Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926

1955-03-22 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:12, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

1

Nr 12

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet.

Genom en den 25 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 89, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av

jord å landet

Härigenom förordnas, dels att 1 kap. 18 §, 13 kap. 2 § och 16 kap. 6 §

lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels ock att i lagens 13 kap. skall införas en ny

paragraf, betecknad 2 a §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 KAP.

18 §.

Kan vid — —---—---—- utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämkning

ej stå i skäligt förhållande till

den betydelse, det må hava för dessa

delägare att undfå vederlag i jord,

eller skulle genom jämkning ägoanordningen

mellan nyssnämnda ägolotter

bliva mindre lämplig, då må, i

den mån vederlaget icke överstiger

två procent av det uppskattade ägobelopp,

som jämlikt äldre delning

tillagts delägare, ersättning i penningar

i stället för jord tillerkännas denne,

där det kan ske utan någon delägares

förfång.

Finnes kostnaden för sådan jämkning

ej stå i skäligt förhållande till

den betydelse, det må hava för dessa

delägare att undfå vederlag i jord,

eller skulle genom jämkning ägoanordningen

mellan nyssnämnda ägolotter

bliva mindre lämplig, då må, i

den mån vederlaget icke överstiger

fem procent av det sammanlagda

uppskattade ägobelopp, som jämlikt

äldre delning tillagts och vid skiftet

enligt delningsgrund tillkommer delägare,

ersättning i penningar i stället

för jord tillerkännas denne, där

det kan ske utan någon delägares för
-

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 12

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

fång. Därvid skall vad i 13 kap. 2 §

fjärde stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

13 KAP.

2 §•

Till varje —-----—-----

Finnes det för lämplig skiftesläggning

av synnerlig vikt att till ägolott

lägges visst av fastighets- eller andra

ägogränser, vägar, större diken eller

varaktiga naturliga skillnader begränsat

område, må dock, utan hinder

därav att detta område ensamt

eller tillsammans med andra till ifrågavarande

ägolott vid skiftet lagda

ägor icke jämnt svarar mot vad den

enligt delningsgrund har att bekomma,

området tilldelas ägolotten, därest

avvikelse från det envar ägolott

tillkommande ägobelopp, som därigenom

uppkommer, icke överstiger

två procent av samma belopp och sådan

avvikelse icke länder till någon

delägares förfång. Där fråga är om

delning av område, som vid lantmäteriförrättning

undantagits för gemensamt

ändamål eller eljest lämnats

oskiftat, må för fastighet, som

vid skiftet i området erhåller del, avvikelsen

utgöra högst två procent av

det ågobelopp, som motsvaras av

uppskattningsinnehållet av fastighetens

andel efter delningsgrund i det

skiftade området sammanlagt med

det fastigheten vid tidigare laga delning

tillagda uppskattade ägobelopp.

Gottgörelse för

— samma ägolott.

Finnes det för lämplig skiftesläggning

av synnerlig vikt att till ägolott

lägges visst område, må dock avsteg

från vad i första stycket stadgas ske,

såframt därav föranledd avvikelse

från det ågobelopp, som vid skiftet

tillkommer envar ägolott enligt delningsgrund,

icke länder till någon

delägares förfång. Vad nu sagts skall

ock gälla, därest jämkning av sådan

skiftesplan, som avses i 19 §, skulle

medföra kostnad, vilken icke står i

skäligt förhållande till den betydelse

det må hava för delägarna att erhålla

jord enligt delningsgrund. Det ägobelopp,

som vid skiftet lägges till ägolott,

må icke understiga det ägolotten

enligt delningsgrund tillkommande

ägobeloppet med mera än fem procent

eller, såvitt gäller ägolott avsedd för

bostadsändamål eller för industriell,

kommunikationsteknisk eller kulturell

anläggning eller för annat därmed

jämförligt ändamål, tjugufem

procent av sistnämnda ägobelopp.

Dår fråga är om laga skifte av sådant

skifteslag, som i 1 kap. 2 § under

3 avses, skola angivna procenttal beräknas

å fastighet enligt delningsgrund

vid skiftet tillkommande ägobelopp

sammanlagt med det uppskattade

ägobelopp, som tillagts fastigheten

vid tidigare laga delning.

— — — stycket förmäles.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Lägges till följd av vad nu stadgats

till fastighet, som på grund av inteckning

eller eljest häftar för fordran

eller annan rättighet, ägobelopp,

vilket understiger vad som enligt delningsgrund

tillkommer fastigheten,

skall i fråga om sättet för erläggande

och fördelning av penningersättningen

samt om verkan därav vad om

expropriationsersättning är stadgat

äga motsvarande tillämpning. Såframt

innehavarna av samtliga sådana

fordringar och rättigheter det

medgiva eller ock uppenbart är, att

avvikelsen ej kan lända dylik innehavare

till skada, skall dock vad nu

sagts ej gälla.

2 a §.

Utöver vad som följer av vad förut

sagts må avsteg från stadgandet i

2 § första stycket äga rum, såframt

det skriftligen medgives av därav berörda

ägolotters ägare samt det ej

medför försämrad fastighetsindelning.

Det ägobelopp, som vid skiftet

lägges till ägolott, må icke understiga

det ägolotten enligt delningsgrund

tillkommande ägobeloppet med mera

än tio procent av sistnämnda ägobelopp

eller, i fall som avses i 2 § andra

stycket sista punkten, ägobelopp som

där sägs.

