Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ersättning åt ägare av marker, som översvämmas eller besväras av vatten från högre belägna markområden, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 160 i första kammaren av herr Nilsson, Bror, m. fl. samt nr 464 i andra kammaren av herrar Larsson i Luttra och Jönsson i Rossbol.

1955-03-29 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:14, Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ersättning åt ägare av marker, som översvämmas eller besväras av vatten från högre belägna markområden, m. m. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 160 i första kammaren av herr Nilsson, Bror, m. fl. samt nr 464 i andra kammaren av herrar Larsson i Luttra och Jönsson i Rossbol.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Nr U—15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1955

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av väckta motioner om beredande av ersättning

åt ägare av marker, som översvämmas eller

besväras av vatten från högre belägna markområden,

m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen nr 160 i första kammaren av herr Nilsson,

Bror, m. fl. samt nr 464 i andra kammaren av herrar Larsson i Luttra

och Jönsson i Rossbol.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag till sådan

ändring i vattenlagen och grunderna för statsbidrags utgående att ägare av

marker som översvämmas eller besväras av vatten från andras högre belägna

markområden må kunna tillerkännas såväl skadeersättning som hjälp

till vattnets avlägsnande genom förstoring av avlopp eller på annat sätt».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

Över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen,

varjämte på begäran av utskottet yttrande avgivits av Riksförbundet

Landsbygdens folk.

Gällande bestämmelser

Reglerna om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller

invallning återfinnes i 7 kap. vattenlagen.

I fråga om dikning gäller att envar får upptaga dike på sin mark och

har rätt att om så erfordras fortsätta dikningen över annans mark eller

leda vattnet till annans dike; den dikande är därvid skyldig att enligt särskilda

regler ersätta skada och intrång, som vållas annan, och att deltaga

i kostnaderna för fördjupning m. in. av annans dike (1 och 2 §§). Är dike,

som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans mark är denne skyldig

att deltaga i dikningen (20 §). Vållas av dikning olägenhet för nedanför

liggande mark, dit vattnet ledes, och kan sådan olägenhet avhjälpas genom

dikning, åligger det den dikande att åt dikningen ge den utsträckning och

omfattning i övrigt som kräves för olägenhetens avhjälpande; finnes kostnaden

för olägenhetens avhjälpande avsevärt större än det belopp, vartill

olägenheten kan skattas, är den dikande berättigad att i stället lämna ersättning

för skadan (3 §).

1 Iiihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 11—15.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

Beträffande vattena v ledning, varmed förstås sänkning eller uttappning

av sjö eller annan vattensamling, fördjupande, utvidgning eller

rätning av älv, å eller annat vattendrag eller annan avledning av vatten

därifrån i syfte att torrlägga mark, gäller i huvudsak vad som stadgas om

dikning samt därjämte vissa särskilda bestämmelser (37 §). Sålunda är

bland annat föreskrivet, att vattenavledning ej är tillåten utan att nyttan

av företaget efter avdrag av kostnaden finnes överstiga skadan och intrånget

å annans egendom, därvid skadan och intrånget i vissa fall beräknas

dubbelt (38 §). Med vattenavledning jämställes avdikning av kärr,

mosse eller annan dylik vattendränkt mark, om till följd av dikningen kan

vållas märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan

vattensamling (35 §).

För dikning på egen mark erfordras ej någon föregående prövning

av företaget. Vill någon däremot uppta dike på annans mark eller leda vatten

till annans dike eller skall två eller flera med skilda andelar ta del i dikningen,

då skall, där ej överenskommelse träffas, före arbetets påbörjande

genom syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen prövas, hur och på vilka

villkor arbetet må göras (36 §). Beträffande vattenavledning gäller

motsvarande regel i händelse sannolika skäl föreligger, alt allmän eller

enskild rätt förnärmas genom företaget, eller om två eller flera med skilda

andelar skall ta del i företaget; i vissa fall må dock prövningen ske vid

vattendomstol, varjämte i viss utsträckning givits föreskrift om att synemäns

utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning (45 §).

