Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1955-12-01 · 143 sidor, varav 142 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 142 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1955:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om socialhjälp, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om socialhjälp, m. m., dels ock i

ämnet väckta motioner.

Genom en den 11 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 177, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) lag om socialhjälp,

2) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag) samt

3) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om

socialregister.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande 17 i anledning

av propositionen väckta motioner, nämligen

dels vid riksdagens vårsession väckta

likalydande motionerna 1:526 av herrar Arrhén och Magnusson och

II: 650 av herr Hagård m. fl.; samt

motionen II: 651 av fru Boman och herr Staxäng;

dels ock vid riksdagens höstsession väckta

motionen I: 546 av herr Huss;

likalydande motionerna I: 547 av herrar Anderberg och Pålsson samt

II: 679 av herr Andersson i Ronneby m. fl.;

likalydande motionerna I: 548 av herr Persson, Einar, och herr Damström

samt II: 677 av fru Lindskog och fru Torbrink;

likalydande motionerna I: 549 av herr Sunne och II: 678 av fru Sjöstrand;

likalydande motionerna I: 551 av fru Sjöström-Benglsson och herr Näsström

samt II: 681 av fru Holmquist och herr Almgren;

likalydande motionerna I: 552 av fru Gärde Widemar m. fl. samt II: 682

av fröken Höjer m. fl.;

motionen 1:553 av herr Danmans; samt

likalydande motionerna 1:554 av herr Johansson, Anders, samt 11:683

av fröken Höjer och fru Sjöstrand.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Redogörelse för de i motionerna framställda yrkandena kommer att lämnas

i samband med behandlingen av de delar av propositionen, som beröres

av motionerna.

Beträffande de skäl, som anförts för de genom propositionen framlagda

förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat till stöd

för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen samt motionerna. (Beträffande

de likalydande motionerna hänvisas till de motioner som avlämnats i andra

kammaren;'' i fråga om motionerna I: 551 och II: 681 hänvisas dock till

motionen I: 551.)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att 1918 års fattigvårdslag avlöses av en ny lag

om socialhjälp. Härigenom utmönstras den nuvarande samhälleliga hjälpformen

fattigvård ur lagstiftningen och ersättes av en ny generell hjälpform

betecknad socialhjälp.

Enligt förslaget skall socialhjälpsverksamheten, i likhet med vad som

f. n. är fallet beträffande fattigvården, handhavas och bekostas av kommunerna.

Något statsbidrag föreslås således ej skola utgå.

I varje kommun skall enligt förslaget finnas en socialnämnd med i princip

samma ställning som fattigvårdsstyrelsen nu har. I fråga om nämndens

inre organisation föreslås regler, som nära ansluter sig till nya kommunallagens

bestämmelser om kommunens styrelse.

I likhet med vad som nu gäller enligt fattigvårdslagen skiljes i förslaget

mellan obligatorisk hjälp, som kommunen är skyldig att lämna, och frivillig

hjälp, som det står kommunen fritt att lämna. Området för den obligatoriska

hjälpen föreslås emellertid utvidgat så att inte blott den, som är oförmögen

till arbete, utan även den, som av hälsoskäl bör avhålla sig från

arbete, vid behov skall tilldelas dylik hjälp.

Mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet anses icke böra

inrymmas under socialhjälpen.

I fråga om hjälpformerna innebär förslaget endast smärre avvikelser från

vad som nu gäller. Som en nyhet föreslås, att socialhjälp i vissa fall skall

kunna meddelas genom att socialnämnden tecknar borgen för hjälptagaren.

De nuvarande reglerna om hemortsrätt och om kommuners inbördes ersättningsskyldighet

har i hög grad förenklats. Kravet på ett hjälpfritt år

såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt har sålunda slopats, likaså

regeln att ny hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år. Även

systemet med härledd hemortsrätt för hustru och barn har övergivits. I

stället föreslås en huvudregel, som innebär, att den kommun, i vilken en

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

hjälptagare är mantalsskriven, skall slutligt svara för obligatorisk socialhjälp,

som utgives åt honom. Är hjälptagaren inte svensk medborgare eller

ej mantalsskriven i riket, skall det slutliga ansvaret åvila staten.

Förslaget saknar helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsregler.

Även åtskilliga andra regler, som ansetts otidsenliga, har utmönstrats

ur lagstiftningen.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet, som enligt gällande lagstiftning

åvilar hjälptagarna, föreslås begränsad. Ersättning för obligatorisk socialhjälp

skall sålunda inte kunna uttagas av hjälptagaren annat än i vissa

undantagsfall, bl. a. då hjälpen har karaktär av förskott å någon annan

förmån. Motsvarande inskränkning föreslås i fråga om frivillig socialhjälp

till den som ej fyllt 16 år. Däremot skall ersättning för frivillig socialhjälp

åt äldre person kunna uttagas av honom enligt samma regler som nu

gäller.

Även den återbetalningsskyldighet, som åvilar hjälptagares anhöriga,

föreslås inskränkt. Den viktigaste nyheten i detta avseende innebär, att ersättning

inte skall kunna uttagas av barn för socialhjälp, som lämnats deras

föräldrar, eller av föräldrar för hjälp, som utgivits till deras barn över 16 år.

I avbidan på resultatet av pågående utredningar har de nuvarande reglerna

om ålderdomshem och andra anstalter samt om tvångsåtgärder mot

försumliga försörjare ansetts böra göras till föremål endast för en huvudsakligen

formell översyn.

Den nya lagen om socialhjälp föreslås skola träda i kraft den 1 januari

1957.

I anslutning till den nya socialhjälpslagen föreslås vissa följdändringar i

barnavårdslagen och lagen om socialregister.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

1) Förslag

till

Lag om socialhjälp

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1 §•

Varje kommun skall sörja för att den, som vistas i kommunen och som

finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

Om socialnämnd

2 §•

I varje kommun skall finnas en socialnämnd.

3 §.

Ledamöter och suppleanter i socialnämnden väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock

icke vara under fem.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes

antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet

vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den

ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

4 §.

I fråga om valbarhet till ledamot eller suppleant, verkan av valbarhetens

upphörande och rätt till avsägelse, mandattid och avgång, val av ordförande

och vice ordförande, ställe och tid för sammanträde, suppleants

tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde, beslutförhet och jäv,

förfarandet vid fattande av beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande

varest och på vilka tider till nämnden ställda framställningar mottagas,

skriftväxling, vård och förtecknande av handlingar hörande till

nämndens arkiv, utseende av kassaförvaltare samt ledamots ansvar och

skadeståndsskyldighet skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat

rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

5 §-

Socialnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att deltaga

i nämndens överläggningar ävensom tillsätta befattning hos nämnden samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam

för socialnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

6 §•

Socialnämnden har

att bestämma, i vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former

socialhjälp skall meddelas;

att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äga

samband med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske,

lämna annat bistånd i personliga angelägenheter;

att förvalta till kommunens socialhjälpsverksamhet anslagen eller eljest

hörande egendom, i den mån ej förvaltningen därav uppdragits åt annan

nämnd eller åt särskild styrelse;

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden,

som angå socialhjälpsverksamheten; samt

att jämväl i övrigt ombesörja de angelägenheter avseende socialhjälpen

inom kommunen, vilka äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

Socialnämnden har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning

enligt särskilda författningar ankommer på nämnden.

Nämnden skall hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga

nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, som

finnas påkallade, samt äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder

samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden

och upplysningar, som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter.

7 §•

Socialnämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar

och andra, vilkas verksamhet berör nämndens.

I kommun, där särskild barnavårdsnämnd är tillsatt, böra socialnämnden

och barnavårdsnämnden eller representanter för dem i den mån så finnes

påkallat sammankomma för rådplägning om angelägenheter, som beröra

båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av barnavårdsnämnden, bör socialnämnden

skyndsamt genom den ledamot, som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,

inhämta dess uppfattning i ärendet. Av socialnämnden in
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

förskaffad utredning bör därvid tillhandahållas barnavårdsnämnden jämte

förslag till den åtgärd, som socialnämnden finner lämpligen böra vidtagas.

Råda olika meningar mellan nämnderna, bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,

bestående av den gemensamma ledamoten jämte ytterligare en

ledamot av socialnämnden, vald av denna för ett år i sänder, och en ledamot

av barnavårdsnämnden, vald av denna för motsvarande tid. Tremannanämnden

har att skyndsamt avgöra, huruvida socialnämnden eller barnavårdsnämnden

skall taga befattning med ärendet. Finner socialnämnden tremannanämndens

avgörande icke kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden

tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

8 §•

Är någon i så trängande behov av socialhjälp, att med dess avhjälpande

ej kan anstå, till dess socialnämnden sammanträder, må nämndens ordförande

tills vidare bevilja honom socialhjälp.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger socialnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden

eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å nämndens

vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall

angivas i fullmäktiges beslut. Föreläggande, som avses i 41 §, ävensom

framställning eller yttrande till fullmäktige må dock icke beslutas annorledes

än av nämnden samfällt.

Beslut, vilket fattats med stöd av första stycket eller på grund av uppdrag

som sägs i andra stycket, skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

9 §.

Där så finnes påkallat för att åstadkomma en lämplig arbetsfördelning

mellan socialnämndens ledamöter, må kommunens fullmäktige eller, efter

bemyndigande av dem, socialnämnden indela kommunen i distrikt. Har

så skett, skall nämnden för varje distrikt utse en av sina ledamöter att utöva

den närmaste uppsikten över socialhjälpsverksamheten inom distriktet.

10 §.

Socialnämnden äger för vård och förtecknande överlämna nämndens

protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens

styrelse, i den mån handlingarna icke erfordras för det löpande arbetet.

11 §•

Vad i 2—10 §§ stadgas äger icke avseende å Stockholms stad. I fråga

om organisationen av socialhjälpsverksamheten därstädes skola i stället

gälla de särskilda bestämmelser, som efter förslag av stadsfullmäktige

fastställas av Konungen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Därest i annan kommun organisationen icke lämpligen kan anordnas

efter vad i 2—10 §§ sägs, äger Konungen på framställning av kommunens

fullmäktige medgiva de undantag, som finnas påkallade.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp

12 §.

Minderårig ävensom den, som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller

eljest bristande kropps- eller själskrafter icke kan försörja sig genom

arbete eller som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, äger,

i den mån han själv saknar medel och hans behov icke tillgodoses på annat

sätt, erhålla socialhjälp till sitt livsuppehälle och till den vård, som finnes

erforderlig. I fråga om minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran.

Med minderårig förstås den som icke fyllt 16 år.

Rörande omhändertagande av minderårig, som på grund av nöd eller

annan dylik anledning är i behov av vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej

fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt.

14 §.

Socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt

blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig och de sina.

Hjälpen bör utgå i form av kontant understöd, såvida ej hjälpbehovets

art föranleder till annat och anledning ej heller finnes att antaga, att dylikt

understöd icke kommer till behörig användning.

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp

finnes böra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt, i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar

borgen å lån, som erfordras för ändamålet.

Föreligger behov av vård, skall socialnämnden, efter vad med hänsyn

till vårdbehovets art och omständigheterna i övrigt prövas lämpligt, föranstalta

om att vård lämnas i den vårdbehövandes hem eller, om så erfordras,

att han inackorderas i enskilt hem eller vårdhem eller att plats beredes

honom å sjukvårdsinrättning eller å annan vårdanstalt eller i sådant hem,

som avses i 18 §. Inackordering i enskilt hem eller vårdhem må ej ske

med mindre nämnden förvissat sig om att den behövande därstädes kommer

att få en god omvårdnad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp

15 §.

Den som vill komma i åtnjutande av socialhjälp skall göra anmälan därom

hos socialnämnden i den kommun, där han vistas, eller hos nämndens

ordförande eller annan ledamot av nämnden eller hos den som nämnden

kan hava utsett att mottaga sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, är den som mottagit anmälan

skyldig att ofördröjligen vidarebefordra densamma till socialnämnden

eller dess ordförande.

Oavsett om anmälan skett, åligger det socialnämnden att ombesörja att

den, som vistas i kommunen och finnes vara i behov av socialhjälp, erhåller

sådan.

16 §.

Innan fråga om beviljande av socialhjälp avgöres, skall socialnämnden

göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter samt, om

behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste sätt

avhjälpas.

Vid utredning, som avses i första stycket, skall hjälpsökanden såvitt möjligt

höras samt, i den mån så erfordras, uppgifter inhämtas från myndigheter

och andra, som kunna lämna upplysning i ärendet.

Förekommer anledning antaga, att behovet av socialhjälp beror på sjukdom

eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall yttrande

inhämtas av läkare rörande den lämpligaste formen av ingripande.

17 §.

Kan det antagas att ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer

att sökas av annan kommun, av enskild person eller av staten, skall

över utredning, som avses i 16 §, upprättas särskilt protokoll, vilket skall

innehålla

a) uppgift om hjälpsökandens namn, ålder, civilstånd, födelseort och bostadsadress;
b)

redogörelse för hans levnadsförhållanden och ekonomiska omständigheter

samt för hans hjälpbehov och anledningen därtill;

c) uppgift om hans mantalsskrivning för det år hjälpen avser jämte de

upplysningar i övrigt, som äro erforderliga för tillämpningen av 22 och

23 §§; samt

d) uppgift, huruvida enskild person finnes, för vilken ersättningsskyldighet

enligt 35, 36 eller 40 § kan föreligga, med angivande av varje sådan

persons namn och bostadsadress.

Protokollet skall underskrivas av den, som verkställt utredningen. Hjälpsökanden

skall såvitt möjligt genom påskrift på protokollet bestyrka riktigheten

av de uppgifter, som lämnats av honom.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Om ålderdomshem m. m.

18 §.

Det åligger kommun att anordna och driva hem för åldringar och andra

personer, vilka äro i behov av vård eller tillsyn som icke eljest tillgodoses.

Två eller flera kommuner må gemensamt hava hem, som avses i första

stycket. I sådant fall skola de bestämmelser, vilka äro erforderliga för hemmets

skötsel, upptagas i reglemente, som fastställes av länsstyrelsen.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen tills vidare befria kommun

från skyldighet att själv eller gemensamt med annan kommun hava

hem, varom stadgas i denna paragraf. Har så skett, åligger det likväl kommunen

att sörja för att sådant behov av vård eller tillsyn, som avses i

första stycket, blir tillgodosett.

19 §.

Hem, som avses i 18 §, skall vara så inrättat och utrustat, att skäliga krav

på trevnad och hygien tillgodoses samt lämplig fördelning av vårdtagarna

möj liggöres.

Innan dylikt hem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras

genom om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat

ändamål, skall länsstyrelsen, efter att hava inhämtat yttrande från socialstyrelsen,

hava godkänt plan för hemmet.

Vid hemmet skola finnas anställda befattningshavare till det antal och

med sådan utbildning att de som beretts plats i hemmet kunna erhålla tillfredsställande

vård och tillsyn.

20 §.

De som beretts plats i hemmet skola fördelas å olika rum eller avdelningar

på sätt som med hänsyn till vårdbehovets art, trivseln i hemmet

och övriga omständigheter finnes mest ändamålsenligt.

Tillfälle till sysselsättning bör finnas för dem som så önska.

21 §.

Finnes någon som beretts plats i hem, som avses i 18 §, med hänsyn till

sitt beteende icke lämpligen kunna behållas därstädes, skall landstingskommunen

eller, då fråga är om stad som ej tillhör landstingskommun,

staden draga försorg om att erforderlig vård och tillsyn beredes honom

på annat sätt.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun, äger erhålla

ersättning därför av denna kommun.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utgives socialhjälp enligt 12 § till svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättringseller

uppfostringsanstalt vistas i enskilt hem, dit han för fortsatt vård eller

fostran överlämnats av inrättningen eller anstalten under villkor, att han

fortfarande skall stå under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt hem eller, efter att hava omhändertagits

enligt barnavårdslagen, är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under a) eller b) mot ersättning vistas i enskilt

hem eller vårdhem för erhållande av vård för sjukdom eller annan

kroppslig eller själslig brist eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen berättigad att, såframt hjälptagaren

för det år han mottagits i hemmet — eller, om han omedelbart dessförinnan

under omständigheter, som under a)—c) sägs, vistats eller varit inackorderad

i annat enskilt hem eller vårdhem, för det år han mottagits i detta —

var mantalsskriven i annan kommun, av denna erhålla ersättning för

hjälpen.

Ersättning, som avses i denna paragraf, utgår oavsett om enskild person

jämlikt 35 eller 36 § är skyldig att lämna gottgörelse för hjälpen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller, i fall varom sägs i 22 § andra stycket, för

det år, som där avses, ej mantalsskrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort

för nämnda år ej kunnat utrönas, är den kommun som lämnat

hjälpen berättigad att erhålla ersättning av staten, i den mån gottgörelse

ej kunnat uttagas av enskild person.

Rätt till ersättning enligt vad i första stycket sägs föreligger ock för socialhjälp,

som enligt 12 § lämnats åt den som då hjälpen utgivits eller, i fall

som avses i 22 § andra stycket, då han mottagits i hemmet ej var svensk

medborgare.

24 §.

Ersättning, som avses i 22 eller 23 §, utgår med det belopp, vartill kommunens

kostnader för hjälpen skäligen kunna uppskattas.

Där så finnes påkallat, äger Konungen fastställa taxa, enligt vilken

ersättning skall utgå för vård i hem, som avses i 18 §, eller å anstalt eller

annan inrättning.

25 §.

Kommun, som enligt 22 § vill erhålla ersättning av annan kommun, skall

före utgången av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits skriftligen

anmana den kommun, mot vilken kravet riktas, att betala ersättningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Anmaningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet

och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid anmaningen skola fogas

avskrift av protokoll, som avses i 17 §, ävensom de övriga handlingar, vilka

åberopas till stöd för kravet.

Översändes anmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis, skall

mottagningsbeviset gälla som bevis om dagen för delfåendet.

26 §.

Kommun, som mottagit anmaning enligt 25 §, skall snarast möjligt och

senast inom en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt

svar därå.

I svaret skall angivas, huruvida kravet medgives eller bestrides. Därest

kravet bestrides, skall anledningen härtill uppgivas samt de handlingar, som

åberopas till stöd för bestridandet, fogas vid svaret. Medgives kravet delvis,

skall svaret innehålla upplysning om de grunder, efter vilka godkänt

belopp beräknats.

27 §.

Sedan anmaning skett samt svar avgivits eller tiden härför gått till

ända, må talan om utbekommande av ersättning väckas hos länsstyrelsen

i det län, där den kommun som sökes är belägen.

Har anmaning skett hos en kommun men anledning sedermera yppats,

att annan kommun är ersättningsskyldig, må talan föras, ändå att anmaning

ej skett hos sistnämnda kommun.

Talan utan föregående anmaning må ock föras, därest upplysning ej

kunnat vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger; och skall

i dylikt fall talan väckas hos länsstyrelsen i det län, där den kommun som

utgivit hjälpen är belägen.

28 §.

Talan, som avses i 27 §, skall väckas genom skriftlig ansökan.

Ansökningen skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest förloras,

hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av juni månad året näst

efter det år hjälpen utgivits. Vad nu sagts skall dock ej gälla, då talan föres

om utbekommande av ersättning, som medgivits men det oaktat ej erlagts.

Vid ansökningen skola fogas bevis att anmaning skett samt avskrift

av anmaningen och svaret därå jämte tillhörande handlingar ävensom den

utredning i övrigt, som kommunen vill åberopa. I fall, där jämlikt 27 §

andra eller tredje stycket talan må föras utan att anmaning skett, åligger

det kommunen att, i stället för vad nu sagts, i ansökningen lämna noggranna

uppgifter om hjälpens beskaffenhet och tiden för dess meddelande

samt om de grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ävensom att vid ansökningen foga avskrift av protokoll, som avses i 17 §,

och de övriga handlingar, vilka kommunen åberopar till stöd för ansökningen.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i tredje stycket, skall länsstyrelsen

föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd

att ansökningen eljest icke upptages till prövning.

29 §.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den kommun, mot vilken kravet riktas, ävensom annan

kommun inom länet, vilken kan antagas vara ersättningsskyldig. Kommun,

med vilken delgivning sker, skall föreläggas att inom viss tid inkomma med

skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må

meddelas vid påföljd, att målet avgöres i befintligt skick.

Finner länsstyrelsen, att ersättningsskyldighet ej åvilar kommun inom

länet men att sådan skyldighet kan antagas åvila kommun inom annat län,

skall målet för fortsatt handläggning överlämnas till länsstyrelsen därstädes,

vilken har att förfara på sätt ovan i denna paragraf är stadgat.

Utdömes ersättning, skall därå gäldas ränta efter fem procent om året

från den dag ansökningen delgivits den kommun, som finnes ersättningsskyldig.

30 §.

Lämnas å allmän anstalt eller inrättning vård åt någon, som kan antagas

äga rätt att erhålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten eller inrättningen

utan dröjsmål underrätta socialnämnden i vårdtagarens vistelsekommun

eller i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att slutligen

svara för vårdkostnaden.

Har kommun, som erhållit underrättelse enligt vad i första stycket sägs,

ej avgivit ansvarsförbindelse avseende vårdkostnaden, må talan om utbekommande

av ersättning för vården väckas hos länsstyrelsen i det län, där

den kommun som sökes är belägen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten

till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken

skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året

näst efter det år vården lämnats.

Beträffande mål, som avses i denna paragraf, skall i övrigt vad i 28 §

tredje stycket andra punkten och fjärde stycket samt 29 § äga motsvarande

tillämpning; och skall i fråga om ersättningens belopp gälla vad i 24 § sägs.

31 §.

Kommun, som enligt 23 § vill erhålla gottgörelse av staten, skall före utgången

av april månad året näst efter det år hjälpen utgivits göra skriftlig

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ansökan härom hos länsstyrelsen i länet. Har ersättning sökts av annan

kommun eller enskild person men talan därom ogillats, skall ansökan

om gottgörelse av staten göras inom tre månader från det länsstyrelsens

utslag i tvisten vunnit laga kraft mot kommunen eller, om det överklagats,

från det kammarrättens utslag delgivits kommunen.

När skäl äro därtill, må ansökningen upptagas till prövning, ändå att den

göres senare än i första stycket sägs. Finner länsstyrelsen så ej böra ske,

skall frågan härom underställas Konungen.

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet

och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de grunder,

efter vilka den begärda ersättningen beräknats, ävensom redogörelse

för de åtgärder, som må hava vidtagits för att utröna hjälptagarens mantalsskrivningsförhållanden

och för att utfå ersättning av annan kommun eller

enskild person.

Vid ansökningen skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt

de övriga handlingar, som åberopas till stöd för kravet.

32 §.

Sedan länsstyrelsen granskat handlingarna samt genom sökanden eller

själv införskaffat den ytterligare utredning som må vara behövlig, skall

länsstyrelsen så snart det kan ske besluta i ärendet.

Om kommuns rått till ersättning av enskild

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits

till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under

förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,

efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande

uppgift rörande behovet av socialhjälp eller

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild

social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen

att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet

som villkor för dylik förmån.

34 §.

För socialhjälp, som enligt 13 § lämnats åt någon efter det han fyllt 16

år, är hjälptagaren ersättningsskyldig.

35 §.

Make är skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad

samt den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt

avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

För socialhjälp, som utgått till make för tid, då andra maken varit häktad

eller intagen i arbetshem, fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, skola tillhörande

barna- och ungdomsvården eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet enligt denna

paragraf.

36 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § lämnats åt barn under 16 år, må ersättning

uttagas av barnets fader eller moder eller, då fråga är om adoptivbarn,

av adoptanten. Har make adopterat andra makens barn, åligger ersättningsskyldigheten

båda makarna.

Ersättning enligt denna paragraf må icke uttagas av fader eller moder

till barn utom äktenskap, vilken enligt avtal, som är bindande för barnet,

åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Har någon, som enligt dom eller avtal är pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till barn eller

adoptivbarn under 16 år, försummat att fullgöra denna plikt och har socialhjälp

till följd härav måst lämnas åt barnet, föreligger ej ersättningsskyldighet

för den av föräldrarna eller adoptivföräldrarna, som icke gjort sig

skyldig till försummelse av sin underhållsskyldighet.

Vad i 35 § andra stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i denna paragraf.

37 §.

Socialnämnd äger meddela eftergift från ersättningsskyldighet varom

stadgas i 33—36 §§.

38 §.

I fråga om det belopp, varmed ersättning enligt 35 och 36 §§ skall utgå,

skall vad i 24 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke

godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som

sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning eljest

förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit

till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning begäres,

lämnats eller, i fall som avses i 14 § tredje stycket, efter det kommunen

fått vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Ansökningen skall innehålla noggranna uppgifter om hjälpens beskaffenhet

och tiden för dess meddelande samt om hjälpkostnaden och de

grunder, efter vilka den begärda ersättningen beräknats. Vid ansökningen

skola fogas avskrift av protokoll, som avses i 17 §, samt de övriga handlingar,

som åberopas till stöd för kravet.

Har kommun icke iakttagit vad som stadgas i andra stycket, skall länsstyrelsen

föreskriva viss tid, inom vilken bristen skall avhjälpas, vid påföljd

att målet eljest icke upptages till prövning.

Ansökningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg delgivas den, mot vilken kravet riktas, samt föreläggande meddelas

honom att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring.

Erfordras ytterligare utredning, skall länsstyrelsen genom parterna eller

själv föranstalta därom. Föreläggande att inkomma med utredning må meddelas

vid påföljd att målet avgöres i befintligt skick.

Anspråk på ersättning för socialhjälp må icke bifallas, om den ersättningsskyldige

genom att återbetala kostnaden eller någon del därav

kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll för sig

och de sina eller eljest synnerliga skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

40 §.

Har någon mottagit socialhjälp, för vilken annan enligt 35 eller 36 § är

ersättningsskyldig, och finnes hjälpbehovet vara stadigvarande, äger länsstyrelsen

på talan av kommunen ålägga den ersättningsskyldige att å lämpliga

tider, så länge hjälpbehovet fortfar, till kommunen utgiva skäligt bidrag

till hjälptagarens försörjning.

I fråga om talan, som avses i första stycket, skall i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat i 39 §.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,

utan hinder av tidigare meddelat beslut, upptaga mål, som här avses,

till ny prövning.

Från skyldighet, som ålagts någon enligt denna paragraf, äger socialnämnden

meddela eftergift.

Om åtgärder mot försumlig försörjare

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att

socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden

föreläggas att efter sin förmåga utföra arbete i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt 18 år.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

42 §.

Föreläggandet skall skriftligen delgivas den som avses därmed samt,

om han är omyndig, hans förmyndare. Polismyndighet har att på begäran

av socialnämnden ombesörja delgivningen.

43 §.

Underlåter den, som enligt 41 § förelagts att utföra arbete i arbetshem,

att inställa sig därstädes eller avviker han utan lov från hemmet, har polismyndigheten

att på begäran meddela handräckning för hans hämtande.

Handräckning må ock påkallas för att överföra den, som är intagen i

ett arbetshem, till ett annat sådant hem.

Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, såvida ej fullständigt

skilda avdelningar finnas för dem.

44 §.

Den som intagits i arbetshem må, oavsett om socialhjälp upphört att utgå,

kvarhållas i hemmet till dess grundad anledning föreligger till antagande

att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina, dock icke i oavbruten

följd under längre tid än ett år.

45 §.

Det åligger landstingskommunerna och de städer, som ej tillhöra landstingskommun,

att var för sig eller två eller flera i förening anordna och

driva erforderligt antal arbetshem.

Om särskilda skäl äro därtill, må Konungen befria landstingskommun

eller stad, som avses i första stycket, från skyldigheten att hava eget arbetshem

eller del i sådant hem.

För den som intagits i arbetshem erlägges ingen avgift.

46 §.

Innan arbetshem uppföres eller i mera avsevärd omfattning ändras genom

om- eller tillbyggnad eller inrättas i byggnad, som uppförts för annat ändamål,

skall Konungen hava godkänt plan för hemmet.

47 §.

Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse samt hava ett av Konungen

fastställt reglemente.

Om intagning i och utskrivning från arbetshem beslutar hemmets styrelse.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem, undandrager sig att utföra anvisat

arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör

sig skyldig till uppförande som strider mot sedlighet eller god ordning eller

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

utan tillstånd lämnar arbetshemmet, äger hemmets styrelse, under förutsättning

att han fyllt 21 år, tilldela honom varning med erinran om den

påföljd, som kan inträda jämlikt 49 §.

över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet skall skriftligen

delgivas den felande.

49 §.

Därest någon, som jämlikt 48 § tilldelats varning, ej låter sig rätta därav,

må arbetshemmets styrelse hos länsstyrelsen göra framställning om hans

dömande till tvångsarbete.

Vid framställningen skola fogas bevis att varning skett samt den utredning

i övrigt, som åberopas till stöd för framställningen.

Framställningen med därvid fogade handlingar skall genom länsstyrelsens

försorg ofördröjligen delgivas den som framställningen avser med

föreläggande för honom att inom viss kort tid skriftligen eller muntligen

förklara sig vid påföljd att ärendet ändock avgöres.

50 §.

I mål, som avses i 49 §, har länsstyrelsen att sörja för att fullständig utredning

förebringas. För sådant ändamål äger länsstyrelsen anställa förhör

med den, om vars dömande till tvångsarbete är fråga, ävensom med annan

person, som förväntas kunna lämna upplysning av betydelse i målet. Finner

länsstyrelsen av omständigheterna påkallat, att någon höres såsom

vittne eller upplysningsvis vid domstol, äger länsstyrelsen föranstalta därom.

Om skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga den felande tvångsarbete

eller, om omständigheterna äro mildrande, låta bero vid varning. Ålägges

tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex

månader.

Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, avvikit

från arbetshem, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning

antaga att han håller sig undan, må länsstyrelsen förordna om hans

häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom han dömts

till tvångsarbete, vinner laga kraft.

51 §.

Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den

dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke

lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han enligt de närmare

föreskrifter, som meddelas av Konungen, i stället intagas i fångvårdsanstalt

och där hållas till lämpligt arbete.

Blir någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete,

må utslaget ej bringas till verkställighet; ej heller må, om tvångsarbetet

tagit sin början, detsamma fortfara. Utan hinder av vad nu sagts må dock

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

den, som är i behov av vård å sinnessjukhus, kvarhållas till dess sådan vård

kan beredas honom.

I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga

delar vad som stadgas i 8 §, 9 a § och 13 § lagen om lösdrivares behandling.

Om tillsyn

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom sitt län, att med biträde av socialvårdskonsulenter

noga följa tillämpningen av denna lag samt därvid tillse, att

socialhjälpsverksamheten ordnas och handhaves på ett ändamålsenligt sätt.

Underlåter kommun att lämna socialhjälp, då sådan enligt 12 § erfordras,

skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet härutinnan.

Yppas eljest missförhållande, har länsstyrelsen att vidtaga den åtgärd,

som finnes erforderlig för dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträde av statens socialhjälpsinspektör genom

råd och upplysningar verka för att socialhjälpsverksamheten ordnas och

utvecklas på ett ändamålsenligt sätt samt att öva uppsikt över arbetshemmen.

Det. ankommer på Konungen att fastställa instruktion för socialhjälpsinspektören.

Om besvär

X 54 §.

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp må

besvär anföras hos länsstyrelsen. Beslutet går dock i verkställighet, såvida

ej länsstyrelsen annorlunda förordnar.

Klagan må ej föras över föreläggande, som meddelats med stöd av 41 §.

55 §.

År någon missnöjd med handräckning, som meddelats enligt 43 §, må

han däröver anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket, må föras utan inskränkning till viss

tid.

56 §.

över beslut, som av styrelse för arbetshem meddelats i ärende rörande

intagning i eller utskrivning från hemmet, må besvär anföras hos länsstyrelsen.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Klagan må ej föras över varning, som avses i 48 §; dock äger länsstyrelsen

i mål, varom sägs i 49 §, pröva huruvida varningen varit befogad.

57 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende, som avses

i denna lag, skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun, som beröres därav.

Delgivningen skall, om ej länsstyrelsen finner den böra verkställas på

annat sätt, ske genom posten. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som

finnes stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

58 §.

över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i sådant mål eller ärende,

som avses i 27, 30, 31, 39 eller 40 §, 52 § andra eller tredje stycket eller 54 §

första stycket, må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej

fullföljas hos kammarrätten allenast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Har mål, varom sägs i 27 eller 30 §, förevarit hos två eller flera länsstyrelser,

och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget, må

i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som dessförinnan

meddelats i målet; och skall sådant utslag eller beslut ej utgöra

hinder för sakens prövning i dess helhet.

Har länsstyrelsen förordnat, att socialhjälp skall meddelas, går beslutet

härom i verkställighet utan hinder av förd klagan.

59 §.

Besvär, varom sägs i 58 §, skola ställas till kammarrätten samt ingivas

eller insändas till den länsstyrelse, som meddelat det överklagade utslaget

eller beslutet.

Genom länsstyrelsens försorg skall besvärsinlagan med därvid fogade

handlingar delgivas motparten och föreläggande meddelas honom att inom

viss tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig förklaring.

Sedan förklaring inkommit eller tiden för dess avlämnande gått till ända,

har länsstyrelsen att jämte eget utlåtande översända handlingarna i malet

till kammarrätten.

60 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad i 57 § är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

över kammarrättens utslag må klagan ej föras.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

61 §.

Över länsstyrelses utslag i mål, som avses i 49 §, må besvär anföras hos

den hovrätt, inom vars domkrets länet är beläget. Hör länet under skilda

hovrätter, skola besvären anföras hos den hovrätt, under vilken den stad

hör, där länsstyrelsen har sitt säte.

Besvären skola ställas till hovrätten samt ingivas eller insändas till länsstyrelsen

inom två veckor från den dag utslaget delgavs klaganden eller,

om han är häktad, inom samma tid från den dag utslaget avkunnades för

honom. Klagan över särskilt beslut om någons häktande eller kvarhållande

i häkte vare dock ej inskränkt till viss tid.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på föreskrivet sätt eller inom rätt

tid, skall den av länsstyrelsen avvisas. Om fullföljd av talan mot awisningsbeslut

gäller vad ovan i denna paragraf är stadgat; dock skall besvärstiden

alltid räknas från det klaganden erhöll del av beslutet.

Avvisas ej besvärstalan, skall länsstyrelsen genast till hovrätten insända

besvären jämte vederbör andes yttrande, om anledning förekommit att infordra

sådant, ävensom eget utlåtande och länsstyrelsens protokoll och

utslag samt övriga till målet hörande handlingar.

I samband med prövning av besvär rörande ådömande av tvångsarbete

må lagligheten av den dömde tilldelad varning komma under bedömande.

Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, skall länsstyrelsen

föranstalta därom.

62 §.

över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av denna

lag än ovan berörts må ändring sökas hos Konungen genom besvär, vilka

skola ingivas till socialdepartementet.

Särskilda bestämmelser

63 §.

Finner socialnämnd att hjälptagare bör förklaras omyndig, har nämnden

att göra anmälan härom hos överförmyndaren.

64 §.

Vad hos socialnämnd förekommit rörande enskilds personliga förhållanden

må ej yppas för obehörig. Bryter någon häremot straffes med dagsböter

eller fängelse. Ä brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast

efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

65 §.

Delgivning och annan handräckning, som ombesörj es av polismyndighet,

meddelas kostnadsfritt.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

66 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen

i socialhjälpshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1957.

Genom denna lag upphävas lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,

lagen den 2 maj 1919 (nr 283) om lindring i de mindre bemedlades

kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen

den 26 juli 1947 (nr 528) om kommunala pensionstillskott m. m.; dock att

i fråga om sådan fattigvård och lindring i vårdkostnad, som utgått före

den 1 januari 1957, äldre lag alltjämt skall äga tillämpning.

Val av ledamöter och suppleanter i socialnämnd skall första gången

äga rum i december månad 1956. Valet skall avse tiden intill utgången av

året näst efter det, då allmänna val av kommunens fullmäktige första gången

efter lagens ikraftträdande ägt rum.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

2) Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och imgdomsskydd (barnavårdslag)

Härigenom förordnas, dels att 68 § 4 och 5 mom. samt 84 § 2 mom. lagen

den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)

skola upphöra att gälla, dels ock att 1 §, 3 § 1 mom., 5 §, 6 § 2 mom.,

7 §, 16 § 2 mom., 20 §, 21 §, 33 §, 62 §, 63 §, 65 §, 68 § 2 mom., 69 §, 70 §,

71 § 1 mom., 72 §, 78 §, 81 § 1 mom., 82 §, 84 § 1 och 3 mom. samt 85 §

1 mom. samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Varje kommun------kallas ungdomsnämnd.

Vad nedan------av 22 § d).

Hava två eller flera kommuner,

enligt vad i lagen om fattigvården

sägs, förenat sig att tillsammans utgöra

ett fattigvårdssamhålle, skola de

även gemensamt handhava sin barnavård.

I sådant fall skola de anses

såsom en kommun i fråga om vad

till barnavården hörer samt hava

gemensam barnavårdsnämnd; och

skola i övrigt de i 7 § 2 mom. i lagen

om fattigvården meddelade bestämmelser

äga motsvarande tilllämpning.

3 §.

1 mom. Barnavårdsnämnden ut- 1 mom. Barnavårdsnämnden utgögöres

av res av

a) en ledamot av kommunens fat- a) en ledamot av kommunens so
tigvårdsstyrelse;

cialnämnd;

b) en i — —-------en läkare.

De i — —----—--i nämnden.

Minst en---------inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1, 62, 63, 65 och 78 §§ SFS 1934: 204, beträffande 20 och 33 §§

SFS 1945: 503, 21 § SFS 1946: 335, beträffande 68 § 2 mom. SFS 1939: 66, beträffande 70 § SFS

1926: 203, beträffande 72 § SFS 1936: 266 samt beträffande 81 § 1 mom., 82 § och 84 5 1 mom.

SFS 1954: 358.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot

eller suppleant i kommunens fattigvårdsstyrelse,

dels ock, där så kan

ske, en sådan präst, som i nämnda

mom. b) sägs, och en sådan representant

för skolväsendet, som i samma

mom. c) omförmäles; dock skola

i kommun, där allenast en dylik präst

och en dylik representant för skolväsendet

finnas att för uppdraget

tillgå, dessa utan val vara suppleanter

i nämnden.

För de_—--• —-----över hälften.

Minst en — ---------vara kvinna.

Har j _______-— annan läkare.

Till suppleanter för de ledamöter,

som avses i 3 § 1 mom. a), b) och c),

utser kommunen dels en ledamot eller

suppleant i kommunens socialnämnd,

dels ock, där så kan ske, en

sådan präst, som i nämnda mom. b)

sägs, och en sådan representant för

skolväsendet, som i samma mom.

c) omförmäles; dock skola i kommun,

där allenast en dylik präst och

en dylik representant för skolväsendet

finnas att för uppdraget tillgå,

dessa utan val vara suppleanter i

nämnden.

6 §.

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1 januari

året näst efter det, då valet

skett; dock att ledamot, som avses

i 3 § 1 mom. a), och suppleant för

honom icke utses för längre tid än

till utgången av den för dem bestämda

tjänstgöringstid i kommunens

fattigvårdsstyrelse.

I kommun,-----------

Särskilt val-------— —-

Avgår av---------

2 mom. De av kommunen utsedda

ledamöter i barnavårdsnämnden och

suppleanter för dem väljas för fyra

år, räknade från och med den 1

januari året näst efter det, då valet

skett; dock att ledamot, som avses

i 3 § 1 mom. a), och suppleant

för honom icke utses för längre tid

än till utgången av den för dem bestämda

tjänstgöringstid i kommunens

socialnämnd.

— särskilda val.

— vartannat år.

- avgångne återstått.

7 §.

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

Mindre kommun må, där så med

hänsyn till förhållandena prövas

lämpligen kunna ske, av Konungen

för viss tid eller tills vidare befrias

från skyldigheten att hava särskild

barnavårdsnämnd. I sådant fall skall

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

barnavårdsnämnden utgöras av fat- barnavårdsnämnden utgöras av so

tigvårdsstyrelsen, förstärkt med cialnämnden, förstärkt med

a) en i--------- — eller lärarinna.

De i---—-----i nämnden.

Till suppleanter--------

Beträffande rätt —-------

16

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, representanter

för barnavårdsnämnden

och fattigvårdsstyrelsen eller dessa

myndigheter i deras helhet sammankomma

för rådplägning om angelägenheter,

som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål

för barnavårdsnämndens behandling,

skäl till antagande, att förefintligt

missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom understöd från

fattigvårdsstyrelsen, eller utgår redan

sådant understöd, bör barnavårdsnämnden

skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jämväl

i fattigvårdsstyrelsen, inhämta

dess uppfattning i ärendet. Av nämnden

införskaffad utredning bör därvid

tillhandahållas styrelsen jämte

förslag till de åtgärder, vilka nämnden

finner lämpligen böra vidtagas.

Råda olika meningar mellan nämnden

och styrelsen, bör ärendet överlämnas

till en tremannanämnd, bestående

av den gemensamma ledamoten

samt ytterligare en ledamot av

barnavårdsnämnden, vald av denna

för ett år i sänder, och en ledamot

av fattigvårdsstyrelsen, utsedd av

styrelsen för enahanda tid. Tremannanämnden

har att skyndsamt av
-

---i nämnden.

— motsvarande tillämpning.

§•

2 mom. I kommun, där särskild

barnavårdsnämnd är tillsatt, böra,

i den mån så prövas påkallat, representanter

för barnavårdsnämnden

och socialnämnden eller dessa myndigheter

i deras helhet sammankomma

för rådplägning om angelägenheter,

som beröra bådas verksamhet.

Föreligger i ärende, som är föremål

för barnavårdsnämndens behandling,

skäl till antagande, att förefintligt

missförhållande lämpligen

bör avhjälpas genom socialhjälp, eller

utgår redan sådan hjälp, bör barnavårdsnämnden

skyndsamt genom

den ledamot, som är ledamot jämväl

i socialnämnden, inhämta dess

uppfattning i ärendet. Av barnavårdsnämnden

införskaffad utredning

bör därvid tillhandahållas socialnämnden

jämte förslag till de

åtgärder, vilka barnavårdsnämnden

finner lämpligen böra vidtagas. Råda

olika meningar mellan nämnderna,

bör ärendet överlämnas till en tremannanämnd,

bestående av den gemensamma

ledamoten samt ytterligare

en ledamot av barnavårdsnämnden,

vald av denna för ett år i sänder,

och en ledamot av socialnämnden,

utsedd av denna för enahanda

tid. Tremannanämnden har att

skyndsamt avgöra, huruvida barna
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

göra, huruvida barnavårdsnämnden

eller fattigvårdsstyrelsen skall taga

befattning med ärendet. Finner barnavårdsnämnden

tremannanämndens

avgörande icke kunna utan

våda avvaktas, må barnavårdsnämnden

tills vidare vidtaga lämplig åtgärd.

(Föreslagen lydelse)

vårdsnämnden eller socialnämnden

skall taga befattning med ärendet.

Finner barnavårdsnämnden tremannanämndens

avgörande icke kunna

utan våda avvaktas, må barnavårdsnämnden

tills vidare vidtaga lämplig

åtgärd.

20 §.

Länsstyrelserna hava — — — omständigheterna påkallas.

Vid sin befattning med kommunernas

barnavård skola länsstyrelserna

hava biträde av barnavårdskonsulenter

och barnavårdsassistenter,

vilka jämväl skola hava till uppgift

att tillhandagå med upplysningar

och råd rörande barnavården. Befattningen

som barnavårdskonsulent

skall innehavas av fattigvår dskonsulent,

varom förmäles i lagen om fattigvården.

Konungen utfärdar instruktion

för fattigvårdskonsulenterna

i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter

samt meddelar närmare

bestämmelser angående barnavårdsassistenternas

verksamhet.

Där så —-----— ---

21

Jämte det övervakande av samhällets

barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för fattigvård och

barnavård verka för barnavårdens

ändamålsenliga ordnande och främja

dess utveckling. Verksamheten vid

barnavårdsanstalter varom i 5 kap.

sägs skall stå under socialstyrelsens

tillsyn. I fråga om socialstyrelsens

och inspektörens åligganden i här

Vid sin befattning med kommunernas

barnavård skola länsstyrelserna

hava biträde av socialvårdskonsulenter

och barnavårdsassistenter,

vilka jämväl skola hava till uppgift

att tillhandagå med upplysningar

och råd rörande barnavården. Om

utfärdande av instruktion för socialvårdskonsulenterna

är stadgat i 52 §

lagen om socialhjälp. Det ankommer

på Konungen att meddela närmare

bestämmelser angående barnavårdsassistenternas

verksamhet.

ungdoms vård.

