Betänkande angående älgjaktens framtida ordnande. Gällande bestämmelser Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938
1955-04-14 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1955:17, Betänkande angående älgjaktens framtida ordnande. Gällande bestämmelser Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels vissa
åtgärder för begränsning av älgstammen m. m., dels
ökat skydd mot skadegörelser genom villebråd å
gröda m. m., dels ock förbud mot licens jakt på
älg.
Tredje lagutskottet har behandlat fyra inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen inom första kammaren nr 60 av herr
Niklasson och nr 174 av herr Larsson, Sigfrid, samt inom andra kammaren
nr 142 av herr Lundberg och nr 207 av herr Hansson i önnarp.
I motionen I: 60 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t i enlighet med motionens syfte
måtte taga under övervägande
1) att utsträcka rätten till ersättning ur älgskadefond;
2) att utsträcka den allmänna jakttiden för jakt efter älg; samt
3) att vidtaga åtgärder till undvikande av skada å gröda genom utplantering
av jaktbara djur».
Motionerna I: 174 och II: 207, som är likalydande, utmynnar i en hemställan,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj:t efter översyn av lagen om rätt till jakt måtte framlägga
förslag till sådan ändring av lagen, att skyddet mot skadegörelser genom
villebråd å gröda m. m. stärkes, samt vidtaga övriga åtgärder, som kan
främja motionens syfte».
I motionen II: 142 slutligen yrkas, »att riksdagen måtte besluta förbjuda
licensjakten på älg från den 1 juli 1955».
Beträffande de skäl, motionärerna andragit till stöd för sina yrkanden,
får utskottet — i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan — hänvisa
till motionerna.
I den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver har yttranden inhämtats
över motionen 1:60 från domänstyrelsen ävensom länsstyrelserna i Östergötlands
och Älvsborgs län samt över motionerna I: 174 och II: 207 från
länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län. På begäran av utskottet har
vidare avgivits yttranden över sistnämnda tre motioner av Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund samt därjämte över motionen 1:60
av Svenska naturskyddsföreningen och över motionerna I: 174 och 11:207
av Riksförbundet Landsbygdens folk.
Herr Niklasson har till utskottet överlämnat utdrag av skrifter från Lagmansercds
och Hålanda avdelningar av Riksförbundet Landsbygdens folk.
1 Iiihanq till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 17
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
Rikskonsulenten Harry Hamilton i Svenska jägareförbundet har inför utskottet
lämnat redogörelse för ett inom förbundet utarbetat betänkande angående
älgjaktens framtida ordnande.
Gällande bestämmelser
Enligt stadgande i 1 § lagen den 3 juni 1938 (nr 275) om rätt till jakt
skall jaktvård, varmed avses åtgärder för villebrådets skydd och förkovran,
städse bedrivas under hänsynstagande till jordbrukets och skogsskötselns
ävensom andra näringars intressen. Länsstyrelsen kan enligt 24 § samma
lag, då till följd av viss villebrådsarts utveckling avsevärd skada orsakas
å gröda, skog eller plantering, förelägga jakträttsinnehavaren att vidtaga
de åtgärder som må finnas erforderliga. Underlåter denne att ställa sig
föreläggandet till efterrättelse har länsstyrelsen möjlighet att förordna att
jakt å området skall genom därtill särskilt utsedd jägare äga rum i ändamål
att åstadkomma erforderlig minskning av villebrådsstammen.
Särskilda bestämmelser för jakt efter älg återfinnes i jaktstadgan den
3 juni 1938 (nr 279) och en av Kungl. Maj :t för varje jaktår utfärdad
kungörelse om fridlysning av vissa djurarter. I sistnämnda författning anges
för skilda landsdelar den allmänna jakttiden beträffande bland annat älg.
Jaktstadgan innehåller i 15 § 4 mom. en föreskrift om rätt för länsstyrelse
att beträffande område där skadegörelse av älg förekommer i större omfattning
efter förslag av älgskadenämnden i länet utsträcka den allmänna jakttiden
för jakt efter älg med högst tio söckendagar samt medgiva att årskalv
efter älg där må fällas under allmän jakttid. Vidare kan länsstyrelse enligt
1 mom. i samma paragraf i vissa fall meddela tillstånd för jakträttsinnehavare
att under särskild jakttid fälla det antal älgar, som med hänsyn
till stammens storlek och omständigheterna i övrigt finnes skäligt (licensjakt).
Tillfogas å område för vilket sådant tillstånd meddelas växande skog
mera omfattande skador av älg, skall det antal älgar som må nedläggas
under den särskilda jakttiden bestämmas med hänsyn till behovet ur skogsvårdssynpunkt
av att nedbringa älgstammen. Ett i detta syfte lämnat tillstånd
kan jämväl innefatta rätt att fälla årskalv efter älg. I särskild jakttid
skall den för orten fastställda allmänna jakttiden ingå, och den särskilda
jakttiden får i regel icke taga sin början tidigare än på första dagen för den
allmänna jakttiden. Om det förekommer älgskador på odlad mark eller på
växande skog i sådan omfattning, att del visar sig nödvändigt att anställa
jakt efter älg under annan tid av året än som anges i de bestämmelser för
vilka nu redogjorts, kan enligt 16 § jaktstadgan tillstånd meddelas därtill.
I tillståndet skall föreskrivas den eller de tider under vilka jakten må
företagas och det antal älgar, däri inbegripet årskalvar, som högst får nedläggas.