I fråga om rättskraften av synemäns utlåtande och vattendomstols

lagakraftägande beslut rörande företag enligt 7 kap. vattenlagen

gäller enligt 57 § i samma kapitel viss inskränkning så till vida att om skada

eller intrång vållas, som icke förutsetts av synemän eller domstol, äger den

skadelidande påkalla ersättning eller, om skadan och intrånget är av betydenhet,

ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda

anläggningarna och åtgärder till förebyggande eller minskande av skada

eller intrång för framtiden. Talan skall dock väckas inom viss tid, som i

utlåtandet eller beslutet må ha föreskrivits (minst fem högst tolv år från

utgången av den för företagets fullbordande bestämda tiden).

Statsbidrag för torrläggning av mark må enligt 5 § kungl. kungörelsen

den 30 juni 1939 angående villkoren för statsbidrag från statens

avdikningsanslag (nr 431), sådant stadgandet lyder enligt kungl. kungörelse

den 15 juni 1951 (nr 414), beviljas med belopp motsvarande 40

procent av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för arbetet, tegdikning

eller dränering däri ej inräknad. Högre bidrag må beviljas, därest

företaget på grund av planerad yttre rationalisering utföres på mera kostsamt

sätt än som eljest varit erforderligt eller en höjning av bidraget eljest

anses skälig på grund av särskilda omständigheter.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955

3

1942 års torrläggningssakkunniga

Frågor av sådan art som avses med motionerna har upptagits till behandling

av 1942 års torrläggningssakkunniga i ett år 1944 avgivet betänkande

med förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten

(SOU 1944:56 s. 77—81). I ett avsnitt betitlat »Understöd till avhjälpande

av skador, förorsakade genom tilledande av vatten» uttalade de sakkunniga

att vattenlagens regler i berörda avseenden inneslöte möjlighet att tillgodose

den nedanför liggande bygdens intressen. De sakkunniga hävdade

i detta sammanhang att synemän vid förrättning för torrläggningsföretag

icke blott ägde befogenhet att oavsett yrkande av jordägare utsträcka undersökningarna

till att omfatta ett bedömande av företagets verkningar på

nedanför belägen mark utan även hade skyldighet att vidtaga sådana undersökningar.

Å andra sidan framhölls att bestämmelserna till sitt innehåll

vore sådana, att en sträng tillämpning av desamma i vad gällde mindre

betydande företag — av flera i betänkandet redovisade skäl — knappast

kunde vara önskvärd.

I fortsättningen diskuterade torrläggningssakkunniga olika sätt att komma

till rätta med problemet men ansåg det ej vara möjligt att finna någon

i allo tillfredsställande lösning. Såsom icke framkomlig avvisades utvägen

att meddela föreskrifter om samtidig planläggning av alla torrläggningsföretag

inom ett vattendrags hela nederbördsområde eller om skyldighet för

varje torrläggningssamfällighet att inbetala en efter areal eller båtnad beräknad

avgift till en fond med ändamål att bestrida kostnader för skadeavhjälpande

åtgärder. Angående en annan möjlighet, nämligen att stadga

en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga

del i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka

hade till ändamål att avhjälpa olägenheter av ovanför utförda torrläggningar,

uttalade de sakkunniga: »Denna förpliktelse faller inom ramen

för den redan nu föreliggande skyldigheten att svara för oförutsedd skada.

Vid förarbetena till vattenlagen uppställdes kravet att sistnämnda skyldighet

måste vara begränsad till viss tid. Begränsningen ansågs vara en nödvändig

följd ej allenast därav att den förpliktade hade en berättigad fordran

att ej under all framtid vara utsatt för anspråk av dylik art utan ock

av svårigheten att sedan någon tid förflutit efter det förändringarna i vattendraget

vidtagits åvägabringa tillförlitlig utredning angående förhållandena

dessförinnan och de orsaker som kunde ha medverkat till skadan.

Dessa skäl torde gälla även i nu förevarande fall och stå i vägen för den

framkastade lösningen.»