§•

Jämte det övervakande av samhällets

barnavård, som enligt 20 § åligger

länsstyrelserna, ankommer det

på socialstyrelsen att med biträde av

statens inspektör för barnavård verka

för barnavårdens ändamålsenliga

ordnande och främja dess utveckling.

Verksamheten vid barnavårdsanstalter

varom i 5 kap. sägs skall stå under

socialstyrelsens tillsyn. I fråga

om socialstyrelsens och inspektörens

åligganden i här nämnda hän
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

nämnda hänseenden meddelar Konungen

närmare föreskrifter.

Angående tillsyn —---— — —

33

Kan avgörande ej omedelbart träffas

rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstingsområdet

ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i anstalt,

som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården,

men må ej utan medgivande

av länsstyrelsen vårdas därstädes

under längre tid än en månad.

62

Utgift, som kommun haft för omhändertagen,

inverkar på förvärv

av hemortsrätt på enahanda sätt, som

i 49 § i lagen om fattigvården är

stadgat beträffande fattigvård, lämnad

enligt 1 § samma lag; dock inverkar

utgift för den, som fyllt sexton

år, allenast på hans eget förvärv

av hemortsrätt.

I fråga om ersättning av hemortskommun

för utgift för omhändertaget

barn har kommunen den rätt,

som enligt 50 och 51 §§ samma lag

tillkommer fattigvårdssamhälle.

Har barn omhändertagits för samhällsvård

inom annan kommun än

den, dår det har hemortsrätt, gäller

om barnavårdsnämnds rätt att påfordra

hemsändning samt om ersättning

för hemsändningskostnad i

motsvarande tillämpning vad i 57 §

i nämnda lag är stadgat.

(Föreslagen lydelse)

seenden meddelar Konungen närmare

föreskrifter,

förordnar Konungen.

§•

Kan avgörande ej omedelbart träffas

rörande den för omhändertaget

barn lämpligaste vårdformen, bör

barnet, där så kan ske, tills vidare

intagas i upptagningshem,

varom förmäles i 5 kap. Står plats

å upptagningshem inom landstingsområdet

ej omedelbart till buds, må

barnet för tillfället intagas i hem,

som omförmäles i 18 § lagen om socialhjälp,

men må ej utan medgivande

av länsstyrelsen vårdas därstädes

under längre tid än en månad.

§•

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp

är stadgat om rått för kommun

att av annan kommun eller av

staten erhålla ersättning för socialhjälp,

som lämnats enligt 12 § nämnda

lag, skall äga motsvarande tilllämpning

i fråga om kommuns rätt

att erhålla ersättning för utgift för

omhändertaget barn.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 ar 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

63

Har kommun haft utgift för omhändertaget

barns vård i fall, som

avses i 40, 41 eller 42 § i lagen om

fattigvården, eller har kommun haft

utgift för sådant barn i fall, då jämlikt

60 § samma lag ersättning för

fattigvård lämnas av staten, äger

kommunen i förhållande till vederbörande

landsting eller staten den

rätt, som enligt omförmälda lagrum

tillkommer fattigvårds samhälle.

För utgift, — —---— —---

65

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun, landsting

eller staten för utgift för omhändertaget

barn samt om övertagande av

skyldighet att ansvara för kostnad för

sådant barn ävensom i avseende å tid

för anhängiggörande av talan gäller i

tillämpliga delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 8 kap. i lagen om

fattigvården, med iakttagande dock,

att vad där är sagt om fattigvårdsstyrelse

och fattigvårdssamhålle skall

gälla barnavårdsnämnd och kommun.

Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av staten

för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 56 § 3

mom. i lagen om fattigvården.

68

2 mom. För kostnaden för omhändertaget

barn under sexton år äger

§•

- av staten.

§•

I avseende å behandling av frågor

om ersättning av kommun eller staten

för utgift för omhändertaget barn

samt om övertagande av skyldighet

att ansvara för kostnad för sådant

barn ävensom i avseende å tid för

anhängiggörande av talan gäller i tilllämpliga

delar vad för motsvarande

fall är stadgat i 25—29, 31 och 32

§§ lagen om socialhjälp, med iakttagande

dock, att vad där är sagt om

socialnämnd skall gälla barnavårdsnämnd.

Vad nu är stadgat skall äga

motsvarande giltighet beträffande

vistelsekommuns ersättning av staten

för utgift, som kommunen haft

för skyddsuppfostran av person, som

omhändertagits med stöd av 22 § d).

1 avseende å skyldighet att erlägga

ränta å kostnad för omhändertaget

barn gäller i tillämpliga delar vad för

motsvarande fall är stadgat i 29 §

lagen om socialhjälp.

§•

2 mom. Beträffande kommuns rätt

att för kostnad för omhändertaget

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnavårdsnämnden uttaga ersättning

av barnets föräldrar.

Anspråk på ersättning för kostnad,

som här sågs, må ej bifallas,

där den ersåttningsskgldige genom

att återbetala kostnaden eller någon

del därav kan antagas komma att

sakna nödiga medel till underhåll för

sig och de sina eller eljest synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

Make, som enligt lag år underhållsskyldig

mot andra makens barn eller

adoptivbarn, är, då barnavårdsnämnden

omhändertagit barnet,

skyldig att efter sin förmåga ersätta

kostnaden för barnet.

Har barn, som omhändertagits för

skyddsuppfostran, åtnjutit sådan efter

fyllda sexton år, äro föräldrarna

skyldiga att efter sin förmåga utgiva

ersättning för kostnaden för barnet.

Anspråk på ersättning för kostnad,

som i tredje och fjärde styckena

sägs, må ej bifallas, där synnerliga

skäl tala mot bifall till ersättningsanspråket.

1 fråga om det belopp, varmed ersättning

för kostnad för omhändertaget

barn skall enligt detta moment

utgå, gäller i tillämpliga delar vad

för motsvarande fall är stadgat i 51 §

i lagen om fattigvården.

69

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,

barnhem, förbättrings-

eller uppfostringsanstalt eller

till åtgärder för förebyggande av

framtida fattigvårdsbehov ställt särskilda

medel till barnavårdsnämndens

förfogande, ankommer det på

(Föreslagen lydelse)

barn under 16 år uttaga ersättning

av barnets fader, moder eller adoptant

gäller i tillämpliga delar vad

som i 36—38 §§ lagen om socialhjälp

år stadgat om kommuns rätt att uttaga

ersättning för socialhjälp, som

enligt 12 § nämnda lag lämnats åt

barn under 16 år.

§•

Där kommun för vård å sjukvårdsinrättning,

barnhem eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt

ställt särskilda medel till barnavårdsnämndens

förfogande, ankommer det

på kommunen att bestämma, huruvida

ersättningsskyldighet, varom i

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

kommunen att bestämma, huruvida

ersättningsskyldighet, varom i 68 §

sägs, skall äga rum för utgift, som

bestrides av dessa medel.

(Föreslagen lydelse)

68 § sägs, skall äga rum för utgift,

som bestrides av dessa medel.

70

Talan om utbekommande av ersättning

enligt 68 § anhängiggöres

hos länsstyrelsen i länet.

Om den, som sökes, har sitt bo och

hemvist eller uppehåller sig i annat

län, överlämnas ärendet för prövning

till länsstyrelsen därstädes. Talan

mot den, som ingenstädes äger stadigt

hemvist eller icke är svensk

medborgare, prövas av länsstyrelsen

i det län, där han finnes.

I fråga om de uppgifter och handlingar,

vilka skola fogas vid ansökning,

som här avses, samt i fråga om

målets behandling skall vad i 67 §

i lagen om fattigvården stadgas äga

motsvarande tillämpning.

§•

Vill barnavårdsnämnd erhålla ersättning

enligt 68 § och sker betalning

icke godvilligt, äger nämnden

att hos länsstyrelsen i det län, där

den som sökes har att vid domstol

svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. I fråga

om sådan talan skall i tillämpliga

delar gälla vad som finnes stadgat

i 39 § lagen om socialhjälp.

71 §.

1 mom. Då enskild---barnets vård.

Vid bidragets ----utgivandet underlättas.

Barnavårdsnämnden i den kommun,

där barnet äger hemortsrätt,

bör med den ersättningsskyldige om

utgivandet träffa avtal, vilket skall

slutas genom skriftlig, av två personer

bevittnad handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger nämnden att, med bifogande

av utredning rörande den ersättning

sskyldiges betalningsförmåga,

hos länsstyrelsen i länet göra ansökan

om fastställande av bidrag.

Länsstyrelsen prövar efter ovan angivna

grunder, med vilket belopp och

å vilka tider bidrag skall utgå. I fall,

Barnavårdsnämnden bör med den

ersättningsskyldige om utgivandet

träffa avtal, vilket skall slutas genom

skriftlig, av två personer bevittnad

handling.

Därest avtal ej kan komma till

stånd, äger länsstyrelsen på talan av

barnavårdsnämnden ålägga den ersättningsskyldige

att å lämpliga tider

utgiva bidrag, som avses i denna paragraf.

I fråga om talan, som här avses,

skall i tillämpliga delar gälla vad

som är stadgat i 39 § lagen om socialhjälp.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som här avses, skall vad i 70 § andra

stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

72

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra honom

å fattigvårdsans fält eller eljest

anvisat arbete är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet,

lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager

sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättningsskyldighet,

samt

b) den, som enligt av domstol

meddelat slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal

är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva

underhållsbidrag till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranleder

sådan försämring av det uppehälle

och den uppfostran, som lagligen

tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens

fullgörande.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

å anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot

§•

Skyldig att efter föreläggande av

barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra arbete i arbetshem, som

avses i lagen om socialhjälp, är

a) den, som av lastbarhet, vårdslöshet,

lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt

barn, som ej fyllt sexton år, att

skyddsuppfostran eller samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager

sig fullgörandet av den

honom härför åliggande ersättningsskyldighet,

samt

b) den, som enligt av domstol meddelat

slutligt utslag eller skriftligt,

av två personer bevittnat avtal är

pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag

till sitt barn, som ej

fyllt sexton år, men av lättja eller

liknöjdhet underlåter att fullgöra

denna plikt och härigenom föranleder

sådan försämring av det uppehälle

och den uppfostran, som lagligen

tillkomma barnet, att särskild

åtgärd mot den försumlige prövas

påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens

fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i

arbetshem må dock icke meddelas

den som ej fyllt 18 år.

Den arbetsskyldige må kvarhållas

i arbetshemmet, intill dess grundad

anledning föreligger till antagande,

att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot bar
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

barnet; dock må han ej kvarhållas

i oavbruten följd under längre tid

än ett år.

Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen

om fattigvården är stadgat om

föreläggandes innehåll, om inverkan

av arbetsskyldighetens fullgörande,

om handräckning samt om varning

och tvångsarbete såsom påföljd vid

underlåtenhet av eller tredska eller

dåligt uppförande vid utförande av

anvisat arbete skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse,

med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen

i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

(Föreslagen lydelse)

net; dock må han ej kvarhållas i

oavbruten följd under längre tid än

ett år.

Vad i 42, 43 samt 48—51 §§ lagen

om socialhjälp är stadgat om delgivning

av föreläggande, om handräckning

samt om varning och tvångsarbete

skall i motsvarande tillämpning

lända till efterrättelse.

78 §.

Vad i denna lag stadgas angående Vad i denna lag stadgas angående

föräldrar gäller adoptant, när fråga föräldrar gäller adoptant, när fråga

är om adoptivbarn. Barnets föräld- är om adoptivbarn.

rar åro ej skyldiga att utgiva ersättning

enligt 68 § 2 mom., där ej adoptanten

samt, om denne är gift, hans

make bliva ur stånd att fullgöra sin

ersättningsskyldighet.

Tillkommer vårdnaden---har vårdnaden.

81 §.

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat

beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för skola tillhörande barnaoch

ungdomsvården avslagit framställning

om slutlig utskrivning av

för skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat

beslut, varigenom barns omhändertagande

för samhällsvård vägrats,

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för skola tillhörande barna- och

ungdomsvården avslagit framställning

om slutlig utskrivning av för

skyddsuppfostran omhändertagen,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i fråga, som avses i 7 kap.,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

eller barnavårdsnämnd eller styrelse

för anstalt meddelat beslut rörande

behandlingen vid fullgörande

av arbets skyldighet eller beträffande

kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten

eller i arbetet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga,

för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag eller

kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej förbud

däremot meddelas av länsstyrelsen.

82

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen

inom tre veckor från handräckningens

fullbordande.

84

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget

barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad,

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

c) hemsändning eller ersättning

för hemsändningskostnad,

d) behandlingen vid fullgörande

(Föreslagen lydelse)

eller styrelse för arbetshem meddelat

beslut i ärende rörande intagning

i eller utskrivning från hemmet,

eller barnavårdsnämnd meddelat

beslut i annat ärende enligt denna

lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6

kap. avsedd fråga och icke heller

förvaltningsfråga, för vars behandling

nämnden jämlikt de i denna lag

eller kommunallagarna givna föreskrifter

är ansvarig endast inför

kommunen,

må den, som beslutet rörer, anföra

besvär hos länsstyrelsen; dock går

beslutet i verkställighet, där ej förbud

däremot meddelas av länsstyrelsen.

§•

Är någon missnöjd med handräckning,

som av polismyndighet meddelats

enligt denna lag, må han däröver

anföra besvär hos länsstyrelsen.

Besvär, varom sägs i första stycket,

må föras utan inskränkning till

viss tid.

§•

1 mom. Är någon missnöjd med

länsstyrelses utslag angående

a) ersättning för kostnad för omhändertaget

barn eller angående

skyldighet att ansvara för sådan

kostnad, eller

b) fastställelse av eller jämkning

i bidragsskyldighet enligt 71 §,

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Nuvarande lydelse)

av arbets skyldighet eller kvarhållande

av arbetsskyldig å anstalt eller i

arbete, eller

e) gottgörelse av staten jämlikt

63 §,

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast beträffande

ränta å kostnad för omhändertaget

barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen.

Besvären skola----— —

3 mom. Bestämmelserna i 81 § 3

och 4 mom. i lagen om fattigvården

skola äga motsvarande tillämpning

beträffande mål enligt denna lag.

85

1 mom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 83 § i lagen

om fattigvården är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

(Föreslagen lydelse)

må han däröver anföra besvär hos

kammarrätten; dock må talan hos

kammarrätten ej föras allenast beträffande

ränta å kostnad för omhändertaget

barn eller kostnader i

målet hos länsstyrelsen,

eget utlåtande.

3 mom. Bestämmelserna i 57 §,

58 § andra stycket och 60 § första

stycket lagen om socialhjälp skola

äga motsvarande tillämpning beträffande

mål enligt denna lag.

§•

1 mom. Vill någon söka ändring i

länsstyrelses utslag i mål rörande

ådömande av tvångsarbete enligt 72 §

i denna lag, skall vad i 61 § lagen om

socialhjälp är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1957; dock att i fråga om

ersättning för sådan kostnad för omhändertaget

barn, vilken belöper på

tiden före den 1 januari 1957, äldre

lag alltjämt skall äga tillämpning.

3-—Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56)

om socialregister

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 20 mars 1936 om socialregister

skall erhålla följande ändrade lydelse.

(Nuvarande lydelse) I

I varje kommun skall av fattigvårdsstyrelsen

eller annat kommunalt

organ, som kommunen därtill

utser, föras ett register (socialregister)

över hjälpverksamheten

inom kommunen.

(Föreslagen lydelse)

I varje kommun skall av socialnämnden

eller annat kommunalt organ,

som kommunen därtill utser,

föras ett register (socialregister)

över hjälpverksamheten inom

kommunen.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1957.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder

Den lagstiftning, som i vårt land reglerar den samhälleliga generella och

behovsprövade hjälpformen, dvs. fattigvården, är av ganska gammalt datum.

Lagen om fattigvården är nämligen utfärdad den 14 juni 1918. Efter

tillkomsten av denna lag har förhållandena på det socialpolitiska området

utvecklats snabbt. Fattigvårdslagen har emellertid inte undergått stora förändringar.

När fattigvårdslagen1 kom till år 1918 — och då ersatte en år 1871 utfärdad

fattigvårdsförordning —- utgjorde fattigvården en dominerande

hjälpform. Under utvecklingens gång har emellertid fattigvården förlorat

i relativ omfattning till följd av olika sociala reformer. I första hand märkes

härvid den utbyggnad av socialförsäkringssystemet som kommit till stånd.

De allmänna ålderspensionerna har undan för undan höjts. Även invalidpensionerna

och övriga former av folkpension har successivt förbättrats,

och vid årets riksdag har under vårsessionen beslut fattats om höjning

av folkpensioneringens änkepensioner och hustrutillägg.

Genom den allmänna sjukförsäkring, som trätt i kraft vid årsskiftet, har

införts skydd mot de ekonomiska skadeverkningarna av sjukdom; och

enligt den samtidigt genomförda moderskapsförsäkringen lämnas ekonomiskt

bistånd vid havandeskap och barnsbörd. Försäkringsskyddet vid

olycksfall i arbete har utvidgats genom den nya yrkesskadeförsäkringslagen.

Denna avser visserligen endast nya skadefall. Under vårsessionen

av årets riksdag beslöts emellertid en omreglering av äldre olycksfallsersättningar,

varigenom också sådana livräntetagares ekonomiska förhållanden

kommer att bli väsentligt bättre. Även arbetslöshetsförsäkringens

förmåner har avsevärt förbättrats, sedan — efter beslut av 1953 års riksdag

— statsbidragen till denna gren av socialförsäkringen ökat.

Vidare må erinras om de allmänna barnbidragens införande, höjningen

av de särskilda barnbidragen och bidragsförskotten, genomförandet av

bostadspolitiska åtgärder av skilda slag, arbetsförmedlingens och särskilt

arbetsvärdens ökade resurser samt de vidgade möjligheterna till vård och

försörjning av långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra in. fl. Slutligen

bör erinras om att det viil sidan av fattigvården finnes ett flertal specialformer

av behovsprövad samhällelig hjälp, främst bland dem mödrahjälpen

samt kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Genom ifrågavarande åtgärder har området för och behovet av fattigvård

under utvecklingens gång alltmer beskurits.

Socialvårdskommittén, som tillkallades år 1938 för att verkställa en översyn

av den svenska socialvårdslagstiftningen, upptog på ett tidigt stadium

frågan om en reformering av fattigvårdslagstiftningen. Kommitténs preliminära

överväganden i detta hänseende ledde fram till att fattigvården 1

1 Lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, i det följande benämnd Fvl.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

borde avlösas av en ny generell och behovsprövad hjälpform, som kommittén

ville kalla socialhjälp. En förutsättning härför var dock enligt kommitténs

mening, att det s. k. småkommunsproblemet kunde lösas på ett

eller annat sätt. Kommittén ansåg sig därför böra i första hand pröva sistnämnda

spörsmål och den därmed sammanhängande frågan om den kommunala

nämndsorganisationen. Förslag härom framlades i kommitténs betänkande

nr VI (SOU 1942:56), vari kommittén jämväl redovisade sina

principiella överväganden beträffande socialhjälpen.

För att komma till rätta med småkommunsproblemet föreslog kommittén

i nyssnämnda betänkande, att man i avvaktan på en ändrad kommunal

indelning skulle låta sig nöja med att för socialvårds- och hälsovårdsärenden

sammansluta små kommuner till en ny form av specialkommuner,

socialvårdskommuner. Kungl. Maj :t beslöt emellertid att i stället ta upp

frågan om en revision av den kommunala indelningen, och kommitténs

arbete med en reformering av fattigvårdslagstiftningen fick därför vila tills

vidare. Sedan kommunindelningsfrågan lösts i princip, framlade kommittén

år 1946 ett betänkande, nr XIV, med förslag om ålderdomshem in. m.

(SOU 1946: 52). På grundval av detta betänkande förelädes 1947 års riksdag

proposition (nr 243), vari riktlinjer uppdrogs för hur dessa hem skulle

anordnas. Propositionen antogs av riksdagen (skr. nr 361).

Socialvårdskommitténs arbete rörande en revision av fattigvårdslagstiftningen

avslutades år 1950, då kommittén avgav sitt betänkande nr XVII

med utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. in. (SOU 1950:

11). Betänkandet består av tre delar. Del I handlar om den nya hjälpform

—■ socialhjälp —■ som enligt kommitténs mening bör avlösa inte bara den

nuvarande fattigvården utan även vissa andra behovsprövade hjälpformer,

bland dem mödrahjälpen och kontantunderstöden till arbetslösa. I del II,

som utgör en komplettering av det nyssnämnda betänkandet om ålderdomshemmen,

behandlas vissa anstaltsfrågor. Del III slutligen har karaktär av

en överarbetning av 1942 års betänkande, såvitt angår den kommunala

nämndsorganisationen.

över kommitténs slutbetänkande inhämtades år 1950 yttranden från ett

stort antal myndigheter och sammanslutningar; utskottet får beträffande

remissinstanserna hänvisa till propositionen s. 56—57.

Enligt kommitténs förslag skall den nuvarande fattigvården avlösas av

en ny generell och behovsprövad hjälpform, kallad socialhjälp. Denna föreslås

skola i sig inrymma nu förekommande olika specialformer av behovsprövad

hjälp, även mödrahjälpen och kontantunderstöden vid arbetslöshet.

Socialhjälpen är således avsedd att bli en betydligt mer omfattande hjälpform

än fattigvården är. Vidare föreslår kommittén, att staten skall i avsevärd

utsträckning, i normalfallen till hälften, bidraga till socialhjälpens

finansiering, något som i sin tur ansetts nödvändiggöra en mer detaljerad

lagstiftning på området än den nuvarande.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, framhåller i propositionen,

att meningarna i remissyttrandena går isär beträffande frågan

hur reglerna för den nya hjälpen bör utformas. Detta gäller, anför departementschefen,

inte minst de grundprinciper, efter vilka kommittéförslaget

utarbetats, nämligen införande av statsbidrag och slopande av de nuvarande

speciella behovsprövade hjälpf ormer na. Beträffande dessa spörsmål

anför departementschefen bl. a.:

»Vad angår frågan om socialhjälpens finansiering har kommittéförslaget

rönt stark kritik, icke minst från kommunerna själva och

deras företrädare. Därvid har framhållits bl. a. att kommitténs utgångspunkt,

att socialhjälpen vore en statsuppgift, saknade historiskt underlag,

i det att fattigvården av ålder varit en socknens angelägenhet och således

av rent kommunal karaktär. Vidare har pekats på att fattigvården genom

den utveckling, som ägt rum på detta område, blivit en hjälpform av jämförelsevis

underordnad betydelse, samtidigt som kommunerna efter kommunindelningsreformens

genomförande fått större ekonomisk bärkraft,

varför det ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget föreligger något behov

av statsbidrag till socialhjälpen. Det har också hänvisats till att frågan angående

formerna för statsbidrag till kommunerna f. n. är under utredning.

Ytterligare har gjorts gällande att förekomsten av statsbidrag skulle medföra

statskontroll och centraldirigering med därav följande detaljreglering

och inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten och ökade

administrationskostnader.

Den i detta hänseende framkomna kritiken är enligt min mening berättigad;

och jag anser att skäl saknas att övergiva det nuvarande systemet.

Enligt min mening bör således socialhjälpen finansieras av kommunerna

utan annat bidrag från statens sida än som f. n. utgår till fattigvården.

Vidkommande härefter frågan, huruvida nu förefintliga specialformer

av behovsprövad hjälp bör avskaffas och ersättas med socialhjälp, är jag

principiellt ense med kommittén om att man såvitt möjligt bör söka komma

bort från den splittring av den behovsprövade hjälpen, som nu föreligger.

Frågan huruvida dessa hjälpformer skall slopas hör emellertid enligt min

mening avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden;

och jag kan inte dela kommitténs uppfattning att socialhjälpen skulle bli

betraktad som en mindervärdig och nedsättande hjälpform, därest man

vid sidan av socialhjälpen behåller en eller annan behovsprövad hjälpform.

En av de speciella behovsprövade hjälpformer, som kommittén vill avskaffa,

är mödrahjälpe n. Denna helt av statsmedel utgående hjälpform

infördes år 1937, och den kom till bl. a. i abortförebyggande syfte.

Frågan om mödrahjälpens slopande har diskuterats vid flera tillfällen. Vid

anmälan av det förslag till lag om inoderskapshjälp, som antogs vid 1954

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

års riksdag, anförde jag (propositionen nr 144), att mödrahjälpen under

lång tid i sina huvuddrag fungerat tillfredsställande och jag ansåg att i

dåvarande läge beträffande mödrahjälpen inga andra ändringar borde vidtagas

än som direkt påkallades av den nya, generellt utgående och till sjukförsäkringen

anknutna moderskapshjälpen.

Mödrahjälpen har tidigare svarat för inemot hälften av kostnaderna för

samhällets ekonomiska hjälp vid havandeskap och barnsbörd. Hur förhållandena

här kommer att gestalta sig efter moderskapsförsäkringens genomförande

är naturligen svårt att yttra sig om. Givetvis kommer emellertid

kostnaderna för mödrahjälpen att nedgå. Det må nämnas att i årets statsverksproposition

för budgetåret 1955/56 äskats ett anslag till mödrahjälp

med 4,5 milj. kronor, under det att medelsförbrukningen under sistförflutna

budgetår var i det närmaste dubbelt så stor.

Med den ståndpunkt jag intagit till frågan om socialhjälpens finansiering

skulle, därest mödrahjälpen avskaffades, kostnaden för hjälpen åt

de sämst ställda vid havandeskap och barnsbörd överföras från staten till

kommunerna. Det synes icke riktigt att så sker, och detta i all synnerhet

om man betänker att de största mödrahjälpskostnaderna förekommer i

ekonomiskt hårt pressade kommuner. Vidare bör märkas, att det här är

fråga om klart avgränsade hjälpbehov, som ansetts böra tillgodoses ur befolkningspolitiska

synpunkter. Redan det nuvarande systemet har ansetts

behäftat med vissa ojämnheter vid bestämmande av hjälpens storlek.

Risken härför måste uppenbarligen bli avsevärt större, därest beslutanderätten

i hithörande frågor överflyttades från de nuvarande regionala expertorganen

till lokala nämnder.

Under hänvisning till vad nu anförts anser jag mig inte böra förorda,

att mödrahjälpsverksamheten överföres till socialhjälpens organ.»

Beträffande vad departementschefen i fråga om övriga specialformer av

behovsprövad hjälp anfört får utskottet hänvisa till propositionen s. 75—77.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 650 yrkas, att riksdagen måtte

besluta att den nuvarande mödrahjälpen måtte inarbetas i lagen om socialhjälp.

I förevarande sammanhang må även beröras motionen I: 5b6, i vilken

hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att kommun må oaktat bestämmelserna

i 12 och 14 §§ i den föreslagna socialhjälpslagen äga rätt lämna

bidrag till kostnaderna för vård av kroniskt sjuka i hemmen i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som nu gäller om kommuns rätt att bidraga

till bestridande av kostnaderna för folktandvård, och att i skrivelse till

Kungl. Maj :t göra framställning om att bestämmelser härom utfärdas i

särskild förordning».

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

39

Utskottet

Efter det fattigvård slagen antogs år 1918 har en genomgripande utbyggnad

av vår socialvård ägt rum. Här må endast erinras om sådana, till stor

del under de senaste åren genomförda reformer som den successiva förbättringen

av folkpensionerna, den nya sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen,

förbättringen av arbetslöshetsförsäkringens förmaner, de allmänna

barnbidragens införande, höjningen av de särskilda barnbidragen

och bidragsförskotten, bostadspolitiska åtgärder av skilda slag och däribland

bostadsrabatternas införande, arbetsförmedlingens och särskilt arbetsvärdens

ökade resurser samt förbättrade möjligheter till vård och försörjning

för långtidssjuka, psykiskt efterblivna, vanföra m. fl. Ett för det

sålunda utbyggda socialvårdssystemet utmärkande drag är att hjälpbehövande,

vilkas behov betingats av likartade omständigheter, sammanförts

under särskilda hjälpformer med standardiserade ersättningsbelopp.

Den mångfald av särskilda hjälpf ormer som tillskapats eller utbyggts

täcker i mycket stor utsträckning de olika behov som förut måst tillgodoses

genom fattigvård. För en generell, behovsprövad hjälp form har utrymmet

sålunda blivit allt mindre. Trots de omfattande förbättringar av socialförmånerna

som genomförts har det dock icke kunnat undvikas, att situationer

alltjämt uppstår, då socialförsäkring och andra särskilda hjälpf ormer

icke står till förfogande eller icke räcker till. För sådana fall föreligger

alltjämt behov av en generell, behovsprövad hjälpform.

Som en följd av socialvårdens utbyggnad har kommunerna kunnat inbespara

mycket betydande utgifter för fattigvårdsändamål, som eljest skolat

falla på dem. I stället har statens utgifter för socialvårdsändamål

väsentligt ökats. Även i fråga om socialförsäkringarna bäres en väsentlig

del av kostnaderna av staten. Till den minskade belastning för kommunerna

som blivit en följd av socialreformerna kommer, att kommunindelningsreformen

kraftigt bidragit till att utjämna den tidigare ofta avsevärda

skillnaden i bärkraft olika kommuner emellan.

Förutsättningarna för en generell, behovsprövad hjälpform är således

nu väsentligt annorlunda än 1918. Icke minst mot den bakgrund som ovan

antytts framstår en reformering av den nuvarande fattigvårdslagstiftningen

som behövlig.

Till grund för propositionens förslag ligger ett av socialvårdskommittén

år 1950 avgivet betänkande med förslag till lag om socialhjälp m. m. Den

utbyggnad av socialförsäkringarna och den förbättring i övrigt på det

sociala området som utskottet ovan berört har emellertid till betydande

del ägt rum efter det socialvårdskommittén avgav sitt nämnda betänkande.

Vidare har därefter genomförts en ny kommunallagstiftning, vilken givetvis

påverkar utformningen av den kommunala organisationen på området.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Slutligen må i detta sammanhang erinras om att vissa spörsmål inom eller

i vart fall berörande ifrågavarande område för närvarande är föremål för

omprövning av särskilda sakkunniga. Sålunda är barnavårdskommittén

sysselsatt med en översyn av barnavårdslagstiftningen, därvid åtskilliga för

barnavården och den föreslagna socialhjälpen gemensamma frågor kan

komma att omprövas, ålderdomshemmens ställning är föremål för undersökning

av 19o2 års åldringsvårdsutredning, och frågor om arbetsföreläggande

och tvångsarbete behandlas av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Det förslag till socialhjälpslagstiftning som framlagts i förevarande proposition

har — såsom i belysning av det sist anförda är naturligt — i olika

avseenden utformats efter delvis andra riktlinjer än kommittén föreslagit.

I fråga om socialhjälpens finansiering bibehålies sålunda i propositionen,

i motsats till vad socialvårdskommittén föreslagit, det nuvarande

systemet. Kommunerna föreslås alltså själva skola svara för kostnaderna

för socialhjälpen utan annat bidrag av staten än som för närvarande

utgår till fattigvården. Detta möjliggör, som framgår bl. a. av

den utformning reglerna om frivillig socialhjälp i 13 § i förslaget till lag

om socialhjälp erhållit, en i jämförelse med socialvårdskommitténs förslag

minskad detaljreglering som är ägnad att komma socialhjälpsldientelet

till godo och som därjämte lämnar utrymme för den kommunala självbestämmanderätten.

Utskottet tillstyrker redan på dessa grunder, att kommunerna

som hittills skall svara för finansieringen av den generella behovsprövade

hjälpformen. Staten bör emellertid som hittills bidraga till

kostnaderna för fattigvård och barnavård för lappar, som nomadiserar.

Bestämmelser härom återfinns nu i kungl. kungörelsen den 27 juni 1927

angående statsbidrag till fattigvård och barnavård för lappar.

Även i vissa andra avseenden av grundläggande betydelse avviker propositionen

från vad socialvårdskommittén föreslagit. Här må erinras om

att kommitténs förslag till särskild lag om socialnämnd in. m.

ej upptagits i propositionen med hänsyn till de ändrade förhållanden som

blivit en följd av den nya kommunallagens antagande. I avbidan på resultatet

av pågående utredningar har ej heller av kommittén framlagda förslag

till särskild lagstiftning om socialvårdsanstalter

och om arbetsföreläggande nu omsatts i praktiken, utan här

framlägges i propositionen förslag som är avsedda att tills vidare gälla som

provisorier. Utskottet återkommer till dessa frågor nedan i utlåtandet.

Av väsentligt intresse är att den generella behovsprövade hjälpformen

— såsom för övrigt är naturligt, icke minst med hänsyn till dess karaktär

av att främst utgöra en komplettering till övriga, särskilda socialvårdsgrenar

— såvitt möjligt gives en sådan utformning, att den icke erhåller

fattig vårds k ara k tär. Den hjälpbehövande bör således

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

icke genom hjälpformens benämning eller utformning avskräckas från att

anlita densamma. Såsom i propositionen föreslås bör hjälpformen få benämningen

socialhjälp. Detta nya namn måste givetvis, för att det åsyftade

ändamålet skall vinnas, motsvaras av en rad ändringar i fråga om hjälpformens

materiella innehåll. Av de förslag, som i detta sammanhang är

av betydelse och som behandlas närmare nedan i utlåtandet, må här endast

omnämnas följande. Den förebyggande hjälpen utvidgas och göres delvis

obligatorisk. Bestämmelserna i FvL om det s. k. fattigvårdsfria året slopas,

varigenom de även för den enskilde besvärande s. k. fattigvårdsprocesserna

mellan kommunerna beräknas komma att i huvudsak upphöra.

Den vidsträckta återbetalningsskyldighet som enligt FvL, i motsats till vad

som gäller vid socialförsäkringarna, åvilar hjälptagaren föreslås inskränkt

liksom den återbetalningsskyldighet som nu åvilar hjälptagarens anhöriga.

I förslaget saknas helt motsvarighet till fattigvårdslagens hemsändningsinstitut,

och åtskilliga regler som bidragit till att giva ålderdomshemmen

fattigvårdskaraktär utmönstras.

Inledningsvis må även beröras frågan, om speciella behovsprövade

hjälpformer bör förekomma vid sidan av socialhjälpen eller

ersättas med sådan. Utskottet delar här departementschefens uppfattning

att frågan bör avgöras främst efter praktiska och ekonomiska överväganden.

På de skäl departementschefen anfört bör sålunda lagen den 2 maj

1919 om lindring i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka,

sinnesslöa och fallandesjuka samt lagen den 26 juli 1947 om kommunala

pensionstillskott m. in. upphävas, när lagen om socialhjälp träder

i kraft. Detsamma bör gälla rörande bestämmelserna om viss hjälp åt skolbarn

i stadgorna den 26 september 1921 angående folkundervisningen i

riket, den 22 juni 1923 angående folkundervisningen i Stockholm och

den 16 september 1918 för fortsättningsskolan. Däremot bör kontantunderstöden

vid arbetslöshet enligt den s. k. hjälpkungörelsen den 27 maj 1949

samt den behovsprövade hjälp som utgår till utlandssvenskar m. fl. enligt

kungörelsen den 9 juni 1950 angående bistånd åt utlandssvenskar, som

återvända till Sverige m. m., alltjämt bestå liksom bestämmelserna i förordningen

den 22 september 1950 om kommuns bidrag till kostnaderna för

folktandvården och kungörelsen den 26 maj 1954 angående statsbidrag till

lindring i läkarvårdskostnaderna för mindre bemedlade å landsbygden.

Frågan om inödrahjälpen som en särskilt för sig bestående hjälpform

har upptagits i motionerna I: 526 och II: 650. I överensstämmelse

med vad socialvårdskommittén föreslagit hemställes i motionerna, att

inödrahjälpen inarbetas i socialhjälpen.

Utskottet vill i denna fråga till en början erinra om att de invändningar

som tidigare i olika sammanhang rests mot inödrahjälpen främst hängt

samman med att hjälpen väsentligen utgått in natura. Emellertid har de
-

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

partementschefen i årets statsverksproposition förordat en övergång till

kontantprincipen, och riksdagen har beslutat i överensstämmelse härmed.

Mot utformningen av mödrahjälpen synes därför numera i och för sig icke

finnas anledning till invändningar. Det oaktat kan skäl givetvis anföras

för att de kvinnor, som till följd av havandeskap eller barnsbörd är beroende

av behovsprövad hjälp, i fortsättningen borde hänvisas att söka

socialhjälp. Emellertid ligger syftet med mödrahjälpen väsentligen vid sidan

av socialhjälpen. Mödrahjälpen infördes sålunda av befolkningspolitiska

skäl. Den är redan med hänsyn härtill att anse som en statlig, icke

som en kommunal uppgift. Ett slopande av mödrahjälpen skulle emellertid

innebära, att betydande kostnader överfördes från staten till kommunerna.

För innevarande budgetår har dessa kostnader beräknats till 4,5

miljoner kronor.

Att märka är också, att ett bibehållande av mödrahjälpen så till vida

nära ansluter sig till vårt socialvårdssystem med dess särskilda hjälpformer,

att mödrahjälpen tillgodoser strängt avgränsade hjälpbehov, nämligen

vid havandeskap och barnsbörd. Mödrahjälpen kan vidare sägas

komplettera moderskapsförsäkringen på ett sätt som erinrar om hur vissa

inkomstprövade folkpensionsförmåner kompletterar de icke inkomstprövade.

För ett avskaffande av mödrahjälpen har anförts, att detta skulle medföra

betydande besparingar och förenklingar på det administrativa planet.

Den besparing som skulle uppkomma hänför sig emellertid endast till de

mindre betydande utgifterna för mödrahjälpsnämnderna och motverkas

av att visst merarbete torde uppkomma för kommunerna. I sammanhanget

må erinras om att det tidigare ifrågasatts att vidtaga ändringar i mödrahjälpsverksamhetens

organisation genom att överföra beslutanderätten i

mödrahjälpsärenden på andra, befintliga organ. Detta spörsmål står i samband

med frågan i vilken utsträckning antalet mödrahjälpsärenden kommer

att minska efter moderskapsförsäkringens införande. Såsom departementschefen

i årets statsverksproposition uttalat bör emellertid någon erfarenhet

vinnas på denna punkt, innan organisationsfrågan aktualiseras.

På det kommunala planet skulle mödrahjälpens ersättande med socialhjälp

innebära, att visst arbete överfördes från barnavårdsnämnderna till

socialnämnden. Någon nämnvärd besparing i fråga om administrationskostnaderna

synes här icke stå att vinna.

Utskottet tillstyrker på grund av det anförda att mödrahjälpen, såsom

i propositionen föreslås, bibehålies såsom en särskild behovsprövad hjälpform

vid sidan av socialhjälpen.

I motionen 1: 5i6 aktualiseras i visst avseende frågan om den öppna

vården av de kroniskt sjuka. Närliggande spörsmål är f. n.

föremål för undersökningar i 1952 års åldringsvårdsutredning, som väntas

avlämna ett betänkande inom den närmaste framtiden. Även om ut
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

redningens uppdrag direkt berör endast kroniskt sjuka åldringar kan av

naturliga skäl en lösning icke gärna ges utan beaktande av vårdfrågan för

övriga kroniskt sjuka. Frågor om sjukvård i hemmen behandlas vidare

av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket. Härvid bör

kommittén enligt direktiven, med beaktande av en tendens på senare tid

till successiv överflyttning av distriktssköterskornas arbete från hälsovård

till sjukvård, pröva, i vilken utsträckning och på vad sätt en utbyggnad

av hjälpkrafterna till tjänsteläkarnas förfogande kan vara ägnad att öka

tjänsteläkarorganisationens effekt. Även lösningen av detta spörsmål synes

kunna bli av betydelse för den i motionen berörda frågan. Med prövningen

av denna bör därför enligt utskottets mening ansta i avvaktan på de resultat,

vartill nämnda utredningar kan komma.

Förslaget till lag om socialhjälp

Inledande bestämmelse, 1 §

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a., att genom det i 1 § föreslagna stadgandets

formulering framhäves en för socialhjälpslagstiftningen viktig

grundsats, nämligen att en individuell behovsprövning maste anställas innan

socialhjälp beviljas. Frågan, huruvida en kommun är att anse som

vistelsekommun, torde enligt departementschefen liksom hittills fa överlämnas

åt rättstillämpningen.

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 552 och 11: 682 yrkas, att 1 § måtte erhålla

följande lydelse.

»1 §•

Varje kommun skall sörja för att den som vistas i kommunen och som

finnes vara i behov av hjälp, erhåller sådan enligt vad nedan sägs (socialhjälp).

Vad här sagts utgör intet hinder för att socialhjälp meddelas från

den kommun, där en hjälpbehövande är mantalsskriven utan att där vistas,

eller från annan kommun, vars socialnämnd därtill finner anledning.»

Utskottet

Den för lagstiftningen på området grundläggande principen, att skyldighet

skall föreligga för viss kommun att utge socialhjälp, har upptagits i

1 § såsom en allmän inledande bestämmelse. Varje kommun skall sålunda

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

sörja för att den, som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av

hjälp, erhåller sådan enligt vad i lagen sägs. FvL saknar uttryckligt stadgande

i detta avseende, men en dylik skyldighet anses dock föreligga för

vistelsekommunen. Att skyldigheten nu föreslås bli uttryckligen fastslagen

i lagtexten innebär givetvis icke, att den kommun, som enligt de särskilda

reglerna härom i socialhjälpslagen slutligt skall svara för kostnaderna för

viss socialhjälp, skulle vara utestängd från möjligheten att lämna hjälpen

direkt till hjälptagaren, om denne vistas i annan kommun. Att hjälpen

lämnas på sådant sätt kan stundom vara naturligt, och det är att antaga

att kommunerna i sådana fall som hittills skall använda denna möjlighet.

Anledning saknas emellertid enligt utskottets mening att, såsom i motionerna

1:552 och 11:682 yrkas, uttryckligen erinra om densamma i lagtexten.

För att utsträcka möjligheten att lämna socialhjälp så långt som i

motionerna föreslås — vilken som helst kommun, vars socialnämnd härtill

funne anledning, skulle äga lämna socialhjälp åt vilken som helst hjälpbehövande

— saknas enligt utskottets mening varje bärande motivering.

Utskottet avstyrker alltså motionerna och tillstyrker propositionen i

denna del.

Om socialnämnd, 2—11 §§

Inlednins

Sedan socialvårdskommittén avgav sitt förslag rörande socialhjälpens

kommunala administration, har antagits en ny kommunallag, vilken trätt

i kraft den 1 januari 1955. Den nya lagen innebär bl. a., att en för stad

och land enhetlig organisation skapats för den centrala kommunalförvaltningen

och dess ledning. I varje kommun skall sålunda finnas en styrelse,

som i landskommun skall utgöras av kommunalnämnden och i stad i regel

av drätselkammaren. Styrelsen skall leda förvaltningen, taga erforderliga

initiativ och ha överinseende över övriga nämnders verksamhet. I lagen

finnes upptagna åtskilliga organisatoriska föreskrifter för kommunens

styrelse. De flesta av dem äger tillämpning jämväl i fråga om sådana

nämnder, som inte är reglerade i särskild författning. Däremot gäller

ifrågavarande bestämmelser inte för de nämnder, som utses för reglerad

förvaltning. Under förarbetena till lagen uttalade föredragande departementschefen

(prop. nr 210/1953), att kommunerna borde åtnjuta största

möjliga frihet att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer med

hänsyn till skiftande lokala behov. Samtidigt underströks, att det vore

önskvärt att de bestämmelser om den kommunala förvaltningsorganisationen

m. m., som funnes upptagna i fattigvårds- och barnavårdslagarna

m. fl. specialförfattningar, i möjligaste mån anpassades efter den nya

kommunallagen. Riksdagen fann det vara av största vikt för vinnande av

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

enkla och rationella arbetsformer i den kommunala förvaltningen, att en

sådan anpassning snarast komme till stånd (konstitutionsutskottets utlåtande

nr 22/1953).

