Sök i Ratio Lex

Betänkande angående älgjaktens framtida ordnande. Gällande bestämmelser Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938

1955-04-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:17, Betänkande angående älgjaktens framtida ordnande. Gällande bestämmelser Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels vissa

åtgärder för begränsning av älgstammen m. m., dels

ökat skydd mot skadegörelser genom villebråd å

gröda m. m., dels ock förbud mot licens jakt på

älg.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 60 av herr

Niklasson och nr 174 av herr Larsson, Sigfrid, samt inom andra kammaren

nr 142 av herr Lundberg och nr 207 av herr Hansson i önnarp.

I motionen I: 60 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t i enlighet med motionens syfte

måtte taga under övervägande

1) att utsträcka rätten till ersättning ur älgskadefond;

2) att utsträcka den allmänna jakttiden för jakt efter älg; samt

3) att vidtaga åtgärder till undvikande av skada å gröda genom utplantering

av jaktbara djur».

Motionerna I: 174 och II: 207, som är likalydande, utmynnar i en hemställan,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj:t efter översyn av lagen om rätt till jakt måtte framlägga

förslag till sådan ändring av lagen, att skyddet mot skadegörelser genom

villebråd å gröda m. m. stärkes, samt vidtaga övriga åtgärder, som kan

främja motionens syfte».

I motionen II: 142 slutligen yrkas, »att riksdagen måtte besluta förbjuda

licensjakten på älg från den 1 juli 1955».

Beträffande de skäl, motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden,

får utskottet — i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan — hänvisa

till motionerna.

I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har yttranden inhämtats

över motionen 1:60 från domänstyrelsen ävensom länsstyrelserna i Östergötlands

och Älvsborgs län samt över motionerna I: 174 och II: 207 från

länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län. På begäran av utskottet har

vidare avgivits yttranden över sistnämnda tre motioner av Svenska jägareförbundet

och Jägarnas riksförbund samt därjämte över motionen 1:60

av Svenska naturskyddsföreningen och över motionerna I: 174 och 11:207

av Riksförbundet Landsbygdens folk.

Herr Niklasson har till utskottet överlämnat utdrag av skrifter från Lagmansercds

och Hålanda avdelningar av Riksförbundet Landsbygdens folk.

1 Iiihanq till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

Rikskonsulenten Harry Hamilton i Svenska jägareförbundet har inför utskottet

lämnat redogörelse för ett inom förbundet utarbetat betänkande angående

älgjaktens framtida ordnande.

Gällande bestämmelser

Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938 (nr 275) om rätt till jakt

skall jaktvård, varmed avses åtgärder för villebrådets skydd och förkovran,

städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns

ävensom andra näringars intressen. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma

lag, då till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas

å gröda, skog eller plantering, förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga

de åtgärder som må finnas erforderliga. Underlåter denne att ställa sig

föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen möjlighet att förordna att

jakt å området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål

att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.

Särskilda bestämmelser för jakt efter älg återfinnes i jaktstadgan den

3 juni 1938 (nr 279) och en av Kungl. Maj :t för varje jaktår utfärdad

kungörelse om fridlysning av vissa djurarter. I sistnämnda författning anges

för skilda landsdelar den allmänna jakttiden beträffande bland annat älg.

Jaktstadgan innehåller i 15 § 4 mom. en föreskrift om rätt för länsstyrelse

att beträffande område där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning

efter förslag av älgskadenämnden i länet utsträcka den allmänna jakttiden

för jakt efter älg med högst tio söckendagar samt medgiva att årskalv

efter älg där må fällas under allmän jakttid. Vidare kan länsstyrelse enligt

1 mom. i samma paragraf i vissa fall meddela tillstånd för jakträttsinnehavare

att under särskild jakttid fälla det antal älgar, som med hänsyn

till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes skäligt (licensjakt).

Tillfogas å område för vilket sådant tillstånd meddelas växande skog

mera omfattande skador av älg, skall det antal älgar som må nedläggas

under den särskilda jakttiden bestämmas med hänsyn till behovet ur skogsvårdssynpunkt

av att nedbringa älgstammen. Ett i detta syfte lämnat tillstånd

kan jämväl innefatta rätt att fälla årskalv efter älg. I särskild jakttid

skall den för orten fastställda allmänna jakttiden ingå, och den särskilda

jakttiden får i regel icke taga sin början tidigare än på första dagen för den

allmänna jakttiden. Om det förekommer älgskador på odlad mark eller på

växande skog i sådan omfattning, att del visar sig nödvändigt att anställa

jakt efter älg under annan tid av året än som anges i de bestämmelser för

vilka nu redogjorts, kan enligt 16 § jaktstadgan tillstånd meddelas därtill.

I tillståndet skall föreskrivas den eller de tider under vilka jakten må

företagas och det antal älgar, däri inbegripet årskalvar, som högst får nedläggas.

Inom område som i särskild ordning förklarats vara lövskogsområde

äger den jaktberättigade fälla älg under hela året.

Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m. skall

för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungl. Maj :t för varje jaktår

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Inom varje län skall av

avgifter för älgar som fällts inom länet bildas en älgskadefond. Ur denna

skall ersättning utgå för skada som förorsakats av älg inom länet samt,

i den mån medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande

av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet, i första hand älgstammens

vård och skydd. Ersättning ur fonden utgår icke för alla älgskador

utan endast för sådana som förorsakats å växande eller avmejad

men ej inbärgad gröda eller å fruktodling eller annan trädgårdsodling som

drives i förvärvssyfte. Skadegörelse å växande skog ersättes alltså icke ur

fonden. En ytterligare begränsning av ersättningsrätten har stadgats så till

vida att ersättning kan tillerkännas innehavare av brukningsdel med mera

än 20 hektar odlad jord eller mera än 200 hektar annan jord endast om

särskilda skäl föreligger.

Tidigare behandling av hithörande frågor

Spörsmål av den art, som beröres i motionen, har vid åtskilliga tillfällen

varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Utskottet vill i någon utsträckning

beröra vad sålunda tidigare förekommit.

Vad angår älgavgifterna och villkoren för erhållande

av älgskadeersättning må erinras, att nuvarande stadganden i ämnet

efter förslag av 1949 års jaktutredning tillkom genom lagstiftning 1951,

varvid arealgränsen för erhållande av dylik ersättning höjdes från 15 till 20

hektar odlad jord och såsom nytt villkor uppställdes att sökanden ej heller

finge inneha mer än 200 hektar annan jord. Vid ärendets behandling godkände

riksdagen i denna del tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1951, vari

det genom propositionen framlagda förslaget lämnades utan erinran.

Frågan om rätt till ersättning ur älgskadefond har därefter behandlats

vid 1954 års riksdag. I anledning av väckta motioner med yrkanden om utredning

angående dels sådan ändring i gällande bestämmelser att ersättning

för skador av älg på växande skogskulturer skulle kunna utgå ur älgskadefond,

dels ock ändring av jaktstadgan i syfte att underlätta åtgärder

för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog avgav tredje

lagutskottet utlåtande, nr 20, till vilket torde få hänvisas. På hemställan av

utskottet lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.

I fråga om licensjakt på älg yrkades i motioner vid 1953 års riksdag,

att bestämmelserna därom måtte upphävas. Tredje lagutskottet fann

sig i utlåtande, nr 22, icke kunna lämna sitt stöd åt motionärernas yrkanden

men ansåg av olika, i utlåtandet redovisade skäl, att det skulle vara av

värde att få till stånd en mera ingående undersökning av hur licensjakten

i hittillsvarande former utfallit i praktiken. I anledning av utskottets hemställan

anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1953, nr 218, hos Kungl.

Maj :t om en dylik undersökning. Skrivelsen har den 5 juni 1953 överläm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

nats till 1949 års jaktutredning för översyn rörande gällande ordning för

meddelande av tillstånd till jakt å älg. Resultatet av översynen avvaktas.

Slutligen kan nämnas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31

mars 1954, nr 145, med hänvisning till tredje lagutskottets av riksdagen

godkända utlåtande, nr 13, i anledning av väckta motioner hemställde om

översyn av fridlysningsbestämmelserna i gällande jaktlagstiftning. Jämväl

sistnämnda skrivelse har överlämnats till 1949 års jaktutredning.

Motionerna

I motionerna I: 174 och II: 207, vilka tar sikte på skador genom villebråd i

allmänhet, anföres till en början, att viltbeståndet i vissa delar av landet under

de senare åren ökat i betydande omfattning, i följd varav ofta svåra

skador anställts på grödor. Motionärerna anser, att anledningen till viltbeståndets

ökning stundom varit, att jakträtten innehafts av personer, som

saknat intresse för att anpassa viltstammarnas storlek med hänsyn till jordbrukets

berättigade krav. Efter en redogörelse för 1 och 24 §§ jaktlagen

yttrar motionärerna, att nämnda lagstadganden kunde synas ge möjligheter

till erforderlig minskning av villebrådsstammarna men att de allt oftare förekommande

skadegörelserna genom villebråd utvisade, att lagtillämpningen

icke vore tillfredsställande. De bedömningsfrågor som uppkomme vid bestämmelsernas

tillämpning vore också, förklarar motionärerna, svåra. Den i

lagtexten angivna förutsättningen för åtgärder enligt 24 § jaktlagen att skadan

skall vara avsevärd syntes sålunda ofta tolkas på det sätt, att det krävdes,

att skadegörelsen vore av betydande omfattning, vilket medförde att man

icke komme till rätta med skador, vilka genom att de anställdes vid upprepade

tillfällen vållade betydande förluster men som icke var för sig kunde

betecknas såsom avsevärda. För att möjliggöra effektivare åtgärder mot viltskador

föreslår motionärerna, att jaktlagens regler i ämnet ges sådant innehåll,

att länsstyrelsen när den finner erforderligt må förelägga jakträttsinnehavaren

att vidtaga åtgärder för att anpassa viltbeståndets storlek med

hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intresse

att undgå skadegörelse, som medför betydande ekonomisk förlust.

