Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952

1955-03-22 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:11, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april 1952

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1955

1

Nr 11

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag angående ändring i lagen den 18 april

1952 (nr 167) om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna, dels ock en i ämnet väckt motion.

Genom en den 11 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 88, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 18 april 1952 (nr 167) om

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

Härigenom förordnas, att i lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna skall under följande överskrift införas en ny paragraf,

betecknad 7 a §, av nedan angiven lydelse.

Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog.

7 a §.

Är rätt till delaktighet i allmänningsskog förenad med fastighet som ej

är taxerad såsom jordbruksfastighet, må länsstyrelsen, på framställning av

allmänningsstyrelsen och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld

innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall

avlösas mot ersättning i penningar.

Ersättningens belopp fastställes av länsstyrelsen och må, efter vad som

finnes skäligt, bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste

tio åren, som svarar mot fastighetens delaktighetstal. Länsstyrelsen skall

utsätta viss dag, då löseskillingen senast skall hava erlagts och bevis därom

inkommit till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest

är förfallet.

Då beslut om avlösning vunnit laga kraft och bevis som omförmäles i

andra stycket inkommit till länsstyrelsen, åligger det länsstyrelsen att ofördröjligen

översända meddelande om avlösningen till den som för fastighetsregistret.

Genom dennes försorg skall anteckning om avlösningen verkställas

i registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 aod. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning därav

väckt motion, nr 520 i andra kammaren av herr Gezelius m. fl., vari

hemställes, »A. att riksdagen måtte 1) avslå propositionen nr 88, 2) därest

yrkandet under punkt 1 icke skulle vinna riksdagens bifall besluta om sådan

ändring i det föreliggande lagtextförslaget att del s andelsägare i enlighet

med vad i motionen föreslagits måtte vid avlösning erhålla full ersättning

jämväl för värdet av jakt- och fiskerätter, dels ock att det måtte

tillkomma domstol att besluta om avlösning och värdering; samt B. att vederbörande

utskott måtte utarbeta härför erforderlig lagtext».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget ävensom de skäl motionärerna åberopat får utskottet,

i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till propositionen

och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att i lagen om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna skall införas föreskrifter som gör det möjligt att i vissa fall få till

stånd avlösning av andel i allmänningsskog. Lagändringen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1956.

I propositionen nr 15 till 1952 års riksdag framlades förslag till bl. a.

lag om häradsallmänningar samt lag om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna. Förslaget till lag om häradsallmänningar innehöll föreskrifter om

möjlighet i vissa fall till avlösning av andel i sådan allmänning. Dylika föreskrifter

fanns däremot ej upptagna i förslaget till lag om allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna.

I skrivelse den 18 mars 1952 (nr 87), vari hänvisades till vad riksdagens

tredje lagutskott anfört i sitt utlåtande nr 5 beträffande propositionen nr

15 och motioner som väckts i anledning därav, anmälde riksdagen, att den

för sin del, efter att ha vidtagit viss ändring, antagit lagförslagen, varjämte

riksdagen hemställde, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning om

möjligheterna att anordna avlösning även vid allmänningskogarna. Sedermera

utfärdades den 18 april 1952 dels lag om häradsallmänningar (nr 166),

dels lag om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (nr 167).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog chefen för jordbruksdepartementet

den 9 november 1953 åt f. d. generaldirektören E. F. L. Lindeberg

att enligt meddelade direktiv verkställa utredning och avgiva förslag i den

av riksdagen berörda frågan om avlösning av andel i allmänningsskog.

Utredningsmannen har den 30 september 1954 avgivit betänkande (stencilerat)

med förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog

(Norrland och Dalarna).

Över detta betänkande har, efter remiss, utlåtanden avgivits av åtskilliga

myndigheter och allmänningsstyrelser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr it år 1955

3

1952 års lagstiftning m. m.

Häradsallmänningarna i riket har bestått sedan urminnes tid. De redovisas

i jordregistret såsom särskilda fastigheter och tillhör ägarna av de

fastigheter inom häradet, vilka är satta i mantal eller med vilka, enligt vad

vid jorddelning bestämts, är förenad rätt till delaktighet i allmänningen.

Delaktighet åtnjutes efter oförmedlade hemmantalet eller, i fråga om fastigheter

för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den

därvid stadgade grunden.

Behållen avkastning av häradsallmänning får användas eller fonderas

för utdelning åt allmänningens samtliga delägare efter deras delaktighet i

allmänningen eller för annat ändamål som är till gagn för delägarna.

Till allmänningsskogar räknas enligt lagen den 18 april 1952 om allmäriningsskogar

i Norrland och Dalarna dels de s. k. besparingsskogarna i Kopparbergs

och Gävleborgs län, dels vissa allmänningar i Västerbottens och

Norrbottens län. Samtliga dessa skogssamfälligheter har tillkommit under

senare hälften av 1800-talet och början av 1900-talet. Besparingsskogarna i

Kopparbergs och Gävleborgs län har bildats på så sätt, att när storskiftet

genomfördes i dessa län vissa delar av de skogsanslag som tilldelades socknarna

avsattes för de jordägande socknemännens gemensamma räkning.