I detta sammanhang är vidare att märka att en ny lagstiftning om

nykterhetsvård, i vilken ingår bestämmelser rörande nykterhetsnämnder,

trätt i kraft den 1 oktober 1955 och att den allmänna sjukförsäkringens

genomförande inneburit ställningstagande av betydelse för det administrativa

handhavandet av socialvårdande uppgifter. Det må även erinras om

att 1953 års riksdag på Kungl. Maj :ts förslag (prop. nr 180) antog en

lag om tillsättning av vissa befattningshavare inom socialvården. Slutligen

må erinras om att barnavårdskommittén f. n. är sysselsatt med en översyn

av barnavårdslagstiftningen och därmed även av den kommunala organisationen

för barnavård och ungdomsskydd samt att 1951 års utredning

om arbetslöshetsförsäkringen prövar frågor av betydelse för den kommunala

organisationen av hjälpverksamheten vid arbetslöshet.

I propositionen uttalas, att socialvårdskommitténs förslag i förevarande

hänseende mot bakgrunden av vad sålunda förekommit måste anses vila

på förutsättningar, som nu till stor del ej längre är för handen.

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a. följande.

»Strävandena till samordning och enhetlighet i fråga om de socialpolitiska

anordningarna är gamla. Dessa strävanden utgjorde ett av de starkaste

motiven för att socialvårdskommittén tillsattes år 1937.

Det är emellertid skäl att erinra om att samordningsdiskussionen gäller

olika ting. I fråga om de sociala förmånernas konstruktion eftersträvas

en samordning, varigenom luckor i skyddet undvikes likaväl som möjligheter

till dubbelersättningar elimineras. Med avseende på förmånernas

belopp eftersträvas enhetlighet, så att hjälpbehovets storlek blir bestämmande

för förmånernas belopp snarare än hjälpbehovets orsak. Dessa

strävanden har de senaste åren beaktats vid utformningen av nya bestämmelser

rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring,

arbetslöshetsförsäkring och folkpensionering.

Ett annat slag av samordning avser den sociala administrationen. Därvidlag

åsyftas på det lokala planet samordning av såväl beslut som verkställighet.

Närmare bestämt eftersträvas en koncentration av det kommunala

nämndväsendet och av det expeditionella arbetet. I sistnämnda

avseende söker man underlätta allmänhetens kontakt med de samhälleliga

hjälpformerna samt minska omgången för de hjälpbehövande.

I detta sammanhang är det fråga om den organisatoriska samordningen

på det kommunala planet.

En av de viktigaste orsakerna till bristerna på socialvårdens område var

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

tidigare att kommunerna saknade tillräckliga personella och ekonomiska

resurser. I direktiven för socialvårdskommittén uttalades, att den starka

splittringen i små kommunala enheter tedde sig i hög grad irrationell och

att det vore betydelsefullt, om man kunde finna vägar för skapande av

större fattigvårdssamhällen. Detta önskemål förverkligades genom den

kommunindelningsreform, som genomfördes den 1 januari 1952.

Kommunindelningsreformen banade vägen för den revision av kommunallagstiftningen,

som avslutades genom utfärdandet av kommunallagen

den 18 december 1953 ---.

Utgångspunkten för den revision av bestämmelserna rörande kommunernas

socialvårdsorganisation, som nu är aktuell, bör alltså — i enlighet med

vad som uttalades under den nya kommunallagens förarbeten — vara, att

kommunernas frihet att själva ordna sin förvaltning skall ges så vida

gränser som är möjligt och som samtidigt är förenligt med den nya kommunallagens

bestämmelser. Den nya kommunallagen ger, såsom nämnts,

kommunens styrelse uppgiften att leda förvaltningen, taga erforderliga

initiativ och ha inseende över övriga nämnders verksamhet. Att därutöver

fastställa någon form av rangordning mellan de kommunala nämnderna

torde ej böra komma i fråga. Med hänsyn härtill synes det inte vara nödvändigt

att närmare utveckla varför socialvårdskommitténs år 1950 avgivna

förslag om en socialnämnd, vilken ges en central ställning inom

kommunens socialvård, inte bör förverkligas.

Enligt min mening — och därvid delar jag en vid remissbehandlingen

i ett flertal fall uttalad uppfattning — bör socialhjälpsfrågorna handläggas

av ett organ med i huvudsak samma ställning som nu tillkommer fattigvårdsstyrelsen.

Jag föreslår att detta organ benämnes socialnämnd.

Att socialnämnden skall vara obligatorisk har allmänt förutsatts. Även

jag finner det ställt utom diskussion att i varje kommun skall finnas en

socialnämnd.

I komplicerade hjälpfall, där ofta en hel familj är i behov av ingripande

från samhällets sida, beröres inte sällan flera kommunala organ samtidigt.

Det kan t. ex. vara fråga om en familj, vars behov av ekonomisk hjälp

kan vara betingat av alkoholism hos familjefadern och sjuklighet hos

modern. I ett sådant fall kan, förutom socialnämnden och nykterhetsnämnden,

t. ex. barnavårdsnämnden inkopplas på fallet för att bereda

barnen vård, medan hemhjälp e. dyl. kan behöva ordnas för modern. Förutom

den samordning på det verkställande planet, som ur den hjälpsökandes

synpunkt i ett sådant fall är angelägen och till vilken jag återkommer

i det följande, är det uppenbarligen ur allmän synpunkt av be
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

tydelse, att i de olika nämnderna sakkunskap från olika nämnders områden

finnes företrädd. I viss utsträckning representeras en sådan allmän

sakkunskap av verkställande tjänstemän, som arbetar för flera nämnder.

Det torde emellertid i många fall vara värdefullt, att de olika nämnderna

är representerade i varandra genom gemensamma ledamöter. En sådan

representation är direkt föreskriven såvitt angår barnavårdsnämnden, i

det att barnavårdslagen stadgar (3 § 1 mom. a), att en ledamot av kommunens

fattigvårdsstyrelse skall ingå i barnavårdsnämnden.

Enligt min mening bör någon liknande föreskrift i fråga om andra

nämnders representation i socialnämnden inte införas i lagen. Det bör vara

varje kommuns sak att själv skapa förutsättningarna för den önskvärda

samverkan mellan olika nämnder. Om lagstiftningen helt befriades från

kvalificerande bestämmelser rörande olika nämnders sammansättning,

skulle det till och med vara möjligt att göra sammansättningen av flera

nämnder helt identisk, varigenom samordningen av nämndväsendet skulle,

där så befinnes lämpligt, kunna göras fullständig. För närvarande lägger

de olika lagarna hinder i vägen för en så långt driven samordning. Lagen

om nykterhetsvård lämnar kommunen en vittgående frihet vid sammansättningen

av nykterhetsnämnden. Beträffande socialnämnden bör kommunen

ha full frihet att välja de personer bland kommunens vuxna befolkning

som anses bäst lämpade för uppdraget.

Vad angår frågan om samordningen av kommunernas socialvård på

det verkställande planet är det, som jag redan uttalat, såväl ur samhällets

som ur allmänhetens synpunkt av vikt, att de verkställande funktionerna

är samordnade och så koncentrerade som möjligt. I sjdte att åstadkomma

större enhetlighet inom den kommunala hjälpverksamheten infördes

fr. o. m. år 1937 socialregistret, i vilket de personer skall antecknas, som

erhåller vissa slag av sociala bidrag från samhället eller enskilda organisationer.

I den mån denna anordning utnyttjas på ett riktigt sätt möjliggör

den, att den hjälpsökande inte i onödan besväras med frågor och undersökningar

under utredningen av hjälpbehovet vid varje tillfälle. Samtidigt

kan de verkställande organen lätt förvissa sig om att hjälp på grund av

samma behov inte lämnas från flera håll.

Socialregistret fyller alltjämt en viktig funktion. Av inte mindre vikt

är utvecklingen mot en koncentration av de olika sociala nämndernas

kontorsorganisation. Genom ändringar i kommunallagstiftningen har kommunerna

beretts möjligheter att centralisera sin medelsförvaltning. Genom

den i det föregående omnämnda lagstiftningen av år 1953 om tillsättningen

av vissa befattningshavare inom socialvården undanröjdes vissa formella

hinder för kommunerna att själva bestämma den ordning, som de önskar

tillämpa vid tillsättningen av tjänstemän för olika sociala nämnders förvaltning.

Delvis oberoende av dessa åtgärder har utvecklingen under de senaste år
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

tiondena gått i riktning mot en koncentration av de sociala verksamhetsgrenarnas

kontorsorganisation. Mindre kommuner har i allt flera fall inrättat

kommunalkontor och tillsatt kommunalkamrerare, socialassistenter eller

andra tjänstemän, som haft i uppdrag att lämna upplysningar om den sociala

hjälpverksamheten och göra utredningar i aktuella hjälpfall för flera olika

kommunala nämnder. I större kommuner har särskilda socialvårdsbyråer

inrättats, där allmänheten på ett ställe kan komma i kontakt med alla

eller flertalet av den socialpolitiska verksamhetens olika grenar. Inte sällan

har kommunerna i sistnämnda fall funnit för gott att tillsätta särskilda

styrelser för dessa socialvårdsbyråer, varvid ett samordningsorgan

med företrädare för olika sociala nämnder uppkommit. Kommunindelningsreformen

har ytterligare påskyndat utvecklingen i det den givit resurser för

inrättandet av kommunalkontor eller socialvårdsbyråer e. dyl. på många

håll, där man tidigare saknade sådana.

Med det sagda har jag naturligen inte avsett att ge uttryck åt uppfattningen,

att det under alla förhållanden är önskvärt att de utredande funktionerna

i socialvården överlåtes på särskilt anställda tjänstemän. Att

valda lekmannarepresentanter kan ställa sina krafter till förfogande även

i denna verksamhet är av stort värde. På många håll lär det även i fortsättningen

bli så, att kommunala förtroendemän på sin fritid utövar betydelsefulla

funktioner på det verkställande planet. I den mån kommunindelningsreformen

medverkat till en geografisk utspridning av uppdrag,

som är förenade med sådant arbete, kan det emellertid ur den hjälpsökande

allmänhetens synpunkt uppstå svårigheter. Jag hyser den förhoppningen,

att man i ifrågavarande kommuner skall ha uppmärksamheten riktad på

värdet av åtgärder, som är ägnade att underlätta allmänhetens kontakt med

hjälporganen.»

Specialmotivering

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a.:

»Med hänsyn till de uppgifter, som kommer att åvila socialnämnderna,

är det givetvis önskvärt, att inte blott män utan även kvinnor inväljes i

dem. Detta torde numera vara så självklart, att anledning saknas att genom

tvingande bestämmelser tillföra nämnderna kvinnliga ledamöter. Fvl:s

regler härom bör därför inte få någon motsvarighet i den nya lagen.

Den proportionella metoden har efter hand vunnit utsträckt tillämpning

vid val inom de kommunala representationerna. Enligt den nya kommunallagen

tillämpas den, om så begäres av erforderligt antal väljande,

inte bara vid val av kommunens styrelse utan även vid val av revisorer,

revisorssuppleanter, särskilda beredningar och oreglerade nämnder, och

enligt speciallagstiftningen användes den bl. a. vid val av folkskolestyrelse,

fortsättningsskolestyrelse och polisnämnd. Om Fvl:s regel att minst en

ledamot och minst en suppleant i fattigvårdsstyrelsen skall vara kvinna

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

inte överföres till socialhjälpslagen och — såsom jag kommer att föreslå

i det följande — nuvarande bestämmelser om successiv förnyelse av fattigvårdsstyrelsen

inte får giltighet beträffande socialnämnden, synes val av

ledamöter och suppleanter i denna nämnd böra förrättas proportionellt

under samma förutsättning som gäller bl. a. vid val av kommunens styrelse.

Härigenom får de skilda meningsriktningar, som är företrädda i kommunens

fullmäktige, möjlighet att i förhållande till sin styrka öva inflytande

på nämndens sammansättning, vilket måste anses vara i överensstämmelse

med demokratisk ordning.»

4§.

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om socialnämndens

inre organisation och verksamhetsformer.

Med hänsyn till det intresse, som den nya kommunallagen har i detta

sammanhang, torde här böra återgivas bestämmelserna i 32—42 §§ kommunallagen,

vilka paragrafer har följande lydelse.

32 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse,

verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 §

är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom

personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller i kommunens

tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till styrelsens

förvaltningsområde hörande verk, utses till ledamot eller suppleant

i styrelsen.

33 §.

Ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse väljas för fyra år,

räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet

skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av

fullmäktige ägt rum.

Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom

bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt

den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda

inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår

annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tjänstgöringstiden.

34 §.

Av fullmäktige utses bland ledamöterna i kommunens styrelse en ordförande

och en vice ordförande att tjänstgöra den tid, för vilken de blivit

invalda som ledamöter.

Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress,

skall ofördröjligen insändas till länsstyrelsen för intagande i länskungörelserna.

Äro både ordföranden och vice ordföranden hindrade att inställa sig

vid sammanträde med kommunens styrelse, äger styrelsen utse annan

ledamot att för tillfället föra ordet.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 and. Nr 39

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

35 §.

Kommunens styrelse sammanträder å det ställe och å de tider styrelsen

bestämmer och däremellan så ofta ordföranden finner det nödigt, ävensom

då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör

framställning därom.

36 §.

Suppleanterna i kommunens styrelse böra i den vid valet bestämda ordningen

kallas till tjänstgöring, i den mån det erfordras till följd av hinder

för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter

ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val.

Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden

och skall alltid underrättas om tid för sammanträde.

37 §.

Kommunens styrelse må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften

av ledamöterna äro tillstädes.

Vad i 16 § stadgas om jäv för fullmäktig skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å ledamot i kommunens styrelse. Vid behandling av

ärende, vari ledamot är jävig, skall ledamoten avträda.

38 §.

I fråga om förfarandet vid fattande av beslut skall vad därom för fullmäktige

är stadgat i 22 § äga motsvarande tillämpning med avseende å

kommunens styrelse.

39 §.

Vad som är stadgat i 24 § om förande av protokoll vid fullmäktiges sammanträde

och om protokollets innehåll samt i 25 § om reservation skall

äga motsvarande tillämpning med avseende å protokoll och reservation vid

sammanträde med kommunens styrelse.

Justering av styrelsens protokoll verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen

utsedd närvarande ledamot. Justering må ock verkställas av styrelsen antingen

genast eller vid nästa sammanträde.

Tillkännagivande om verkställd justering skall ske i den i 24 § föreskrivna

ordningen.

Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit

avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet

bestyrkt.

40 §.

Kommunens styrelse skall på lämpligt sätt kungöra varest och på vilka

tider till styrelsen ställda framställningar emottagas.

Styrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans inseende.

Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar

skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas.

41 §.

Kommunens styrelse utser för varje kalenderår inom eller utom sig en

kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt,

som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

42 §.

Om ansvar och skadeståndsskyldighet för ledamot av kommunens styrelse,

som vid fullgörandet av sitt uppdrag åsidosätter vad enligt lag eller

författning, reglemente, särskild föreskrift eller uppdragets beskaffenhet

honom åligger, gäller vad i allmän lag stadgas.

För sammanhangets skull må nämnas, att 7, 16, 22, 24 och 25 §§ samt

63 § 2 st. kommunallagen innehåller följande bestämmelser.

7 §•

Fullmäktige väljas bland de röstberättigade, som äro boende inom kommunen

och uppnått tjugutre års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd

kan ej väljas till fullmäktig.

Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens

tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens

styrelse eller eljest på grund av sina tjänsteåligganden intager den

ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses

till fullmäktige.

Kommer fullmäktig efter valet i den ställning, att han ej längre är valbar,

frånträder han omedelbart sitt uppdrag.

Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdrag att vara fullmäktig.

Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han

uppgiver hinder, vilket godkännes av fullmäktige.

16 §.

Fullmäktig må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör

honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken

om jäv emot domare.

Om hinder att deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant och i beslut

med anledning av revisorernas granskning stadgas i 63 § andra stycket.

22 §.

Sedan överläggningen i ett ärende förklarats avslutad, framställer ordföranden

proposition så avfattad, att den kan besvaras med ja eller nej.

Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet

utfallit, och befäster detsamma, där ej omröstning begäres, med

klubbslag.

Begäres omröstning, skall den verkställas efter upprop och utom vid val

ske öppet. Där ej för särskilda fall annorlunda stadgas, bestämmes utgången

genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla rösterna lika för olika

meningar, skiljer vid val lotten mellan lika rösttal, men blir i övriga fall

den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande

av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val.

Val av kommunalnämnd, drätselkammare, stadskollegium och sådan

kommunal nämnd, som sägs i 44 § andra stycket, samt av revisorer och

revisorssuppleanter, som avses i 63 §, så ock av två eller flera personer för

särskild beredning av ärenden, som skola företagas till avgörande av fullmäktige,

skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många

väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

24 §.

Ordföranden skall vid fullmäktigsammanträde föra eller på sitt ansvar

låta föra protokoll.

Protokollet skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter samt

för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva

däri framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt av

fullmäktige i ärendet fattat beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse

för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för

eller emot. Har omröstning skett öppet, skall i protokollet angivas, huru

envar röstat.

Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet

å tid, som ordföranden bestämmer och vid sammanträdet tillkännagiver, av

ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av fullmäktige utsedda

närvarande ledamöter. Justering må ock verkställas av fullmäktige antingen

genast eller vid nästa sammanträde. Protokollet underskrives, med anteckning

om justeringen, av ordföranden och de utsedda justeringsmännen eller,

där justeringen verkställts av fullmäktige, av ordföranden och minst två

vid sammanträdet närvarande ledamöter.

Senast å andra dagen efter det protokollet justerats skall genom ordförandens

försorg justeringen och det ställe, där protokollet finnes tillgängligt,

tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall

vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före

utgången av stadgad besvärstid. Bevis om dagen för justeringens tillkännagivande

skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas.

25 §.

Den som vid fullmäktigsammanträde deltagit i avgörandet av ärende

äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas

innan sammanträdet avslutas samt, om den närmare utvecklas, avfattas

skriftligen och avgivas sist vid justeringen av protokollet.

63 § 2 st.

Den, vilken såsom ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller

eljest är redovisningsskyldig till kommunen, eller sådan den redovisningsskyldige

närstående, som sägs i 16 §, må icke vara revisor eller revisorssuppleant

för granskning av förvaltning, som omfattas av redovisningsskyldigheten,

ej heller deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant för

granskning av sådan förvaltning eller i beslut med anledning av granskningen.

Departementschefen anför i specialmotiveringen till 4 § i socialhjälpsförslaget

bl. a.:

»Bestämmelserna i kommunallagen om val av ordförande och vice ordförande

i kommunens styrelse (34 §), ställe och tid för sammanträde (35 §),

suppleants tjänstgöring och rätt att närvara vid sammanträde (36 §), beslutförhet

och jäv (37 §), förfarandet vid fattande av beslut (38 §), protokoll

och reservation (39 §), tillkännagivande var och på vilka tider till styrelsen

ställda framställningar mottagas, skriftväxling, vård och förtecknande

av handlingar hörande till styrelsens arkiv (40 §), utseende av kassaförvaltare

(41 §) samt ansvar och skadeståndsskyldighet (42 §) synes vara

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning beträffande

socialnämnden.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att kommunallagen innehåller

åtskilliga bestämmelser, som gäller för alla kommunala förvaltnings- och

verkställighetsorgan och således även för socialnämnden. Som exempel

härpå må nämnas reglerna om ersättning åt ledamöter (46 §), avlämnande

av inkomst- och utgiftsförslag (54 §) samt redovisning för omhänderhavda

medel (62 §). Det torde ej vara erforderligt att i socialhjälpslagen erinra

om dessa bestämmelser.»

5 §.

Enligt Fvl är kyrkoherden eller hans ställföreträdare berättigad att deltaga

i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar. Samma rätt har i stad stadsläkaren

och på landet provinsialläkaren (13 §).

Departementschefen anför bl. a.:

»Det är ett känt förhållande, att prästerskapet utfört och fortfarande

utför ett mycket förtjänstfullt arbete på socialvårdens område. Det oaktat

är jag ense med kommittén om att prästerskapet inte längre bör ha en

lagfäst rätt att närvara vid socialnämndernas sammanträden. En dylik

rätt bör enligt min mening inte heller tillerkännas någon annan grupp av

socialt verksamma personer och således inte heller tjänsteläkarna. I stället

bör det ankomma på nämnden själv att avgöra, huruvida församlingsprästen

eller annan socialt intresserad person skall tillkallas för att såsom

sakkunnig deltaga i överläggningarna. Ehuru det måhända är självklart,

att nämnden har denna befogenhet, synes en bestämmelse härom böra intagas

i lagen.»

6 §•

Departementschefen berör — i det avsnitt i propositionen som behandlar

socialhjälpens innehåll —- ett av socialvårdskommittén framlagt förslag

om skyldighet att lämna bistånd i personliga angelägenheter

samt anför härom bl. a. följande.

»Enligt min mening är det uppenbart, att många socialnämnder ej kommer

att vara tillräckligt rustade för att bemästra alla de uppgifter, som

enligt förslaget skulle läggas å dem. Å andra sidan är det önskvärt, att

nämnderna i all den utsträckning som det finnes möjligt står allmänheten

till tjänst med råd och upplysningar samt annat personligt bistånd, och

detta oavsett om behov av ekonomisk hjälp föreligger eller ej. Redan nu

torde åtskilliga fattigvårdsstyrelser bedriva verksamhet av detta slag, ehuru

någon skyldighet härtill inte föreligger. Denna praxis synes vara förtjänt

av att lagfästas. Att närmare precisera de skyldigheter, som i detta avseende

bör åligga socialnämnderna, torde dock med hänsyn till livets mång
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

skiftande förhållanden knappast vara möjligt. Det bör också beaktas, att

somliga nämnder kommer att ha större resurser än andra för att bedriva

sådan biståndsverksamhet. Jag tänker härvid särskilt på skillnaden

mellan å ena sidan storstäderna, där socialläkare och annan specialutbildad

personal står till nämndernas förfogande, och å andra sidan landsbygden,

där verksamheten i stor utsträckning torde komma att handhavas av valda

förtroendemän. Man synes därför böra nöja sig med ett i allmänna ordalag

hållet stadgande, som ålägger nämnderna att ställa sin erfarenhet och

sakkunskap på det sociala området till förfogande för dem, som anser sig

vara i behov av ett personligt bistånd, varmed i detta sammanhang bör förstås

inte bara rådgivning och upplysning utan även hjälp med praktiska

angelägenheter av mera personlig natur, t. ex. omhändertagande av egendom

vid sjukhusvistelse. Det bör ankomma på nämnderna själva att fritt

pröva, huruvida i det enskilda fallet bistånd av här avsedd art skall lämnas

eller ej, liksom också att avgöra, på vilket sätt biståndet skall givas;

i många fall torde sökanden bäst betjänas om nämnden hänvisar honom

till något specialorgan, t. ex. arbetsförmedlingens avdelning för arbetsvärd

eller central för psykisk vård. Besvärsrätt bör inte föreligga i de enskilda

ärendena.

I enlighet med vad som anförts föreslår jag att i den nya lagen upptages

ett stadgande, enligt vilket socialnämnd har att tillhandagå allmänheten

med råd och upplysningar i frågor, som äger samband med nämndens verksamhet,

samt, där så lämpligen kan ske, lämna annat bistånd i personliga

angelägenheter. Stadgandet synes böra inflyta i den paragraf, i vilken

nämndens skyldigheter i övrigt regleras.»

8 §.

Departementschefen anför i fråga om den delegation av beslutanderätten

som i förevarande paragraf föreslås bl. a. följande.

»Åtminstone i de större kommunerna torde socialnämnderna få att ta

befattning med ett stort antal ärenden av skiftande natur. En del av dessa

ärenden kommer med all säkerhet att vara av helt rutinmässig karaktär,

och lagstiftningen bör med hänsyn härtill inte vara så utformad, att

nämnden blir nödsakad att i plenum fatta beslut i varje enskilt ärende.

Det bör emellertid inte ifrågakomma att tillåta nämnden att efter eget

gottfinnande delegera sin beslutanderätt. Å andra sidan synes det knappast

erforderligt att — såsom gäller beträffande kommunens styrelse — reglera

delegationsrätten i ett av länsstyrelsen fastställt reglemente. Den lämpligaste

lösningen synes mig i stället vara att -—■ på sätt föreskrivits beträffande

de oreglerade nämnderna —• överlåta åt kommunens fullmäktige

att besluta, att socialnämnden skall äga uppdraga åt särskild inom nämnden

bildad avdelning eller åt ledamot av nämnden eller åt i kommunens tjänst

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

anställd befattningshavare att fatta beslut i vissa grupper av ärenden.

I samband med att ett sådant beslut fattas bör fullmäktige vara skyldiga

att angiva, i vilka slag av ärenden delegationsrätt skall föreligga. Jag

förutsätter, att kommunerna härvid kommer att iakttaga en viss försiktighet

och inte medge delegation av beslutanderätten i ärenden av större

vikt. —---»

Motioner

Stadgandet i 4 § att vad som i kommunallagen är stadgat rörande kommunens

styrelse skall äga motsvarande tillämpning i fråga om socialnämndens

protokoll behandlas i de likalydande motionerna 1:548 och

II: 677. I motionerna uttalas att fattigvårdslagens bestämmelse att endast

fattigvårdsstyrelsens beslut och skälen härför skall antecknas i protokollet

bör gälla även för socialnämnden samt anföres beträffande det i propositionen

framlagda förslaget:

Denna noggranna protokollföring kan vara berättigad när det gäller kommunens

beslutande och verkställande organs sammanträden, men i fråga

om socialhjälpsnämnden synes det vara ett onödigt betungande arbete, som

ibland kan vara mer till skada än nytta. I nämnder, där det gäller åtgärder

och ingripanden riktade direkt mot personer och många gånger av ömtålig

karaktär, kan det vara till uppenbar skada om vederbörande får kännedom

om var och en ledamots personliga ställningstagande.

Frågan om socialnämndens protokoll behandlas även i de likalydande

motionerna I: 552 och II: 682. Motionärerna finner det angeläget, att bestämmelserna

om protokollet göres enklare och att föreskriften om intagande av

de enskilda ledamöternas vota bortfaller, samt hemställer, »att riksdagen ville

hos Kungl. Maj :t hemställa om snabb utredning och förslag ---—om

förenkling och förkortning av bestämmelserna angående socialnämndens

protokoll för tillgodoseende av de syften, som i det föregående angivits». I

motionerna anföres bl. a.:

Vad beträffar formen för en sådan ändring märkes att det torde kunna

ifrågasättas, att den bör ske inte bara i socialhjälpslagen utan redan i 39 §

kommunallagen angående kommunstyrelsens protokoll. Om man gör detta

organs protokoll enklare än fullmäktiges och därvid också tillgodoser det

nyssnämnda önskemålet, kan sedan socialhjälpslagen få den form som

föreslagits i propositionen. Det blir sålunda fråga om endast en ändring av

kommunallagen. På så sätt skulle man även i de övriga sociala lagar, som

här blir aktuella, kunna inskränka sig till rena hänvisningen till kommunallagen.

I denna situation anser vi oss böra inskränka oss till att föreslå, att riksdagen

ville hos Kungl. Maj :t begära en utredning om ändring av kommunallagen

i angivet syfte eller, om sådan ändring inte befinnes lämplig, om

annan åtgärd för tillgodoseende av de här anförda önskemålen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I motionen 11:651 yrkas, att den enligt FvL gällande rätten för prästerskapet

att närvara vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden överföres

till socialhjälpslagen samt att för den skull i 5 § denna lag införes ett nytt

stycke av följande lydelse: »Kyrkoherde eller hans ställföreträdare är berättigad

att deltaga i socialnämndens förhandlingar. I annexförsamling där

komminister finnes anställd äger denne eller den hans tjänst förestår

nämnda befogenhet när kyrkoherden ej själv är tillstädes».

I de likalydande motionerna I: 547 och II: 679 hemställes, att riksdagen

i fråga om utformningen av 6 § måtte beakta följande i motionerna anförda

synpunkter.

I 6 §, där socialnämndens förvaltningsområde regleras, utsäges bl. a. att

socialnämnden »äger att från kommunens styrelse» infordra de yttranden och

upplysningar som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter. Med

beaktande av att drätselkammare, respektive kommunalnämnd på det kommunala

planet är att betrakta som i visst hänseende överordnad instans i

förhållande till socialnämnden synes en sådan omformulering av detta

stadgande böra ske, att denna relation mellan de berörda förvaltningsorganen

beaktas.

Utskottet

Såsom utskottet ovan i utlåtandet berört har frågan om den kommunala

organisationen av socialhjälpen efter det socialvårdskommittén år 1950

avgav sitt betänkande kommit i ett ändrat läge genom antagandet år 1953 av

den nya kommunallagen. Redan med hänsyn härtill bör, såsom departementschefen

funnit, socialvårdskommitténs tanke om en socialnämnd med

en central ställning i den kommunala socialvårdsorganisationen icke genomföras.

Socialnämnden bör i stället få i huvudsak samma ställning som fattigvårdsstyrelsen

nu har, och dess verksamhet bör så långt det är praktiskt

lämpligt regleras genom hänvisningar till kommunallagens motsvarande

bestämmelser.

Stadgandet i 3 § andra stycket, varigenom möjlighet till proportionellt

val öppnas, medför att den nu gällande bestämmelsen i FvL, att

minst en av ledamöterna och en av suppleanterna i fattigvårdsstyrelsen skall

vara kvinna, icke erhåller någon motsvarighet. Häremot har utskottet

icke något att erinra. Önskvärdheten av att kvinnor inväljes i socialnämnden

torde numera, såsom departementschefen anför, framstå såsom så självklar,

att anledning saknas att genom tvingande bestämmelser tillföra nämnden

kvinnliga ledamöter.

Enligt propositionens förslag kommer genom hänvisning i 4 § till 39 §

kommunallagen även vad i 24 § sagda lag är stadgat om protokolls

innehåll att bli tillämpligt å socialnämnden. Detta innebär, att socialnämndens

protokoll skall innehålla förteckning å närvarande ledamöter

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

samt för varje ärende, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet,

angiva däri framställda förslag och yrkanden som ej återkallats samt av

nämnden i ärendet fattat beslut ävensom där omröstning ägt rum redogörelse

för propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för

eller emot. Har omröstning skett öppet skall i protokollet angivas huru

envar röstat. Förslaget går vida längre än motsvarande bestämmelse i FvL,

enligt vilken i protokollet över fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall

antecknas styrelsens beslut och skälen därför. Det i propositionen upptagna

förslaget har icke närmare kommenterats av departementschefen. Denne

anför beträffande hela det komplex av regler i kommunallagen till vilka i

4 § socialhjälpslagen hänvisas endast, att kommunallagens regler synes vara

av så allmängiltig karaktär, att de bör äga motsvarande tillämpning beträffande

socialnämnden. Vissa fördelar står givetvis att vinna, om reglerna för

protokolleringen i olika kommunala nämnder och organ göres likalydande.

Enligt utskottets mening föreligger emellertid i fråga om socialnämndens

protokoll icke samma skäl till utförlighet som i fråga om kommunalfullmäktiges

och kommunalstyrelses protokoll. Den i propositionen föreslagna

protokolleringsskyldigheten skulle framtvinga ett betydande skrivarbete

och enligt utskottets mening bli onödigt betungande för nämnderna. I motionerna

I: 548 och 11: 677 samt 1: 552 och 11: 682 göres vissa uttalanden av

innebörd, att socialnämndens beslut är av ömtålig natur såsom avseende

åtgärder eller ingripanden, vilka direkt berör eller är riktade mot enskilda

personer, och att det kan vara till uppenbar skada, om vederbörande får

kännedom om ledamöternas personliga ställningstagande. Dessa erinringar

kan enligt utskottets mening ej frånkännas betydelse. Härtill kommer att

anmärkningar ej synes ha riktats mot den nu enligt FvL tillämpade ordningen.

Enligt utskottets mening är det ej erforderligt, att socialnämndens

protokoll upptager annat än — förutom förteckning å närvarande ledamöter

— för varje särskilt ärende nämndens beslut och skälen därför. En sådan

lösning överensstämmer i huvudsak med vad som yrkas i förstnämnda

motioner, I: 548 och II: 677. Yrkandet i motionerna I: 552 och II: 682, att

frågan om förenkling och förkortning av bestämmelserna angående socialnämndens

protokoll skall göras till föremål för särskild utredning, åsyftar

väsentligen detsamma, men i dessa motioner ifrågasättes, om icke jämväl

bestämmelserna om kommunstyrelsens protokoll borde göras enklare, varefter

socialhjälpslagen kunde få den form med hänvisning till kommunallagen

som i propositionen föreslås. Såsom utskottet ovan antytt talar emellertid

i fråga om kommunstyrelsen icke samma skäl emot en vidlyftigare

protokollering som i fråga om socialnämnden. Reglerna om kommunstyrelsens

protokoll har vidare varit i kraft endast sedan den 1 januari 1955, och

tillräcklig erfarenhet saknas ännu för att frågan om en ändring skulle böra

aktualiseras. Utskottet anser därför, att vad utskottet i fråga om socialnämndens

protokoll ovan förordat bör lagfästas genom särskild bestämmelse i

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

socialhjälpslagen, och avstyrker yrkandet om särskild utredning. Utskottet

har i förslag till utformning av 4 § upptagit en bestämmelse av den innebörd

utskottet ovan förordat.

I 5 § föreslås bl. a., att socialnämnd skall äga att vid behov tillkalla särskilda

sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar. Stadgandet i 13 §

FvL, att kyrkoherde eller hans ställföreträdare är berättigad

att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar bär däremot icke

upptagits i propositionen. I motionen II: 651 föreslås emellertid, att nämnda

stadgande överföres till socialhjälpslagen. Utskottet, som erinrar om att

enligt FvL även tjänsteläkare äger deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar,

delar departementschefens uppfattning, att en lagfäst rätt att närvara

vid socialnämndens sammanträden inte bör tillerkännas någon särskild

persongrupp utan att det bör ankomma på nämnden att själv avgöra, om

viss socialt verksam eller socialnämndens verksamhet eljest närstående

person skall tillkallas för att som sakkunnig deltaga i överläggningarna. Det

är emellertid givetvis av vikt, att socialnämnden utnyttjar den sakkunskap

och personkännedom, som må finnas hos prästerskapet eller andra. Att

nämnden i den mån kyrkliga eller andra församlingar eller organisationer

bedriver social verksamhet, som berör nämndens, bör samarbeta med desamma

framgår för övrigt av vad som i sådant hänseende föreslås i 7 §.

Som en väsentlig nyhet föreslås i 6 §, att socialnämnden skall ha att

tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i frågor, som äger samband

med nämndens verksamhet, samt, där så lämpligen kan ske, lämna

annat b i s t ånd i personliga angelägenheter. Redan fattigvården

företer visserligen i olika avseenden ett ganska starkt inslag av

personligt betonad hjälpverksamhet, men det bistånd som sålunda lämnas

avser endast understödstagare. Enligt propositionens förslag gäller ingen

sådan begränsning i fråga om personkretsen, och vidare riktar stadgandet

uppmärksamheten på önskvärdheten av en allmän utvidgning av den kurativa

verksamheten inom socialvården. Avgörandet av huruvida och på vilket

sätt här avsedd hjälp skall lämnas bör, såsom departementschefen uttalat,

ankomma på nämnderna själva. Även i övrigt kan utskottet ansluta sig

till vad departementschefen i frågan anfört.

I anledning av yrkandet i motionerna I: 547 och II: 679 om viss omformulering

av stadgandet i 6 § tredje stycket, enligt vilket socialnämnden skall

äga att från kommunens styrelse infordra de yttranden och upplysningar

som erfordras för fullgörande av nämndens uppgifter, erinrar utskottet om

att det av motionärerna berörda inbördes förhållandet mellan

kommunens styrelse och socialnämnden redan kommit till

uttryck i lagtext, nämligen i 30 § kommunallagen. Enligt denna paragraf

skall kommunens styrelse leda förvaltningen av kommunens angelägenheter

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

och hava inseende över övriga nämnders verksamhet. Att i nu förevarande

sammanhang i lagtexten ytterligare framhäva detta förhållande synes

utskottet icke erforderligt. Mot den sakliga innebörden av det i propositionen

föreslagna stadgandet synes icke heller föreligga anledning till erinran.

Socialnämnden bör vara tillförsäkrad rätt att av kommunens övriga organ

erhålla de yttranden och upplysningar, som erfordras för att nämnden skall

kunna fullgöra sina i lag bestämda uppgifter. Någon anledning att härutinnan

undantaga kommunens styrelse eller att giva den en annan ställning

än övriga nämnder föreligger enligt utskottets mening icke. Utskottet tillstyrker

därför, att riksdagen i nu förevarande del antager lagtexten i den

utformning den erhållit i propositionen.

Bestämmelserna i 8 § om delegation av beslutanderätten

ansluter sig nära till motsvarande bestämmelser i kommunallagen, och

utskottet har ej funnit anledning till erinran mot desamma.

Allmänna bestämmelser om socialhjälp, 12—14 §§

Rubricerade paragrafer behandlas i propositionen under rubriken socialhjälpens

innehåll.

Departementschefen

Departementschefen anför till en början:

»Genom 1871 års fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning den

karakteristiska uppdelningen i obligatorisk fattigvård, som den enskilde

har rätt att kräva och samhället skyldighet att lämna, samt frivillig fattigvård,

som det står samhället fritt att lämna. Uppdelningen behölls i 1918

års fattigvårdslag, varvid dock en mindre utvidgning av området för den

obligatoriska fattigvården kom till stånd. Kommitténs förslag överensstämmer

med gällande lagstiftning såtillvida, att den enskilde i vissa fall skall ha

rätt att erhålla och samhället skyldighet att lämna socialhjälp. Förslaget

inrymmer med andra ord regler om obligatorisk socialhjälp av samma

karaktär som den nuvarande obligatoriska fattigvården. Däremot innebär

kommitténs förslag i fråga om frivillig socialhjälp markanta avvikelsei

från vad som nu gäller i fråga om frivillig fattigvård.»

Beträffande den obligatoriska socialhjälpen anför departementschefen

bl. a.:

»I sak innebär kommitténs förslag i förevarande hänseende inte någon

annan avvikelse från vad som nu gäller än att obligatorisk socialhjälp skall

utgå till två grupper av behövande, som f. n. inte har rätt till obligatorisk

fattigvård, nämligen dels arbetslösa och dels personer, som visserligen inte

är arbetsoförmögna men som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Någon inskränkning av det nuvarande området för den obligatoriska hjälpen

har således ej föreslagits av kommittén. Ej heller i remissyttrandena

har något yrkande härom framställts, och även jag är av den uppfattningen,

att området för den obligatoriska hjälpen inte är för vidsträckt.

Jag kan därför direkt övergå till frågan, huruvida de av kommittén föreslagna

utvidgningarna bör komma till stånd.

Vad först angår de arbetslösa förutsätter kommitténs förslag, att

den nuvarande kontantunderstödsverksamheten vid arbetslöshet slopas

som särskild hjälpform och uppgår i socialhjälpen. Detta bygger, såsom

redan framhållits, i sin tur på förutsättningen, att betydande statsbidrag

kommer att utgå till kommunernas kostnader för socialhjälp. Redan i samband

med behandlingen av grunderna för den nya lagstiftningen har jag

tagit ståndpunkt till hithörande spörsmål. Jag har därvid uttalat som min

uppfattning, att socialhjälpen borde finansieras av kommunerna utan bidrag

av statsmedel samt att den nuvarande kontantunderstödsverksamheten

vid arbetslöshet borde bestå vid sidan av socialhjälpen. Som en konsekvens

härav har jag förklarat, att de arbetslösa bör i socialhjälpshänseende

intaga samma ställning som de nu gör i fattigvårdshänseende, vilket

innebär att jag ej kan biträda kommittén.” förslag om obligatorisk socialhjälp

till arbetslösa. Jag saknar därför anledning att här uppehålla mig

vid sistnämnda spörsmål. Jag anser mig dock böra framhålla, att obligatorisk

socialhjälp givetvis skall utgå till en arbetslös persons make och

barn, om beträffande dem förutsättningarna är uppfyllda för erhållande

av sådan hjälp. Vidare bör en person, som på grund av sjukdom är oförmögen

att försörja sig, ha rätt till obligatorisk hjälp utan hinder därav att

han samtidigt är att anse som arbetslös.

Mot den nuvarande fattigvårdslagstiftningen har stundom riktats den invändningen,

att den inte garanterar hjälp förrän arbetsförmågan gått förlorad.

Genom kommitténs förslag att obligatorisk socialhjälp skall utgivas

även till personer, som med hänsyn till sitt hälsotillstånd

bör helt eller delvis avhålla sig från arbete, undanröjes

denna invändning. Härigenom kommer området för den obligatoriska hjälpen

att utvidgas på ett sätt, som länge ansetts önskvärt. Förslaget har i

denna del så gott som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen och

även jag anser att det bör lagfästas.

Genomföres denna utvidgning kommer den första förutsättningen för att

obligatorisk socialhjälp skall utgå att vara, att den hjälpbehövande antingen

är minderårig eller att han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte

eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom

arbete eller att han av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete.

Härutöver bör, i likhet med vad som nu gäller, krävas dels att vederbörande

saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska hjälpen

är avsedd att täcka, och dels att hans behov inte avhjälpes på

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

annat sätt; i dessa båda hänseenden har varken kommittén eller remissinstanserna

ansett det påkallat att vidtaga någon ändring i nuvarande

regler.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska

hjälpen överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med vad

som nu gäller. Under remissbehandlingen har endast smärre meningsskiljaktigheter

yppats rörande denna fråga och även jag anser, att Fvl:s regler

i förevarande hänseende i stort sett är väl avvägda.

Enligt kommitténs förslag skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a.

vad som erfordras för livsuppehället. Därmed torde åsyftas detsamma,

som i Fvl uttryckes genom orden det underhall, som är erforderligt.

Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare precisera vad som avses

med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom också förslagets andemening

synes kunna uttryckas så, att vederbörande skall erhålla vad som i allmänhet

å den ort, där hjälpen lämnas, anses erforderligt för att vederbörande

skall kunna leva under drägliga förhållanden, alltså inte bara vad

som åtgår till mat, husrum och kläder utan även vad som behövs för

inventarieutrustning och annat dylikt. Givetvis bör hjälpen inte utmätas

så snålt, att vederbörande nätt och jämnt hålles över svältgränsen, men

å andra sidan bör hjälpen inte heller vara så frikostig, att hjälptagaren

beredes en högre levnadsstandard än den, på vilken fullt självförsörjande

medborgare i små ekonomiska omständigheter lever. Det torde få ankomma

på de tillämpande myndigheterna att från fall till fall avgöra, vad som med

hänsyn till förhållandena på orten och hjälptagarens personliga omständigheter

kan anses erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligatoriska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta erforderlig

vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i förhållande

till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande

innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening uttala,

att även specialvård — tandvård häri inbegripen — bör omfattas

av den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård

kan anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld

iorde endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga

föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,

som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen ständigt

gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen.

Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att samhällets

skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheterna i

allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna sjukförsäkringen

i detta avseende innebär en betydande avlastning av socialhjälpen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Kommittén har diskuterat, huruvida kostnaden för kläder åt

behövande personer på anstalter borde bestridas av anstalternas

huvudmän eller genom socialhjälp. Enligt min mening saknas anledning

att i detta lagstiftningsärende ålägga anstalternas huvudmän att helt

eller delvis bestrida dessa kostnader. I den mån vederbörandes behov av

kläder inte tillgodoses vare sig genom anstalten eller på annat sätt, bör

socialhjälp enligt vanliga regler utgå för ändamålet.

I likhet med kommittén anser jag, att fickpengar bör inbegripas i

det livsuppehälle och den vård, som kommunerna är skyldiga att tillhandahålla.

Detsamma bör gälla i fråga om sådan reshjälp, som erfordras

för att bereda vederbörande vad som är att hänföra till livsuppehället eller

för att möjliggöra för honom att komma i åtnjutande av erforderlig vård.

Liksom nu bör vidare begravningshjälp falla under den obligatoriska

hjälpen. Uttryckliga stadganden rörande de förmåner, som nu berörts,

torde inte vara behövliga.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt Fvl bör obligatorisk hjälp

till minderårig även avse uppfostran.»

Departementschefen behandlar vidare de regler, som föreslagits rörande

socialhjälp av icke obligatorisk karaktär, och erinrar till

en början om att kommunerna f. n. har i princip oinskränkt rätt att utge

frivillig fattigvård i all den utsträckning de anser lämpligt. Den enda begränsningen

ligger däri, att själva uttrycket fattigvård förutsätter en

individuell behovsprövning.