Inom område som i särskild ordning förklarats vara lövskogsområde
äger den jaktberättigade fälla älg under hela året.
Enligt kungörelsen den 1 juni 1951 (nr 298) om älgavgifter m. m. skall
för älg som fälles inom riket utgivas en av Kungl. Maj :t för varje jaktår
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
bestämd avgift av lägst 15 och högst 100 kronor. Inom varje län skall av
avgifter för älgar som fällts inom länet bildas en älgskadefond. Ur denna
skall ersättning utgå för skada som förorsakats av älg inom länet samt,
i den mån medlen förslå därtill, bidrag lämnas för åtgärder till förebyggande
av älgskada och för jaktvårdsändamål inom länet, i första hand älgstammens
vård och skydd. Ersättning ur fonden utgår icke för alla älgskador
utan endast för sådana som förorsakats å växande eller avmejad
men ej inbärgad gröda eller å fruktodling eller annan trädgårdsodling som
drives i förvärvssyfte. Skadegörelse å växande skog ersättes alltså icke ur
fonden. En ytterligare begränsning av ersättningsrätten har stadgats så till
vida att ersättning kan tillerkännas innehavare av brukningsdel med mera
än 20 hektar odlad jord eller mera än 200 hektar annan jord endast om
särskilda skäl föreligger.
Tidigare behandling av hithörande frågor
Spörsmål av den art, som beröres i motionen, har vid åtskilliga tillfällen
varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Utskottet vill i någon utsträckning
beröra vad sålunda tidigare förekommit.
Vad angår älgavgifterna och villkoren för erhållande
av älgskadeersättning må erinras, att nuvarande stadganden i ämnet
efter förslag av 1949 års jaktutredning tillkom genom lagstiftning 1951,
varvid arealgränsen för erhållande av dylik ersättning höjdes från 15 till 20
hektar odlad jord och såsom nytt villkor uppställdes att sökanden ej heller
finge inneha mer än 200 hektar annan jord. Vid ärendets behandling godkände
riksdagen i denna del tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1951, vari
det genom propositionen framlagda förslaget lämnades utan erinran.
Frågan om rätt till ersättning ur älgskadefond har därefter behandlats
vid 1954 års riksdag. I anledning av väckta motioner med yrkanden om utredning
angående dels sådan ändring i gällande bestämmelser att ersättning
för skador av älg på växande skogskulturer skulle kunna utgå ur älgskadefond,
dels ock ändring av jaktstadgan i syfte att underlätta åtgärder
för motverkande av skadegörelse av älg å växande skog avgav tredje
lagutskottet utlåtande, nr 20, till vilket torde få hänvisas. På hemställan av
utskottet lämnade riksdagen motionerna utan åtgärd.
I fråga om licensjakt på älg yrkades i motioner vid 1953 års riksdag,
att bestämmelserna därom måtte upphävas. Tredje lagutskottet fann
sig i utlåtande, nr 22, icke kunna lämna sitt stöd åt motionärernas yrkanden
men ansåg av olika, i utlåtandet redovisade skäl, att det skulle vara av
värde att få till stånd en mera ingående undersökning av hur licensjakten
i hittillsvarande former utfallit i praktiken. I anledning av utskottets hemställan
anhöll riksdagen i skrivelse den 12 maj 1953, nr 218, hos Kungl.
Maj :t om en dylik undersökning. Skrivelsen har den 5 juni 1953 överläm
-
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
nats till 1949 års jaktutredning för översyn rörande gällande ordning för
meddelande av tillstånd till jakt å älg. Resultatet av översynen avvaktas.
Slutligen kan nämnas, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31
mars 1954, nr 145, med hänvisning till tredje lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande, nr 13, i anledning av väckta motioner hemställde om
översyn av fridlysningsbestämmelserna i gällande jaktlagstiftning. Jämväl
sistnämnda skrivelse har överlämnats till 1949 års jaktutredning.
Motionerna
I motionerna I: 174 och II: 207, vilka tar sikte på skador genom villebråd i
allmänhet, anföres till en början, att viltbeståndet i vissa delar av landet under
de senare åren ökat i betydande omfattning, i följd varav ofta svåra
skador anställts på grödor. Motionärerna anser, att anledningen till viltbeståndets
ökning stundom varit, att jakträtten innehafts av personer, som
saknat intresse för att anpassa viltstammarnas storlek med hänsyn till jordbrukets
berättigade krav. Efter en redogörelse för 1 och 24 §§ jaktlagen
yttrar motionärerna, att nämnda lagstadganden kunde synas ge möjligheter
till erforderlig minskning av villebrådsstammarna men att de allt oftare förekommande
skadegörelserna genom villebråd utvisade, att lagtillämpningen
icke vore tillfredsställande. De bedömningsfrågor som uppkomme vid bestämmelsernas
tillämpning vore också, förklarar motionärerna, svåra. Den i
lagtexten angivna förutsättningen för åtgärder enligt 24 § jaktlagen att skadan
skall vara avsevärd syntes sålunda ofta tolkas på det sätt, att det krävdes,
att skadegörelsen vore av betydande omfattning, vilket medförde att man
icke komme till rätta med skador, vilka genom att de anställdes vid upprepade
tillfällen vållade betydande förluster men som icke var för sig kunde
betecknas såsom avsevärda. För att möjliggöra effektivare åtgärder mot viltskador
föreslår motionärerna, att jaktlagens regler i ämnet ges sådant innehåll,
att länsstyrelsen när den finner erforderligt må förelägga jakträttsinnehavaren
att vidtaga åtgärder för att anpassa viltbeståndets storlek med
hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns ävensom andra näringars intresse
att undgå skadegörelse, som medför betydande ekonomisk förlust.
