Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m., dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

1955-04-19 · 49 sidor, varav 48 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 48 av 49 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:18, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmänna vattenoch avloppsanläggningar, m. m., dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

m. m., dels ock en i anledning av

propositionen väckt motion.

Genom en den 25 februari 1955 dagtecknad proposition, nr 121, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

l) Lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med allmän vatten- och avloppsanläggning förstås i denna lag anläggning,

som har till ändamål att bereda vattenförsörjning och avlopp för bostäder

eller annan bebyggelse och som omhänderhaves av kommun eller, där den

omhänderhaves av annan än kommun, jämlikt 2 § förklarats för allmän.

Den som omhänderhar allmän vatten- och avloppsanläggning benämnes

anläggningens huvudman. Det område som anläggningen omfattar eller är

avsedd att omfatta kallas verksamhetsområdet.

2 §.

Vatten- och avloppsanläggning, som skall omhänderhavas av annan än

kommun, må av länsstyrelsen på framställning av denne förklaras för allmän,

såframt anläggningen med hänsyn till bebyggelsens omfattning, de

sanitära förhållandena och omständigheterna i övrigt prövas vara av väsentlig

betydelse ur allmän synpunkt.

Förklaring som i första stycket sägs må allenast lämnas såframt den eller

de kommuner, varest anläggningen skall hava sitt verksamhetsområde, samtyckt

därtill och anläggningens tilltänkta huvudman innehar eller på grund

av utfästelse från kommun eller annan kan antagas komma att förfoga över

medel till fullgörande av sina förpliktelser såsom huvudman.

Länsstyrelsen må bestämma visst område, utöver vilket anläggningens

verksamhetsområde ej får utsträckas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

3 §■

Där till förekommande av sanitär olägenhet påkallas, att vattenförsörjning

och avlopp för visst område ordnas i ett större sammanhang, ankommer

på kommunen att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning

kommer till stånd så snart omständigheterna det medgiva. Försummas

det, må länsstyrelsen giva kommunen åläggande därom.

4 §.

Allmän vatten- och avloppsanläggning skall utföras med tillbörlig hänsyn

till allmänna sanitära intressen och i övrigt på det sätt dess ändamål kräver.

Erfordras för viss bebyggelse anordningar allenast för vattenförsörjning

eller allenast för avlopp, skall anläggningen lämpas därefter.

Inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan

eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å

markens bebyggande gälla, må allmän vatten- och avloppsanläggning ej utföras

så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller syftet

med bestämmelserna eljest motverkas. Inom område, för vilket regionplan

fastställts, skall ock denna beaktas.

5 §.

Med den inskränkning, som kan följa av föreskrift enligt 2 § tredje stycket,

tillkommer det huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning

att bestämma dess verksamhetsområde. Länsstyrelsen äger dock på framställning

av kommun ålägga huvudmannen att i verksamhetsområdet intaga

sådan bebyggelse inom kommunen, för vilken vattenförsörjning och avlopp

ej kunna med större fördel ordnas på annat sätt. önskar huvudmannen, att

verksamhetsområdet skall omfatta bebyggelse, som ingår eller avses skola

ingå i verksamhetsområdet för annan befintlig eller planerad allmän vattenoch

avloppsanläggning, skall länsstyrelsen, såframt överenskommelse ej kan

träffas, bestämma till vilken anläggning bebyggelsen skall hänföras.

Uppgift om verksamhetsområdets omfattning i den mån beslutet härom

träffats av huvudmannen skall av denne insändas till länsstyrelsen.

Anslutningsrätt och anslutningstvång.

6 §•

Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet för allmän vatten- och

avloppsanläggning och behöver anordningar för vattenförsörjning och avlopp,

skall när det begäres av huvudmannen eller av fastighetens ägare anslutas

till anläggningen, såframt ej ändamålet med sådan anslutning kan

med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt.

Vad i första stycket stadgas utgör ej hinder för anläggningens huvudman

att förlägga arbeten, som föranledas av viss fastighets anslutning, till tjän
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

3

lig årstid och att utföra arbeten för anslutning av ett flertal fastigheter i

lämplig ordningsföljd. Skall ledning läggas i gata, väg eller annan allmän

plats, är huvudmannen berättigad till det anstånd med ledningens utförande,

som påkallas av att andra arbeten skola utföras å samma plats.

Vägras anslutning, när sådan enligt denna paragraf skall ske, må länsstyrelsen

på framställning av den som begär anslutningen giva åläggande

därom.

Vissa med allmän vatten- och avloppsanläggning förenade rättigheter och

skyldigheter.

7 §.

Allmän vatten- och avloppsanläggning skall, då den upplåtes till begagnande,

vara försedd med de anordningar, som erfordras för att den skall

på ett tillfredsställande sätt tjäna sitt ändamål, såsom brunnar, pumpoch

reningsverk samt rörledningar. Huvudmannen äger dock bestämma,

att servisledningar icke eller endast till viss del skola ingå i anläggningen.

Till anläggningen räknas icke ledningar och andra anordningar inom

byggnad, som är ansluten till anläggningen, ej heller rännstenar och vägdiken.

8 §•

Finnas för fastighet, som anslutes till anläggningen, anordningar för vattenförsörjning

eller avlopp, vilka kunna användas för anläggningen, är ägaren

av anordningarna pliktig att på yrkande av huvudmannen låta dem införlivas

med anläggningen mot skälig ersättning.

9 §.

Anordning för vattenförsörjning eller avlopp, som genom tillkomsten

av anläggningen blir onyttig, skall av huvudmannen ersättas i den mån det

prövas skäligt med hänsyn till anordningens ålder, det skick vari den befinner

sig, den fördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, samt

omständigheterna i övrigt.

10 §.

Huvudmannen är pliktig att, så länge behovet av anläggningen kvarstår,

underhålla den och i övrigt sörja för att den på tillfredsställande sätt fyller

sitt ändamål.

Nyttjandet av allmän vatten- och avloppsanläggning.

11 §•

Rörledningar, kranar och andra anordningar, som för fastighet, ansluten

till allmän vatten- och avloppsanläggning, kopplas till denna, skola hållas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

i sådant skick, att fara ej uppstår för driftsavbrott eller annan olägenhet

vid anläggningens begagnande. När så erfordras, skall tillfälle beredas huvudmannen

och hans folk att undersöka sådana anordningar.

12 §.

I avloppsledning må ej utsläppas ämne, som genom frätning, slambildning

eller på annat sätt kan skada anläggningen.

Anläggningen skall i övrigt för ansluten fastighets behov brukas med nödig

försiktighet, så att olägenhet för andra till anläggningen anslutna fastigheter

och för huvudmannen såvitt möjligt undvikes. Huvudmannen äger

meddela de närmare föreskrifter i detta hänseende, som må finnas erforderliga.

Sådana föreskrifter skola, där de ej föranletts av reparationsarbete

eller annat tillfälligt förhållande, underställas länsstyrelsens prövning.

13 §.

Åsidosätter någon vad som åligger honom enligt bestämmelserna i 11

eller 12 § eller enligt föreskrifter, som meddelats med stöd av sistnämnda

paragraf, är han pliktig att ersätta därav föranledd skada.

Avgifter.

14 §.

Till täckande av nödiga kostnader för utförande samt underhåll och drift

av allmän vatten- och avloppsanläggning må avgifter uttagas av de fastigheter,

vilka anslutits till anläggningen.

Låter huvudmannen, i syfte att anläggningen framdeles skall kunna utsträckas

till ytterligare bebyggelse, utföra anläggningen på väsentligen annat

sätt än som eljest skulle hava skett, må därav föranledd merkostnad ej

genom avgifter uttagas, innan utvidgningen kommer till stånd.

Kostnaderna för avledande genom anläggningen av vatten från gator, vägar

och andra allmänna platser inom område under stadsplan eller byggnadsplan

må täckas genom avgifter å tomter och andra för bebyggande avsedda

fastigheter inom området. I den mån omfattningen av dessa platser

uppenbarligen överstiger områdets eget behov, skall dock kostnaden bäras av

den, som har att svara för iordningställande och underhåll av platserna.

15 §.

Avgifterna å de särskilda fastigheterna skola stå i skäligt förhållande till

fastigheternas större eller mindre nytta av anläggningen.

Där på grund av bebyggelsens lokalisering, terrängförhållandena eller

andra omständigheter kostnaden för anslutning till anläggningen av viss eller

vissa fastigheter är avsevärt högre eller lägre än för övriga fastigheter,

må avgifterna anpassas med hänsyn därtill.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

Å varje fastighet må läggas kostnad för servisledningar och andra för fastigheten

särskilt avsedda anordningar. Fastighet, som anslutits allenast för

vattenförsörjning eller allenast för avlopp, må ej betungas med kostnad,

som belöper å anordningar för det andra ändamålet.

16 §.

Avgift skall utgå enligt taxa, som av huvudmannen utformas i överensstämmelse

med de i 14 och 15 §§ stadgade grunderna. Avgiftsskyldigheten

må uppdelas att avse dels engångsavgift och dels årliga eller på annat sätt

periodiska avgifter.

Engångsavgift må ej sättas högre än till vad som svarar mot fastighetens

andel i kostnaden för anläggningens utförande. Uppgår engångsavgift till

belopp, som kan anses betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska

bärkraft och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare det begär,

avgiftsskyldigheten fördelas på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio

år. Å oguldet belopp må räknas skälig ränta.

Särskilda bestämmelser om anläggningar, som omhänderhavas av annan

än kommun.

17 §.

För allmän vatten- och avloppsanläggning, som omhänderhaves av annan

än kommun, må kommun, inom vilken anläggningen har sitt verksamhetsområde,

utse lämplig person att vara tillsyningsman.

Tillsyningsmannen äger rätt att vinna tillträde till alla delar av anläggningen

samt att granska räkenskaper och andra handlingar rörande denna.

Han skall årligen till kommunen avgiva berättelse över sin tillsyn.

Förekommer förhållande, som påkallar ingripande av länsstyrelsen, hälsovårdsnämnden

eller annan myndighet, skall tillsyningsmannen göra anmälan

därom.

18 §.

Kan med skäl antagas, att viss eller vissa fastigheters intressen åsidosättas

eller att med anläggningen förenade angelägenheter eljest försummas

eller handhavas på mindre lämpligt sätt, må länsstyrelsen förordna syssloman

att i huvudmannens ställe och för dennes räkning handhava anläggningen

och därmed förenade angelägenheter. Syssloman, som nu sagts, må

när förhållandena därtill föranleda av länsstyrelsen entledigas från uppdraget.

Sysslomannen äger åtnjuta arvode av anläggningens huvudman med belopp,

som bestämmes av länsstyrelsen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

Vissa bestämmelser om prövningen av frågor enligt denna lag.

19 §.

Ärende, som enligt denna lag skall handläggas av länsstyrelse, upptages

av länsstyrelsen i det län, där anläggningen huvudsakligen har eller skall

hava sitt verksamhetsområde.

20 §.

Äro för fullgörandet av uppgifter, vilka enligt denna lag ankomma på

länsstyrelse, särskilda undersökningar erforderliga, må länsstyrelsen vid behov

anlita sakkunnigt biträde därtill. Biträdet äger för uppdraget och därmed

förenade utgifter njuta ersättning med belopp, som bestämmes av länsstyrelsen.