Häftar fastighet, vilken genom avvikelse

som avses i första stycket

skulle vidkännas minskning i ägobelopp,

på grund av inteckning eller eljest

för fordran eller annan rättighet,

må avvikelsen ej äga rum med mindre

innehavare av sådan fordran eller

rättighet lämnar medgivande till avvikelsen

eller det är uppenbart, att den

icke kan lända honom till skada.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr t2 år 1955

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

16 KAP.

6 §•

Har vid prövning av laga skifte befunnits,

att delägare obehörigen fått

mindre ägobelopp än honom tillkommit,

och understiger det honom tilllagda

belopp ej med mera än två

procent vad enligt delningsgrund bort

läggas till hans lott, må, där jämkning

i skiftet skulle medföra avsevärd

kostnad utan motsvarande fördel,

rättelse verkställas på det sätt,

att ersättning för vad som brister tillerkännes

delägaren i penningar enligt

den uppskattning, varom i 11

kap. 2 § andra stycket sista punkten

sägs, att gäldas av den eller de delägare,

som erhållit större ägobelopp

än dem tillkommit.

Har vid prövning av laga skifte

befunnits, att delägare obehörigen

fått mindre ägobelopp än honom tillkommit

men dock icke mindre än

vad som kunnat oberoende av hans

medgivande lägst tilldelas honom vid

skiftet, må, där jämkning i skiftet

skulle medföra avsevärd kostnad

utan motsvarande fördel, rättelse

verkställas på det sätt, att ersättning

för vad som brister tillerkännes

delägaren i penningar enligt

den uppskattning, varom ill kap. 2

§ andra stycket sista punkten sägs,

att gäldas av den eller de delägare,

som erhållit större ägobelopp än dem

tillkommit. Därvid skall vad i 13 kap.

2 § fjärde stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955; dock skall vid den fortsatta

prövningen och vid rättelse av förrättning,

som avslutats före nämnda

dag, äldre lag gälla.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen

framlagda förslaget får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

i det följande, hänvisa till propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom den föreslagna lagändringen öppnas möjlighet att i större utsträckning

än nu är fallet göra avsteg från huvudregeln vid laga skifte att

varje ägolott skall tilldelas exakt så mycket mark som svarar mot vad som

tillkommer ägolotten enligt delningsgrund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

5

Inledning

Med skrivelse den 25 november 1953 har lantmäteristyrelsen till Kungl.

Maj :t överlämnat en inom styrelsen utarbetad promemoria (stencilerad)

angående utvidgad ägokravs jämkning, varmed åsyftas utvidgning av möjligheterna

vid laga skifte att vid utläggande av ägolotterna avvika från delningsgrunden.

över promemorian har efter remiss utlåtanden avgivits av Svea hovrätt,

ägodelningsdomarna i Nedansiljans, Ovansiljans, Sevede och Tunaläns,

Östra och Medelsta, Orust och Tjörns samt Gällivare domsagor, lantbruksstyrelsen

— som bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Kalmar läns

norra område, Kopparbergs län och Norrbottens län — länsstyrelserna i

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs samt Norrbottens län, överlanlmätarna

i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län,

Sveriges lantmätarförening, svenska kommunal-tekniska föreningen, riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan samt

Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken, sistnämnda bifogat yttranden från

två hypoteksföreningar.

Gällande rätt

Enligt 13 kap. 1 § jorddelningslagen skall vid laga skifte till efterrättelse

vid skiftesläggningen upprättas en tilldelningslängd. I denna skall

angivas bl. a. dels uppskattningsinnehållet av skifteslagets samtliga ägor,

som undergått gradering, dels uppskattningsinnehållet av ägor, som skall

undantagas för gemensamt eller enskilt behov, i den mån gradering ägt rum

av dessa ägor, ävensom sättet för deras avräknande, dels den eller de delningsgrunder

som skall tillämpas och dels uppgift för varje ägolott å det

ägobelopp, som efter delningsgrund tillkommer ägolotten. Sistnämnda uppgift,

som i tilldelningslängden framkommer efter det att markundantagen

för gemensamt och enskilt behov avräknats, kan sägas ange delägarnas

slutliga ägokrav.

Principen vid laga skifte är att vid skiftesläggningen varje delägare skall

erhålla mark som svarar mot hans slutliga ägokrav. f 13 kap. 2 § första

stycket stadgas nämligen, att till varje ägolott skall genom skiftet läggas

det ägobelopp, som tillkommer samma ägolott. Denna princip upprätthålles

emellertid icke undantagslöst, utan jorddelningslagen medger i vissa fall

s. k. ägokravs jämkning, d. v. s. att avsteg göres från nyss angivna princip

och att avvikelsen i fråga om tilldelning i mark utjämnas genom penningar.

Huvudregeln om ägokravsjämkning upptages i 13 kap. 2 § andra stycket

första punkten. Som förutsättning för avsteget anges i detta stadgande att

det för lämplig skiftesläggning är av synnerlig vikt att till ägolott lägges

visst av fastighets- eller andra ägogränser, vägar, större diken eller var
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

aktiga naturliga skillnader begränsat område. Som villkor upptages vidare,

att den avvikelse från det envar ägolott tillkommande ägobelopp, som uppkommer

genom att området tilldelas viss ägolott, icke må överstiga två procent

av samma ägobelopp samt att avvikelsen icke får lända till någon delägares

förfång. Stadgandet, som är indispensabelt, gäller såväl plus- som

minusavvikelse. Gottgörelse för minskning i ägovälde skall enligt 13 kap.