Motionen I: 60 avser främst älgskadorna, och motionären yttrar inledningsvis,
att älgstammen tillvuxit högst avsevärt under de senare åren med
ökad skadegörelse på åker, trädgård och skog såsom följd. Vidare anföres,
att ersättning för älgskador å gröda och trädgårdsodling kan utgå ur älgskadefond
endast åt den vars brukningsdel icke omfattar mer än 20 hektar
odlad jord eller 200 hektar annan mark. Motionären uttalar, att den kompensation,
som brukare av större jordbruk ansetts kunna erhålla genom själva
jakten, icke alltid stode till buds, varför det enligt motionärens mening i
många fall icke vore rättvist, att en jordbrukare med större marker än nyss
nämnts saknade möjlighet att erhålla ersättning ur älgskadefond. Frågan om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
5
en allmännare rätt till dylik ersättning syntes därför motionären lämpligen
böra upptagas till övervägande.
Motionären finner vidare anledningen till älgstammens ökning främst vara
att söka i den korta jakttiden. Den utökning av den allmänna jakttiden, som
länsstyrelsen ägde besluta, ävensom licensjakten syntes icke ha haft någon
större betydelse för begränsningen av älgstammen. Enligt motionärens uppfattning
tycktes därför en allmän utökning av den allmänna jakttiden, som
årligen fastställdes, vara det lämpligaste sättet för att åstadkomma en önskvärd
begränsning av älgbeståndet.
Slutligen uttalar motionären, att utplantering av andra hjortdjur än älg
i vissa delar av landet åstadkommit skadeproblem av svårartat slag, även
om de varit mera lokalt begränsade. Motionären ansåge rimligt, att den som
utplanterade sådana jaktbara djur också ålades skyldighet att vidtaga de åtgärder
— motionären syns främst ha stängselskyldighet i tankarna — som
vore erforderliga för undvikande av att djuren förorsakade skador på andras
marker.
I motionen II: 142 anföres, att licensjakten på älg vore till uppenbart förfång
för allmogejägarna och uppfattades som de rikas och de stora markägarnas
privilegium. Licensj akten skulle enligt riksdagens beslut utredas,
men en utredning toge ofta lång tid, varför det vore angeläget att i avvaktan
på utredningens resultat omedelbart förbjuda licensjakten.
Yttrandena
De motioner, beträffande vilka yttranden inhämtats, avstyrlces i allmänhet
av remissinstanserna. Sålunda tillstyrkes motionerna I: 174 och 11:207
endast av Riksförbundet Landsbygdens folk, medan motionen 1: 60 synes
vinna visst stöd i yttrandet från länsstyrelsen i Älvsborgs län samt tillstyrkes
av Jägarnas riksförbund, såvitt avser yrkandet om utsträckande av den
allmänna jakttiden för jakt efter älg, men avstyrkes i övriga punkter.
Beträffande det i motionerna I: 174 och II: 207 framförda önskemålet att
skyddet mot skadegörelse genom villebråd stärkes, yttrar länsstyrelsen i
Uppsala län:
Till länsstyrelsens kännedom ha icke kommit några klagomål, som gå ut
på att bestämmelserna i 1 och 24 §§ jaktlagen skulle vara för restriktivt
avfattade. Enligt länsstyrelsens åsikt föreligger vidare icke anledning att i
begreppet »avsevärd skada» inlägga den begränsningen att skadan skall vara
förorsakad vid visst tillfälle eller under viss kortare tidrymd. Jämväl årligen
uppkommande mindre skador torde sålunda falla under lagrummet
under förutsättning att de tillsammantagna kunna betecknas såsom avsevärda.
Någon anledning att överarbeta ifrågavarande bestämmelser i det
av motionärerna angivna syftet torde därför icke föreligga. Endast om de
tillämpande myndigheterna mera allmänt skulle ansluta sig till en annan
tolkning än den här hävdade synes ett förtydligande av bestämmelsernas
innebörd vara påkallat.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att för närvarande skäl icke föreligger
att vidtaga åtgärder med anledning av motionerna I: 174 och II: 207,
och anför till stöd för sin uppfattning bland annat följande.
Avvägningen mellan olika berörda intressen har i lagen om rätt till jakt
skett på det sätt att jakträttsinnehavaren ålagts att vid bedrivande av jaktvård
taga hänsyn till jordbrukets och skogsskötselns samt andra näringars
intressen. Därest jakträttsinnehavaren icke tar anbefalld hänsyn, äger länsstyrelsen
jämlikt 24 § i lagen förordna om vissa åtgärder. Visserligen kräves
att skadan skall kunna betecknas som avsevärd, men länsstyrelsen har
icke funnit att begränsningen haft någon större betydelse. Enligt förarbetena
till lagen bör skadan anses avsevärd om den på ett mera påtagligt sätt menligt
inverkat på resultatet av odlarens arbete. Hänsyn måste således tagas
till varje skadelidande för sig. En skada som å ett stort lantbruk betraktas
som obetydlig hör när det gäller ett småbruk kunna räknas som avsevärd.