Torrläggningssakkunniga ansåg av anförda skäl annan utväg icke stå

öppen än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning med avseende

på möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande och tilläde härutinnan:

»På grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen

så att utförandet av det ena icke vållar skada å det andra,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955

synes det också rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunna

påvisas och ersättning ej erhålles av någon skadevållande, staten tar på

sig en betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande.» De sakkunniga

förordade att i fråga om bidrag ur avdikningsanslaget företag av

skadeavhjälpande karaktär skulle hänföras till en högre statsbidragsklass

med möjlighet till bidrag intill hälften av kostnaderna. Även i övrigt rekommenderades

en välvillig tillämpning av bidragsvillkoren för att de skadelidande

icke skulle bli ohjäpta.

I proposition nr 122 till 1945 års riksdag angående den statsunderstödda

torrläggningsverksamheten (s. 40) uttalade föredraganden, statsrådet Rubbestad,

att han anslöte sig till de sakkunnigas förslag att bereda torrläggningsföretag

av angiven karaktär en fördelaktig ställning i sitatsbidragshänseende,

och han tilläde att det enligt hansi mening förtjänade tagas under

övervägande att åt de skadelidande jämväl bereda möjlighet till skälig

gottgörelse av statsmedel för lidna förluster.

Genom kungl. kungörelse den 25 maj 1945 (nr 347) ändrades 5 § i förenämnda

kungörelse den 30 juni 1939 angående villkoren för statsbidrag

från statens avdikningsanslag därhän att bidrag i allmänhet skulle utgå

med en tredjedel av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för

arbetet men att i vissa fall, bland annat då företaget väsentligen hade till

ändamål att avhjälpa skada, som förorsakades av att vatten tilleddes från

andra torrläggningsområden, bidrag kunde beviljas till hälften av den godkända

kostnaden.

Såsom ovan angivits gäller numera enligt kungörelse den 15 juni 1951

en enhetlig regel om att statsbidraget skall utgå med 40 procent av kostnaden,

såvida icke särskilda skäl föreligger för högre bidrag.

Motioner vid 1954 års riksdag

I två vid 1954 års riksdag väckta, likalydande motioner, nämligen nr 232

i första kammaren av herrar Björnberg och Lundqvist samt nr 306 i andra

kammaren av herrar Svensson i Krokstorp och Eliasson hemställdes, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag snarast

möjligt om ändring och komplettering av vattenlagen i olika hänseenden,

angivna i sex med a)—f) betecknade stycken. Under b) och c) begärdes sålunda

åtgärder i sådan riktning att dels vid utarbetandet av hushållsplaner

i samband med vattenreglering eller vattenavledning resp. invallning

dessa hushållsplaner prövades med hänsyn till vattenföringen inom hela

det berörda nederbördsområdet, varvid särskild hänsyn borde tagas till

att starka variationer med korta tidsintervaller undvekes, dels ock vid

dikning, torrläggning av mark och vattenavledning dessa bedömdes icke enbart

till nyttan och skadan utan även med hänsyn till relationen mellan nederbördsområdets

storlek och där inom befintliga sjöar, som kunde verka

utjämnande på vattenföringen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1955 5

I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 33, förklarade sig tredje lagutskottet

på anförda skäl vilja i fråga om motionärernas yrkanden under

b) och c) begränsa sig till alt förorda en allsidig undersökning rörande

olika torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden. Riksdagen

anhöll därefter, i enlighet med utskottets hemställan, i skrivelse den 24 november

1954, nr 370, om dylik undersökning.

Yttrandena

Vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och lantbruksstyrelsen, vilka till

utskottet avgivit yttranden över nyssnämnda, vid 1954 års riksdag väckta

motioner, har i olika avseenden hänvisat till de 1954 avgivna yttrandena

och ifrågasatt lämpligheten av alt i anledning av nu förevarande motioner

vidtaga någon åtgärd.