Departementschefen anför i frågan bl. a.:

»Enligt kommitténs förslag skall kommunerna inte längre ha den frihet

att bevilja hjälp åt behövande personer, som Fvl tillerkänner dem. Som

skäl härför har kommittén bl. a. anfört, att en kommuns rättighet att bedriva

hjälpverksamhet givetvis borde vara mera begränsad i ett system,

enligt vilket en betydande del av hjälpen finansierades av statsmedel, än

i ett system, som förutsatte, att kommunen själv skulle bära hela kostnaden

för meddelad hjälp. Om en kommun medgåves rätt att på egen hand

bevilja socialhjälp med betydande statsbidrag, skulle enligt kommitténs

mening fara föreligga för missbruk.

Under remissbehandlingen har kommitténs förslag i nu berörda delar

rönt en påfallande stark kritik, vilken enligt min mening i allt väsentligt

måste anses befogad.

Ett karakteristiskt drag i den nuvarande lagstiftningen är, att kommunerna

har full frihet att bevilja fattigvård i all den utsträckning de själva

finner lämpligt. Tack vare denna obundenhet kan de mest skiftande behov

tillgodoses och hjälpen differentieras efter omständigheterna i varje särskilt

fall. De möjligheter, som lagstiftningen sålunda öppnar för kommunerna,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

har på många håll tillvaratagits på ett mycket förtjänstfullt sätt; särskilt

i de större kommunerna bedrives numera en vidsynt hjälpverksamhet, som

är stadd i ständig utveckling. Det är enligt min mening angeläget, att kommunerna

genom egna initiativ bidrar till en fortsatt utveckling pa detta

område. Om kommitténs förslag godtages skulle emellertid kommunernas

handlingsfrihet i förevarande hänseende begränsas genom detaljerade regler

om när hjälp borde eller finge utgå. Följden härav bleve måhända, att

standarden i kommuner med mindre utvecklad socialvård komme att höjas,

men å andra sidan kan det starkt befaras, att standarden i andra kommuner

skulle sänkas; i yttrandena har flera exempel anförts rörande behov,

som nu tillgodoses genom fattigvård men som enligt förslaget inte skulle

kunna tillgodoses genom socialhjälp. Det bör vidare beaktas, att samhällsutvecklingen

kan leda till att nya behov uppkommer, som inte kan förutses

men som det likväl kan befinnas angeläget att avhjälpa. Överhuvudtaget

synes det inte möjligt att i en lagstiftning, som syftar till att lämna hjälp

utan hänsyn till vad som förorsakat hjälpbehovet, katalogisera de olika

hjälpbehoven. En sådan katalogisering måste av naturliga skäl bli ofullständig

och kan leda till att verksamheten begränsas.

Det främsta skälet till att kommittén velat beskära kommunernas handlingsfrihet

torde vara att söka i det av kommittén föreslagna finansieringssystemet.

Detta skäl bortfaller helt om man, såsom jag förordat, avstål

från tanken på att ge statsbidrag till socialhjälpsverksamheten och låter

kommunerna själva bära kostnaderna härför. Om så sker, saknas enligt

min mening all anledning att inskränka kommunernas nuvarande rätt att

lämna hjälp i den omfattning de anser önskvärt. Detta hindrar naturligtvis

inte att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i vissa

fall, t. ex. för ändamål som avses i förslagets 4 §. Att till en sådan rekommendation

knyta befogenhet för länsstyrelserna att mot kommunernas vilja

ålägga dem att utge hjälp synes emellertid inte böra komma i fråga, därest

statsbidrag ej skall utgå. Under sådana omständigheter anser jag, att man

bör avstå från att i lagen framhäva vissa hjälpbehov framför andra.

Vad särskilt angår de av kommittén uttalade farhågorna för att en fullständig

frihet för kommunerna att bevilja reshjälp skulle kunna missbrukas,

vill jag endast uttala, att sådant missbruk knappast lärer kunna förhindras

utan en långt gående övervakning och kontroll från statens sida.

Emellertid tror jag, att man numera i stort sett kan bortse från risken för

illojala förfaranden av det slag, som kommittén haft i tankarna; jag återkommer

i avsnillet rörande hemortsrätten till detta spörsmål.

På grund av vad som nu anförts föreslår jag, alt kommunerna i likhet

med vad som nu gäller får rätt att utge frivillig socialhjälp enligt grunder,

som de själva äger bestämma. Om kommunernas fullmäktige icke fastställt

några sådana grunder, bör det ankomma på socialnämnden att utge dylik

hjälp efter vad nämnden prövar erforderligt.»

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Beträffande härefter frågan, i vilken form socialhjälp skall

meddelas, bör det enligt departementschefen, i likhet med vad som nu

gäller, ankomma på socialnämnden att bestämma detta från fall till fall. I

lagen bör dock, uttalar departementschefen, anges vissa riktlinjer, som

härvid bör följas. I syfte att betona socialhjälpens karaktär av hjälp till

självhjälp borde sålunda föreskrivas, att hjälpen borde lämnas på sådant

sätt, att den behövande såvitt möjligt bleve i stånd att för framtiden genom

eget arbete försörja sig och de sina.

Departementschefen anför i frågan vidare bl. a.:

»Det ligger i sakens natur, att hjälpbehovets art i främsta rummet måste

vara avgörande för vilken hjälpform som skall komma till användning.

Enligt vad som blivit upplyst, förekommer det fortfarande i ganska stor

utsträckning att hjälp utges in natur a, t. ex. genom matanvisningar.

Denna hjälpform, som är starkt traditionsbunden, är givetvis den mest

lämpliga i fall, där risk kan anses föreligga för att kontant understöd inte

skulle komma till behörig användning, t. ex. därför att hjälptagaren är

alkoholmissbrukare eller visat sig sakna förmåga att hushålla med kontanta

medel. Även hjälpbehovets art kan ibland vara sådan, att naturaformen

är att föredraga; som exempel härpå kan nämnas att vederbörande

har behov av en viss konkret sak, t. ex. inventarieutrustning till hemmet.

Om inte dylika omständigheter föreligger, bör emellertid, såsom kommittén

föreslagit, hjälpen i regel utgå med kontant belopp. Lämnas hjälpen

på dylikt sätt får hjälptagaren nämligen tillfälle att självständigt sköta sin

ekonomi, vilket kan vara av stort värde med tanke på hans framtida självförsörjning.

Kontantlinjen synes särskilt lämplig i sådana fall, där fortlöpande

hjälp utgår periodvis.

Om hjälptagaren har behov av vård bör det ankomma på socialnämnden

att draga försorg om att hans vårdbehov blir tillgodosett. Detta torde

i många fall kunna ske i vederbörandes hem, t. ex. genom att nämnden

betalar kostnaderna för hemvårdarinna. I somliga fall kan det vara lämpligt

att vårdbehovet tillgodoses genom inackordering i enskilt hem; denna

utväg bör dock inte anlitas med mindre nämnden förvissat sig om att den

behövande kommer att få en god omvårdnad i inackorderingshemmet.

Någon skyldighet att upprätta skriftligt kontrakt rörande inackorderingen

synes ej böra föreskrivas. Erfordras sjukhus- eller anstaltsvård, bör det

åligga nämnden att vidtaga åtgärder för att bereda dylik vård. Anses plats

böra beredas å ålderdomshem eller annat dylikt hem, bör nämnden föranstalta

därom. Nämndens uppgifter på hithörande område torde kunna

karakteriseras så, att nämnden har att föranstalta om att varje vårdbehövande

får möjlighet till vård i den form som med hänsyn till vårdbehovets

art och övriga omständigheter prövas mest lämplig.

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Såsom kommittén framhållit förekommer det i praxis att en fattigvårdsstyrelse,

i stället för att själv ställa medel till förfogande t. ex. för inköp

av en arbetsmaskin, tecknar borgen å ett lån, som är avsett att användas

för ändamålet. Det har dock varit omstritt, huruvida detta förfaringssätt

står i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Oavsett hur därmed

må förhålla sig, vill jag uttala som min uppfattning, att det i vissa fall kan

vara lämpligt att meddela hjälp i den mera affärsmässiga form, som tecknande

av borgen innebär. Särskilt då det är fråga om personer, som är

angelägna att själva reda upp sina svårigheter, kan det — inte minst ur

psykologiska synpunkter — vara av värde, att vederbörande betraktar sig

själv som en vanlig låntagare i en bank och att han får tillfälle att sköta

sina affärer på samma sätt som andra låntagare. Jag kan därför inte finna

annat än att de kommuner, som själva vill meddela hjälp genom att teckna

borgen, bör ha möjlighet att göra detta. För att undanröja den ovisshet,

som råder huruvida den nuvarande lagstiftningen medger ett dylikt förfaringssätt,

synes uttryckliga bestämmelser härom böra intagas i den nya

lagen.

I likhet med kommittén anser jag, att det bör ankomma på kommunens

fullmäktige att avgöra, huruvida socialnämnden skall äga rätt att teckna

borgen för hjälpsökande.

Sedan kommittén framlade sitt förslag och yttranden däröver avgavs,

har en ny kommunallag antagits och trätt i kraft. Enligt denna är den

underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten inte längre beroende

på skattetryckets höjd utan baserad på skatteunderlaget. Lån får numera

utan underställning upptagas till ett sammanlagt belopp motsvarande för

stad som ej deltar i landsting sju kronor per skattekrona och för annan

kommun fem kronor per skattekrona. Sådant lån skall utom i vissa undantagsfall

vara ställt att återbetalas inom fem år och, därest lånetiden är

mer än ett år, att årligen avbetalas. Med lån likställes borgen. Vidare medger

den nya lagen, att kommunerna får nyttja medel ur sina fonder utan

att den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten därmed anses

tagen i anspråk. Härigenom har den underställningsfria låne- och borgensteckningsrätten

vidgats avsevärt.

Enligt min mening saknas anledning att beträffande borgen, som tecknas

med stöd av socialhjälpslagen, göra undantag från den nya kommunallagens

underställningsregler. I samband med att socialnämnden bemyndigas

att teckna borgen, bör det ankomma på kommunens fullmäktige att

fastställa det sammanlagda belopp, för vilket borgen högst får tecknas.

Detta belopp bör vara så avvägt, att kommunens rätt att teckna borgen inte

överskrides ens om bemyndigandet skulle utnyttjas till fullo. Det bör med

andra ord inte ankomma på socialnämnden att i varje särskilt fall göra

sig underrättad, huruvida en tilltänkt borgensförbindelse, som faller inom

5 liihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ramen för bemyndigandet, kan inrymmas i kommunens underställningsfria

borgensrätt.

I det följande kommer jag att föreslå, att hjälptagaren i regel inte skall

vara skyldig att återbetala vad han erhållit i obligatorisk hjälp. Härav följer,

att hjälp i form av borgen endast bör kunna lämnas, då hjälpen har

karaktär av en frivillig prestation från kommunens sida. Det ligger emellertid

i sakens natur, att borgensteckning inte bör användas i andra fall

än då vederbörande har behov av ett större engångsbelopp, t. ex. för att

bekosta utbildning eller inköpa redskap, verktyg eller annat dylikt. Detta

synes böra komma till uttryck i lagtexten.

Givetvis bör det ankomma på nämnden att från fall till fall pröva, huruvida

hjälp bör lämnas i form av borgen. Eftersom nämnden härvid kommer

att röra sig inom området för den frivilliga hjälpen, kommer det att stå

nämnden fritt att för borgensteckning uppställa de villkor, som anses erforderliga

för att lånemedlen skall komma till behörig användning.

Med den konstruktion av den frivilliga socialhjälpen, som jag föreslagit,

synes själva borgensteckningen lagtekniskt sett böra betraktas som en

form av socialhjälp.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 yrkas att 13 § om frivillig

socialhjälp måtte erhålla följande lydelse.

13 §•

I andra fall än vad som avses i 12 § må socialhjälp meddelas efter vad

socialnämnden prövar erforderligt. Därvid bör nämnden låta sig särskilt

angeläget vara att avhjälpa behov av socialhjälp för livsuppehälle och vård,

även när behovet är betingat av andra omständigheter än dem som omförmälas

i 12 §, samt att eljest meddela socialhjälp, där detta prövas påkallat

för att förbättra en persons förmåga till självförsörjning.

En utförlig motivering för den föreslagna utformningen av paragrafen

lämnas i motionerna. Utskottet får bär hänvisa till det avsnitt om förebyggande

hjälp, som återfinnes i motionen II: 682, s. 2—9, där dock även vissa

andra frågor behandlas, såsom om socialläkare, en fråga vartill utskottet

återkommer nedan vid behandlingen av 16 §.

I fråga om bor gensinstitutet, som regleras i 14 § tredje stycket,

uttalas i de likalydande motionerna I: 547 och II: 679, att det är angeläget

att borgen skall kunna tecknas också vid fall av bostadsanskaffning eller

bostadsförbättring.

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 föreslås, att stadgandet om

borgen skall erhålla följande lydelse:

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Kommunens fullmäktige må medgiva, att socialnämnden, om socialhjälp

finnes höra utgå till bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt i stället för att bevilja kontant understöd, tecknar

borgen å lån, som erfordras för ändamålet. Dylikt medgivande må även avse

tecknande av borgen å lån, som erfordras för en hjälpbehövandes uppehälle

och vård, under förutsättning att personen är i behov av socialhjälp enligt

12 § och att han är i besittning av tillgångar, vilka för det närvarande icke

kunna utnyttjas för hans försörjning, dock att borgensteckningen i dylikt

fall icke må avse högre lånebelopp än vad som svarar mot tillgångarnas

värde.

Utskottet

I förevarande avsnitt regleras bl. a. frågor rörande socialhjälpens innehåll.

Den gällande uppdelningen i FvL i obligatorisk hjälp, som den enskilde har

rätt att kräva och kommunen skyldighet att lämna, samt frivillig hjälp, som

det står kommunen fritt att lämna, bibehålies i propositionen.

Den obligatoriska socialhjälpen behandlas i 12 § och

överensstämmer så till vida med den obligatoriska fattigvården, att som

förutsättningar för dess utgivande uppställes dels att hjälpbehovet betingats

av särskilda i lagtexten närmare angivna omständigheter, dels att vederbörande

själv saknar medel och dels att behovet ej avhjälpes på annat sätt.

I fråga om förstnämnda förutsättning — de omständigheter som föranleder

hjälpbehovet — föreslås emellertid en betydelsefull utvidgning, som avser

den förebyggande hjälpen. Det är ett givet intresse, att samhällets hjälp ges

på ett så tidigt stadium, att möjligheterna att sätta den hjälpbehövande i

stånd att för framtiden själv försörja sig och de sina kan tillvaratagas på

bästa sätt. Mot den nuvarande ordningen har stundom invänts att den ej

ger rätt till hjälp förrän arbetsförmågan redan — och ofta definitivt — gått

förlorad. Enligt 12 § skall emellertid även den som icke saknar förmåga att

försörja sig men som av hälsoskäl likväl bör helt eller delvis avhålla sig

från arbete bli berättigad till obligatorisk socialhjälp. Utskottet hälsar denna

utbyggnad av den förebyggande hjälpen med tillfredsställelse.

I fråga om vad som bör rymmas inom den obligatoriska socialhjälpen —

det livsuppehälle och den vård, som finnes erforderlig — samt den närmare

bestämningen härav ansluter sig utskottet till vad departementschefen

anfört.

Regleringen i 13 § av den frivilliga socialhjälpen avviker

väsentligt från socialvårdskommitténs förslag i motsvarande hänseenden.

Socialvård skommittén ansåg sig nämligen böra begränsa kommunens rätt

alt utgiva frivillig socialhjälp då en betydande del av hjälpen föreslogs skola

finansieras av statsmedel. Propositionen öppnar i förhållande till kommittén

vidgade möjligheter till frivillig socialhjälp och lämnar kommunerna

fria händer att utforma densamma. Utskottet tillstyrker att den fortsatta

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

utvecklingen av socialhjälpen och anpassningen av densamma efter samhällsutvecklingen

och övriga socialvårdsgrenars utbyggnad även i fortsättningen

anförtros kommunerna.

Den från fattigvårdslagen till 13 § socialhjälpslagen överförda bestämmelsen,

att inom kommunen i första hand dess fullmäktige — och icke

socialnämnden — äger bestämma de grunder, enligt vilka frivillig

socialhjälp må meddelas, kritiseras i motionerna I: 552 och 11: 682, i

vilka uttalas, att bestämmelsen är att anse såsom ett relikt från fattigvårdslagen

och bör utgå. Vidare anföres i motionerna att bestämmelsen lätt kommer

i strid med stadgandet i 6 §, att socialnämnden har att bestämma i

vilka fall, i vilken omfattning och under vilka former socialhjälp skall

meddelas.

Utskottet kan icke dela de i motionerna anförda synpunkterna. Enligt

13 § lämnas kommunerna möjlighet att genom fullmäktige draga upp riktlinjerna

för den frivilliga socialhjälpen i kommunerna liksom statsmakterna

i 12 § reglerat omfattningen av den obligatoriska socialhjälpen. Här kan

alltså sägas vara fråga om en kommunal lagstiftning. Redan av det sagda

framgår, att stadgandet ej är ett relikt från FvL utan uttryck för en principiellt

viktig gränsdragning. Att i sista hand lägga ansvaret för utformningen

av de generella grunderna för den frivilliga socialhjälpen på annat

organ än fullmäktige bör redan av principiella skäl ej komma i fråga. Därtill

kommer att endast fullmäktige äger den överblick över kommunens finanser

och övriga inverkande omständigheter som här erfordras.

Beträffande invändningen, att bestämmelsen lätt kan komma i strid med

socialnämndens i 6 § reglerade bestämmanderätt må erinras om att i 12 §

givits bestämda gränser för den obligatoriska socialhjälpen. Liksom det

förhållandet att statsmakterna ger regler för obligatorisk socialhjälp icke

kan sägas inkräkta på den verkställande befogenhet som ankommer på

socialnämnden, kan ej heller fullmäktiges ifrågavarande regelgivning sägas

inkräkta på de befogenheter som bör tillkomma nämnden i fråga om frivillig

socialhjälp. För övrigt må anmärkas, att fullmäktige även vid bifall till

motionärernas förslag i sista hand kan inverka på utformningen av den

frivilliga socialhjälpen genom sin anslagspolitik. Utskottet avstyrker alltså

motionerna i vad de nu berörts.

I samma motioner uttalas vidare attdenförebyggandehjälpen

fått en mycket mera undanskymd plats i socialhjälpslagen än i FvL och

att det är uppenbart att förutsättningarna för densamma i många fall kommer

att försämras. I motionerna yrkas därför, att 13 § kompletteras med ett

stadgande, att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att meddela

socialhjälp där detta prövas påkallat för att förbättra en persons förmåga

till självförsörjning.

Såsom utskottet ovan vid behandlingen av 12 § framhållit har emellertid

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

just i fråga om den förebyggande hjälpen i propositionen föreslagits en

väsentlig utbyggnad, i det att sådan hjälp gjorts obligatorisk i fråga om den

som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete. Uppmärksamheten

riktas vidare i propositionen på den förebyggande hjälpen genom

stadgandet i 14 § första stycket att hjälpen — vare sig den är obligatorisk

eller frivillig — bör lämnas på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt

blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja sig (och de sina.

Den relativt sett väsentligt minskade betydelse socialhjälpen fått i vårt

socialvårdssystem har enligt utskottets mening skapat helt andra och

gynnsammare förutsättningar för att samhällets bistånd i de fall, där

socialhjälp dock kommer att utgå, verkligen kommer att lämnas på ett

sådant — för tillfället ofta mera kostnadskrävande — sätt, att vederbörande

blir i stånd att för framtiden försörja sig, något som för övrigt ligger i kommunernas

eget ekonomiska intresse. Skulle det ändock visa sig att i särskilda

kommuner intresse saknas för den förebyggande hjälpen torde en allmänt

hållen rekommendation vara av mindre värde. Av större betydelse blir här

enligt utskottets mening den verksamhet som enligt 52 och 53 §§ skall utövas

av länsstyrelsen och socialstyrelsen med biträde av socialvårdskonsulenter

och statens socialhjälpsinspektör och som kan direkt inriktas på fall där

missförhållande yppats.

Den i motionerna föreslagna rekommendationen i 13 § innefattar vidare,

att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att avhjälpa behov av

socialhjälp för livsuppehälle och vård när behovet är betingat av

andra omständigheter än de som omförmäles i 12 §.

Det förhållandet att den fortsatta utvecklingen av den frivilliga socialhjälpen

anförtrotts åt kommunerna hindrar visserligen, såsom departementschefen

uttalat, ej att en rekommendation intages i lagen om att hjälp bör utgå i

vissa fall. Men departementschefen har — då befogenhet ej föreslagits för

annat organ att ålägga socialnämnden att utge socialhjälp — avstått från

att i lagen framhäva vissa hjälpbehov före andra. För frivillig socialhjälp

finns, till följd av den utformning den obligatoriska hjälpen fått, utrymme

dels då behovet är betingat av andra omständigheter än som i 12 § avses

och dels då hjälpen anses böra utgå med högre belopp än vid obligatorisk

socialhjälp. Motionärerna har framhållit, att det bör vara särskilt angeläget

att ge socialhjälp i förstnämnda fall. Man må finna detta riktigt eller ej;

rekommendationen är i vart fall för allmänt hållen för att kunna få någon

egentlig effekt.

På grundval av det anförda avstyrker utskottet de nu berörda motionsyrkandena.

I fråga om formerna för socialhjälpen föreslås i 14 § tredje stycket såsom

en betydelsefull nyhet att användningen av horgensinstitutet lagfästes.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att den hittills omtvistade

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

frågan om borgen såsom en form för den generella, behovsprövade hjälpen

sålunda löses. Emellertid har institutet genom bestämmelsens utformning

— som överensstämmer med vad socialvårdskommittén föreslagit — fått

ett tämligen begränsat användningsområde. Borgen föreslås sålunda endast

skola användas för bekostande av utbildning eller inköp av redskap, verktyg

eller annat dylikt. Enligt utskottets mening är dessa fall lämpliga exempel

på när institutet kan användas. Borgen bör emellertid kunna ställas även i

andra likartade fall. Den närmare utformningen av institutets användning

bör ankomma på kommunerna och ej alltför ingående regleras i lagtexten.

Utskottet föreslår, att lagtexten ändras sålunda, att borgen må användas vid

lån till utbildning eller inköp av redskap eller verktyg eller till annat dylikt

ändamål. Härigenom torde önskemålen i motionerna 1:547 och II: 679

om beredande av möjlighet att använda borgensinstitutet vid bostadsanskaffning

och bostadsförbättring få anses besvarade.

Yrkandet i motionerna 1:552 och 11:682 att borgensinstitutet skulle

utvidgas att omfatta lån för uppehälle och vård enligt 12 § (obligatorisk

socialhjälp), om den hjälpbehövande är i besittning av tillgångar, vilka för

det närvarande icke kan utnyttjas för hans försörjning, dock högst till vad

som svarar mot tillgångarnas värde, kan utskottet icke tillstyrka. Det ligger

i sakens natur att borgensinstitutet icke bör användas i andra fall än då

hjälptagaren är skyldig att återbetala erhållen socialhjälp. Till socialhjälpens

natur hör vidare, att den är en sekundär hjälpform, och obligatorisk

socialhjälp skall enligt 12 § därför regelmässigt ej utgå, då hjälpbehovet

tillgodoses på annat sätt, t. ex. genom att vederbörande har egna tillgångar.

I den mån frivillig socialhjälp enligt 13 § utgår i dylika fall kan däremot

borgensinstitutet användas. Sådana fall avses emellertid ej i motionerna.

För de sällsynta fall, då obligatorisk socialhjälp kan komma att utgå, då

egna tillgångar finns ehuru de för tillfället ej är disponibla, bör — om den

enskildes ersättningsskyldighet anses böra omfatta dessa fall — regleringen

icke ske via borgensinstitutet utan, på sätt i motionerna 1: 526 och II: 650

föreslås, direkt genom bestämmelse i 33 § om återbetalningsskyldighet.

Därav följer då, att även borgensinstitutet, om övriga förutsättningar är

för handen, kan användas. Till frågan om utvidgning av återbetalningsskyldigheten

återkommer utskottet vid behandlingen av 33 §.

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp, 15—17 §§

Departementschefen

I specialmotiveringen till 15 § anför departementschefen:

»I 23 § 4 st. Fvl föreskrives, att polisman, läkare eller barnmorska, som

finner någon vara i sådan belägenhet att fattigvårdsstyrelsens ingripande

är av nöden, bör göra anmälan härom hos styrelsen. Då föreskrifter av

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

denna art synes höra hemma i instruktionen för vederbörande befattningshavare,

har någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande ej upptagits

i departementsförslaget.»

I 16 § upptages bl. a. ett stadgande om inhämtande av yttrande av läkare

rörande den lämpligaste formen av ingripande vid behov av socialhjälp.

I detta sammanhang må erinras om att departementschefen — i propositionen

under rubriken socialhjälpens innehåll — i fråga om särskilda

socialläkartjänster anfört följande.

2>I likhet med socialvårdskommittén finner jag det önskvärt, att läkare

medverkar i socialvårdsarbetet. I en del större städer har

särskilda socialläkartjänster inrättats och den sakkunskap, som härigenom

tillförts nämnderna, har visat sig vara av stort värde inte minst när det

gäller att till arbetslivet återanpassa människor, som av olika anledningar

förlorat sin försörjningsförmåga. Jag är därför ense med kommittén om

att en fortsatt utbyggnad av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd.

Med den läkarbrist, som råder här i landet, torde emellertid de praktiska

möjligheterna till en sådan utbyggnad f. n. vara starkt begränsade. Under

sådana omständigheter anser jag det inte böra komma i fråga att såsom

kommittén föreslagit — inrätta en socialläkartjänst vid varje länsstyrelse.

Därest kommitténs förslag om statsbidrag till socialhjälpen frånfalles och

den därav betingade utvidgningen av länsstyrelsernas befogenheter inte

kommer till stånd, kan det f. ö. ifrågasättas, om anledning finnes att knyta

socialläkare just till länsstyrelserna. I det läge, som nu råder, saknas emellertid

anledning att här vidare ingå på denna fråga.»

I 17 § behandlas en fråga om upprättande av särskilt undersökningsprotokoll.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt 13 § i kommitténs förslag skall protokoll alltid upprättas över

utredning, som verkställes innan hjälp beviljas. Som skäl härför anför

kommittén, att socialnämndens beslut om socialhjälp icke kunde innehålla

alla de upplysningar på vilka beslutet grundades, varigenom vid nytt

hjälpbehov uppgifter om grunden för det tidigare beslutet saknades. Det

vore icke tillfredsställande att de beslutande personerna vore hänvisade

till enbart sin minnesbild av fallet. Ett ytterligare skäl vore att statsbidrag

komme att utgå, varför länsstyrelsens tjänstemän måste ha tillgång

till protokoll angående utredningen för att kunna bilda sig en tillförlitlig

uppfattning om socialhjälpens skötsel.

För egen del vill jag framhålla vikten av att en ordentlig utredning

äger rum i varje socialhjälpsärende. Om statsbidrag inte skall utgå, torde

emellertid anledning saknas att föreskriva skyldighet att under alla omständigheter

upprätta protokoll över utredningen. En sådan ordning skulle

enligt min mening leda till en alltför tyngande byråkratisering av verk
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

samheten. Däremot bör föreskrivas, att protokoll skall upprättas i sådana

fall, där den hjälpbeviljande kommunen kan tänkas komma att söka ersättning

av annan kommun, av staten eller av enskild. Protokollet har i

dessa fall till uppgift att tjäna som underlag för en eventuell ersättningsprocess

och det bör därför innehålla upplysning om de faktiska förhållanden,

som kan tänkas vara av intresse i en dylik process. För att protokollet

skall bli så fullständigt och tillförlitligt som möjligt, bör det upprättas

på ett så tidigt stadium som möjligt och inte först då det är aktuellt att

inleda processförfarandet. Det bör därför föreskrivas, att protokollet skall

upprättas därest det kan antagas, att ersättning kommer att sökas av

annan kommun, enskild person eller staten.»

Motioner

Beträffande det i 16 § föreslagna stadgandet om inhämtande av läkaryttrande

uttalas i de likalydande motionerna 1: 547 och 11:679, att

»en rekommendation i stället för en tvingande bestämmelse om läkares

medverkan synes---både mera motiverad och mera i överensstäm
melse

med de faktiska förhållandena».

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 diskuteras frågan om inrättande

av särskilda socialläkartjänster (se motionen II: 682

s. 5—6) och yrkas, »aff riksdagen ville hos Kungl. Maj :t hemställa om

snabb utredning och förslag---om inrättandet av socialläkartjänster

i sådan omfattning, att innehavarna kontinuerligt kan bistå socialnämnderna

i deras förebyggande verksamhet».

Frågan om särskilt Undersöknin g protokoll behandlas i

de likalydande motionerna 1: 548 och II: 677. Motionärerna gör uttalanden

av innebörd, att sådant protokoll bör upprättas i samtliga socialhjälpsärenden.

Utskottet

I 15 § regleras till en början, till vem en hjälpbehövande skall vända sig

för erhållande av socialhjälp. Härtill ansluter sig, i andra stycket av paragrafen,

ett stadgande varigenom den som mottagit anmälan om behovet

ålägges att ofördröjligen vidarebefordra densamma till socialnämnden

eller dess ordförande. Stadgandet åsyftar att anmälan skall

komma den till handa som har att avgöra om hjälp skall utgå. Emellertid

ges i 8 § regler om delegation av beslutanderätten till avdelning eller ledamot

av nämnden eller till befattningshavare i kommunen. Beslut som fattats

med stöd av sådan delegation skall enligt 8 § anmälas vid nämndens

nästa sammanträde. Vidarebefordran enligt 15 § av hjälpbehövandes anmälan

synes icke vara erforderlig i fall då den som mottagit anmälan själv

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

äger fatta beslut i ärendet. Utskottet har omformulerat stadgandet i 15 §

i överensstämmelse härmed.

Socialhjälpens klientel kommer att i huvudsak inskränkas till ett antal

personer eller familjer med nedsatt försörjningsförmåga, vilka behöver

ekonomisk hjälp, men för vilka de på längre sikt viktigaste åtgärderna

består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga. De

sociala problemen inom ramen för den nu förevarande lagstiftningen kan

därför ofta till sin kärna sägas vara medicinska problem. Mot bakgrunden

härav ter det sig, även om vården i stor utsträckning ankommer på andra

samhällsorgan än socialnämnden, särskilt önskvärt att, såsom också departementschefen

framhållit, läkare medverkar i socialvårdsarbetet.

Genom stadgandet i 16 § sista stycket i förslaget till lag om socialhjälp

tillförsäkras socialnämnden bistånd av läkare i mycket vid omfattning,

nämligen så snart anledning föreligger till antagande att behovet av socialhjälp

beror på sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet.

I dessa fall skall yttrande inhämtas av läkare rörande den lämpligaste

formen av ingripande. Det föreslagna stadgandet innebär en nyhet i förhållande

till Fvl.

1 propositionen har däremot icke upptagits socialvårdskommitténs förslag

om inrättande av särskilda socialläkartjänster. Departementschefen

är emellertid ense med socialvårdskominittén om att en fortsatt utbyggnad

av socialläkarinstitutionen bör komma till stånd men avvisar kommitténs

förslag med hänsyn till den läkarbrist som råder i landet. I de likalydande

motionerna 1: 552 och 11:682 yrkas, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

hemställa om snabb utredning och förslag om inrättandet av socialläkartjänster

i sådan omfattning, att innehavarna kontinuerligt kan bistå socialnämnderna

i deras förebyggande verksamhet. Utskottet förutsätter att frågan

om socialläkartjänster blir föremål för fortsatt uppmärksamhet. Med

hänsyn till läkarbristen finner utskottet dock icke anledning att nu föreslå

riksdagen att hos Kungl. Maj:t hemställa om sådan utredning och förslag

som i motionerna avses.

I propositionen har bestämmelsen om inhämtande av läkaryttrande givits

en ovillkorlig utformning; yttrande skall sålunda i de berörda fallen inhämtas.

I motionerna I: 547 och II: 679 yrkas sådan ändring, att stadgandet

får formen av en rekommendation. Utskottet kan icke tillstyrka, att

stadgandet gives en så vag utformning. Man måste då befara, att institutets

värde skulle väsentligt förringas. Emellertid kan det i särskilda fall framstå

såsom icke tillräckligt motiverat att kräva yttrande av läkare. Såsom

förutsättes i 8 § med bestämmelser om delegation av beslutanderätten i

vissa ärenden till bl. a. tjänsteman, kan många ärenden vara av rutinmässig

karaktär. Ehuru hjälpbehovet här föranletts av sjukdom kan det

vara uppenbart, att hjälpen avser sådant behov, t. ex. kläder, att läkar
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

yttrande rörande den lämpligaste formen av ingripande ej erfordras. Med

hänsyn till dylika fall bör stadgandet enligt utskottets mening utformas

så att yttrande skall inhämtas, om ej särskilda skäl föranleder till annat.

Enligt 16 § skall socialnämnd, innan fråga om beviljandet av socialhjälp

avgöres, göra sig noga underrättad om förhandenvarande omständigheter

samt, om behov av socialhjälp föreligger, utreda hur behovet bör på lämpligaste

sätt avhjälpas, över sådan utredning skall enligt 17 § i vissa fall

särskilt protokoll upprättas, nämligen då det kan antagas, att

ersättning för hjälpkostnaden eller del därav kommer att sökas av annan

kommun, av enskild person eller av staten. Protokollet skall, om ersättning

senare sökes, tjäna som underlag för kravet samt i avskrift bifogas

anmaning att betala eller ansökan om ersättning. Även om det givetvis kan

föreligga skäl att upprätta ett särskilt undersökningsprotokoll även i andra

fall, kan utskottet emellertid icke tillstyrka förslaget i motionerna 1: 543

och II: 677 att sådan skyldighet skulle föreskrivas för samtliga socialhjälpsärenden.

Motionärerna motiverar sitt förslag med att vid nytt hjälpbehov

uppgifter om grunden för tidigare beslut skulle saknas, om sådant särskilt

protokoll som nu är i fråga ej förelåge. En skyldighet att i samtliga socialhjälpsfall

upprätta särskilt protokoll skulle emellertid enligt utskottets

mening vara onödigt betungande och uppenbart föra alltför långt. Förhållandena

torde inom många kommuner vara sådana, att det angivande

av beslutet och skälen därför, som enligt vad utskottet i 4 § föreslagit skall

antecknas i det inför socialnämnden förda protokollet, är till fyllest även

som ledning vid bedömande av nytt hjälpbehov. I vart fall bör socialnämnden

ha frihet att själv avgöra omfattningen av de minnesanteckningar

över gjorda undersökningar, som nämnden finner böra föras. Vid t. ex.

beviljande av begravningshjälp föreligger för övrigt ej ens de av motionärerna

anförda skälen för särskilt protokoll.

Om ålderdomshem m. in., 18—21 §§

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a. följande.

»I direktiven för 1952 års åldringsvårdsutredning erinrade jag om de

riktlinjer för verksamheten vid ålderdomshemmen, som på min företrädares

förslag antogs av 1947 års riksdag. Propositionen i ämnet (nr 243) hade

grundats på socialvårdskommitténs år 1946 avgivna betänkande angående

ålderdomshem m. in. Jag framhöll, att en viss osäkerhet numera gjort sig

gällande rörande åldringsvårdens utformning. Åldringsvårdsutredningen

fick i uppdrag bl. a. att skaffa sig en överblick över vårdfrågornas läge när

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 195å

det gällde åldringar, att granska ändamålsenligheten av gällande bestämmelser

och tillämpade riktlinjer samt att, i den mån granskningen skulle

ge anledning därtill, föreslå de förbättringar som med hänsyn till samhällets

och de enskildas intressen kunde befinnas påkallade. Jag hänvisade

till pågående ansträngningar att möjliggöra för åldringarna att bo kvar i

sina bostäder även i de fall, där de behöver tillsyn och hjälp i någon form.

Vidare pekade jag på verksamheten för upprustning och förbättring av

åldringsbostäder med samhällets ekonomiska stöd samt på byggandet av

olika slag av pensionärslägenheter. Utvecklingen torde, anförde jag, leda

till att vård på ålderdomshem i större utsträckning förbehålles personer,

som behöver en mera kvalificerad vård. Detta kunde aktualisera en omprövning

av de år 1947 uppdragna riktlinjerna för ålderdomshemsvården.

Utredningsmännen borde undersöka möjligheterna att till ledning för kommunerna

och statsmakterna dra upp riktlinjer för avvägningen mellan

olika vårdformer.

Åldringsvårdsutredningens arbete är ännu inte avslutat. Det är därför

inte möjligt att nu fatta definitiv ståndpunkt till frågan om ålderdomshemmens

ställning som socialvårdsanstalter.

Riksdagsbeslutet år 1947 innehar, att ålderdomshemmens karaktär av

fattigvårdsanstalter skulle bringas att försvinna. Av denna uppfattning ansågs

följa, att bestämmelser om ålderdomshemmen icke längre hörde hemma

i fattigvårdslagstiftningen utan borde upptagas i särskild lagstiftning.

Denna revision av lagstiftningen sköts emellertid på framtiden.

Socialvård skommitténs nu förevarande förslag innebär såtillvida ett fullföljande

av den återgivna tankegången, att bestämmelserna om såväl ålderdomshem

som andra socialvårdsanstalter hänföres till en fristående lag

om vissa socialvårdsanstalter m. in. I avvaktan på åldringsvårdsutredningens

slutförande har jag emellertid funnit det mest praktiskt, att de

lagbestämmelser, som reglerar de kommunala socialvårdsanstalterna, införes

i den nya socialhjälpslagen och får kvarstå där åtminstone till dess

slutlig ställning kan tagas till organisationen och inriktningen av denna

anstaltsvård.

Jag återkommer så till frågan om de disciplinregler, som lagstiftningen

nu inrymmer för de anstaltsvårdadc. Socialvårdskommitténs förslag innebär,

att arbetsplikt skulle råda vid försörjningshem och vårdhem och att

vissa disciplinära åtgärder skulle föreskrivas i lagen för behandling av personer

som inte respekterar gällande föreskrifter. Arbetsplikt föreslås sålunda

inte bli gällande vid ålderdomshem, där sådan plikt nu föreligger enligt Fvl.

Jag vill erinra om alt arbetsplikten vid de kommunala anstalterna ursprungligen

bl. a. varit avsedd att möjliggöra för kommunen att bereda sig någon

ersättning för medellösa vårdtagares vårdkostnader. Rätten för fattigvårds
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

styrelsen att förelägga vårdtagaren arbete ingick också som ett led i den

styrelsen tidigare tillkommande husbonderätten över de intagna. En kvarleva

av denna husbonderätt utgör även den i Fvl inskrivna rätten till vissa disciplinära

åtgärder gentemot de intagna. Enligt min mening bör man icke i

lag uppställa arbetsplikt vid vissa slag av anstalter vare sig i syfte att ekonomiskt

utnyttja vårdtagarnas arbetskraft eller som ett disciplinmedel.

På vissa slag av anstalter av försörjningshemmens typ, vilka redan finnes

i storstäderna, ingår ordnat arbete i vården. Det ligger i sakens natur, att

regler är nödvändiga för arbetsdriftens uppehållande i sådana fall. När

intagningen på en sådan anstalt sker med den vårdsökandes vilja och

på hans ansökan är det naturligt, att vårdtagaren så länge han önskar

vistas på anstalten har att iaktta de ordningsregler som gäller på denna

arbetsplats likaväl som på varje annan arbetsplats. Då arbetet i sådana

fall ersättes dels in natura och dels kontant, framstår det säkerligen för

flertalet vårdtagare som en förmån att få den sysselsättning som anstalten

bereder men som de inte har förmåga att skaffa sig i öppna marknaden.

En störande understödstagares överförande till arbetshem kan enligt fattigvårdslagen

ske med polishandräckning. Socialvårdskommittén har föreslagit,

att polishandräckning skall kunna meddelas för överförande av en

vårdtagare från ålderdomshem eller försörj ningshem till vårdhem, däremot

inte för återförande av en person, som avvikit från vårdhem. Vid

remissbehandlingen har oenighet visat sig råda i denna fråga.

Att de kommunala socialvårdsanstalterna är helt öppna anstalter, på

vilka vårdtagarna vistas av fri vilja, innebär enligt min mening också, att

vårdtagaren underkastar sig de regler, som för trevnaden på hemmet är

nödvändiga. Den som bryter mot dessa regler utsätter sig för risken att ej

längre få vistas på hemmet. I praktiken innebär detta, att socialnämnden

kan bli ställd inför uppgiften att bereda vederbörande annan vård. Detta

torde i de flesta fall, om också inte utan ansträngning, låta sig göra. Inte

sällan beredes den behövliga omvårdnaden i den vårdbehövandes enskilda

hem, där hans beteende inte behöver innebära någon fara eller vantrevnad

för omgivningen. Det rör sig här endast i sällsynta undantagsfall om personer,

som utgör en fara för den allmänna säkerheten. I den mån sådana

fall förekommer torde andra vårdformer än vård på nu ifrågavarande

socialvårdsanstalter böra komma i fråga.

Inom nykterhetsvården strävar man efter att så långt möjligt undvika

att anlita polishandräckning för vårdtagares överförande till anstalt. Det

har sedan länge varit en strävan att också beträffande störande understödstagares

överförande till arbetshem undvika polishandräckning. Från Vårdhemmet

Högalid i Stockholm har jag erfarit, att polishandräckning inte i

något fall anlitats på åtminstone 30 år, trots att inte endast en avsevärd

del av alla s. k. störande understödstagare på arbetshemmen utan säkerligen

också många av de svåraste fallen överförts därifrån.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 77

I den mån överförande av störande vårdtagare till arbetshem eller liknande

anstalt skall ske, bör det enligt min mening vara möjligt att undvika

att anlita polishandräckning. I fall då på ett ålderdomshem eller liknande

hem uppenbar risk för övriga vårdtagares säkerhet föreligger, torde

polishandräckning för vederbörandes avförande från anstalten kunna ske

utan bestämmelse härom i socialhjälpslagen. Om en resa till annan vårdanstalt

bedömes som nödvändig och ressällskap behöver anlitas t. ex.

på grund av att vårdtagaren är gammal och osäker om resvägen — bör det

vara möjligt att ordna saken utan att tillgripa tvång. Några bestämmelser

om rätt till polishandräckning för här åsyftade fall torde sålunda ej vara

behövliga.»

Specialmotivering

19 §.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt 19 § erfordras plan för hem icke blott, såsom enligt 34 § Fvl, vid

uppförande av hem utan även, såsom kommittén föreslagit, vid mera omfattande

om- och tillbyggnad av hem samt vid inrättande av hem i byggnad,

som uppförts för annat ändamål. Innan länsstyrelsen godkänt planen skall

denna ha underställts socialstyrelsen för yttrande. En motsvarande skyldighet

finnes föreskriven i 6 § förordningen den 5 juni 1953 (nr 339) om

statsbidrag till anordnande samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem.»

21 §

Departementschefen anför bl. a.:

»Stadgandet i förevarande paragraf är, såsom framgår av den allmänna

motiveringen, av provisorisk karaktär. Bestämmelsen är ej avsedd att för

landstingens vidkommande innebära någon ändring, d. v. s. varken att

ålägga landstingen någon ny uppgift eller att befria dem från någon nuvarande.

I sin föreslagna lydelse avser paragrafen icke personer, som ännu

ej mottagits i kommunalt hem men annorstädes uppträtt störande. Det är

först då vederbörandes vistelse på ett kommunalt hem visat sig — med

hänsyn till övriga i hemmet bosatta — icke kunna fortvara, som hänvisning

till landstingsanstalten bör ske. I detta sammanhang torde böra erinras

om bestämmelserna i 14 § 4 st. och 18 § 1 st. departementsförslaget, av

vilka följer att vårdbehovet i komplicerade fall i första hand skall tillgodoses

genom intagning på sjukvårdsinrättning eller annan för ändamålet

lämpad vårdanstalt.

Den nu i 33 § Fvl uppställda förutsättningen, att här ifrågavarande

personer skall vara i någon mån arbetsföra, har inte upptagits i förslaget.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 är 1955

Det ligger emellertid i sakens natur att personer, som är helt arbetsoförmögna,

inte skall hänvisas till anstalt, där det förutsättes att arbete utföres

av samtliga intagna.»