2 § tredje stycket utgå i penningar.

Vid laga skifte å skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 3 jorddelningslagen

— alltså å område, som vid lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt

ändamål eller eljest lämnats oskiftat eller som i vissa fall efter laga

skifte genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit skifteslag —- har

man att vid sidan om huvudstadgandet iakttaga föreskrifterna i 1 kap. 18 §

andra stycket och — beträffande vissa slag av sådana skifteslag — föreskriften

i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten. Enligt 1 kap. 18 § första

stycket må vid skifte av samfälld mark, om denna icke lämpligen kan fördelas

mellan alla delägarna, skifteslaget uppdelas mellan några av dem eller

i sin helhet tilldelas en delägare mot vederlag, som tillägges de övriga

delägarna genom jämkning av de ägolotter för vilka skifteslaget utgör samfällighet.

Finnes kostnaden för sådan jämkning ej stå i skäligt förhållande

till den betydelse det må ha för sistnämnda delägare att undfå vederlag i

jord eller skulle genom jämkningen ägoanordningen bli mindre lämplig, må

enligt 1 kap. 18 § andra stycket, i den mån vederlaget icke överstiger två

procent av det ägobelopp som jämlikt äldre delning tillagts delägare, ersättning

i penningar i stället för jord tillerkännas denne, där det kan ske utan

någon delägares förfång. Regeln i 13 kap. 2 § andra stycket andra punkten

innehåller, att där fråga är om delning av område, som vid lantmäteriförrättning

undantagits för gemensamt ändamål eller eljest lämnats oskiftat,

avvikelsen må för fastighet, som vid skiftet erhåller del i området, utgöra

högst två procent av det ägobelopp, som motsvaras av uppskattningsinnehållet

av fastighetens andel efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt

med det fastigheten vid tidigare laga delning tillagda uppskattade

ägobelopp.

Enligt 16 kap. 6 § gäller, att om vid prövning av laga skifte befunnits,

att delägare obehörigen fått mindre ägobelopp än honom tillkommit, och

det honom tillagda beloppet ej med mera än två procent understiger vad

enligt delningsgrund bort läggas till hans lott, rättelse må, där jämkning

i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad utan motsvarande fördel, verkställas

på det sätt att ersättning för vad som brister tillerkännes delägaren

i penningar att gäldas av den eller de delägare, som erhållit större ägobelopp

än dem tillkommit. Samma regel gäller enligt 21 kap. 48 § för rättelse

i fastställt laga skifte.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

7

Lantmäteristyrelsen

I promemorian har lantmäteristyrelsen inledningsvis fiamhållit,

att under de närmast förflutna åren ett stort antal partiella reformer genomförts

i jorddelningslagstiftningen. Läget kunde nu karakteriseras så att de

partiella reformernas tid vore förbi och att arbetet borde koncentreras på

skapandet av en ny fastighetsbildningslag. Detta syntes emellertid icke böra

hindra att fråga upptoges om ytterligare partiella reformer av sådan art

att de kunde beräknas ge en väsentlig effekt ur rationaliseringssynpunkt.

Inom Kopparbergs län påginge en livlig skiftesverksamhet, som för närvarande

berörde omkring 6 000 jordägare. Skiftena omfattade cirka 200 000

hektar mark eller en yta motsvarande två tredjedelar av hela Blekinge.

Statsverkets totala ekonomiska insats vid dessa skiften rörde sig årligen om

ett miljonbelopp. Även inom Kalmar län och inom Norrbottens län vore åtskilliga

laga skiften av betydande omfattning under handläggning. Laga

skiften påginge också för att uppordna de invecklade fastighetsförhållandena

inom fiskelägen i Göteborgs och Bohus län.

De pågående laga skiftena representerade tillsamman en verksamhet av

sådan omfattning att det finge anses vara särskilt angeläget att denna bedreves

rationellt. Å ena sidan vore det av vikt att lagstiftningen ej föranledde

mera omfattande och tidskrävande åtgärder än vad som vore oundgängligen

nödvändigt. Å andra sidan vore det angeläget att skiftena gåve ett förstklassigt

resultat med hänsyn till att kostnaderna för såväl staten som de

enskilda jordägarna under alla förhållanden bleve relativt höga. Styrelsen

hade funnit, att skiftesverksamheten skulle avsevärt underlättas och tillika

giva rationellare resultat om reglerna för ägokravsjämkning vid laga skifte

vidgades. Den nya fastighetsbildningslagen finge antagas komma att innehålla

mera långtgående anordningar för överförande av jord mellan fastigheter.

För utformningen av dessa borde det vara värdefullt om erfarenheter

förelåge rörande verkan i praktiken av en utvidgad ägokravsjämkning.

Styrelsen har härefter till närmare granskning upptagit frågan om

behovet av vidgade möjligheter till ägokravsjämkning.

I fråga om det i 13 kap. 2 § andra stycket i jorddelningslagen upptagna

huvudstadgandet om ägokravsjämkning framhåller lantmäteristyrelsen bl. a.

följande.

Till grund för stadgandet låge planläggningstekniska skäl,

d. v. s. den ofta föreliggande lämpligheten av att ägogränser och begränsningslinjer

för tekniska anläggningar eller sådana av viss topografisk art

bringades att sammanfalla. Stadgandet finge antagas vara utformat främst

med tanke på planläggningen av jordbruksfastigheter.

