet i motionerna om införande av en allmän hastighetsbegränsning.

Utskottet förbiser vid detta ställningstagande icke, att åtgärder redan

i nuvarande situation är erforderliga för att nedbringa icke minst antalet

av de vägtrafikolyckor där hastigheten har varit en medverkande olyclcsfaktor.

En förbättrad trafikövervakning efter de riktlinjer utskottet ovan

antytt är en grundläggande förutsättning för att en rätt anpassning av

hastigheten skall kunna uppnås. En sådan övervakning ger också på ett

helt annat sätt än hittills varit möjligt utgångspunkter för att sådana

motorfordontsförare som brister i omsorg och hänsyn i trafiken skall kunna

fråntagas rätten att föra motorfordon. Trafiksäkerhetsutredningens fortsatta

arbete, därvid bl. a. frågor om en ökad användning av institutet

återkallelse av körkort avses skola upptagas, torde här kunna bli av betydelse.

Yrkandet i motionerna 1:505 och 11:623 samt 1:507 och 11:625, att

från reglerna om maximihastighet för lastbilar och bussar vid färd utanför

tättbebyggt område skall undantagas lastbilar och bussar, vilkas totalvikt

icke överstiger 2 500 kilogram, har viss anknytning till ett förslag

av trafiksäkerhetsutredningen. Utredningen har nämligen föreslagit, att

för dylika lättare lastbilar och bussar skall gälla samma hastighetsbegränsning

till 80 km i timmen som utredningen föreslagit för personbilar. Utredningen

har uttalat, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke möter hinder

att beträffande hastighetsföreskrifterna jämställa de lättare lastbilarna

och bussarna med personbilar. Som en för vårt land lämplig viktgräns

bär utredningen angivit den i motionerna föreslagna, nämligen 2 500 kilogram.

För motionärernas förslag talar, att dessa lättare lastbilar och hussar

beträffande såväl konstruktion som vikt mer än att jämställa med personbilar

än med övriga lastbilar och bussar. Beträffande s. k. stationsvagnar

gäller sålunda, att avgörande för om fordonet skall klassificeras som personbil

eller som lastbil kan vara rena inredningsdetaljer. Att sådana detaljer

skall bli utslagsgivande för den hastighet, med vilken fordonet får

föras, är givetvis icke tillfredsställande. Den gällande regeln kan därför

i ett stort antal fall framstå som icke sakligt grundad. Ett sådant förhållande

för lätt med sig, att respekten minskas för bestämmelser om

hastighetsbegränsning även i de fall, där bestämmelserna är sakligt grundade.

En ändring på sätt i motionerna föreslås kan vid nämnda förhållanden

väntas medföra en bättre respekt för övriga regler om hastighetsbegränsning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 35 år 1955

Utskottet vill i sammanhanget också erinra om att i åtskilliga andra

länder gäller särskilda hastighetsgränser endast för tyngre fordon.

Vid sitt ställningstagande fäster emellertid utskottet avgörande vikt

vid att ett bifall till motionärernas förslag skulle medföra den ur trafiksäkerhetssynpunkt

mycket betydande fördelen, att trafikströmmen på

landsvägarna kommer att flyta jämnare med påföljd att omkörningarna,

vilka alltid erbjuder särskilda faromoment, kommer att minska. Utskottet

tillstyrker därför motionärernas förslag. Förslaget föranleder ändring

i 56 § 1 mom. första stycket vägtrafikförordningen i propositionens förslag

och torde kunna utformas så, att buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger

2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km i timmen.

Jämväl mot den i propositionen föreslagna regeln, att fordons hastighet

inom tättbebyggda områden ej får överstiga 50 km i timmen, kan anföras

vissa skäl. Utskottet hyser emellertid icke samma betänkligheter i

fråga om en hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område som i fråga

om en allmän hastighetsbegränsning. Särskilt beaktar utskottet, att behovet

av omkörning inom tättbebyggt område ej är så stort och att därför

den särskilda omkörningsrisk, som kan bli en följd av en begränsning av

hastigheten utom tättbebyggt område, här kan lämnas åsido. Att man

söker nedbringa hastigheterna inom tättbebyggt område påkallas också

av särskilda skäl, såsom hänsyn till den rikliga förekomsten av skymda

vägkorsningar. Utskottet tillstyrker därför en regel om allmän fartbegränsning

inom tättbebyggt område. Den i propositionen valda hastighetsgränsen,

50 km i timmen, synes för det stora flertalet sådana områden vara

väl avvägd, och utskottet tillstyrker förslaget, som avser jämväl lastbilar

och bussar, även i denna del. Utskottet vill emellertid understryka vad

departementschefen yttrat om att fartgränsen i fråga om visst område

eller viss väg bör kunna höjas. Det sagda gäller särskilt vissa yttre delar

i de tättbebyggda områdena.

I motionerna I: 507 och II: 625 uttalas, att det torde vara lämpligt med

föreskrifter om hur nära själva tätbebyggelsen de vägmärken skall stå,

som anger att hastighetsbegränsning gäller. Utskottet finner icke anledning

tillstyrka, att särskilda föreskrifter härom utfärdas. Spörsmålet bör

enligt utskottets mening lösas från fall till fall under hänsynstagande till

skiftande lokala förhållanden. Huvudsyftet med förslaget, nämligen att

vägmärken bör uppsättas så, att hastighetsbegränsningen icke onödigtvis

kommer att gälla på vägsträckor, som icke ligger i nära anslutning till

tättbebyggt område, vill utskottet emellertid kraftigt understryka. Respekten

för regeln om hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område beror

väsentligen av att vägmärkena placeras så, att resonans för hastighetsbegränsningen

kan vinnas bland motorförarna. — I samma motioner förordas

i fråga om författningstextens utformning att regeln om hastighets
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

31

begränsning skall anknytas icke till begreppet tättbebyggt område utan till

uppsatta förbudsmärken. Utskottet finner ej anledning förorda att propositionens

förslag härvidlag frångås.

Den grundläggande regeln om hastighetsanpassning återfinnes i 46 §

1 mom. första stycket vägtrafikförordningen och lyder: Fordons hastighet

skall anpassas till vad trafiksäkerheten och behörig hänsyn till omständigheterna

i övrigt kräver. I propositionen föreslås, att till denna grundregel

skall fogas ett stadgande, att hastigheten ej bör vara högre än att fordonet

kan stannas å den del av den framförvarande vägbanan som föraren tydligt

kan överblicka. Placeringen av stadgandet i samma stycke som grundregeln

om hastighetsanpassning synes utskottet ägnad att skymma vikten av sistnämnda

regel. Med hänsyn härtill och då utskottet är tveksamt om värdet

av att införa det föreslagna stadgandet i vägtrafikförordningen avstyrker

utskottet Kungl. Maj :ts förslag i denna del. Utskottet vill i sammanhanget

erinra om att trafiksäkerhetsutredningen föreslagit en till mörkerförhållanden

inskränkt menii övrigt likalydande regel som den ovannämnda.

Med hänsyn till det förhållandet, att förare av motorfordon under mörker

särskilt vid möte med annat fordon ofta håller en sådan hastighet, att

risk föreligger, att fordonet ej kan stannas i tid utan bakifrån påkör

andra trafikanter, ligger det enligt utskottets mening närmare till hands

att genom en särskild för mörker avsedd bestämmelse inskärpa vikten

av att vid avbländning och därmed följande begränsad sikt hålla en med

hänsyn till förhållandena särskilt låg hastighet. Ett sådant stadgande

kunde lämpligen anslutas till de i 46 § 1 inom. andra stycket uppräknade

situationer, beträffande vilka gäller, att det särskilt åligger förare av fordon

att hålla en med hänsyn till förhållandena tillräckligt låg hastighet.

I vad gäller särskilda hastighetsbegränsningar för vissa orter eller vägsträckor

ansluter sig utskottet till departementschefens mening, att avgörandet

av sådana frågor såvitt angår stads område bör överflyttas till

länsstyrelsen. En konsekvens härav är, att hittills gällande föreskrifter

av dylik innebörd i samband med de nya bestämmelsernas ikraftträdande

omprövas, så att enhetlighet i bedömningen åstadkommes.

Förslaget i motionerna 1:507 och 11:625 att länsstyrelsen även då

stad är väghållare skall ha att utfärda föreskrifter om uppsättande av

vägmärken oavsett innebörden av desamma och alltså även i andra fall

än då fråga är om hastighetsbegränsning finner utskottet icke tillräckligt

motiverat, och utskottet kan icke tillstyrka förslaget.

Skyldighet att stanna vid huvudled

Departementschefen

»Frågan om skyldighet för fordonsförare att stanna före infart på huvudled

diskuterades redan i samband med tillkomsten av 1936 års vägtrafik
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

stadga och har sedan dess aldrig helt mist sin aktualitet. I allmänhet torde

den ifrågasatta bestämmelsen — vilken särskilt varmt förordas av motorförarorganisatdonerna

— ha betraktats såsom ett medel att förbättra

framkomligheten på huvudlederna. I det sammanhang, vari frågan nu aktualiserats,

har den emellertid helt erhållit karaktär av åtgärd till främjande

av trafiksäkerheten. Även i sådant hänseende kan åtskilliga argument anföras

såväl för som emot det av utredningen förordade stadgandet.

Till stöd för förslaget i denna del har främst åberopats att ett mycket

stort antal olyckshändelser orsakats av förarnas felaktiga åtgärder i vägkorsningar

samt att skyldigheten att stanna ger föraren tillfälle att bedöma

de risker han löper vid färd in på huvudleden och sannolikt minskar

hans benägenhet att taga den risk det innebär att söka föra upp fordonet

i en alltför liten lucka i trafiken på huvudleden. Vidare har åberopats, att

det överraskningsmoment, som ett plötsligt uppdykande fordon innebär

för den som färdas på huvudleden, lätt leder till panikartade åtgärder från

hans sida och därför vållar avsevärd risk för olyckor. Det har också sagts,

att en allmän stoppskyldighet även eljest ur flera synpunkter är en nödvändig

konsekvens av huvudledens absoluta företräde.

Å andra sidan har gjorts gällande farhågor för att en bestämmelse av nu

åsyftat innehåll i många fall icke kommer att efterlevas i praktiken. I

detta hänseende har särskilt åberopats, att flertalet vägfarande icke

ställer sig till efterrättelse de nuvarande bestämmelserna om skyldighet

att stanna å sådana platser, där stoppskyldighet påbjudits genom

särskilt trafikmärke. Vidare kan anmärkas, att det med den föreslagna bestämmelsen

i vissa fall, nämligen då trafiken på huvudleden är tät och

framgår med större hastighet, kan ställa sig svårt att över huvud komma

in på huvudleden, vilket i sin tur kan leda till trafikstockning på anslutande

bivägar.

Det allvarligaste argumentet mot den föreslagna bestämmelsen är likvisst

den omständigheten, att det vid vissa tunga transporter, speciellt vid

utdrivning av timmer, stundom kan bli mycket svårt för att icke säga

omöjligt att efterkomma densamma. Särskilt i Norrland framgår de viktigaste

vägarna ofta i anslutning till älvdalarna och kommer därigenom att

korsas av ett stort antal permanenta och tillfälliga skogsvägar, vilka ibland

löper i kraftigt medlut. Det kan stundom vara svårt eller omöjligt att bringa

en tyngre hästanspänd timmerfora att stanna vid passerandet av en väg

eller att, sedan den stannats, föra den över vägen. F. ö. kan ifrågasättas,

om en stoppskyldighet i dylika fall är lämplig ens ur huvudledstrafikens

synpunkt med hänsyn till risken för att foran blir stående på vägen.