Ersättningen skall gäldas av huvudmannen för den anläggning, som

avses med den väckta frågan, eller, om frågan ej avser befintlig eller planerad

anläggning, av kommunen. Har kostnad föranletts av viss sakägares

yrkande eller bestridande, må, om så prövas skäligt, denne åläggas att gälda

kostnaden.

21 §.

I beslut om åläggande enligt 3 eller 6 § eller om fastställande av föreskrifter

enligt 12 § äger länsstyrelsen stadga vite.

22 §.

Över länsstyrelses beslut enligt denna lag må talan föras hos Konungen

genom besvär.

23 §.

Tvist i fråga, som avses i denna lag, skall där annat ej är stadgat upptagas

och prövas av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen

har sitt verksamhetsområde.

I mål rörande tillämpning av 8 eller 9 § skall huvudmannen vidkännas å

ömse sidor uppkomna kostnader, såframt ej rätten med hänsyn till omständigheterna

finner skäligt annorlunda förordna.

Slutbestämmelser.

24 §.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet skall, när omständigheterna

föranleda därtill, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning,

som tillhör annan än ägaren till grunden.

25 §.

För fullgörande av förpliktelse, som enligt denna lag åvilar fastighet,

svarar, där annat ej avtalats, fastighetens ägare. Såsom ägare svarar den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

som enligt kommunalskattelagen är i ägares ställe skyldig att erlägga skatt

för garantibelopp för fastigheten.

Ny ägare eller innehavare svarar ej för avgift, som förfaller till betalning,

innan han skall tillträda fastigheten.

26 §.

Vad i denna lag sägs om kommun skall ock gälla municipalsamhälle, varest

byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

Lagen skall äga tillämpning å anläggning, som utförts före ikraftträdandet,

såframt den omhänderhaves av kommun eller, där den omhänderhaves

av annan än kommun, länsstyrelsen förklarat anläggningen för allmän.

Länsstyrelsens prövning skall ske enligt de i 2 § angivna grunderna; dock

erfordras ej samtycke av den eller de kommuner, där anläggningen skall

hava sitt verksamhetsområde.

Kostnad som före lagens ikraftträdande nedlagts på anläggning, å vilken

lagen enligt vad nu sagts skall äga tillämpning, må ej genom avgifter uttagas

i vidare mån än detta kunnat ske enligt den fÖTe ikraftträdandet gällande

rätten och för anläggningen meddelade särskilda föreskrifter eller

följer av vad som stadgas i övergångsbestämmelserna till lagen denna dag

om ändring i byggnadslagen.

2) L a g

om ändring i 8 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, dels att 8 kap. 1, 2, 14, 17, 22, 29, 33 och 36 §§

vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels att 54 och 55 §§ samt underrubriken »Slutbestämmelser»

skola utgå ur nämnda kap., dels ock att 56 § samma kap. skall med bibehållen

lydelse betecknas 54 §.*

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

För avledande------fall stadgas.

Spillvatten och------industriellt avloppsvatten.

I fråga om vattens avledande för I fråga om vattens avledande för

torrläggning av mark inom stadsplan, sådan torrläggning av mark inom

1 Senaste lydelse av ifrågavarande stadganden i 8 kap., se SFS 1941: 614.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som ej sker för viss eller vissa fastig- stadsplan eller byggnadsplan, som ej

heters räkning, eller för torrläggning sker för viss eller vissa fastigheters

av begravningsplats skall gälla vad räkning, eller för torrläggning av beom

avledande av kloakvatten stad- gravningsplats skall gälla vad om av
-

SaS- ledande av kloakvatten stadgas.

2 §.

Vad i-------från fartyg.

Utöver de bestämmelser, som med- Utöver de bestämmelser, som meddelas

i detta kap., skall gälla vad i delas i detta kap., skall gälla vad i

hälsovårdsstadgan eller eljest ur häl- hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt

föreskrives. sovårdssynpunkt föreskrives. Beträf
fande

avledande av avloppsvatten genom

allmän vatten- och avloppsanläggning

skall tillika gälla vad därom

är särskilt stadgat.

Med samhälle avses i detta kap.

verksamhetsområdet för allmän vatten-

och avloppsanläggning och, såvitt

angår utövandet av rättigheter

och fullgörandet av skyldigheter, som

stadgas beträffande samhälle, huvudmannen

för sådan anläggning.

14 §.

Vad i------flera fastigheter.

Lag samma vare beträffande sam- Lag samma vare beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, hälle och en eller flera fastigheter,

som ej ingå i samhällets stadsplan. I som äro belägna utom samhället.

fråga om företag, som år gemensamt

för samhälle och därtill hörande, å

område utom stadsplanen belägna

fastigheter, skall vid fördelning av

kostnaderna skälig hänsyn tagas jämväl

till samhällets skyldighet att svara

för allmänna sanitära intressen.

17

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning beträffande

avledande inom stadsplan av kloakvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser inom det stadsplanelagda

området.

§•

Vad ovan i 3—16 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning beträffande

avledande inom samhälle av kloakvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser i samhället.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

22

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning å ledning

inom stadsplan för torrläggning av

mark inom det stadsplanelagda området

eller för avledande av kloakvatten

från byggnader, tomter, gator

eller andra platser inom detta

område, dock att vad i 19 § första

stycket är stadgat skall gälla jämväl

ledning, som nu sagts.

29

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i

fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å två eller flera fastigheter

så ock beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, som ej

äro belägna inom samhällets stadsplan.

33

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om

åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden

därför skall äga motsvarande

tillämpning beträffande industriellt

avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet

från fabrik eller inrättning, som är

belägen inom stadsplan, icke genom

samhället tillhörig avloppsledning,

vare därvid så ansett, som om fabriken

eller inrättningen vore belägen

utom det stads planelagda området.

36

För avledande av avloppsvatten

från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälles stadsplanelagda

område till samhället tillhörig

avloppsledning äge samhället föreskriva

de villkor, som på grund av

§•

Vad ovan i 18—21 §§ är stadgat

skall ej äga tillämpning å ledning

inom stadsplan eller byggnadsplan

för torrläggning av mark inom det

planlagda området eller för avledande

av kloakvatten från byggnader,

tomter, gator eller andra platser

inom detta område, dock att vad i

19 § första stycket är stadgat skall

gälla jämväl ledning, som nu sagts.

§•

Vad i 27 och 28 §§ är stadgat i

fråga om två eller flera samhällen

skall äga motsvarande tillämpning

med avseende å två eller flera fastigheter

så ock beträffande samhälle

och en eller flera fastigheter, som

äro belägna utom samhället.

§•

Vad i 24—29 §§ är föreskrivet om

åtgärder till motverkande av förorening

genom kloakvatten samt kostnaden

därför skall äga motsvarande

tillämpning beträffande industriellt

avloppsvatten. Avledes avloppsvattnet

från fabrik eller inrättning inom

samhälle icke genom samhällets avloppsledning,

vare därvid så ansett,

som om fabriken eller inrättningen

vore belägen utom samhället.

§■

För avledande av avloppsvatten

från fabrik eller annan industriell inrättning

inom samhälle till samhället

tillhörig avloppsledning äge samhället

föreskriva de villkor, som på

grund av avloppsvattnets beskaffen
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

(Gällande lydelse)

avloppsvattnets beskaffenhet skäligen

kunna anses erforderliga. Sedan avloppsvattnet

inletts i ledningen, är

samhället ansvarigt för behövliga

åtgärder till motverkande av förorening

genom avloppsvattnet ävensom

för skada, som vållas genom

sådan förorening.

Beslut i------befallnin;

(Föreslagen lydelse)

het skäligen kunna anses erforderliga.

Sedan avloppsvattnet inletts i

ledningen, är samhället ansvarigt

för behövliga åtgärder till motverkande

av förorening genom avloppsvattnet

ävensom för skada, som vållas

genom sådan förorening.

[shavandes prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955.

3) Lag

om ändring i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385).

Härigenom förordnas, att 52, 54, 55, 68, 73 och 74 §§ byggnadslagen den

30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

52 §.

När gata-------behörigen tillgodoses.

Vid upplåtandet skall gatan vara

försedd med beläggning efter behovet

och ortens sed samt med erforderliga

gångbanor och nödig anordning

för vattnets avrinnande. Plantering

eller annan särskild anordning, varmed

gatan skall vara försedd enligt

stadsplanen, skall såvitt möjligt utföras

i samband med gatans iordningställande

men eljest så snart ske

kan efter dess upplåtande. Skall i gatan

finnas underjordisk avloppsledning,

skall sådan vara anordnad vid

Vid upplåtandet skall gatan vara

försedd med beläggning efter behovet

och ortens sed samt med erforderliga

gångbanor och nödig anordning

för vattnets avrinnande. Plantering

eller annan särskild anordning,

varmed gatan skall vara försedd

enligt stadsplanen, skall såvitt

möjligt utföras i samband med gatans

iordningställande men eljest så

snart ske kan efter dess upplåtande.

gatans upplåtande: dock äger länsstyrelsen

medgiva anstånd därmed,

om det är förenligt med den allmänna

hälsovårdens krav.

Vad nu

allmän plats.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

54 §.

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har utgång,

blivit upplåten till allmänt begagnande,

skall , han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från tomten. I

den mån staden förfogar över erforderlig

obebyggd mark som enligt

stadsplanen är avsedd till gata eller

annan allmän plats, vare staden pliktig

att utan ersättning låta marken

nyttjas för ändamålet.

55

Är kronan efter vad i lagen om allmänna

vägar sägs väghållare i stad,

skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§

stadgas om ansvarighet för staden att

såsom gata iordningställa och upplåta

allmän väg avse kronan, med

iakttagande att framställning varom

i 52 § första stycket sägs må göras

såväl av kronan som av staden. Kostnad,

som föranledes av att gatan enligt

stadsplanen bygges till större

bredd eller med dyrbarare utförande

i övrigt än som betingas av trafiken

eller förses med underjordisk avloppsledning,

skall dock gäldas av

staden, om ej Konungen annorlunda

förordnar.

68

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och för

kostnadens fördelning mellan dem

samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas bestämmande

skall iakttagas:

Vill ägare av tomt verkställa nybyggnad

därå innan gata, till vilken

tomten enligt stadsplanen har utgång,

blivit upplåten till allmänt begagnande

och allmän avloppsledning

anlagts, skall han anordna utfartsväg

och nödigt avlopp från

tomten. I den mån staden förfogar

över erforderlig obebyggd mark som

enligt stadsplanen är avsedd till gata

eller annan allmän plats^ vare

staden pliktig att utan ersättning låta

marken nyttjas för ändamålet.

§•

Är kronan efter vad i lagen om allmänna

vägar sägs väghållare i stad,

skall vad ovan i 49, 50, 52 och 53 §§

stadgas om ansvarighet för staden att

såsom gata iordningställa och upplåta

allmän väg avse kronan, med

iakttagande att framställning varom

i 52 § första stycket sägs må göras

såväl av kronan som av staden. Kostnad,

som föranledes av att gatan enligt

stadsplanen bygges till större

bredd eller med dyrbarare utförande

i övrigt än som betingas av trafiken,

skall dock gäldas av staden, om ej

Konungen annorlunda förordnar.

§•

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad

skola angiva grunderna

för beräkning av den kostnad

som skall påföras tomtägarna och för

kostnadens fördelning mellan dem

samt tid och ordning för ersättningens

erläggande. Vid grundernas bestämmande

skall iakttagas:

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav eller avloppsledning

vars anläggning påbörjats framför

tomten då fråga angående bestämmelser

om bidrag till gatubyggnadskostnad

väcktes hos stadsfullmäktige.