Styrelsen anför vidare, att ett mycket stort antal bostadslägenheter berördes

av nu pågående laga skiften. Dessa bostadslägenheter vore ofta alltför

små till sin omfattning. Eu väsentligt vidgad ägokravsjämkning borde tillåtas

för att medge den förstoring av de minsta bostadslägenheterna, som ofta vore

önskvärd ur skiftesläggningssynpunkt.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

På sätt i det föregående återgivits innehåller jorddelningslagen i 1 kap.

18 § andra stycket bestämmelse om ägokravsjämkning av förrättning stekniska

skäl. Att efter skiftes avslutande ägokravsjämkning av sådan

anledning kan få förekomma framgår av 16 kap. 6 § och 21 kap. 48 §. I promemorian

har lantmäteristyrelsen föreslagit, att ägokravsjämkning av förrättningstekniska

skäl skulle få förekomma även i visst annat fall. Det ålåge

enligt 13 kap. 19 § förrättningsmännen — har styrelsen anfört — att upprätta

provisionell plan till skiftet och att utvisa denna såväl å kartan som

ock, där det begärdes eller eljest ansåges erforderligt, å marken. Det vore

en relativt enkel arbetsoperation att därvid utmärka ett område av sådan

omfattning att det ungefärligen motsvarade en delägares ägokrav. Uträknandet

av det exakta ägobeloppet för det utmärkta området innebure ej heller

nagon mera betungande uppgift. När det däremot gällde att jämka gränserna

för sådana preliminärt utlagda områden därhän, att vart och ett av

dem skulle komma att exakt innehålla respektive delägares ägokrav, ställdes

lantmätaren vid ett större omskifte inför ett utomordentligt tidsödande

detaljarbete.

Beträffande utformningen av reglerna om ägokravsjämkning föreslår

styrelsen följande.

T vångsägo kravsjämkningen borde för de större jordbruksfastigheterna

regleras efter en femprocentregel samt för de minsta bostadslägenheterna

efter en regel som medgåve jämkning med ett grundbelopp på trehundra

uppskattade kvadratmeter. En gemensam regel borde emellertid skapas

genom en kombination av dessa preliminära normer. Styrelsen har därför

föreslagit, att ägokravsjämkning skulle få ske med högst trehundra kvadratmeter

i uppskattning med tillägg av fem procent av ägobeloppet för ägolotten.

Regeln, som härletts med utgångspunkt från behovet av ägokravsjämkning

ur planläggningsteknisk synpunkt, finge jämväl anses ge den jämkningsmån

som vore behövlig ur förrättningsteknisk synpunkt.

Beträffande utformningen av huvudstadgandet har lantmäteristyrelsen vidare

förordat, att den i lagtexten nu gjorda uppräkningen av vissa planlaggmngsfall

finge utgå. Med hänsyn till fastighetsteknikens utveckling syntes

nämligen uppräkningen icke längre erforderlig.

I fråga om frivillig ägokravsjämkning borde gälla, att densamma

skulle få äga rum oberoende av ändamålet blott ej åtgärden medförde

försämrad fastighetsindelning. Härigenom bereddes bl. a. möjlighet

att vid skifte åstadkomma sådan förstoring av mindre bostadslägenhet, som

visserligen icke vore erforderlig ur skiftesläggningssynpunkt men som av

andra skäl kunde vara önskvärd. Frivillig ägokravsjämkning borde tillåtas

med högst dubbla beloppet av vad eljest kunnat komma i fråga. En motsvalande

legel gällde för frivilligt ägoutbyte. Innebörden av förutsättningen att

avvikelsen från delningsgrunden icke finge medföra försämrad fastighetsindelning

borde — liksom beträffande motsvarande stadgande vid ägoutbyte

— vara, att de riktlinjer för fastighetsbildningen, som kommit till uttryck i

gallande bestämmelser om avstycknings tillåtlighet, skulle iakttagas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

En vidgning av möjligheterna till ägokravsjämkning i enlighet med vad

förut anförts medförde ■— har lantmäteristyrelsen fortsatt — behov av en

regel till skydd för inteckningshavarna. För den ägokravsjämkning,

som förutsatts kunna ske vid skifte även mot delägares bestridande,

syntes det naturligt att införa samma skyddsregler som de för tvångsägoutbyte

gällande. Frivillig ägokravsjämkning komme i regel att te sig önskvärd

från det allmännas synpunkt. Det kunde därför knappast vara lämpligt

att för denna ägokravsjämkning uppställa motsvarande regel, som gällde

vid frivilligt ägoutbyte, nämligen att ägoutbytet ginge om intet därest oskadlighetsprövningen

gåve negativt resultat och medgivande ej erhölles av inteckningshavarna.

Styrelsen föresloge därför att motsvarande skyddsregler

som vid tvångsägoutbyte uppställdes att gälla även för frivillig ägokravsjämkning.

Lantmäteristyrelsen har även berört frågan om vissa specialregler.

Sålunda har styrelsen framhållit, att då vid delning av område, som vid

lantmäteriförrättning undantagits för gemensamt behov eller eljest lämnats

oskiftat, nu gällande procenttal två beräknades på summan av fastighetens

ägobelopp inom delningsområdet och det ägobelopp fastigheten erhållit vid

tidigare delning, möjligheterna till ägokravsjämkning i praktiken bleve relativt

stora. Förevarande beräkningsregel syntes därför kunna bibehållas oförändrad

tillsvidare. Däremot föresloge styrelsen, att ägokravsjämkning vid

samfällighetsdelning tillätes jämväl av förrättningstekniska skäl.