Motionen I: 60 avser främst älgskadorna, och motionären yttrar inledningsvis,

att älgstammen tillvuxit högst avsevärt under de senare åren med

ökad skadegörelse på åker, trädgård och skog såsom följd. Vidare anföres,

att ersättning för älgskador å gröda och trädgårdsodling kan utgå ur älgskadefond

endast åt den vars brukningsdel icke omfattar mer än 20 hektar

odlad jord eller 200 hektar annan mark. Motionären uttalar, att den kompensation,

som brukare av större jordbruk ansetts kunna erhålla genom själva

jakten, icke alltid stode till buds, varför det enligt motionärens mening i

många fall icke vore rättvist, att en jordbrukare med större marker än nyss

nämnts saknade möjlighet att erhålla ersättning ur älgskadefond. Frågan om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

5

en allmännare rätt till dylik ersättning syntes därför motionären lämpligen

böra upptagas till övervägande.

Motionären finner vidare anledningen till älgstammens ökning främst vara

att söka i den korta jakttiden. Den utökning av den allmänna jakttiden, som

länsstyrelsen ägde besluta, ävensom licensjakten syntes icke ha haft någon

större betydelse för begränsningen av älgstammen. Enligt motionärens uppfattning

tycktes därför en allmän utökning av den allmänna jakttiden, som

årligen fastställdes, vara det lämpligaste sättet för att åstadkomma en önskvärd

begränsning av älgbeståndet.

Slutligen uttalar motionären, att utplantering av andra hjortdjur än älg

i vissa delar av landet åstadkommit skadeproblem av svårartat slag, även

om de varit mera lokalt begränsade. Motionären ansåge rimligt, att den som

utplanterade sådana jaktbara djur också ålades skyldighet att vidtaga de åtgärder

— motionären syns främst ha stängselskyldighet i tankarna — som

vore erforderliga för undvikande av att djuren förorsakade skador på andras

marker.

I motionen II: 142 anföres, att licensjakten på älg vore till uppenbart förfång

för allmogejägarna och uppfattades som de rikas och de stora markägarnas

privilegium. Licensj akten skulle enligt riksdagens beslut utredas,

men en utredning toge ofta lång tid, varför det vore angeläget att i avvaktan

på utredningens resultat omedelbart förbjuda licensjakten.

Yttrandena

De motioner, beträffande vilka yttranden inhämtats, avstyrlces i allmänhet

av remissinstanserna. Sålunda tillstyrkes motionerna I: 174 och 11:207

endast av Riksförbundet Landsbygdens folk, medan motionen 1: 60 synes

vinna visst stöd i yttrandet från länsstyrelsen i Älvsborgs län samt tillstyrkes

av Jägarnas riksförbund, såvitt avser yrkandet om utsträckande av den

allmänna jakttiden för jakt efter älg, men avstyrkes i övriga punkter.

Beträffande det i motionerna I: 174 och II: 207 framförda önskemålet att

skyddet mot skadegörelse genom villebråd stärkes, yttrar länsstyrelsen i

Uppsala län:

Till länsstyrelsens kännedom ha icke kommit några klagomål, som gå ut

på att bestämmelserna i 1 och 24 §§ jaktlagen skulle vara för restriktivt

avfattade. Enligt länsstyrelsens åsikt föreligger vidare icke anledning att i

begreppet »avsevärd skada» inlägga den begränsningen att skadan skall vara

förorsakad vid visst tillfälle eller under viss kortare tidrymd. Jämväl årligen

uppkommande mindre skador torde sålunda falla under lagrummet

under förutsättning att de tillsammantagna kunna betecknas såsom avsevärda.

Någon anledning att överarbeta ifrågavarande bestämmelser i det

av motionärerna angivna syftet torde därför icke föreligga. Endast om de

tillämpande myndigheterna mera allmänt skulle ansluta sig till en annan

tolkning än den här hävdade synes ett förtydligande av bestämmelsernas

innebörd vara påkallat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att för närvarande skäl icke föreligger

att vidtaga åtgärder med anledning av motionerna I: 174 och II: 207,

och anför till stöd för sin uppfattning bland annat följande.

Avvägningen mellan olika berörda intressen har i lagen om rätt till jakt

skett på det sätt att jakträttsinnehavaren ålagts att vid bedrivande av jaktvård

taga hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns samt andra näringars

intressen. Därest jakträttsinnehavaren icke tar anbefalld hänsyn, äger länsstyrelsen

jämlikt 24 § i lagen förordna om vissa åtgärder. Visserligen kräves

att skadan skall kunna betecknas som avsevärd, men länsstyrelsen har

icke funnit att begränsningen haft någon större betydelse. Enligt förarbetena

till lagen bör skadan anses avsevärd om den på ett mera påtagligt sätt menligt

inverkat på resultatet av odlarens arbete. Hänsyn måste således tagas

till varje skadelidande för sig. En skada som å ett stort lantbruk betraktas

som obetydlig hör när det gäller ett småbruk kunna räknas som avsevärd.

Under de senare åren har åtskilliga anmälningar om skador, förorsakade av

viltet, inkommit till länsstyrelsen. Anmälningarna har avsett dels vildkaniner,

dels hjortar och fasaner.

I fråga om vildkaniner synes alla vara överens om att de bör utrotas. När

det däremot gäller hjortarna synes ett starkt naturskyddsintresse vilja hävda,

att jordbruk och andra näringar måste tåla visst intrång, och tydligen kan

därför konfliktsituationer uppstå.