Motioner

Frågan om vilken avgift som må uttagas av den som åtnjuter

vård på ålderdomshem upptages i de likalydande motionerna

I: 554 och II: 683. I motionerna yrkas, att frågan nu regleras i socialhjälpslagen

genom införande av en särskild paragraf, i motionerna provisoriskt

betecknad 21 a §. Den föreslagna paragrafen är av följande lydelse.

21 a §

Kommun må uttaga ersättning för vård å ålderdomshem

av den som åtnjuter folkpension utan att ha sådan inkomst, som enligt

lagen om folkpensionering föranleder minskning av inkomstprövad pensionsförmån,

högst med det belopp han åtnjuter i folkpension, minskat

med det belopp, som omförmäles i 18 § nyssnämnda lag;

av den som eljest åtnjuter folkpension eller icke åtnjuter dylik pension,

med det belopp som med hänsyn till storleken av hans inkomster eller tillgångar

i övrigt må anses skäligt.

I intet fall må ersättning uttagas med högre belopp än som motsvarar

kommunens kostnader för ändamålet.

Utskottet

Genom principbeslut år 1947 uppdrog statsmakterna vissa riktlinjer för

ålderdomshemsvårdens ordnande och utbyggnad in. in. Sedermera har

emellertid en viss osäkerhet gjort sig gällande rörande utformningen av

åldringsvården och i anledning härav tillsattes den s. k. 1952 års åldringsvårdsutredning.

I direktiven för utredningen anföres, att den utveckling

som ägt rum efter år 1947 kunde aktualisera en omprövning av de då uppdragna

riktlinjerna för ålderdomshemsvården. I avvaktan på utredningens

slutförande föreslås nu i propositionen en anordning av huvudsakligen

provisorisk natur. Skyldigheten att anordna och driva hem för åldringar

och andra begränsas emellertid icke såsom i Fvl till att avse endast understödstagare

utan föreslås allmänt skola omfatta åldringar och andra som

är i behov av vård eller tillsyn, som icke eljest tillgodoses. Bestämmelserna

i Fvl om de kommunala socialvårdsanstalterna överföres i övrigt i

huvudsak oförändrade till socialhjälpslagen. Sådana bestämmelser utmönstras

emellertid, som bidragit till att ge ålderdomshemmen och liknande anstalter

fattigvårdskaraktär, såsom bestämmelser om fattigvårdsstyrelsens

tillsyn och disciplinära befogenheter samt om arbetsplikt och polishandräckning.

Utskottet förordar den sålunda föreslagna lösningen.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I motionerna I: 554 och II: 683 föreslås, att i en särskild paragraf, i motionerna

betecknad 21a §, införes bestämmelser om storleken av den e rsättning

som kommun må uttaga av vårdtagaren för vård å

ålderdomshem. 1947 års principbeslut innebar i detta hänseende följande.

Storleken av de avgifter, som skulle få uttagas av de på ålderdomshemmen

inackorderade, skulle i princip vara lika för alla, oberoende av inkomstoch

förmögenhetsställning. Tills vidare borde det dock ankomma på de

kommunala myndigheterna att själva fatta beslut i denna fråga. Ej heller

ansågs någon föreskrift erforderlig om den högsta dagavgift, som skulle

få uttagas av obemedlade och mindre bemedlade, till vilka torde ha hänförts

de som ej har annan inkomst än folkpension. Emellertid erinrades

här om att i 18 § 2 mom. lagen om folkpensionering finnes fastslaget, hur

stor del av folkpensionen, som av fattigvårdssamhälle högst må uppbäras

såsom gottgörelse för kostnaderna för den som är intagen a sådant samhälle

tillhörig anstalt. Det i motionerna framförda förslaget överensstämmer

icke med principbeslutet. Vid sådant förhållande och då slutlig ställning

ej bör tagas till andra hithörande frågor förrän aldringsvardsutredningens

förslag föreligger, avstyrker utskottet motionerna i denna del.

Kommunerna har för övrigt redan hittills å ålderdomshemmen mottagit

även andra än understödstagare, och det har ej gjorts gällande att kommunerna

utnyttjat detta till att på de mottagnas bekostnad tillskansa sig

oskälig ersättning. Enligt utskottets mening har man ej heller anledning

att i fortsättningen räkna med risk för missbruk.

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. in., 22—32 §§

Förevarande avsnitt i socialhjälpslagen behandlas i propositionen, förutom

i specialmotiveringen, under rubriken hemortsrätten.

Departementschefen

Departementschefen anför bl. a. följande.

»Enligt Fvl är den kommun, där en hjälpbehövande person vistas, skyldig

att lämna honom fattigvård oavsett om han anses tillhöra kommunen eller

ej. Om hjälpen har karaktär av frivillig fattigvård, får vistelsekommunen

alltid själv bära kostnaderna därför. Är hjälpen däremot att betrakta som

obligatorisk fattigvård, åvilar det slutliga ansvaret för hjälpkostnaderna i

regel den kommun, där hjälptagaren har hemortsrätt. En kommun, som

utgivit obligatorisk fattigvård till någon som har hemortsrätt i annan kommun,

kan därför merendels vända sig mot denna lör alt få ersättning lör

sina utgifter.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Genom regeln, att vistelsekommunen i första hand skall svara för att

fattigvård meddelas, tillgodoses de behövandes intresse att snabbt erhålla

hjälp. Det torde vara ställt utom all diskussion, att denna regel bör gälla

även inom den nya lagstiftningen. Det ligger vidare i sakens natur, att

ersättning för socialhjälp, som en kommun lämnat utan att vara genom

lag förpliktad därtill, inte bör kunna utkrävas av annan kommun. Kostnaderna

för frivillig socialhjälp bör med andra ord liksom hittills alltid

stanna å den kommun, som lämnat hjälpen. Den fråga, som här skall

diskuteras, är alltså, vilken kommun som i det enskilda fallet slutligen

bör svara för kostnaderna för obligatorisk hjälp. Såsom nyss antytts, åvilar

detta ansvar enligt gällande lagstiftning hjälptagarens hemortsrättskommun.

Enligt Fvl:s huvudregel äger svensk medborgare hemortsrätt i den

kommun, inom vilken han blivit mantalsskriven för det senaste år, under

vilket han ej åtnjutit fattigvård. För att någon skall förvärva hemortsrätt

i en viss kommun kräves alltså först och främst, att han mantalsskrives

där. Men det räcker inte därmed; han får hemortsrätt i kommunen först

vid utgången av det år, mantalsskrivningen avser, och endast under förutsättning

att detta år förlöpt fattigvårdsfritt. Från denna huvudregel göres

en del viktiga undantag, från vilka jag dock bortser tills vidare.

Socialvårdskommittén har ansett, att hemortsrätten även i fortsättningen

bör grunda sig på mantalsskrivningen men att det nuvarande kravet på

ett fattigvårdsfritt år bör kunna slopas. I enlighet härmed har kommittén

förordat en huvudregel av innebörd att varje medborgare skall äga hemortsrätt

i den kommun, där han är mantalsskriven. Under remissbehandlingen

har meningarna om detta förslag varit starkt delade.»

Efter en tillbakablick på äldre regler i frågan fortsätter departementschefen:
»Fvl:s

regler om hemortsrätt bygger alltså — liksom tidigare stadganden

i ämnet — på grundsatsen, att en verklig samhörighet bör föreligga mellan

den enskilde och den kommun, som skall vara hans hemortsrättskommun.

Ett osökt uttryck för denna samhörighet har ansetts ligga i den tid, under

vilken en person vistats i kommunen. Ju längre vistelsen varat, desto

naturligare har det ansetts vara att kommunen fick svara för hans försörjning.

Mot bakgrunden härav får man se Fvl:s huvudregel, vilken innebär,

att en främling, som flyttar in i en kommun, inte vinner hemortsrätt

i denna förrän han mantalsskrivits därstädes och det visat sig att han

under det år mantalsskrivningen avser kunnat försörja sig och de sina.

När det gäller att utforma den nya lagstiftningens hemortsbegrepp kan

man inte bortse från den samhällsutveckling som ägt rum sedan Fvl antogs.

Av särskild betydelse är, att befolkningen till följd av den fortskridande

industrialiseringen, det förbättrade kommunikationsväsendet och

andra faktorer numera är betydligt mera rörlig än förut. Den livliga om
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

flyttningen mellan olika kommuner gör, att den faktiska samhörighet, som

Fvl förutsätter skola föreligga mellan individen och hans hemortskommun,

i många fall är ytterst svag. Det synes mig därför riktigt att skjuta

samhörighetssynpunkterna i bakgrunden vid utformningen av den nya lagstiftningens

hemortsrättsbegrepp.

Hemortsrättsreglerna syftar ytterst till att åstadkomma en lämplig fördelning

av socialhjälpskostnaderna mellan rikets olika kommuner. Ännu

år 1918, då Fvl kom till, intog fattigvården en central ställning inom det

sociala hjälpsystemet men sedan dess har — såsom jag närmare utvecklat

i avsnittet rörande grunderna för den nya lagstiftningen — tillskapats ett

flertal andra hjälpformer, vilka är primära i förhållande till fattigvården

och därför inneburit en avlastning av denna.

Även i ett annat betydelsefullt hänseende är förhållandena nu helt annorlunda

än tidigare. Jag syftar härvid på den ändrade kommunindelning,

som innebar, att den stora mängden av småkommuner med ringa folkmängd

och liten ekonomisk bärkraft uppgick i större kommunala enheter.

Mot bakgrunden av de förändringar, som sålunda ägt rum, kan man

fråga sig, huruvida inte vistelsekommunen skulle kunna åläggas inte bara

att meddela socialhjälp utan även att slutligen svara för samtliga kostnader

härför. Under remissbehandlingen har en dylik lösning haft vissa

förespråkare, vilka förmenat, att man härigenom skulle slippa ifrån alla

tvister mellan kommuner om hemortsrätt och ersättning för lämnad socialhjälp.

För egen del anser jag det emellertid inte tillrådligt att låta en så

pass tillfällig omständighet, som vistelsen ofta är, vara avgörande för vilken

kommun, som i sista hand skall svara för kostnaderna i ett visst socialhjälpsfall.

Såsom kommittén anfört är dessutom uttrycket vistelse ingalunda

så entydigt, som det vid första påseende kan synas, och det kan

därför inte väntas, att all anledning till meningsskiljaktigheter skulle undanröjas,

om vistelsen skulle bli utslagsgivande i förevarande hänseende.

Av det anförda framgår, att regler som svarar mot de nuvarande hemortsrättsbestämmelserna

enligt min mening inte kan helt avvaras i den

nya lagstiftningen. I likhet med socialvårdskommittén och det stora flertalet

remissinstanser anser jag, att dessa regler i överensstämmelse med

vad som nu gäller bör basera sig på mantalsskrivningen.

Den kritik, som framkommit under remissbehandlingen, har emellertid

främst riktat sig mot kommitténs förslag att helt slopa det krav på ett

hjälpfritt år, som Fvl uppställer som villkor för förvärv av ny hemortsrätt.

I åtskilliga yttranden uttalas farhågor för att ett lagfästande av förslaget

i denna del skulle leda till mindre tillfredsställande konsekvenser.

Med anledning härav vill jag först något uppehålla mig vid vissa olägenheter,

som utan tvivel är förenade med det nuvarande hemortsrättssystemet.

Kravet på ett hjälpfritt år medför, att utredning måste verkställas i

de enskilda ärendena inte bara beträffande frågan huruvida behov av

(> — B it) an g till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 2 and. Nr 39

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

hjälp föreligger utan även rörande spörsmålet var den hjälpbehövande

senast var mantalsskriven utan att åtnjuta hjälp under mantalsåret. Man

måste därför inte sällan gå flera år tillbaka i tiden för att kunna fastslå

var vederbörande har hemortsrätt. Utredningen härom kompliceras av att

Fvl innehåller flera undantag från regeln om ett hjälpfritt år. Som exempel

härpå kan nämnas, att frivillig fattigvård, som meddelats av mantalsskrivningskommunen,

inte utgör hinder för hjälptagaren att förvärva hemortsrätt

därstädes; utredning måste alltså verkställas rörande karaktären av

den fattigvård, som kan ha utgått. Det är uppenbart, att ett sådant system

är tungrott ur administrativ synpunkt samt ägnat att ge upphov till meningsskiljaktigheter

och därmed också till processer mellan olika kommuner.

Belysande härför är det siffermaterial, som lämnats av kommittén och

för vilket redogörelse lämnats i det föregående.

Om kommitténs förslag genomföres och hemortsrätten alltså uteslutande

baseras på mantalsskrivningen, kommer de nuvarande hemortsrättstvisterna

och de därmed förknippade olägenheterna att automatiskt försvinna, vilket

givetvis måste betraktas som en stor fördel. Under remissbehandlingen

har emellertid uttalats att denna fördel till stor del skulle komma att uppvägas

av att antalet mantalsskrivningsprocesser ökades. För egen del håller

jag inte för osannolikt, att kommunerna, därest förslaget genomföres, kommer

att skärpa sin uppmärksamhet i fråga om mantalsskrivningarna. Mot

en sådan utveckling kan knappast vara något att invända. En ökad kontroll

från kommunernas sida bör vara ägnad att medföra en riktigare folkbokföring,

och det är ur skilda synpunkter önskvärt att folkbokföringen blir

så riktig som möjligt. Visserligen kan man inte helt bortse från att en

skärpt uppmärksamhet från kommunalt håll kan leda till en ökning av

antalet mantalsskrivningsmål, men denna konsekvens bör enligt min mening

utan tvekan tagas, om man i gengäld slipper från de besvärliga och

olustiga hemortsrättsprocesserna.

Mot kommitténs förslag att helt slopa kravet på ett hjälpfritt år har

vidare invänts, att det ur den enskildes synpunkt vore betänkligt att låta

den kommun, i vilken han mantalsskrivits, komma ifrån sitt ansvar för

honom genom en så enkel åtgärd som att förmå honom att flytta till en

annan kommun. Risk förelåge, menar man, för att hjälpbehövande personer

skulle utsättas för påtryckningar av olika slag i syfte att påverka

deras bosättning och därmed även deras mantalsskrivning. F. n. kunde

hemortsrättskommunen inte komma ifrån sitt ansvar för sina hjälpbehövande

på annat sätt än genom uppseendeväckande åtgärder. Om kommitténs

förslag genomfördes komme det att finnas betydligt större möjligheter

att på ett illojalt sätt övervältra försörjningsbördan från en kommun

till en annan.

Jag har inte blivit övertygad om att dessa invändningar har sådan styrka,

att man på grund av dem bör frångå kommitténs förslag. Den nuvarande

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

lagstiftningen utesluter ingalunda påtryckningar och andra illojala åtgärder

från en kommuns sida i syfte att påverka hemortsrätten, och det är ett

känt faktum, att dylika manipulationer tidigare var ganska vanliga. Såvitt

jag kan bedöma är situationen emellertid nu i grunden så förändrad, att

man i stort sett kan bortse från manipulationsrisken. Det tryck, som fattigvårdskostnaderna

förut utövade i synnerhet på de små kommunernas ekonomi,

har särskilt genom socialförsäkringens utbyggnad men även som

en följd av kommunindelningsreformen lättat avsevärt, och därmed har

den främsta anledningen till manipulationer bortfallit. Av betydelse är

också, att mentaliteten blivit en annan, i det att omsorgen om de hjälpbehövande

skjutits i förgrunden och de kommunalekonomiska intressena

i bakgrunden.

I en del yttranden har man befarat, att ett slopande av kravet på en viss

hjälpfri tid såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt komme att medföra

en benägenhet hos socialhjälpsklientelet att söka sig till kommuner

med hög socialhjälpsstandard. En sådan utveckling anses få till följd, att

dessa kommuner komme att få vidkännas otillbörligt stora socialhjälpskostnader.

Med anledning härav vill jag först framhålla, att en rättvis fördelning

av socialhjälpskostnaderna mellan landets olika kommuner inte kan erhållas

enbart genom hemortsrättsregler. Det är nämligen inte möjligt att

vid utformningen av hemortsrättsreglerna taga hänsyn till alla de faktorer,

som är av betydelse ur rättvisesynpunkt. Bl. a. måste en så viktig

faktor som skillnaden i ekonomisk bärkraft lämnas ur räkningen. Härmed

är dock inte sagt, att utformningen av hemortsrättsreglerna skulle

sakna betydelse för kommunernas inbördes ekonomiska förhållande. Ett

lätt hemortsrättsförvärv kan antagas vara till en viss fördel för kommuner

med utflyttningsöverskott, ett svårt hemortsrättsförvärv till en viss fördel

för kommun med inflyttningsöverskott. Med den riktning som befolkningsomflyttningen

har i vårt land — nämligen från landsbygden till städer

och andra tätorter — är det därför förklarligt, att farhågor för de ekonomiska

konsekvenserna av kommitténs förslag yppats främst från städernas

sida.

Socialvårdskommittén har understrukit, att om en inte önskvärd inflyttning

till tätorter anses böra motverkas genom särskilda bestämmelser,

dessa så långt som möjligt bör ligga utanför socialvårdens område. Jag

delar till fullo denna uppfattning. I likhet med kommittén anser jag

vidare, att utformningen av socialhjälpens hemortsrättsbegrepp inte i

nämnvärd grad påverkar en eventuell benägenhet hos enskilda medborgare

att flytta från en kommun till en annan för att komma i åtnjutande av

bättre förmåner. Jag vill erinra om att folkpensioneringslagen tidigare

innehöll en bestämmelse, som var avsedd att tjäna som en spärr mot att

folkpensionärer i syfte att erhålla högre bostadstillägg flyttade från en

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

lägre till en högre bostadskostnadsgrupp. Som villkor för att det högre bostadstillägget

skulle utgå föreskrevs nämligen tre års mantalsskrivning i

inflyttningskommunen, dock med rätt för pensionsstyrelsen att meddela

dispens. Denna spärr slopades helt år 1952, men trots detta har folkpensionärerna,

såvitt jag känner till, inte visat någon benägenhet att flytta

till kommuner med högre bostadstillägg.

Ett starkt skäl för att helt slopa det nuvarande villkoret om ett hjälpfritt

år för förvärv av hemortsrätt är enligt min mening, att någon motsvarighet

till detta villkor inte finnes inom socialförsäkringen. Både föir

de enskilda medborgarna och för de organ, som handhar socialvårdens

olika grenar, måste det vara en fördel att enhetliga regler gäller i detta

avseende. En och samma person bör, såsom kommittén framhållit, om

möjligt tillhöra endast en kommun i socialvårdshänseende. Det är vidare

önskväid, att reglerna om kommuntillhörigheten utformas så, att de blir

begripliga för allmänheten och kan tillämpas utan alltför stora svårigheter.

De nuvarande bestämmelserna i Fvl fyller enligt min mening inte dessa

krav; de lämnar mycket övrigt att önska i fråga om enkelhet och lättfattlighet,

de föranleder ett tidsödande arbete vid tillämpningen och de

ger upphov till en mängd interkommunala tvister. Att under sådana omständigheter

överföra Fvl:s regler i oförändrat skick till den nya lagstiftningen

bör enligt min mening inte komma i fråga med mindre dessa regler

av andra skäl anses nödvändiga. De invändningar, som redovisats i det

föregående, har inte gjort mig övertygad härom. Inte heller det förhållandet

att något statsbidrag ej kommer att utgå till kommunernas kostnader

för socialhjälp utgör enligt min mening ett tillräckligt starkt motiv

för att ifrågavarande regler skall bibehållas; jag har alltså i detta hänseende

en annan uppfattning än de remissinstanser, som förmenat att

kommitténs förslag i hemortsrättsfrågan står och faller med dess förslag

om statsbidrag.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts, huruvida man inte skulle

kunna överföra de nuvarande hemortsrättsreglerna till den nya lagstiftningen

med den jämkningen, att den hjälpfria tiden inskränktes från ett

år till sex månader. Även efter en sådan uppmjukning skulle emellertid

olägenheterna med det nuvarande systemet i huvudsak kvarstå. Vid undersökningar,

som verkställts inom socialdepartementet, har det dessutom visat

sig svårt att finna någon tillfredsställande lösning av frågan från vilken

tidpunkt det hjälpfria halvåret skulle räknas. Jag anser därför att man

bör ta steget fullt ut och helt slopa kravet på hjälpfri tid.

På grund av det anförda tillstyrker jag den av kommittén föreslagna

huvudregeln, att varje medborgare skall ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven.

Kommittén har emellertid givit denna regel sådan innebörd, att den faktiska

mantalsskrivningen vid det tillfälle, då hjälpen utgives, blir avgö
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

rande för vilken kommun som slutligen skall svara för hjälpkostnaden,

och detta även om mantalsskrivningen inte vunnit laga kraft vid sagda

tillfälle. De erinringar, som under remissbehandlingen framförts mot förslaget

i detta avseende, är enligt min mening tungt vägande. I överensstämmelse

med vad som föreslagits bl. a. av folkbokföringssakkunniga

förordar jag därför, att det slutliga betalningsansvaret lägges på den kommun,

i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut mantalsskrivits

för det år, under vilket hjälpen utgivits.

Fvl:s regler om hemortsrätt avser endast svenska medborgare. En utländsk

medborgare eller statslös person, som vistas här

i riket, har visserligen samma rätt att erhålla fattigvård som en svensk

medborgare, men han har inte hemortsrätt i någon kommun. Om fattigvård

skulle tilldelas honom, har den kommun som lämnat fattigvården

emellertid rätt att under vissa förutsättningar erhålla gottgörelse för sina

utgifter av staten. Kommittén har inte föreslagit någon principiell ändring

i dessa regler. Enligt förslaget skall staten vidare lämna ersättning för

socialhjälp till svensk medborgare, som inte är mantalsskriven

i riket. Även i detta avseende överensstämmer förslaget nära

med vad som nu gäller i det att staten lämnar gottgörelse för fattigvård,

som utgivits till personer vilkas hemortsrätt ej kunnat utrönas. Förslaget

har i båda de avseenden, som nu berörts, tillstyrkts under remissbehandlingen

och även jag biträder detsamma. Liksom hittills bör den ersättningsskyldighet,

som sålunda kommer att åvila staten, endast avse kostnader

för obligatorisk socialhjälp.

Enligt Fvl kan den som fyllt 60 år inte förvärva ny hemortsrätt.

Kommittén har föreslagit att denna regel, vilken icke har någon motsvarighet

inom sociallagstiftningen i övrigt, helt slopas. Förslaget har allmänt

godtagits under remissbehandlingen; och även enligt min mening

saknas anledning att längre upprätthålla ifrågavarande åldersgräns.

Jag övergår nu till att behandla vissa frågor rörande gift kvinnas samt

minderåriga barns ställning i hemortsrättshänseende.

Enligt Fvl har en hustru alltid samma hemortsrätt som sin man;

man brukar säga att hon härleder sin hemortsrätt från honom. En kvinna,

som gifter sig, får alltså, oavsett om hon vid vigseln är under eller över

60 år, automatiskt mannens hemortsrätt, och hon följer sedan honom i

hemortsrättshänseende så länge äktenskapet består. Det är härvid utan

betydelse, huruvida makarna sammanlever eller ej. Upplöses äktenskapet

genom mannens död eller äktenskapsskillnad, behåller hustrun den hemortsrätt

hon senast ägde under äktenskapet, till dess hon enligt lagens

huvudregel eller genom nytt gifte förvärvar ny hemortsrätt.

Såsom kommittén framhållit leder Fvl:s bestämmelser om hustrus här
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ledda hemortsrätt ibland till resultat, som måste anses mindre tillfredsställande.

Som exempel härpå nämner kommittén, att om makarna lever

åtskilda på grund av söndring hustrun kan komma att förvärva hemortsrätt

i en kommun, med vilken hon varken ägt eller äger någon som helst

beröring. Kommittén har för sin del ansett, att den nya lagstiftningen inte

bör innehålla någon särbestämmelse om gift kvinnas hemortsrätt och att

den nuvarande regeln om härledd hemortsrätt för hustru alltså bör utmönstras.

Detta förslag, som enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen,

synes välbetänkt, och jag ansluter mig därför till detsamma.

Även minderåriga barn — dvs. barn under 16 år — har enligt

gällande lagstiftning en härledd hemortsrätt. Barn i äktenskap följer

härvid fadern, och detta även om äktenskapet är upplöst samt modern

har vårdnaden om barnet. Om fadern dör men modern lever, följer barnet

henne i hemortsrättshänseende. Dör båda föräldrarna, behåller barnet den

hemortsrätt det ägde vid den sist avlidnes död. Barn utom äktenskap har

moderns hemortsrätt eller, om hon är död, den hemortsrätt hon ägde vid

dödsfallet. På motsvarande sätt härleder adoptivbarn sin hemortsrätt från

adoptanten. Är det adopterat av makar, gäller samma regler som för barn

i äktenskap. Först när ett barn fyllt 16 år kan det självständigt förvärva

hemortsrätt enligt lagens huvudregler. Intill dess så skett, har det kvar

den hemortsrätt det ägde på 16-årsdagen.

Enligt kommitténs förslag skall barn under 16 år även i fortsättningen

ha en härledd hemortsrätt. De regler härom, som förordats av kommittén,

avviker endast i fråga om vissa detaljer från vad som nu gäller. Under

remissbehandlingen har åtskillig kritik framkommit mot kommitténs förslag

att lösa hithörande spörsmål men det har inte från något håll ifrågasatts

annat än att barnen liksom hittills skulle ha en från föräldrarna

härledd hemortsrätt. För egen del har jag emellertid inte blivit övertygad

om lämpligheten av att bibehålla denna anordning.

Genom mantalsskrivningen sker varje år en registrering av rikets innevånare,

vuxna såväl som barn. Härvid fördelas befolkningen mellan de

olika kommunerna på ett sätt, som är avsett att så troget som möjligt

återspegla de faktiska bosättningsförhållandena. Denna registrering är för

närvarande inte avgörande för hur fattigvårdskostnaderna skall fördelas

mellan kommuner; till följd av kravet på ett fattigvårdsfritt år kan en

person mycket väl vara mantalsskriven i en kommun men ha hemortsrätt

i en annan. Enligt den huvudregel, som jag föreslagit i det föregående,

skall emellertid varje medborgare anses ha hemortsrätt i den kommun,

där han är mantalsskriven, och kostnaderna för obligatorisk socialhjälp

kommer till följd härav att fördelas så, att varje kommun får slutligen

svara för vad som utgivits till dem som är mantalsskrivna inom kommunen.

Kommittén har i huvudsak anfört två skäl, varför denna enkla fördelningsregel

inte borde gälla i fråga om kostnader för socialhjälp åt barn.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Det ena skälet är, att den kommunala andelen i kostnaderna för särskilda

barnbidrag och bidragsförskott fördelas med hänsyn till faderns eller moderns

mantalsskrivning. Detta skäl synes mig inte övertygande. Visserligen

bör en sådan ordning eftersträvas, att en och samma kommun såvitt möjligt

kommer att svara för samtliga kostnader, som hänför sig till ett och

samma barn, men därmed är inte sagt att de regler, som gäller för nyssnämnda

speciella hjälpformer och som f. ö. inte helt överensstämmer vare

sig sinsemellan eller med kommitténs förslag, bör tas som mönster vid

utformningen av socialhjälpslagen. Det förefaller mig i stället mera naturligt

att söka anpassa ifrågavarande regler till de bestämmelser, som kan

befinnas mest ändamålsenliga för socialhjälpens vidkommande. I vad mån

en sådan anpassning bör komma till stånd, bör dock prövas i ett annat

sammanhang än det nu förevarande.

Det andra skälet, som av kommittén anförts för att bibehålla systemet

med härledd hemortsrätt för barn, är att en familjs hemortsrättsförhållanden

eljest skulle kunna splittras i alltför hög grad. Kommittén nämner

som exempel, att om barnen utackorderats i fosterhem i skilda kommuner

och varje barn finge hemortsrätt på sitt håll, flera kommuner kunde få

fordran hos föräldrarna. Vidare framhåller kommittén, att anskaffningen

av fosterhem skulle kunna försvåras, om ett barn snabbt finge hemortsrätt

i den kommun, där fosterhemmet låge. Dessa synpunkter är enligt

min mening beaktansvärda. Men just beträffande fosterbarn och barn, som

omhändertagits för skyddsuppfostran, kan allvarliga invändningar riktas

även mot kommitténs eget förslag. Såsom påtalats under remissbehandlingen

skulle ett genomförande av detta förslag leda till att ett fosterbarn

eller ett omhändertaget barn komme att växla hemortsrätt allteftersom

fadern eller modern ändrade mantalsskrivningsort. Särskilt för de större

kommunerna, som har många barn tillhörande dessa kategorier, måste det

bli ett tidsödande och kostnadskrävande arbete att år från år följa föräldrarnas

mantalsskrivningar och bevaka kommunens ekonomiska intressen

gentemot andra kommuner. Det kan vidare befaras, att ett dylikt

system skulle ge upphov till irritation och tvister mellan olika kommuner.

Om än den ena än den andra kommunen komme att slutligen svara för

kostnaderna för ett fosterbarn eller ett omhändertaget barn, kan man inte

heller bortse från risken att barnets intressen bleve åsidosatta. Vad särskilt

angår de av kommittén uttalade farhågorna för att det skulle bli svårare

att skaffa fosterhem om barnet snabbt finge hemortsrätt i fosterhemskommunen,

må påpekas, att de av kommittén föreslagna reglerna om härledd

hemortsrätt endast avser barn under 16 år; fr. o. in. den dag barnet

fyllt 16 år skulle det enligt förslaget få hemortsrätt i den kommun, där

det själv vore mantalsskrivet. EU barn, som efter lyllda 16 år av barnavårdsnämnden

i en kommun omhändertagits för skyddsuppfostran och inackorderats

i ett enskilt hem i en annan kommun, skulle alltså enligt för
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

slaget mycket snabbt få hemortsrätt i sistnämnda kommun. Ett sådant

system måste enligt min mening medföra en betydande risk för att anskaffningen

av lämpliga inackorderingshem åt dylika barn försvårades.

Kommittén har övervägt, huruvida inte ett omhändertaget barn borde,

så länge omhändertagandet består, behålla den hemortsrätt det ägde då det

omhändertogs. Tanken härpå har emellertid avvisats av kommittén, som

befarat, att en dylik regel skulle kunna leda till att barn, som borde omhändertagas,

inte bleve omhändertagna utan i stället tilldelades socialhjälp.

Kommittén har med andra ord räknat med möjligheten att de kommunala

socialvårdsorganen skulle vara benägna att låta kommunens ekonomiska

intressen vara avgörande för vilken hjälpform, som i det enskilda fallet

borde komma till användning. Måhända kunde man inte helt bortse från

risken härför, så länge en mängd småkommuner med ringa ekonomisk

bärkraft hade att var för sig svara för sin barna- och fattigvård. Men under

nu rådande förhållanden är denna risk enligt min mening så försvinnande

liten, att man inte behöver räkna därmed.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att den föreslagna huvudregeln, enligt vilken varje svensk medborgare

skall anses ha hemortsrätt i den kommun där han är mantalsskriven,

bör gälla för såväl vuxna som barn men att en undantagsregel

bör finnas för fosterbarn och barn, som efter att ha omhändertagits enligt

barnavårdslagen är inackorderade i enskilt hem. För båda dessa kategorier

av barn synes undantagsregeln böra ges sådan innebörd att barnet, så

länge det vistas i fosterhemmet eller inackorderingshemmet, behåller den

hemortsrätt det ägde då det mottogs därstädes. Jag förutsätter härvid, att

uttrycket fosterbarn ges samma innebörd som det har i Bvl.

Det kan ifrågasättas, huruvida inte den av mig förordade undantagsregeln

i vad den rör de för samhällsvård omhändertagna barnen egentligen

hör hemma i Bvl. Socialhjälp torde nämligen som regel inte tilldelas dylika

barn, för vilkas vård och fostran barnavårdsnämnden är ansvarig. Emellertid

synes det ur praktiska synpunkter vara lämpligt att — åtminstone

så länge den nuvarande Bvl gäller — samla alla hemortsrättsregler i socialhjälpslagen

och i Bvl hänvisa till dem.

Jag övergår nu till den av kommittén diskuterade frågan, huruvida

en anknytning av hemortsrätten till mantalsskrivnings

kommunen bör föranleda ändring i gällande

folkbokföringsregler.

Folkbokföringsförordningen bygger på principen, att befolkningen i

största möjliga utsträckning skall registreras efter de faktiska bosättningsförhållandena.

Från denna princip göres vissa undantag i förordningens

14 § 6 mom., där det stadgas, att om någon intages å sjukvårdsinrättning

eller å förbättrings-, uppfostrings-, tvångsarbets- eller straffanstalt detta

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ej skall medföra ändring i avseende å hans kyrkobokföring (och därmed

ej heller i fråga om hans mantalsskrivning), såvida inte under tiden sådana

omständigheter inträffar, att han på grund därav bort, därest han ej varit

intagen å inrättningen eller anstalten, kyrkobokföras annorstädes. Vidare

föreskrives, att i fråga om kyrkobokföring av den, som villkorligt eller på

prov frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalt, skall under prövotiden

så anses som vore han fortfarande intagen å anstalten.

Om — såsom jag föreslagit — folkbokföringsförordningen inte ändras,

erfordras i socialhjälpslagen inte några särbestämmelser om hemortsrätt

för de kategorier, som åsyftas med undantagsreglerna i förordningens 14 §

6 mom. dvs. personer, som är intagna å sjukvårdsinrättningar

eller å förbättrings-, uppfostrings-,

tvångsarbets- eller straffanstalter samt villkorligt

frigivna fångar m. fl.

För personer, som är intagna å ålderdomshem, finnes inga särbestämmelser

i folkbokföringsförordningen, och de skall alltså mantalsskrivas

där de är bosatta, d. v. s. å ålderdomshemmet. Den av mig förordade

huvudregeln rörande hemortsrätten får därför till följd, att samtliga

vårdtagare å ett ålderdomshem får hemortsrätt i den kommun, där

hemmet är beläget. Det blir således denna kommun, som får bära kostnaderna

för obligatorisk socialhjälp åt dem. Eftersom de personer, det

här gäller, merendels är intagna å ålderdomshem i sin egentliga hemkommun,

är det uppenbart, att några modifikationer av huvudregeln inte erfordras

för det stora flertalet av dem. Kommittén nämner emellertid två

fall, i vilka otillfredsställande resultat kunde uppkomma om ålderdomshemmens

vårdtagare finge hemortsrätt i den kommun, där hemmet vore

beläget, nämligen dels då två kommuner hade ett gemensamt ålderdomshem

och dels då en kommun hade ett ålderdomshem, som låge i en annan

kommun. Vad angår det förra fallet kan — såsom kommittén själv framhållit

— mantalsskrivningens rättsverkningar i avseende å hemortsrätten

upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt ålderdomshem

intages en föreskrift av innebörd att den kommun, där hemmet är

beläget, skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen var bosatt,

erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp åt honom. Om

denna utväg anlitas skulle alltså undantagsregler erfordras endast i de

med all säkerhet sällsynta fall, då en kommuns ålderdomshem är beläget

i en annan kommun. Det är emellertid att märka, att personer, som är

intagna å ålderdomshem, i regel har folkpension, och att obligatorisk socialhjälp

därför endast i undantagsfall torde komma att tilldelas dem. Frågan

om deras hemortsrätt har därför inte någon större praktisk betydelse såvitt

angår socialhjälpen. Med hänsyn härtill och då, såsom tidigare anförts,

anledning saknas att i detta sammanhang överväga ändrade regler

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

för fördelning av kommunernas kostnader för andra sociala förmåner,

anser jag att särbestämmelser rörande hemortsrätt för ålderdomshemmens

klientel kan undvaras i den nya socialhjälpslagen.

I likhet med kommittén anser jag, att särbestämmelser ej bör gälla för

personer, som bor i pensionärshem.

Vad angår personer, som för att erhålla vård vistas

i annat enskilt hem än sitt eget, vill jag erinra om att 48 §

Fvl innehåller vissa specialregler, som är avsedda att underlätta möjligheterna

att bereda vårdbehövande s. k. familjevård. Stadgandet avser dels

den, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller å förbättrings- eller uppfostringsanstalt

och som genom inrättningens eller anstaltens försorg för

fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem under villkor att

han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn, och dels

den, som eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem för erhållande av

vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet,

som blivit intygad av läkare. I fråga om dylik person stadgas, att om han

på grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits i den kommun, där hemmet

är beläget, denna mantalsskrivning ej gäller till bestämmande av hans

hemortsrätt.

Enligt min mening bör föreskrifterna i 48 § Fvl överföras till socialhjälpslagen

utan annan ändring i sak än att de utvidgas till att avse även

sådana fall, då vederbörande mottages i ett privat vårdhem. Om så sker

uppnås för socialhjälpens vidkommande samma effekt, som kommittén för

samtliga vårdgrenar velat uppnå genom ändring av folkbokföringsförordningen.

»

Specialmotivering

22—24 §§.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt 50 § 2 mom. Fvl får obligatorisk fattigvård, som en vistelsekommun

utgivit för vissa, i lagtexten närmare angivna ändamål, t. ex. för att

bekosta kläder åt skolbarn, inte återkrävas av vederbörandes hemortskommun.

Kommittén har föreslagit och remissorganen har enhälligt tillstyrkt,

att någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte upptages i den

nya lagen. Även jag anser, att något undantag ej bör göras från regeln, att

hemortskommunen skall stå det slutliga betalningsansvaret för obligatorisk

hjälp.

Det skäl, som kommittén anfört för att slopa det nuvarande hemsändningsinstitutet,

synes mig övertygande. Då härtill kommer, att förslaget

enhälligt tillstyrkts under remissbehandlingen, saknar jag anledning att

närmare uppehålla mig vid detta spörsmål.»

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

25—29 §§.

I dessa paragrafer regleras processförfarandet i mål mellan kommuner

om ersättning för lämnad socialhjälp.

Departementschefen anför bl. a.:

»Enligt den huvudregel, som jag förordat, kommer det slutliga betalningsansvaret

för obligatorisk hjälp att åvila den kommun, i vilken hjälptagaren

genom lagakraftägande beslut är mantalsskriven för det år hjälpen utgivits.

Härav följer, att frågan om ersättning för hjälp, som lämnats i början av

ett år, inte kan regleras förrän mantalsskrivningen vunnit laga kraft, dvs.

tidigast den 15 maj, då tiden för anförande av besvär över mantalsskrivningen

går till ända. Anföres besvär, dröjer det ytterligare en tid innan det

slutgiltigt fastslås, i vilken kommun hjälptagaren skall vara mantalsskriven

för året. Med hänsyn härtill torde det inte vara möjligt att bibehålla den

nuvarande regeln, att talan skall anhängiggöras inom 120 dagar efter det

hjälpen började utgå. Ändras tiden för väckande av talan, bör även reglerna

om det anmaningsförfarande, som skall äga rum före den egentliga

processen, jämkas.

Vid övervägande av hithörande spörsmål har jag kommit till den uppfattningen,

att frågor rörande ersättning mellan kommuner bör kunna regleras

årsvis. I likhet med vad som nu gäller bör det åligga den kommun,

som vill kräva ersättning, att skriftligen anmana den kommun, mot vilken

kravet riktas, att betala ersättningen. Anmaningen synes böra ske före

utgången av april månad året näst efter det då hjälpen utgivits. Den kommun,

som erhållit anmaningen, bör så snart det kan ske och senast inom

en månad efter anmaningens mottagande avgiva skriftligt svar därå. Om

dessa tidsfrister fastställes, kommer den i lagen reglerade skriftväxlingen

att vara avslutad senast den 31 maj. Det är emellertid önskvärt, att kommunerna

får tillfälle att, om så erfordras, ytterligare förhandla med varandra

innan rättegång inledes. Då en tid av en manad torde vara tillräcklig

härför, bör det föreskrivas, att talan om utbekommande av ersättningen

skall anhängiggöras före utgången av juni månad, hörsittes denna tid, bör

rätten till ersättning vara förlorad, såvida inte den krävda kommunen godkänt

kravet men det oaktat ej erlagt betalning. Det avgörande bör härvid

vara vad som kräves i rättegången, inte vad som fordrats dessförinnan.

Talan, som endast avser utbekommande av godkänd men ej erlagd ersättning,

bör med andra ord få föras utan annan inskränkning än som

följer av allmänna preskriptionsregler, oavsett om högre ersättning fordrats

före rättegången.

Enligt Fvl får talan utan föregående anmaning väckas i två fall, nämligen

dels när anmaning skett hos en kommun men det sedermera befunnits,

att annan kommun är ersättningsskyldig, och dels när upplysning ej kun
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

nät vinnas, vilken kommun ersättningsskyldigheten åligger. Någon anledning

att ändra dessa regler synes ej föreligga.

I detta sammanhang må även spörsmålet huruvida landstingen

bör vara skyldiga att bidraga till kommunernas

kostnader för socialhjälp beröras.

I 5 kap. Fvl, som är rubricerat »Om bidrag till fattigvården», återfinnes

i 40—42 §§ bestämmelser, enligt vilka fattigvårdssamhälle äger erhålla

gottgörelse av vederbörande landsting för avgifter, som samhället erlagt för

vård av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, blinda barn under skolåldern,

psykopatiska och nervösa barn, tuberkulösa och vanföra, andra

kroniskt eller obotligt sjuka samt å länslasarett och av landsting underhållna

sjukstugor eller andra med länslasarett likställda sjukvårdsinrättningar

vårdade sjuka. För att gottgörelse skall utgå från landstinget kräves,

att behov av obligatorisk fattigvård föreligger samt att ersättning för

vården ej kunnat uttagas av den vårdade själv eller för honom försörjningspliktig

person och ej heller av staten. Härutöver innehåller lagen ett flertal

speciella förutsättningar för att landstinget skall vara skyldigt att utge

gottgörelse. I fråga om dessa förutsättningar liksom också beträffande

övriga detaljer hänvisas till lagtexten.

Departementschefen anför, med hänvisning till en av Svenska landstingsförbundets

styrelse till inrikesdepartementet för kännedom överlämnad, den

10 juni 1954 dagtecknad skrivelse angående landstingens åtgärder i anledning

av sjukförsäkringsreformen, följande.

»För egen del vill jag framhålla, att landstingens bidrag till kommunernas

kostnader för fattigvård åt sjukhuspatienter och andra anstaltsvårdade

personer minskat under senare år. Efter den allmänna sjukförsäkringens

införande har man anledning att räkna med en kraftig minskning av kostnaderna

för socialhjälp till anstaltsvård av sjuka. Hur stor denna reducering

kommer att bli är svårt att bedöma. Även om den inte skulle bli så

omfattande som Svenska landstingsförbundet räknat med, torde dock ifrågavarande

vårdkostnader bli av så liten kommunalekonomisk betydelse, att

det inte finnes tillräckliga skäl att bibehålla Fvl:s regler om ersättningsskyldighet

för landsting. Det behov av skatteutjämning, som på sin tid

motiverade tillkomsten av landstingens ifrågavarande ersättningsskyldighet,

föreligger inte efter genomförandet av kommunindelningsreformen och utbyggnaden

av socialförsäkringssystemet.

När staten påtagit sig stora kostnader för utbyggnaden av socialvården

i övrigt med minskade fattigvårdskostnader för kommunerna som följd,,

synes det rimligt att kommunerna själva får stå för kostnaderna för socialhjälp

i form av sjukhusvård och därmed jämförlig vård, i den mån dylika

kostnader överhuvudtaget uppstår.»

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Motioner

Frågan om »faktisk» eller lagakraftvunnen mantalsskrivning

såsom avgörande för hemortsrätten upptages i motionen

I: 553, i vilken yrkas »att riksdagen måtte besluta, att ersättningsskyldighet

för socialhjälp må åläggas den kommun i vilken hjälptagaren ''faktiskt

är mantalsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits på sätt socialvårdskommittén

tänkt sig frågans lösning».

Beträffande hemortsrätten för barn framhålles i flera motioner, att

de i propositionen föreslagna bestämmelserna skulle komma att medföra,

att barn som till följd av sin ålder ännu icke blivit mantalsskrivet, komme

att sakna hemortsrätt. I de likalydande motionerna I: 551 och II: 681 hemställes,

»att riksdagen ville besluta sådan ändring i 23 § att om ett barn

vid den tidpunkt, då socialvård utgår eller då barnet omhändertagits, på

grund av sin ålder ännu icke blivit mantalsskrivet, kostnaden skall gäldas

av den kommun, där vårdnadshavaren eller, om båda föräldrarna har våidnaden

om barnet, fadern är mantalsskriven».