Yttrandena

Lantmäteristyrelsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan

erinran av remissinstanserna med endast få undantag. Ingen har ställt sig

helt avvisande till förslaget. Däremot har fyra remissinstanser — Svea hovrätt,

ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga, lantbruksstyrelsen

och Mälarprovinsernas hgpoteksförening — givit uttryck för betydande tveksamhet

om förslagets lämplighet eller påyrkat mera väsentliga jämkningar

i detsamma.

En av de allmänna synpunkter, som uttryckligen framhållits

av ett stort antal remissinstanser, är att ett tydligt behov av lagstiftningsåtgärd

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget föreligger.

De för tillämplighet av tvångsägokravsjämkning upptagna

förutsättningarna — nämligen att ägokravsjämkningen skall vara påkallad

av planläggningstekniska eller förrättningstekniska skäl — har i stort sett

gillats eller lämnats utan erinran i remissyttrandena.

Mest kritisk mot den föreslagna storleken för tillåten avvikelse vid tvångsägokravsjämkning

är ägodelningsdomaren i östra och Medelsta domsaga,

som ansett att förslaget i denna del måste väcka allvarliga betänkligheter.

Trehundra kvadratmeter i uppskattning kunde, om den jord som skulle

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

överföras hade ett lågt gradtal, motsvara en mångdubbelt större areal på

marken.

Tanken att öppna möjlighet till frivillig ägokravsjämkning

har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser.

I fråga om lagstiftningens ikraftträdande har flera remissinstanser

understrukit att de nya reglerna borde gälla även redan pågående laga

skiften. Svea hovrätt har ifrågasatt om icke förslaget borde kompletteras

med en övergångsbestämmelse.

Departementschefen

T. f. departementschefen, statsrådet Lindell, anför vid lagrådsremissen

bl. a. följande.

»En av huvudpunkterna i styrelsens förslag i fråga om tvång säg okravsjämkningen

kan sägas vara att, i syfte att underlätta att skiftesläggningen

leder till en lämplig fastighetsindelning, medgiva större avvikelse

än för närvarande mellan det ägobelopp, som utlägges för en ägolott,

och det ägobelopp, som enligt delningsgrunden tillkommer ägolotten.---

Enligt förslaget skall avvikelsen, avseende såväl minskning som ökning av

en ägolotts ägobelopp, kunna avse högst trehundra kvadratmeter i uppskattning

med tillägg av fem procent av det ägobelopp, som enligt delningsgrunden

tillkommer ägolotten. Den föreslagna gränsen vid ett bestämt ägobelopp

utan relation till ägolottens ägokrav utgör en principiell nyhet. Grunden

till detta förslag är att söka i de svårigheter som bostadslägenheterna

och därmed jämställda fastigheter vållar. Sådana fastigheter har ofta en

obetydlig ytvidd. För att en lämplig skiftesläggning skall kunna ske erfordras

därför en jämkning, som, om den också ej avser så stort område på marken,

likväl är stor i förhållande till fastighetens ägoinnehåll. Till följd av

bostadslägenheternas ofta ringa storlek blir deras ägokrav små, och på grund

härav kommer en begränsning av jämkningsmöjligheterna, som ställes i

relation till ägokravet, att bli relativt snäv i fråga om det faktiska antalet

kvadratmeter som jämkningen kan avse. Detta kan självfallet motverkas,

om relationstalet sättes mycket högt, men i så fall är det ej lämpligt för de

egentliga jordbruksfastigheterna.

Ehuru sålunda skäl kan anföras för förslaget att införa en fast gräns vid

visst antal uppskattade kvadratmeter, måste man enligt min mening ställa

sig tveksam till detsamma. Eftersom regeln är knuten till visst antal kvadratmeter

i uppskattning, kommer regelns reella innebörd att bero på vilken

gradering som tillämpats vid skiftet. Det synes med hänsyn härtill svårt

att överblicka, till vilka resultat regeln i praktiken kan leda. Härtill kommer,

såsom lantmäteristyrelsen själv påpekat, att regeln kan medföra att ägolott

på grund av skedd jämkning icke tillägges någon mark. Sker detta och har

ägolotten del i samfällighet, skapas en s. k. andelsfastighet, något som i varje

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1!)55 11

fall i dessa situationer icke är önskvärt. Även om risken för en sådan tilllämpning

av skäl som lantmäteristyrclsen anfört ej bör vara alltför stor, ger

dock styx-elsens förslag ej full garanti i detta hänseende. Vidare är att märka,

att, såsom den av styrelsen föreslagna regeln till skydd för inteckningshavarna

är utformad, genom ägolottens försvinnande inteckningshavarnas rätt

kan sättas i fara. Väl får inteckningshavaren hålla sig till den ersättning som

skall utgå med ledning av graderingen. Men trygghet finnes ej för att denna

ersättning svarar mot ägolottens verkliga värde; övervärde som avses i It

kap. 3 § och värde som hänför sig exempelvis till byggnad ingår ej

häri. Med hänsyn till vad som nu anförts bör den av lantmäteristyrelsen anvisade

vägen med ett fast grundbelopp ej beträdas, därest det är möjligt att

finna en lösning, som står i bättre överensstämmelse med hittills tillämpade

principer inom jorddelningsrätten och som likväl är tillfredsställande med

hänsyn till det syfte reformen avser.