1. Ersättningsskyldighet må ej

åläggas tomtägare beträffande gata

eller del därav vars anläggning påbörjats

framför tomten då fråga angående

bestämmelser om bidrag till

gatubyggnadskostnad väcktes hos

stadsfullmäktige.

2. Ersättningsskyldighet må ej av- 2. Ersättningsskyldighet må ej avse

gata eller del därav som lagligen se gata eller del därav som lagligen

skolat vara upplåten till allmänt be- skolat vara upplåten till allmänt begagnande

vid tid som under 1 sägs gagnande vid tid som under 1 sägs.

eller avloppsledning som staden varit

skyldig att utföra före samma tid.

3. Ä tomtägare---—--vanligt kostsam.

4. lomtägare må-------beträffande marken.

5. Utan hinder-------skälig grund.

6. Är inom-------genomsnittliga kostnaden.

7. Tomtägare må icke belastas med

större andel av kostnaden för avloppsledning

än som med hänsyn

till avloppsvattnets mängd och beskaffenhet

samt övriga på kostnaden

inverkande omständigheter kan anses

belöpa på avloppet från tomten,

jämfört med annat avlopp för vilket

ledningen är avsedd.

8. Till grund för bestämmande av 7. Till grund för bestämmande av

gatubyggnadskostnad må, i stället gatubyggnadskostnad må, i stället för

för vad under 5—7 sägs, läggas på vad under 5 och 6 sägs, läggas på titidigare

erfarenhet stödda beräkning- digare erfarenhet stödda beräkningar

ar av vad gata eller avloppsledning av vad gata under likartade förhålunder

likartade förhållanden beting- landen betingar i anläggning.

ar i anläggning.

9. Därest nuvarande eller föregående

ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata eller avloppsledning, skall hänsyn

tagas härtill.

10. Tomtägarnas åligganden skola

städse motsvara skäliga anspråk på

rättvisa och billighet.

8. Därest nuvarande eller föregående

ägare av tomt mot vederlag helt

eller delvis vunnit befrielse från deltagande

i kostnad för anläggning av

gata, skall hänsyn tagas härtill.

9. Tomtägarnas åligganden skola

städse motsvara skäliga anspråk på

rättvisa och billighet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

(Gällande lydelse)

73

I förordnande som avses i 70 § må

Konungen, i den mån så prövas skäligt,

på stadens begäran föreskriva,

att områdets ägare skall vara pliktig

att i den ordning Konungen bestämmer

bekosta anläggning av gator och

avloppsledningar inom området.

74

Underhåll av gata eller annan allmän

plats så ock av allmän avloppsledning

åvilar staden.

Är kronan ---

(Föreslagen lydelse)

§•

I förordnande som avses i 70 § må

Konungen, i den mån så prövas skäligt,

på stadens begäran föreskriva,

att områdets ägare skall vara pliktig

att i den ordning Konungen bestämmer

bekosta anläggning av gator samt

anordningar för vattenförsör jning

och avlopp inom området.

§■

Underhåll av gata eller annan allmän

plats åvilar staden.

allmän väg.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955.

Bestämmelser om bidrag till gatubyggnadskostnad,

vilka gälla vid nya

lagens ikraftträdande, skola, i vad de

röra kostnad för avloppsledning, ej

tillämpas å fastighet, som anslutes

till ledningen efter ikraftträdandet;

och skall vad nu sagts jämväl avse

sådan bidragsskyldigliet i nämnda

hänseende, som gäller av ålder eller

på grund av föreskrifter meddelade

före den 1 januari 1932. Att bidragsskyldighet

beträffande avloppsledningen

kan i annan ordning åläggas

fastighet, varom nu är fråga, framgår

av lagen om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar.

Har fråga om antagande av bestämmelser

om bidrag till gatubyggnadskostnad

väckts före nya lagens ikraftträdande

men icke blivit dessförinnan

slutligen prövad, må kostnaden för

utförande av avloppsledning, som av

kommunen anlagts efter frågans väckande,

av kommunen uttagas genom

avgifter i den ordning som stadgas i

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

I samband med propositionen har utskottet behandlat en i anledning av

densamma väckt motion, nr 441 i första kammaren av herr Danmans.

I motionen yrkas, att .riksdagen måtte avslå propositionen till den del

däri föreslås bestämmelser om anslutningstvång beträffande vatten- och

avloppsanläggningar.

De av motionären åsyftade bestämmelserna återfinnes i 6 § i förslaget

till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för Kungl. Maj:is förslag och

för yrkandet i motionen får utskottet, i den mån Redogörelse därför icke

lämnas här nedan, hänvisa till propositionen och motionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

avsedd att delvis ersätta och delvis komplettera de stadganden

i detta ämne, vilka för närvarande är upptagna bl. a. i vattenlagen, byggnadslagen

och hälsovårdsstadgan. Enligt förslaget skall en vatten- och avloppsanläggning

anses såsom allmän, om den omhänderhaves av kommun

eller — därest den omhänderhaves av annan än kommun — länsstyrelsen

efter prövning i viss ordning förklarat anläggningen för allmän. På kommunen

ankommer att ombesörja eller tillse, att allmän vatten- och avloppsanläggning

kommer till stånd för område, varest vattenförsörjning och avlopp

till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas i ett större sammanhang.

För allmän vatten- och avloppsanläggning skall bestämmas visst

verksamhetsområde. Fastighet, som ligger inom verksamhetsområdet, skall

i princip anslutas till anläggningen, såvida ej ändamålet med anslutningen

kan med större fördel för fastigheten vinnas på annat sätt. Av de anslutna

fastigheterna får uttagas avgifter, vilka skall bestämmas enligt taxa och

tillhopa högst får motsvara självkostnaderna för anläggningen. Förslaget

ger också bestämmelser, som i andra hänseenden närmare reglerar förhållandet

mellan den, som omhänderhar anläggningen, och anläggningens brukare.

Vidare framlägges i propositionen förslag till lag om ändring i 8 kap.

vattenlagen av innebörd, att de bestämmelser, som i nämnda kap. ges för

vissa avloppsföretag rörande bl. a. anslutningsrätt och anslutningstvång,

kostnadsfördelning och organisatoriska förhållanden, icke skall äga tillämpning

inom allmän vatten- och avloppsanläggnings verksamhetsområde. Däremot

skall bl. a. vattenlagens bestämmelser om åtgärder till motverkande

av vattenförorening tillämpas även å allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Slutligen föreslås i propositionen vissa ändringar i byggnadslagen. De

bestämmelser om ersättning för gatubyggnadskostnad, som gäller för vissa

orter, skall i fortsättningen ej tillämpas i vad de avser kostnader för avloppsledningar,

och nya sådana bestämmelser om kostnader för avloppsledningar

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

skall ej kunna antagas. Genom övergångsbestämmelser regleras närmare,

huru bestämmelserna om ersättning för gatubyggnadskostnad såvitt angår

avloppsledningar skall ersättas med vatten- och avloppstaxor.

Inledning

Den föreliggande propositionen grundar sig på ett av särskilda sakkunniga

— 1946 års vatten- och avloppssakkunniga — i september 1951 avgivet

betänkande (SOU 1951:26), innefattande bl. a. av motiv åtföljda förslag

till ny lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar.

Yttranden över de sakkunnigas förslag har eftey remiss avgivits av ett

stort antal myndigheter och enskilda sammanslutningar (se propositionen

s. 17—18).

I. Gällande bestämmelser om vattenförsörjning

och avlopp.

Vatten- och avloppsfrågorna har först under förhållandevis sen tid blivit

föremål för mera ingående reglering från det allmännas sida. Någon mera

enhetlig reglering av dessa spörsmål har överhuvud icke kommit till stånd.

De föreskrifter som påkallats av utvecklingen har meddelats i olika sammanhang

i hälsovårds-, plan- och vattenlagstiftningen samt vissa andra författningar.

I propositionen (s. 19—26) lämnas en utförlig redogörelse för de bestämmelser,

som är av intresse i detta sammanhang. Här skall därför omnämnas

endast några huvudpunkter.

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 innehåller bestämmelser för såväl

stad som landsbygd rörande bl. a. vattenförsörjning och avlopp. Enligt ett

flertal bestämmelser i stadgan åligger det hälsovårdsnämnderna att i skilda

hänseenden verka för att frågorna om vattenförsörjning och avlopp löses

tillfredsställande. Däremot innehåller stadgan icke några uttryckliga föreskrifter

om skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggningar.

Numera torde dock, med hänsyn till förefintliga rättsfall, allmänt

anses, att kommun kan med stöd av hälsovårdsstadgan föreläggas att utföra

vatten- och avloppsanläggning, där sådan påkallas av sanitära missförhållanden.

Viss tillsyn över vattenverken utövas enligt förordningen den 19 juli 1941

om kontroll av vattenledningsvatten.

Bgggnadslagen den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag upptager

ett flertal bestämmelser, som gey det allmänna möjlighet att reglera

bebyggelsen med hänsyn till samhälleliga intressen, däribland frågorna om

vattenförsörjning och avlopp. Bebyggelseregleringen sker främst genom

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

planläggning. Byggnadslagen upptager fyra olika planinstitut, nämligen generalplan,

stadsplan, byggnadsplan och regionplan. Byggnadsverksamheten

inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan i vissa avseenden

regleras genom utomplansbestämmelser (2 och 3 §§ byggnadslagen).

Beträffande vattenförsörjning är byggnadslagens bestämmelser väsentligen

blott av den karaktären, att vederbörlig hänsyn vid planeringen skall tagas

till möjligheten att lösa hithörande frågor på ett nöjaktigt sätt.

Mera ingående har i byggnadslagstiftningen avloppsfrågorna behandlats.

Sedan stadsplan i stad fastställts, skall plan för avledande av vatten och

flytande orenlighet från gator, allmänna platser och byggnadsmark samt

erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening (avloppsplan)

av fullmäktige antagas till efterrättelse. Planen skall bringas i verkställighet

i den mån detta påkallas av bebyggelsen (34 § byggnadsstadgan). Skall

enligt avloppsplan eller på grund av beslut i enlighet med bestämmelserna

i hälsovårdsstadgan underjordisk avloppsledning finnas i gata inom stadsplanelagt

område, skall sådan ledning vara anordnad vid gatans upplåtande

(52 § byggnadslagen). På staden ankommer i princip att svara för upplåtande

av gata och följaktligen även av sådan avloppsledning, som skall

finnas i gatan (49 § byggnadslagen). Tomtägare kan emellertid förpliktas

bidraga till kostnaden för iordningställande av gata och till anläggande av

avloppsledning som skall finnas i gatan. Stadsfullmäktige äger nämligen att

för staden i dess helhet eller viss del av densamma meddela bestämmelser

om skyldighet för ägare av tomt att bidraga till nämnda kostnad (67 §

byggnadslagen). Bestämmelserna skall underställas Kungl. Maj :ts prövning,

för såvitt på tomtägare lägges skyldighet som tidigare ej ålegat honom. Beträffande

vad som kan uttagas av tomtägare gäller att han icke får belastas

med större andel av kostnaden än som med hänsyn till avloppsvattnets

mängd och beskaffenhet samt övriga på kostnaden inverkande omständigheter

kan anses belöpa på avloppet från tomten, jämfört med annat avlopp,

för vilket ledningen är avsedd (68 § byggnadslagen). Underhållet av

allmän avloppsledning åvilar staden (74 § byggnadslagen). Ägare av tomt,

som bebygges innan gata vid densamma blivit upplåten till allmänt begagnande,

är skyldig att själv anordna nödigt avlopp (54 § byggnadslagen).