Det har uppgivits för länsstyrelsen att i de kontrakt, som de närmast berörda

storgodsen upprättat med sina markarrendatorer, intagits en bestämmelse

om skyldighet för arrendatorn att tåla skador från viltet. I dessa fall

rör det sig sålunda närmast om rättsförhållandet mellan jordägare och

arrendator. Det blir jordägarens ensak att avväga om inkomsterna av jaktarrenden

och djurförsäljning uppväger en eventuell lägre inkomst å markarrenden.

Huruvida det allmännas intresse av en rationell jordbruksdrift

trädes för nära vid en dylik avvägning är omöjlig att uttala sig om utan särskild

undersökning, men det förefaller knappast troligt att så skulle vara

fallet. Vad angår skador å andra jordbruk än som utarrenderas av storgodsen

synes den utredning som verkställts i hittills hos länsstyrelsen anmälda

fall icke utvisa att särskilda åtgärder kräves. Länsstyrelsen har hittills icke

meddelat något förordnande jämlikt 24 § i lagen, enär jakträttsinnehavarna

efter kommunicering av gjorda anmälningar vidtagit erforderliga åtgärder.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför.

Riksförbundet vill framhålla att, speciellt från södra Sverige, klagomål

ofta inkommer till förbundet, att jakträttsinnehavare genom en intensiv

jaktvård uppammar eu onaturligt stor villebrådsstam av såväl småvilt som

högvilt. Innehavare av jordbruksfastigheter, såväl inom jaktområdet som i

omkringliggande marker, tillfogas härigenom allvarliga ekonomiska skador

å både gröda och skog. Skadorna kunna ofta vara relativt lokalt begränsade

på grund av att särskilt gynnsamma betingelser för det vilda föreligger genom

viss markvegetation eller genom att marken är besådd med för det vilda

särskilt lämplig gröda. Viltskadorna bli härigenom ofta koncentrerade och

för enskilda brukare synnerligen allvarsamma. Brukare inom jaktområdet

saknar i allmänhet jakträtt och kan därför icke skydda sig för viltskadorna

eller tillgodogöra sig värdet av viltbeståndet. Någon ersättning för andra

viltskador än av älg kan för närvarande icke lagligt uttagas.

Det föreligger enligt förbundets mening ett uppenbart behov av att lösa

denna fråga. De nuvarande möjligheterna att genom länsstyrelsernas försorg

nedbringa en för högt uppdriven villebrådsstam ha visat sig i prakti
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr t7 år 1955

7

ken allt för omständliga och svåra att genomföra. Av denna anledning ha

bestämmelserna icke heller utnyttjats i någon större utsträckning av de skadelidande.

Riksförbundet vill därför tillstyrka, att den i motionen föreslagna

översynen kommer till stånd.

Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund erinrar om att motionerna

I: 174 och II: 207 äger samband med motionen I: 60 och hänvisar

till sina yttranden över sistnämnda motion.

Vad särskilt angår skadegörelse av andra djurarter än älg uttalar Svenska

jägareförbundet, att gällande bestämmelser i 24 § jaktlagen syntes på ett

skäligt sätt tillgodose såväl markägarens som jakträttsinnehavarens intressen

och att den av motionärerna föreslagna utvidgade befogenheten för

länsstyrelserna i förevarande avseende syntes ytterst diskutabel ur viltvårdens

synpunkt.

Jägarnas riksförbund framhåller, att ändrade bestämmelser icke syntes

erforderliga utan att det i främsta rummet gällde att tillse, att länsstyrelserna

utnyttjade sina befogenheter enligt jaktlagen och jaktstadgan.

I fråga om det i motionen 1: 60 framförda kravet på utsträckning av den

allmänna jakttiden för jakt efter älg anför domänstyrelsen.

Det är riktigt, som motionären säger, att älgstammen ökat under de senare

åren. Men även den årliga avskjutningen av älg har ökat. År 1945

uppskattades rikets älgstam till omkring 47 000 djur, år 1954 torde motsvarande

siffra ha varit omkring 90 000. Avskjutningen år 1945 var omkring

11 340 djur och 1954 omkring 24 800, alltså mer än dubbla antalet.

Domänstyrelsen har gjort en överslagsberäkning över huru älgstammen

fördelade sig efter 1954 års jakt. Enligt denna skulle i de län, som äro belägna

norr om Dalälven, antalet älgar per 1 000 hektar skogsmarksareal

bliva ungefär 2,3 djur och i länen söder om Dalälven ungefär 4,4 djur. Motsvarande

siffror enligt Svenska jägareförbundets beräkning för år 1953 voro

2,3 respektive 5,0. Ehuru felaktigheter givetvis vidlåda en dylik uppskattning

och beräkning torde dock dessa siffror ge en antydan om att en minskning

av älgstammen skett under de sista två åren i mellersta och södra

Sverige, medan den i norra Sverige i medeltal hållit sig konstant. Härvid

är dock att märka att stammen i de två nordligaste länen ökat medan den

i de södra delarna av Norrland minskat. Rikligast förekommer älgen i Uppsala,

Södermanlands, Kalmar, Hallands, Värmlands och Örebro län, där

medeltalen uppgå till 5 älgar eller mer per 1 000 hektar.