Under de senare åren har åtskilliga anmälningar om skador, förorsakade av
viltet, inkommit till länsstyrelsen. Anmälningarna har avsett dels vildkaniner,
dels hjortar och fasaner.
I fråga om vildkaniner synes alla vara överens om att de bör utrotas. När
det däremot gäller hjortarna synes ett starkt naturskyddsintresse vilja hävda,
att jordbruk och andra näringar måste tåla visst intrång, och tydligen kan
därför konfliktsituationer uppstå.
Det har uppgivits för länsstyrelsen att i de kontrakt, som de närmast berörda
storgodsen upprättat med sina markarrendatorer, intagits en bestämmelse
om skyldighet för arrendatorn att tåla skador från viltet. I dessa fall
rör det sig sålunda närmast om rättsförhållandet mellan jordägare och
arrendator. Det blir jordägarens ensak att avväga om inkomsterna av jaktarrenden
och djurförsäljning uppväger en eventuell lägre inkomst å markarrenden.
Huruvida det allmännas intresse av en rationell jordbruksdrift
trädes för nära vid en dylik avvägning är omöjlig att uttala sig om utan särskild
undersökning, men det förefaller knappast troligt att så skulle vara
fallet. Vad angår skador å andra jordbruk än som utarrenderas av storgodsen
synes den utredning som verkställts i hittills hos länsstyrelsen anmälda
fall icke utvisa att särskilda åtgärder kräves. Länsstyrelsen har hittills icke
meddelat något förordnande jämlikt 24 § i lagen, enär jakträttsinnehavarna
efter kommunicering av gjorda anmälningar vidtagit erforderliga åtgärder.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför.
Riksförbundet vill framhålla att, speciellt från södra Sverige, klagomål
ofta inkommer till förbundet, att jakträttsinnehavare genom en intensiv
jaktvård uppammar eu onaturligt stor villebrådsstam av såväl småvilt som
högvilt. Innehavare av jordbruksfastigheter, såväl inom jaktområdet som i
omkringliggande marker, tillfogas härigenom allvarliga ekonomiska skador
å både gröda och skog. Skadorna kunna ofta vara relativt lokalt begränsade
på grund av att särskilt gynnsamma betingelser för det vilda föreligger genom
viss markvegetation eller genom att marken är besådd med för det vilda
särskilt lämplig gröda. Viltskadorna bli härigenom ofta koncentrerade och
för enskilda brukare synnerligen allvarsamma. Brukare inom jaktområdet
saknar i allmänhet jakträtt och kan därför icke skydda sig för viltskadorna
eller tillgodogöra sig värdet av viltbeståndet. Någon ersättning för andra
viltskador än av älg kan för närvarande icke lagligt uttagas.
Det föreligger enligt förbundets mening ett uppenbart behov av att lösa
denna fråga. De nuvarande möjligheterna att genom länsstyrelsernas försorg
nedbringa en för högt uppdriven villebrådsstam ha visat sig i prakti
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr t7 år 1955
7
ken allt för omständliga och svåra att genomföra. Av denna anledning ha
bestämmelserna icke heller utnyttjats i någon större utsträckning av de skadelidande.
Riksförbundet vill därför tillstyrka, att den i motionen föreslagna
översynen kommer till stånd.
Svenska jägareförbundet och Jägarnas riksförbund erinrar om att motionerna
I: 174 och II: 207 äger samband med motionen I: 60 och hänvisar
till sina yttranden över sistnämnda motion.
Vad särskilt angår skadegörelse av andra djurarter än älg uttalar Svenska
jägareförbundet, att gällande bestämmelser i 24 § jaktlagen syntes på ett
skäligt sätt tillgodose såväl markägarens som jakträttsinnehavarens intressen
och att den av motionärerna föreslagna utvidgade befogenheten för
länsstyrelserna i förevarande avseende syntes ytterst diskutabel ur viltvårdens
synpunkt.
Jägarnas riksförbund framhåller, att ändrade bestämmelser icke syntes
erforderliga utan att det i främsta rummet gällde att tillse, att länsstyrelserna
utnyttjade sina befogenheter enligt jaktlagen och jaktstadgan.
I fråga om det i motionen 1: 60 framförda kravet på utsträckning av den
allmänna jakttiden för jakt efter älg anför domänstyrelsen.
Det är riktigt, som motionären säger, att älgstammen ökat under de senare
åren. Men även den årliga avskjutningen av älg har ökat. År 1945
uppskattades rikets älgstam till omkring 47 000 djur, år 1954 torde motsvarande
siffra ha varit omkring 90 000. Avskjutningen år 1945 var omkring
11 340 djur och 1954 omkring 24 800, alltså mer än dubbla antalet.
Domänstyrelsen har gjort en överslagsberäkning över huru älgstammen
fördelade sig efter 1954 års jakt. Enligt denna skulle i de län, som äro belägna
norr om Dalälven, antalet älgar per 1 000 hektar skogsmarksareal
bliva ungefär 2,3 djur och i länen söder om Dalälven ungefär 4,4 djur. Motsvarande
siffror enligt Svenska jägareförbundets beräkning för år 1953 voro
2,3 respektive 5,0. Ehuru felaktigheter givetvis vidlåda en dylik uppskattning
och beräkning torde dock dessa siffror ge en antydan om att en minskning
av älgstammen skett under de sista två åren i mellersta och södra
Sverige, medan den i norra Sverige i medeltal hållit sig konstant. Härvid
är dock att märka att stammen i de två nordligaste länen ökat medan den
i de södra delarna av Norrland minskat. Rikligast förekommer älgen i Uppsala,
Södermanlands, Kalmar, Hallands, Värmlands och Örebro län, där
medeltalen uppgå till 5 älgar eller mer per 1 000 hektar.