Oaktat de argument, som sålunda kan anföras mot en bestämmelse om

skyldighet att stanna före infärd på huvudled, anser jag dock övervägande

skäl tala för bestämmelsen. Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla,

att det stora flertalet motorförare är positivt inställda till densamma samt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

33

att redan detta förhållande utgör en viss garanti för att den i allmänhet

kommer att efterlevas. Regeln torde minska risken för sammanstötningar

i korsning mellan huvudled och biväg samt på platser, där biväg eljest

ansluter till en huvudled. Detta är särskilt önskvärt ur den synpunkten, att

trafiken på huvudled oftast framgår med relativt stor hastighet och att

sammanstötning med fordon på huvudled därför ofta leder till allvarliga

skador. Vad nyss anförts om praktiska svårigheter för bestämmelsens ti 11- lämpning å vägar med mycket tät trafik torde numera beaktas på det sättet,

att de vägar inom tätare bebyggda områden, varest dylika svårigheter

främst gör sig gällande, endast undantagsvis förklaras för huvudleder. Detsamma

bör gälla de vägar, över vilka timmertransporter förekommer i

avsevärd omfattning. För vissa sådana fall kan övervägas, om icke vägen

lämpligen bör under den säsong, då timmertransporter pågår, helt eller på

vissa sträckor nedklassas till ioke-huvudled. Jag förutsätter givetvis, att

skogsnäringens och andra näringars intressen, vilka i många fall avsevärt

väger över det intresse, som kan påkalla stoppskyldighet vid huvudled,

kommer att tillbörligen beaktas av de tillämpande myndigheterna.

Under hänvisning till det anförda anser jag mig kunna förorda, att en

bestämmelse av den sakliga innebörd, utredningen föreslagit, intages i vägtrafikförordningen.

Vad utredningen anfört rörande önskvärdheten av att s. 1c. stoppmärken

uppsättes icke allenast där allmän väg löper ut i huvudled utan även där

så är fallet med enskild väg, å vilken främmande trafik förekommer i

större omfattning, kan jag i allo biträda. Speciellt med hänsyn till det nordiska

samarbetet på vägtrafikens område och till andra av Sverige ingångna

internationella förpliktelser är det av vikt att stoppskyldigheten konsekvent

utmärkes. Likaledes delar jag utredningens uppfattning att stoppmärket

bör i större omfattning än hittills anbringas även vid trafikfarliga korsningar

av annan väg än ihuvudled.

Vad angår förhållandena i korsning av två huvudleder anser jag att hithörande

frågor bör lösas av vederbörande myndigheter från fall till fall.

Den av utredningen föreslagna ändringen av stoppmärkets innebörd

anser jag vara påkallad. Frågan kommer att tagas upp vid den översyn av

kungörelsen angående vägmärken som är omedelbart förestående.»

Motion

I motionen 11: GUI uttalas betänkligheter mot den föreslagna generella

stopplikten vid huvudled och yrkas, »att riksdagen vid behandling av Kungl.

Maj :ts proposition nr 172 måtte uttala sig för att vederbörande länsstyrelser

ålägges besluta vid vilka korsningar av huvudväg ovillkorlig stopplikt

skall förekomma».

3—lön 55 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 34

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra liKjutskottets utlåtande nr 3b år 1955

Utskottet

Enligt utskottets mening är det från såväl trafiksäkerhetssynpunkter

som från synpunkten att genomfartstrafiken bör flyta smidigt ett väsentligt

intresse, att regeln om företrädesrätt för trafiken på huvudled

respekteras. Införandet i vidsträckt omfattning av en stopplikt för den

som färdas in på huvudled är därför ett givet önskemål. Den hittillsvarande

ordningen, enligt vilken stopplikt kunnat föreskrivas av lokala

myndigheter, har enligt utskottets mening icke i tillräcklig grad tillgodosett

detta önskemål. Effektivast når man givetvis syftet genom en allmän

stopplikt före infart på huvudled. Mot eu sådan stopplikt talar, att

regeln, i fall då sikten är fri och intet fordon nalkas, lätt kan komma att

te sig som onödig och att ett uppehållande av skyldigheten i dylika fall

kan medföra att respekten för regeln avtrubbas även i andra fall. Utskottet

vill till en början framhålla, alt en regel om stopplikt givetvis

bör gälla där sikten är fri om fordon nalkas på huvudleden. Vill man angiva

detta genom stoppmärke, kommer man till samma resultat som genom

en allmän stopplikt. Man kan därför välja mellan att införa en allmän

stopplikt och att överlämna till den enskilde fordonsföraren att där sikten

är fri själv bedöma, om annalkande fordon kräver, att hans eget fordon

stannas. Det sätt, på vilket förare i stor utsträckning för sina fordon

in på huvudled, synes här itala för att man icke kan lita alltför mycket

till att förarna själva skall respektera företrädesrätten på huvudleden.

Väsentliga fördelar står för övrigt att vinna även i de fall där trafikförhållandena

i och för sig icke nödvändiggör ett stopp för trafiksäker infart.

Genom regelns generella giltighet inskärpes vikten av att uppmärksamhet

ägnas och företräde lämnas åt trafiken på huvudleden. Önskvärt

vore att respekten för huvudleden så inskärptes, att stoppskyldigheten

iakttoges rent automatiskt, varvid den för övrigt icke längre skulle te sig

som onödig. Slutligen vill utskottet framhålla, att den föreslagna generella

regeln nu synes vara omfattad av ett så positivt intresse från motorförarnas

sida, att tillfället för regelns genomförande framstår som gynnsamt. Utskottet

vill därför tillstyrka den föreslagna regeln om generell stopplikt

före infart å huvudled. Motionen II: 613 avstyrkes alltså.

Utskottet förutsätter, att stoppskyldigheten konsekvent utmärkes, och

delar departementschefens mening att stoppmärken bör utsättas även där

enskild väg, på vilken främmande trafik förekommer i större omfattning,

löper ut i huvudled. Utskottet vill därjämte understryka vikten av att

stoppmärken i större omfattning än hittills anbringas vid trafikfarliga

korsningar av annan väg än huvudled. Utskottet ansluter sig till vad

departementschefen anfört om ändring av stoppmärkets innebörd och om

lösning från fall till fall av förhållandena i korsning mellan två huvudleder.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

35

Passerande av vissa järnvägskorsningar

De partem en t schef eu

»Vad utredningen föreslagit i fråga om skyldighet för fordonsförare att

stanna vid plankorsning mellan järnväg och väg, där ljussignal visar rött

blinkande sken eller ringklocka ringer, och att förbliva stående, till dess

signalen upphört, innefattar enligt min mening en sådan förbättring

av de gällande reglerna, som jag helt kan förorda. Med anledning av att

vissa signaler i järnvägskorsningar visar fast rött sken anser jag vidare,

att den föreslagna bestämmelsen bör utvidgas att avse även dylika signaler.

Härvid är dock att märka, att vissa signaler vid järnvägskorsningar

är så konstruerade, att de visar fast rött sken, om de råkar ur funktion.

Där detta uppenbarligen är fallet, bör hinder givetvis icke möta att passera

korsningen under iakttagande av de försiktighetsmått, som föreskrives

för järnvägskorsning, varest signalsystem ej är anordnat.

Det har ifrågasatts, om icke principen om skyldighet att stanna, då

signal avgives med rött ljus, bör gälla även sådan signal, som uppsatts vid

svängbro eller färjläge. Frågan synes emellertid icke vara av den praktiska

betydelse, att en särskild bestämmelse erfordras i detta ämne.

Den föreslagna undantagsbestämmelsen om att förare skall äga fortsätta

färden över korsningen, då tillräcklig bromssträcka icke står honom

till buds, synes mig icke behövlig. Det torde vara uppenbart, att

föraren i detta fall liksom eljest i nödläge äger vidtaga de åtgärder, som

är påkallade för undvikande av olycksfall.

Vad angår utredningens förslag om en hastighetszon före plankorsning

mellan järnväg och väg kan de faromoment, som gör sig gällande

vid passerande av dylik korsning, i förstone synas vara i viss mån likartade

med dem, som föreligger vid infart på huvudled. En viktig skillnad

föreligger emellertid i det hänseendet, att järnvägsövergångar å allmänneligen

befarna vägar i regel är försedda med goda säkerhetsanordningar i

form av signaler m. m. Reglerna för trafikanternas uppträdande vid sådana

järnvägsövergångar får därför väsentligen karaktären av föreskrifter

om skyldighet att respektera signalerna. I fråga om järnvägskorsningar

utan signalanordningar är en analogi med huvudledskorsning mera befogad.

Även här föreligger emellertid den olikheten, att tågföraren till

skillnad från en förare av fordon på huvudled i regel icke kan genom sitt

handlande i avsevärd mån påverka en uppkommen hotande situation.

Till grund för reglerna om väglrafikanters uppträdande vid korsning

med järnväg bör uppenbarligen ligga den redan nu i vägtrafikförordningen

stadfästa principen, att envar, som ämnar passera korsningen, skall oavsett

förekommande säkerhetsanordningar ägna särskild uppmärksamhet

åt järnvägen samt förvissa sig om huruvida tåg nalkas och att förare av

fordon skall hålla en med hänsyn till omständigheterna tillräckligt låg

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''/ är 1955

hastighet. Vad nu sagts innebär i själva verket blott en närmare utveckling

av den allmänna regeln, att vägtrafikant skall iakttaga den omsorg

och varsamhet, som till förekommande av trafikolyckor betingas av omständigheterna.

Lika självfallen är icke den nu föreslagna skärpning av bestämmelserna,

vilken går ut på fastställande av viss maximihastighet för sträckan

närmast före korsningen. Mot en dylik regel kan invändas, bl. a., att en

förare visserligen bör nedbringa hastigheten så, att han får tid till nödiga

observationer och kan bringa fordonet att stanna, om ett tåg skulle nalkas,

men att han å andra sidan bör så skyndsamt som möjligt passera korsningen,

sedan han fastslagit, att banan är fri. Hastighetsbegränsningen

borde därför strängt taget icke gälla sträckan närmast intill korsningen

utan hellre en sträcka eller en punkt på något avstånd från densamma.

Det kan vidare övervägas, om icke skyldigheten att nedbringa hastigheten

snarare bör taga form av en skyldighet att helt stanna fordonet på lämplig

plats, varifrån god sikt råder längs järnvägen. En föreskrift om stoppskyldighet

inger emellertid ganska stora betänkligheter eftersom den skulle

leda till en ökning av tiden för passerande av korsningen. Därtill kommer

att bestämmelsen skulle på vissa vägar leda till besvärande trafikstockningar.

En annan synpunkt, som kom till synes bl. a. i det utlåtande (nr 30),

som andra lagutskottet år 1951 avgav i samband med tillkomsten av de

nuvarande bestämmelserna i ämnet, är att det i åtskilliga fall — exempelvis

då klar sikt råder och banan är överskådlig på långt avstånd —- ej

torde vara erforderligt att minska farten eller stanna före korsningen och

att man i sådana fall knappast kan förvänta, att bestämmelserna om skyldighet

att minska farten eller att stanna blir efterlevda. Respekten för

bestämmelsen skulle därigenom avtrubbas.

Efter övervägande av de nu anförda skälen har jag kommit till den

slutsatsen, att en absolut fartgräns i anslutning till järnvägsövergång ej

är att tillråda men att det ändock kan vara lämpligt att i författningen

angiva en viss hastighet, vilken i regel icke bör överskridas. Jag föreslår

därför att i anslutning till det nyss omnämnda stadgandet i 41 § 1 mom.

vägtrafikförordningen intages en föreskrift om att fordonsförare, som

avser att passera plankorsning med järnväg, icke hör på vägsträckan inom

50 in från korsningen hålla högre hastighet än 40 km i timmen. Underlåtenhet

att iakttaga bestämmelsen kommer således icke att straffbeläggas

i vägtrafikförordningen men kan uppenbarligen inverka på bedömandet

om en förare jämlikt trafikbrottslagen skall anses ha förfarit oaktsamt.