De nu återgivna bestämmelserna om avloppsledningar i stad skall äga

motsvarande tillämpning beträffande köping och sådant municipalsamhälle,

för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad gäller, ävensom

beträffande landskommun, inom vilken med stöd av byggnadslagen

stadsplan kommer till stånd utan municipalbildning. Genom byggnadslagens

bestämmelser i sistnämnda hänseende (105 och 106 §§) har sålunda vidgade

möjligheter öppnats att reglera avloppsförhållandena inom landskommunernas

tätorter. Med avseende å område, för vilket byggnadsplan fastställts,

saknas i byggnadslagen bestämmelser om skyldighet att antaga avloppsplan

och att utföra avloppsledningar. Länsstyrelsen äger emellertid,

när så finnes påkallat, förordna att nybyggnad inom sådant område ej

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

17

må företagas utan tillstånd av länsstyrelsen, innan vägar, vattenförsörjning

och avlopp för området anordnats i erforderlig mån (109 § andra stycket

byggnadslagen). Sådant förbud må meddelas jämväl med avseende å område,

för vilket avstyckningsplan godkänts i enlighet med äldre bestämmelser

(168 § byggnadslagen).

Betydelsefulla stadganden om vattenförsörjning och avlopp ges vidare i

vattenlagen den 28 juni 1918. Här finns sålunda regler om rätt att utnyttja

vattentillgångar, om rätt till ytvattentäkt och grundvattentäkt å annan tillhörigt

område, vilka regler gäller vid sidan av expropriationslagens bestämmelser,

samt om avloppsföretag.

Vattenlagens bestämmelser om avloppsföretag inrymmes huvudsakligen

i 8 kap. Inledningsvis ges i 8 kap. 1 och 2 §§ definition av vissa grundläggande

begrepp. Spillvatten och orenlighet, som härrör från bostäder eller

från verksamhet, vilken icke är att hänföra till industriell rörelse, benämnes

»kloakvatten». Spillvatten och orenlighet, som härrör från rörelse av

nyssnämnda slag, benämnes »industriellt avloppsvatten». I fråga om vattens

avledande för torrläggning av mark inom stadsplan, som ej sker för viss

eller vissa fastigheters räkning, gäller vad om avledande av kloakvatten är

stadgat. Utöver vattenlagens bestämmelser gäller i fråga om avloppsvatten

och vattenförorening i hälsovårdsstadgan eller eljest ur hälsovårdssynpunkt

meddelade bestämmelser.

Vattenlagens 8 kap. innehåller vidare regler om kloaklednings beskaffenhet,

om rätt att framdraga ledning över annans mark (3 och 4 §§), om

skyldighet att underhålla ledning (8 §), om anslutningsrätt och anslutningstvång

i fråga om avloppsföretag (9 och 14 §§), om fördelning av

anläggnings- och underhållskostnader (10 §), om skyldighet att vid avledande

av kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat vattenområde vidtaga

erforderliga åtgärder för att motverka förorening (23 §) ävensom vissa

regler om anläggningar för rening av kloakvatten (24—27 §§).

I fråga om avledande av industriellt avloppsvatten och motverkande av

förorening härigenom gäller enahanda bestämmelser som i fråga om kloakvatten,

men därutöver tillkommer ytterligare vissa föreskrifter. Dessa kan

sägas innebära att frågan om avledande av industriellt avloppsvatten och

om åtgärder till motverkande av förorening genom sådant avloppsvatten bedömes

strängare än beträffande kloakvatten.

Expropriationslagen den 12 maj 1917 stadgar, att fastighet må tagas i

anspråk genom expropriation, om Kungl. Maj :t prövar det nödigt för att

förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning, som

är anlagd för dylikt ändamål (1 § 5.) eller för ändamål som det enligt lag

eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose

(1 § 4.) eller för annat ändamål, som är jämförligt med något av de

nu angivna och äger väsentlig betydelse för det allmänna (1 § 6.) Rätten att

taga fastigheten i anspråk kan avse antingen äganderätt eller ock nyttjanderätt

eller servitutsrätt till det område expropriationcn omfattar (2 §). Expropriationslagen

innehåller icke några särskilda bestämmelser om rätt

2 llihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 and. Nr IS

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

att expropriera område för ordnande av en orts avloppsförhållanden, men expropriationstillstånd

för detta ändamål kan sökas under åberopande av 1 § 4.

eller 6.

Lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning stadgar, att om ledning för angivet

ändamål behöver framdragas över annan fastighets område, dennas ägare

är skyldig att mot ersättning tåla intrånget därav.

II. Grunderna för en ny lagstiftning om vatten- och

avloppsanläggningar.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga har konstaterat att städernas stadsplanelagda områden

med få undantag är försedda med tillfredsställande vatten- och avloppsanläggningar.

För såväl tät- som glesbebyggelsen inom landskommunerna

lämnar förhållandena däremot mycket övrigt att önska. Enligt en av egnahemsstyrelsen

verkställd, år 1942 avgiven utredning var av de cirka 650 000

fastigheterna på den egentliga landsbygden 470 000 fastigheter eller 72 %

av hela antalet i behov av nya eller förbättrade anordningar. Vid den särskilda

folkräkningen 1935/36 befanns av 32 000 undersökta landsbygdsfastigheter

80 % sakna vattenledning och lika många avlopp. Med stöd av

uppgifter från 1945 års bostadsräkning har den befolkning, vars bostäder

icke var försedda med både vattenledning och avlopp, beräknats till 2,5

milj. eller 37 % av hela den dåvarande befolkningen om 6,7 milj. Det totala

behovet av förbättringsåtgärder måste av flera skäl antagas vara ännu

större än vad dessa utredningar visat.

Det ekonomiska framåtskridandet, som möjliggjort en väsentlig höjning

av levnads- och bostadsstandarden, har enligt de sakkunniga medfört krav

på förbättringar för den bebyggelse, som hittills varit eftersatt i förevarande

hänseende. Med hänsyn till önskemålet att motverka avflyttning från landsbygden

vore det av största vikt att söka tillse, att befolkningen inom den

spridda bebyggelsen och de mindre tätorterna komme i åtnjutande av de

förmåner, vilka för städernas invånare framstode som oundgängliga. Kraven

på tidsenliga vatten- och avloppsanordningar vore motiverade även ur

sanitär synpunkt, i vilket hänseende särskilt kunde framhållas att markanta

missförhållanden uppstått inom äldre okontrollerad bebyggelse till följd av

otillfredsställande eller direkt olämpliga vatten- och avloppsanordningar.

Betraktade såsom rationaliseringsåtgärder inom lantbruket intoge frågorna

om vattenförsörjning och avlopp en särställning med hänsyn till den arbetsbesparing,

som vore möjlig genom en rationell lösning av vattenförsörjningen.

För näringslivets utveckling och därmed befolkningsförhållandena i

landskommunerna vore det av avgörande betydelse att deras tätortsbildningar

bleve försedda med tidsenliga vatten- och avloppsanordningar.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

19

De sakkunniga har ansett att målet för förbättring av vatten-

och avloppsförhållandena borde vara att all bebyggelse

av varaktig art anslötes till gemensamma vatten- och avloppsanläggningar,

där sådana ur teknisk och ekonomisk synpunkt vore lämpliga, och i övrigt

försåges med närmast likvärdiga separata anordningar. Denna målsättning

stode i överensstämmelse med vad som i detta avseende inrymdes i bostadspolitiken,

byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan. Kostnaderna

för erforderliga åtgärder kunde — räknat efter 1950 års kostnadsläge

— skattas till omkring 2 miljarder kronor. Enligt de sakkunnigas mening

vore det ej orimligt att åtminstone såsom en arbetshypotes utgå från att

programmet borde kunna successivt förverkligas inom en tidrymd av omkring

20 år.

De sakkunniga uttalar vidare, att de enskildas intresse, initiativ och förmåga

enligt vad den hittillsvarande utvecklingen visat icke vore tillräckliga

för att säkerställa att anläggningar för vattenförsörjning och avlopp tillkomme

i rätt tid och med riktig planläggning. Däremot hade kommunerna

i allmänhet goda möjligheter att på ett rationellt sätt planlägga, fiansiera

och utbygga behövliga större anläggningar och härigenom förebygga olämpliga

investeringar i separata anläggningar och andra irrationella dellösningar.

Att en tätorts behov av vattenförsörjning och avlopp bleve vederbörligen

tillgodosett vore i väsentlig grad ett intresse för alla kommunens

invånare, oavsett om de vore bosatta inom tätorten eller icke, eftersom en

välordnad och utvecklingskraftig tätortsbildning vore av grundläggande betydelse

för näringslivet i kommunen. I städerna hade vattenförsörjning och

avlopp av ålder ansetts som en kommunal angelägenhet. Även det ansvar,

som tillagts kommunerna på bebyggelseplaneringens område, motiverade

att de finge uppgifter och ansvar i fråga om ordnande av vattenförsörjning

och avlopp för bebyggelsen.

Av nu nämnda skäl har de sakkunniga föreslagit lagregler, enligt vilka

utförande, underhåll och drift av sådana vatten- och avloppsanläggningar,

som erfordrades för mera omfattande bebyggelse, skulle, om särskilda förhållanden

ej föranledde annat, vara ett åliggande för kommunen.

Med uttrycket kommun har de sakkunniga åsyftat allenast stad, köping,

som utgör särskild kommun, och landskommun. Vad däremot angår municipalsamhällena

skulle en eventuell skyldighet för dessa att utföra vattenoch

avloppsanläggningar innebära, att deras invånare, vilka liksom övriga

invånare i moderkommunen finge bidraga till att förse denna med erforderliga

vatten- och avloppsanordningar, därutöver finge ensamma bekosta vattenförsörjning

och avlopp inom municipen. För att undvika denna konsekvens

har de sakkunniga föreslagit, att de kommunala vatten- och avloppsuppgifterna

skulle inom municipalsamhälle åvila moderkommunen.

För det fall att vatten- och avloppsanläggning, som erfordras för flera

fastigheters behov, icke utföres och drives av kommunen, uppkommer enligt

de sakkunniga behov av lagregler om lämpliga sammanslutningar eller

andra organ, som kan handhava verksamheten och som äger erforderliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

ekonomiska resurser och tillräcklig handlingskraft för att trygga dess behöriga

genomförande. För detta ändamål har de sakkunniga föreslagit, att

de i 8 kap. vattenlagen givna bestämmelserna om avloppssamfälligheter

skall utgå samt ersättas med samfälligheter med ändamål att

ombesörja såväl vattenförsörjning som avlopp.

I ändamål att underlätta för vatten- och avloppssamfälligheterna att finansiera

sin verksamhet har de sakkunniga föreslagit, att samfälligheterna

skulle för sina bidragsfordringar hos de anslutna fastigheterna erhålla förmånsrätt

i dessa fastigheter före intecknad gäld i likhet med vad som

gällde i fråga om vägföreningars och andra vägsamfälligheters bidragsfordringar.