Vattenöverdomstolen har vidare, efter att ha redogjort för vattenlagens

regler i ämnet, anfört bland annat:

Såvitt vattenöverdomstolen — efter inhämtade upplysningar från Söderbygdens,

Västerbygdens och österbygdens vattendomstolars kanslier —•

kunnat utröna, synas frågor om tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 3 §

vattenlagen icke ha varit under vattendomstols bedömande i mer än ett

tiotal fall. Frågorna ha väckts i en del fall i form av besvär över avslutad

svneförrättning och i andra fall efter stämning eller anmälan om oförutsedd

skada efter vederbörande företags slutförande. Fyra av målen ha slutligen

avgjorts av vattenöverdomstolen, medan de övriga icke torde ha

fullföljts från vederbörande vattendomtol. Endast i tre av dessa mål har

skyldighet ansetts föreligga att avhjälpa olägenhet för nedströms liggande

marker. Att yrkande i sådant hänseende icke bifallits i de övriga målen har

berott endast på bristande utredning om att vållande till skada förelåge.

Såsom motionärerna framhållit, uppkomma otvivelaktigt på detta rättsområde

en del svårlösta problem. Den inom vattenöverdomstolen företagna

undersökningen har emellertid icke givit belägg för att ifrågavarande bestämmelser

i vattenlagen i och för sig skulle anses otydliga och uppfattas

olika vid de skilda vattendomstolarna.

Sedan vattenöverdomstolen därefter behandlat 1942 års torrläggningssakkunnigas

betänkande samt hänvisat till vad som förekommit i anledning

av de vid 1954 års riksdag väckta motionerna, har domstolen såsom sin

mening uttalat, att det i varje fall icke innan resultatet av den av riksdagen

1954 begärda undersökningen förelåge kunde anses påkallat alt i anledning

av nu förevarande motioner föranstalta om utredning och förslag till

ändring i vattenlagen.

Kammarkollegiet uppehåller sig inledningsvis vid reglerna om avdikning

och vattenavledning i 7 kap. vattenlagen och fortsätter:

Av förarbetena till 3 g framgår att bestämmelserna däri ha avseende å

det förstorande eller utvidgande diket, som erfordras för avhjälpandet av

olägenhet för nedanför liggande mark, dit vattnet ledes, och att mark, som

har båtnad härav, skall ingå i dikningssamfälligheten. Någon skyldighet för

de dikande föreligger däremot icke att företaga utvidgningar av avlopp

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1955

eller diken, som icke ha något omedelbart samband med det dike, man

själv önskar upptaga.

De angivna principerna göra det möjligt att åstadkomma en sammanhängande

avdikning inom ett avrinningsområde t. ex. från början av en

dalgång och ned till avloppsvattendraget. Däremot finnas ej några bestämmelser

för att komma till rätta med det av motionärerna påtalade, ej ovanliga

fallet att genom den ökade avdikningen vattenavrinningen i ett vattendrag

sker hastigare, så att längre ned belägna marker, som varit tillfredsställande

torrlagda, vid snösmältning eller kraftigt regn med åtföljande

häftigare flöden utsättas för översvämning eller skadlig höjning av vattenståndet,

vilket förut icke förekommit i samma omfattning.

Gäller det däremot avdikning av kärr, mosse eller annan vattendränkt

mark, som kan antagas medföra märkbar inverkan på vattenförhållandena

i vattendrag, sjö eller annan vattensamling, tillämpas enligt 35 § reglerna

för vattenavledning. För att ett vattenavledningsföretag skall få komma till

stånd, fordras enligt 38 och 39 §§ vissa relationer mellan nyttan och skadan

av företaget eller att det skall vara allmännyttigt och ej allmänskadligt.

Härvid kan hänsyn tagas till skadeverkningarna av så kallad pådikning.

I företaget kunna också ingå åtgärder till förebyggande av dylika skador,

vilka eljest berättiga till skadeersättning. Av förarbetena till 35 § framgår

att bestämmelserna i paragrafen föranletts av att avdikningen kan medföra

ökning eller minskning i den totala tillrinningen till ett vattendrag

medan man ej synes ha tänkt på det fallet att avrinningen kan medföra hastigare

förändringar i vattenföringen vid oförändrad total vattenmängd.