Allmänningsskogarna i Västerbottens och Norrbottens län har tillkommit

genom avsättning vid avvittringen.

Allmänningsskog tillhör ägarna av de fastigheter för vilka skogen vid

storskifte eller awittring blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning

bestämts, är förenad rätt till delaktighet i skogen. Delaktighet åtnjutes

i regel efter reducerat jordtal eller hemmantal eller, i fråga om fastigheter

för vilka rätten till delaktighet bestämts vid jorddelning, efter den

därvid stadgade grunden.

En på frågan om avlösning inverkande skillnad gentemot häradsallmänningarna

framträder i reglerna för användningen av behållen avkastning.

Medam bestämmelserna härom i lagen om häradsallmänningar utgår från

utdelning till delägarna som det normala användningssättet, ger lagen om

allmänningsskogar i första hand anvisningar om andra användningssätt.

Det heter i dess 18 §, att behållen avkastning enligt närmare föreskrifter i

reglementet får användas eller fonderas för betalning av utskylder för de

fastigheter med vilka rätt till delaktighet i skogen är förenad, för främjande

av jordbruket inom den eller de socknar eller delar av socknar för vilkas

jordägare skogen blivit avsatt eller för annat ändamål som är till gagn för

delägarna eller för befolkningen i sagda socknar eller sockendelar. Av särskilt

intresse är, att avkastningen förutsättes kunna användas inte blott

till gagn för delägarna i allmänningsskogen, utan även till gagn för befolkningen

i hela socknen eller i eu del av socknen. I fråga om vissa uppräknade

allmänningsskogar gäller dock inskränkning i möjligheten att använda avkastning

till gagn för befolkningen i socknen oavsett delägarskap.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Den möjlighet till avlösning av andel i häradsallmänning, som infördes

genom lagstiftningen år 1952, angives i 8 § lagen om häradsallmänningar.

I paragrafens första stycke stadgas att, om rätt till delaktighet i häradsallmänning

är förenad med fastighet som ej är taxerad såsom jordbruksfastighet,

så må länsstyrelsen, på framställning av allmänningsstyrelsen och

efter hörande av fastighetens ägare — eller den som innehar fastigheten

med fideikommissrätt eller med ständig eller ärftlig besittningsrätt — förordna

att rätten till delaktighet skall avlösas mot ersättning i penningar.

8 § andra stycket handlar om ersättningens belopp. Detta fastställes av

länsstyrelsen och skall bestämmas till två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den på fastighetens delaktighetstal belöpande utdelningen från allmänningen

för de senast förflutna tio åren. Länsstyrelsen skall utsätta

viss dag, då löseskillingen senast skall ha erlagts och bevis därom inkommit

till länsstyrelsen vid påföljd att förordnandet om avlösning eljest är

förfallet.

I paragrafens tredje stycke ges regler om anteckning i fastighetsregistret,

att avlösning ägt rum. Där stadgas att, då beslut om avlösning vunnit laga

kraft, och bevis som omförmäles i andra stycket inkommit till länsstyrelsen,

åligger det länsstyrelsen att ofördröj ligen översända meddelande om avlösningen

till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning

om avlösningen verkställas i registret.

Införandet av lagregler om avlösning motiverades i det utredningsförslag

som låg till grund för propositionen nr 15 till 1952 års riksdag med att

häradsallmänningarna var avsedda att lända den jordbrukande befolkningen

till gagn. I närheten av tätorterna skedde emellertid ofta en omfattande

avstyckning av tomter från mantalssatta jordbruksfastigheter. Denna utveckling

hade stundom gått så långt, att av den ursprungliga fastigheten

slutligen återstod endast gator, vägar och allmänna platser, vilka dock alltjämt

var bärare av mantalet och den därmed förenade andelen i häradsallmänningen.

Vidare hade det före tillkomsten av nu gällande jorddelningslag

i stor utsträckning förekommit att fastigheter med del i häradsallmänning

genom ägostyckning uppdelats i mindre lotter för tomtändamål. Dessa

lotter hade åsatts hemmantal och därigenom erhållit andelar i allmänningen.

Ej sällan var dessa andelar så små, att den rätt till utdelning de medförde

saknade praktisk betydelse.

Förslaget att införa en möjlighet till avlösning av andelar i häradsallmänning

vann allmän anslutning i remissyttrandena. Vid remissbehandlingen

av utredningsförslaget framställdes emellertid också från flera håll

önskemål om lösningsrätt i fråga om allmänningsskogarna i Norrland och

Dalarna, således ej blott i fråga om häradsallmänningarna.

Dåvarande chefen för jordbruksdepartementet uttalade vid lagrådsremisser

att enligt hans mening villkoret för alt avlösning av andel i häradsallmänning

skulle få ske borde vara att fastigheten ej längre var taxerad såsom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

jordbruksfastighet. Departementschefen förklarade vidare, att om avlösningsrätten

begränsades i enlighet med vad han sålunda förordade, det endast

i sällsynta undantagsfall torde kunna bli fråga om avlösning av annat

än små andelar med obetydligt värde.