Det önskemål i fråga om de små bostadslägenheterna, som i första hand

behöver tillgodoses, är att kunna ge dem en lämplig utformning utan hinder

av att deras ägobelopp därigenom utökas och i vissa fall utökas kanske

ganska betydligt. Detta önskemål kan uppenbarligen tillgodoses därest

man ej uppställer någon begränsning av möjligheten att genom ägokravsjämkning

utöka en ägolott. Fråga uppkommer då om olägenheter är att

vänta om man underlåter att i nämnda hänseende uppställa en direkt begränsning

vid sidan av den som följer av syftet med åtgärden, d. v. s. att

tillgodose planläggningssynpunkterna. Den fara, som måhända skulle kunna

föreligga, är att en delägare kunde komma att- åläggas emottaga mark i så

stor omfattning att den därför utgående ersättningen skulle vara alltför betungande

för honom. Såvitt gäller de små bostadslägenheterna synes den utökning

som kan komma i fråga avse så begränsade områden att någon större

risk för olägenhet i angivna avseende icke behöver befaras. I varje fall torde

risken i fråga om dessa lägenheter ej vara större med den här diskuterade

ordningen än enligt den av lantmäteristyrelsen föreslagna regeln; och mot

denna har under remissbehandlingen icke riktats anmärkning i det hänseende

varom nu är fråga. Vad åter gäller de större bostadslägenheterna samt

jordbruksfastigheterna är att beakta att det begränsade syftet med ägokravsjämkningen,

nämligen att åstadkomma en lämplig arrondering, kommer att

beträffande dessa i än högre grad än i fråga om de små bostadslägenheterna

inskränka möjligheten att tvångsvis utöka fastigheterna. En remissinstans

har påpekat, att i fall, då likvid skall utgå icke blott för överskjutande ägobelopp

utan även för ståndskog, det kan vara svårt för delägarna att uppbringa

det erforderliga beloppet. I anledning härav må understrykas, att ägokravsjämkning

i direkt syfte att utöka eu fastighets skogsinnchav icke kan

ske tvångsvis. Den skogsareal, med vilken en ägolott ur arronderingssynpunkt

kan komma att utökas, torde regelmässigt bli relativt obetydlig. Härtill

kommer att det kan förutsättas, att förrättningsmännen iakttager särskild

försiktighet, därest det, då fråga om alt genomföra ägokravsjämkning

uppkommer, göres gällande, att utgivandet av gottgörelse som föranledes av

jämkningen skulle bli betungande. Med hänsyn till vad nu anförts synes man

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

utan nämnvärd risk för att delägarna skall åläggas utgiva penningersättning

över förmåga kunna avvara en regel, varigenom möjligheten att tvångsvis

utöka en fastighet begränsas till vissa procent av ägolottens ägokrav enligt

delningsgrunden.

Det torde ej utom i undantagsfall ifrågakomma att ytterligare minska de

redan förut små bostadslägenheterna. Erforderlig mark för påkallade jämkningar

uppåt lärer därför regelmässigt i sista hand få lagas från jordbruksfastigheterna

eller från de större bostadslägenheterna. Jordbruksfastigheterna

torde i allmänhet ha den omfattning att en möjlighet att minska dem

med fem procent —- en gräns mot vilken under remissbehandlingen i stort

sett erinringar ej framställts — torde medföra goda förutsättningar för att

inom skifteslagets tätbebyggelseområde erhålla en lämplig skiftesläggning.

Är åter förhållandena sådana att man för att erhålla erforderlig mark för

lämplig planläggning inom ett tätbebyggelseområde är nödsakad att hålla

sig till bostadslägenheterna och då väl i allmänhet de större, torde däremot

en femprocentgräns ge alltför små möjligheter. Medger man däremot — i

likhet med vad som vid ägoutbyte gäller i fråga om fastigheter inom vissa

planområden — en minskning upp till tjugufem procent, torde vida bättre

förutsättningar att ernå ett tillfredsställande resultat föreligga. Ser man åter

till skiftesläggningen utom tätbebyggelseområdet torde man i varje fall ej

för närvarande böra medge minskning i arronderingssyfte utöver femprocentramen.

Med en ordning efter de linjer, som i det föregående angivits och som nära

ansluter sig till vad som gäller för ägoutbyte, torde de behov, som nu är

aktuella, i allt väsentligt bli tillgodosedda. Ordningen kan icke sägas på

samma sätt som lantmäteristyrelsens förslag innebära någon principiell nyhet

och de olägenheter, som på sätt påtalats i det föregående är förbundna

med styrelsens förslag, torde på det hela taget undvikas. Jag förordar därför

en reform i enlighet med nu antydda linjer.»

Beträffande lantmäteristyrelsens förslag om jämkning av förrättningstekniska

skäl i fall som avses i 13 kap. 19 § jorddelningslagen (»provisionell

skiftesplan») yttrar departementschefen följande:

»Förslaget har allmänt biträtts av remissinstanserna. Även jag ansluter

mig i princip till detsamma. Ramen för jämkningsmöjligheterna ur förrätlningsteknisk

synpunkt synes i och för sig kunna göras snävare än den jag i

det föregående förordat för jämkningar av planläggningstekniska skäl. För

att uppnå enhetliga regler torde det emellertid vara lämpligt att hela den

förordade jämkningsmarginalen får begagnas för nu förevarande ändamål,

i den mån den ej redan utnyttjats för jämkningar av planläggningstekniska

skäl.»