Vid den nu förordade lösningen förfaller spörsmålet om uppsättande

vid järnvägsövergångarna av vägmärken, som utvisar hastighetsbegränsning.

De av utredningen föreslagna bestämmelserna torde däremot — bl. a.

med hänsyn till innehållet i 1949 års vägtrafikkonvention -— ha medfört

skyldighet att uppsätta dylika märken i högst betydande omfattning.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3''t År 1955

37

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 507 och II: 625 anföres, att det förefölle

lämpligare, att regeln om hastighetsbegränsning före järnvägskorsning

upptoge hastigheten 50 i stället för, som föreslagits i propositionen, 40

km i timmen.

I de likalydande motionerna 1: 508 och II: 62/t anföres i fråga om

hastighetsbegränsningen vid järnvägskorsning:

Ett sätt a tit stimulera fordonisförarna att nedbringa hastigheten vid sådana

korsningar, där bommar finnes, är att dessa, när de är uppfällda, får

en annan lutning än vad nu är fallet. En helt uppfälld bom är i många

fall helt skymd av träd eller byggnader. Om bommarna i stället bär en

viss lutning ut över vägen — vilket i stor utsträckning är fallet utomlands

— observeras de lättare av fordonsförarna. Dessutom ger en på sådant

sätt »snedställd» bom intryck av att vara på nedåtgående, vilket automatiskt

bör fä ifordonsföraren att nedbringa hastigheten ytterligare. Vi vill därför

föreslå, att riksdagen uttalar som sin önskan att åtgärder snarast vidtages

för en omställning av bommarna på sätt som ovan antytts.

Sistnämnda motioner utmynnar i ett yrkande, att riksdagen måtte besluta

»a) att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att sådana åtgärder

och ändringar vidtages att de i motionen framförda förslagen i sytte att

höja trafiksäkerheten beaktas, b) att vederbörande utskott utarbetar härför

erforderlig lagtext.»

Utskottet

Det är ett känt faktum — och förhållandet belyses för övrigt av undersökningar

som trafiksäkerhetsutredningen redovisat — att ett stort antal

olyckor med dödlig utgång inträffar vid våra järnvägsövergångar. Det är

i vårt land med dess vidsträckta vägnät och ringa befolkningsunderlag icke

möjligt att överallt genomföra skenfria korsningar inom överskådlig tid

ens vid de mest trafikerade vägarna. Säkerheten bär emellertid förbättrats

genom bevaknings- och varningsanordningar av olika slag. Ett stort antal

olyckor inträffar dock alltjämt även vid bevakade övergångar. Undersökningar

utvisar att fordonsförarna icke ägnar förefintliga bevakningsanordningar

tillbörlig uppmärksamhet. Även den varning som rött ljus

vid järnvägsövergång innebär nonchaleras i betydande utsträckning. Att

man straffbelägger underlåtenhet att stanna vid rött ljus, liksom då ringklocka

ringer eller av annat förhållande framgår alt tåg nalkas, är enligt

utskottets mening eu önskvärd åtgärd, ägnad att inskärpa respekten för

säkerhetsanordningarna. Effekten av förslaget är emellertid begränsad

till de på sådant sätt bevakade järnvägsövergångarna. Man torde för övrigt

icke ens här böra räkna med mera betydande resultat i säkerhetsavseende

av bestämmelsen.

En jämförelse mellan de åtgärder en förare hör vidtaga vid infart a

huvudled och vid passerande av järnvägskorsning ligger nära till hands.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

På de av departementschefen angivna skälen avvisar utskottet emellertid,

att generell stopplikt införes även vid passerande av järnvägskorning.

EU i väsentliga delar motsvarande resultat kan man emellertid här vinna

genom att tillse, att föraren nedbringar farten då han nalkas korsningen.

Eu icke alltför obetydlig minskning av hastigheten kan nämligen bidraga

till att utlösa en skärpt uppmärksamhet. Om föraren nedbringar hastigheten

får han givetvis dessutom längre tid att reagera och handla och

därmed ökade möjligheter att undvika en sammanstötning. Från dessa

synpunkter tillstyrker utskottet en regel om att hastigheten vid passerande

av järnvägskorsning skall vara tåg. Enkelheten kan synas tala för att —

som i motionerna 1:507 och 11:625 föreslagits — samma hastighetsgräns

väljes som vid färd1 inom tättbebyggt område. A andra sidan förlorar

regeln i effekt, om hastighetsgränsen väljes så, att föraren icke tvingas

nedbringa hastigheten betydligt. För det stora antal fall där hastigheten

— beroende på väg, fordon eller förare — ligger blott något högre än 50

km i timmen, är därför en hastighet vid passerandet av järnvägskorsningen

av 40 km i timmen att föredraga. Utskottet ansluter sig till propositionens

förslag och kan alltså icke tillstyrka motionerna.

I anledning av uppslaget i motionerna 1:508 och 11:624 angående

snedställande av järnvägsbommar —- en fråga som icke behandlas i vägtrafikförordningen

— vill utskottet, utan att taga ställning till den sålunda

väckta frågan, uttala, att alla möjligheter att tillgodose kravet på att järnvägskorsningarna

skall göras väl synliga givetvis bör beaktas. Även bommarna

kan naturligtvis här tjäna som ett varningsmärke.

Omkörning

Departementschefen

»Vad utredningen anfört beträffande omkörning mellan fordon innebär

icke, att utredningen ej skulle anse de nuvarande reglerna rimliga och

lämpliga utan blott att trafikanterna icke ställer sig dessa regler till efterrättelse

i den omfattning, som är önskvärd. En viss skärpning i reglernas

formulering kan därför vara önskvärd både såsom ett medel att påverka

den trafikerande allmänhetens inställning och såsom en hjälp åt polisorganen

i deras övervakande verksamhet. Vad särskilt angår sistberörda

synpunkt finnes skäl till förmodan, att övervakningen kommer att intensifieras,

om bestämmelsernas tvingande karaktär blir mera tydligt klargjord

i författningstexten.

I enlighet med det anförda tillstyrker jag, att den nuvarande bestämmelsen

i 47 § 3 mom. vägtrafikförordningen om att fordonsförare, som

vill verkställa omkörning, bör giva sig tillkänna genom ljud- eller ljussignal

eller på annat lämpligt sätt, undergår en sådan jämkning i formuleringen,

som utredningen föreslagit. Vad åter angår den i samma lagrum

förekommande bestämmelsen om att föraren på det framförvarande for
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande nr 34 år 1955

39

donet bör, då han uppmärksammat tillämnad omkörning, hålla till vänster

och sakta farten samt, om signal avgivits, besvara denna, kan en alldeles

ovillkorlig föreskrift om skyldighet för föraren att avgiva svarssignal

någon gång visa sig mindre lämplig ur trafiksäkerhetssynpunkt. Den nuvarande

formuleringen kan därför på denna punkt sägas vara mera ändamålsenlig

än den av utredningen föreslagna, ovillkorligen tvingande regeln,

och den bör därför enligt min mening bibehållas oförändrad, — Jag tillstyrker

utredningens förslag, i vad det innebär, att underlåtenhet att avgiva

omkörningssignal straffbelägges direkt i vägtrafikförordningen men föreslår

icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om underlåtenhet att

avgiva svarssignal.

Likaledes biträder jag den uppfattning, varåt utredningen givit uttryck

i fråga om lämpligheten av att genom uppsättande av vägmärke helt förbjuda

omkörning på särskilt farliga platser.

Vad angår de av utredningen föreslagna särskilda bestämmelserna om

s. k. långsamkörare finner jag för min del uppenbart, att en person, som

färdas påtagligt långsammare än andra trafikanter, måste vidtaga erforderliga

åtgärder för att låta dessa passera. Att skyldighet härtill föreligger,

anser jag följa redan av de nyss refererade bestämmelserna i vägtrafikförordningen.

En närmare uppräkning av de särskilda försiktighetsmått,

som bör iakttagas av den, vilken färdas med särskilt låg hastighet, är ur

viss synpunkt önskvärd men kan lätt missförstås på det sättet, att dylika

åtgärder icke skulle vara påkallade i andra situationer. Med hänsyn härtill

anser jag tillräckliga skäl för närvarande icke föreligga att införa några

speciella stadganden för den nu ifrågavarande situationen.

En mera speciell fråga, som aktualiseras i detta sammanhang, gäller omkörning

vid övergångsställe för gående. Enligt 46 § 1 mom. tredje stycket

vägtrafikförordningen åligger det förare av fordon, som närmar sig obevakat,

tydligt markerat övergångsställe för gående, att nedbringa hastigheten

så, att fordonet kan stannas framför övergångsstället för att lämna

gående tillfälle att passera. Det torde mycket ofta brista i efterlevnaden av

denna bestämmelse, och därigenom har — såsom jag framhöll redan i

direktiven för utredningen — frågan om skärpning av bestämmelserna om

motorfordonens hastighet och förarnas beteende i övrigt vid övergångsställen

blivit alltmera aktuell. I viss mån torde de mindre tillfredsställande

förhållandena bero på brist i övervakningsresurserna, men även själva

bestämmelsen är otvivelaktigt i behov av utbyggnad och komplettering.

Redan i sin nuvarande lydelse bör den visserligen i allmänhet anses utgöra

hinder för att omkörning mellan fordon verkställes vid ett övergångsställe.

Ofta torde emellertid stadgandet icke uppfattas på detta sätt, och

härigenom vållas lätt olyckor t. ex. i det fallet, att någon söker köra om

ett fordon, som stannat för att låta eu gående passera. Ett generellt förbud

mot omkörningar å övergångsställen utgör enligt min mening en

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

nära nog nödvändig komplettering av den nuvarande bestämmelsen. För

fordonstrafikens del innefattar ett sådant förbud knappast någon olägenhet,

eftersom ju varje fordonsförare ändock är skyldig att i erforderlig

män nedbringa hastigheten, då han nalkas övergångsstället. Jag föreslår

däi för, att ett dylikt förbud inskrives i 47 § 2 inom. vägtrafikförordningen.

Liksom fallet är med övriga bestämmelser i detta moment torde överträdelser

av förbudet icke böra straffbeläggas direkt i vägtrafikförordningen

utan bedömas enligt trafikbrottslagen.

Liksom utredningen anser jag att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen bör

med uppmärksamhet följa de tekniska framstegen i fråga om mottagningsapparater

för fordonsisignaler in. in.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 507 och 11: 625 förordas de ändringar

och tillägg, som av det nedan återgivna kan föranledas, i bestämmelserna

om omkörning vid övergångsställe för gående:

Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det angeläget, att omkörningar icke sker

vid övergångsställen, medan gående passerar dessa. Ett generellt omkörningsförbud,

särskilt då det gäller sådana som icke är belägna i gatukorsningar,

kan emellertid för bilisterna medföra, att överträdelser av förbudet

kan komma att beivras i rent orimliga situationer, exempelvis då två fordonsfiler

först står stilla vid övergångsstället och därefter sätter i gång,

varvid fordonen i den högra filen passerar snabbare än i den vänstra. I

en sådan situation föreligger sålunda tekniskt sett omkörning. Att förbjuda

sådan synes vara att överdriva säkerhetsåtgärderna. En eventuell

lagbestämmelse bör därför förutsätta rätt att vid filkörning passera fordon

i annan körfil inte endast före eller i vägkorsning utan också vid övergångsställe

för gående. °

I fråga om sådana trafikanter, som färdas långsammare än andra, anföres

i de likalydande motionerna I: 508 och II: 62t, att det bör övervägas,

huruvida icke en klarare formulering i den nuvarande författningstexten

bör eftersträvas i syfte att göra fordonsförarna medvetna om deras skyldighet

att, då de blir omkörda, på lämplig plats föra sitt fordon åt sidan och där

stanna för att låta efterföljande fordon passera. Detta behövde emellertid

enligt motionärerna icke få formen av ett direkt åläggande. Vidare framhålles

i dessa motioner, att riskerna lör påkörning bakifrån av parkerade

tordon så långt möjligt bör elimineras, och uttalas, att det syntes lämpligt

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle att Kungl. Maj:t måtte

anmoda berörda länsstyrelser att utfärda parkeringsförfoud på huvudled

inom länet där så kan ske utan att betydande olägenhet för motorförarna

därigenom uppstår.