Vad angick frågan om avlösning av andelar i allmänningsskogar uttalade

departementschefen, att det i och för sig skulle vara önskvärt att sådan avlösning

kunde äga rum, även om behovet av avlösningsbestämmelser icke

var lika framträdande i fråga om allmänningsskogarna som beträffande

häradsallmänningarna. Såsom kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och

lantmäteristyrelsen framhållit, anförde departementschefen vidare, var det

emellertid betydligt svårare att anordna ett avlösningsförfarande vid allmänningsskogarna

än vid häradsallmänningarna. Bl. a. var det på grund

av de regler som gällde för användningen av allmänningsskogarnas avkastning

förenat med stora svårigheter att beräkna värdet av en andel i

sådan skog. Departementschefen var därför icke beredd tillstyrka att bestämmelser

om avlösningsrätt meddelades också för allmänningsskogarnas

del. Skulle detta framdeles visa sig påkallat, borde emellertid frågan

upptagas till förnyat övervägande.

Lagrådet påpekade, att det avlösningsförfarande som föreslogs för häradsallmänningarnas

del kunde medföra vissa faror för inteckningshavares

säkerhet. Det borde därför ankomma på länssstyrelsen att vid sin handläggning

av avlösningsärenden beakta inteckningshavarnas rätt och att i deras

intresse företaga en oskadlighetsprövning. Stadgande därom hade ej upptagits

i lagtexten. Men med hänsyn till att lagtexten ej hindrade en sådan

prövning och till att avlösning blott torde komma i fråga beträffande andelar

med bagatellartade värden kunde lagrådet likväl godtaga förslaget.

Utredningsmannens förslag

Det förslag till lagstiftning om avlösning av andel i allmänningsskog,

som utredningsmannen framlagt omfattar dels regler om avlösningen

och förfarandet därvid, upptagna i en ny paragraf, 7 a §, och under

särskild rubrik, »Om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog»,

i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, dels viss ändring i

18 § nämnda lag, varigenom i lagen införes beteckningen delägarbåtnad då

behållen avkastning användes så att den länder till gagn endast för delägarna

i skogen, och beteckningen sockenbåtnad då den behållna avkastningen

användes så att den blir till gagn för befolkningen i dess helhet i den eller de

socknar eller delar av socknar, för vilkas jordägare skogen blivit avsatt, dels

slutligen ett specialstadgande upptaget i lag om ändring i 24 § förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom.

Den av utredningsmannen föreslagna 7 a § i lagen om allmänningsskogar

är uppdelad i två moment.

7 a § 1 mom. innehåller först ett allmänt stadgande, att om rätt till delaktighet

i allmänningsskog är förenad med fastighet som ej är taxerad så
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

c

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

som jordbruksfastighet, så må länsstyrelsen, på framställning av allmänningsstyrelsen

och efter hörande av fastighetens ägare eller i 3 § omförmäld

innehavare av fastigheten, förordna att rätten till delaktighet skall avlösas

mot ersättning i penningar. — Detta stadgande överensstämmer med 8 §

första stycket lagen om häradsallmänningar.

Vidare föreskrives, att ersättningens belopp skall fastställas av länsstyrelsen

och vara lika med andelens värde vid tiden för avlösningen. Andelsvärdet

skall bestämmas till en mot fastighetens andelstal svarande del av

det belopp, varmed allmänningsskogens tillgångar överstiger dess skulder,

d. v. s. av dess behållna tillgångar. Från behållna tillgångarna skall emellertid

först dias ett belopp, som förhåller sig till dessa tillgångars totalsumma

som den sammanlagda sockenbåtnaden av allmänningsskogen förhåller sig

till summan av denna båtnad och den sammanlagda delägarbåtnaden. Vid

beräkningen av behållna tillgångarna skall fast egendom upptagas till ett

realisalionsvärde, som uppskattats med ledning av taxeringsvärdet och den

officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden

för jordbruksfastigheter.

Den löseskilling, som bestämts enligt dessa regler, skall senast den dag,

som länsstyrelsen bestämmer, nedsättas hos länsstyrelsen, vid påföljd att

förordnandet om avlösning eljest skall vara förfallet. Då beslut om avlösning

vunnit laga kraft och löseskillingen blivit nedsatt hos länsstyrelsen,

åligger det länsstyrelsen att ofördröj ligen översända meddelande om avlösningen

till den som för fastighetsregistret. Genom dennes försorg skall anteckning

om avlösningen verkställas i registret.

7 a § 2 mom. reglerar förhållandet mellan den vid avlösning ersättningsberättigade

fastighetsägaren och inteckningshavarna i hans fastighet. Där

stadgas, att om fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas, är besvärad

av inteckning för fordran, så skall fastighetens ägare utan hinder

av inteckningen äga hos länsstyrelsen utbekomma löseskillingen, förutsatt

att han visar, att löseskillingen ej överstiger en tiondel av fastighetens taxeringsvärde.

Är löseskillingen däremot större, får den ej utbetalas till fastighetens

ägare annat än om han visar, att inteckningshavarna medger det.

Visas ej senast vid löseskillingens nedsättande, att sådant medgivande lämnats,

skall länsstyrelsen så snart ske kan utsätta sammanträde för förhandling

om rättsägares anspråk och löseskillingens fördelning. Länsstyrelsen

skall pröva fråga om inteckningshavares rätt till betalning utom i fall då

inteckningshavaren givit tillkänna, att han ej önskar betalning.