Då av allt att döma älgstammen för närvarande är stadd i minskning i

södra och mellersta delarna av riket och då Kungl. Maj:t varje år har möjlighet

att reglera jakttidens längd med hänsyn till stammens numerär, kan

styrelsen icke finna påkallat att generellt förlänga den allmänna tiden för

jakt efter älg.

Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande jämväl berört förevarande

spörsmål och anför därom.

Några mera omfattande skador genom villebråd torde inom länet endast

förorsakas av älgstammen. Dennas tillväxt förhindras emellertid tillfredsställande

genom tillämpning av bestämmelserna i 15 § jaktstadgan. Ett be
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

tydande antal älgar avskjutas sålunda varje år under särskild jakttid, varjämte

länsstyrelsen senast under åren 1950 och 1953 inom vissa delar av

länet förlängt den allmänna jakttiden efter älg. Med stöd av 16 § jaktstadgan

meddelas vidare årligen ett flertal tillstånd att fälla älg. Länsstyrelsen

får i detta sammanhang slutligen erinra om att länsstyrelsen i yttrande den

15 juni 1954 till jordbruksdepartementet biträtt väckt förslag om sådan

ändring av 15 § 4 mom. jaktstadgan, att förslag om förordnande om utsträckning

av den allmänna jakttiden å älg och om jakt å årskalv av älg

må väckas även av annan än älgskadenämnden. Genomföres detta förslag

synas ytterligare bestämmelser till skydd mot älgstammen knappast erforderliga.

Skulle mot förmodan läget påkalla längre gående åtgärder finnes ju

för övrigt alltid möjligheten att i den årligen utfärdade kungörelsen om

fridlysning av vissa djurarter utsträcka den allmänna jakttiden efter älg.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att meningarna torde vara mycket

delade rörande motionärens förslag om begränsning av älgstammen

och sättet för förslagets genomförande. För egen del vore länsstyrelsen icke

övertygad om att en sådan begränsning vore nödvändig eller önskvärd, och

länsstyrelsen ansåge att motionärens önskemål härutinnan kunde tillgodoses

inom ramen av gällande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.

Det torde numera icke råda någon tvekan om att älgstammen i stora delar

av vårt land nått en sådan omfattning, att åtgärder måste vidtagas för att

genom lämplig avskjutning minska skadeverkningarna av detta villebråd.

Delade meningar synas emellertid råda om lämpligaste sättet för en rationell

beskattning av den växande älgstammen. Den av motionären förordade

åtgärden, en utsträckning av den allmänna jakttiden för älg, anses på ansvarigt

jaktvårdshåll icke leda till önskat resultat. Inom Svenska jägareförbundet

har förevarande fråga uppmärksammats och förslag framlagts

om en nyordning av älgjakten efter helt nya principer. Den i förslaget anvisade

vägen förefaller väl ägnad att med beaktande av viltvårdande synpunkter

åstadkomma den önskvärda avskjutningen av den nu alltför stora

älgstammen i landet. Frågan om lämpliga åtgärder för att minska älgskadorna

bör enligt länsstyrelsens förmenande skyndsamt göras till föremål

för en allsidig utredning. I avbidan på resultatet av en sådan utredning bör

den av motionären förordade åtgärden alt utsträcka den allmänna jakttiden

å älg anstå.

Svenska naturskyddsföreningen gör i fråga om kravet på utsträckning av

den allmänna jakttiden för älg följande uttalande.

I detta avseende vill föreningen erinra om att bestämmandet av tiderna

för den allmänna älgjakten sker för varje jaktår efter en ingående utredning,

i vilken medverkar såväl lokala intressen som centrala organisationer

och myndigheter. Enligt vad föreningen har sig bekant har man därvid

väsentligen åsyftat att åstadkomma en reducering av älgstammen inom sådana

län, där den genom sin talrikhet gör onormal åverkan på skog och

gröda. Då man därvid måste söka undvika olika jakttider inom små områden,

kan det inte undvikas att en jakttid, som för ett län såsom helhet

betraktat är lämpligt avvägd ur ovan nämnda synpunkt, kan för en mindre

del av länet, där inom något område älgstammen är särskilt stark, vara för

kort. Botemedlet är emellertid här knappast längre jakttid inom länet utan

intensifierad licensjakt inom det speciellt älgrika området.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

Svenska jägareförbundet upplyser, att en av förbundet utsedd kommitté

avgivit betänkande den 24 februari 1955, på grundval av vilket förbundet

komme att avlämna förslag i älgfrågan till Kungl. Maj :t. Enligt förbundets

utsago åsyftades med betänkandet en sådan reglering av avskjutningen, att

älgstammen hölles vid en storlek, som kunde tålas av jordbruket och skogsbruket

i riket.

Jägarnas riksförbund ansluter sig till motionärens yrkande om förlängning

av den allmänna jakttiden för älg och den till stöd därför i motionen

anförda motiveringen samt yttrar vidare.

I sammanhanget finner vi det angeläget betona, att länsstyrelserna i mycket

obetydlig utsträckning begagnat sig av Kungl. Maj :ts bemyndigande

att utsträcka den allmänna jakttiden efter älg inom områden där älgskadornas

förekomst varit betydande. Om så hade skett skulle säkerligen många

skadeståndsanspråk ha eliminerats och skadornas omfattning varit mindre.