Vidare har de sakkunniga, i syfte att främja tillkomsten av vatten- och

avloppsanläggningar, gemensamma för flera fastigheter, föreslagit införande

av bestämmelser om anslutningstvång beträffande anläggningar

för vattenförsörjning. För att alla fastigheter, vilkas vatten- och avlopps1''råga

lämpligen kunde lösas genom gemensam anläggning, alltid skulle ha

möjlighet härtill, har de sakkunniga även föreslagit bestämmelser om a nslutningsrätt.

Av de nuvarande spridda stadgandena om rätt att taga i anspråk

mark för vatten- och avloppsanläggning borde enligt de sakkunnigas mening

2 kap. 14 § första stycket och 45 § första stycket samt 8 kap. 4 och

24 §§ vattenlagen ävensom lagen om rätt att över annans mark framdraga

ledning för vatten till husbehovsförbrukning göras enhetliga och sammanföras

till en och samma författning. Beträffande rätt att taga i anspråk

vattentillgångar har föreslagits en betydande utvidgning av

de nuvarande i vattenlagen och lagen om expropriation förekommande bestämmelserna

i detta ämne.

Vad angår principerna för avgiftsskyldigheten till vatten- och

avloppsanläggning har de sakkunniga förutsatt, att skyldigheten skulle

åvila ägarna eller i vissa fall brukarna av de fastigheter, som anslutits till

anläggningen. Avgifter borde i princip få uttagas till täckande av alla kostnader

för anläggningen. Däremot finge avgifterna icke uppgå till högre

belopp än som motsvarade självkostnaden. Helt utan undantag kunde denna

princip dock icke genomföras. Sådana merkostnader (s. 1c. utvecklingskostnader),

som nedlades å en anläggning för att den framdeles skulle

kunna utvidgas att betjäna eventuellt tillkommande bebyggelse, borde, intill

dess sådan utvidgning kommit till stånd, bäras av den kommun där

frebyggelseområdet vore beläget. Därjämte kunde det av utjämningshänsyn

vara önskvärt, att även en skälig del av övriga kostnader bestredes av kommunen.

Å andra sidan borde icke, såsom nu vore fallet, någon skillnad i

avgiftshänseende upprätthållas mellan områden inom och områden utom

stadsplan. En kommun, som utförde vatten- och avloppsanläggning, borde

sålunda, oavsett om stadsplaneläggning ägt rum, få uttaga ersättning av

fastighetsägarna till täckande av kostnaderna för anläggningen med nyssnämnda

undantag. Genomförandet av denna regel medförde att byggnads
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

21

lagens hithörande regler måste omarbetas så, att avloppsledning icke längre

komme att i byggnadslagens mening utgöra del av gata samt att i konsekvens

härmed kostnaden för utförande av avloppsledningar icke vidare

finge uttagas i form av ersättning för gatubyggnadskostnad utan i stället

utginge enligt de nyss skisserade avgiftsreglerna.

De sakkunniga har även föreslagit nya regler om förfarandet när

det gäller prövning av frågor om tillämpningen av bestämmelserna om vatten-

och avloppsanläggningar. Den ledande synpunkten vid utformningen

av reglerna om förfarandet borde enligt deras mening vara den, att ett

ärende angående utförande av vatten- och avloppsanläggning i princip

skulle upptagas av en myndighet, nämligen länsstyrelsen, till vilken alltså

sakägarna utan risk för rättsförlust skulle kunna hänskjuta hela frågekomplexet.

Prövningen måste emellertid — för att icke länsstyrelsen skulle

belastas med alltför mycket utredningsarbete — föregås av utredning och

annan förberedande handläggning vid särskild förrättning, verkställd av

en förrättningsman, som länsstyrelsen hade att förordna.

Vissa frågor borde dock enligt de sakkunniga hänskjutas till prövning

av vattendomstol eller expropriationsdomstol.

Yttrandena

Att en förbättring av vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena,

särskilt på landsbygden, snarast bör åstadkommas,

har framhållits i nära nog samtliga yttranden. Icke i något yttrande har

behovet av en förbättring bestritts.

Även de sakkunnigas uttalanden om målet för en förbättring av

vatten- och avloppsförhållandena har i yttrandena vunnit allmän

anslutning.

I det övervägande flertalet av de inkomna yttrandena har vatten- och avloppsfrågorna

sammanställts med frågan om åtgärder till förhindrande

av förorening av sjöar, vattendrag och grundvattenförekomster.

Behovet av åtgärder har genomgående betecknats

som trängande. I åtskilliga yttranden har t. o. m. tveksamhet uttalats om

möjligheten och lämpligheten av att genomföra det av de sakkunniga skisserade

arbetsprogrammet med hänsyn till vattenföroreningsfrågans läge.

Den föreslagna principen om skyldighet för kommun att

ställa sig som huvudman för större eller eljest mera betydelsefulla

vatten- och avloppsanläggningar har berörts i de flesta yttrandena och

har allmänt tillstyrkts.

Vad angår municipalsamhällenas vatten- och avloppsfrågor

har en stor del av remissinstanserna tillstyrkt de sakkunnigas

förslag. Däremot har förslaget kritiserals av några remissinstanser, bl. a.

kammarkollegiet, som ansett att det medförde en föga rimlig utbrytning av

vatten- och avloppsfrågorna från de municipala angelägenheterna i övrigt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

Med hänsyn till den tid efter annan i olika sammanhang diskuterade avvecklingen

av municipalinstitutet ifrågasatte emellertid kollegiet, huruvida

icke i samband med en översyn av de sakkunnigas förslag frågan angående

avveckling tvångsvis av nämnda kommunalförvaltningsinstitut borde göras

till föremål för en allsidig utredning.

De sakkunnigas förslag om förmånsrätt för vatten- och avloppssamfälligh

eternas bidragsf ordringar hos de anslutna

fastigheterna har mött en viss betänksamhet. I åtskilliga yttranden har

förslaget bestämt avstyrkts.

De sakkunnigas förslag, att nu gällande lagregler om anslutning srätt

och anslutning stvång beträffande avloppsföretag skall

kompletteras med motsvarande regler i fråga om företag för vattenförsörjning,

har i princip tillstyrkts i de flesta yttrandena. Hovrätten över Skåne

och Blekinge samt hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre

Norrland samt Västerbygdens vattendomstol och 1945 års vattenlagssakkunniga

har vitsordat, att det för en tillfredsställande lösning av vatten- och

avloppsproblemen vore nödvändigt att uppställa dylika regler. Medicinalstyrelsen

har uttalat, att sådana bestämmelser, därest de tillämpades med

hänsynstagande till de i varje fall föreliggande omständigheterna, i väsentlig

grad skulle underlätta och påskynda utvecklingen på området. Liknande

uttalanden har gjorts av bl. a. bostadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

län, lantbruksnämnden i Uppsala län och länsbostadsnämnden i Kristianstads

län. Sveriges lantbruksförbund har förklarat sig vilja särskilt understryka,

att en väsentlig orsak till att gemensamma vattenledningsföretag hittills

kommit till stånd i så relativt begränsad omfattning säkerligen varit

bristen på bestämmelser om tvångsanslutning. Reglerna om anslutningstvång

och anslutningsrätt vore därför av grundläggande betydelse för genomförandet

av den uppställda målsättningen. —- Samma synpunkter har

även kraftigt betonats i yttrandena från riksförbundet landsbygdens folk

och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

I några yttranden har dock en avvisande hållning intagits till förslaget i

förevarande del. Kammarkollegiet har uttalat, att bestämmelserna kunde

komma att erhålla en alltför vidsträckt tolkning, som kunde medföra ekonomiska

olägenheter för den enskilde. Svenska teknologföreningen har funnit,

att de föreslagna bestämmelserna om anslutningsrätt och anslutningstvång

syntes medföra en handläggning, som skulle innebära krav på en

väsentligt ökad tillgång till såväl enskild som statlig tekniskt kompetent

personal. Liknande synpunkter har anförts av byggnadsstyrelsen och svenska

landskommunerna förbund.

De föreslagna nya reglerna om rätt att utnyttja vattentillgång

har uttryckligen tillstyrkts i de flesta av de yttranden, som närmare

berört frågan. I vissa yttranden, bl. a. från 1945 års vattenlagssakkunniga

och Norrbygdens vattendomstol, har emellertid tveksamhet yppats rörande

behovet och lämpligheten av de regler de sakkunniga förordat i denna

del.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

Mot det föreslagna avgiftssystemet har i flertalet yttranden gjorts

erinringar blott beträffande detaljfrågor. I vissa yttranden har dock den av

de sakkunniga förordade likställigheten mellan stadsplanelagda och icke

stadsplanelagda områden ansetts möta betänkligheter.

Förfarandet i ärenden rörande vatten- och avloppsanläggningar är

den fråga, kring vilken meningarna skarpast brutit sig. I större delen av yttrandena

behandlas vatten- och avloppsfrågorna i detta hänseende huvudsakligen

som en delfråga i landsbygds- och tätortsplaneringen.

Lantbruksstyrelsen har utgått från att vatten- och avloppsfrågorna i stor

utsträckning borde inordnas i den av lantbruksnämnderna handhavda

landsbygdsplaneringen samt har föreslagit en syneförrättning av i 10 kap.

vattenlagen avgiven innebörd.

Vissa remissinstanser har starkt betonat, att förfarandet i vatten- och

avloppsfrågor borde göras så enkelt som möjligt.

I yttrandena från vattendomstolsorganisationen har åberopats, att vattentäkts-

och föroreningsfrågorna hör under vattendomstol. Yttrandena har

därför utgått från att även frågan om utförande av vatten- och avloppsanläggning

i stor omfattning borde hänföras dit.

Departementschefen

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anför bl. a. följande.

Allmänna synpunkter

I betänkandet har konstaterats, att vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena

inom städernas stadsplanelagda områden är ordnade på ett i stort

tillfredsställande sätt men att förbättringsåtgärder är påkallade såväl med

avseende å städernas randbebyggelse och landsbygdens mindre tätområden

som beträffande den egentliga glesbygden. Som ett lämpligt mål för strävandena

på området har de sakkunniga angivit, att all bebyggelse av varaktig

art bör inom en tid av omkring tjugo år förses med tidsenliga anordningar

för vattenförsörjning och avlopp. Enligt min uppfattning är det angeläget

att få till stånd en förbättring av vattenförsörjning och avlopp för den bebyggelse,

som är eftersatt i detta avseende. Bedömandet av den tid, då

målet kan uppnås, faller emellertid ej inom ramen för lagstiftningsärendet.

De sakkunniga har, främst ledda av syftet att hindra felinvesteringar,

föreslagit ett omfattande system av bestämmelser, avsedda att närmare

reglera utförandet och driften även av mindre vatten- och avloppsföretag.