I de likalydande motionerna 1: 54-7 och 11: 679 framhalles uttryckligen,

att huvudregeln om en på mantalsskrivningen grundad hemortsrätt för de

icke mantalsskrivna barnen skulle medföra, att staten skulle bli ersättningsskyldig

för dessa barn och i de likalydande motionerna I. 552 och

il: 682 påpekas, att om barnet innan det ännu blivit mantalsskrivet placeras

i fosterhem blir staten ersättningsskyldig, »så länge fosterhemsplaceringen

fortgår». I sistnämnda fyra motioner, I: 547 och II: 679 samt I: 552

och II: 682, vidgas spörsmålet att gälla hemortsrätten för samtliga minderåriga

barn. I motionerna I: 547 och II: 679 uttalas beträffande de till följd

av sin ålder icke mantalsskrivna barnen, att en anknytning till barnets

kyrkobokföring vore en möjlig lösning. Skulle en sadan utväg icke visa

sig tillfredsställande, återstode att för ifrågavarande barnkategori på ett

eller annat sätt härleda hemortsrätten. Antoges den i propositionen föreslagna

huvudregeln syntes man nödsakad modifiera densamma i avseende

å nämnda barn ävensom beträffande fosterbarn. Motionärerna uttalar, att

skäl syntes tala för att ersättningsreglerna i avseende å de minderåriga

barnen göres till föremål för en omprövning, därvid lämpligheten av moderns

mantalsskrivningskommun såsom ersättningskommun för alla barn

borde övervägas.

I motionerna I: 552 och II: 682 förordas en härledd hemortsrätt för alla

barn under 16 år. Ytterligare en del frågor berörande 22 § i propositionens

förslag diskuteras i motionerna, och paragrafen föreslås få följande lydelse:

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat socialhjälp åt svensk medborgare,

vilken för det år hjälpen utgivits mantalsskrivits inom annan kommun,

äger erhålla ersättning därför av denna kommun.

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Har hjälptagaren icke fyllt 16 år, skall vad i föregående stycke sagts

avse den kommun, där den av föräldrarna, som har vårdnaden om barnet,

är mantalsskriven eller om båda föräldrarna har vårdnaden, den kommun,

där fadern är mantalsskriven, eller om ingen av dem har vårdnaden

den kommun, där den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven.

I fråga om adopterat barn skall vad i föregående stycke sagts om faders

eller moders mantalsskrivningskommun gälla adop tants. Är barn adopterat

av makar eller har ena maken adopterat den andres barn, skall vad i samma

stycke sägs äga motsvarande tillämpning.

Har någon, som varit intagen å anstalt för vård eller fostran, genom anstaltens

försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem,

under villkor att han fortfarande står under anstaltens tillsyn, eller har

någon eljest mot ersättning mottagits i enskilt hem eller vårdhem för erhållande

av vård för sjukdom eller annan kroppslig eller andlig brist eller

svaghet eller vistas han i enskilt hem eller vårdhem i samband med skyddsuppfostran

och har han på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits

i den kommun, varest hemmet är beläget, gäller denna mantalsskrivning

ej till bestämmande av ersättningsskyldighet enligt första stycket. I stället

skall i dylikt fall ersättning utgivas av den kommun, där personen var mantalsskriven

för det år han mottogs i hemmet eller, om han omedelbart dessförinnan

under omständigheter, som nyss sagts, vistats i annat enskilt hem

eller vårdhem, för det år han mottogs i detta. Har person under angivna

omständigheter förflyttats från hem till annat mer än en gång skall vad

ovan sagts äga motsvarande tillämpning.

Såsom skäl för den föreslagna utformningen av 22 § anföres i motionerna

bl. a.:

---Genom 48 § Fvl stadgas, att mantalsskrivning, som sker på grund

av bosättning förenad med vård under angivna omständigheter inte kan läggas

till grund för förvärv av hemortsrätt. Vad som skulle kunna kallas vårdkommunen

kan sålunda aldrig bli ersättningsskyldig. Enligt propositionen

gäller undantaget från huvudregeln däremot endast så länge själva vården

fortsätter. Man har anledning att räkna med att det just under första tiden

efter upphörandet av vårdsituationen lätt uppstår behov av socialhjälp. Om

detta inträffar medan personen fortfarande är mantalsskriven i den kommun,

där han åtnjutit vård, blir det denna som blir ersättningsskyldig. Eftersom

syftet med här ifrågavarande bestämmelser just är att hindra, att vårdkommunen

blir ersättningsskyldig, är alltså propositionen i motsats till

Fvl ineffektiv i ett inte oväsentligt avseende.

Vi kan inte finna, att det finns anledning frångå den utformning av

undantagsbestämmelsen, som denna erhållit i 48 § Fvl. Socialhjälpslagens

22 § bör alltså i avseende på den som fyllt 16 år omskrivas på så sätt, att

ersättningsskyldigheten ligger kvar på den kommun, där vårdtagaren var

mantalsskriven, när vårdsituationen uppstod, intill dess mantalsskrivning

skett efter vårdsituationens upphörande.

Mot principen för undantagsbestämmelserna kan även riktas den erinran,

att den kan komma att påverka den tidpunkt vid vilken en utplacering av

personen i enskilt hem äger rum. Valet av vårdform blir föremål för en

otillbörlig påverkan. Genom att utplaceringen sker på en annan sida av

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ett årsskifte än som ur vårdsynpunkt skulle ha skett kastas det ekonomiska

ansvaret över från en kommun till en annan. Om en kommun har inflytande

på tiden för utplaceringen frestas den att låta hänsyn till den egna

ekonomien gå före vårdsynpunkterna. •

___Det är en för de omhändertagna barnens del viktig fråga, att de

blir placerade i fosterhem, när detta ur vårdsynpunkt är lämpligt. Att vistelsen

å barnhem förlänges av ovidkommande skäl är till barnets skada,

likaså om en utplacering i fosterhem sker utan tillräckliga undersökningar

av det tilltänkta fosterhemmets lämplighet o. s. v. Sådant kan lätt intrafta,

om tiden för utplaceringen blir avgörande för kommunansvarigheten.

I fortsättningen uttalas i motionerna, att såväl det i propositionen som

det i motionerna föreslagna systemet för bestämmandet av barnens hemortsrätt

är behäftat med olägenheter. Motionärerna väger för- och nackdelar

hos de båda alternativen mot varandra sålunda:

Grundas barnens kommuntillhörighet på föräldrarnas mantalsskrivning

slipper man att såsom måste ske om den grundas på deras egen mantalsskrivning

införa särbestämmelser för de yngsta barnen, sannolikt bestämmelser,

vilka falla helt utanför ramen för kommunanknytningen i övrigt

(bestämmelser byggande på kyrkobokföringen). Man undgår helt risken

för att ersättningsfrågan inverkar på tidpunkten för barnets överförande

från en vårdform till en annan eller dess omhändertagande. I stället drar

man på sig arbetet att varje år undersöka föräldrarnas mantalsskivnmg.

Vill man med hänsyn till detta gå över till barnets egen mantalsskrivning

som grund så drar man på sig olägenheten av att för nya fall få göra undeisökningar

långt tillbaka i tiden om barnets dåvarande mantalsskrivning

och tvister, huruvida två eller flera fosterhemsplaceringar följt omedelbart

på varandra. Dessa båda senare olägenheter i respektive alternativ är av

samma slag och det svnes skäligen likgiltigt, vilken av dem man accepterar.

Under sådana förhållanden blir de andra synpunkterna avgörande och man

bör därför stanna för att grunda kommuntillhörigheten för den som ar

under 16 år på en av föräldrarnas mantalsskrivning.

Slutligen uttalas i motionerna, att vid utarbetandet av den i motionerna

föreslagna lydelsen av 22 § även det från Fvl hämtade föråldrade uttrycket

»sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt» utbytts

mot ett mera tidsenligt uttryck, nämligen »anstalt för vård eller fostran».

Frågan om hemortsrätten för dem som vårdas på ålderdomshem

behandlas i de likalydande motionerna 1: 547 och II: 679 samt de likaledes

likalydande motionerna I: 5i9 och ll: 678. I samtliga dessa motioner framhålles,

att hemortsrätten för dessa vårdtagare har betydelse — förutom i de

av departementschefen berörda båda fallen — i ett tredje fall. Härom anföres

i förstnämnda båda motioner:

___Detta fall avser del förhållandet alt en kommun på grund av

platsbrist på det egna hemmet eller av humanitära hänsyn söker placering

för åldring på ett ålderdomshem utanför kommunen. I avsedda fall träffas

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

speciell överenskommelse om ersättningen, som i regel anknytes till självkostnadspriset.

Ett samarbete över kommungränserna i fråga om ålderdomshemsvården

har visat sig fördelaktigt och kommer framdeles att framstå som synnerligen

angeläget. En förutsättning för att en sådan utveckling skall kunna

främjas är att de interkommunala ersättningsbestämmelserna får en lämplig

utformning och avvägning. Det är riktigt, att ersättningsfrågan kan regleras

utanför socialhjälpslagen genom överenskommelser i enskilda fall.

Men sådana överenskommelser måste då träffas gång efter annan och måste

bl. a. också bli föremål för revisionsgranskningar. Tvister torde inte heller

helt kunna undvikas.

En sådan modifikation av huvudregeln bör, anföres i motionerna I: 547

och 11:679, införas i socialhjälpslagen att ersättningsskyldigheten bindes

vid den mantalsskrivning en vårdtagare på ålderdomshem har vid intagningen

på hemmet.

I motionerna I: 549 och II: 678 förordas en annan lösning, som anknyter

till de ovan i utlåtandet refererade bestämmelserna i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen.

Motionärerna hemställer om sådant beslut »att

för den person, som vistas i annat ålderdomshem än det inom den egna

kommunen belägna, denna vistelse icke skall medföra, att personen i fråga

måste mantalsskrivas i den kommun, där han vistas för vård, utan får behålla

sin förutvarande mantalsskrivning, samt att sålunda § 14 i folkbokföringsförordningen

även göres tillämplig å personer, som vistas å ålderdomshem».

I samband med frågan om hemortsrätten för vårdtagarna i ålderdomshemmen

beröres i de likalydande motionerna I: 547 och II: 679 bestämmelsen

i 24 § andra stycket om särskild, av Kungl. Maj :t fastställd taxa för

v å r d i h e m som avses i 18 § eller å anstalt eller annan inrättning. I motionerna

uttalas att det torde vara av betydelse, att de ersättningsbelopp

som kan komma att regleras genom taxan närmare än vad som nu är fallet

anknytes till de faktiska vårdkostnaderna.

Vissa spörsmål om allmän anstalts återkravsrätt och om

socialhjälp till annat än vårdkostnaden för den som

intagits å sådan anstalt behandlas i de likalydande motionerna 1:554 och

II: 683, i vilka yrkas att 30 § första och andra styckena skall erhålla följande

lydelse:

Lämnas å allmän anstalt vård åt någon, som kan antagas äga rätt att

eihålla socialhjälp till vårdkostnaden, skall anstalten utan dröjsmål underrätta

socialnämnden i den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att

slutligen svara för vårdkostnaden. Uppstår under vårdtiden eljest behov

av socialhjälp, äger anstalten tillgodose detta, varvid ävenledes underrättelse

till kommun enligt det föregående skall lämnas.

Därest ansvarsförbindelse för i föregående stycke angivna kostnader ej

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

erhållits och ersättning eljest ej bekommes, må talan om utbekommande av

ersättning väckas mot den kommun, som enligt 22 § kan vara skyldig att

slutligen svara för kostnaden. Sådan talan väckes hos länsstyrelsen i det

län, där den kommun, som sökes, är belägen, och skall, vid påföljd att rätten

till ersättning eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, vilken

skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av mars månad året

näst efter det år, då vården eller hjälpen i övrigt lämnats.

Utskottet

Såsom departementschefen anfört ligger det i sakens natur, att frivillig

socialhjälp liksom hittills alltid skall stanna på den kommun

som utgivit hjälpen.

Beträffande den obligatoriska socialhjälpen föreslås i

propositionen, att ersättningsskyldighet kommunerna emellan alltjämt skall

föreligga, men reglerna för densamma föreslås bli i hög grad förenklade.

Hemortsrätten — en benämning som för övrigt utmönstras ur lagtexten —

baseras alltjämt på mantalsskrivningen, men kravet på ett hjälpfritt år,

det s. k. fattigvårdsfria året, såsom villkor för förvärv av ny hemortsrätt

slopas. Härigenom har man velat vinna att de s. k. fattigvårdsprocesserna

skulle åtminstone i huvudsak försvinna. Den hittillsvarande regeln att ny

hemortsrätt ej kan förvärvas av den som fyllt 60 år föreslås också slopad.

Systemet med härledd hemortsrätt för hustru — vilket möjliggjort de s. k.

fattigvårdsäktenskapen — och för barn överges. Kostnaderna för socialhjälp

till hustru och barn skulle alltså i fortsättningen slutligt åvila den

kommun, där vederbörande själv är mantalsskriven. Systemet har sålunda

gjorts enhetligt och bygger på en lätt konstaterbar faktor, nämligen en

folkbokföringsåtgärd, mantalsskrivningen.

Beträffande den som icke är svensk medborgare eller ej är mantalsskriven

inom riket skall det slutliga ansvaret alltjämt åvila staten.

Utskottet finner de skäl departementschefen anfört för att slopa regeln

om det fattigvårdsfria året övertygande och tillstyrker förslaget härutinnan.

Även i övrigt tillstyrker utskottet i den mån utskottet icke nedan föreslår

annat, att förslaget lagfästes i föreliggande skick.

Det slutliga betalningsansvaret skall enligt propositionens förslag åvila

kommun, i vilken hjälptagaren genom lagakraftvunnet beslut

mantalsskrivits. Socialvårdskommittén föreslog däremot, att ersättningsskyldigheten

skulle åvila den kommun, i vilken hjälptagaren »faktiskt»

varit mantalsskriven vid det tillfälle, då hjälpen utgivits, och detta förslag

har upptagits i motionen I: 553. Under remissbehandlingen av socialvårdskommitténs

förslag gjordes invändningar mot detsamma av ett flertal

remissinstanser, mest utförligt av 1949 års folkbokföringssakkunniga,

som framförde erinringar från såväl formella som sakliga synpunkter.

7—■ Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 2 avd. Nr 39

s. 98 Kontrollera mot PDF

98 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Bland annat framhöll de sakkunniga och visade genom exempel att det,

om ansvaret följde den »faktiska» mantalsskrivningen, kunde bli beroende

av tillfälligheter, om den ena eller andra kommunen skulle bli ansvarig för

utgiven socialhjälp. Med beaktande av vad sålunda framkommit tillstyrker

utskottet att, på sätt de folkbokföringssakkunniga och departementschefen

förordat, den lagakraftvunna mantalsskrivningen skall vara avgörande.

Motionen avstyrkes alltså.

I propositionen föreslås som nämnts att huvudregeln om självständigt

förvärv av hemortsrätt skall gälla också för barn. I praktiken innebär

detta i allmänhet att barnet får samma hemortsrätt som föräldrarna, nämligen

när barnet och föräldrarna sammanbor. Vissa särskilda spörsmål

uppkommer emellertid dels beträffande barn som till följd av sin ålder

ej ännu blivit mantalsskrivet, dels ock beträffande fosterbarn som vistas i

enskilt hem och enligt barnavårdslagen omhändertaget barn som inackorderats

i sådant hem. Om obligatorisk socialhjälp utgår till ett barn innan

detta blivit mantalsskrivet skulle enligt propositionens förslag, till följd av

stadgandet i 23 § första stycket, komma att gälla, att staten skulle svara

för kostnaderna. En sådan ansvarighet skulle, i fall som avses i 22 § andra

stycket, komma att åvila staten även efter det barnet blivit mantalsskrivet.

Emellertid bör kommunerna svara för socialhjälpen även för detta barn.

Detta resultat nås, med bibehållande av propositionens förslag i övrigt,

genom införande av ett stadgande, att barn som till följd av sin ålder ej

blivit mantalsskrivet skall anses mantalsskrivet där det har sin födelsehemort,

ett begrepp vars innebörd anges i 14 § 7 mom. folkbokföringsförordningen.

Med en sådan anordning vinnes också, att även i dessa fall en

åtgärd enligt folkbokföringsförordningen blir avgörande för vilken kommun

som slutligt skall svara för socialhjälpen. Den lösning som föreslås i motionerna

I: 551 och II: 681, att en härledd hemortsrätt skulle tillskapas för

endast dessa barn, kan utskottet icke tillstyrka. Frågan kommer emellertid

i ett annat läge, om man väljer en härledd hemortsrätt för samtliga barn,

en fråga vartill utskottet återkommer här nedan.

Beträffande fosterbarn och enligt barnavårdslagen omhändertagna barn

vilka placerats i enskilt hem föreslås i propositionen, att den kommun, i

vilken hemmet är beläget, även om barnet mantalsskrivits där, icke skall

slutligt svara för socialhjälpskostnaderna om barnet för det år det mottagits

i hemmet var mantalsskrivet i annan kommun. Anledningen härtill

är att en regel om ansvar för den kommun där hemmet är beläget befaras

medföra svårigheter att anskaffa dylika hem. I denna fråga har framlagts

olika förslag till lösning. I propositionen föreslås, att den kommun slutligt

skall svara för socialhjälpen, i vilken barnet var mantalsskrivet, när det

först placerades i sådant hem. I motioner yrkas att frågan löses genom

att en härledd hemortsrätt stadgas för alla barn. I motionerna I: 547 och

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

II: 679 uttalas, att lämpligheten av moderns mantalsskrivningskommun

såsom ersättningskommun bör övervägas. I motionerna I: 552 och II: 682

åter yrkas, att ersättningsskyldighet för barn under 16 år skall åvila den

kommun, där den av föräldrarna som har vårdnaden om barnet är mantalsskriven

eller, om båda föräldrarna har vårdnaden, den kommun där fadern

är mantalsskriven eller om ingen av dem har vårdnaden den kommun där

den som senast hade vårdnaden då var mantalsskriven. I sistnämnda motioner

uttalas, att det är uppenbart, att såväl motionärernas som propositionens

förslag är behäftat med olägenheter och att man har att väga föroch

nackdelar mot varandra.

Som utskottet ovan antytt är den väsentliga frågan hur man skall kunna

underlätta anskaffandet av sådana hem som här är i fråga. Propositionens

förslag erbjuder härutinnan enligt utskottets mening vissa väsentliga fördelar.

Den kommun i vilken hemmet är beläget får om propositionens förslag

godtages att göra med endast en kommun. Väljes lösningen med härledd

hemortsrätt skulle den kommun i vilken hemmet är beläget, om föräldrarna

flyttade, nödgas rikta sina anspråk mot olika kommuner alltefter

flyttningarna. Även det förhållandet att olika kommuner kan ha olika

praxis beträffande storleken av fosterlegan kan härvid medföra risk för

processer. Dessa nackdelar undvikes med propositionens förslag. Mot detta

förslag åter har i motionerna gjorts invändningar av innebörd, att den

barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att omhändertaga ett barn,

skulle kunna komma att spekulera i att sådana omständigheter skulle

inträffa, att kommunen bleve fri från ansvar, och därvid skulle låta tidpunkten

för omhändertagandet påverkas av ovidkommande hänsyn. Enligt

utskottets mening är dessa farhågor överdrivna, och utskottet förmenar

att man har all anledning förvänta, att barnavårdsnämnderna skall sätta

barnets behov av vård före kommunens intresse av att slippa kostnaderna

härför. Skulle misstron mot barnavårdsnämnderna vara berättigad, bör för

övrigt andra medel tillgripas för att tillse att barnets intressen blir tillgodosedda.

I sammanhanget må erinras om att barnavårdslagen är föremål

för omprövning.

Ej heller vad som i övrigt anförts i motionerna har enligt utskottets

mening sådan styrka, att det uppväger de fördelar som propositionens

förslag erbjuder. Utskottet tillstyrker därför att frågan löses på det sätt

som föreslås i propositionen och avstyrker alltså motionsyrkandena.

Genom att reglerna om 60-årsgränsen och om det fattigvårdsfria året

slopas kommer i fortsättningen alla på ålderdomshem intagna

att efter mantalsskrivning vinna hemortsrätt i den kommun där hemmet

är beläget. Detta medför för det stora flertalet fall inga komplikationer

eftersom de personer det här gäller merendels är intagna i ålderdomshem

i den kommun där de före intagningen hade hemortsrätt. Departements
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

chefen berör emellertid två fall, i vilka otillfredsställande resultat skulle

kunna uppkomma, nämligen dels då två kommuner har ett gemensamt

ålderdomshem och dels då en kommuns ålderdomshem är beläget i en

annan kommun. Beträffande förstnämnda fall kan emellertid, såsom departementschefen

framhållit, mantalsskrivningens rättsverkan i avseende

å hemortsrätten upphävas genom att i förbundsordningen för ett gemensamt

ålderdomshem intages en föreskrift av innebörd, att den kommun

där hemmet är beläget skall av den kommun, där en vårdtagare vid intagningen

var bosatt, erhålla gottgörelse för sina kostnader för socialhjälp

åt honom. Även för det sällsynta fall att en kommuns ålderdomshem är

beläget i en annan kommun kan enligt departementschefens mening särbestämmelser

rörande hemortsrätten för ålderdomshemmens klientel

undvaras. Utskottet delar departementschefens uppfattning beträffande

dessa fall.

Ytterligare ett fall då komplikationer kan uppkomma beröres i motionerna

I: 547 och II: 679 samt I: 549 och II: 678. Här avses det fall att en

kommun inte har plats för en åldring i sitt eget ålderdomshem men överenskommer

med en annan kommun, att denna skall mottaga vederbörande

i sitt ålderdomshem mot ersättning av förstnämnda kommun. Efter det

den inackorderade blivit mantalsskriven i den kommun där ålderdomshemmet

är beläget skulle han enligt huvudregeln vinna hemortsrätt i denna

kommun och kunna komma att i fortsättningen belasta densamma. I motionerna

ges olika förslag till lösning av denna fråga. I motionerna 1:547

och II: 679 föreslås att hemortsrätten bindes vid mantalsskrivningen vid

tiden för intagningen på hemmet, och i motionerna I: 549 och II: 678 föreslås

att folkbokföringsförordningen ändras så att för den person, som vistas

i annat ålderdomshem än det inom den egna kommunen belägna, denna

vistelse icke skall medföra att han mantalsskrives i ålderdomshemskommunen.

Sistnämnda lösning skulle medföra konsekvenser vida utöver vad

som nu är i fråga, och utskottet kan med hänsyn även därtill att folkbokföringsförordningen

för närvarande är föremål för översyn av en inom

finansdepartementet tillkallad utredningsman icke tillstyrka denna lösning.

Det är givetvis fördelaktigt om en uppkommen överskottsplats i en kommun

kan användas för att täcka en platsbrist i en annan kommun. Före

en dylik inackordering torde i allmänhet träffas ett avtal av den innebörd,

att den inackorderande kommunen skall svara för den del av kostnaden

på ålderdomshemmet som ej täckes av den inackorderades folkpension.

I ett sådant avtal torde för övrigt regleras även en annan fråga av likartat

slag, nämligen om ersättningsskyldigheten för kommunandelen i de inkomstprövade

folkpensionsförmånerna, vilken eljest såsom bunden till

mantalsskrivningen skulle komma att åvila ålderdomshemskommunen. Inackorderingsavtal

torde komma att erfordras för de nu ifrågavarande fallen

även i fortsättningen, oavsett hur hemortsrättsfrågan löses, bl. a. med hän
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

101

syn till nämnda kommunandel. Upphör emellertid inackorderingsavtalet

efter det den inackorderade blivit mantalsskriven i ålderdomshemskommunen

skulle den inackorderande kommunen göra en vinst på ålderdomshemskommunens

bekostnad. Om propositionens förslag godtoges, skulle

denna vinst omfatta såväl nämnda kommunandel som socialhjälpskostnaderna.

Valdes åter förslaget i motionerna I: 547 och II: 679 skulle visserligen

frågan om socialhjälpen lösas, men spörsmålet om folkpensionskostnaden

skulle alltjämt kvarstå. Man har emellertid enligt utskottets mening

icke anledning räkna med att den inackorderande kommunen skulle bringa

inackorderingsavtalet att upphöra för att därigenom överföra det ekonomiska

ansvaret för den inackorderade på ålderdomshemskommunen. En

kommun som handlade på ett sådant sätt skulle säkerligen snart utestängas

från alla möjligheter till inackordering. För övrigt kan lätt i inackorderingsavtalen

intagas en bestämmelse att den inackorderande kommunen skall

svara för de ekonomiska konsekvenserna så länge vederbörande vårdas i

hemmet.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda ej anledning att för nu

berörda fall frångå propositionens förslag och avstyrker alltså de i motionerna

föreslagna ändringarna.

I motionerna I: 552 och 11: 682 har uttrycket »sjukvårdsinrättning eller

förbättrings- eller uppfostringsanstalt» i 22 § andra stycket a) betecknats

såsom hämtat från Fvl och föråldrat samt utbytts mot »anstalt för vård

eller fostran». Utskottet fäster uppmärksamheten på att bestämmelsen i

sakligt hänseende direkt ansluter till och kompletterar vissa regler i folkbokföringsförordningen

och att ordalagen i propositionens förslag är desamma

som i förordningen användes samt avstyrker motionerna i denna

del. I sammanhanget må erinras om den ovan omnämnda översynen av

folkbokföringsförordningen.

I ett annat avseende synes emellertid en komplettering böra ske i 22 §

andra stycket a). Genom stadgandet i andra stycket c) utökas, i jämförelse

med Fvl, de fall då mantalsskrivningskommunen äger få ersättning av

annan kommun för utgiven socialhjälp med det fall att vederbörande blivit

mantalsskriven i enskilt vårdhem. Motsvarande bör gälla vid de under a)

avsedda fallen.

I motionerna I: 552 och II: 682 påpekas, att om en person blivit mantalsskriven

i sådant hem som avses i 22 § andra stycket och blir i behov av

socialhjälp efter det vistelsen där upphört men medan han alltjämt på

grund av sådana omständigheter som avses i nämnda stadgande är mantalsskriven

i hemmet, socialhjälp i enlighet med huvudregeln komme att slutligen

belasta den kommun där hemmet är beläget. I motionerna yrkas

sådan ändring, att mantalsskrivningen i hemmet ej skall gälla till bestämmande

av ersättningsskyldighet i här avsedda fall. Utskottet tillstyrker att

s. 102 Kontrollera mot PDF

102 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

22 § andra stycket erhåller sådan lydelse, att den av motionärerna berörda

konsekvensen ej uppkommer.

I motionerna I: 547 och II: 679 uttalas, att det torde vara av betydelse,

att de ersättningsbelopp, som kan komma att regleras genom sådan taxa

som i 24 § andra stycket omförmäles, närmare än vad som nu är fallet

anknytes till de faktiska vårdkostnaderna. Enligt vad utskottet erfarit pågår

inom socialstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag en omprövning av taxan,

därvid kommunerna genom sina organisationer beretts tillfälle att framföra

synpunkter på frågan. Vid sådant förhållande finner utskottet motionerna i

nu berörda del icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

I 25—29 §§ regleras processförfarandet i mål mellan

kommuner om ersättning för lämnad socialhjälp. Frågor rörande sådan

ersättning föreslås i fortsättningen bli reglerade årsvis. Kommun som

vill kräva ersättning skall skriftligen anmana den kommun, mot vilken

kravet riktas, att betala ersättningen. Sådan anmaning skall ske före utgången

av april månad året efter det då hjälpen utgivits. Nås ej överenskommelse

skall talan om utbekommande av ersättningen anhängiggöras

före utgången av juni månad. Talan, som hittills skolat väckas hos länsstyrelsen

»i länet», varmed torde ha åsyftats länsstyrelsen i det län där

sökandekommunen är belägen, föreslås i fortsättningen skola väckas hos

länsstyrelsen i det län, där den sökta kommunen ligger. I 31 och 32 §§

regleras förfarandet då kommun vill söka ersättning

av staten. Utskottet har ej funnit anledning till erinringar mot nu

förevarande paragrafer.

I motionerna I: 554 och II: 683 yrkas, att 30 § om allmän anstalts

åter kravsrätt skall erhålla viss annan lydelse, som innefattas i ett

i motionerna upptaget förslag. Detta innebär till en början, att den valfrihet

bortfaller, som i propositionen lämnas anstalten att för erhållande

av ersättning för vårdkostnad vända sig till antingen socialnämnden i vårdtagarens

vistelsekommun eller socialnämnden i den kommun som slutligt

skall svara för vårdkostnaden, och anstalten hänvisas att alltid vända sig

till socialnämnden i sistnämnda kommun. Ehuru den slutligt ansvariga

kommunen visserligen till följd av de förenklade reglerna i socialhjälpslagen

i allmänhet lätt kan fastställas kan dock i särskilda fall, såsom till

följd av undantagsbestämmelserna i 22 § andra stycket, svårigheter föreligga

härvidlag, och det bör enligt utskottets mening icke ankomma på

anstalten utan, såsom eljest, på socialnämnden i vistelsekommunen att utreda

dessa förhållanden. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionerna i

denna del.

Förslaget i samma motioner, att allmän anstalt, om under vårdtiden behov

uppstår av socialhjälp till annat än vårdkostnaden,

skall äga tillgodose detta, innebär att funktioner som eljest ankommer på

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

socialnämnden skulle utövas av anstalten; vilket organ som därvid skulle

företräda anstalten angives icke, men närmast lcomme väl här anstaltens

styrelse i fråga. En sådan lösning kan utskottet redan med hänsyn till dess

principiella räckvidd icke förorda, och utskottet avstyrker alltså motionerna

även i denna del.

I motionerna föreslås slutligen att uttrycket »inrättning» i 30 §

första stycket utmönstras. Utskottet kan här hänvisa till vad utskottet ovan

vid behandlingen av 22 § anfört i en motsvarande fråga.

Om kommuns rätt till ersättning av enskild, 33—40 §§

A. Hjälptagarens återbetalningsskyldigket, 33 och 34 §§

Inledning

Enligt Fvl är en hjälptagare i princip skyldig att till fattigvårdssamhället

utgiva ersättning för all fattigvård, som lämnats honom. Å andra sidan har

samhället full frihet att efterskänka sitt krav mot honom. Understödet betraktas

med andra ord som ett förskott eller, om man så vill kalla det, ett

lån, som skall återbetalas i den mån långivaren inte finner skäl till eftergift.

Återbetalningsskyldigheten är vidare —- för att använda socialvårdskommitténs

terminologi — automatisk, d. v. s. den inträder direkt på grund

av lagens stadgande i och med att hjälpen utgives. En annan sak är, att

samhället inte utan vidare kan uttaga sin fordran hos hjälptagaren; liksom

en vanlig långivare måste samhället först få sitt fordringsanspråk fastställt

i en process. Som domstol fungerar härvid i första instans länsstyrelsen

samt i andra och sista instans kammarrätten.

Departementschefen

Departementschefen diskuterar inledningsvis frågan om hjälptagarens

återbetalningsskyldighet från vissa ekonomiska och psykologiska synpunkter.

Han anför:

»Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur kommunalekonomisk

synpunkt, finnes det knappast någon anledning att bibehålla densamma.

De belopp, som kan uttagas av hjälptagarna, är nämligen så pass ringa,

att de spelar en mycket underordnad roll i kommunernas budget, och uppväges

därjämte i viss utsträckning av de administrationskostnader, som

återbetalningsskyldigheten för med sig. Det är emellertid helt andra synpunkter

än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas eko
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

nomi, som varit avgörande vid utformningen av Fvl:s regler om kommunernas

vidsträckta återkravsrätt. Under förarbetena till lagen betonades

särskilt den betydelse, som återbetalningsskyldigheten hade ur folkuppfostringssynpunkt.

Det framhölls, att om man överhuvudtaget ville fasthålla

vid synpunkten att fattigvården så långt det vore möjligt skulle vara

en hjälp till självhjälp, så borde man inte eftergiva fordran på att fattigunderstödet

skulle återbetalas, om förmåga därtill funnes. En underlåtenhet

att taga denna förmåga i anspråk ansågs kunna verka neddragande på

understödstagarens uppfattning av sin ställning till samhället och hans

därav beroende strävan att hålla sig uppe. Vidare framhölls bl. a., att ett

borttagande av återbetalningsskyldigheten skulle kunna leda till att fattigvårdsmyndigheterna

bleve mindre benägna att lämna understöd på ett tidigare

stadium och krävde, att all tillgänglig egendom tagits i anspråk, innan

samhället inskrede.

Helt naturligt är det svårt att konstatera, huruvida Fvl:s regler om återbetalningsskyldighet

haft den betydelse ur folkuppfostringssynpunkt, som

lagstiftaren räknat med. Däremot är det ganska påtagligt, att ifrågavarande

regler haft en annan folkpsykologisk effekt, som måhända inte varit förutsedd

vid lagens tillkomst. Efter hand som socialvården byggts ut med nya

hjälpformer, vilka inte förknippats med återbetalningsskyldighet, har den

i princip oinskränkta skyldigheten att utge ersättning för erhållen fattigvård

alltmera kommit att framstå som en kvarleva från äldre tid. Äterbetalningsskyldigheten

har på så sätt medverkat till att diskreditera fattigvården

som hjälpform betraktad och i vida kretsar skapa motvilja mot att

anlita denna hjälpform. Måhända är detta en av anledningarna till att återkravsrätten

med åren kommit att begagnas med allt större försiktighet. Utvecklingen

torde i själva verket ha gått så långt, att återkrav i de flesta

kommuner numera sker endast i undantagsfall.»

Departementschefen uttalar i fortsättningen, att vad han sålunda anfört

enligt hans mening talar förattdeniprincipoinskränktaåterbetalningsskyldighet,

som enligt gällande lagstiftning

åligger hjälptagaren, bör inskränkas. Emellertid är

det enligt departementschefen ingalunda givet att obligatorisk och frivillig

socialhjälp härvid bör följa samma regler.

Departementschefen fortsätter:

»I lråga om den obligatoriska hjälpen kan även andra skäl än

de nyss berörda anföras för att begränsa återbetalningsskyldigheten. Såsom

tidigare framhållits i olika sammanhang, har den obligatoriska hjälpen

karaktär av en rättighet, som vederbörande kan tilltvinga sig på processuell

väg. För nutida uppfattning torde det vara ganska främmande att

ge denna rättighet en så begränsad innebörd, att den nödställde endast

skulle äga erhålla ett lån, som han oberoende av omständigheterna i det

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

enskilda fallet skulle vara skyldig att återbetala. Visserligen bör socialhjälpen

— även den obligatoriska — så långt det är möjligt vara en hjälp

till självhjälp, men det kan starkt ifrågasättas, om detta syfte främjas genom

att hjälptagaren utan inskränkning blir skyldig att återbetala vad han

mottagit. I de fall, där utsikter verkligen finnes till att en hjälptagare i

sinom tid skall kunna inte bara försörja sig själv och de sina utan även helt

eller delvis återbetala vad han mottagit från samhället, kan aterbetalningsskyldigheten

tvärtom bidraga till att han inte gör sitt bästa för att återställa

sin försörjningsförmåga; återbetalningsskyldigheten kan med andra

ord verka som en tillbakahållande i stället för en pådrivande faktor i hans

strävan att hålla sig uppe.»

På grund av det anförda anser departementschefen, att en hjälptagare

endast i vissa undantagsfall bör vara skyldig att återbetala vad han mottagit

i obligatorisk socialhjälp.

I fråga om sådana undantagsfall anför departementschefen:

»Ett sådant undantagsfall föreligger, då socialhjälpen har karaktär av förskott

å någon förmån, vartill hjälptagaren eljest är berättigad. Som exempel

härpå kan nämnas, att en hjälpbehövande person fyller förutsättningarna

för erhållande av invalidpension, ehuru sådan ännu ej beviljats, eller

att han äger rätt till underhållsbidrag som av någon anledning uteblivit.

Om socialhjälp i dylikt fall tilldelas honom och han sedermera skulle få

uppbära sin invalidpension eller sitt underhållsbidrag retroaktivt för den tid

hjälpen avsett, synes det rimligt att han får återbetala så stor del av vad

han erhållit i socialhjälp, som täckes av pensionen eller bidraget. Eljest

skulle han nämligen komma i bättre ställning än han skulle ha varit, om

pensionen eller bidraget utbetalats till honom redan innan han sökte socialhjälp.

Kommittén har föreslagit återbetalningsskyldighet jämväl för det fall

att hjälptagaren »är i besittning av tillgångar, ehuru dessa f. n. inte kan

disponeras för uppehälle och vård». Av motiveringen till förslaget synes

framgå, att kommittén åsyftat dels sådan egendom som överhuvud taget

inte bör realiseras för att täcka hjälpbehovet, och dels tillgångar, som inte

utan ekonomisk förlust eller personliga olägenheter av allvarlig art snabbt

kan göras likvida. Nu förhåller det sig väl så, att de flesta hjälptagarna har

tillgångar av något slag, låt vara att tillgångarna merendels är av ringa

värde. Det är vidare uppenbart, att kommittén inte tänkt sig, att vilken

obetydlig tillgång som helst skulle konstituera återbetalningsskyldighet. Var

gränsen skulle dragas framgår emellertid inte av betänkandet, och mig synes

det svårt att fastställa några allmängiltiga normer i detta avseende. Det är

inte heller lätt att på ett tillfredsställande sätt fixera övriga förutsättningar

för att återbetalningsskyldighet skulle inträda. Då härtill kommer,

att det torde vara ganska sällsynt att obligatorisk socialhjälp behöver tilldelas

någon som har egna tillgångar av mera betydande värde, anser jag,

s. 106 Kontrollera mot PDF

106 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

att man bör avstå från att i den nya lagstiftningen införa en regel av den

innebörd som kommittén föreslagit.

Enligt kommitténs förslag skall återbetalningsskyldighet vidare föreligga

för hjälptagare, som »är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom

kort åter komma i god ekonomisk ställning». En bestämmelse av detta

innehåll måste enligt min mening medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Att bedöma huruvida ett nödläge är tillfälligt eller ej torde ofta vara

svårt, och ännu vanskligare måste det vara att göra några antaganden om

den nödställdes framtida ekonomiska ställning. Det av kommittén använda

uttrycket »god ekonomisk ställning» är därjämte så obestämt, att det alltför

lätt kan ge upphov till meningsskiljaktigheter. Möjligen skulle man

kunna tänka sig en regel av innebörd, att vederbörande bleve återbetalningsskyldig,

för den händelse han efter hjälpens beviljande på grund av särskilda

förhållanden — t. ex. genom ett arv eller en lotterivinst — finge sin

ekonomi förbättrad på ett mera markerat sätt. En sådan regel torde emellertid

ej bli av någon större praktisk betydelse. Med hänsyn härtill och då

en regel av antydd innebörd skulle få till följd, att återbetalningsfrågan

alltid hölles svävande i avbidan på vad som möjligen kunde inträffa i framtiden,

kan jag inte tillstyrka, att en sådan regel lagfästes.

Inte heller kan jag tillstyrka kommitténs förslag om återbetalningsskyldighet

för den som »uppenbarligen kommit i behov av hjälp på grund av

bristande hushållning eller eljest för hans självförsörjning skadlig livsföring».

Även denna regel skulle nämligen enligt min mening bereda stora

tillämpningssvårigheter. Dessutom kan det befaras, att den skulle leda till

en ur psykologisk synpunkt olycklig uppdelning av socialhjälpsklientelet i

två grupper, sådana som vore värdiga att erhålla hjälp utan återbetalningsskyldighet

och andra. En dylik uppdelning skulle lätt kunna få till följd,

att ambitiösa personer, som råkat i nödläge, skulle dra sig för att söka

hjälp inför risken att hänföras till den senare kategorien. Härtill kommer,

att de personer, som kommittén åsyftat, merendels torde sakna både förmåga

och vilja att fullgöra sin återbetalningsskyldighet. Den föreslagna

regeln bleve därför med all sannolikhet tämligen verkningslös mot dem,

som den verkligen riktade sig mot.»

Departementschefen uttalar vidare, att återbetalningsskyldighet bör

drabba dels den, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig

eller vilseledande uppgift rörande sitt behov av socialhjälp, och dels den,

som varit berättigad att för den tid hjälpen utgått uppbära annan social

förmån, vilken emellertid indragits eller minskats därför att han brutit

mot vad som föreskrivits såsom villkor för erhållande av ifrågavarande

förmån. Som exempel på dylika villkor hänvisar departementschefen till

27 § sjukförsäkringslagen, som medger vederbörande sjukkassa rätt att

under vissa förutsättningar minska eller indraga sjukpenning.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Departementschefen fortsätter:

»Vad jag hittills föreslagit avser endast obligatorisk socialhjälp. Vid behandlingen

av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp bör vara

förenad med återbetalningsskyldighet, synes det lämpligt att först ägna

uppmärksamhet åt de minderåriga hjälptagarna. Såsom framgår

av den lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser innehåller

Fvl en specialregel, enligt vilken ersättning för fattigvård, som lämnats

minderårig, inte får uttagas av hans arbetsförtjänst. Denna regel, som avser

både obligatorisk och frivillig fattigvård, grundar sig därå, att en minderårigs

hjälpbehov ej beror på bristande omtanke från hans sida; han anses

på grund av sin ålder ur stånd att själv försörja sig.

Det är uppenbart, att den nya lagstiftningen i nu förevarande hänseende

inte bör innehålla strängare regler än Fvl. Tvärtom kan goda skäl anföras

för att helt slopa återbetalningsskyldigheten för personer, som var minderåriga

då hjälpen lämnades dem. Emellertid kan man inte bortse ifrån att

socialhjälp — även frivillig sådan — i vissa fall lämnas barn sasom förskott

på någon förmån, vartill barnet är berättigat men som inte ar tillgänglig

till lyftning. Som exempel härpå kan nämnas, att en ansökan om

särskilt barnbidrag ännu inte hunnit prövas då hjälpen utbetalas. I dylikt

fall är förhållandena tämligen analoga med dem som föreligger då obligatorisk

socialhjälp utgives till en vuxen såsom förskott å en väntad folkpensionsförmån.

De regler, som jag i det föregående föreslagit i fråga om

skyldighet att återbetala obligatorisk socialhjälp, synes med hänsyn härtill

böra tillämpas även beträffande frivillig socialhjälp, som utgives till minderåriga.

Vid bedömande av frågan, i vad mån frivillig socialhjälp

åt vuxen person bör medföra återbetalningsskyldighet för honom,

bör man enligt min mening fästa stort avseende vid att det kommer att

stå kommunerna fritt att efter egen prövning avgöra, huruvida dylik hjälp

skall utgå eller ej. Det synes mig med hänsyn härtill mest konsekvent att

också överlåta åt kommunerna att bestämma, om hjälpen helt eller delvis

skall återbetalas. Även ur andra synpunkter synes denna lösning vara att

förorda. Jag syftar härvid särskilt på att den frivilliga hjälpen i stor utsträckning

kommer att få förebyggande karaktär och att den i många fall

kan innebära en betydande kapitalinsats från samhällets sida, t. ex. för

att starta en rörelse, inköpa en arbetsmaskin e. dyl. I dessa fall kan det,

såsom kommittén framhåller, vara klokt att ge hjälpen som ett förlagslån,

enär hela syftet med åtgärden skulle kunna äventyras, om vederbörande

finge på egen hand disponera över hela kapitalbeloppet utan återbetalningsskyldighet.

I andra fall, då frivillig hjälp lämnas, framstår det säkerligen

som mindre motiverat att föreskriva återbetalningsskyldighet. Förhållandena

är emellertid så skiftande, att det knappast torde vara möjligt att på

ett tillfredsställande sätt lösa hithörande spörsmål genom detaljerade lag
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

bestämmelser. Då fråga är om vuxna hjälpbehövande bör det därför enligt

min mening överlämnas åt kommunerna att liksom hittills fritt pröva, inte

bara om frivillig hjälp skall utgivas utan även huruvida meddelad hjälp av

denna karaktär skall vara förenad med återbetalningsskyldighet. En dylik

frihet för kommunerna bör vara ägnad att vidmakthålla och stärka intresset

för att sätta in den förebyggande socialhjälpen på ett så tidigt stadium

som möjligt.»