Denna försumlighet från vederbörande länsstyrelsers sida bör särskilt påtalas.

Det synes oss därför nödvändigt hemställa till tredje lagutskottet att

detsamma upptar frågan om särskilda åtgärder, som är ägnade att förmå

länsstyrelserna och de jaktvårdande myndigheterna att i större utsträckning

än hittills beakta de klagomål, som gång efter annan anföres från jordbrukarhåll

rörande älgskadorna å skog och gröda. Ett tillmötesgående av

kravet på förlängd allmän jakttid inom de delar av landet, där älgtätheten

och älgskadorna är som störst, är således enligt vår uppfattning både rimligt

och rättvist; i synnerhet som licensjakten i praktiken icke användes som

ett instrument för att reglera viltstammarnas storlek, utan tjänar numera

helt andra syften.

Vad angår det i motionen 1: 60 framförda förslaget om utsträckt rätt till

ersättning ur älgskadefond erinrar domänsstyrelsen och Svenska

jägareförbundet om att enligt gällande rätt ersättning kan tillerkännas

jämväl den vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller

mer än 200 hektar annan jord om särskilda skäl föreligger. Härutöver antör

Svenska jägareförbundet, att om älgavgiftens maximibelopp höjdes, intresset

för älgjakten skulle kunna minska, varav följden bleve mindre avskjutning,

ökad skadegörelse och sämre möjlighet till ersättning ur älgskadefond.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län anser motionärens förslag

i förevarande hänseende beaktansvärt men påpekar de praktiska svårigheterna

för dess genomförande och anför.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

Emot motionärens förslag att utsträcka rätten till ersättning ur älgskadefonden

till varje jordbrukare, vilken icke genom tillgodogörande av jakträtt

eller eljest kunnat hålla sig skadeslös för lidna förluster, synes rent principiellt

erinran icke kunna göras. Ytterligare anspråk på den redan nu långt

ifrån tillräckliga älgskadefonden skulle emellertid nödvändiggöra en väsentlig

förstärkning av densamma. Då väl älgavgifterna icke lämpligen böra höjas

utöver nu tillämpade belopp, skulle den föreslagna ändringen förutsätta tillskott

av statsmedel. Utsikterna att erhålla anslag för ändamålet torde dock

för närvarande icke vara stora.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr i7 år 1955

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

Motionärens förslag om utsträckning av rätten till ersättning ur älgskadefonden

finner länsstyrelsen värt beaktande. De skador som älgarna åstadkomma

äro även för de arrendatorer och jordägare, som med nuvarande författningsbestämmelser

icke kunna komma i åtnjutande av ersättning, många

gånger så betydande, att det framstår som obilligt, att de skadelidande själva

skola vidkännas de av älg förorsakade förlusterna. Med nu gällande älgavgifter

torde emellertid finnas rum endast för en mycket begränsad utvidgning

av kretsen för de ersättningsberättigade. För detta läns vidkommande

bruka de årligen utbetalade ersättningarna för älgskador vara så betydande,

att de inflytande älgavgifterna endast lämna ett obetydligt överskott; och

under särskilt svåra skadeår bruka ersättningarna till och med avsevärt

överstiga älgavgifterna. Under föregående år utbetalade länsstyrelsen sålunda

sammanlagt 95 492 kronor i älgskadeersättningar, medan länets älgskadefond

sannna år tillfördes endast 87 075 kronor i älgavgifter. Därest även ägare

och arrendatorer av större brukningsenheter skulle tillerkännas rätt till ersättning

för älgskador kan förväntas, att antalet ansökningar om skadeersättningar

ökar. Då ersättningsanspråken som regel stå i direkt proportion

till brukningsdelens markareal, måste man också räkna med att dessa brukares

ersättningskrav bliva högre än vad som för närvarande i allmänhet är

fallet. Under sådana förhållanden synas därför älgskadefonderna med nuvarande

älgavskjutning och älgavgifter icke bliva tillräckligt rustade i ekonomiskt

avseende för att möta de ökade krav, som kan förväntas komma

att ställas å dessa fonder. Det torde därför bliva nödvändigt att tillföra älgskadefonderna

ytterligare medel antingen genom höjning" av älgavgifterna

eller genom direkta anslag.

Jägarnas riksförbund anser, att nuvarande bestämmelser borde vara till

fyllest och att ytterligare lagstiftningsåtgärder syntes vara överflödiga.

Rörande slutligen frågan om åtgärder till undvikande av skada å gröda

genom utplan tering av jaktbara djur förmodar domänstyrelsen,

att motionären i främsta rummet avser dovhjort, samt anför.

Föie den 1 juli 1953 var jakttiden för dovhjort i samtliga län, där sådan

jakt var tillåten, från och med 16 september till och med 30 november,

utom i Östergötlands, Älvsborgs och Kalmar län (ej Öland), där jämväl hela

december ingick i jakttiden. Från och med den 1 juli 1953 utsträcktes jakttiden

att omfatta även december månad i hela landet, utom i Skaraborgs och

Hallands län, där totalförbud alltjämt råder.