18 § Jagen om allmänningsskogar skall i den föreslagna nya lydelsen ändras

allenast såtillvida, att beteckningarna »delägarbåtnad» och »sockenbåtnad»

införes i paragraftexten.

24 § 3 mom. inteckningsförordningen innehåller i sin nuvarande lydelse

en hänvisning till vad som särskilt stadgas beträffande inteckning som utgått

ur brandskadeersättning. Lagrummet har i utredningsmannens förslag

kompletterats så, att hänvisningen till särskilda stadganden skall komma

att avse också specialreglerna om avlösning av allmänningsskog och sådan

avlösnings inverkan i vissa fall på inteckning.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955

7

Remissyttrandena

Det övervägande antalet remissinstanser synes gilla tanken att andel i

allmänningsskog skall kunna avlösas och de flesta har i princip godtagit

utredningsförslaget eller lämnat det utan erinran. Emellertid har även vissa

anmärkningar framställts. Dessa riktar sig huvudsakligen mot värderingsmetoden.

Avgjorda uttalanden med mera allmän innebörd må

här några återges. Domänstyrelsen uttalar, att det synes angeläget att åt

allmänningsskog beredes möjlighet att avlösa sådan andel, som icke längre

tjänar det med allmänningsskogen avsedda syftet. Andra remissinstanser

är mera förbehållsamma i sina omdömen om behovet av lagstiftningen.

Lantmäteristyrelsen anför således, att den i princip biträder förslaget, även

om behovet av avlösning icke är lika påtagligt när det gäller allmänningsskogar

i Norrland och Dalarna som när det gäller häradsallmänningar.

Lantbruksstyrelsen förklarar, att det icke föreligger något intresse av betydenhet

ur jordpolitisk synpunkt av den ifrågasatta lagändringen och att

den föreslagna avlösningsrätten torde få praktisk betydelse väsentligen genom

att den kan medföra förenkling av arbetet med allmänningsiskogarnas

administration.

Flera remissinstanser i Kopparbergs län har, utan att göra någon erinran

mot utredningsmannens förslag i och för sig, avstyrkt förslaget för

detta läns del. Till de avstyrkande hör länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Länsstyrelsen anför i sitt remissyttrande, att lagstiftningen ej är av behovet

påkallad för länets del. överlantmätaren i Kopparbergs län, lantbruksnämnden

i samma län samt nio allmänningsstyrelser för skogar i Dalarna

har uttalat sig på liknande sätt. Övriga remissinstanser i Kopparbergs

län, nämligen skogsvårdsstyrelsen och tre allmänningsstyrelser har

— utan att göra något förbehåll om undantag för detta län — lämnat förslaget

utan erinran.

Vad beträffar värderingsmetoden har utredningsförslaget såsom

redan antytts rönt åtskillig kritik. Sålunda har några remissinstanser

gjort allmänna uttalanden om att den föreslagna värderingsmetoden synes

invecklad och svår att tillämpa. Vidare har förslag om andra värderingsmetoder

framlagts. Detaljkritiken slutligen riktas särskilt dels mot att den

officiella statistiken rörande förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden

för jordbruksfastigheter skall inverka på uppskattningen av värdet

på allinänningsskogens behållna tillgångar, dels mot den roll vid uppskattningen

av andelsvärdena, som utredningen tillagt uppdelningen av allmänningsskogs

avkastning efter dess användning till sockenbåtnad eller delägarbåtnad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

I fråga om sättet för uppskattning av allmänningsskogs

värde har kammarkollegiet, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

länsstyrelsen i Norrbottens län, lantbruksnämnden i Norrbottens

län, lantbruksnämnden i Västerbottens län, skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens

län och styrelsen för Pajala, Junosuando och Tärendö socknars

allmänningsskog framställt erinringar mot tanken på att vid uppskattningen

bygga på den officiella statistiken över förhållandet mellan saluvärden

och taxeringsvärden för jordbruksfastigheter. Man har bl. a. framhållit, att

försäljningarna inom den grupp av fastigheter dit allmänningsskogarna

hänföres är alldeles för fåtaliga för att det statistiska materialet skall bli

representativt.

Uppdelningen av avkastningen från allmänningsskog efter sockenbåtnad

och delägarbåtnad och denna uppdelnings inverkan på värderingen

av andel i allmänningsskogen har huvudsakligen föranlett den erinran,

att gränsen mellan delägarbåtnad och sockenbåtnad stundom kan

vara rätt obestämd och att det ej är säkert att allmänningsskogarnas räkenskaper

ger ledning för gränsdragningen. Uttalanden av denna innebörd har

gjorts av kammarkollegiet, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och länsstyrelsen

i Gävleborgs län.

Mot metoden med uppdelning av kapitaltillgångarna efter förhållandet

mellan sockenbåtnad och delägarbåtnad har också erinrats, att allmänningsskog

kan ha tillgångar som avsatts för bestämd användning och att en uppdelning

av dessa efter den angivna grunden kan te sig orättvis. Denna synpunkt

har anförts av lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Gävleborgs län,

styrelsen för nybyggarnas i Gällivare socken särskilda allmänningsskog och

skogsstyrelsen.