Då av allt att döma älgstammen för närvarande är stadd i minskning i
södra och mellersta delarna av riket och då Kungl. Maj:t varje år har möjlighet
att reglera jakttidens längd med hänsyn till stammens numerär, kan
styrelsen icke finna påkallat att generellt förlänga den allmänna tiden för
jakt efter älg.
Länsstyrelsen i Uppsala län har i sitt yttrande jämväl berört förevarande
spörsmål och anför därom.
Några mera omfattande skador genom villebråd torde inom länet endast
förorsakas av älgstammen. Dennas tillväxt förhindras emellertid tillfredsställande
genom tillämpning av bestämmelserna i 15 § jaktstadgan. Ett be
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
tydande antal älgar avskjutas sålunda varje år under särskild jakttid, varjämte
länsstyrelsen senast under åren 1950 och 1953 inom vissa delar av
länet förlängt den allmänna jakttiden efter älg. Med stöd av 16 § jaktstadgan
meddelas vidare årligen ett flertal tillstånd att fälla älg. Länsstyrelsen
får i detta sammanhang slutligen erinra om att länsstyrelsen i yttrande den
15 juni 1954 till jordbruksdepartementet biträtt väckt förslag om sådan
ändring av 15 § 4 mom. jaktstadgan, att förslag om förordnande om utsträckning
av den allmänna jakttiden å älg och om jakt å årskalv av älg
må väckas även av annan än älgskadenämnden. Genomföres detta förslag
synas ytterligare bestämmelser till skydd mot älgstammen knappast erforderliga.
Skulle mot förmodan läget påkalla längre gående åtgärder finnes ju
för övrigt alltid möjligheten att i den årligen utfärdade kungörelsen om
fridlysning av vissa djurarter utsträcka den allmänna jakttiden efter älg.
Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att meningarna torde vara mycket
delade rörande motionärens förslag om begränsning av älgstammen
och sättet för förslagets genomförande. För egen del vore länsstyrelsen icke
övertygad om att en sådan begränsning vore nödvändig eller önskvärd, och
länsstyrelsen ansåge att motionärens önskemål härutinnan kunde tillgodoses
inom ramen av gällande lagstiftning.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför.
Det torde numera icke råda någon tvekan om att älgstammen i stora delar
av vårt land nått en sådan omfattning, att åtgärder måste vidtagas för att
genom lämplig avskjutning minska skadeverkningarna av detta villebråd.
Delade meningar synas emellertid råda om lämpligaste sättet för en rationell
beskattning av den växande älgstammen. Den av motionären förordade
åtgärden, en utsträckning av den allmänna jakttiden för älg, anses på ansvarigt
jaktvårdshåll icke leda till önskat resultat. Inom Svenska jägareförbundet
har förevarande fråga uppmärksammats och förslag framlagts
om en nyordning av älgjakten efter helt nya principer. Den i förslaget anvisade
vägen förefaller väl ägnad att med beaktande av viltvårdande synpunkter
åstadkomma den önskvärda avskjutningen av den nu alltför stora
älgstammen i landet. Frågan om lämpliga åtgärder för att minska älgskadorna
bör enligt länsstyrelsens förmenande skyndsamt göras till föremål
för en allsidig utredning. I avbidan på resultatet av en sådan utredning bör
den av motionären förordade åtgärden alt utsträcka den allmänna jakttiden
å älg anstå.
Svenska naturskyddsföreningen gör i fråga om kravet på utsträckning av
den allmänna jakttiden för älg följande uttalande.
I detta avseende vill föreningen erinra om att bestämmandet av tiderna
för den allmänna älgjakten sker för varje jaktår efter en ingående utredning,
i vilken medverkar såväl lokala intressen som centrala organisationer
och myndigheter. Enligt vad föreningen har sig bekant har man därvid
väsentligen åsyftat att åstadkomma en reducering av älgstammen inom sådana
län, där den genom sin talrikhet gör onormal åverkan på skog och
gröda. Då man därvid måste söka undvika olika jakttider inom små områden,
kan det inte undvikas att en jakttid, som för ett län såsom helhet
betraktat är lämpligt avvägd ur ovan nämnda synpunkt, kan för en mindre
del av länet, där inom något område älgstammen är särskilt stark, vara för
kort. Botemedlet är emellertid här knappast längre jakttid inom länet utan
intensifierad licensjakt inom det speciellt älgrika området.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
Svenska jägareförbundet upplyser, att en av förbundet utsedd kommitté
avgivit betänkande den 24 februari 1955, på grundval av vilket förbundet
komme att avlämna förslag i älgfrågan till Kungl. Maj :t. Enligt förbundets
utsago åsyftades med betänkandet en sådan reglering av avskjutningen, att
älgstammen hölles vid en storlek, som kunde tålas av jordbruket och skogsbruket
i riket.
Jägarnas riksförbund ansluter sig till motionärens yrkande om förlängning
av den allmänna jakttiden för älg och den till stöd därför i motionen
anförda motiveringen samt yttrar vidare.