Lagtexten får dock anses täcka även det fallet.

De här angivna förhållandena skulle närmast kunna föranleda ett övervägande

att utsträcka reglerna i 7 kap. 35 § vattenlagen att avse all dikning»

men frågan härom synes böra betraktas även ur andra synvinklar,

till vilka kollegiet återkommer efter all först ha behandlat frågan om

större statsbidrag till företag, som ha till syfte att motverka följderna av

pådikning på redan verkställda torrläggningar.

I sistnämnda fråga anför kollegiet, att det med hänsyn till att statsmakterna

så sent som 1951 tagit ståndpunkt till grunderna för statsbidragens

utmätande i och för sig kunde anses opåkallat att nu åter ompröva dessa

grunder, men att om den av riksdagen 1954 begärda utredningen komme till

stånd, statsbidragsfrågan torde kunna komma i annat läge.

Kammarkollegiet anför till sist:

Från naturskyddshåll har för kollegiet framhållits — förutom angelägenheten

av att dikning, som kunde skada naturskyddsobjekt, begränsades

— att en verkställd pådikning i sin tur leder till nya dikningsföretag med

ytterligare avsänkning av grundvattennivån som följd, till dess det till slut

visar sig att avdikningarna medför skadliga inverkningar på grundvattennivån

i en hel trakt med risker för otillräcklig vattentillgång, fara för vinderosion

och jordens utarmning.

Det av motionärerna upptagna spörsmålet är endast en mindre del av

den större frågan om dikningslagstiftningens lämpliga utformning under

beaktande av dessa nya och väsentliga synpunkter. Dess lösning blir beroende

av om den nuvarande rätten att dika kommer att inskränkas eller ej.

Eftersträvansvärt synes emellertid vara att erhålla lagregler, som göra alla

torrläggningsföretag, vare sig dikningar eller vattenavledningar, som äro

knutna till samma avloppsvattendrag, solidariskt ansvariga för de skade
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

verkningar vilka förorsakas av den större variation i avrinningen, som blir

en följd av torrläggningsåtgärderna.

Den utredning, vartill förevarande motioner kan giva anledning, jsynes

vara inbegripen i den varom riksdagen anhållit i sin skrivelse nr 370/54,

låt vara att frågan nu betraktas under en något annan synvinkel. Enligt kollegiets

mening finnes icke anledning betvivla, att frågan om pådikningen

kommer att behandlas vid en sådan utredning. Det kan därför ifrågasättas

om någon ny begäran om utredning är av behovet påkallad.

Lantbruksstgrelsen anför bland annat:

Det är i de flesta fall omöjligt vid planerandet av ett litet dikningsföretag

att kunna beräkna den mycket obetydliga ökning av högyattenföringen

i avloppen nedströms, som kan förorsakas av dikningens utförande. Det är

för övrigt icke alltid säkert, att högvattenavrinningen ökar i ett vattendrag,

därför att en dikning utföres inom nederbördsområdet. Under förutsättning

emellertid att en oförutsedd skada kan påvisas nedströms efter

ett torrläggningsföretags utförande, finns enligt vattenlagen möjlighet att

utfå ersättning för sådan skada.

Vid utförandet under en viss tidrymd av ett flertal torrläggningsföretag

inom ett nederbördsområde kanske man för vart och ett av dessa företag

icke kan påvisa någon skada på marker längre ned i området. Den samfällda

inverkan på högvattensavrinningen från dessa torrläggningsoinråden

kan dock bliva betydande. För reglering av den skada, som härigenom kan

åsamkas nedanför liggande marker, finnas inga bestämmelser i vattenlagen.

Inom ett vidsträckt nederbördsområde kunna skadorna vid de i

områdets mynning belägna markerna bliva av stor omfattning.