Utskottet

Såsom framgått av vad utskottet ovan i annat sammanhang anfört hyser

utskottet den uppfattningen, att omkörningarna inrymmer särskilda faro
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andni lagutskottets utlåtande nr 34 År 1955

41

moment. De regler som i gällande lydelse av vägtrafikförordningen ges för

den omkörande och den omkörde synes utskottet i och för sig lämpliga.

Emellertid har uppenbarligen dessa regler i stor utsträckning satts ur kraft

i praktiken. Icke minst gäller detta regeln att omkörningssignal skall avges.

I mycket stor utsträckning verkställes nu på våra vägar omkörning utan

att den omkördes uppmärksamhet väckts, med de risker detta innebär för

både den omkörande och den omkörde. Utskottet biträder därför den i avseende

å omkörningssignal i propositionen föreslagna skärpningen av stadgandet,

så att skyldigheten att efterkomma bestämmelsen om sådan signal

mera framhäves. Utskottet, som ovan framhållit vikten av att trafikövervakningen

mera inriktas på trafiksäkerhetsdetaljer i anslutning till vissa

trafiksituationer än på allmänna hastighetsövervakningar o. dyl., vill framhålla

vikten av att förarnas beteenden vid omkörning övervakas.

I motionerna I: 508 och II: 624 uttalas i fråga om s. k. långsamkurare,

att det bör övervägas, huruvida icke — i anslutning till ett förslag av trafiksäkerhetsutredningen

— en klarare formulering i den nuvarande författningstexten

borde eftersträvas i syfte att göra fordonsförarna medvetna om

sin skyldighet att, då de omköres, på lämplig plats föra sitt fordon åt sidan

och stanna där för att låta efterföljande fordon passera. Utskottet vill

erinra om att departementschefen för sin del funnit uppenbart, att en

person som färdas påtagligt långsammare än andra trafikanter måste vidtaga

erforderliga åtgärder för att låta dessa passera och att sådan skyldighet

följer av gällande bestämmelser i vägtrafikförordningen. Utskottet,

som delar departementschefens uppfattning i denna fråga, vill erinra om

att redan i den grundläggande regeln i 39 § vägtrafikförordningen stadgas,

att vägtrafikant skall uppträda så, att han icke onödigtvis hindrar eller

stör trafiken. 2 § trafikbrottslagen stadgar vidare särskilt straff för vägtrafikant

som, utan att vårdslöshet i trafik föreligger, onödigtvis i väsentlig

mån hindrar eller stör trafiken på väg. I likhet med departementschefen

anser utskottet, att tillräckliga skäl f. n. icke föreligger att införa speciella

stadganden för nu ifrågavarande situation. Även här torde en intensifierad

trafikövervakning kunna bli av betydelse.

I det förbud mot omkörning av annat fordon å tgdligt markerat övergångsställe

för gående, som i propositionen föreslås infört i 47 § 2 mom.

vägtrafikförordningen, yrkas i motionerna 1:507 och 11:625 viss modifiering.

Enligt motionärerna bör sålunda vid filkörning föreligga rätt att

passera fordon i annan körfil vid övergångsställe för gående. Enligt utskottets

mening skulle en sådan undantagsregel väsentligt minska värdet

av det föreslagna omkörningsförbudet. Däremot kan utskottet instämma i

att det kan te sig orimligt att i vissa situationer beivra överträdelse av omkörningsförbudet,

såsom då två fordonsfiler först står stilla vid ett övergångsställe

och därefter sätter i gång, varvid fordonen i den ena filen

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

passerar snabbare än fordonen i den andra. En regel kan emellertid knappast

utan att man gör avkall på kravet på nödig enkelhet utformas så,

att den täcker alla de olika situationer som kan inträffa i trafiken. Straff

för brott mot förbudet inträder vidare — enligt trafikbrottslagen — endast

om föraren gjort sig skyldig till oaktsamhet som ej är ringa. De farhågor

för beivrande i rent orimliga situationer som motionärerna uttalar torde

redan med hänsyn härtill icke besannas.

Den i propositionen föreslagna regeln fäster enligt utskottets mening

otvivelaktigt uppmärksamheten på en väsentlig trafikrisk, och utskottet

tillstyrker att en regel om förbud mot omkörning å övergångsställe för gående

införes i vägtrafikförordningen. Utskottet vill emellertid förorda, att

regeln, i överensstämmelse med vad som enligt 46 § 1 mom. tredje stycket

vägtrafikförordningen gäller i fråga om skyldigheten att nedbringa hastigheten

vid övergångsställe, utformas att avse obevakat, tydligt markerat

övergångsställe. I de fall då trafiken — i en eller flera filer — regleras

genom ljussignaler eller av polis bör sålunda omkörningsförbud ej gälla.

Överskridande av maximilast m. in.

Departementschefen

»Vad utredningen föreslagit i fråga om befogenhet för polisman att förbjuda

eller hindra fortsatt färd med motorfordon, vars fastställda maximilast

överskridits i så avsevärd mån, att förhållandet medför fara eller

olägenhet, innefattar — såsom utredningen också framhållit — knappast

någon principiell nyhet, eftersom en liknande bestämmelse för närstående

fall finnes given i 52 § 3 mom. vägtrafikförordningen. Den avsevärda

trafikfara, som en mera allmän förekomst av överbelastade fordon representerar,

och den skadegörelse, som dessa fordon åstadkommer på

vägarna, kan enligt min mening väl motivera att dylikt förbud också meddelas,

då en mera allvarlig överträdelse av bestämmelserna om maximilast

konstateras. Mot en bestämmelse av sådant innehåll torde icke kunna

åberopas annat argument, än att föreskriften i vissa fall kan leda till

ekonomiskt avbräck för fordonets ägare och förare. Det synes dock ej

vara något rationellt betraktelsesätt att taga särskild hänsyn till deras intresse

av att kunna fullfölja sin olovliga verksamhet. Enligt min mening

talar detta argument i stället med skärpa för att den av utredningen

skisserade bestämmelsen är behövlig för att trygga efterlevnaden av gällande

bestämmelser om maximilast.

Den fara för trafiksäkerheten, som ligger i att ett fordon lastats utöver

den maximilast, som må tagas på fordonet, kan emellertid enligt mitt förmenande

uppstå också därigenom att fordonet, även om det icke för

större last än det ur tekniska synpunkter kan bära, lastats till ett axeltryck,

som överstiger högsta tillåtna axeltryck på den väg, där fordonet

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr är 1955

43

framföres. Särskilt på svaga vägar och broar kan redan ett måttligt

överskridande av axeltrycksbestämmelserna medföra skador på vägöverbyggnaden

och broarna, vilka innebär allvarlig fara för såväl den trafikant,

som förorsakar skadan, som efterföljande trafikanter. Härtill kommer

de dryga kostnader för vägväsendet, som eftersättandet av nämnda bestämmelse

förorsakar. Jag anser därför starka skäl tala för att den av utredningen

föreslagna befogenheten för polisman att förbjuda eller hindra

färd med motorfordon, vars maximilast på angivet sätt överskridits, bör

omfatta även de fall då de för vägen gällande axeltrycksbestämmelserna

på motsvarande sätt åsidosatts.

Vad angår den föreslagna bestämmelsen om sliyldighet för polisman

att i vissa fall förbjuda fortsatt färd med fordon, vars maximilast överskridits,

synes denna bestämmelse i och för sig motiverad. En överlast av

mer än 20 % måste såsom regel anses innebära en så betydande trafikfara,

att körförbud bör tillgripas. Skyldigheten synes mig också av motsvarande

skäl böra föreskrivas, då det för vägen tillåtna högsta axeltrvcket

överskridits med mer än 10 %. För att möjliggöra en smidig tillämpning

i fall, då praktiska synpunkter eller billighetsskäl talar för undantag från

regeln, bör polismannen dock få möjlighet att medgiva att färden fortsättes,

om särskilda skäl därtill föreligger.

Frågan om upphävande eller ändring av kungörelsen den 23 mars 1945

angående straffrihet i vissa fall vid överskridande av maximilast in. in.

vid transport av vissa skogsprodukter är för närvarande föremål för särskild

utredning inom kommunikationsdepartementet. Jag är därför icke

nu beredd att taga slutlig ställning till utredningens förslag om upphävande

av denna kungörelse.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag om införande av skyldighet

att vid färd med lastbil medföra gällande besiktningsinstrument eller tvpintyg

tar närmast sikte på kontrollen av att fordonen befinner sig i registrerat

skick och att automobilskatt ej undandrages. Den av mig förordade

befogenheten och, i vissa fall, skyldigheten för polisman att förbjuda

eller hindra färd med motorfordon, vars axeltryck överstiger det för vägen

tillåtna, förutsätter emellertid också att det omedelbart vid den flygande

inspektionen finnes möjlighet att avgöra huruvida axeltrycksbestämmelserna

åsidosatts eller ej. Den för lastbilar — vilka är det slag av fordon

som närmast berörs av dessa bestämmelser — vid olika axeltryck

föreskrivna maximilasten framgår av besiktningsinstrumentet eller typintyget.

De uppgifter i detta hänseende, som förekommer å den s. k.

namnskylten, torde däremot icke alltid vara tillförlitliga. Ett genomförande

av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag är därför även ett

trafik säkerhet sintresse, och jag har med hänsyn härtill funnit mig böra

i detta sammanhang upptaga och förorda förslaget. Av praktiska skäl

synes föreskrift i ämnet böra utformas så, att vid färd med lastbil skall

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 3 b år 1955

i bilen medföras det för densamma gällande besiktningsinstrumentet eller

typintyget eller styrkt avskrift eller fotografisk kopia härav. Likaså bör

skyldighet föreligga att hålla handlingen i fullt läsbart skick och att på

tillsägelse uppvisa densamma för besiktningsman eller polisman. Underlåtenhet

att medföra handlingen i fråga synes böra ur straffrättslig synpunkt

behandlas på samma sätt som underlåtenhet att vid färd medföra

körkort.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 50b och II: 622 hemställes om sådan utformning

av bestämmelserna i 57 § 1 inom. andra stycket vägtrafikförordningen

om åliggande för polisman att förbjuda resp. hindra fortsatt färd,

att skyldigheten skall inträda först då maximilasten överskridits med mer

än 30 procent eller axeltrycket med mer än 20 procent. Vidare föreslås, att

bestämmelserna i sagda stycke skall träda i kraft först sedan Kungl. Maj :t

därom meddelat särskilt förordnande.