Vad angår de föreslagna reglerna till skydd för inteckning shavares

rätt ifrågasätter kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen och

skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län om sådana regler är behövliga.

Departementschefen

Departementschefen, statsrådet Norup, anförde vid lagrådsremissen bland

annat följande.

I likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser förordar

jag att möjlighet till avlösning i viss utsträckning införes även i fråga om

andelar i allmänningsskog.

I fråga om förutsättningarna för avlösning uppkommer till en början det

spörsmålet, om — i likhet med vad som gäller för häradsallmänningarna

— avlösning skall kunna ske endast då den fastighet som skall avlösas ej

är taxerad sasom jordbruksfastighet. Därmed skulle visserligen möjligheten

att använda avlösningsförtarandet bli begränsad till ett jämförelsevis ringa

antal fastigheter och så gott som alltid till sådana med andelar, vilkas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

värde är relativt obetydligt. Fördelen med sådan begränsning är emellertid,

att förfarandet kan göras mera schablonmässigt och enkelt. Vidare uppstår

då mindre risk för att inteckningshavares rätt kan röna inverkan av avlösningen.

Skulle man, såsom vissa remissinstanser ifrågasatt, låta avlösningsförfarandet

omfatta även fastigheter vilka är taxerade såsom jordbruksfastighet,

blir frågan däremot av annan och mera invecklad beskaffenhet.

Ett visst utrymme för vidgad möjlighet att tillämpa förfarandet kan emellertid

synas önskvärt. Jag syftar på att vissa i allmänningsskog delaktiga

fastigheter, vilka inte längre användes för jordbruk eller skogsbruk, alltjämt

kan vara taxerade såsom jordbruksfastighet. Frågan om fastighets

taxering såsom jordbruksfastighet eller annan fastighet tillägges emellertid

betydelse i allt flera sammanhang. Det är därför troligt, att ökad uppmärksamhet

från taxeringsmyndigheternas sida kan komma att ägnas denna

fråga och att detta kan leda till att fastigheter av det angivna slaget blir omtaxerade

och överförda till gruppen annan fastighet. Sedan sådan överföring

skett kan fastighetens andel avlösas. Jag finner bland annat med hänsyn

härtill att tillräcklig anledning ej föreligger att göra avsteg från den klara

gränsdragning, som vinnes genom att, såsom utredningsmannen föreslagit,

avlösning endast skall kunna ske av andel, som tillhör fastighet vilken icke

är taxerad som jordbruksfastighet.

För att avlösning skall få ske fordras, efter mönster av lagen om häradsallmänningar,

länsstyrelsens tillstånd. Rätt att göra framställning om avlösning

tillkommer, såsom jag tidigare nämnt, endast allmänningsstyrelse.

Framställning bör ej göras utan att förhandlingar med andelsägaren ägt

rum. Allmänningsstyrelsen bör vid förhandlingarna söka nå en överenskommelse

om avlösning. Medger ägaren ej avlösning, bör länsstyrelsen höra

honom i ärendet innan avlösning beslutas.

I fråga om häradsallmänningarna gäller en i lagen angiven och där närmare

utformad metod för värdering av andel som skall avlösas. Värderingen

grundar sig på en kapitalisering av värdet av den utdelning, som tillfallit delägaren.

Denna metod kan ej oförändrad tillämpas på allmänningsskogarna,

eftersom avkastningen av dessa endast i undantagsfall kommer delägare till

godo i form av utdelning i reda penningar efter delaktighet. Enligt den av

utredningsmannen förordade värderingsmetoden skall man först uppskatta

allmänningsskogens behållna tillgångar. Den fasta egendomen skall därvid

värderas med ledning av taxeringsvärdet och den officiella statistiken

över förhållandet mellan saluvärden och taxeringsvärden på jordbruksfastigheter.

Löseskillingen skall beräknas motsvara den del av de behållna tillgångarnas

värde, som belöper på delägarens fastighet efter dess delaktighet,

sedan avdrag gjorts för den del av tillgångarna, vars avkastning användes

till vad utredningsmannen kallar sockenbåtnad, d. v. s. vad som

kommer de i socknen boende till del oavsett delaktighet i allmänningsskogen.

Mot denna metod har vid remissbehandlingen framställts åtskilliga erinringar.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Den av utredningsmannen föreslagna värderingsmetoden har enligt min

mening förtjänster ur rent principiell synpunkt. Såsom flera remissinstanser

framhållit är den emellertid invecklad och svår att tillämpa i praktiken.

Jag har därför undersökt möjligheten att, i anslutning till vad vissa remissinstanser

och bland dem särskilt lantbruksstyrelsen anfört, finna en metod,

som är enklare och så mycket som möjligt överensstämmer med den som

gäller vid avlösning av andel i häradsallmänning. Svårigheten är därvid

främst att finna en lämplig utgångspunkt, som motsvarar den vilken användes

vid värdering av andel i häradsallmänning, nämligen utdelningen

från allmänningen. Som jag tidigare nämnt lämnas endast i undantagsfall

utdelning efter delaktighetstal för andel i allmänningsskog. Den behållna

avkastningen kan enligt 18 § i lagen om allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna användas för betalning av delägarnas utskylder, för främjande av

jordbruket eller för annat ändamål, som är till gagn för delägarna eller för

befolkningen i den eller de socknar för vilkas jordägare skogen är avsatt.