Styrelsen anser för sin del, att den nuvarande jakttiden räcker väl till för

att hålla dovhjortstammen vid lämpligt antal. Det torde emellertid finnas

skäl överväga, om icke i de län där förbud råder (Skaraborgs och Hallands

län) samma jakttid bör fastställas som i övriga län. Stammen är för närvarande

ej stor. Enligt Svenska jägareförbundets årsredogörelse för jaktåret

1952 1953 uppgick den totala avskjutningen till 800 djur, varav hälften i

Skåne.

Styrelsen anser, att de bestämmelser som återfinnas i 24 § jaktlagen äro

till fyllest för att förhindra sådan skadegörelse som motionären avser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner, att önskemålet om skydd mot

skador å gröda genom utplantering av jaktbara djur kan tillgodoses med

gällande lagstiftning. Enligt av länsstyrelsen från hushållningssällskapet i

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

länet inhämtad upplysning synes skadegörelsen av hjortar för Östergötlands

län vara av ringa betydelse.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län däremot yttrar.

Motionären föreslår, att åtgärder måtte vidtagas till undvikande av skada

å gröda genom utplantering av jaktbara djur samt påtalar i samband därmed

de betydande skador, som utplanterade hjortdjur åstadkommit i vissa

delar av landet. Länsstyrelsen kan vitsorda förekomsten av sådana skador.

Sålunda bar under föregående år utplanterade doyhjortar tillfogat en enda

godsarrendator inom länet skador å växande gröda, som uppskattats till

icke mindre än 16 000 kronor. Nuvarande jaktlagstiftning synes icke bereda

den, som lider skador av ifrågavarande slag, möjlighet till ersättning

för lidna förluster; och i den mån frivillig överenskommelse om skadereglering

icke kan träffas mellan parterna synes den skadelidande själv få vidkännas

förlusten. 24 § lagen om rätt till jakt ger däremot länsstyrelse befogenhet

att i förevarande fall förelägga vederbörande jakträttsinnehavare

att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga till förebyggande av villebrådets

skadegörelse. I ovanberörda fall har länsstyrelsen också med stöd

av nyssnämnda lagbestämmelse förelagt jordägaren att företaga en avskjutning

av dovhjortstammen med 100 djur för att minska skadeverkningarna.

Det måste enligt länsstyrelsens förmenande framstå såsom en brist i nu gällande

jaktlagstiftning att markägare och arrendatorer, vilka utan eget förvållande

åsamkas förluster av den omfattning varom här kan bliva fråga,

icke skola hållas skadeslösa. Vilken väg man skall välja för att lösa förevarande

fråga kan vara tveksamt. Att genom avgifter av liknande beskaffenhet

som älgavgifterna tillskapa en skaderegleringsfond synes icke möjligt.

Snarare torde en sådan åtgärd komma att ytterligare minska den frivilliga

dovhjortsjakten. Värdet av en fälld dovhjort representerar nämligen —

bland annat därför att köttet i stora delar av landet är föga eftertraktat

— icke något egentligt värdet för jakträttsinnehavaren. En annan utväg

vore att föreskriva skadeståndsskyldighet för de av hjortbeståndet förorsakade

skadorna, därest vederbörande jakträttsinnehavare icke ställde sig

länsstyrelses föreläggande jämlikt 24 g jaktlagen till efterrättelse. Härigenom

skulle emellertid icke lösas frågan om ersättning för de hjortskador,

som hänförde sig till tiden före den av länsstyrelsen i föreläggandet angivna

tidpunkten för vidtagandet av de skademinskande åtgärderna. Skadeersättningsfrågan

är av komplicerad natur, men frågans lösning är enligt länsstyrelsens

uppfattning så betydelsefull att den bör göras till föremål för utredning.

Svenska naturskyddsföreningen gör följande uttalande.

Vad angår yrkandet om åtgärder för att undvika skada genom utplantering

av jaktbara djur vill föreningen i första hand hänvisa till stadgandena

i 24 g lagen om rätt till jakt jämte anknytande bestämmelser i det avsnitt

(45_48 §§) av jaktstadgan, som bär rubriken om åtgärder mot viltskador.

De medel att komma till rätta med ifrågavarande problem, som äro givna

genom nämnda bestämmelser i jaktlag och jaktstadga, synas betiyggande

för de flesta djurarter. Då motionären såsom grund för sitt yrkande nämner

utplanteringen av hjortar och därigenom orsakad skadegörelse, vill föreningen

påpeka följande. I den mån motionären asyftar dovhjort, som utplanterats

på skilda platser i riket, bl. a. i norra Älvsborgs län, anser föleningen,

att man i första hand bör genom ökad avskjutning, eventuellt i den

ordning 24 § jaktlagen medgiver, nedbringa stammen. I fråga om kronhjorten

bar gjorts försök att med hjälp av insamlade medel rädda spillrorna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

av släktet — en av våra ädlaste genuint svenska viltstammar. En av utplanteringslokalerna

ligger i motionärens hemtrakt, men såvitt föreningen

har sig bekant, befinna sig de fåtaliga djur som överförts dit från Skåne

allt fortfarande inom inhägnat område och torde väl så förbli åtskillig tid

framåt. Detta experiment omfattas långt utanför jägarnas krets med stort

intresse, och det bör därför få fullföljas genom att djuren så småningom

släppas helt fria. Den lilla stammen kan med visshet beräknas bliva totalfridlyst

för år framåt. Frågan om ersättning för kronhjortskador å skog och

gröda bör lösas men synes av anförda skäl icke vara aktuell just nu.