Särskilt är att nämna, att de nuvarande bestämmelserna i vattenlagen om

rätt och skyldighet att ansluta till avloppsföretag enligt förslaget skulle

överföras till en särskild lag om vatten- och avloppsanläggningar och i samband

därmed utvidgas till att avse även företag för vattenförsörjning. Det

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

synes ej vara anledning att antaga annat än att de av de sakkunniga föreslagna

lagreglerna i flertalet fall skulle giva ett i huvudsak tillfredsställande

resultat och genomsnittligt verka i riktning mot en mera ändamålsenlig utformning

av vatten- och avloppsanläggningarna i glesbygden. För att motivera

införandet av tvångsbestämmelser sådana som de föreslagna bör emellertid

enligt min mening krävas, att risken för misstag i särskilda fall är

ringa. Av det förut anförda framgår, att så ej är fallet, utan att avsevärd

risk för felbedömningar kan föreligga. Härtill kommer, att tillämpningen

av de föreslagna ganska vidlyftiga lagreglerna skulle ställa stora anspråk

på personal och därigenom draga kostnader, vilkas nödvändighet man med

hänsyn till det sagda kan sätta i fråga. Måhända kan läget bli ett annat,

då landsbygdsplaneringen fortskridit och ytterligare erfarenheter vunnits av

vatten- och avloppsanläggningar i glesbygd. Jag anser emellertid, att en

lagstiftning av den omfattning de sakkunniga förordat icke bör genomföras

för närvarande utan att reformen bör begränsas till att gälla i huvudsak

blott de större anläggningarna.

Det övervägande flertalet av de nu förefintliga större anläggningarna äges

och drives av kommuner. En ny lagstiftning om de ur samhällelig synpunkt

mera betydelsefulla vatten- och avloppsanläggningarna blir därför i främsta

rummet tillämplig på kommunala anläggningar. Emellertid har det på senare

tid förekommit, att kommunerna utfört och drivit vatten- och avloppsanläggningar

även för bebyggelseområden av mindre omfattning. Främst har

detta skett inom sådana kommuner, där huvuddelen av befolkningen redan

tillgodosetts genom större kommunala anläggningar. Åtgärden har då främst

halt till syfte att bereda invånarna i de enstaka eftersatta områdena förmåner

som är likartade med dem som kommit övriga kommuninvånare till del.

Detta beaktansvärda syfte skulle motarbetas, om speciella regler infördes för

anläggningar över en viss storlek och lagstiftningen därigenom skapade en

klyfta mellan de större och de mindre kommunala anläggningarna. Lämpligast

synes därför, att den nya lagstiftningen — ehuru dess syfte främst är

att reglera rättsförhållandena beträffande större anläggningar — göres tilllämplig

på alla anläggningar, som omhänderhaves av kommunen, oavsett anläggningens

storleksordning. Med avseende å företag för vattenförsörjning

och avlopp, vilka omhänderhaves av annan än kommunen, är däremot de

skäl, som nyss anförts för en begränsning av lagstiftningen till de större företagen,

i full utsträckning tillämpliga.

Det nu förevarande lagstiftningsproblemet berör nära två grupper av vattenrättsliga

bestämmelser, nämligen dels stadgandena i 8 kap. vattenlagen

om samgående mellan två eller flera rättssubjekt för genomförande av avloppsföretag

och dels de i 2 och 8 kap. vattenlagen upptagna reglerna om

villkor för utnyttjande av vattentäkter och för utsläppande av avloppsvatten.

Den törsta gruppen avser att reglera rättsförhållandena mellan dem,

som deltager eller anses böra deltaga i företaget och alltså är direkt intresserade

i detta. Den andra gruppen av stadganden avser att reglera förhållandet

till sådan tredje man, vilken beröres av företaget såsom ägare eller innehava
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

re av fastighet, som behöver tagas i anspråk för ledningar eller andra anordningar,

eller med hänsyn till företagets inverkan på förefintliga vattentäkter

eller på föroreningen av sjöar och vattendrag. Till sistnämnda grupp kan

även räknas de i expropriationslagen givna bestämmelserna om expropriation

för vatten- och avloppsföretag.

Behovet av en reform berör främst stadgandena inom den första av de

nämnda grupperna, särskilt frågorna om rätt att genomföra anslulning

och skyldighet att låta sig anslutas till företag för vattenförsörjning och

avlopp, företagens organisation samt avgiftsskyldighcten och rättsförhållandena

i övrigt mellan den som driver företaget och innehavarna av de

till företaget anslutna fastigheterna. Att särbestämmelser i dessa hänseenden

erfordras för de större företagen är för övrigt redan, såvitt angår

avloppsföretag, uppmärksammat genom bestämmelserna i 8 kap. 54 och

55 §§ vattenlagen, vilka föreskriver vissa undantag från giltighetsområdet

för vattenlagens stadganden i förevarande ämnen och bl. a. generellt undantager

områden under stadsplan. En utvidgning av dessa undantagsbestämmelser

möter inga större svårigheter ur lagteknisk synpunkt.

Att utsträcka den tilltänkta nya lagstiftningen till att omfatta förhållandet

till tredje man möter större betänkligheter. Reformen skulle därmed gripainpå

centrala vattenrättsliga och expropriationsrättsliga områden samt rubba den

hittills tillämpade systematiken i lagverken på dessa områden. Detta skäl

berör visserligen i huvudsak blott lagstiftningens formella sida och kan

icke i och för sig anses tungt vägande. Några mera betydande sakliga fördelar

synes emellertid icke stå att vinna härvidlag. De sakkunniga har ej

heller föreslagit någon väsentlig saklig ändring i vad som nu gäller på detta

område. I stort sett har de inskränkt sig till att i sitt förslag till lag om

vatten- och avloppsanläggningar sammanföra vissa i andra författningar

förekommande bestämmelser om rätt att framdraga ledningar och vidtaga

vissa andra åtgärder på annans mark m. m. En avvägning av fördelen av

den ökade överskådlighet, som ett sammanförande av hithörande stadganden

till en och samma författning innebär, mot olägenheten av att stadgandena

brytes ut ur sitt nuvarande sammanhang resulterar enligt mitt

bedömande i att den nuvarande systematiken bör bibehållas.

I ett hänseende, nämligen i fråga om rätt att utnyttja vattentäkter, har

de sakkunniga föreslagit mera väsentliga ändringar i gällande vattenrättsliga

och expropriationsrättsliga regler. Jag har icke blivit helt övertygad

om att det här föreligger något påtagligt behov av en nyreglering och anser

mig därför böra lämna även detta särskilda spörsmål åsido vid den nu

aktuella lagrevisionen.

Vad angår frågan om avloppsverkens inverkan med hänsyn till förorening

av sjöar och vattendrag vill jag erinra om att de åtgärder, som hittills vidtagits

till förhindrande av dylik förorening, i många fall visat sig otillräckliga.

Allmän enighet råder om att det är alldeles nödvändigt att få till stånd

en förbättring av förhållandena på detta område. Frågan om åtgärder till

vinnande av förbättrat skydd mot vattenförorening är för närvarande fö
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

remål för utredning genom 1953 års vattenvårdskommitté. Ett närmare

ställningstagande till hithörande frågor måste anstå, till dess sagda utredning

slutförts. Emellertid bör redan i detta sammanhang beaktas, att lagreglerna

om vatten- och avloppsanläggningar om möjligt bör bringas i samklang

med strävandena att förbättra vattenvården och i allt fall icke utformas

så att de motverkar dessa strävanden.

En fortsatt utbyggnad av avloppsverk är givetvis ägnad att öka föroreningen

av vattnet i sjöar och vattendrag. Sedd enbart ur vattenvårdssynpunkt

är en sådan utbyggnad därför icke önskvärd. Inom områden av

tätortskaraktär är emellertid avbördandet av avloppsvatten genom gemensamma

ledningar oundgängligen nödvändigt ur hygienisk synpunkt, och även

glesbygdens krav på förbättrade vatten- och avloppsförhållanden är, ehuru

delvis av andra skäl, att beteckna som angeläget. För övrigt bör den tilltänkta

lagstiftningen, på sätt framgår av vad jag förut anfört, icke vara ensidigt

inriktad på att främja tillkomsten av vatten- och avloppsanläggningar utan

snarare gå ut på att verka därhän, att de vatten- och avloppsverk, som kommer

till utförande, utformas på det lämpligaste sättet. Bl. a. är avsett, att lagstiftningen

skall stimulera tillkomsten av reningsverk i samband med avloppsanläggningar,

och i den mån detta syfte verkligen vinnes kommer lagstiftningen

givetvis att i gynnsam riktning påverka föroreningsfrågans läge.

Det läge, vari frågan om åtgärder till motverkande av vattenförorening befinner

sig, bör följaktligen enligt min mening icke anses utgöra hinder för

genomförande av en lagstiftning om vatten- och avloppsanläggningar med

den räckvidd, för vilken jag förut uttalat mig.

Kommunala anläggningar

De erfarenheter, som vunnits av kommunal drift i fråga om vatten- och

avloppsföretag, har i såväl tätorter som glesbygd varit nästan uteslutande

positiva. Bland de fördelar som den kommunala driften innebär är främst

att anteckna, att anläggningarna i regel planlägges på ett framsynt sätt, så

att senare utvidgningar kan verkställas utan avsevärda svårigheter, samt

att finansieringsfrågan i regel kan lösas i en smidig form. En annan synpunkt,

som måhända lättare förbises, är att innehavet av vatten- och avloppsanläggningen

för ett samhälle innebär ett faktiskt monopol på den

nyttighet som den representerar och att detta monopol kan, om det handhaves

utan ansvar, missbrukas till förfång för samhället eller för viss eller

vissa delar av detta. Dessa risker undgås i allt väsentligt, om anläggningen

omhänderhaves av kommunen.

En lagstiftning, som syftar till reglering av vatten- och avloppsfrågans

organisatoriska sida, bör uppenbarligen taga hänsyn till de fördelar, som

den kommunala driften innebär. Den bör i enlighet härmed grundas på förutsättningen,

att ordnande av vattenförsörjning och avlopp i första hand är

en kommunal angelägenhet och att de större vatten- och avloppsanlägg
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

ningarna bör tillkomma i kommunal regi eller eljest under kommunens

medverkan.

De nuvarande bestämmelserna i hälsovårdsstadgan och byggnadsstadgar

kan sägas förutsätta, att kommunen utför vatten- och avloppsanläggning

för områden inom stadsplan samt för andra områden med sådan tätare bostadsbebyggelse,

att anläggningen kan anses erforderlig av sanitära skäl. I

praxis är fastslaget, att kommun, som försummar sina skyldigheter i detta

avseende, kan genom föreläggande tillhållas att fullgöra dessa. Åtskillig tvekan

har dock varit rådande angående omfattningen av dessa kommunens

skyldigheter, något som medfört osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen.

Frågan kan under särskilda omständigheter, t. ex. vid motsättningar mellan

invånarna i olika områden inom en kommun, bli brännande. Med tanke

på dylika fall synes genom uttrycklig bestämmelse böra fastslås, att vattenoch

avloppsanläggningar skall utföras inom område, varest till förekommande

av sanitär olägenhet påkallas att vattenförsörjning och avlopp ordnas

i ett större sammanhang, samt att ansvaret för att så sker ytterst åOIar

kommunen.