Avkastningen användes alltså i viss utsträckning även till gagn för personer,

som ej är delägare. Detta är anledningen till att utredningsmannen

ansett sig böra föreslå ett system, som ger möjlighet att vid värderingsförfarandet

avräkna de tillgångar vilkas avkastning användes för sockenbåtnad.

Då det emellertid står allmänningsstämman fritt att årligen — inom

de i denna lag angivna vida gränserna — besluta om den behållna avkastningens

användning och alltså även att ändra den fördelning mellan delägarbåtnad

och sockenbåtnad som under tidigare år tillämpats, ställer det

sig i fråga om allmänningsskogarna mycket svårare att beräkna det ekonomiska

utbyte, som delägarna framdeles kan komma att få av sina andelar, än

när det gäller häradsallmänningarna. Visserligen kan begränsande bestämmelser

rörande avkastningens användning ha meddelats i det för allmänningsskogen

gällande reglementet, men Kungl. Maj :t torde i regel sakna

anledning motsätta sig sådan ändring härutinnan som ligger inom lagens

gränser. Jag har därför kommit till den slutsatsen, att man vid bedömandet

av eu andels värde bör utgå från den sammanlagda behållna avkastning, som

eu allmänningsskog lämnat i medeltal under en följd av år, oberoende av

om avkastningen använts till sockenbåtnad eller delägarbåtnad. Någon svårighet

att avgöra vad som skall anses utgöra behållen avkastning kan ej

föreligga, då detta, bland annat för tillämpning av såväl nuvarande som

tidigare lags bestämmelser rörande avkastningens användning, bör framgå

av bokföringen.

Det förslag, som jag efter dessa överväganden framlägger, utgår alltså

från att en beräkning skall ske av den del av allmänningsskogens behållna

avkastning, som vid en fördelning efter delaktighetstalet skulle belöpa på

andelen. Sådan beräkning bör göras för vart och ett av de senaste tio åren.

Det sammanlagda avkastningsbeloppet kommer då att motsvara det kontanta

belopp, som andelen skulle ha erhållit under tioårsperioden, därest

all behållen avkastning utdelats kontant efter andelstalet.

I fall, då sådan kontant utdelning skett och även framgent kan väntas ske,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955 11

är situationen densamma som vid häradsallmänning. Ersättningsbeloppet

bör då bestämmas efter kapitalisering enligt samma princip som gäller för

häradsallmänningar. Avkastningsvärdet för de tio åren bör alltså multipliceras

med 2,5, vilket motsvarar en kapitalisering efter 4 procent.

I andra fall däremot skulle ett användande av multiplikatorn 2,5 ofta

komma att ge ett för högt ersättningsbelopp. Har ingen eller blott obetydlig

avkastning kommit delägaren till godo under tioårstiden, torde det i regel

framstå såsom klart att så skulle bli fallet. Anses andel i allmänningsskog

med hänsyn till användningen av avkastningen ha ett mindre värde än om

avkastningen delats ut till delägaren efter delaktighetstalct, bör multiplikatorn

sålunda sättas till lägre tal än 2,5. Vid bestämmandet av detta tal bör

hänsyn tagas till samtliga omständigheter, som kan inverka på värdet av

andelen, alltså ej blott till omfattningen av den avkastning, vilken tidigare

fallit på andelen, utan även till den nytta som delägaren i övrigt haft såsom

andelsägare exempelvis i form av fiske- eller jakträtt. Det är med denna

metod i regel ej möjligt att få fram ett exakt värde på andel i allmänningsskog

utan man får ofta nöja sig med en värdering efter skälighet. Detta

synes, med hänsyn bland annat till att de andelsvärden, varom här är fråga,

så gott som alltid torde vara jämförelsevis obetydliga, kunna godtagas. I

lagtexten torde blott böra utsägas att det tal, varmed den sammanlagda beräknade

tioårsavkastningen skall multipliceras, må bestämmas till högst

två och en halv. Då varje delägare genom sin rösträtt vid allmänningsstämma

har möjlighet att påverka beslut om avkastningens användning, och delägaren

genom avlösningen i varje fall går miste om denna rätt, bör det ej

förekomma att avlösning sker helt utan ersättning. I förslaget stadgas därför

att avlösning alltid skall ske mot ersättning. Någon minimigräns i

övrigt har jag däremot ej föreslagit.

Redan tidigare har jag betonat önskvärdheten av att avlösning kommer

till stånd genom överenskommelse mellan allmänningsstyrelsen och delägaren.

överenskommelsen bör omfatta även löseskillingens belopp. Har

parterna i avlösningsärendet enats om löseskillingen, torde länsstyrelsen i

regel kunna fastställa det överenskomna beloppet utan mera ingående prövning

av dess skälighet. För länsstyrelsens bedömning bör emellertid allmänt

gälla, att länsstyrelsen, om den finner att en avlösning skulle vara till nämnvärd

nackdel för inteckningshavare, bör lämna tillstånd endast om inteckningshavaren

ej har något att erinra däremot.