Slutligen anför departementschefen i en specialfråga:

»Enligt nu gällande bestämmelser har fattigvårdsstyrelsen rätt att under

vissa förutsättningar omhändertaga hjälpt a gares egendom

samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård som lämnats honom.

Socialvårdskommittén har karakteriserat stadgandet härom som en rest av

äldsta tiders fattigvård och föreslagit, att någon motsvarighet till detsamma

ej upptages i den nya lagstiftningen. Förslaget har så gott som enhälligt

lämnats utan erinran under remissbehandlingen, och jag tillstyrker att det

genomföres. Med anledning av vad som i ett par av yttrandena anförts rörande

dödsbon efter avlidna vårdtagare, vill jag som min mening framhålla,

att frågan huruvida särskilda regler erfordras för avvecklingen av

dylika dödsbon bör prövas först sedan någon erfarenhet vunnits av den

nya lagstiftningen.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 526 och II: 650 yrkas, att riksdagen måtte

»besluta att---kommunernas återkravsrätt för utgiven socialhjälp

måtte utsträckas att omfatta de fall då hjälptagaren a) är i besittning av

tillgångar, ehuru dessa för tillfället icke kan disponeras för uppehälle och

vård, b) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort komma i god

ekonomisk ställning».

Till stöd för sitt yrkande anför motionärerna bl. a. följande.

Om man ser återbetalningsskyldigheten enbart ur ekonomisk synpunkt,

finns det, vilket departementschefen understryker, knappast någon anledning

att bibehålla densamma. Enligt vår uppfattning är det emellertid helt

andra synpunkter än återbetalningsskyldighetens betydelse för kommunernas

ekonomi som bör vara avgörande vid utformningen av återkravsrätten.

I förarbetena till fattigvårdslagen betonades sålunda särskilt den betydelse

som återbetalningsskyldigheten hade ur uppfostringssynpunkt. Det "framhölls

att om man över huvud taget ville faslhålla vid synpunkten att fattigvården

så långt det vore möjligt skulle vara en hjälp till självhjälp så borde

man inte eftergiva fordran på att fattigunderstödet skulle återbetalas om

förmåga därtill funnes. Dessa synpunkter synes oss mer beaktansvärda än

de rent kommunalekonomiska. Vi vill därför förorda att i socialhjälpslagen

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

stadgas återbetalningsslcyldighet jämväl i de två undantagsfall kommittén

upptagit utöver vad departementschefen föreslagit.

I sammanhanget må erinras om det ovan vid 14 § behandlade yrkandet i

de likalydande motionerna I: 552 och It: 682, att borgen måtte få tecknas

»å lån, som erfordras för en hjälpbehövandes uppehälle och vård, under

förutsättning att personen är i behov av socialhjälp enligt 12 § och att

han är i besittning av tillgångar, vilka för det närvarande icke kunna utnyttjas

för hans försörjning, dock att borgensteckningen i dylikt fall icke

må avse högre lånebelopp än vad som svarar mot tillgångarnas värde».

I sistnämnda motioner, I: 552 och II: 682, yrkas, att 33 § måtte få följande

lydelse:

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits

till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig

dels under förutsättning att han

a) där socialhjälpen--— denna förmån,

b) medvetet eller---socialhjälp eller

c) varit berättigad---dylik förmån,

dels under förutsättning att han är i tillfälligt nödläge och kan antagas

inom kort åter komma i god ekonomisk ställning samt att socialnämnden

med hänsyn härtill beslutar om ersättningsskyldighet.

Till motivering för den under c) föreslagna bestämmelsen anföres i motionerna

bl. a.:

Om en person, som i stort har en god ekonomisk standard, periodvis får

små eller inga inkomster och inte bryr sig om att planera för detta, är det

icke tilltalande, att han, om under en sådan period 12 § blir tillämplig på

honom, skall erhålla socialhjälp utan återbetalningsskyldighet. När man

sålunda kan förutse att personen inom kort kommer tillbaka till sina tidigare

goda inkomster, borde man därför ha en möjlighet att göra honom

återbetalningsskyldig för den hjälp han åtnjöt under sin nedgångsperiod.

Till yrkandet om ändrad lydelse ansluter sig ett yrkande om viss komplettering

av 54 § första stycket, vilket föreslås få följande lydelse:

över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp

samt om ersättningsskyldighet enligt 33 § må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Beslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar.

Utskottet

Såsom ett väsentligt led i strävandena att befria socialhjälpen från den

fattigvårdskaraktär som hittills vidlådit den generella behovsprövade hjälpformen

föreslås i propositionen, att hjälptagaren i princip icke

skall vara skyldig att återbetala erhållen obligatorisk

socialhjälp. Härigenom vinnes i ett viktigt avseende likställighet

med de olika socialförsäkringarna, vilka, ehuru det allmänna be
-

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

strider en väsentlig del av kostnaderna, icke förbundits med motsvarande

återbetalningsskyldighet och beträffande vilka icke heller det förhållandet

att det allmänna deltar i kostnaderna medfört, att hjälpformen ansetts ha

fattigvårdskaraktär. Många som nu drar sig för att söka fattigvård av

rädsla för att ej kunna fullgöra återbetalningsskyldigheten eller av motvilja

mot att anlita en genom återbetalningsskyldigheten diskrediterad

hjälpform, kan, om propositionens förslag genomföres, väntas visa ökad

benägenhet att söka socialhjälp. En sådan utveckling kan visserligen medföra

ökade kostnader för kommunerna men ligger helt i linje med en strävan

att få socialhjälpen betraktad som en med annan socialvård likvärdig

hjälpform. För andra, som på grund av återbetalningsskyldigheten inte gjort

sitt bästa för att återvinna sin försörjningsförmåga, bortfaller skälen till

eu sådan inställning. Ur dessa som andra synpunkter är propositionens förslag

att hälsa med tillfredsställelse.

Rörande de i propositionen upptagna undantagsfallen, då ersättningsskyldighet

föreslås skola föreligga ■— socialhjälpen utgår som förskott

å försäkringsförmån eller ersätter förverkad sådan eller har bekommits

genom felaktiga uppgifter — synes oenighet ej kunna råda; här föreligger

sådana särskilda skäl för återbetalningsskyldighet, alt undantag från

vad som eljest gäller bör stadgas.

I motionerna I: 526 och 11: 650 föreslås, att återbetalningsskyldighet skall

stipuleras i ytterligare två fall av obligatorisk socialhjälp, nämligen dels

då hjälptagaren är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för tillfället icke

kan disponeras för uppehälle och vård, och dels då hjälptagaren är i tillfälligt

nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning.

Beträffande det närliggande yrkandet i motionerna 1: 552 och II: 682

om borgensinstitutets användning i förstnämnda fall erinrar utskottet om

att utskottet ovan vid behandlingen av 14 § avstyrkt detta yrkande. Sistnämnda

motioner upptar för det fall att hjälptagaren är i tillfälligt nödläge

och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk ställning ett yrkande,

som skiljer sig från yrkandet i förstnämnda motioner endast däri, att återbetalningsskyldigheten

uttryckligen göres beroende av att »socialnämnden

med hänsyn härtill beslutar om ersättningsskyldighet». Till stadgandet ansluter

sig ett förslag om viss ändring i 54 §, varigenom besvär över socialnämndens

beslut om ersättningsskyldighet skulle få anföras hos länstyrelsen.

Meningen synes alltså vara, att socialnämnden i omedelbar anslutning

till beslutet om meddelande av socialhjälp skulle i nu förevarande fall

— i motsats till vad som eljest gäller — uttala sig om huruvida ersättningsskyldighet

i princip skall föreligga eller ej, och att detta principbeslut, från

vars fullföljande socialnämnden får antagas kunna avstå, skall kunna överklagas

för sig. För att i detta enda undantagsfall införa en dylik, från vad

eljest i lagen förekommer avvikande anordning föreligger enligt utskottets

mening icke skäl. Yrkandet i motionerna I: 552 och II: 682 avstyrkes alltså.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 111

Vad åter beträffar yrkandena i förstnämnda motioner, I: 526 och II: 650,

vill utskottet anföra följande. Enligt 39 § sista stycket, som överensstämmer

med vad som gäller enligt Fvl och varemot utskottet ej har någon

erinran, må talan om ersättningsskyldighet icke bifallas, om vederbörande

därigenom kan antagas komma att sakna erforderliga medel till underhåll

för sig och de sina eller eljest synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

De fall, bortsett från de i propositionen föreslagna, då återkrav

mot hjälptagaren i praktiken kan genomdrivas, är uppenbarligen i huvudsak

endast fall där tillgångar finnes eller vederbörande åter kommit i god

ekonomisk ställning. Bifall till motionerna skulle alltså i huvudsak innebära,

att principen om att obligatorisk socialhjäp ej skall återkrävas en

princip som motionärerna icke uttryckligen tagit avstånd från sättes ur

funktion genom undantagen. En sådan ordning kan utskottet icke tillstyrka.

Utskottet erinrar därjämte om att departementschefen i fråga om de likartade

bestämmelser i ämnet som föreslagits av socialvårdskommittén anfört,

att de är alltför obestämda och lätt skulle medföra betydande tillämpningssvårigheter.

Mot förslaget att återbetalningsskyldighet skall föreligga

för hjälptagare beträffande frivillig socialhjälp utom då sådan

hjälp utgivits till någon innan han fyllt 16 år har utskottet icke någon

erinran.

B. Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet, 35 och 36 samt 38

och 40 §§

Inledning

Enligt Fvl är vissa anhöriga skyldiga att försörja varandra, så att de

ej faller fattigvården till last. Man brukar här tala om en offentligrättslig

försörjningsplikt i motsats till den civilrättsliga underhållsskyldighet, som

är reglerad i giftermåls- och föräldrabalkarna. Dessa båda slag av försörjningsplikt

är av olika karaktär. Genom de åsyftade bestämmelserna

i nyssnämnda balkar regleras enskilda personers inbördes rättigheter

och skyldigheter; anspråk på underhåll kan med stöd av dem göras

gällande av enskild mot enskild. Fvl:s regler däremot har till syfte att

bestämma den enskildes förpliktelser mot det allmänna. Inom de gränser,

som utstakas för den offentligrättsliga försörjningsplikten, äger samhället

kräva, att den enskilde fullgör sina skyldigheter mot sina anhöriga, samt,

om det uraktlåtes och samhället till följd härav måste träda emellan

genom att meddela fattigvård, uttaga ersättning härför av den försumlige.

I fråga om den krets av anhöriga, som är skyldiga att försörja varandra,

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

överensstämmer Fvl nära med giftermålsbalken och föräldrabalken. Beträffande

omfattningen av försörjningsplikten råder däremot en bestämd

skillnad såtillvida, att den fattigvårdsrättsliga försörjningsplikten — i

motsats till den civilrättsliga — inte i något fall sträcker sig längre än

samhällets egen skyldighet att utge obligatorisk fattigvård; ersättning för

frivillig fattigvård kan aldrig uttagas av den, som är försörj ningspliktig.

Socialvårdskommittén har föreslagit genomgripande ändringar i Fvl:s

regler om återkravsrätt mot anhöriga. Den viktigaste nyheten i förslaget

innebär, att socialhjälp åt vuxen person inte skall kunna

återkrävas av hans föräldrar eller barn.

I remissyttrandena har vissa betänkligheter framförts mot att lagfästa

förslaget i denna del. Därvid har anförts bl. a., att föräldrar och barn i

civilrättslig mening vore underhållsskyldiga mot varandra och att överensstämmelse

borde råda mellan den civilrättsliga och den offentligrättsliga

försörjningsplikten. Vidare har framhållits, att för rättskänslan stötande

resultat skulle uppkomma, om en person i goda ekonomiska omständigheter

inte bleve skyldig att utgiva ersättning för socialhjälp, som

lämnats hans föräldrar eller vuxna barn. Farhågor har också uttalats för

att solidariteten och intressegemenskapen mellan föräldrar och barn skulle

försvagas, därest återkravsrätten borttoges i dessa fall.

Departementschefen

Efter att ha redogjort för de mot socialvårdskommitténs förslag gjorda,

ovan omnämnda invändningarna anför departementschefen:

»Med anledning av dessa invändningar vill jag erinra om att samhället

i en mängd andra former än genom socialhjälp bistår behövande personer

utan att av deras anhöriga kräva ersättning för sina utgifter. Som exempel

vill jag nämna folkpensioneringen, vars inkomstprövade förmåner

säkerligen utgår till ett stort antal åldringar, som har barn i goda ekonomiska

förhållanden. Det lär inte i något sammanhang ha ifrågasatts, att

ersättning för dessa förmåner skulle kunna utkrävas av barnen ens i

sådana fall, där dessa uppenbarligen åsidosatt sin civilrättsliga skyldighet

att utge underhåll till föräldrarna. På liknande sätt förhåller det sig med

t. ex. mödrahjälpen; åtskilliga kvinnor, som erhåller dylik hjälp, har med

all sannolikhet föräldrar i så god ekonomisk ställning, att underhållsbidrag

kunnat uttagas av dem med stöd av föräldrabalkens regler. Med

det sagda har jag velat framhålla, att samhällets återkravsrätt ingalunda

behöver sträcka sig lika långt som den civilrättsliga underhållsskyldigheten.

I vad mån korrespondens bör föreligga, torde för varje hjälpform för sig

böra avgöras med hänsyn till vad som kan befinnas vara mest lämpligt.

Härvid bör hänsyn givetvis tagas även till den normbildande verkan, som

återkravsrätten kan ha för enskilda personers handlingssätt.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Av det siffermaterial, som redovisats av kommittén, synes framgå, att

socialhjälp åt vuxna personer i mycket blygsam omfattning återkräves

från deras anhöriga. Återkravsrätten har alltså i dessa fall en ganska

ringa direkt betydelse för kommunernas ekonomi. Måhända kan det göras

gällande, att den indirekta betydelsen är större, i det att redan vetskapen

om att återkravsrätt föreligger kommer en del försörj ningspliktiga att

frivilligt fullgöra sin underhållsskyldighet. För egen del håller jag dock

för sannolikt, att denna indirekta verkan är tämligen ringa. Det är enligt

min mening helt andra omständigheter än vetskapen om Fvl:s regressregler

som gör att barn bidrar till sina föräldrars underhåll och tvärtom.

Inte heller tror jag att den känsla av samhörighet, som vanligen kännetecknar

förhållandet mellan föräldrar och barn, skulle försvagas, om

dessa regressregler slopades. I varje fall torde, så länge den civilrättsliga

underhållsskyldigheten kvarstår oförändrad, reglerna härom utgöra ett

tillräckligt stöd för att hålla denna känsla vid liv.

Den främsta anledningen till att kommittén föreslagit att regressrätten

slopas i förevarande fall är, att den i vida kretsar skapat motvilja mot

att anlita fattigvården. Enligt vad kommittén uttalar drar sig åtskilliga

hjälpbehövande gamla för att söka fattigvård, enär de inte vill utsätta

sina barn för risken och obehaget av ett regressanspråk från det allmännas

sida. Att denna iakttagelse är riktig, torde vara allmänt erkänt bland dem,

som handhar fattigvården. Det torde vidare förhålla sig så, att många

fattigvårdsstyrelser underlåter att verkställa återkrav av den anledningen,

att de inte vill skapa osämja mellan föräldrarna och barnen.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag övervägande skäl tala

för att — såsom kommittén föreslagit — helt slopa återkravsrätten mot

barn för hjälp åt deras föräldrar och mot föräldrar för hjälp åt deras

vuxna barn. Godtages detta förslag, bör motsvarande givetvis gälla i fråga

om adoptant och adoptivbarn.»

I fråga om socialhjälp, som meddelats åt minderårigt

barn, torde, uttalar departementschefen, enighet råda om att den åtminstone

i vissa fall bör kunna återkrävas av barnets föräldrar.

Till en början tar departementschefen upp frågan om var minderårighetsgränsen

hör dragas och anför:

»Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för minderårighet dragen vid

16 år och kommittén har inte föreslagit någon ändring härutinnan. I en

del av remissyttrandena har emellertid uttalats, att föräldrars offentligrättsliga

försörjningsplikt mot barn inte borde upphöra redan då baxmet

fyllt 16 år utan först vid 18 eller 20 års ålder. Som skäl härför har anförts

bl. a., att många ungdomar i 16—20-årsåldern med hänsyn till den utökade

skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kunde försörja

sig själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 2 avd. Nr 39

s. 114 Kontrollera mot PDF

114 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

och avtal bestämdes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Dessa skäl är enligt

min mening beaktansvärda. Å andra sidan måste beaktas, att 16-årsåldern

gäller som minderårighetsgräns enligt en mängd olika författningar av

social karaktär. Som exempel må nämnas, att 16 år utgör övre gräns för

rätt till allmänt och särskilt barnbidrag och undre gräns för rätt till folkpension

och sjukpenning samt att 16-årsgränsen har stor betydelse vid

tillämpningen av barnavårdslagen, vilken lag ju f. n. är föremål för omprövning.

Frågan om en höjning av ifrågavarande åldersgräns synes därför

ej lämpligen böra avgöras i detta sammanhang.»

I fortsättningen anför departementschefen:

»Enligt kommitténs förslag skulle ersättning för socialhjälp till minderårig

få uttagas av dennes föräldrar endast under vissa i förslagets 31 §

närmare angivna förutsättningar. För egen del anser jag emellertid, att

en fader eller moder i princip alltid bör vara skyldig att utge ersättning

för socialhjälp, som lämnats till deras minderåriga barn. Då fråga är om

barn utom äktenskap bör dock, såsom kommittén föreslagit, undantag

göras för den händelse fadern eller modern enligt avtal, som är bindande

för barnet, åtagit sig att till dess underhåll utgiva visst belopp en gång

för alla. Vidare torde — i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt

63 § 2 st. Fvl — undantag böra göras för det fall, att någon av föräldrarna

enligt dom eller avtal är skyldig att fullgöra lagstadgad underhållsskyldighet

mot sitt minderåriga barn men försummar att göra detta och därigenom

förorsakar att socialhjälp måste lämnas åt barnet; i dylikt fall

bör ersättning inte kunna utkrävas av den av föräldrarna, som inte försummat

sin underhållsplikt.

Enligt föräldrabalken föreligger i vissa fall underhållsskyldighet mot

makes barn. Om ena maken under sin vårdnad har barn i tidigare

gifte eller utom äktenskap, är nämligen den andre maken jämte honom

skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll, så länge

äktenskapet består. Under samma förutsättningar föreligger enligt Fvl

offentligrättslig försörjningsplikt mot makes barn, och ersättning för

socialhjälp, som lämnats åt ett sådant barn, kan alltså uttagas av barnets

styvfader eller styvmoder. Kommittén har föreslagit, att återkravsrätten

i dessa fall helt slopas. Som skäl härför har bl. a. anförts, att den offentligrättsliga

försörjningsplikten mot andra makens barn gåve upphov till

ytterst grannlaga och för förhållandet mellan makarna samt mellan barnet

och styvfadern eller styvmodern påfrestande situationer ävensom att behov

av återkravsrätt i dessa fall inte längre förelåge med samma styrka

som förut, sedan lagstiftningen om bidragsförskott genomförts. Dessa skäl

synes mig väga tungt för att helt avstå från återkravsrätt mot styvföräldrar.

Då förslaget härom dessutom enhälligt godtagits under remissbehandlingen,

tillstyrker jag att det genomföres.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

De naturliga föräldrarna till ett adopterat barn har enligt föräldrabalken

inte någon primär underhållsskyldighet mot detta. Underhållsskyldigheten

åvilar i stället adoptanten samt, om han är gift och barnet

står under hans vårdnad, hans make. Endast om de blir ur stånd att

underhålla barnet, inträder de naturliga föräldrarnas underhållsskyldighet.

I konsekvens härmed åvilar f. n. den offentligrättsliga försörjningsplikten

i regel inte de naturliga föräldrarna utan adoptanten samt, i förekommande

fall, hans make. Enligt den nya lagstiftningen bör de naturliga

föräldrarna till ett adopterat barn vara helt befriade från att utge ersättning

för socialhjälp åt barnet. Ersättningsskyldigheten bör i stället vila

på adoptanten. Av skäl som anförts beträffande styvbarn bör däremot

adoptantens make vara fritagen från dylik skyldighet. Från sistnämnda

regel synes dock ett undantag böra göras; skulle adoptanten vara gift

med någon av barnets föräldrar, bör ersättningsskyldigheten åvila båda

makarna.»

Beträffande den i 35 § i departementsförslaget behandlade frågan om

den offentligrättsliga försörjningsplikten mot make anför departementschefen:
»Enligt

Fvl gäller i fråga om återkravsrätt mot make olika

regler för man och hustru; mannen är ovillkorligt försörjningspliktig mot

hustrun medan hon endast har en s. k. villkorlig försörjningsplikt mot

honom. Kommittén har föreslagit att denna skiljaktighet slopas och att

likformiga regler utformas för båda makarna. Vidare har kommittén

föreslagit en regel av innebörd, att om socialhjälp utgives till en hemskild

make ersättning härför inte skall kunna uttagas av andra maken, därest

denne befriats från sin civilrättsliga underhållsskyldighet mot hjälptagaren.

För egen del anser jag mig i huvudsak kunna godtaga förslaget i dessa

delar. Som regel bör gälla, att make är skyldig att utge ersättning för

socialhjälp som lämnats andra maken. Men om makarna vid tiden för

hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad samt den

av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller enligt avtal var

berättigad til! underhåll av andra maken, bör denne inte vara ersättningsskyldig.

I likhet med kommittén anser jag anledning saknas att utsträcka återkravsrätten

till frånskild make.»

Slutligen upptar departementschefen ytterligare ett par frågor till behandling

:

»Vad härefter angår åter kravsrättens omfattning är, såsom

förut nämnts, en hjälptagares anhöriga enligt nu gällande lagstiftning

endast skyldiga att utge ersättning för obligatorisk fattigvård. .lag har i

det föregående föreslagit, att området för den obligatoriska hjälpen utvidgas,

och i konsekvens härmed synes återkravsrätten böra utsträckas

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

på motsvarande sätt. I sak innebär detta ingen annan skillnad från vad

som nu gäller än att en make blir skyldig att, om andra maken finnes

böra av hälsoskäl avhålla sig från arbete, utge ersättning för vad som

utgives i obligatorisk hjälp åt denne.

Liksom nu bör ersättning inte kunna uttagas av försörjningsplilctig

med högre belopp än det, vartill kommunens kostnader för hjälpen skäligen

kan skattas. Vad anstaltsvården beträffar, bör Konungen tillerkännas

samma befogenhet som enligt Fvl att fastställa taxa för denna uppskattning.

Enligt Fvl anses den, som försummat sin försörjningsplikt mot sin

hustru eller sina minderåriga barn och som till följd därav erhållit s. k.

arbetsföreläggande, genom arbetets utförande fullgöra sin skyldighet

att utge ersättning för fattigvård, som under tiden tilldelas hustrun

eller barnen. Kommittén har föreslagit att denna regel bibehålies och utvidgas

till att avse alla personer, som undergår av samhällsorgan anbefallda

åtgärder för deras tillrättaförande, när dessa åtgärder innebär

hinder för underhållspliktens fullgörande. För egen del kan jag i stort sett

ansluta mig till förslaget, som i denna del så gott som undantagslöst

lämnats utan erinran. Om någon är häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt, ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och till följd därav är ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot sin make eller sina barn, bör ersättning för

socialhjälp, som under tiden utgivits åt dem, ej kunna uttagas av honom.

Beträffande de formella förutsättningarna för att

återbetalningsskyldigheten skall inträda samt preskription

bör i fråga om anhöriga gälla samma regler som föreslagits

för hjälptagarna själva. Härom hänvisas till vad som anförts i föregående

avsnitt.

Såsom kommittén föreslagit bör Fvl:s regler om arbetsgivares

offentligrättsliga försörjningsplikt inte få någon motsvarighet

i den nya lagen.»

Motioner

1 de likalydande motionerna 1:552 och II: 682 yrkas, att 35 § första stycket

måtte erhålla följande lydelse:

Make, som äger förmåga att lämna underhåll åt andra maken i sådan

omfattning, som avses i 12 §, är för det fall att detta underlåtes skyldig

att utgiva ersättning för socialhjälp, som på grund härav enligt 12 §

lämnas andra maken. Vad nu sagts skall dock icke gälla om makarna

vid tiden för hjälpens meddelande levde åtskilda efter vunnen hemskillnad

samt den av makarna, som erhållit hjälpen, varken enligt dom eller

enligt avtal var berättigad till underhåll av den andra maken.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I sin motivering för den föreslagna lagtexten framhåller motionärerna,

att propositionens förslag om en ovillkorlig offentligrättslig försörjningsplikt

mot make kan få viss konsekvens, som enligt motionärerna nödvändiggör

en justering av lagtexten. Härom anföres i motionerna:

Om två makar båda åtnjuter obligatorisk socialhjälp blir ingen av dem

ersättningsskyldig för vad han själv åtnjutit men väl för vad maken

åtnjutit. Antag att båda makarna eller en av dem sedermera på ett eller

annat sätt får tillgångar, kan ersättning inte uttagas av var och en för

den socialhjälp han själv åtnjutit men väl för den socialhjälp maken åtnjutit.

Tillgångarna kommer alltså att tas i anspråk för att täcka kostnaderna

för den meddelade hjälpen men formellt inte för den hjälp vederbörande

själv åtnjutit utan för den hjälp, som utgått till maken. Detta är

ingenting mindre än ett partiellt upphävande av regeln, att ersättning ej

får uttagas för obligatorisk socialhjälp, ett upphävande, för vilket inte anförts

och inte torde kunna anföras några skäl.

Utskottet

Den offentligrättsliga försörjningsplikten skiljer sig, såsom framgår av

den redogörelse utskottet ovan i utlåtandet lämnat, i olika avseenden från

den civilrättsliga. Det förslag till reglering av den offentligrättsliga försörjningsplikten

som framlägges i propositionen avviker väsentligt från

vad som nu gäller. På vissa punkter närmas härigenom den offentligrättsliga

och den civilrättsliga försörjningsplikten till varandra; på andra fördjupas

skillnaderna. Det sistnämnda sammanhänger med strävandena att

undvika fattigvårdskaraktär hos socialhjälpen. Dessa strävanden, som ovan

berörts vid behandlingen av hjälptagarens återbetalningsskyldighet, har

nämligen föranlett, att även den återbetalningsskyldighet, som nu åvilar

hjälptagarens anhöriga, i olika avseenden föreslås inskränkt. Den viktigaste

nyheten i detta avseende innebär att ersättning ej skall kunna uttagas av

barn för socialhjälp som lämnats deras föräldrar eller av

föräldrar för hjälp som utgivits till deras barn över 16 år. Vidare föreslås

att den offentligrättsliga försörjningsplikten mot styvbarn slopas

samt att de naturliga föräldrarna till ett adopterat barn, med ett undantag

som framgår av lagtexten, helt befrias från att utge ersättning för

socialhjälp åt barnet. I samtliga dessa fall föreligger däremot alltjämt viss

civilrättslig försörjningsplikt. Beträffande försörjningsplikten mot barn

föreslås emellertid i ett avseende en nyhet, som överensstämmer med vad

som gäller civilrättsligt, i det att återkravsrätt ej skall föreligga för den

händelse fadern eller modern enligt avtal som är bindande för barnet åtagit

sig att til! dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

I fråga om den offentligrättsliga försörjningsplikten mot make har

hittills, i motsats till vad som varit fallet beträffande den civilrättsliga för
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

sörjningsplikten, gällt olika regler för man och hustru; denna skiljaktighet

föreslås nu slopad och kommunens rätt till återkrav mot hustru utformas

på samma sätt som hittills gällt i fråga om mannen. Vad gäller makar som

lever åtskilda eller under hemskillnad, beträffande vilka den offentligrättsliga

försörjningsplikten varit vidare än den civilrättsliga, föreslås så till

vida en anpassning till den senare att ersättningsskyldighet ej skall föreligga,

om den av makarna som erhållit hjälpen varken enligt dom eller

avtal var berättigad till underhåll av den andre maken. Någon utvidgning

av återkravsrätten till att omfatta de fall efter äktenskapsskillnad, då civilrättslig

försörjningsplikt föreligger, föreslås ej.

I fråga om åter kravsrättens omfattning föreslås skola gälla

åt! återbetalningsskyldigheten som hittills skall omfatta obligatorisk socialhjälp.

Någon anpassning efter den i det särskilda fallet föreliggande civilrältsliga

underhållspliktens omfattning föreslås ej; återkravsrätten mot

hemskild make kan alltså komma att omfatta större belopp än vad som

civilrättsligt, enligt dom eller avtal, skall utgå.

Beträffande propositionens förslag i övrigt ävensom beträffande motiveringen

för desamma får utskottet hänvisa till vad departementschefen anfört.

Utskottet tillstyrker förslagen utom i en detalj, som skall närmare

beröras nedan.

Förslaget att make skall vara ersättningsskyldig för obligatorisk socialhjälp,

som utgivits till andra maken, får — såsom i motionerna 1: 552 och

II: 682 påpekas ■— i ett fall otillfredsställande konsekvenser. Enligt de regler

utskottet ovan i utlåtandet tillstyrkt föreligger regelmässigt icke ersättningsskyldighet

för hjälptagaren själv gentemot kommunen för obligatorisk

socialhjälp. Om två makar båda åtnjuter obligatorisk socialhjälp blir

ingen av dem ersättningsskyldig för vad han själv åtnjutit men väl för

vad maken erhållit. I motionerna föreslås till undvikande härav, att den

offentligrättsliga försörjningsplikten skall göras villkorlig, d. v. s. beroende

av vederbörandes förmåga vid den tidpunkt då hjälpen utgives. En sådan

lösning medför emellertid i sin tur konsekvenser som utskottet icke är berett

att godtaga. Emellertid kan spörsmålet i det i motionerna åsyftade

fallet lösas med bibehållen ovillkorlig offentligrättslig försörjningsplikt i

övrigt, om de i 35 § andra stycket angivna fallen, då ersättningsskyldighet

ej skall föreligga, utökas med det fall att den ersättningsskyldige själv åtnjuter

obligatorisk socialhjälp. Härigenom blir, genom hänvisning i 36 §

sista stycket, stadgandet tillämpligt åven i fråga om ersättningsskyldighet

för obligatorisk socialhjälp till barn, varemot intet synes vara att invända.

Utskottet förordar, att 35 § andra stycket kompletteras med en regel av den

innebörd utskottet berört. Härigenom torde syftet i motionerna få anses

tillgodosett.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

119

C. Gemensamma bestämmelser, 37 och 39 §§

Departementschefen

Departementschefen anför:

»För att undvika att återbetalningsfrågan hålles svävande alltför länge

synes preskriptionstiden, som f. n. är tio år, böra förkortas avsevärt.

Av den utredning, som kommittén låtit verkställa rörande nuvarande

praxis (bil. 1 i betänkandet), tramgar, att återkrav senare än tre ar

efter understödets utgivande, är sällsynta. Med hänsyn härtill föreslår jag,

att preskriptionstiden bestämmes till tre år. I vanliga fall bör preskriptionstiden

löpa från den dag hjälpen utgivits. Om hjälpen lämnats i form av

borgen, bör preskriptionstiden däremot räknas från den dag, då kommunen

på grund av sitt borgensåtagande fick vidkännas den utgift, för vilken ersättning

kräves.»

Motioner

I de likalydande motionerna I: 552 och 11: 682 yrkas, att 39 § första stycket

skall erhålla följande lydelse:

Vill kommun erhålla ersättning enligt 33—36 §§ och sker betalning icke

godvilligt, äger kommunen att hos länsstyrelsen i det län, där den som

sökes har att vid domstol svara i tvistemål, föra talan om utbekommande

av ersättningen. Sådan talan skall, vid påföljd att rätten till ersättning

eljest förloras, anhängiggöras genom skriftlig ansökan, som skall hava inkommit

till länsstyrelsen inom tre år efter det den hjälp, för vilken ersättning

begäres, lämnats eller, därest socialhjälp i första hand utgivits av annan

samt i fall, som avses i 14 § tredje stycket, efter det kommunen fått

vidkännas den utgift, varför ersättning fordras.

Till motivering för den i motionerna föreslagna lydelsen av stadgandet

anföres:

Med hänsyn till att tiden för krav kommuner emellan framskjutits så

avsevärt som skett i propositionen synes det emellertid angeläget att räkna

treårsperioden på ett annat sätt. Om socialhjälp utges i januari, kommer

i regel krav att framställas mot mantalsskrivningskommunen först i april

månad det följande året, och kan enighet ej vinnas om ersättningen, skall

talan väckas hos länsstyrelsen före den 1 juli. I senare fallet får man räkna

med att det kan dröja ytterligare avsevärd tid, innan ersättningsfrågan är

avgjord. Först därefter blir frågan om sökandet av ersättning av den enskilde

aktuell, och detta kommer alltså i många fall att inträffa först 1 å

1 7= år efter det att hjälpen utgavs och säkerligen i inte ovanliga fall först

omkring 2 år därefter. I betraktande härav bör treårsperioden i dylika fall

räknas från det ersättning utgavs till den kommun, som meddelat hjälpen.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Mot förslaget i 37 §, att socialnämnd skall äga meddela eftergift från

ersättningsskyldighet som eljest skolat åvila hjälptagare eller försörjningspliktig

har utskottet ej någon erinran. I 39 § ges regler om kommuns talan

om utbekommande av ersättning gentemot enskild.

I 39 § första stycket föreslås, för att återbetalningsskyldigheten ej skall

hållas svävande alltför länge, att preskriptionstiden för kommuns

anspråk mot enskild förkortas från tio till tre år. Vidare föreslås att

preskriptionen skall kunna avbrytas endast genom väckande av talan. Enligt

gjorda undersökningar är det sällsynt att kommunerna i praktiken framställer

krav senare än tre år efter hjälpens utgivande. Den föreslagna regeln

kan med hänsyn till arten av socialhjälpsklientelet tänkas ha en viss positiv

psykologisk inverkan på viljan till självförsörjning. Utskottet tillstyrker den

föreslagna reformen.

Beträffande den närmare utformningen av preskriptionsreglerna framhålles

i motionerna I: 552 och II: 682, att de i propositionen föreslagna

ändringarna kan leda till att tiden för bevakande av fordringar i vissa fall

skulle bli kort, nämligen då socialhjälpen i första hand utgivits av annan

kommun än den som slutligt skall svara för densamma och som därvid i

sin tur har rätt att kräva ersättning av enskild person. Motionärerna anför,

att det i sådana fall kan dröja upp till två år från det hjälpen utgavs, innan

ersättningsfrågan kommunerna emellan avgjorts och talan kan väckas mot

den enskilde. I motionerna yrkas därför, att preskriptionstiden i dessa fall

skall räknas icke från den tidpunkt, då hjälpen utgavs till den enskilde utan

från den tidpunkt, då ersättning utgavs till den kommun, som meddelat

hjälpen. Härigenom skulle givetvis kommunernas intresse av att erhålla

rådrum för talan om ersättning vara tillgodosett. Emellertid har man här

att väga kommunens och den enskildes intressen mot varandra. Därvid

är till en början att märka, att preskriptionsinstitutet väsentligen tillkommit

i gäldenärens intresse, och att det ligger i dess natur att det skall vara

lätt för gäldenären att konstatera, när en fordran icke längre kan sökas ut

av honom. Skulle utgångspunkten för preskriptionen vara den i motionerna

föreslagna, skulle emellertid den ersättningsskyldige i dessa fall normalt

icke ha vetskap om när preskriptionstiden börjar löpa. Att märka är också,

att den krets personer som skulle beröras härav är långt vidare än den mot

vilken återkrav kan komma i fråga. Vid hjälpens utgivande regleras icke,

om återbetalningsskyldighet föreligger eller ej. Envar som fått socialhjälp

från annan kommun än den som slutligt skall svara för hjälpen kan därför

vid bifall till motionerna komma att vara i ovelskap om den tidpunkt, då

han icke längre behöver räkna med återkrav. Fördelen med förkortningen

av preskriptionstiden ginge här väsentligen förlorad. De fall åter, då kommunernas

rådrum kan bli knappt, är långt färre. Härför erfordras nämligen

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

att en rad var för sig tämligen ovanliga faktorer sammanträffar. Att ersättningsskyldighet

av det dubbla slag som här är i fråga föreligger, och samtidigt

möjligheter, med beaktande bl. a. av stadgandet i 39 § sista stycket,

finns att utfå ersättning, torde förekomma så sällan, att man praktiskt taget

icke behöver räkna med de hithörande fall, där ersättningsfrågan kommunerna

emellan fördröjs genom process på sådant sätt, att ersättningskommunen

ej skulle hinna kräva den enskilde. Hänsynen till den enskilde bör

vid nämnda förhållanden vara utslagsgivande, och utskottet tillstyrker propositionen

såvitt nu är i fråga.

Om åtgärder mot försumlig försörjare, 41—51 §§

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen följande.

»Det administrativa förfarande, som leder fram till ett arbetsföreläggande

enligt Fvl, är knapphändigt reglerat. Den enskilde har i lagen inte tillförsäkrats

rätt att anlita försvarare eller att genom vittnen eller annorledes

förebringa den utredning han önskar åberopa, proceduren är undandragen

den offentlighet, som utmärker t. ex. en domstolsförhandling, och beslutet

fattas av ett kommunalt organ utan att den enskilde har rätt att besvära

sig över själva föreläggandet. Vidare är att märka, att, såsom de nuvarande

behandlingsformerna gestaltar sig, man knappast kan räkna med att

arbetstvånget i och för sig har den fostrande effekt som vore önskvärd. Ett

beslut om arbetsföreläggande har i praktiken främst en indirekt betydelse

genom det hot om frihetsberövande, som det innebär.

Frågan om kriminalisering av försörjningsförsummelse har vid skilda

tillfällen varit på tal, bl. a. vid tillkomsten av barnavårdslagen. Även socialvårdskommittén

har i sitt år 1946 avgivna betänkande om ålderdomshem

framfört tanken, att försummelse av försörjningsplikt skulle kriminaliseras

och således helt utbrytas ur sociallagstiftningen. Vid frågans slutliga handläggning

har kommittén emellertid övergivit denna linje och i stället framlagt

ett lagförslag, som innebär att arbetsföreläggande även i fortsättningen

skall meddelas i administrativ ordning. Förslaget, som är avsett att ersätta

såväl Fvl:s som Bvl:s regler om arbetsföreläggande, innehåller åtskilliga

nyheter i förhållande till vad som nu gäller. Beslut om arbetsföreläggande

skall enligt förslaget fattas av länsstyrelsen på framställning av socialnämnden.

Kommittén föreslår vidare, att den försumlige i första hand

skall åläggas att inneha av länsstyrelsen anvisad arbetsanställning och att

fullgöra sin återbetalningsskyldighet mot det allmänna. I samband härmed

skall han enligt förslaget ställas under övervakning, såvida det inte av sär
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

skilda skäl kan antagas att han likväl skall rätta sig efter föreläggandet.

Om så anses erforderligt, skall han dessutom kunna åläggas att ställa sig

till efterrättelse särskilda föreskrifter angående bostad, avhållsamhet från

bruk av rusdrycker, förfogande över arbetsförtjänst m. in. Åsidosätter han

vad som sålunda åligger honom, skall länsstyrelsen på ansökan av socialnämnden

kunna besluta, att han skall intagas på arbetshem, där han skall

kunna kvarhållas i högst ett år. Enligt förslaget bör han emellertid utskrivas

villkorligt senast efter sex månader. Efter villkorlig utskrivning

skall enligt förslaget följa en prövotid av ett år, under vilket han skall stå

under övervakning och, om så finnes erforderligt, vara underkastad särskilda

föreskrifter av samma slag som nyss nämnts. Undandrar han sig

övervakningen eller bryter han mot meddelade föreskrifter, skall han kunna

återhämtas till arbetshemmet. Nämnas må vidare, att förslaget innehåller

detaljerade föreskrifter om förfarandet i mål av här avsedd art.

Under remissbehandlingen har frågan om kriminalisering av försörjningsförsunnnelse

ånyo förts på tal. I den situation, som nu föreligger, är

jag emellertid inte beredd att förorda en dylik lösning. Jag är alltså av den

uppfattningen, att ingripande mot försumliga försörj are åtminstone tills

vidare bör ske i administrativ ordning.

Sedan kommittén avgav sitt betänkande har på förslag av chefen för

justitiedepartementet tillsatts särskilda sakkunniga med uppgift att utreda

frågan om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden.

Enligt direktiven har de sakkunniga att pröva två huvudfrågor, nämligen

dels frågan, hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden

bör ordnas, och dels spörsmålet om det vid sådana förfaranden

verksamma organet i första instans. Båda dessa frågor berör i hög grad

den lagstiftning varom nu är fråga.

Det är vidare att märka att Bvl, som innehåller bestämmelser om arbetsföreläggande

vilka nära ansluter sig till Fvl:s regler härom, är föremål för

revision.

Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att Fvl:s regler om åtgärder

mot försumliga försörjare bör gälla tills vidare i avbidan på det

resultat, vartill de nyss nämnda utredningarna kan leda. En utväg vore

härvid att upphäva Fvl utom såvitt angår bestämmelserna om arbetsföreläggande

och vad därmed äger samband. Emellertid är dessa bestämmelser

så sammanvävda med andra regler, att denna utväg inte synes

böra anlitas. Jag har därför stannat vid att föreslå, att ifrågavarande bestämmelser

i Fvl överföres till den nya lagen om socialhjälp. Jag är angelägen

att betona, att denna åtgärd är av rent provisorisk karaktär och att

frågan om åtgärder mot försumliga försörj are bör upptagas till prövning i

hela sin vidd, så snart resultatet av barnavårdskommitténs arbete föreligger

och den pågående utredningen om administrativa frihetsberövanden

slutförts.»

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Motioner

I de likalydande motionerna I: 552 och II: 682 yrkas, att 41 § första

stycket skall erhålla följande lydelse:

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad, att

socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden

föreläggas att fullgöra honom å arbetshem eller eljest anvisat arbete. Innan

sådant föreläggande beslutas, skall den, mot vilken föreläggande ifrågasatts,

ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin

talan.

Motionärerna hänvisar till pågående utredning på området och uttalar, att

det inte är möjligt att nu skapa bestämmelser, vilka tillgodoser rättssäkerhetens

krav, men man borde åtminstone söka undanröja den allvarligaste

bristen i den ordning, som gäller enligt Fvl. Motionärerna åsyftar här det

förhållandet, att föreläggande kan ges utan att den det gäller beretts tillfälle

att försvara sig inför nämnden eller avdelning av nämnden. På grund härav

borde det stadgas, att föreläggande inte finge ges utan att den det gäller

varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin

talan.

Vidare erinras i motionerna om att enligt Fvl den försumlige försörj aren

vid arbetsföreläggande skall fullgöra »å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat

arbete» men att departementschefen föreslagit att arbetsföreläggande alltid

skall fullgöras i arbetshem. Motionärerna redogör i fortsättningen för socialvårdskommitténs

förslag i ämnet och uttalar, att propositionens förslag gör

intryck av ett ståndpunktstagande mot vissa tankar i socialvårdskommitténs

förslag, något som, anför motionärerna, verkligen vore att föregripa den

slutliga prövningen av hela frågan om arbetsföreläggandet. Här borde alltså

ingen ändring göras i sak, när bestämmelsen överflyttas från Fvl till socialhjälpslagen.

I anslutning till ovanstående anföres i motionerna vidare:

I betraktande av det föregående är det desto mera överraskande, att

departementschefen låtit Fvl:s bestämmelser om tvångsarbete för den som

på arbetshem undandrager sig att utföra anvisat arbete i deras helhet följa

med över till socialhjälpslagen. Det har nämligen i många år funnits en

efter statsmakternas beslut inrättad sluten avdelning vid Västergårdens

arbetshem. Vid dess inrättande förlorade tvångsarbetsbestämmelserna all

betydelse. Såvitt vi kunnat finna, har bestämmelserna sedan dess ej alls

tillämpats. —— — Bestämmelserna saknar alltså all praktisk betydelse och

det ifrågasättes inte från något håll, att de skulle få någon sådan betydelse.

Härtill kommer att de med sitt av en förgången tid präglade innehåll göra

ett otrevligt intryck i en ny lag, som trots sin provisoriska karaktär tyvärr

kan antas komma att bli åtminstone i detta avseende oförändrad gällande

i många år.