Municipalsamhällena

De sakkunniga har föreslagit, att municipalsamhällenas befattning med

vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. En sådan åtgärd skulle sannolikt

i många fall visa sig ändamålsenlig ur vatten- och avloppsverksamhetens

synpunkt. De skäl som de sakkunniga i detta sammanhang åberopat kan

emellertid även anföras till stöd för åsikten, att municipalinstitutet bör helt

avskaffas. Här möter ett stort och svårlöst frågekomplex, som knappast torde

kunna lösas i förevarande begränsade sammanhang. En antydan om svårigheterna

ges i de remissyttranden, vilka framhållit att en isolerad utbrytning

av vatten- och avloppsfrågorna från övriga tätortsfrågor skulle kunna

ge upphov till intressekonflikter, då det gäller att samordna ledningsbyggandet

med samhällsplaneringen i övrigt. I de orter, där förutsättningarna för

en sådan samordning är goda, kan municipalinstitutets berättigande måhända

ifrågasättas. Om åter en dylik samordning är svår att åvägabringa,

visar detta att municipalbildningen för närvarande fyller ett behov. Att genom

lagstiftning framtvinga ett samgående även i fall, då förutsättningar

därför saknas, synes i varje fall icke lämpligt. I stället bör åt tillämpningen

överlämnas att från fall till fall söka finna den smidigaste lösningen av samordningsfrågan.

Jag kan således, i motsats till de sakkunniga, icke finna tillräckliga skäl

för att municipalsamhällena i förevarande sammanhang befrias från skyldighet

att ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar.

Med det sagda avser jag dock endast sådana municipalsamhällen, inom

vilka gäller byggnadslagens bestämmelser för stad. Inom annat municipalsamhälle

bör skyldigheten att sörja för erforderlig vatten- och avloppsanläggning

i likhet med andra kommunala uppgifter åvila moderkommunen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

Icke-kommunala anläggningar

Därest bestämmelserna om kommunernas skyldighet att utföra vattenoch

avloppsanläggningar får den förut angivna omfattningen, måste som

en konsekvens härav accepteras, att omfattande och eljest ur allmän synpunkt

betydelsefulla anläggningar även kan få drivas i enskild regi.

I själva verket kan de allmänna intressen, som påkallar en reform av

lagstiftningen i fråga om större enskilda vatten- och avloppsanläggningar,

i stor utsträckning identifieras just med de kommunala intressena. Ur kommunernas

synvinkel måste det betecknas som önskvärt, att halvkommunala

företag av nyss angiven typ blir delaktiga av samma förmåner som dem,

■vilka lagen tillerkänner de kommunala företagen, och i övrigt underkastar

väsentligen samma rättsregler som dessa. Ur de anslutna fastigheternas

synpunkt toide intet vara att erinra mot en dylik ordning, om kommunen

lämnar garanti för att företagen blir i stånd att uppfylla sina förpliktelser.

Under denna förutsättning kan således ytterligare garantier i form av bestämmelser

om företagens organisation och förvaltning avvaras. Lagstiftningens

omfattning kan härigenom avsevärt begränsas till förmån för dess

överskådlighet. Den vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag omstridda

frågan om införande av en särskild förmånsrätt för fordringar å avgifter

från de anslutna fastigheterna mister ävenledes sin aktualitet.

Med hänsyn till det nu anförda och i enlighet med min förut uttalade mening,

att den nu förevarande lagstiftningen bör i fråga om de enskilda vatten-

och avloppsanläggningarna begränsas att avse blott de större och eljest

ur allmän synpunkt mera betydelsefulla av dessa, anser jag att behovet av

lagregler kan i stort sett täckas genom att de bestämmelser, som skall gälla

för kommunala anläggningar, förklaras tillämpliga även å enskilda anläggningar,

för vilka kommunen lämnat sådan utfästelse som förut sagts. Innebörden

av detta ståndpunktstagande kan också uttryckas på det sättet, att

avgörandet, huruvida en enskild anläggning i ett givet fall skall anses jämställd

med en kommunal anläggning, ankommer på kommunen, som även

själv bär det ekonomiska ansvaret för sitt beslut.

För vissa speciella fall är dock den nu angivna ramen för lagstiftningen

något för snäv. Som exempel kan nämnas det fallet, att ett större, kapitalstarkt

industriföretag utför vatten- och avloppsanläggning för ett bostadsområde

i anslutning till företagets industriella anläggningar. Att uppställa

krav på kommunal garanti för ett sådant företag kan vara både olämpligt

och onödigt. Tänkbart är också att en kommun av särskild orsak icke

vill göra några åtaganden till förmån för viss bebyggelse men att motsvarande

säkerhet beredes genom statsbidrag, inteckningar i fastigheter inom

området eller i andra former. Kan tillfredsställande garantier lämnas för

att vatten- och avloppsföretaget kommer att disponera över tillgångar, som

förslår att infria de förpliktelser företaget rimligen kan ådraga sig, bör

hinder ej möta för att det erhåller samma ställning som ett kommunalt eller

av kommunen garanterat företag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

29

De nu föreslagna principerna för avgränsning av de enskilda företag, som

skall underkastas samma regler som kommunala företag, innebär intet

absolut hinder för att tillämpningen kunde komma att utsträckas även till

företag av ringa omfattning. Man kan exempelvis icke utesluta möjligheten

att vissa kommuner i syfte att underlätta tillkomsten av vatten- och avloppsföretag

lämnar garanti för enskilda företag i större omfattning än som

är förenlig med syftet att begränsa lagstiftningen till enbart större anläggningar.

Någon form av ytterligare begränsning erfordras därför. Med

hänsyn till det uppställda säkerhetskravet behöver visserligen gränsen icke

dragas snävt. Anläggning för samlad bebyggelse representerar alltid ett allmänt

intresse på grund av sin betydelse ur hygienisk synpunkt. Inom glesbebyggelsen

är detta däremot icke alltid fallet, och en alltför vidsträckt tilllämpning

av bestämmelserna kan, såsom i det föregående anförts, stundom

väcka betänkligheter. Å andra sidan möter svårigheter att göra en bestämd

gränsdragning efter antalet anslutna fastigheter eller annan liknande grund.

Möjligen kan sägas, att ett antal av 20—30 anslutna fastigheter för normala

fall utgör ett antagbart minimum, som dock bör kunna minskas, om

bebyggelsen ligger så samlad, att sanitära synpunkter i högre grad gör sig

gällande. I själva lagen torde kravet på viss omfattning hos den berörda

anläggningen icke kunna angivas närmare än att anläggningen med hänsyn

till bebyggelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna

i övrigt prövas vara av väsentlig betydelse ur allmän synpunkt.

Anslutningsrätt och anslutningstvång

Att frågan om skyldighet för fastighetsägare att ansluta sig till vatten- och

avloppsanläggningar erhållit olika lösningar med avseende å städer och

sladsliknande samhällen, å ena, samt landsbygden, å andra sidan, beror

sannolikt ursprungligen på att större anläggningar förekommit blott i orter

av det förra slaget. Sedan dylika anläggningar numera blivit allt vanligare

även på landsbygden, har frågan kommit i ett annat läge. Alltjämt kan dock

motiv åberopas för upprätthållande av en viss skillnad i lagreglerna för företag

i tätorter och andra företag. Bestämmelser om anslutningstvång innebär

ett sådant åsidosättande av den enskildes handlingsfrihet, att till stöd därför

bör kunna åberopas starka skäl. I tätorterna föreligger ett sådant skäl i de

hygieniska förhållandena, vilka i längden gör gemensamma vatten- och

avloppsanläggningar till en tvingande nödvändighet. Inom glesbygd påkallas

däremot större vatten- och avloppsanläggningar sällan av hygieniska

skäl.

Det oaktat kan frågan om glesbygdens förseende med tidsenliga anordningar

för vattenförsörjning och avlopp icke betecknas som sekundär i förhållande

till motsvarande fråga i tätorterna. Tvärtom är frågan för närvarande

ett av landsbygdens mera trängande problem. Understundom kan

lösningen av frågan till och med betecknas som en förutsättning för jordbrukets

bestånd. Om man jämför med andra företag, t. ex. vägföretag, med

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

avseende å vilka tvångsdelaktighet finnes stadgad, kan vatten- och avloppsfrågans

betydelse väl motivera införande av regler om anslutningstvång.

Bestämmelser om skyldighet att ansluta till vatten- och avloppsföretag är

även av stor betydelse för planläggningen av dylika företag. Underlåtenhet

från en eller flera fastighetsägares sida att ansluta till en planerad anläggning

får med avseende å glesbygdens anläggningar en helt annan ekonomisk

betydelse än för anläggningar i tätorter, beroende på anläggningarnas utformning

och de genomsnittligt högre kostnaderna per fastighet. Ur denna

synpunkt är skälen för bestämmelser om anslutningstvång således väl så

starka beträffande glesbygden som beträffande tätorterna.

De betänkligheter mot bestämmelser om anslutningstvång, som kan föreligga

med hänsyn till möjligheten av felinvesteringar och eljest ur ekonomisk

synpunkt, träffar, såsom jag förut anmärkt, väsentligen blott de mindre

företagen. Om lagstiftningens räckvidd begränsas på sätt jag tidigare förordat,

kommer de därmed avsedda företagen att bjuda deltagarna fullt tillräckliga

ekonomiska garantier. Faran för att de genomsnittligt högre anläggningskostnaderna

på landsbygden skall medföra krav på engångstillskott,

som blir alltför betungande för ägarna av de anslutna fastigheterna,

kan i tillräcklig mån motverkas genom föreskrift om rätt att erlägga tillskotten

genom lämpligt anpassade avbetalningar.

Vad jag nu anfört rörande anslutningstvång är icke obetingat tillämpligt

i fråga om anslutningsrätt. En bestämmelse om rätt för fastighetsägare att

framtvinga anslutning mot huvudmannens bestridande skulle, om den tilllämpades

i större omfattning, kunna innebära detsamma som en föreskrift

om skyldighet för huvudmannen att ofördröj ligen utrusta all bebyggelse

i trakten med erforderliga vatten- och avloppsanläggningar. Huvudmannen

skulle härigenom berövas rätten att själv bestämma i frågor rörande planläggningen

och ordningen för utbyggandet av anläggningens särskilda delar.

Såsom jag förut yttrat bör emellertid huvudmannen i princip bibehållas

vid rätten att själv bestämma över sin investeringspolitik. En regel om

anslutningsrätt måste därför •—■ om en sådan över huvud skall införas —

få en begränsad räckvidd. Dess betydelse kan i stort sett icke sträcka sig

längre än till att ge de enskilda fastighetsägarna vissa möjligheter att påverka

ordningen för anläggningens utbyggande inom sådant område, till

vilket huvudmannen i princip är villig att utsträcka anläggningen.

Vad särskilt angår kommunala anläggningar är frågan om anslutningsrätt

i viss mån löst genom den av mig tidigare förordade bestämmelsen om

skyldighet för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning för tätbebyggelse,

inom vilken sådan är påkallad av sanitära skäl. Ehuru denna

bestämmelse formellt icke kan åberopas till stöd för ett yrkande, att en bebyggelsegrupp

skall anslutas till viss befintlig eller planerad anläggning,

får den dock i praktiken samma verkan som ett stadgande om anslutningsrätt.

Med den föreslagna utformningen av nämnda bestämmelse kan den

åberopas även för enstaka fastighet, såvida dennas anslutning är påkallad

av sanitära skäl. Där så ej är fallet, blir det fråga om en i princip frivillig

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

verksamhet från kommunens sida. Kommunen bör alltså — med visst undantag,

till vilket jag återkommer i det följande — äga själv bestämma det

område (verksamhetsområdet), till vilket anläggningen skall utsträckas, och

anslutningsrätt bör gälla blott för fastigheter inom detta område. Även huvudmannen

för en icke-kommunal anläggning bör i princip ha bestämmanderätt

i fråga om verksamhetsområdets omfattning.