Beträffande avlösningsärendenas handläggning torde vidare böra gälla,

att länsstyrelsen, därest förordnande meddelas om avlösning, bör utsätta

viss dag då löseskillingen senast skall vara erlagd vid påföljd att förordnandet

eljest är förfallet. Länsstyrelsen bör vidare, sedan avlösning skett,

sända meddelande därom till fastighetsregisterföraren för anteckning i registret.

Förfarandet överensstämmer i denna del helt med vad som gäller

för häradsallmänningar.

Utredningsmannen har föreslagit tämligen utförliga regler till skydd för

inteckningshavarna i fastighet, vars andel i allmänningsskog skall avlösas.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Såsom bland annat lantmäteristyrelsen och kammarkollegiet anfört torde

större behov av sådana regler ej finnas då det gäller avlösning av andel i

allmänningsskog än vid motsvarande förfarande i fråga om andel i häradsallmänning,

vid vilket inga i lag givna skyddsregler i detta avseende gäller.

I likhet med dessa remissinstanser anser jag därför att sådana regler icke

erfordras. Liksom vid avlösning av andel i häradsallmänning torde, som jag

tidigare påpekat, emellertid få förutsättas, att länsstyrelserna icke lämnar

tillstånd till avlösning i de av allt att döma fåtaliga undantagsfall, då det

kan antagas, att avlösningen skulle lända inteckningshavare till skada och

denne icke samtyckt till åtgärden.

Länsstyrelses beslut om avlösning av andel i allmänningsskog är av sådan

beskaffenhet, att besvär däröver torde böra prövas av regeringsrätten. Starka

skäl talar för att även besvär över beslut om avlösning av andel i häradsallmänning,

vilka nu prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet, skall prövas av

regeringsrätten. Dessa skäl ökar i styrka, därest förevarande förslag genomföres.

För genomförande av detta fullföljdssätt erfordras ändring i regeringsrättslagen.

Frågan härom kommer att anmälas i annat sammanhang.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 januari

1956.

Lagrådet

Lagrådet har vid granskningen av lagförslaget uttalat bland annat följande.

De föreslagna lagreglerna om avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog

innehålla i fråga om fastställande av löseskillingsbelopp allenast,

att beloppet må bestämmas till högst två och en halv gånger sammanlagda

värdet av den del av allmänningsskogens behållna avkastning för de senaste

tio åren, som svarar mot delaktighetstalet, samt att inom den sålunda angivna

maximigränsen beloppet bestämmes efter vad som finnes skäligt.

Maximigränsen för löseskillingen kommer således att bliva beroende av

den behållna avkastningen. En andels värde står emellertid icke alltid i relation

till denna. Den rätt att nyttja fisket å allmänningsskog som jämlikt

23 § första stycket lagen om rätt till fiske tillkommer delägare skall sålunda

enligt bestämmelse i 17 § lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna

icke inräknas i allmänningsskogs avkastning i vidare mån än allmänningsfisket

må hava nyttjats för gemensam räkning. Lantmäteristyrelsen

har anfört, att det i Norrland ofta torde vara så att det i första hand är

fiskerätten på allmänningsskogen och först i andra hand utdelningen eller

subventionerna från denna, som bestämmer delaktighetens värde när det

gäller bostadsfastigheter. Rätten att fiska å allmänningen kan således representera

en icke oväsentlig förmån som ligger helt vid sidan om värdet

av andelen i den behållna avkastningen. Departementschefen har beaktat

detta genom att framhålla andelsägarens fiskerätt såsom en av de omstän
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr il år 1955

digheter vilka böra beaktas vid löseskillingens bestämmande inom den givna

maximigränsen. Fråga är emellertid om icke fiskerättens värde stundom

kan vara så stort att den föreslagna maximigränsen kan bliva för snäv,

och detta även om värdet av fiskerätten, såsom tillbörligt är, bestämmes

med hänsyn allenast till ett skäligt och normalt utnyttjande av rättigheten.

Med anledning härav vill lagrådet understryka vad dåvarande lagrådet den

16 maj 1951 yttrade i anledning av förslaget om upptagande i en ny lag

om häradsallmänningar av stadganden om avlösning av rätt till delaktighet

i dylika allmänningar (NJA II 1953, s. 231 ff). I detta yttrande framhölls

att avlösning icke under några förhållanden borde få ske, därest densamma

skulle medföra avsevärt förfång för fastighetens ägare eller med

honom likställd innehavare eller för inteckningshavare och denne icke

lämnat medgivande till avlösningen. Vad lagrådet sålunda anförde synes

böra iakttagas även beträffande avlösning av rätt till delaktighet i allmänningsskog.

Utskottet

Det nu föreliggande lagförslaget har utarbetats på grundval av utredning,

varom riksdagen hemställt vid behandlingen 1952 av den då antagna lagstiftningen

om häradsallmänningar samt allmänningsskogar i Norrland och

Dalarna.

Såsom tredje lagutskottet vid riksdagsbehandlingen 1952 påpekade hade

under remissförfarandet i lagstiftningsärendet rörande häradsallmänningar

samt allmänningsskogar rått stark uppslutning kring kravet på att möjlighet

borde öppnas för avlösning av andel i allmänningsskog. Jämväl i det

nu till behandling föreliggande ärendet har tanken att dylik möjlighet bör

beredas vunnit i stort sett allmän anslutning från remissinstansernas sida.