Utskottet

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att det är motiverat

att förbjuda eller hindra fortsatt färd med motorfordon, då en mera allvarlig

överträdelse av bestämmelserna om maximilast eller högsta tillåtna

axeltryck konstateras. Invändningen att en sådan åtgärd kan leda till ekonomiskt

avbräck för fordonets ägare och förare vill utskottet i likhet med

departementschefen bemöta med att särskild hänsyn icke bör tagas till

deras intresse av att fullfölja sin olovliga verksamhet. Såväl hänsyn till

att fordonets trafiksäkerhet kan antagas bli nedsatt vid överbelastning som

vägekonomiska skäl talar för regeln. Icke minst är det av betydelse att

broarna icke utsättes för överbelastning. Den genom överlast ökade påfrestningen

t. ex. på tjälskadade vägar kan också medföra från trafiksäkerhetssynpunkt

icke önskvärda följder. Emellertid kan onekligen fall föreligga,

då överskridande av maximilasten eller högsta axeltrycket är ursäktligt;

utskottet vill här erinra allenast om att det ofta kan vara synnerligen

svårt att avgöra vikten av jord och grus och annat material, vars tyngd

varierar med fuktighet och andra dylika faktorer. Utskottet förutsätter att

bestämmelserna tillämpas med erforderlig smidighet utan att kravet på

deras efterlevnad för den skull eftersättes. Regeln att fortsatt färd må

medges vid särskilda skäl synes utskottet här vara en lämplig lösning. För

den fortsatta färden bör därvid kunna ställas villkor t. ex. om nedsatt hastighet.

Sådan avlastning som kräver tillgång till särskilda anordningar bör

också med nämnda regel kunna på lämpligt sätt regleras från fall till fall.

Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på att för mjölktransporter

medgives en överlast på upp till 20 %. Skulle denna tillåtna överlast överskridas

— och alltså skyldighet enligt förslaget inträda för polisman att

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955

45

förbjuda fortsatt färd — torde ofta särskilda skäl få anses föreligga att

icke utfärda sådant förbud. Det i såväl propositionen som i motionerna

påpekade särskilda förhållandet med s. k. nedklassning av lastbilar, innebärande

att en bil som byggts för viss högre maximilast kommer att klassificeras

såsom tillåten för endast lägre maximilast, torde man enligt utskottets

mening få söka komma till rätta med på annat sätt än genom höjning

av det procenttal, då färden skall stoppas. Utskottet förutsätter slutligen,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ägnar fortvarande uppmärksamhet

åt frågan om det maximala axeltryck som kan tillåtas på våra

vägar och anpassar bestämmelserna efter vägars och broars bärighet och

den förbättring av vägväsendet som pågår. I fråga om vid vilken överlast

i förhållande till fordons maximilast eller det för vägen tillåtna maximala

axeltrycket, då åliggande skall inträda för polisman att förbjuda fortsatt

färd, godtar utskottet de i propositionen föreslagna gränserna. Utskottet avstyrker

alltså motionerna I: 504 och II: 622 i denna del. Ej heller kan utskottet

tillstyrka förslaget i motionerna att ikraftträdandet skulle uppskjutas

tills vidare.

Mot förslaget i fråga om skyldighet att medföra besiktning sinstrument

m. m. har utskottet ej någon erinran.

Fordonshelysning man.

Departementschefen

»Utredningens förslag till ändrade bestämmelser om fordonens belysningsutrustning

in. m. är genomgående välmotiverade och framstår i flera

hänseenden närmast såsom ofrånkomliga. Dessa förslag har också endast

i fråga om några detaljer mött gensaga i remissyttrandena. Mot en skärpning

av gällande bestämmelser talar i stort sett blott kostnadsfrågan. Kostnaderna

för de åtgärder, som utredningen föreslagit, är emellertid måttliga.

Jag tillstyrker därför, att förslagen förverkligas i alla väsentliga delar.

På några punkter anser jag dock, att en jämkning av förslagen bör ske.

En svaghet i förslagen kan sägas vara, att förslagen i fråga om fordonens

bakbelysning icke helt konsekvent utformats efter den principen att alla

bredare fordon förses med två lyktor och två reflektorer. En sådan princip

skulle enligt min mening befrämja trafiksäkerheten under mörker.

Erkännas må dock, att bestämmelser av sådant innehåll kan bliva

svåra att efterleva i fråga om vissa typer av fordon, såsom traktorer och

hästfordon, samt i fråga om vissa särskilda typer av transporter, exempelvis

tinnnerforor. Efter stor tvekan har jag därför stannat för att tillstyrka

utredningens förslag beträffande traktorer och motorredskap. Ej heller

med avseende å hästfordon finner jag en skärpning av de bestämmelser,

utredningen föreslagit, vara möjlig. Tvärtom talar starka skäl för att icke

göra någon ändring i nuvarande bestämmelser om belysningsutrustning

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

å hästfordon vid färd å enskild väg. Utredningens förslag i fråga om hästfordon

bör alltså enligt min mening avse blott fordon, som framföres på

allmän väg, gata eller annan allmän plats.

I fråga om släpfordon och efterfordon förordar jag den ändringen i

utredningens förslag, att föreskrifterna för släpfordon, som dragés av

traktor, och efterfordon skall gälla allenast då fordonet framföres på allmän

väg, gata eller annan allmän plats. En viss skärpning synes mig påkallad

i fråga om släpfordon eller efterfordon, som är avsevärt bredare

än det dragande fordonet. I detta fall kräver enligt min mening hänsyn

till mötande trafikanter, att å högra delen av släpfordonet under mörker

föres lykta, som visar vitt eller gult sken framåt och därigenom ger den

mötande en föreställning om forans totala bredd. Jag förordar därför, att

i vägtrafikförordningen intages en bestämmelse av det innehåll, som nu

nämnts.

Vad beträffar fordon, som kopplats efter cykel, anser jag icke behövligt

att kräva både baklykta och reflexanordning, då ju baklykta enligt utredningens

förslag skall finnas på cykeln.

Att nu införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å vägbana

finner jag icke möjligt. Däremot bör enligt min uppfattning länsstyrelser

och övriga myndigheter, vilka har att meddela beslut i hithörande frågor,

uppmärksamma möjligheterna att, där så befinnes lämpligt, meddela parkeringsförbud

i fråga om viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar.

Vad beträffar fotgängares beteende under mörker anser jag att de

föreslagna bestämmelserna, vilka icke är förenade med någon straffsanktion,

ej har sin plats i vägtrafikförordningen. Däremot finner jag det vara

en angelägen uppgift för myndigheter och sammanslutningar, som sysslar

med trafiksäkerhetsfrågor, att bibringa allmänheten insikt om den verkliga

omfattningen av de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga

de av utredningen förordade försiktighetsmåtten.

På sätt framgår av det sagda innehåller vägtrafikförordningen bestämmelser

om fordonsbelysning och liknande anordningar blott för vissa angivna

grupper av trafikanter men ger icke några generella regler i ämnet.

Detta har medfört, att bestämmelser i ämnet helt saknas för vissa grupper

av trafikanter, t. ex. ryttare och marscherande trupp. Det skulle emellertid

medföra vissa svårigheter att ge praktiska, för alla fall tillämpliga

regler i sådant hänseende. Behovet är ej heller mera framträdande, än att

frågan om åtgärder till undvikande av olycksfall kan få ankomma på vederbörandes

eget beprövande. De råd, som utredningen givit angående fotgängares

uppträdande under mörker, bör därvid kunna tjäna till vägledning.

Med avseende å det fall att å fordon föres gods, som skjuter utanför

fordonet, finner jag liksom utredningen mindre tillfredsställande, att de

nuvarande bestämmelserna i 52 § vägtrafikförordningen i första hand över
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955

47

lämnar åt förarens eget bedömande såväl huruvida godset överhuvud behöver

särskilt utmärkas för andra trafikanter som ock på vad sätt utmärkandet

skall ske. Dessa frågor hör uppenbarligen till dem, som tarvar

en mera ingående reglering i själva författningen. Vad utredningen föreslagit

om att å godsets yttersta del skall under dager föras en röd flagga

eller skylt av viss storlek samt under mörker eu lykta, som visar rött

sken bakåt och åt sidorna, utgör i och för sig en godtagbar lösning. Jag

föreslår dock, att flaggan eller skylten skall vara av vit och röd färg.

Vidare torde den föreslagna bestämmelsen om viss minimistorlek på

flaggan eller skylten av praktiska skäl böra ersättas med en mera allmänt

hållen föreskrift av innebörd, att anordningen skall vara av sådan beskaffenhet

och så anbragt, att lasten tydligt utmärkes.

I fråga om fordonsutrustningen har utredningen i det väsentliga begränsat

sig till vad som sammanhänger med önskemålet att begränsa antalet

olyckor under mörker. Enligt min mening påkallar även vissa andra

detaljer i fordonsutrustningen uppmärksamhet i detta sammanhang. Speciellt

vill jag rikta uppmärksamheten på det angelägna i att alla fordon,

som har vindruta, är försedda med brukbara vindrutetorkare. Eftersom

vindrutetorkare ingår i fordonens standardutrustning, behöver en föreskrift

i ämnet icke medföra någon nämnvärd kostnad eller svårighet för

bilägarna. I detta sammanhang vill jag erinra om att enligt 1949 års konvention

rörande vägtrafik bil skall för att godkännas i internationell trafik

vara försedd med vindrutetorkare. — En annan fråga av viss betydelse

gäller fordonens utrustande med stänkskydd. Enligt föreskrift i 3 § 1 mom.

k) vägtrafikförordningen skall bil vara försedd med stänkskydd av viss

beskaffenhet, men denna föreskrift gäller enligt övergångsbestämmelserna

till förordningen icke fordon, som före dagen för förordningens ikraftträdande

undergått besiktning eller för vilket före samma dag typintyg

utfärdats, därest fordonet icke var försett med stänkskydd vid besiktningen

eller typintygets utfärdande. Till följd härav finnes alltjämt ett mycket

stort antal fordon, som icke är utrustade med stänkskydd. Ur trafiksäkerhetssynpunkt

fyller stänkskydden eu viktig funktion. De är dessutom en

detalj som, åtminstone i enklare utformning, icke drar någon avsevärd

kostnad. — Under hänvisning till det nu anförda föreslår jag, att i vägtrafikförordningen

intages en bestämmelse om att bil skall vara försedd med

effektiv vindrutetorkare samt att den särskilda övergångsbestämmelsen

rörande stänkskydd upphäves.

De förslag till ytterligare säkerhetsåtgärder, som framställts i vissa

remissyttranden, är i många fall beaktansvärda. Emellertid fordrar de

för sitt förverkligande undersökningar och överväganden, som icke lämpligen

kan komma till stånd i detta sammanhang. Jag förutsätter, att frågan

om ytterligare åtgärder till åstadkommande av bättre trafiksäkerhet beaktas

av utredningen under dess fortsatta arbete.»

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr ,‘i''/ år 1955

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 507 och II: 625 ifrågasattes, om icke bestämmelse

skulle införas om skyldighet att på släpfordon föra reflexanordning

även på framsidan. En sådan åtgärd motiveras enligt motionärerna

av det förhållandet att släpfordon stundom under mörker uppställes på väg

utan dragfordon.

I motionen II: 627 hemställes om bestämmelse, att bil skall vara försedd

med reflexanordning även framtill. Till stöd för yrkandet anföres, att belysningen

på en bil kan krångla under färd, vilket kan tvinga föraren att

stanna den på en kanske relativt olämplig plats på vägen, och att en parkerad

bil kan glömmas bort vid mörkrets inbrott och bli stående kvar med

släckt belysning.

I fråga om den i propositionen föreslagna bestämmelsen om lykta baktill

å cykel yrkas i motionerna I: 507 och II: 625, att bestämmelsen skall

träda i kraft den 1 januari 1956 i stället för, såsom i propositionen föreslås,

den 1 juli 1956.

1 motionerna I: 507 och II: 625 föreslås, att flagga eller annan lämplig

anordning, varmed, enligt 52 § 2 mom. vägtrafikförordningen i dess lydelse

enligt propositionen, utskjutande last under dagen skall utmärkas, skall

vara röd och signalgul i stället för röd och vit, vilka senare färger föreslagits

i propositionen.