I sammanhanget finner vi det angeläget betona, att länsstyrelserna i mycket
obetydlig utsträckning begagnat sig av Kungl. Maj :ts bemyndigande
att utsträcka den allmänna jakttiden efter älg inom områden där älgskadornas
förekomst varit betydande. Om så hade skett skulle säkerligen många
skadeståndsanspråk ha eliminerats och skadornas omfattning varit mindre.
Denna försumlighet från vederbörande länsstyrelsers sida bör särskilt påtalas.
Det synes oss därför nödvändigt hemställa till tredje lagutskottet att
detsamma upptar frågan om särskilda åtgärder, som är ägnade att förmå
länsstyrelserna och de jaktvårdande myndigheterna att i större utsträckning
än hittills beakta de klagomål, som gång efter annan anföres från jordbrukarhåll
rörande älgskadorna å skog och gröda. Ett tillmötesgående av
kravet på förlängd allmän jakttid inom de delar av landet, där älgtätheten
och älgskadorna är som störst, är således enligt vår uppfattning både rimligt
och rättvist; i synnerhet som licensjakten i praktiken icke användes som
ett instrument för att reglera viltstammarnas storlek, utan tjänar numera
helt andra syften.
Vad angår det i motionen 1: 60 framförda förslaget om utsträckt rätt till
ersättning ur älgskadefond erinrar domänsstyrelsen och Svenska
jägareförbundet om att enligt gällande rätt ersättning kan tillerkännas
jämväl den vars brukningsdel omfattar mer än 20 hektar odlad jord eller
mer än 200 hektar annan jord om särskilda skäl föreligger. Härutöver antör
Svenska jägareförbundet, att om älgavgiftens maximibelopp höjdes, intresset
för älgjakten skulle kunna minska, varav följden bleve mindre avskjutning,
ökad skadegörelse och sämre möjlighet till ersättning ur älgskadefond.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Älvsborgs län anser motionärens förslag
i förevarande hänseende beaktansvärt men påpekar de praktiska svårigheterna
för dess genomförande och anför.
Länsstyrelsen i Östergötlands län
Emot motionärens förslag att utsträcka rätten till ersättning ur älgskadefonden
till varje jordbrukare, vilken icke genom tillgodogörande av jakträtt
eller eljest kunnat hålla sig skadeslös för lidna förluster, synes rent principiellt
erinran icke kunna göras. Ytterligare anspråk på den redan nu långt
ifrån tillräckliga älgskadefonden skulle emellertid nödvändiggöra en väsentlig
förstärkning av densamma. Då väl älgavgifterna icke lämpligen böra höjas
utöver nu tillämpade belopp, skulle den föreslagna ändringen förutsätta tillskott
av statsmedel. Utsikterna att erhålla anslag för ändamålet torde dock
för närvarande icke vara stora.
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr i7 år 1955
Länsstyrelsen i Älvsborgs län
Motionärens förslag om utsträckning av rätten till ersättning ur älgskadefonden
finner länsstyrelsen värt beaktande. De skador som älgarna åstadkomma
äro även för de arrendatorer och jordägare, som med nuvarande författningsbestämmelser
icke kunna komma i åtnjutande av ersättning, många
gånger så betydande, att det framstår som obilligt, att de skadelidande själva
skola vidkännas de av älg förorsakade förlusterna. Med nu gällande älgavgifter
torde emellertid finnas rum endast för en mycket begränsad utvidgning
av kretsen för de ersättningsberättigade. För detta läns vidkommande
bruka de årligen utbetalade ersättningarna för älgskador vara så betydande,
att de inflytande älgavgifterna endast lämna ett obetydligt överskott; och
under särskilt svåra skadeår bruka ersättningarna till och med avsevärt
överstiga älgavgifterna. Under föregående år utbetalade länsstyrelsen sålunda
sammanlagt 95 492 kronor i älgskadeersättningar, medan länets älgskadefond
sannna år tillfördes endast 87 075 kronor i älgavgifter. Därest även ägare
och arrendatorer av större brukningsenheter skulle tillerkännas rätt till ersättning
för älgskador kan förväntas, att antalet ansökningar om skadeersättningar
ökar. Då ersättningsanspråken som regel stå i direkt proportion
till brukningsdelens markareal, måste man också räkna med att dessa brukares
ersättningskrav bliva högre än vad som för närvarande i allmänhet är
fallet. Under sådana förhållanden synas därför älgskadefonderna med nuvarande
älgavskjutning och älgavgifter icke bliva tillräckligt rustade i ekonomiskt
avseende för att möta de ökade krav, som kan förväntas komma
att ställas å dessa fonder. Det torde därför bliva nödvändigt att tillföra älgskadefonderna
ytterligare medel antingen genom höjning" av älgavgifterna
eller genom direkta anslag.
Jägarnas riksförbund anser, att nuvarande bestämmelser borde vara till
fyllest och att ytterligare lagstiftningsåtgärder syntes vara överflödiga.
Rörande slutligen frågan om åtgärder till undvikande av skada å gröda
genom utplan tering av jaktbara djur förmodar domänstyrelsen,
att motionären i främsta rummet avser dovhjort, samt anför.
Föie den 1 juli 1953 var jakttiden för dovhjort i samtliga län, där sådan
jakt var tillåten, från och med 16 september till och med 30 november,
utom i Östergötlands, Älvsborgs och Kalmar län (ej Öland), där jämväl hela
december ingick i jakttiden. Från och med den 1 juli 1953 utsträcktes jakttiden
att omfatta även december månad i hela landet, utom i Skaraborgs och
Hallands län, där totalförbud alltjämt råder.