I detta sammanhang förtjänar framhållas, att även andra anläggningar

än torrläggningsföretag kunna påverka avrinningen från ett markområde.

Sålunda inverkar den växande tätbebyggelsen på sa sätt, att avrinningen

ökar genom utförandet av avloppsledningar, anläggandet av gator och vägar

samt över huvud taget genom åtgärder, som komma vattnet att hastigt

avrinna och minska avdunstningen.

Styrelsen uttalar slutligen, att den av riksdagen 1954 begärda utredningen

lämpligen borde omfatta bland annat de frågor, som berördes i de

nu föreliggande motionerna, varför styrelsen ville föreslå, att sagda frågor

upptoges vid den nyssnämnda utredningen.

Riksförbundet Landsbygdens folk yttrar, att ändring av berörda regler

i vattenlagen icke syntes kunna medföra någon fördel men att möjligheten

att erhålla statsbidrag skulle medföra en förbättring, varför förbundet ansåge,

att en utredning i sistnämnda avseende vore av värde.

Utskottet

Motionärerna anför till stöd för sin hemställan, att det under de senaste

nederbördsrika åren icke sällan inträffat att lägre liggande markområden

blivit helt översvämmade av vatten från ovanför belägna marker utan att

ägare till de lägre områdena kunnat erhålla skadestånd av de högre liggande

markernas ägare eller hjälp till att genom grävning av större diken

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1955

avleda den ökade vattenmängden. Vidare erinrar motionärerna om att odlingarna

ofta kan vara äldst i de lägre liggande områdena och att dikningen

i dessa områden från början varit tillräcklig för områdenas eget behov men

att, sedan uppodlingen och dikningen fortskridit allt högre upp i nederbördsområdet

och vattenavrinningen i följd därav ökat, faran för översvämning

i de lägre liggande trakterna tilltagit och behov av utökad dikning

därför uppstått för deras del. Såsom tänkbara utvägar till lösning av

de sålunda uppkomna problemen har motionärerna anvisat ändring av dels

vattenlagens regler i ämnet dels ock grunderna för beviljande av statsbidrag

till torrläggningsföretag.

Vad angår vattenlagens regler om dikning och vattenavledning torde

svårigheterna i de av motionärerna berörda avseendena vara att hänföra

mindre till utformningen av reglerna i och för sig än till vanskligheten att

vid tillämpningen i de enskilda fallen påvisa den inverkan ett torrläggningsföretag

kan ha medfört för ett nedanför beläget område. I vad mån

utsikter att åstadkomma säkrare bedömning härvidlag föreligger torde,

såsom motionärerna även synes förutsätta, icke kunna avgöras utan en undersökning

på bredare bas av torrläggningsföretags inverkan i förevarande

hänseende. Jämväl för statsbidragsfrågans bedömning synes en dylik undersökning

önskvärd.

I skrivelse den 24 november 1954 har riksdagen, efter hemställan av utskottet,

hos Kungl. Maj :t anhållit om en allsidig undersökning rörande olika

torrläggningsföretags återverkningar i skilda hänseenden. Utskottet har

härvid i sitt av riksdagen godkända utlåtande hänvisat bland annat till

den inverkan på vattenföringen i vattendragen, som de tid efter annan tillkommande

torrläggningsföretagen kan ha, och till de skadeverkningar dessa

företag kan medföra genom att nyttan av tidigare utförda dikningar

minskas.

Såsom i flera remissyttranden framhålles lär sålunda den utredning, vartill

nu förevarande motioner skulle kunna föranleda, vara inbegripen i den

nyssnämnda, av riksdagen år 1954 begärda undersökningen. Vid densamma

torde således utredning kunna vinnas i de hänseenden motionärerna

åsyftar.

På anförda skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motioner 1:160 och 11:464 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1955

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Ivar Nilzon,

Axel Jansson, Herbert Hermansson*, Ebbe Ohlsson, Boo och Etik

Olsson*; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Nyberg, Levin, fru

Torbrink, herrar Andersson i Ryggestad, Hansson i Skegrie* och Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.