Slutligen föreslås i motionerna I: 506 och II: 626, att riksdagen måtte i

skrivelse till Ivungl. Maj :t hemställa att Kungl. Maj :t måtte ta initiativet till

att en upplysningskampanj anordnas, i syfte att redovisa riskerna för fotgängare

i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i

form av reflekterande material.

Utskottet

Erfarenheten ger vid handen att ett mycket stort antal trafikolyckor inträffar

genom påkörning bakifrån under mörker och att en väsentlig riskfaktor

här är den svårsynlighet som, trots gällande bestämmelser om

förande av lykta eller reflexanordning baktill på fordon, alltjämt föreligger

beträffande ett betydande antal trafikanter. Trafiksäkerhetsutredningen

har givit uttryck för den bestämda uppfattningen, att det ur trafiksäkerhetssynpunkt

är ofrånkomligen nödvändigt med skärpta föreskrifter i vissa

hänseenden rörande fordonens belysningsanordningar, och utskottet kan

för sin del i huvudsak godtaga denna uppfattning.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i Kungl. Maj :ts förslag vill

utskottet här närmare beröra endast vissa frågor i anledning av motionsledes

väckta förslag.

Yrkandet i motionen II: 627 att bil skall vara försedd med reflexanordning

även framtill kan utskottet ej tillstyrka. En sådan reflexanordning

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

49

skulle, eftersom bil skall föra belysning framtill, få betydelse endast för

särskilda undantagsfall, såsom då en bil parkerats under dager och föraren

glömt bort att tända belysningen vid mörkrets inbrott.

Starkare skäl kan enligt utskottets mening anföras för den i motionerna

I: 507 och II: 625 ifrågasatta bestämmelsen om skyldighet att på släpfordon

föra reflexanordning även framtill. En sådan åtgärd motiveras i motionerna

med att släpfordon stundom under mörker uppställes på väg utan dragfordon

och alltså utan belysning framtill. Utskottet vill framhålla, att sådan

parkering — oavsett vilka bestämmelser som ges om reflexanordningar —

givetvis måste så långt möjligt undvikas. Utskottet har i detta sammanhang

observerat att i fråga om fordon, som under mörker är uppställt på

väg, där tillfredsställande belysning icke är anordnad, en viss försämring

i jämförelse med vad som nu gäller skulle bli en följd av de ändringar som

i propositionen föreslås i 51 § vägtrafikförordningen. Enligt gällande regler

skall fordon som uppställes under nyssnämnda förhållanden vara försett

med belysning eller reflexanordning, som utmed vägen utsänder eller

reflekterar vitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt. Enligt Kungl.

Maj :ts förslag skall fordonet, såvitt nu är av intresse, vara försett med belysning

och reflexanordning i enlighet med vad som är föreskrivet, då fordonet

föres under mörker på väg. I fråga om släpfordon som lämnas å

väg medför förslaget, att kravet på belysnings- eller reflexanordning, som

utmed vägen utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt, bortfaller.

Utskottet anser, att nu gällande krav på belysnings- eller reflexanordning

oberoende av fordonets utrustning bör upprätthållas vid mörkerparkering.

Utskottet förordar, att den föreslagna bestämmelsen i 51 § omarbetas i enlighet

med vad nu sagts. Däremot kan utskottet ej förorda det längre gående

förslaget i motionerna, att reflexanordning framtill skall ingå i den

obligatoriska utrustningen på släpfordon.

För propositionens förslag, att cykel fr. o. in. den 1 juli 1956 vid

cykling under mörker baktill skall vara försedd med såväl lykta som reflexanordning,

talar enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkter

goda skäl. Mot förslaget kan anföras huvudsakligen kostnadsskäl. Vad

angår nya cyklar har visserligen Svenska cykelfabrikant- och grossistföreningen

i remissyttrande över utredningens betänkande framhållit, att baklykta

och reflexanordning kan ingå i cyklarnas standardutrustning utan

någon betungande ökning av cyklarnas pris. Men hittills har cyklarna

endast i mycket ringa omfattning utrustats med lykta baktill, och beträffande

det mycket stora antal cyklar som redan finns i marknaden kvarstår

därför de nämnda kostnadsskälen. Utskottet vill icke motsätta sig,

att den i propositionen föreslagna bestämmelsen nu införes i vägtrafikförordningen,

men anser, alt Kungl. Maj :t bör överväga, om icke med ikraft4—lön

55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 34

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

trädandet av densamma kan tills vidare anstå. Man skulle vid en sådan

anordning enligt utskottets mening ha anledning räkna med att baklykta

komme att ingå i standardutrustningen på nya cyklar och att bruket av

baklykta alltså efter hand bleve mera allmänt. Bestämmelsen kan sedan

vid lämplig tidpunkt sättas i kraft. — Vad utskottet anfört innebär, att

utskottet icke kan tillstyrka förslaget i motionerna I: 507 och II: 625, att

ifrågavarande bestämmelse skall träda i kraft redan den 1 januari 1956.

Vad gäller den i propositionen föreslagna bestämmelsen i 52 § 2 mom.

vägtrafikförordningen om utmärkande på visst sätt av gods, som skjuter

utanför fordonet, godtar utskottet uppfattningen att en mer ingående reglering

här erfordras än vad som hittills förelegat. I motionerna 1:507 och

11:625 riktas invändningar mot förslaget i propositionen, att färgen på

flagga eller annan lämplig anordning, som skall föras på godsets yttersta

del, skall vara vit och röd, och föreslås att färgen i stället skall vara signalgul

och röd. Utskottet förordar motionärernas förslag. Genom detsamma

når man beträffande färgen överensstämmelse med vad som i allmänhet

gäller i fråga om varningsmärken enligt vägmärkeskungörelsen.

I vad utskottet här ovan ej särskilt berört de av departementschefen

under förevarande avsnitt förordade förslagen tillstyrker utskottet desamma.

I anledning av yrkandet i motionerna 1: 508 och II: 624 att riksdagen

skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte anmoda

länsstyrelserna att utfärda parkeringsförbud på huvudled där så kan ske

utan att betydande olägenhet för motorförarna därigenom uppstår, vill utskottet

allenast erinra om och understryka vad departementschefen i propositionen

uttalat därom, att länsstyrelser och övriga myndigheter, som

har att meddela beslut i hithörande frågor, bör uppmärksamma möjligheterna

att där så befinnes lämpligt meddela parkeringsförbud i fråga om

viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar.

I anledning av motionerna 1:506 och 11:626 vill utskottet uttala, att

utskottet anser att det skulle vara av synnerligt värde om en upplgsningskampanj

insattes i syfte att göra klart för fotgängarna vilka risker de utsättes

för i trafiken under mörker och att visa på de möjligheter till skydd

som finns. I likhet med motionärerna anser utskottet att en sådan upplysningskampanj

lämpligen bör anförtros åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande. Utskottet finner det emellertid ej nödvändigt att i särskild

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t tager initiativet

till en sådan kampanj.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

51

Hastighetsmätare

Departementschefen

»Utredningens förslag att större lastbilar och bussar skall obligatoriskt

utrustas med självregistrerande hastighetsmätare, s. k. färdskrivare,

anser jag vara välfunnet. Ur trafiksäkerhetssynpunkt måste det sägas vara

av största betydelse, att polismyndigheten får möjlighet till en mera effektiv

kontroll av de tyngsta fordonens färdhastighet. Icke mindre viktigt är

emellertid att ett instrument av denna typ ger betydligt bättre möjligheter

än hittills att kontrollera förarnas körtid och därigenom hindra trafikfarliga

överträdelser av gällande bestämmelser om arbetstidens begränsning.

Både i detta och i andra hänseenden kan instrumentet tjäna till

att undanröja meningsskiljaktigheter i förhållandet mellan ax-betsgivare

och arbetstagare i transportfacket. Kostnaden för instrumentet torde mer

än väl uppvägas av den nytta som bilägaren har av detsamma. Nutida färdskrivare

kan framställas i sådant driftsäkert utförande, att någon invändning

icke torde ur denna synpunkt kunna riktas mot att färdskrivare i vissa

fall görs obligatorisk. Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda införandet

av en bestämmelse att färdskrivare skall finnas på buss, som är

byggd för befordran av flera än 30 personer utöver förare, och på lastbil,

vars totalvikt överstiger 7 ton.

En bestämmelse av nu angivet innehåll kan dock icke göras helt undantagslös.

För bussar i lokalt begränsad linjetrafik är uppteckningen av mindre

värde. Överträdelser av föreskrifterna om körhastighet, arbetstid m. m.

torde dessutom i dylik trafik vara mindre vanliga än eljest. Jag anser därför

att möjlighet till undantag bör beredas i fråga om bussar, som uteslutande

användes i trafik av sist angivet slag. — Antalet fordon, för vilket

den ifrågasatta bestämmelsen blir gällande, uppgår till minst 50 000 och

är alltså ganska betydande. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att bestämmelsen

träder i kraft successivt, så att skyldighet att hålla färdskrivare

först införes för de allra tyngsta fordonen och sedan tid efter annan utvidgas

att avse nya fordonskategorier. — De nu angivna modifikationerna i utredningens

förslag bör därför enligt min mening författningstekniskt komma

till uttryck på det sättet, att .skyldigheten att hålla färdskrivare skall inträda

blott i den mån Konungen så förordnar och att alltså erforderliga föreskrifter

om undantag från förordningens bestämmelser och om ikraftträdandet

sedermera utfärdas av Kungl. Maj:t. Detta utesluter givetvis icke

att Kungl. Maj:t kan till någon del överlåta prövningen åt lämplig myndighet.

I övrigt bör stadgandet i ämnet i allt väsentligt utformas på sätt utredningen

förordat. För att möjliggöra önskvärd kontroll över förarnas arbetstid

och brännoljeförbrukningen bör dock stadgas, att instrumentet

skall utvisa icke blott fordonets hastighet utan även körtiden och den till
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1955

ryggalagda våglängden. Enligt vad jag inhämtat är brukliga typer av färdskrivare

inrättade på sätt nu sagts. Härjämte bör föreskrivas, att färdskrivaren

skall vara av typ, som godkänts av statens provningsanstalt.

Utredningens förslag att bilar skall vara utrustade med hastighet smätare

av den vanliga typen, torde närmast vara föranlett av utredningens

förslag till bestämmelser om allmän hastighetsbegränsning. En bestämmelse

om skyldighet att ha hastighetsmätare kan emellertid anses

motiverad, även om utredningens förslag i sistnämnda del icke genomföres.

Redan nu gäller fartbegränsning på vissa vägsträckor enligt lokala

föreskrifter. Jag har vidare i det föregående förordat en bestämmelse, som

generellt begränsar hastigheten inom tättbebyggda områden till 50 km i

timmen. Även oavsett fartbegränsningen har hastighetsmätaren en viktig

funktion att fylla såsom ett medel att motverka den tendens till fartblindhet,

som enligt erfarenhetens vittnesbörd kan göra sig gällande även hos

vana och omdömesgilla förare.

Alla bilar torde numera vara utrustade med hastighetsmätare vid leveransen,

och den kostnad, som eu föreskrift om hastighetsmätare skulle

orsaka för fordonens ägare, inskränker sig därför till utgifter för underhåll

av mätaren. Orsaken till att en sådan föreskrift ej införts långt

tidigare ligger sannolikt mindre i hänsyn till kostnaden än däri, att man

hyst misstro till precisionen hos mätarna och därför tvivlat på ändamålsenligheten

av en bestämmelse i ämnet. Nutida mätare torde emellertid vara

konstruerade med tillräckligt hög precision. Man kan därför utgå från

att de mätare, med vilka bilarna är utrustade vid leveransen, fyller de anspråk,

som skäligen kan ställas på ett sådant instrument. Däremot torde

mätarna ganska lätt skadas, vilket har till följd att precisionen gärna

nedgår efter någon tids körning. Emellertid är det för föraren en relativt

enkel sak att tid efter annan själv verkställa viss kontroll av hastighetsmätaren,

och en justering av mätaren torde icke draga någon mera väsentlig''

kostnad. Det kan därför icke anses orimligt att begära att ägaren av

ett motorfordon skall hålla detta utrustat med hastighetsmätare, om blott

anspråken på mätarens precision hålles inom måttliga gränser. Att f. n.

hastighetsmätarna är ur funktion på ett relativt stort antal bilar motsäger

knappast det nu anförda, eftersom detta uppenbarligen beror på att bilägarna

hittills blott sällan låtit avhjälpa skador å mätarna.