Styrelsen anser för sin del, att den nuvarande jakttiden räcker väl till för
att hålla dovhjortstammen vid lämpligt antal. Det torde emellertid finnas
skäl överväga, om icke i de län där förbud råder (Skaraborgs och Hallands
län) samma jakttid bör fastställas som i övriga län. Stammen är för närvarande
ej stor. Enligt Svenska jägareförbundets årsredogörelse för jaktåret
1952 1953 uppgick den totala avskjutningen till 800 djur, varav hälften i
Skåne.
Styrelsen anser, att de bestämmelser som återfinnas i 24 § jaktlagen äro
till fyllest för att förhindra sådan skadegörelse som motionären avser.
Länsstyrelsen i Östergötlands län finner, att önskemålet om skydd mot
skador å gröda genom utplantering av jaktbara djur kan tillgodoses med
gällande lagstiftning. Enligt av länsstyrelsen från hushållningssällskapet i
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
länet inhämtad upplysning synes skadegörelsen av hjortar för Östergötlands
län vara av ringa betydelse.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län däremot yttrar.
Motionären föreslår, att åtgärder måtte vidtagas till undvikande av skada
å gröda genom utplantering av jaktbara djur samt påtalar i samband därmed
de betydande skador, som utplanterade hjortdjur åstadkommit i vissa
delar av landet. Länsstyrelsen kan vitsorda förekomsten av sådana skador.
Sålunda bar under föregående år utplanterade doyhjortar tillfogat en enda
godsarrendator inom länet skador å växande gröda, som uppskattats till
icke mindre än 16 000 kronor. Nuvarande jaktlagstiftning synes icke bereda
den, som lider skador av ifrågavarande slag, möjlighet till ersättning
för lidna förluster; och i den mån frivillig överenskommelse om skadereglering
icke kan träffas mellan parterna synes den skadelidande själv få vidkännas
förlusten. 24 § lagen om rätt till jakt ger däremot länsstyrelse befogenhet
att i förevarande fall förelägga vederbörande jakträttsinnehavare
att vidtaga de åtgärder som må finnas erforderliga till förebyggande av villebrådets
skadegörelse. I ovanberörda fall har länsstyrelsen också med stöd
av nyssnämnda lagbestämmelse förelagt jordägaren att företaga en avskjutning
av dovhjortstammen med 100 djur för att minska skadeverkningarna.
Det måste enligt länsstyrelsens förmenande framstå såsom en brist i nu gällande
jaktlagstiftning att markägare och arrendatorer, vilka utan eget förvållande
åsamkas förluster av den omfattning varom här kan bliva fråga,
icke skola hållas skadeslösa. Vilken väg man skall välja för att lösa förevarande
fråga kan vara tveksamt. Att genom avgifter av liknande beskaffenhet
som älgavgifterna tillskapa en skaderegleringsfond synes icke möjligt.
Snarare torde en sådan åtgärd komma att ytterligare minska den frivilliga
dovhjortsjakten. Värdet av en fälld dovhjort representerar nämligen —
bland annat därför att köttet i stora delar av landet är föga eftertraktat
— icke något egentligt värdet för jakträttsinnehavaren. En annan utväg
vore att föreskriva skadeståndsskyldighet för de av hjortbeståndet förorsakade
skadorna, därest vederbörande jakträttsinnehavare icke ställde sig
länsstyrelses föreläggande jämlikt 24 g jaktlagen till efterrättelse. Härigenom
skulle emellertid icke lösas frågan om ersättning för de hjortskador,
som hänförde sig till tiden före den av länsstyrelsen i föreläggandet angivna
tidpunkten för vidtagandet av de skademinskande åtgärderna. Skadeersättningsfrågan
är av komplicerad natur, men frågans lösning är enligt länsstyrelsens
uppfattning så betydelsefull att den bör göras till föremål för utredning.
Svenska naturskyddsföreningen gör följande uttalande.
Vad angår yrkandet om åtgärder för att undvika skada genom utplantering
av jaktbara djur vill föreningen i första hand hänvisa till stadgandena
i 24 g lagen om rätt till jakt jämte anknytande bestämmelser i det avsnitt
(45_48 §§) av jaktstadgan, som bär rubriken om åtgärder mot viltskador.
De medel att komma till rätta med ifrågavarande problem, som äro givna
genom nämnda bestämmelser i jaktlag och jaktstadga, synas betiyggande
för de flesta djurarter. Då motionären såsom grund för sitt yrkande nämner
utplanteringen av hjortar och därigenom orsakad skadegörelse, vill föreningen
påpeka följande. I den mån motionären asyftar dovhjort, som utplanterats
på skilda platser i riket, bl. a. i norra Älvsborgs län, anser föleningen,
att man i första hand bör genom ökad avskjutning, eventuellt i den
ordning 24 § jaktlagen medgiver, nedbringa stammen. I fråga om kronhjorten
bar gjorts försök att med hjälp av insamlade medel rädda spillrorna
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
av släktet — en av våra ädlaste genuint svenska viltstammar. En av utplanteringslokalerna
ligger i motionärens hemtrakt, men såvitt föreningen
har sig bekant, befinna sig de fåtaliga djur som överförts dit från Skåne
allt fortfarande inom inhägnat område och torde väl så förbli åtskillig tid
framåt. Detta experiment omfattas långt utanför jägarnas krets med stort
intresse, och det bör därför få fullföljas genom att djuren så småningom
släppas helt fria. Den lilla stammen kan med visshet beräknas bliva totalfridlyst
för år framåt. Frågan om ersättning för kronhjortskador å skog och
gröda bör lösas men synes av anförda skäl icke vara aktuell just nu.