De invändningar som rests, främst från remissinstanser i Kopparbergs län,

innebär i huvudsak att behovet av den ifrågasatta lagstiftningen vore obetydligt

och att med den utformning lagförslaget erhållit verkningarna av

lagstiftningen måste antagas bli ringa.

I likhet med departementschefen finner utskottet att det kunde synas

önskvärt att avlösningsförfarandet kunde komma till användning i vidsträcktare

omfattning än som avses i det genom propositionen framlagda

lagförslaget och tillämpas i fall då såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet

icke längre nyttjas för jordbruk eller skogsbruk. Avgörande skäl får

emellertid anses tala för den av departementschefen intagna ståndpunkten

att möjligheten till avlösning bör begränsas till de fall då andelsberättigad

fastighet icke är taxerad såsom jordbruksfastighet. Härvid vill utskottet

hänvisa till att den föreslagna regeln är administrativt lätthanterlig och att

den synes ägnad att minska risken för att inteckningshavares rätt beröres

vid avlösningen.

Med den sålunda angivna förutsättningen för avlösning torde förfarandet

icke komina att tillämpas i något mera betydande antal fall. Att såsom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

motionärerna anse denna omständighet utgöra anledning att avstå från

lagstiftning i ämnet finner utskottet dock icke berättigat, särskilt som fall

otvivelaktigt föreligger, då möjlighet till en såsom önskvärd ansedd avlösning

erbjudes genom de föreslagna reglerna.

Beträffande den metod för uppskattning av värdet av andel, som skall

inlösas, har utskottet ej funnit anledning till invändning mot det genom

propositionen framlagda förslaget. Erinras må dock att lika litet som motsvarande

regler i fråga om häradsallmänningar de nu föreslagna bestämmelserna

i och för sig utgör någon garanti för att icke ägare eller inteckningshavare

tillskyndas förlust.

Lagrådet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på värdet av

fiskerätt på allmänningen och ifrågasatt om icke sagda värde understundom

kunde vara så stort att den föreslagna maximigränsen för ersättningsbeloppets

storlek bleve för snäv. Motionärerna lägger särskild vikt vid frågan

om jakt- och fiskerättens betydelse för ägaren och föreslår, för den händelse

lagstiftningen genomföres, att dylika rättigheter särskilt uppskattas

\id sidan av den ersättningsberättigades andel i allmänningsskogens avkastning.

Utskottet vill för sin del understryka betydelsen av att avlösningsinstitutet

icke handhaves på sådant sätt att skada tillfogas av förfarandet berörda

intressen. Lagrådet har i likhet med vad som skedde i fråga om motsvarande

bestämmelser för häradsallmänningarnas del uttalat, att avlösning

icke under några förhållanden borde få ske, om densamma skulle medföra

avsevärt förfång för fastighetens ägare eller med honom likställd innehavare

eller för inteckningshavare och denne icke medgivit avlösningen. Därest

vad lagrådet sålunda anfört iakttages vid prövningen i avlösningsärendet,

synes trygghet kunna vinnas för att icke ägaren frånhändes rättighet, som

ar av något mera betydande värde för honom. Under sådana förhållanden

torde man kunna undvara värderingsregler av det slag, som motionärerna

ifrågasatt och som uppenbarligen skulle bli av invecklad och svårbemästrad

natur.

Vad angår frågan om sättet för handläggning av avlösningsärenden talar

onekligen skäl för att prövningen förlägges till allmän domstol. Emellertid

bor ett förfarande undvikas, som ställer sig alltför kostsamt i förhållande

till de jämförelsevis små värden det här kommer att bli fråga om. Med

hänsyn härtill och till att rättssäkerhetsintresset beaktats genom att fullföljd

talan i avlösningsmål avses skola prövas av regeringsrätten, synes den

i propositionen föreslagna ordningen böra godtagas.

På anförda skäl får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å motionen 11:520 antaga

det genom propositionen framlagda lagförslaget.

Stockholm den 22 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1955

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,

Grym, Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson och Ebbe Ohlsson;

samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp*, Nyberg, Levin, Andersson

i Ryggestad, Bengtsson i Halmstad, MunktelP, Berggren och Jansson

i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Nyberg och Munktell, vilka ansett

dels att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Av den i propositionen lämnade redogörelsen för ifrågavarande lagstiftningsärende

finner utskottet framgå, att den möjlighet till avlösning av andel

i allmänningsskog, som öppnas därest lagförslaget genomföres, är så

begränsad, att den kommer att sakna nämnvärd praktisk betydelse.

Med hänsyn härtill och då de föreslagna reglerna om löseskillingens beräkning

icke tillbörligen tillgodoser önskemålet om trygghet mot att förlust

tillskyndas den, som drabbas av inlösningsförfarandet, anser utskottet

att den föreslagna lagstiftningen icke bör komma till stånd;

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

att riksdagen med bifall till det i motionen II: 520 under A. 1) framställda

yrkandet måtte avslå ifrågavarande proposition.

5f''0621. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:164 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 s. 9 i texten