Svenska jägareförbundet finner, att tillgången på utplanterade jaktbara

djur kan regleras genom jakt, och hänvisar till sitt yttrande över motionerna

I: 174 och II: 207, enligt vilket förbundet icke funne skäl föreligga till

ändring i 24 § jaktlagen.

Jägarnas riksförbund slutligen anser, att frågan om åtgärder till undvikande

av skada å gröda genom utplantering av jaktbara djur är en angelägenhet

av sådan art, att det lämpligast kan anförtros åt de lokala myndigheterna

att tillsammans med de lokala jaktvårdsorganen träffa sådana anstalter,

att dylik skadegörelse kan undvikas.

Utskottet

Såsom av det föregående framgår är vissa av de frågor, som upptagits i

motionerna, redan föremål för utredning.

Med anledning av riksdagens skrivelse den 12 maj 1953 har sålunda enligt

Kungl. Maj :ts beslut den 5 juni samma år överlämnats åt 1949 års jaktutredning

att verkställa översyn av gällande ordning för meddelande av tillstånd

till jakt å älg. Även om riksdagens begäran närmast avsåg utredning

angående licensjakten, torde med hänsyn till avfattningen av Kungl. Maj :ts

beslut det åt jaktutredningen överlämnade utredningsuppdraget icke vara

begränsat härtill utan avse älgjakten i allmänhet.

I detta sammanhang bör uppmärksammas den inom Svenska jägareförbundet

företagna utredningen rörande älgjaktsfrågan, vilken utredning redovisats

i ett den 24 februari 1955 dagtecknat betänkande. Häri föreslås, att

den allmänna jakttiden för jakt efter älg slopas och att all älgjakt blir beroende

av särskilt tillstånd, vilket i princip skall kunna erhållas av varje

jakträttsinnehavare. I sådant syfte avses att genom frivillig samverkan mellan

jakträttsinnehavarna åstadkomma indelning av landets älgmarker i älgjaktsområden.

För varje kommun föreslås tillsättande av en älgnämnd, som

skall ha till uppgift att tillse att indelningen i älgjaktsområden blir lämplig

och att föreslå vilket antal älgar som skall få fällas i kommunen och inom

varje älgjaktsområde. Betänkandet är enligt till utskottet lämnade uppgifter

föremål för överarbetning inom Svenska jägareförbundet, vilket avser

att vid årsskiftet 1955/56 överlämna förslag i frågan till Kungl. Maj :t.

Utskottet anser sig icke nu böra ta annan ställning till spörsmålet om älgjaktens

ordnande än att utskottet helt allmänt uttalar förhoppning om att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

frågan skall kunna lösas på ett för alla berörda intressen lämpligt sätt. Med

hänsyn till att Kungl. Maj :t, såsom framgår av det föregående, torde få fatta

ståndpunkt till i olika sammanhang utarbetade förslag rörande de framtida

formerna för älgjaktens utövande lär för närvarande ytterligare utredningar

i saken icke böra komma till stånd. Att i avvaktan på resultatet av pågående

undersökning såsom i motionen II: 142 föreslås upphäva bestämmelserna

om licensjakt på älg kan utskottet icke förorda.

I visst samband med frågan om älgjaktens ordnande står spörsmålet om

rätten till ersättning ur älgskadefond. Riksdagen har så sent som 1951, då

nu gällande regler på området tillkom, tagit ställning till de grunder, efter

vilka dylik ersättning skall utgå. I betraktande härav anser utskottet, att

oaktat frågan är förtjänt av fortsatt uppmärksamhet, densamma icke bör

upptagas till övervägande innan älgjaktens problem i stort kunnat bli föremål

för närmare prövning.

Vad slutligen angår de i motionerna I: 174 och II: 207 behandlade spörsmålen

om beredande av ökat skydd mot viltskador i allmänhet och den i

nära samband därmed stående, i motionen I: 60 berörda frågan om åtgärder

mot skador, förorsakade av utplanterat villebråd, vill utskottet hänvisa till

att remissinstanserna på något undantag när funnit 24 § jaktlagen och därtill

anslutande bestämmelser i jaktstadgan erbjuda tillräckliga medel till

verksamt ingripande mot skador av ifrågavarande slag. Utskottet ansluter

sig till den uppfattning, för vilken sålunda givits uttryck. Det är dock enligt

utskottets uppfattning angeläget, att de maktmedel som härvidlag står

länsstyrelserna till buds i förekommande fall utnyttjas. Utskottet förutsätter

därför att länsstyrelserna uppmärksamt följer utvecklingen av viltskadorna

inom länen och vidtar de åtgärder, som må finnas påkallade.

På grund av vad ovan anförts finner utskottet ej skäl föreslå någon åtgärd

i anledning av motionerna.

Utskottet får därför hemställa,

A. att motionen I: 60 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd;

B. att motionerna I: 174 och II: 207 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

C. att motionen II: 142 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 14 april 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Ivar Nilzon, Ebbe Ohlsson,

Krugel*, Boo, Erik Olsson* och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, von Seth, Andersson i Ryggestad, Persson i Tandö och Berggren.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

550777

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.