Svenska jägareförbundet finner, att tillgången på utplanterade jaktbara
djur kan regleras genom jakt, och hänvisar till sitt yttrande över motionerna
I: 174 och II: 207, enligt vilket förbundet icke funne skäl föreligga till
ändring i 24 § jaktlagen.
Jägarnas riksförbund slutligen anser, att frågan om åtgärder till undvikande
av skada å gröda genom utplantering av jaktbara djur är en angelägenhet
av sådan art, att det lämpligast kan anförtros åt de lokala myndigheterna
att tillsammans med de lokala jaktvårdsorganen träffa sådana anstalter,
att dylik skadegörelse kan undvikas.
Utskottet
Såsom av det föregående framgår är vissa av de frågor, som upptagits i
motionerna, redan föremål för utredning.
Med anledning av riksdagens skrivelse den 12 maj 1953 har sålunda enligt
Kungl. Maj :ts beslut den 5 juni samma år överlämnats åt 1949 års jaktutredning
att verkställa översyn av gällande ordning för meddelande av tillstånd
till jakt å älg. Även om riksdagens begäran närmast avsåg utredning
angående licensjakten, torde med hänsyn till avfattningen av Kungl. Maj :ts
beslut det åt jaktutredningen överlämnade utredningsuppdraget icke vara
begränsat härtill utan avse älgjakten i allmänhet.
I detta sammanhang bör uppmärksammas den inom Svenska jägareförbundet
företagna utredningen rörande älgjaktsfrågan, vilken utredning redovisats
i ett den 24 februari 1955 dagtecknat betänkande. Häri föreslås, att
den allmänna jakttiden för jakt efter älg slopas och att all älgjakt blir beroende
av särskilt tillstånd, vilket i princip skall kunna erhållas av varje
jakträttsinnehavare. I sådant syfte avses att genom frivillig samverkan mellan
jakträttsinnehavarna åstadkomma indelning av landets älgmarker i älgjaktsområden.
För varje kommun föreslås tillsättande av en älgnämnd, som
skall ha till uppgift att tillse att indelningen i älgjaktsområden blir lämplig
och att föreslå vilket antal älgar som skall få fällas i kommunen och inom
varje älgjaktsområde. Betänkandet är enligt till utskottet lämnade uppgifter
föremål för överarbetning inom Svenska jägareförbundet, vilket avser
att vid årsskiftet 1955/56 överlämna förslag i frågan till Kungl. Maj :t.
Utskottet anser sig icke nu böra ta annan ställning till spörsmålet om älgjaktens
ordnande än att utskottet helt allmänt uttalar förhoppning om att
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
frågan skall kunna lösas på ett för alla berörda intressen lämpligt sätt. Med
hänsyn till att Kungl. Maj :t, såsom framgår av det föregående, torde få fatta
ståndpunkt till i olika sammanhang utarbetade förslag rörande de framtida
formerna för älgjaktens utövande lär för närvarande ytterligare utredningar
i saken icke böra komma till stånd. Att i avvaktan på resultatet av pågående
undersökning såsom i motionen II: 142 föreslås upphäva bestämmelserna
om licensjakt på älg kan utskottet icke förorda.
I visst samband med frågan om älgjaktens ordnande står spörsmålet om
rätten till ersättning ur älgskadefond. Riksdagen har så sent som 1951, då
nu gällande regler på området tillkom, tagit ställning till de grunder, efter
vilka dylik ersättning skall utgå. I betraktande härav anser utskottet, att
oaktat frågan är förtjänt av fortsatt uppmärksamhet, densamma icke bör
upptagas till övervägande innan älgjaktens problem i stort kunnat bli föremål
för närmare prövning.
Vad slutligen angår de i motionerna I: 174 och II: 207 behandlade spörsmålen
om beredande av ökat skydd mot viltskador i allmänhet och den i
nära samband därmed stående, i motionen I: 60 berörda frågan om åtgärder
mot skador, förorsakade av utplanterat villebråd, vill utskottet hänvisa till
att remissinstanserna på något undantag när funnit 24 § jaktlagen och därtill
anslutande bestämmelser i jaktstadgan erbjuda tillräckliga medel till
verksamt ingripande mot skador av ifrågavarande slag. Utskottet ansluter
sig till den uppfattning, för vilken sålunda givits uttryck. Det är dock enligt
utskottets uppfattning angeläget, att de maktmedel som härvidlag står
länsstyrelserna till buds i förekommande fall utnyttjas. Utskottet förutsätter
därför att länsstyrelserna uppmärksamt följer utvecklingen av viltskadorna
inom länen och vidtar de åtgärder, som må finnas påkallade.
På grund av vad ovan anförts finner utskottet ej skäl föreslå någon åtgärd
i anledning av motionerna.
Utskottet får därför hemställa,
A. att motionen I: 60 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
B. att motionerna I: 174 och II: 207 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt
C. att motionen II: 142 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 14 april 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 17 år 1955
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Ivar Nilzon, Ebbe Ohlsson,
Krugel*, Boo, Erik Olsson* och Georg Carlsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson
i Torp, von Seth, Andersson i Ryggestad, Persson i Tandö och Berggren.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1955. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner
550777
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.