I likhet med lantmäteristyrelsen anser departementschefen vidare, att möjlighet

till frivillig ägo kravsjämkning bör finnas samt att sådan

jämkning i princip bör kunna förekomma för vilket ändamål som helst,

såvitt icke därigenom samhälleliga intressen trädes för när. Departementschefen

tillägger:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

»Den enda allmänna begränsning, som ur samhällelig synpunkt bör uppställas,

är att jämkningen ej medför försämrad fastighetsindelning. Innebörden

av denna begränsning bör vara densamma som gäller för motsvarande

regel i fråga om det frivilliga ägoutbytet. Med denna ordning bör den frivilliga

ägokravsjämkningen kunna bli ett lämpligt medel att åstadkomma viss

storleksrationalisering inom jordbruket. De betänkligheter lantbruksstyrelsen

anmält mot att genom frivillig ägokravsjämkning få till stånd storleksrationalisering

kan jag ej dela. Jag förutsätter nämligen att vid bedömande

av spörsmålet, huruvida den storleksrationalisering som kan bli följden

av en ägokravsjämkning är lämplig, erforderligt samarbete kommer att

äga rum mellan förrättningsmännen och vederbörande lantbruksnämnd och

att därvid den sistnämndas uppfattning kommer att tillmätas stor vikt.

Av den ståndpunkt jag intagit till frågan om möjligheten att vid tvångsägokravsjämkning

kunna utöka en fastighet följer utan vidare att jag anser

att ej heller möjligheten att vid frivillig ägokravsjämkning utöka en fastighet

bör begränsas till visst procenttal av fastighetens ägokrav enligt delningsgrund.

Vad åter angår möjligheten att genom ägokravsjämkning minska

en ägolott torde det ej vara lämpligt att vid en sådan partiell reform,

varom här är fråga, gå längre än vad som i motsvarande situation gäller

i fråga om ägoutbyte. Jag anser därför att man beträffande frivillig ägokravsjämkning

bör begränsa möjligheten att minska en fastighet till att

gälla tio procent av fastighetens ägokrav.»

I övrigt anför departementschefen bl. a. följande:

»En utvidgning av möjligheterna till ägokravsjämkning i enlighet med vad

förut sagts nödvändiggör regler till skydd för intecknings hava

re m. fl. Erforderlig regel i detta hänseende för tvångsägokravsjämkning

torde, i likhet med vad som gäller för tvångsägoutbyte, böra givas det

innehållet, att penningersättning, som skall utgå till följd av att intecknad

fastighet minskas, skall nedsättas och fördelas i enlighet med de principer

som gäller för expropriationsersättning samt att undantag härifrån skall

äga rum, därest samtliga inteckningshavare så medger eller därest det är

uppenbart, att minskningen ej kan lända dylik innehavare till skada. Lantmäteristyrelsen

har föreslagit att motsvarande regel skall gälla även vid frivillig

ägokravsjämkning. Enligt min mening är den risk inteckningshavarna

löper vid denna typ av ägokravsjämkning större än vid ägokravsjämkning

tvångsvis. Jag anser därför att man även beträffande frivillig ägokravsjämkning

bör upprätthålla parallellen med reglerna för ägoutbyte.

Lantmäteristyrelsen har föreslagit att den nuvarande tvåprocentregeln

skulle bibehållas i fråga om skifte å område som undantagits för gemensamt

behov eller eljest lämnats oskiftat. Vissa remissinstanser har ansett lämpligt

att den vidgade jämkningsmöjligheten skulle bli tillämplig även vid

skiften varom nu är fråga. Därigenom skulle sådana särskilda jämkningsåtgärder

som avses i 1 kap. 18 § kunna undvikas i större utsträckning.

Det av remissinstanserna sålunda framförda förslaget synes välgrundat, och

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

jag är därför beredd biträda detsamma. Regeln i fråga om dessa samfällighetsskiften

innefattar ett undantag från huvudstadgandet i så måtto att

procenttalet här beräknas å det ägobelopp, som motsvarar fastighetens andel

efter delningsgrund i det skiftade området sammanlagt med fastigheten

vid tidigare laga delning tillagt ägobelopp. Denna undantagsregel torde böra

bibehållas. Det torde vara lämpligt att i detta sammanhang utsträcka undantagsregeln

att gälla även skifte av område, som, sedan skifteslag varom

är fråga i 1 kap. 2 § under 1 och 2 undergått laga skifte, genom rågångsförrättning

eller eljest tillkommit skifteslaget.

Vid genomförande av den nyss behandlade ändringen av regeln rörande

skiften å samfälligheter torde, såsom ock en remissinstans påfordrat, lämpligen

den jämkningen böra vidtagas i 1 kap. 18 § andra stycket, att gränsen

för jämkningsmöjligheten höjes till fem procent. Denna ändring torde nödvändiggöra

att regeln till skydd för inteckningshavarna blir tillämplig även

i nu förevarande fall. Därjämte synes för att uppnå överensstämmelse med

särregeln i 13 kap. 2 § andra stycket procenttalet böra beräknas, ej som nu

endast å det ägobelopp som vid tidigare delning tillagts fastigheten, utan å

summan av detta ägobelopp och den del av samfällighetens ägobelopp som

tillkommer fastigheten enligt delningsgrund.