I överensstämmelse med det ovan sist anförda yrkas i motionerna, att

49—51 §§ i lagförslaget skall utgå.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Bestämmelserna i nu ifrågavarande avsnitt har i propositionen överförts

från Fvl till förslaget till lag om socialhjälp med huvudsakligen endast

sådana formella ändringar som påkallats av överföringen. Enligt vad departementschefen

uttryckligen framhållit är denna överföring att anse som en

rent provisorisk åtgärd i avvaktan på resultatet av vissa pågående utredningar.

Utskottet godtar denna lösning och förutsätter att frågan, såsom

departementschefen uttalat, upptages till prövning i hela sin vidd så snart

resultaten av berörda utredningar föreligger.

I fråga om arbetsföreläggande avviker propositionen emellertid

— såsom i motionerna I: 552 och II: 682 påtalats — från vad som nu gäller

på så sätt att det förelagda arbetet föreslås alltid skola utföras i arbetshem,

medan föreläggandet enligt Fvl avser å fattigvårdsanstalt eller eljest

anvisat arbete. I motionerna anföres, att den i propositionen föreslagna

ändringen gör intryck av ett ställningstagande mot vissa av socialvårdskommittén

framförda förslag i ämnet, och yrkas, att Fvl:s bestämmelser

om »eljest anvisat arbete» skall bibehållas. Av vad departementschefen i

sammanhanget anfört framgår emellertid, att något ställningstagande till

socialvårdskommitténs berörda förslag icke åsyftats, utan att avsikten

endast varit att anpassa lagtexten efter rådande faktiska förhållanden. Om

socialnämnden anvisar en försumlig försörjare ett arbete på den öppna

arbetsmarknaden, torde en sådan anvisning numera icke kunna få den

karaktär av tvång, som är att förbinda med ett arbetsföreläggande. Denna

tvångskaraktär förutsätter bl. a. att polishandräckning skall kunna användas

gentemot den som olovligen avvikit från arbetet för hans återförande

till detsamma. Ett sådant tvång strider emellertid mot den fria arbetsmarknadens

natur och det torde — utom möjligen i rena undantagsfall — ej

kunna påräknas att en arbetsgivare skall vara villig att återtaga en avviken

arbetstagare när helst denne av polisen påträffas och återföres. Bestämmelsen

i Fvl om »eljest anvisat arbete» torde därför saklöst kunna utgå. Vid

sådant förhållande finner utskottet ej anledning att i fråga om denna detalj

— där propositionens förslag för övrigt möjliggjort betydande förenklingar

i ett flertal följande paragrafer — frångå Kungl. Maj :ts förslag.

Av en helt annan räckvidd är det förslag till ändringar som i samma

motioner framföres, då däri föreslås att 49—51 §§ skall utgå. Detta innebär

att tvångsarbetsinstitutet avskaffas. En så vittgående och principiellt

betydelsefull ändring bör enligt utskottets mening icke genomföras

i nu förevarande sammanhang eller eljest utan närmare undersökning.

Frågan om tvångsarbetsinstitutets bestånd bör därför anstå till den slutliga

omprövningen av samtliga åtgärder mot försumliga försörjare för att därvid

förutsättningslöst omprövas.

Slutligen innehåller de nämnda motionerna ett yrkande om sådan änd
-

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

ring i 41 § att den, mot vilken arbetsföreläggande ifrågasatts, innan föreläggande

beslutats skall ha varit kallad till nämnden eller någon

dess avdelning för att där föra sin talan. Här föreslås alltså införande av ett

nytt processuellt stadgande. Frågor om ökade rättsliga garantier vid

administrativa frihetsberövanden och därmed sammanhängande spörsmål

är emellertid föremål för undersökning av utredningen om administrativa

frihetsberövanden. En av de huvudfrågor utredningen enligt direktiven har

att pröva är just hur det processuella förfarandet vid administrativa frihetsberövanden

skall ordnas. Det bör därför icke komma i fråga att nu genom

ändringar beträffande detta förfarande föregripa de resultat, vartill utredningen

kan komma. Utskottet kan alltså ej heller på denna punkt tillstyrka

motionerna.

Om tillsyn, 52—53 §§

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a.:

»Inom det område det nu gäller torde en central ledning av verksamheten

icke vara erforderlig eller ens möjlig på samma sätt som inom t. ex. folkpensionsväsendet.

Därtill är den personkategori, varom här är fråga, alltför

heterogent sammansatt samt verksamhetens art och medel alltför skiftande.

Såsom jag i olika sammanhang framhållit, bör kommunerna ha frihet att

handha verksamheten allt efter de lokala förhållandena. Med denna min

inställning och då kommitténs förslag —• i motsats till departementsförslaget

— bygger på att ett betydande statsbidrag utgår till kommunernas

kostnader för socialhjälpen anser jag anledning saknas att tillerkänna

socialstyrelsen rätt att utfärda bindande anvisningar för socialt), jälpsverksamheten.

Tillsynen bör liksom hittills utövas av länsstyrelserna; och

socialstyrelsen bör utöva sin uppgift som central myndighet med samma

befogenheter såsom f. n.

Jag vill här erinra om vad jag i årets statsverksproposition (V ht p. 7)

anfört därom att det är min avsikt att, sedan arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen

avslutats, taga upp frågan om konsulentorganisationen

till omprövning. I enlighet härmed synes mig i detta sammanhang ej

böra vidtagas några sakliga förändringar med avseende å personalorganisationen

på detta område.

Det ligger i sakens natur att envar äger hos länsstyrelsen, socialhjälpsinspektören

eller socialvårdskonsulent göra anmälan om missförhållande,

därest sådant skulle föreligga. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.

Av vad anförts torde framgå att socialhjälpsinspektören avses få samma

befogenheter som nu tillkommer statens inspektör för fattigvården.»

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot förevarande bestämmelser.

Om besvär, 54—62 §§

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a. vid

54 §.

»Enligt första stycket av nu förevarande paragraf får besvär över socialnämnds

beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp anföras hos

länsstyrelsen. Av allmänna regler torde följa att besvärsrätt endast tillkommer

den, som beslutet rör. Beträffande besvärstiden gäller vad som

finnes stadgat i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut; någon erinran härom torde ej erfordras i

socialhjälpslagen. I likhet med vad som nu gäller föreslås, att socialnämndens

beslut skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, såvida

ej länsstyrelsen förordnar annorlunda.

Det torde böra erinras om att kommunallagen innehåller vissa för alla

kommunala nämnder gemensamma besvärsbestämmelser, vilka således

även kan bli tillämpliga när det gäller beslut av socialnämnden.»

56 §.

»Enligt min mening saknas anledning att bibehålla de nuvarande bestämmelserna

om besvär över behandlingen på anstalt. Anser någon, som

vistas på ålderdomshem eller därmed likställt hem eller arbetshem, att

han utsättes för olämplig behandling, står det givetvis honom fritt att

när som helst anmäla förhållandet till vederbörande tillsynsmyndighet,

som har att ex officio utreda saken och vidtaga lämpliga åtgärder för att

avhjälpa eventuella missförhållanden.»

58—62 §§.

»I likhet med det överväldigande flertalet av remissinstanserna kan jag

inte tillstyrka kommitténs förslag om inrättande av en till socialstyrelsen

knuten överinstans för socialvårdsmål. Någon anledning att i detta sammanhang

göra ändring i den nuvarande instansordningen synes mig ej

föreligga. Jag är inte heller beredd att nu föreslå, att kammarrätten förstärkes

med särskilda socialsakkunniga.

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

I enlighet med vad som nu anförts har Fvl:s regler om besvär över

länsstyrelses beslut överförts till departementsförslaget och upptagits i

dess 58—62 §§. Därvid har vissa smärre jämkningar vidtagits i de nu

gällande bestämmelserna.

I 58 § 1 st. anges de mål och ärenden, i vilka talan skall fullföljas till

kammarrätten. Om man bortser från sådana mål — t. ex. om hemsändning

— som överhuvudtaget inte skall kunna förekomma enligt den

nya lagstiftningen, överensstämmer departementsförslaget med vad som

nu gäller utom i ett avseende. Enligt nuvarande regler fullföljes mål om

kvarhållande i arbetshem till kammarrätten, medan mål om intagning i

arbetshem och handräckning för överförande till arbetshem fullföljes till

regeringsrätten. Det har synts mig mest konsekvent, att samtliga dessa

mål i sista instans prövas av regeringsrätten, och departementsförslaget

har utformats i enlighet härmed.

Enligt nu gällande bestämmelser äger den, som vill klaga till kammarrätten,

avlämna sina besvär till länsstyrelsen i det län han tillhör, även

om det överklagade utslaget meddelats av annan länsstyrelse. Någon

motsvarighet till denna regel, som inte torde vara erforderlig med nuvarande

postförhållanden och som dessutom kan medföra en viss omgång

vid anskaffande av lagakraftbevis, har inte upptagits i departementsförslaget.

I övrigt överensstämmer departementsförslagets bestämmelser om kammarrättsprocessen

(58—60 §§) — frånsett vissa huvudsakligen redaktionella

skiljaktigheter — med vad som gäller enligt Fvl.

I 61 § departementsförslaget har upptagits regler om besvärsförfarandet

i mål om tvångsarbete. Stadgandena härom överensstämmer i sak med

83 § Fvl.

Slutligen har i 62 § upptagits en bestämmelse av innebörd att besvär

över länsstyrelses beslut i andra frågor avseende tillämpningen av socialhjälpslagen

än de tidigare berörda skall föras hos Konungen och ingivas till

socialdepartementet. Liksom hittills bör besvären i dessa fall avgöras av

regeringsrätten, såvida inte klagan rör länsstyrelses beslut i fråga om

skyldighet för kommun att själv eller gemensamt med annan kommun ha

ålderdomshem eller därmed likställt hem.»

Motioner

I de likalydande motionerna 1: 552 och II: 682 yrkas, att 54 § första stycket

måtte erhålla följande lydelse:

Över socialnämnds beslut i ärende rörande meddelande av socialhjälp

samt om ersättningsskyldighet enligt 33 § må besvär anföras hos länsstyrelsen.

Deslutet går dock i verkställighet, såvida ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Utskottet

Det i motionerna 1: 552 och II: 682 framställda yrkandet om viss ändring

i 54 § anknyter, såsom utskottet ovan vid behandlingen av 33 § framhållit,

till ett yrkande i samma motioner om viss ändring av bestämmelserna om

hjälptagares återbetalningsskyldighet. Av vad utskottet vid behandlingen av

sistnämnda yrkande yttrat torde framgå, att jämväl förslaget till ändring i

54 § avstyrkes.

Vad departementschefen beträffande förevarande avsnitt anfört föranleder

ej erinran eller särskilt yttrande från utskottets sida.

Särskilda bestämmelser, 63—66 §§; övergångsstadgande

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a. vid

64 §.

»Särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för befattningshavare inom

fattigvården saknas i Fvl.

Kommittén har funnit regler i detta hänseende erforderliga och i 25 §

förslaget till lag om socialnämnd m. m. upptagit bestämmelser härom. Enligt

kommitténs förslag -— som avser samtliga sociala nämnder — får ledamöter

och suppleanter i nämnder och delegationer ävensom hos nämnda

organ anställda tjänstemän icke till obehöriga lämna upplysningar om

enskilda förhållanden, som meddelats vid nämnds eller delegations sammanträde

eller eljest i deras arbete.

Kommitténs förslag har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran.

Med hänsyn till angelägenheten av att i ärenden av det slag, det här rör

sig om, enskilds personliga förhållanden skyddas mot obehörig insyn synes

det mig motiverat att i lagen om socialhjälp upptaga en bestämmelse om

tystnadsplikt. Stadgandet torde kunna formuleras så, att vad hos socialnämnd

förekommit i ärende rörande enskilds personliga förhållanden ej må

yppas för obehörig, överträdelse häremot bör, i överensstämmelse med

vad som är stadgat t. ex. i 57 § 3 st. lagen om yrkesskadeförsäkring, förenas

med straffpåföljd.

Efter mönster av 64 § lagen om nykterhetsvård torde nyssnämnda bestämmelse

böra kompletteras med en föreskrift, att alla handlingar i förekommande

ärenden skall så förvaras, att de ej åtkommes av obehöriga.»

övergångsbestämmelser

»Med hänsyn till att viss tid torde böra förflyta innan lagen om socialhjälp

föres ut i praktiken, bör tidpunkten för lagens ikraftträdande lämpligen

bestämmas till den 1 januari 1957.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Då lagen om socialhjälp träder i kraft, bör Fvl upphöra att gälla; dock

bör Fvl fortfarande tillämpas i fråga om ersättning för fattigvård, som

lämnats under tiden fram till den 1 januari 1957.

Vidare bör på skäl, som anförts i det inledande avsnittet, lagen om lindring

i de mindre bemedlades kostnader för vård av sinnessjuka, sinnesslöa

och fallandesjuka samt lagen om kommunala pensionstillskott m. m.

upphävas samtidigt som lagen om socialhjälp träder i kraft. I fråga om

lindring i kostnad för sådan vård, som lämnats intill den 1 januari 1957,

bör dock äldre lag alltjämt äga tillämpning.

I de fall där enligt vad nu sagts äldre lag efter den 1 januari 1957 fortfarande

skall tillämpas, skall iakttagas att vad som är sagt om fattigvårdsstyrelse

och fattigvårdssamhälle skall gälla socialnämnd och kommun.

I fråga om socialnämnd kommer i vissa avseenden att gälla andra bestämmelser

än i fråga om fattigvårdsstyrelse. Särskilt märkes att minimiantalet

ledamöter i det lokala organet å landsbygden höjts från tre till

fem. På grund härav bör de vid 1956 års utgång existerande fattigvårdsstyrelserna

inte automatiskt bli socialnämnder, utan särskilt val av samtliga

ledamöter och suppleanter i den nya socialnämnden bör ske. Sådant

val bör hållas i december månad 1956, varvid mandattiden kommer att löpa

fr. o. m. den 1 januari 1957 t. o. in. den 31 december 1959. Sistnämnda

månad skall val av ny socialnämnd ske för den normala mandattiden om

fyra år.»

Utskottet

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot förevarande stadganden.

Förslagen till lagar angående ändring i bamavårdslagen och lagen

om socialregister

Departementschefen

Departementschefen anför i specialmotiveringen bl. a.:

»I och med att Fvl ersättes med en lag om socialhjälp uppstår — enligt

vad socialvårdskommittén i betänkandet sid. 288 anför — behov av en omarbetning

av Bvl i de delar som f. n. bygger på Fvl. I stort sett bleve det

fråga om en direkt överflyttning av socialhjälpslagens bestämmelser till

Bvl. Enligt kommitténs mening borde i samband härmed vissa andra

jämkningar vidtagas i Bvl. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra

utarbeta något författningsförslag i dessa hänseenden.

För egen del vill jag anföra att, eftersom barnavårdslagstiftningen i dess

helhet nu är föremål för översyn av en särskild kommitté — vars arbete

ej torde vara slutfört i sådan tid att något förslag i frågan kan föreläggas

9 — llihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 2 avd. Nr 39

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

1956 års riksdag — i detta sammanhang ej bör göras andra ändringar i Bvl

än som direkt påkallas av den nya socialhjälpslagstiftningen.»

20 §.

»Benämningen barnavårdskonsulent har här ersatts med benämningen

socialvårdskonsulent varjämte en hänvisning skett till 52 § lagen om

socialhjälp.»

21 §.

»Den nuvarande benämningen statens inspektör för fattigvård och barnavård

är ej fullt adekvat, eftersom det numera finns två inspektörer, en

för fattigvård och en för barnavård. I detta sammanhang bör endast statens

inspektör för barnavård omnämnas.»

Utskottet

Genom förevarande förslag sker en anpassning av barnavårdslagen och

lagen om socialregister till lagen om socialhjälp. Ett genomförande av socialhjälpslagen

påverkar också viss annan lagstiftning. Departementschefen

har föreslagit, att med vidtagandet av dessa ytterligare följdändringar för

tillfället skall anstå, eftersom socialhjälpslagen ej föreslås skola träda i

kraft förrän den 1 januari 1957.

Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot här framlagda lagförslag

och tillstyrker desamma. Ej heller mot förslaget att med övriga följdändringar

skall anstå har utskottet någon erinran.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit

vissa ändringar böra vidtagas i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om socialhjälp — måtte för sin del

antaga nämnda förslag med den ändringen, att 4, 14—16, 22

och 35 §§ erhaller följ

nade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

4 §.

I fråga om valbarhet till ledamot

eller suppleant, verkan av valbarhetens

upphörande och rätt till avsägelse,

mandattid och avgång, val av

ordförande och vice ordförande,

ställe och tid för sammanträde, suppleants

tjänstgöring och rätt att när
-

nde, sasom utskottets förslag beteck(Utskottets

förslag)

4 §•

I fråga om valbarhet till ledamot

eller suppleant, verkan av valbarhetens

upphörande och rätt till avsägelse,

mandattid och avgång, val av

ordförande och vice ordförande,

ställe och tid för sammanträde, suppleants

tjänstgöring och rätt att när
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Kungl. Maj.ts förslag)

vara vid sammanträde, beslutförhet

och jäv, förfarandet vid fattande av

beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande

varest och på vilka

tider till nämnden ställda framställningar

mottagas, skriftväxling, vård

och förtecknande av handlingar hörande

till nämndens arkiv, utseende

av kassaförvaltare samt ledamots

ansvar och skadeståndsskyldighet

skall vad i 32—42 §§ kommunallagen

är stadgat rörande kommunens

styrelse äga motsvarande tillämpning.

(Utskottets förslag)

vara vid sammanträde, beslutförhet

och jäv, förfarandet vid fattande av

beslut, protokoll och reservation, tillkännagivande

varest och på vilka

tider till nämnden ställda framställningar

mottagas, skriftväxling, vård

och förtecknande av handlingar hörande

till nämndens arkiv, utseende

av kassaförvaltare samt ledamots

ansvar och skadeståndsskyldighet

skall vad i 32—42 §§ kommunallagen

är stadgat rörande kommunens

styrelse äga motsvarande tillämpning;

dock att det ej är erforderligt,

att protokoll upptager annat än förteckning

å närvarande ledamöter

samt för varje ärende beslutet och

skälen därför.

14 §.

Socialhjälp bör--- — — ---de sina.

Hjälpen bör -----— — behörig användning.

14 §.

Kommunens fullmäktige må medgiva,

att socialnämnden, om socialhjälp

finnes böra utgå till bekostande

av utbildning eller inköp av redskap,

verktyg eller annat dylikt, i

stället för att bevilja kontant understöd,

tecknar borgen å lån, som erfordras

för ändamålet.

Kommunens fullmäktige må medgiva,

att socialnämnden, om socialhjälp

finnes böra utgå till bekostande

av utbildning eller inköp av redskap

eller verktyg eller till annat

dylikt ändamål, i stället för att bevilja

kontant understöd, tecknar

borgen å lån, som erfordras för än
-

damålet.

Föreligger behov-------god omvårdnad.

15 §.

15 §.

Den som

---sådan anmälan.

Har anmälan gjorts hos annan än

ordföranden, är den som mottagit

anmälan skyldig att ofördröj ligen

vidarebefordra densamma till socialnämnden

eller dess ordförande.

Har anmälan gjorts hos annan än

ordföranden, är den som mottagit

densamma, därest han icke äger att

själv fatta beslut i ärendet, skyldig

att ofördröjligen vidarebefordra anmälan

till socialnämnden eller dess

ordförande.

Oavsett om —------erhåller sådan.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

16 §. 16 §.

Innan fråga-------— sätt avhjälpas.

Vid utredning--- —----i ärendet
-

Förekommer anledning antaga,

att behovet av socialhjälp beror på

sjukdom eller annan kroppslig eller

själslig brist eller svaghet, skall yttrande

inhämtas av läkare rörande

den lämpligaste formen av ingripande.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat

socialhjälp åt svensk medborgare,

vilken för det år hjälpen utgivits

mantalsskrivits inom annan kommun,

äger erhålla ersättning därför

av denna kommun.

Utgives socialhjälp enligt 12 § till

svensk medborgare, medan han

a) efter att hava varit intagen å

sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt vistas

i enskilt hem, dit han för fortsatt

vård eller fostran överlämnats av inrättningen

eller anstalten under villkor,

att han fortfarande skall stå

under dess tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn vistas i enskilt

hem eller, efter att hava omhändertagits

enligt barnavårdslagen,

är inackorderad i sådant hem, eller

c) i annat fall än som avses under

a) eller b) mot ersättning vistas

i enskilt hem eller vårdhem för er
-

Förekommer anledning antaga,

att behovet av socialhjälp beror på

sjukdom eller annan kroppslig eller

själslig brist eller svaghet, skall, där

ej särskilda skäl till annat föranleda,

yttrande inhämtas av läkare rörande

den lämpligaste formen av ingripande.

22 §.

Kommun, som enligt 12 § lämnat

socialhjälp åt svensk medborgare,

vilken för det år hjälpen utgivits

mantalsskrivits inom annan kommun,

äger erhålla ersättning därför

av denna kommun. Barn som till

följd av sin ålder ej blivit mantalsskrivet

skall vid tillämpningen av

denna lag anses mantalsskrivet där

det har sin födelsehemort.

Har svensk medborgare

a) efter att hava varit intagen å

sjukvårdsinrättning eller förbättrings-

eller uppfostringsanstalt genom

inrättningens eller anstaltens

försorg för fortsatt vård eller fostran

överlämnats till enskilt hem eller

vårdhem under villkor, att han fortfarande

skall stå under inrättningens

eller anstaltens tillsyn, eller

b) såsom fosterbarn överlämnats

till enskilt hem eller, efter att hava

omhändertagits enligt barnavårdslagen,

inackorderats i sådant hem,

eller

c) i annat fall än som avses under

a) eller b) mot ersättning mottagits

i enskilt hem eller vårdhem för er
-

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Andra lagutskottets

(Kungl. Maj.ts förslag)

hållande av vård för sjukdom eller

annan kroppslig eller själslig brist

eller svaghet,

är den kommun som lämnat hjälpen

berättigad att, såframt hjälptagaren

för det år han mottagits i hemmet

— eller, om han omedelbart

dessförinnan under omständigheter,

som under a)—c) sägs, vistats eller

varit inackorderad i annat enskilt

hem eller vårdhem, för det år han

mottagits i detta — var mantalsskriven

i annan kommun, av denna erhålla

ersättning för hjälpen.

Ersättning, som

utlåtande nr 39 år 1955

(Utskottets förslag)

hållande av vård för sjukdom eller

annan kroppslig eller själslig brist

eller svaghet,

och utgives socialhjälp enligt 12 §

till honom under tid, då han på

grund av vistelsen i hemmet mantalsskrivits

i den kommun, där hemmet

är beläget, är den kommun som

lämnat hjälpen berättigad att, såframt

hjälptagaren för det år han

mottagits i hemmet — eller, om han

omedelbart dessförinnan under omständigheter,

som under a)—c) sägs,

vistats eller varit inackorderad i annat

enskilt hem eller vårdhem, för

det år han mottagits i detta — var

mantalsskriven i annan kommun, av

denna erhålla ersättning för hjälpen,

för hjälpen.

35 §.

Make är------andra maken.

35 §.

För socialhjälp, som utgått till

make för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

skola tillhörande barna- och ungdomsvården

eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och till följd

därav icke varit i stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot maken,

föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf. Ersättning

sskgldighet föreligger ej heller

för socialhjälp, som utgått till make

för tid, då andra maken åtnjutit socialhjälp

enligt 12 §.

B. att riksdagen måtte för sin del antaga de vid propositionen

fogade förslagen till

1. lag angående ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);

samt

För socialhjälp, som utgått till

make för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

skola tillhörande barna- och ungdomsvården

eller allmän vårdanstalt

för alkoholmissbrukare och till följd

därav icke varit i stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot maken,

föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

2. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 20 mars

1936 (nr 56) om socialregister;

C. att motionerna I: 526 och II: 650, II: 651, I: 546, I: 547

och II: 679, I: 548 och II: 677, I: 549 och II: 678, I: 551 och

II: 681, I: 552 och II: 682, I: 553 samt I: 554 och II: 683, i

den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet

ovan anfört och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 1 december 1955

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Nils Elowsson, Sunne, Axel

E. Svensson, fru Svensson, fru Carlqvist, herrar Huss och Magnusson;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg,

herrar Hagård, Lundberg, Carlsson i Bakeröd, fröken Höjer, fröken Sandell

och herr Rimmerfors.

Reservationer

I. Beträffande den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder:

a) av herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett,

d e 1 s att de fyra stycken i utskottets yttrande s. 41—42, vilka börjar resp.

slutar med orden »Utskottet vill -—--miljoner kronor», »Att märka

—--icke inkomstprövade», »För ett---—- att vinna» och »Utskottet

tillstyrker---av socialhjälpen» bort ersättas med följande uttalande:

»Det kommittéförslag, varpå propositionen vilar, framförde i fråga om

mödrahjälpen, att utredningskommittén direkt eftersträvat att ge socialhjälpen

en sådan utformning, att övriga behovsprövade hjälpformer skulle

kunna undvaras, så att man därigenom fick en möjlighet att undvika de

ojämnheter i tillämpningen och de orättvisor gentemot de hjälpbehövande,

som ett system med skilda behovsprövande grenar lätt medför. Departe
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

mentschefen har också tillmötesgått denna tankegång genom att slopa vissa

för närvarande gällande förordningar med behovsprövade förmåner. Med

den utformning som socialhjälpslagen sålunda erhållit kan det icke heller

anses vara diskriminerande för dem som nu erhålla mödrahjälp att i stället

få uppbära socialhjälp.

Moderskapsförsäkringens införande från och med detta års början har

på ett radikalt sätt minskat det klientel, som tidigare uppburit mödrahjälp.

Antalet hjälpsökande har nämligen minskat högst väsentligt, å vissa orter

med mer än hälften mot tidigare. Slutligen må framhållas att de befolkningspolitiska

argument som på sin tid anfördes i detta sammanhang icke

längre kan tillerkännas samma betydelse. Detta framgår även av att

kostnaderna i statsverkspropositionen nedbringats från 15 miljoner kronor

år 1948 till 4,5 miljoner kronor innevarande år samtidigt med att födelsesiffrorna

för varje år fortgående sjunker.

I fråga om organisationen har framhållits det olämpliga i att under

nuvarande förhållanden bibehålla statliga organ härför inom hela landet

med den dubbelorganisation som detta i praktiken utgör i städer utanför

landsting.

Då departementschefen i årets statsverksproposition ställt i utsikt en

översyn av den organisation som för närvarande finnes på detta område och

i samband därmed att överföra beslutanderätten i mödrahjälpsärenden på

andra befintliga organ, anser sig utskottet böra som sin mening uttala, att

denna översyn måtte komma till stånd snarast möjligt och att därvid ett

förnyat övervägande om dess inlemmande i socialhjälpen kommer till

stånd.»

dels ock att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte som sin mening i fråga

om mödrahjälpen giva till känna vad utskottet ovan i denna fråga anfört;

b) av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka

ansett, att det stycke i utskottets yttrande s. 39, vilket börjar med orden

»Som en» och slutar med orden »kommuner emellan» bort ersättas med

följande uttalande:

»Det klientel som här kommer i fråga blir, såsom genomförda undersökningar

av det nuvarande fattigvårdsklientelet redan visat och departementschefen

i propositionen framhållit, i huvudsak begränsat till ett antal personer

eller familjer med nedsatt försörjningsförmåga, vilka behöver

ekonomisk hjälp, men för vilka de på längre sikt viktigaste åtgärderna

består i sådan vård, som är ägnad att göra dem försörjningsdugliga. Dessa

åtgärder ankommer visserligen i hög grad på sjukvården, arbetsvärden,

nykterhetsvården o. s. v. men en viktig roll måste likväl kommunerna i

många fall här spela genom socialhjälpen. Sålunda har statsmakterna för

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

arbetsvårdens del föreskrivit, att 25 procent av kostnaderna skall gäldas från

annat håll. Det blir därför många gånger en förutsättning för att arbetsvärd

skall komma till stånd att sagda andel täckes av socialhjälpen. Vidare är det

just på grund av socialhjälpsklientelets art särskilt angeläget, att det från

socialhjälpens sida tages initiativ till arbetsvärd eller andra förebyggande

åtgärder.»

II. Beträffande förslaget till lag om socialhjälp :

vid 1 §

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett,

att det avsnitt i utskottets yttrande s. 44 som omfattar de tre sista meningarna

i yttrandet och som börjar med orden »Anledning saknas» och slutar

med orden »denna del» bort utgå och ersättas med text av följande lydelse:

»Fall kan tänkas, när annan kommun än mantalsskrivningskommun t. ex.

en kommun som med säkerhet kan förutse att den inom kort blir mantalsskrivningskommun

vill lämna socialhjälp, ehuru den inte är vistelsekommun.

Ej heller detta bör möta något hinder. Även här saknas anledning

erinra härom i lagtexten. Syftet med motionerna nr I: 552 och II: 682 i detta

avseende är med ett sådant uttalande av riksdagen likväl tillgodosett.»

vid 5 §

av herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett

dels att i det stycke av utskottets yttrande s. 58, som börjar med orden

»I 5 §» och slutar med orden »i 7 §», det avsnitt hade bort utgå, som omfattar

de tre sista meningarna i stycket och som börjar med orden »Utskottet,

som» och slutar med orden »i 7 §», samt att utskottet här i stället hade bort

uttala följande:

»Utskottet tillstyrker på de i motionen åberopade grunderna, att till 5 §

fogas ett nytt stycke av den lydelse i motionerna föreslagits.»

dels ock att utskottet bort hemställa, att 5 § måtte erhålla följande

lydelse:

5§.

Socialnämnden äger---(lika med utskottet) —---som erfordras.

Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i socialnämndens

förhandlingar. I annexförsamling, där komminister finnes anställd,

äger denne eller den hans tjänst förestår nämnda befogenhet, när

kyrkoherden ej själv är tillstädes.

Har kommunen ----- (lika med utskottet)---kommunen be
stämmer.

vid 13 §

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett,

dels att fjärde—tolvte styckena i utskottets yttrande s. 67—69, vilket

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

avsnitt börjar med orden »Regleringen i» och slutar med orden »berörda

motionsyrkandena» bort utgå och ersättas med text av följande lydelse.

»Regleringen i 13 § av den frivilliga socialhjälpen avviker

väsentligt från socialvårdskommitténs förslag i motsvarande hänseenden.

Propositionen ansluter sig i stället nära till 2 § Fvl och lämnar sålunda

kommunerna fria händer att utforma den frivilliga socialhjälpen. Utskottet

tillstyrker att den fortsatta utvecklingen av denna hjälp och anpassningen

av densamma efter samhällsutvecklingen och övriga socialvårdsgrenars

utbyggnad även i fortsättningen anförtros kommunerna, vilkas självbestämmanderätt

på området alltså bör lämnas orubbad, men vill understryka

vikten av att den nya lagens karaktär av en socialvårdslag kommer klart

till uttryck.

Den från fattigvårdslagen till 13 § i socialhjälpslagen överförda bestämmelsen,

att inom kommunen i första hand dess fullmäktige och icke

socialnämnden — äger bestämma de grunder, enligt vilken frivillig socialhjälp

må meddelas, kritiseras i motionerna 1:552 och 11:682. Utskottet

finner att sagda bestämmelse icke i nämnvärd utsträckning tillämpats av

kommunerna. Likväl anser utskottet skäl saknas att beröva kommun den

möjlighet att ge föreskrifter, som bestämmelsen kan innebära.

I samma motioner uttalas vidare, att den förebyggande hjälpen

fått en mycket mera undanskymd plats i socialhjälpslagen än i Fvl

och att det är uppenbart att förutsättningarna för densamma i många fall

kommer att försämras. I motionerna yrkas därför, att 13 § kompletteras

med ett stadgande, att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att

meddela socialhjälp där detta prövas påkallat för att förbättra en persons

förmåga till självförsörjning.

Av skäl som utskottet i inledningen framhållit är det angeläget att den

förebyggande hjälpens betydelse kommer till klart uttryck i socialhjälpslagen.

Visserligen återfinnes i 14 § första stycket ett uttalande i dylik

riktning, vilket är ordagrant överflyttat från 26 § Fvl. När det gäller i detta

sammanhang så viktiga uppgifter som att lämna förebyggande hjälp av

annat slag än uppehälle och vård, t. ex. utbildning eller bidrag till starthjälp,

kan en intresserad ledamot av socialnämnden icke finna något

uttryckligt stöd i den nya lagen. Utskottet ansluter sig därför till motionärernas

förslag om en komplettering av 13 §.

Den i motionerna föreslagna rekommendationen i 13 § innefattar vidare,

att nämnden bör låta sig särskilt angeläget vara att avhjälpa behov av

socialhjälp för livsuppehälle och vård när behovet är betingat av

andra omständigheter än de som omför in äles i 12 §.

Vad av motionärerna här anförts bör enligt utskottets mening beaktas vid

nämnda komplettering av 13 §.»

dels ock att utskottet bort hemställa, att 13 § måtte erhålla följande

lydelse:

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

13 §.

I andra fall än som avses i 12 § må socialhjälp meddelas enligt grunder,

som kommunens fullmäktige äga bestämma, eller, om sådana grunder ej

fastställts, efter vad socialnämnden prövar erforderligt. Därvid bör särskilt

beaktas, att behov av socialhjälp för livsuppehälle och vård tillgodoses även

när behovet är betingat av andra omständigheter än dem som omförmälas

i 12 § samt att eljest socialhjälp lämnas, där detta prövas påkallat för att

förbättra en persons förmåga till självförsörjning.

vid 33 §

av herrar Magnusson och Hagård, vilka ansett

dels att de stycken i utskottets yttrande s. 109—111, vilka börjar resp.

slutar med orden »Såsom ett -—--med tillfredsställelse» samt »Vad åter

—--betydande tillämpningssvårigheter», bort utgå samt att utskottet

här i stället hade bort uttala följande:

»Vad åter beträffar yrkandena i förstnämnda motioner, I: 526 och II: 650,

tillstyrker utskottet på de i motionerna anförda grunderna nämnda yrkanden.

Till 33 § bör alltså läggas två nya punkter, d) och e).»

dels ock att utskottet bort hemställa, att 33 § måtte erhålla följande

lydelse:

33 §.

För socialhjälp, som lämnats enligt 12 § eller som enligt 13 § utgivits

till någon innan han fyllt 16 år, är hjälptagaren ersättningsskyldig under

förutsättning att han

a) där socialhjälpen utgjort förskott å förmån, vartill han eljest är berättigad,

efter hjälpens beviljande kommer i åtnjutande av denna förmån,

b) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande

uppgift rörande behovet av socialhjälp,

c) varit berättigad att för den tid socialhjälpen utgått uppbära särskild

social förmån, som emellertid indragits eller minskats av den anledningen

att han lämnat oriktig uppgift eller eljest brutit mot vad som är föreskrivet

som villkor för dylik förmån,

d) är i besittning av tillgångar, ehuru dessa för tillfället icke kan disponeras

för uppehälle och vård, eller

e) är i tillfälligt nödläge och kan antagas inom kort komma i god ekonomisk

ställning.

vid 41 §

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett

dels att andra och fjärde styckena i utskottets yttrande s. 124—125,

vilka börjar resp. slutar med orden »I fråga — — — Maj:ts förslag» och

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

»Slutligen innehåller---tillstyrka motionerna», bort utgå och ersättas

med följande uttalande:

»I fråga om arbetsföreläggande avviker propositionen emellertid —• såsom

i motionerna 1: 552 och II: 682 påtalats — från vad som nu gäller på så

sätt att det förelagda arbetet föreslås alltid skola utföras i arbetshem, medan

föreläggandet enligt Fvl avser »å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat

arbete». I motionerna anföres, att den i propositionen föreslagna ändringen

gör intryck av ett ställningstagande mot vissa av socialvårdskommittén

framförda förslag i ämpet, och yrkas, att Fvl:s bestämmelser om »eljest

anvisat arbete» skall bibehållas. Av vad departementschefen i sammanhanget

anfört framgår emellertid, att något ställningstagande till socialvårdskommitténs

berörda förslag icke åsyftats, utan att avsikten endast

varit att anpassa lagtexten efter rådande faktiska förhållanden. Emellertid

ger den uteslutna bestämmelsen fattigvårdsstyrelserna en möjlighet att tilllämpa

arbetsföreläggandet bl. a. vid sina egna anstalter, t. ex. i en vedgård.

Även om detta icke sker i större utsträckning måste det förefalla utskottet

onödigt att under pågående utredning minska de valmöjligheter kommunerna

dock här har. Utskottet tillstyrker därför motionärernas förslag, att

Fvl :s bestämmelse i detta avseende skall oförändrad överföras till socialhjälpslagen.

Även föreläggandet i 72 § första stycket barnavårdslagen bör

vid sådant förhållande avse å arbetshem eller eljest anvisat arbete.

Motionerna innehåller även ett yrkande om sådan ändring i 41 § att den,

mot vilken arbetsföreläggande ifrågasatts, innan föreläggande beslutas, skall

ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin

talan. Här föreslås alltså införande av ett nytt processuellt stadgande. Frågor

om ökade rättsliga garantier vid administrativa frihetsberövanden och därmed

sammanhängande spörsmål är föremål för undersökning av utredningen

om administrativa frihetsberövanden. En av de huvudfrågor utredningen

enligt direktiven har att pröva är just hur det processuella förfarandet

vid administrativa frihetsberövanden skall ordnas. Under sådana förhållanden

ligger det närmast till hands att nu avvisa ändringsförslag av

dylik innebörd. Å andra sidan är det obestridligt att formerna för nu ifrågavarande

frihetsberövande icke motsvarar elementära krav på rättssäkerhet.

Såsom i motionerna framhålles har det allvarligt gjorts gällande, att dessa

bestämmelser strider mot den av Sverige antagna Europarådets konvention

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna. Det är uppenbart, att den kommande utredningen under inga

förhållanden kan konnna att leda till mindre långtsyftandc bestämmelser

än den av motionärerna föreslagna. Under sådana förhållanden kan ett

bifall till motionärernas yrkande inte anses föregripa utredningen. Då

det vidare med hänsyn till uppgiftens invecklade natur kan befaras att sagda

utredning kommer att taga lång tid finner utskottet att motionärernas

yrkande bör bifallas.»

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

dels ock att utskottet bort hemställa, att 41 § måtte erhålla följande

lydelse:

41 §.

Den som av lättja eller liknöjdhet åsidosätter sin underhållsskyldighet

mot sin hustru eller sitt barn eller adoptivbarn under 16 år i sådan grad,

att socialhjälp enligt 12 § måste lämnas någon av dem, må av socialnämnden

föreläggas att fullgöra honom å arbetshem eller eljest anvisat arbete. Innan

sådant föreläggande beslutas, skall den, mot vilken föreläggande ifrågasatts,

ha varit kallad till nämnden eller någon dess avdelning för att där föra sin

talan.

Föreläggande att---(lika med utskottet)---18 år.

vid 48—66 §§

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka ansett,

dels att det stycke i utskottets yttrande s. 124, som börjar med orden

»Av en» och slutar med orden »förutsättningslöst omprövas», bort ersättas

av följande uttalande:

»Slutligen har samma motionärer yrkat att 49—51 §§ skall utgå, varigenom

möjligheten att tillämpa tvångsarbete såsom disciplinstraff mot den

på arbetshem intagne, försumlige försörjaren skulle försvinna. Såsom motionärerna

framhållit har motsvarande bestämmelser i Fvl förlorat all betydelse,

sedan med bidrag av statsmedel en sluten avdelning upprättats vid

ett av arbetshemmen. Bestämmelserna kommer alltså icke att tillämpas.

Utskottet vill därjämte för sin del understryka, att socialhjälpslagen inte

bör vanprydas av bestämmelser om tvångsarbete. Icke minst i internationella

sammanhang måste detta för icke initierade personer, vilka inte kunna förutsättas

veta, att bestämmelserna saknar tillämpning, göra ett egendomligt

intryck. Utskottet delar därför motionärernas mening att 49—51 §§ bör

utgå. Detta får till följd, att jämväl 48 §, 56 § andra stycket och 61 § bör

utgå. Vidare bör i förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen dels hänvisningen

i 72 § fjärde stycket till 48—51 §§ i lagen om socialhjälp, dels

ock 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom. utgå.»

dels ock att utskottet bort hemställa,

att 48—51 §§, 56 § andra stycket och 61 § måtte utgå,

samt att i 52—66 §§ måtte göras de ändringar i avseende å nummerbeteckningar

och hänvisningar till andra paragrafer, vilka föranledes av

att 48—51 och 61 §§ utgått.

III. Beträffande förslaget till lag om ändring i barnavårdslagen:

av herrar Sunne, Huss, fröken Höjer och herr Rimmerfors, vilka — under

hänvisning till vad de yttrat i motiveringen till dels den föreslagna ändringen

i 41 § socialhjälpslagen, dels ock förslaget att 48—51 §§, 56 § andra

stycket och 61 § sagda lag skall utgå — ansett, att utskottet bort hemställa

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

vid 72 § första stycket (arbetsföreläggande)

att 72 § första stycket måtte erhålla följande lydelse:

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra å arbetshem eller eljest anvisat arbete är

a) den, som---(lika med utskottet)--- — ersättningsskyldighet,

samt

b) den, som---(lika med utskottet) —--underhållsskyldig
hetens

fullgörande.

vid ingressen m. m. (tvångsarbete)

att 72 § fjärde stycket måtte erhålla följande lydelse:

Vad i 42 och 43 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om delgivning av

föreläggande och om handräckning skall i motsvarande tillämpning lända

till efterrättelse,

att 81 § 3 mom. och 85 § 1 mom. måtte utgå och att i ingressen måtte

göras härav föranledda ändringar,

samt att i 20 § andra stycket och 84 § 3 mom. måtte göras de ändringar

som föranledes av att vissa paragrafer i socialhjälpslagen erhållit annan

nummerbeteckning.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955

Innehållsförteckning

Kungi. Majrts proposition....................................

Motioner...................................................

Propositionens huvudsakliga innehåll..........................

Lagförslag

Förslag till lag om socialhjälp..............................

Förslag till lag om ändring i barnavårdslagen................

Förslag till lag om ändring i lagen om socialregister.........

Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder ..................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Förslaget till lag om socialhjälp..............................

Inledande bestämmelse, 1 §.................................

Departementschefen.....................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om socialnämnd, 2—It §§..................................

Inledning...............................................

Departementschefen.....................................

Specialmotivering........................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Allmänna bestämmelser om socialhjälp, 12—14 §§............

Departementschefen.....................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om förfarandet vid meddelande av socialhjälp, 15—17 §§......

Departementschefen.....................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om ålderdomshem m. m., 18—21 §§.........................

Departementschefen.....................................

Specialmotivering........................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om kommuners inbördes ersättningsskyldighet m. m., 22—32 §§

Departementschefen.....................................

Specialmotivering........................................

Motioner...............................................

Utskottet...............................................

Om kommuns rätt till ersättning av enskild, 33—40 §§ .......

s. 143 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 39 år 1955 143

A. Hjälptagarens återbetalningsskyldighet, 33 och 34 §§................. 103

Inledning......................................................... 103

Departementschefen............................................... 103

Motioner......................................................... 108

Utskottet......................................................... 109

B. Försörjningspliktigs återbetalningsskyldighet, 35 och 36 samt 38 och 40 §§ 111

Inledning......................................................... 111

Departementschefen............................................... 112

Motioner......................................................... 116

Utskottet......................................................... 117

C. Gemensamma bestämmelser, 37 och 39 §§........................... 119

Departementschefen............................................... 119

Motioner......................................................... 119

Utskottet......................................................... 120

Om åtgärder mot försumlig försörjare, 41—51 §§....................... 121

Departementschefen............................................... 121

Motioner......................................................... 123

Utskottet......................................................... 124

Om tillsyn, 52—53 §§................................................ 125

Departementschefen............................................... 125

Utskottet......................................................... 126

Om besvär, 54—62 §§................................................ 126

Departementschefen............................................... 126

Motioner......... 127

Utskottet......................................................... 128

Särskilda bestämmelser, 63—66 §§; övergångsstadgande.................. 128

Departementschefen............................................... 128

Utskottet......................................................... 129

Förslagen till lagar angående ändring i barnavårdslagen och lagen om socialregister

............................................................. 129

Departementschefen................................................. 129

Utskottet........................................................... 130

Utskottets hemställan................................................. 130

Reservationer......................................................... 134

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:397 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om socialhjälp, m. m. a1 i texten