I detta sammanhang vill jag något närmare beröra frågan, vilka krav

som bör uppställas på en hastighetsmätare för att den skall kunna godtagas

såsom sådan. Uppenbart är att kravet icke kan ställas alltför högt. Brister

i mätarens justering bör icke i och för sig leda till att den föreslagna bestämmelsen

anses åsidosatt. För att så skall vara fallet måste mätaren vara

funktionsoduglig i den meningen att den antingen icke alls ger utslag vid

förändringar i hastigheten eller att dess utslag icke ger möjlighet att med

nöjaktig säkerhet bedöma den verkliga hastigheten.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

53

Även om hastighetsmätaren skulle vara helt ur funktion, så är det därmed

icke givet att bilens ägare omedelbart är förfallen till ansvarspåföljd.

Det kan ibland vara förenat med dröjsmål att få fel å hastighetsmätare

avhjälpt. Vid sådant dröjsmål kan också avsevärd olägenhet uppstå

för bilens ägare, om han skulle bliva tvungen att taga bilen ur trafik

för tiden till dess hastighetsmätaren hunnit sättas i tjänstdugligt skick.

Att hastighetsmätaren på en bil undantagsvis är ur funktion under en

kortare tid får i regel anses vara att beteckna som en bristfällighet av

blott ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Vid detta förhållande bör

det med hänsyn till stadgandena i 23 § tredje stycket och 65 § 1 mom,

normalt ej ifrågakomma, att bilägaren betages möjligheten att bruka bilen

under skälig tid för hastighetsmätarens iståndsättande.

Vad nu sagts om skyldighet att hålla hastighetsmätare på bilar kan i

princip åberopas till stöd för att en liknande skyldighet bör införas också

i fråga om motorcyklar. Emellertid ingår hastighetsmätare icke alltid i

motorcyklarnas standardutrustning. I fråga om vissa typer av motorcyklar

— särskilt s. k. scooters — torde dessutom föreligga vissa tekniska

svårigheter att inmontex-a sådana mätare och hålla dem i brukbart skick.

Generellt kan dessutom sägas, att hastighetsmätarna på motorcyklar är

utsatta för skador i betydligt större omfattning än vad fallet är med mätarna

på bilar. En föreskrift om skyldighet att hålla mätaren i skick skulle

därför i många fall bli ganska betungande. Med hänsyn härtill kan jag

icke förorda, att de föreslagna bestämmelserna om hastighetsmätare utsträckes

att gälla motorcyklar.»

Utskottet

Förslaget om införande av bestämmelser om färdskrivare innebär ej

någon nyhet i vår trafiklagstiftning. Sålunda fanns i 1923 års inotorfordonsförordning

en bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj :t ägde förordna

att automobil skulle vara försedd med självregistrerande hastighetsmätare.

Sådant förordnande .meddelades emellertid ej, huvudsakligen därför att

någon praktiskt användbar dylik mätare icke framkommit i marknaden,

och bestämmelsen upptogs ej i 1927 års motorfordonsförordning. I vissa

andra länder är färdskrivare numera obligatorisk på tyngre fordon, och

det finns nu i marknaden dylika apparater som fyller de anspråk man kan

ställa på precision och hållbarhet.

Färdskrivaren ger polisen möjlighet att effektivt övervaka att gällande

regler om generell hastighetsbegränsning efterleves av de tyngre fordonens

förare, vilket är av betydande trafilesäker hetsintresse. För fordonets förare

kan .mätaren vara till gagn bl. a. genom att den i händelse av trafikmissöde

ger föraren möjlighet att värja sig mot vittnens påståenden om för hög

hastighet. Ur fordonsägarens synpunkt medför den jämnare körning, vartill

färdskrivaren kan väntas föranleda, en mera driftsekonomisk körning

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

och minskat slitage på fordonet. Vidare vinnes en effektiv kontroll av

förarnas körtid; det är från trafiksäkerhetssynpunkt ett väsentligt intresse,

att reglerna om körtiden efterlevas, så att de risker som följer av uttröttning

undvikes. Även för den kontroll av brännoljeförbrukningen, som

erfordras för uttagande av brännoljeskatt, kan färdskrivaren bli av betydelse.

Dessa i olika avseenden väsentliga fördelar uppväger enligt utskottets

mening kostnaderna för färdskrivare, och utskottet tillstyrker att

färdskrivare göres obligatorisk å de tyngre fordon, som propositionens

förslag omfattar. Beträffande vad departementschefen uttalar om ett

successivt ikraftträdande och om undantag för bussar som uteslutande

användes i lokaltrafik har utskottet ej funnit anledning till erinran.

1 den ovan i utlåtandet anmärkta, till utskottet inkomna iskrivelsen från

docenten i neurokirurgi Lars Leksell har föreslagits, att registrerande

hastighetsmätare införes också på lättare lastbilar och bussar samt på

personbilar, motorcyklar och mopeder. I skrivelsen redogöres för en sådan

apparat, isom bygger på magnetisk registrering och som uppgives kunna

utföras så, att den fyller kraven på enkelhet, hållbarhet och lågt pris.

Registreringen skulle automatiskt utplånas efter exempelvis 500 meters

körning och kunna för de sista 500 meterna avläsas av polisen med hjälp

av särskild apparatur. En sådan registrerande hastighetsmätare skulle

onekligen vara .av stort värde såväl för bedömandet av förarens skuild vid

trafikolycka som för polisens övervakning av vägsträckor, som kräver anpassad

hastighet. Utskottet vill uttala önskvärdheten av att de tekniska

framsteg som kan föreligga eller göras på området följes av Kungl. Maj :t.

Att vanlig hastighetsmätare göres obligatorisk för bilar föranleder ej

heller någon erinran från utskottet. De synpunkter departementschefen i

sammanhanget anfört i fråga om kravet på precision och om fortsatt färd,

då mätaren tillfälligt är .ur funktion, kan utskottet dela.

Författningstextens detaljutformning

I fråga om den närmare utformningen av författningstexten torde här

endast böra upptagas följande.

27 §.

Departementschefen anför:

»De undantag, som enligt 6 mom. medgives från bestämmelserna i 2—4

samt 6 §§ i fråga om fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, har till

ändamål att icke onödigtvis lägga hinder i vägen för turisttrafiken från

länder, vilkas bestämmelser om fordonsutrustning överensstämmer med

fordringarna i 1949 års konvention rörande vägtrafik.

Enligt utredningens förslag skulle — eftersom konventionen i dessa

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

55

hänseenden icke uppställer krav på mer än en baklykta eller på körriktningsvisare

eller färdskrivare — bestämmelserna om kontrollbesiktning av

fordon, för vilket turistvagnslicens utfärdats, bereda motsvarande lättnader.

Till denna ståndpunkt kan även jag ansluta mig. Därest emellertid bestämmelsen

i 3 § 6 mom. får den lydelse jag tidigare uttalat mig för,

d. v. s. om skyldigheten att ha fordon utrustat med färdskrivare får bero

på förordnande av Kungl. Maj:t, kan erforderligt undantag från skyldigheten

lämpligen göras i samband med detta förordnande, och en särskild

föreskrift därom i vägtrafikförordningen är således icke behövlig. Däremot

anser jag att i förevarande paragraf bör göras undantag beträffande fordon

med turistvagnslicens icke blott från bestämmelserna om baklyktor och körriktningsvisare

utan även från bestämmelsen om hastighetsmätare. I 1949

års konvention finnes nämligen icke upptaget något krav på hastighetsmätare,

och bestämmelser om hastighetsmätare saknas i åtskilliga länder.

I det nu föreliggande författningsförslaget har paragrafens ordalydelse

jämkats i enlighet med vad nu sagts.»

46 §.

Departementschefen anför:

»I andra stycket j) har utredningen föreslagit sådan ändring, att den där

omnämnda skyldigheten för fordonsförare att hålla särskilt låg hastighet

skulle inträda då fordonet nalkas barn eller åldringar, som uppehåller sig

på eller invid vägen. Jag biträder utredningens mening, att stadgandet bör

omformuleras så, att det i princip kommer att avse även barn i yngre skolåldern,

vilka enligt erfarenhetens vittnesbörd ofta drabbas av trafikolyckor.

I viss mån kan detta skäl också åberopas till stöd för en särskild bestämmelse

till skydd för åldringar i trafiken. Eftersom en sådan bestämmelse

vore ägnad att vålla ganska stora tillämpningssvårigheter, har jag dock

— i anslutning till uttalanden i remissyttrandena av bl. a. länsstyrelsen i

Jönköpings län och föreningen Sveriges häradshövdingar — ansett mig

icke kunna förorda densamma. Utredningens förslag har därför jämkats

så, att ordet ''åldringar’ utgått ur texten.»

Bestämmelser med avseende å ikraftträdandet av nu förordade

författningsändringar

Utredningens förslag till övergångsbestämmelser innebär i korthet, att

bestämmelserna om förares uppträdande i trafiken och om hastighetsmätare

på bil skall träda i kraft den 1 juli 1955, att bestämmelserna om

cykelbelysning skall träda i kraft den 1 juli 1956 samt att övriga föreslagna

stadganden — d. v. s. i huvudsak övriga nya bestämmelser om fordonsutrustning

— skall träda i kraft den 1 januari 1957. Bestämmelserna i 3 §

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1933

1 mom. m) rörande hastighetsmätare bör dock enligt utredningen icke äga

tillämpning på bil, som besiktigats före den 1 juli 1955 eller för vilken typintyg

dessförinnan utfärdats, om bilen icke var försedd med hastighetsmätare

vid besiktningen eller intygets utfärdande.

Departementschefen anför:

»Det är enligt min uppfattning angeläget, att de föreslagna nya bestämmelserna,

vilka alla har till ändamål att förbättra trafiksäkerheten, blir

gällande så snart som möjligt. Ur denna synpunkt tillstyrker jag utredningens

förslag att de bestämmelser, vilka avser annat än ändringar i fordonsutrustningen,

träder i kraft redan den 1 juli 1955. Jag tillstyrker också

utredningens förslag i fråga om ikraftträdandet av bestämmelsen i 3 §

1 mom. in) rörande hastighetsmätare på bil samt föreslår, att samma regel

får gälla det av mig förordade stadgandet i 3 § 1 mom. n) om skyldighet

att hålla bil utrustad med vindrutetorkare. Med den utformning, som bestämmelsen

om färdskrivare erhållit i det omarbetade förslaget, bör även

denna bestämmelse kunna träda i kraft vid samma tidpunkt. I fråga om

annan fordonsutrustning enfordras däremot en viss frist med ikraftträdandet,

så att fordonsägarna får tillfälle att i tid anskaffa den saknade utrustningen.

Denna frist bör dock ej göras onödigt lång. Av nämnda orsaker och

för att göra övergångsbestämmelserna så enhetliga som möjligt föreslår

jag, att övriga nu föreslagna stadganden träder i kraft den 1 juli 1956.»