Den omreglering av ägokravsjämkningsmöjligheterna som förordats i det

föregående föranleder, såsom ock lantmäteristyrelsen framhållit, att ändringar

är erforderliga beträffande reglerna om ägokravsjämkning i de fall

då det efter skiftets avslutande befinnes att ägolott tillagts mindre mark än

som vederbort. Principen bör i likhet med vad nu gäller vara att man bör

kunna av förrättningstekniska skäl underlåta att vidtaga ändring i den gjorda

skiftesläggningen, därest den ägokravsjämkning som därigenom uppkommer

tillsamman med den ägokravsjämkning, som må hava gjorts vid

skiftet, ej överstiger den jämkning som vid skiftet kunnat genomföras

tvångsvis. Jag får därför förorda, att 16 kap. 6 § erhåller det ändrade innehållet,

att om det vid prövning av laga skifte befunnits, att delägare obehörigen

fått mindre ägobelopp än honom tillkommit men dock icke mindre än

vad som kunnat oberoende av hans medgivande lägst tilldelas honom vid

skiftet, rättelse må, där jämkning i skiftet skulle medföra avsevärd kostnad

utan motsvarande fördel, verkställas på det sätt att han erhåller ersättning

för vad som brister i penningar. Den sålunda ökade jämkningsmöjligheten

föranleder, att en regel till skydd för inteckningshavarna får anses erforderlig.

Hänvisning bör därför göras till den förut behandlade regeln i 13 kap.

2 § fjärde stycket. Införandet av den frivilliga ägokravsjämkningen synes

ha till konsekvens att rättelse genom penninglikvid bör vara tillåten också

beträffande en större avvikelse än nyss sagts, såframt berörda delägare är

ense därom och den genom rättelsen uppkomna avvikelsen ligger inom ramen

för frivillig ägokravsjämkning samt även övriga förutsättningar för

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

denna är uppfyllda. En sådan ordning torde kunna vinna tillämpning utan

någon särskild regel därom i förevarande paragraf.

Med den utformning 21 kap. 48 § har blir vad sålunda förordats tillämpligt

även i fall som avses i nämnda lagrum.

Det är angeläget att reformen träder i kraft så snart som möjligt. Lagändringarna

torde därför böra gälla fr. o. m. den 1 juli 1955. Den nya ordningen

bör vinna tillämpning även i fråga om förrättningar, som påbörjats före lagens

ikraftträdande. Härför erfordras ej någon övergångsbestämmelse. Om

förrättningen avslutats före lagens ikraftträdande, bör dock vid fastställelseprövningen

och vid prövningen av anförda besvär samt i fråga om sättet för

rättelse av förrättningen äldre lag vinna tillämpning. I detta hänseende torde

en särskild övergångsbestämmelse böra meddelas.»

Lagrådet

Lagrådet yttrade beträffande det till lagrådet remitterade lagförslaget:

»För frivillig ägokravs jämkning skall enligt 13 kap. 2a § beträffande båda

de ägolotter som beröras därav krävas medgivande, förutom av ägarna, även

av innehavare av fordran eller rättighet, för vilken sådan fastighet häftar på

grund av inteckning eller eljest, där det ej är uppenbart att jämkningen

icke kan lända honom till skada. Skada till följd av ägokravsjämkning torde

emellertid icke kunna uppkomma för annan dylik rättsinnehavare än den,

vilkens rätt gäller ägolott som skulle erhålla mindre ägobelopp än enligt

delningsgrund bort läggas därtill. Det torde därför icke behöva fordras medgivande

till åtgärden av den vilkens rätt avser den andra ägolotten. Lagrådet

hemställer att sista stycket i paragrafen ändras i enlighet härmed.»

I det genom propositionen framlagda lagförslaget har lagtexten jämkats i

överensstämmelse med lagrådets hemställan.

Utskottet

Såsom lantmäteristyrelsen framhåller i den promemoria, som föranlett

den föreliggande propositionen, har under senare år ett stort antal partiella

reformer genomförts i jorddelningslagstiftningen. Styrelsen karakteriserar

läget så att de partiella reformernas tid vore förbi och att arbetet nu borde

koncentreras på att skapa en ny fastighetsbildningslag. Med denna uppgift

är 1954 års fastighetsbildningskommitté sysselsatt. Att under sådana förhållanden

ytterligare en partiell ändring föreslås i jorddelningslagen kan,

vilket också påpekats av en remissinstans, synas i viss mån överraskande.

Emellertid framgår det av propositionen, att starka skäl talar för den nu

föreslagna reformen. Den stora omfattning skiftesverksamheten har samt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 12 år 1955

det högst betydande arbete och de stora kostnader den medför både för det

allmänna och för de av skiftena berörda sakägarna gör det angeläget att

tillvarataga alla möjligheter till förenklingar och besparingar. Ur denna

synpunkt innebär de föreslagna lagändringarna väsentliga fördelar. Härtill

kommer, att ändringarna medför en önskvärd ökning av möjligheten att

åstadkomma lämplig skiftesläggning. Ett bifall till propositionen kan ej

heller sägas innebära, att resultatet av fastighetsbildningskommitténs arbete

föregripes. Såsom lantmäteristyrelsen uttalar i sin ovannämnda promemoria

kan kommittén nämligen antagas komma att föreslå mera långtgående

anordningar för överförande av jord mellan fastigheter än de som

innefattas i det nu framlagda förslaget. Det förefaller därför för utformningen

av kommitténs kommande förslag vara värdefullt, om erfarenheter

föreligger rörande verkan i praktiken av utvidgad ägokravs jämkning.

Utskottet har ej heller i fråga om de särskilda bestämmelserna i det genom

propositionen framlagda lagförslaget funnit anledning'' till någon erinran.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 22 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl*,

Grym, Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson och Ebbe Ohlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,

Johansson i Torp*, Nyberg, Levin, Munktell*, Berggren och Jansson i

Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

55061.3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:165 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 18 juni 1926 a1 i texten