Motioner

I fråga om den i propositionen iföreslagna bestämmelsen om lykta baktill

å cykel yrkas i de likalydande motionerna I: 507 och II: 625, att bestämmelsen

skall träda i kraft den 1 januari 1956 i stället för, såsom i

propositionen föreslås, den 1 juli 1956.

I motionerna 1:504 och 11:622 beröres ikraftträdandebestämmelsen

rörande polismans åliggande vid överskridande av maximilast in. in.

Utskottet

Utskottet får beträffande såväl Kungl. Maj :ts som motionärernas förslag

i fråga om ikraftträdandet av bestämmelsen om lykta baktill å cykel hänvisa

till vad utskottet ovan under rubriken »Fordonsbelysning m. m.» anfört.

I fråga om den i motionerna I: 504 och II: 622 berörda ikraftträdandebestämmelsen

hänvisar utskottet till vad utskottet anfört under rubriken

»Överskridande av maximilast in. in.». Kungl. Maj :ts förslag i övrigt föranleder

ej särskilt yttrande från utskottets sida.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen i anledning av förevarande proposition,

nr 172, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet ovan anfört;

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 är 1955

B. att förevarande motioner — I: 496 och 11:614, 1:504

och 11:622, 1:505 och 11:623, 1:506 och 11:626, 1:507 och

II: 625, I: 508 och II: 624, II: 613 samt II: 627 — i den mån

de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan anfört,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Axel

E. Svensson, Magnusson, Grönkvist, Alvar Andersson och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

fru Sandström, herrar Lundberg, Carlsson i Bakeröd, Odhe, Johansson i

Södertälje och Ahlberg.

Reservationer:

I. beträffande hastighetsbegränsning:

a) av herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje,

vilka ansett, att vad utskottet här i första—åttonde styckena yttrat

beträffande en allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område bort

ha följande lydelse:

Kungl. Maj :t-----lika med utskottet, första stycket--— II: 614.

Förmågan att manövrera ett motorfordon i trafik är i väsentlig grad beroende

av den hastighet, med vilken fordonet framföres. Detta gäller särskilt

i kritiska lägen, och detta har bland annat framgått av den andel farten har

vid vållandet av trafikolyckor. Av år 1952 registrerade 718 dödsolyckor hade

137 vållats enbart av för hög hastighet, medan vid sammanstötning

med annat motorfordon i 146 fall olyckan vållats av för hög hastighet vid

korsandet av väg eller passerandet av sidoväg. Även i andra fall kan med

skäl antagas, att en för hög fart bidragit till olyckorna, även om farten inte

varit huvudorsaken, och det torde härav framgå, att just farten måste ägnas

särskild uppmärksamhet i strävan att minska trafikolyckornas antal.

Åt denna mening gav också 1953 års trafiksäkerhetsutredning uttryck,

då den föreslog en begränsning av hastigheten till 80 kilometer i timmen

5—1101 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 34

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 dr 1955

utanför tättbebyggt område. Till stöd för denna sin mening redovisar utredningen

en fyllig statistik över fartens betydelse som olycksorsak och uttalar,

att »de höga hastigheterna innebär emellertid faromoment, som till

sin karaktär delvis har en helt annan prägel än de faror, som kunna föreligga

vid måttliga hastigheter».

Faran av för hög hastighet på motorfordon har också observerats i en

rad länder.

I Norge gäller sålunda för personbilar en hastighetsbegränsning till 60

kilometer i timmen.

I Väst-Tyskland gällde under ockupationsåren i de amerikanska och

biittiska zonerna en begränsning till 80 kilometer i timmen utom tättbebyggt

område för personbilar.

I England gäller olika hastighetsbegränsningar för olika slag av bilar.

Övriga europeiska länder saknar däremot motsvarande bestämmelser.

I Förenta staterna däremot är bestämmelserna olika i olika stater. I mönsterföreskrifterna

anges emellertid den högsta farten till 80 kilometer i timmen

vid dagsljus och till 72 kilometer i timmen under mörker, över dessa

gränser anses det att man inte bör köra. Skälet härtill anges vara, att »det

inträffade för många olyckor och att bland olycksorsakerna hastigheten avnaturliga

skäl rönt stor uppmärksamhet». Det tillädes, att »erfarenheterna

lett fram till den bestämda meningen, att det är möjligt att genom en begränsning

av motorfordonens fart inte bara minska trafikolyckornas antal

utan även deras omfattning» — erfarenheter som får anses starkt tala för

att även vårt land bör begränsa hastigheten i samma syfte.

Med hänvisning härtill får vi därför föreslå, att i vägtrafikförordningen

måtte i enlighet med motionerna nr 1:496 och 11:614 intagas en bestämmelse

av följande innebörd: Utom tättbebyggt område får motorfordon icke

föras med högre hastighet än 80 kilometer i timmen.

b) av herrar Nils Elowsson, Nilsson i Göteborg och Johansson i Södertälje,

vilka ansett, att vad utskottet här i nionde—tolfte styckena yttrat beträffande

undantagande av vissa lastbilar och bussar från reglerna om

hastighetsbegränsning bort ha följande lydelse:

I motionerna 1:505 och 11:623 föreslås, att buss eller lastbil med en

totalvikt överstigande 2 500 kilogram icke må föras med högre hastighet än

60 kilometer i timmen. Detta innebär, att för alla lastbilar av skilda slag med

en totalvikt understigande 2 500 kilogram är hastigheten fri. Departementschefen

har föreslagit, att för dessa bilar skall gälla en hastighetsbegränsning

utanför tättbebyggt område av 60 kilometer i timmen.

Att företaga en sådan uppmjukning för dessa bilar som i motionerna föreslås

kan inte vara förenligt med trafiksäkerhetsintressena. Dessa bilar

användes för alla möjliga ändamål i trafikavseende, slits ofta mycket hårt

och lastas med de mest skiftande slag av varor, från tuber till svetsnings
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 3b år 1955

59

aggregat till behållare med syror och utgör således i en mängd fall allvarliga

risker i trafiken såväl vid olyckstillfällen som eljest, särskilt då de lastas

med utskjutande last — som inte så sällan sträcker sig utanför fordonet

både framtill och baktill — och med skrymmande last och last som inte är

lika väl stuvad som fallet vanligen är vid tyngre lastbilar. I kraftiga svängar

kan bilens styrförmåga påverkas härav och risken för kollisioner och kullkörningar

sålunda avsevärt ökas, varför fri hastighet för dessa bilar icke

kan anses tillrådlig.

Med åberopande av det anförda får därför vi föreslå, att riksdagen måtte

förorda propositionens förslag och alltså avstyrka förslaget i motionerna.

II. beträffade skyldighet att stanna vid huvudled:

av herr Nilsson i Göteborg.

III. beträffande överskridande av maximilast in. m.:

av herr Magnusson och fru Sandström, vilka ansett, att vad utskottet

här yttrat bort ha följande lydelse:

Det i såväl propositionen som motionerna 1: 504 och II: 622 påpekade

särskilda förhållandet med s.k. nedklassning av lastbilar, innebärande att

en bil, som byggts för viss högre maximilast, kommer att klassificeras

såsom tillåten endast för lägre maximilast, torde enligt utskottets

mening böra ge möjlighet till en höjning av det procenttal av överlast

som kan vara tillåten. Erfarenheterna synes också utvisa att de svenska

vägarna äger en betydligt större bärighet än bestämmelserna i vägtrafikförordningen

förutsätter. Nybyggda vägar avses i regel för tio tons axeltryck.

Brobeståndet har förbättrats och c:a 60 procent av våra broar tål

numera åtta tons axeltryck. De höjningar av axeltrycken som medgivits av

länsstyrelserna stöder även uppfattningen att de i propositionen föreslagna

högsta gränserna för överskridande av maximilast och högsta tillåtna axeltryck

är snävt tilltagna.

Mot bakgrunden av det nu sagda anser utskottet att de i propositionen

föreslagna högsta gränserna för överskridande av maximilast och högsta

tillåtna axeltryck (20 resp. 10 procent) bör höjas till 30 resp. 20 procent.

Vissa ändringar överväges för närvarande i bestämmelser, som är av

direkt betydelse för regleringen av nu ifrågavarande spörsmål. I avvaktan

härå bör de nu förordade ändringarna i vägtrafikförordningen såsom motionärerna

föreslår träda i kraft först sedan Kung], Maj:t därom meddelat

särskilt förordnande. Utskottet förordar alltså motionärernas förslag i detta

hänseende.

Mot förslaget i fråga om skyldighet att medföra besiktningsinstrument

in. in. bär utskottet ej någon erinran.

IV. beträffande fordonsbelysning in. in.:

av herrar Sitnne, Alexanderson och Nilsson i Göteborg, vilka ansett, att

vad utskottet här yttrat i femte stycket bort ha följande lydelse:

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 34 år 1955

För propositionens förslag, att cykel fr. o. m. den 1 juli 1956 vid cykling

under mörker baktill skall vara försedd med såväl lykta som reflexanordning,

talar enligt utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt goda skäl.

En cyklist är vid cykling under mörker utsatt för en betydande risk för

påkörning bakifrån av bil. Särskilt gäller detta då den omkörande bilen till

följd av möte med annan bil avbländat sin belysning. Av trafiksäkerhetsutredningen

förebragt material utvisar bl. a. att cyklarnas totala olycksfrekvens

ligger betydligt lägre än bilarnas. I stort sett är risken att bli inblandad

i trafikolycka mer än fem gånger så stor för bil som för cykel.

I fråga om just de slag av olyckor som det här är fråga om, nämligen påkörning

bakifrån i mörker, är emellertid förhållandet helt annorlunda.

Olycksfrekvensen är bär nära fem gånger så stor för cykel som för bil.

En av trafiksäkerhetsutredningen redovisad undersökning av påkörningar

bakifrån, fördelade med hänsyn till omständigheter hos det påkörda

trafikelementet vilka bidragit till olyckan, utvisar att orsaksgruppen svårsynlighet

dominerar. Icke minst frappant är detta beträffande cyklisterna.

Av bakifrån påkörda cyklister var icke mindre än 97,9 procent svårsynliga.

Det är därför för cyklisten själv ett mycket väsentligt intresse att han blir

lättare att se under mörker. Betydelsen härvidlag av att cyklisten har baklykta

på cykeln må belysas med några från trafiksäkerhetsutredningens betänkande

hämtade exempel på gjorda undersökningar.

Vid försök i England gjordes vid förhållanden, motsvarande möte med bil

med avbländade strålkastare, jämförelser mellan å ena sidan celluloidskärm

med reflexanordning (som var fyra gånger bättre än fastställt minimikrav »

och å andra sidan en svagare resp. starkare baklykta. Medan reflexanordningen

var klart lysande på 18 meters avstånd var motsvarande avstånd för

den svagare baklyktan 46 meter och för den starkare 80 meter. Även praktiska

prov, som av trafiksäkerhetsutredningen utförts i Sverige, visar baklyktans

överlägsenhet. Då en mötande bils strålkastare avgav bländande

sken kunde vid proven baklykta iakttagas på i det närmaste 4 gånger så

långt avstånd som reflexanordning. Icke minst betydelsefullt är att baklykta

till stor del fyller sin funktion även om den blir nedsmutsad, vilket

icke är fallet med en reflexanordning. En nedsmutsad baklykta är enligt

trafiksäkerhetsutredningen bättre än en rengjord reflexanordning. Med hänsyn

till det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag, vilket, såvitt

nu är i fråga, innebär, att cykel vid cykling under mörker skall fr. o. in. den

1 juli 1956 baktill vara försedd med lykta och reflexanordning. Förslaget

i motionerna I: 507 och II: 625 att bestämmelsen skall träda i kraft redan

den 1 januari 1956 avstyrkes alltså.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:351 Skrivelse till Konungen angående stat sreglering en för budgetåret 1955/56. s. 12 i texten