A vgifter

Såsom de sakkunniga framhållit är kommunernas rätt att uttaga avgifter

för nyttjandet av vatten- och avloppsanordningar för närvarande reglerad

på skilda sätt i fråga om anordningar för vattenförsörjning och beträffande

anordningar för avlopp. Rätten att uttaga avgifter för leverans av vatten har

i rättspraxis fastslagits med den begränsning, att avgifterna icke får uppgå

till så högt belopp, att de kan betecknas som en i förtäckt form för kommunens

allmänna ändamål upptagen beskattning. Rätten att uttaga avgifter

för nyttjandet av avloppsanordningar är däremot betydligt snävare avgränsad.

I några av remissyttrandena har mot de sakkunnigas förslag rests den invändningen,

att kommunerna för närvarande tillämpar högst olika system

för finansiering av avlopp och i vissa fall uttager avgifter med stöd av äldre,

för särskilda orter gällande bestämmelser samt att införandet av ett avgiftssystem,

sådant som de sakkunniga föreslagit, i dylika fall komme att

möta praktiska svårigheter. Sådana avgifter, i den mån de förekommer,

måste emellertid i allt fall anses underkastade den förut angivna, även för

vattenavgifter gällande regeln, att avgifterna icke får i sådan mån överstiga

kommunens självkostnader, att de till någon del kan anses såsom en för

kommunens allmänna ändamål upptagen beskattning. De sakkunnigas avgiftsregler

går i sak ut på samma princip, nämligen att avgifterna begränsas

till vad som erfordras för att täcka kostnaderna för de därmed avsedda

anordningarna.

Den begränsning av kommunernas självbestämmanderätt i avgiftsfrågor,

som de nuvarande reglerna om finansiering av avloppsföretag innefattar,

kan således icke anses uppburen av viktigare skäl. Redan det tvång, som

dessa regler ålägger kommunerna i deras ekonomiska politik, kan i och för

sig åberopas som ett vägande skäl för en lagändring, särskilt i belysning

av de förut berörda konsekvenser i fråga om kommunernas villighet att

taga sig an eftersatta bebyggelseområden, till vilka reglerna leder. Andra

viktiga skäl för en reform ligger i de praktiska fördelar, vilka enligt det anförda

står att vinna genom enhetliggörande av avgiftsreglerna för vattenförsörjning

och avlopp. Jag delar därför de sakkunnigas mening, att de nu

gällande begränsningarna i kommunernas rätt att själva bestämma sin avgiftspolitik

i fråga om vatten- och avloppsanläggningar bör bortfalla och

ersättas av den enkla regeln, att avgifter i princip får uttagas till hela det

belopp, som motsvarar kommunens självkostnader för anläggningarna. Den
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

na regel bör gälla hela lagstiftningens tillämpningsområde och icke göras

beroende av huruvida stadsplan fastställts eller icke. Jämväl i övrigt synes

de sakkunnigas förslag i förevarande del väl ägnat att läggas till grund för

lagstiftning med de jämkningar, som nödvändiggöres av mitt tidigare

ställningstagande till frågorna om lagstiftningens omfattning och utformning

i övrigt.

Prövnings för farandet

De mångfaldiga problem, som mött de sakkunniga vid utformandet av regier

om förfarandet vid avgörande av frågor rörande tillämpningen av den

föreslagna lagstiftningen, bortfaller i allt väsentligt, om lagstiftningen får

den mera begränsade omfattning, som jag förordat. Sålunda förenklas avsevärt

frågan om uppdragande av gränsen mellan de administrativa myndigheternas

och domstolarnas befogenheter. Till administrativ prövning bör

framför allt — med hänsyn till sambandet med tätorts- och glesbygdsplaneringen

— hänföras frågor om auktorisation av icke-kommunal anläggning,

om åläggande för kommun att utföra vatten- och avloppsanläggning och om

verksamhetsområdet för allmän vatten- och avloppsanläggning. Av praktiska

skäl bör vidare hit hänföras frågor om anslutningsrätt och anslutningstvång

samt vissa frågor om förordnanden och förelägganden. Övriga frågor —

bl. a. frågor rörande avgiftsskyldighet samt alla ersättningsfrågor — bör

ankomma på domstol.

De ärenden, som skall handläggas av administrativ myndighet, kommer

med denna ordning till övervägande del att utgöras av typiska ansökningsärenden,

i vilka huvudparten av utredningen förebringas av sökanden. Att,

såsom de sakkunniga föreslagit, förlägga utredningen till särskild förrättning

synes därför överflödigt. Dessa ärenden bör i stället upptagas av länsstyrelsen

och handläggas enligt de regler, som i allmänhet gäller rörande

förfarandet hos denna myndighet. För sådana speciella fall, då utredningen

blir särskilt omfattande eller fordrar teknisk sakkunskap, som ej är företrädd

hos länsstyrelsen, bör dock länsstyrelsen genom uttryckligt stadgande

få möjlighet att förordna sakkunnigt biträde med uppgift att ombesörja utredningen

eller viss del av denna.

Med avseende å domstolsförfarandet erfordras vid sidan av de allmänna

reglerna i rättegångsbalken blott vissa bestämmelser om forum m. m.

III. De särskilda lagförslagen

T. f. departementschefen uttalar inledningsvis följande.

De av mig förordade modifikationerna i fråga om lagstiftningens omfattning

möjliggör en betydande minskning av förfaltningsmaterialet i jämförelse

med de av de sakkunniga framlagda förslagen. De sakkunnigas huvudförslag,

nämligen förslaget till lag om vatten- och avloppsanläggningar samt

förslaget till vatten- och avloppsstadga, kan ersättas av ett mindre omfat
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

33

tande lagverk, inrymmande de grundläggande reglerna om kommunala och

andra ur allmän synpunkt mera betydelsefulla anläggningar. Som sammanfattande

benämning för dessa föreslår jag termen »allmänna vattenoch

avloppsanläggningar».

Utöver den lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, som således

kommer att innehålla kärnan i den nya lagstiftningen, berör reformen

även, på sätt framgår av vad förut anförts, vissa bestämmelser i vattenlagen,

varjämte en del ändringar i byggnadslagen är påkallade.

A. Förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

1 §■

Departementschefen. Beträffande den nya lagstiftningens tillämpningsområde

har jag i det föregående uttalat mig för att lagstiftningen bör avse

dels sådana vatten- och avloppsanläggningar som omhänderhaves av kommun

och dels sådana icke-kommunala vatten- och avloppsanläggningar som

efter särskild prövning av länsstyrelsen förklarats för allmänna. Lagen bör

lämpligen inledas med en bestämmelse som anger dess nämnda räckvidd.

2 §.

Departementschefen. Enligt den tankegång, åt vilken jag förut givit uttryck,

bör lagstiftningen — i ändamål bl. a. att nedbringa omfattningen av

de organisatoriska bestämmelserna om icke-kommunala vatten- och avloppsföretag

— begränsas till att av dessa företag behandla endast dem, som är av

större betydelse ur allmän synpunkt och bjuder vissa ekonomiska garantier.

Denna begränsning av lagstiftningens omfattning har kommit till uttryck

redan i 1 § genom att förslaget i fråga om icke-kommunala anläggningar

förklarats äga tillämplighet först efter särskilt auktorisationsbeslut

av länsstyrelsen. Den sakliga innebörden av denna regel framgår dock först

av bestämmelserna rörande villkoren för auktorisation, vilka bestämmelser

med hänsyn härtill får anses vara av den centrala karaktär, att de bör

upptagas bland de inledande stadgandena i förslaget.

3 §•

Departementschefen. Som jag i det föregående redan tagit ställning till

frågan, i vilken omfattning vatten- och avloppsanläggningar bör handhavas

i kommunal regi, kan jag här inskränka mig till några anmärkningar rörande

den närmare utformningen av det stadgande i ämnet, vilket bör inflyta

i början av lagen.

Jag delar den i några remissyttranden uttalade meningen, att åt kommunallagstiftningen

bör vara förbehållet att reglera kommunernas befogenheter

i olika avseenden samt att en lagstiftning av nu förevarande art följaktligen

bör begränsa sig till att ge regler om de skyldigheter, som anses

3 Iiihang till riksdagens protokoll I95,r>. 9 samt. 3 avd. Nr IS

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

böra åvila kommunerna. Någon motsvarighet till den av de sakkunniga föreslagna

bestämmelsen, att kommun skall äga ombesörja utförande och drift

av vatten- och avloppsanläggning inom kommunen, finner jag alltså icke

erforderlig eller lämplig.

Den lagstadgade skyldigheten för kommun att sörja för tillkomsten av

vatten- och avloppsanläggning bör enligt vad jag förut anfört vara bunden

vid den förutsättningen, att fråga är om tätbebyggelse av sådan art, att

vattenförsörjning och avlopp till förekommande av sanitära olägenheter bör

ordnas i ett större sammanhang. Enligt den i förslaget valda formuleringen

kan det icke fordras, att sanitära olägenheter redan uppstått utan blott att

sådana kan förutses med hänsyn till bebyggelsens omfattning och karaktär.

Bestämmelsen är med andra ord avsedd att understryka, att kommunernas

ingripande bör ske på ett så tidigt stadium, att verkliga olägenheter i sanitärt

hänseende icke behöver uppkomma.

I likhet med vad nu är fallet bör det ankomma på länsstyrelsen att öva

tillsyn över att kommunerna fullgör sina skyldigheter i fråga om vattenförsörjning

och avlopp. Jag föreslår, i likhet med de sakkunniga, en uttrycklig

bestämmelse om att länsstyrelsen i fall av försummelse skall äga ingripa

med erforderliga förelägganden.

4 §•

Departementschefen. Hur en vatten- och avloppsanläggning i detalj bör

utformas är i mycket en lämplighetsfråga. Det är icke möjligt att mera ingående

reglera tänkbara konflikter mellan de intressen, som påkallar beaktande

i samband med planeringen och utförandet. Lika med de sakkunniga

anser jag emellertid lämpligt att särskilt framhålla de allmänna sanitära intressena

och därigenom markera att dessa i allmänhet icke bör stå tillbaka

för andra hänsyn. I övrigt förordar jag en allmänt hållen bestämmelse om

att varje anläggning skall utföras på sätt dess ändamål kräver.

5 §.

Departementschefen. I det föregående har jag förordat sådan jämkning i

de sakkunnigas förslag till bestämmelser om anslutningsrätt, att denna rätt

begränsas till visst område (verksamhetsområdet) samt att verksamhetsområdet

i princip skall bestämmas av anläggningens huvudman. Jag har emellertid

även förutsatt, att huvudmannens nämnda befogenhet måste underkastas

vissa modifikationer.

Det är självfallet ur flera synpunkter av vikt, att länsstyrelsen är orienterad

om vatten- och avloppsväsendets utveckling inom länet. I den mån

som verksamhetsområdets omfattning kan bestämmas av huvudmannen

utan inblandning av länsstyrelsen, bör därför länsstyrelsen underrättas om

det beslut som huvudmannen träffat. Bestämmelse härom har införts såsom

ett andra stycke i 5 §.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

35

6 §.

Departementschefen. Reglerna om anslutningsrätt och anslutningstvång

är i de sakkunnigas förslag en av centralpunkterna i lagstiftningen. De har

till uppgift att förverkliga den princip, som enligt de sakkunniga bör ligga

till grund för all planläggning på området, nämligen att varje anläggning

skall ha den omfattning som är lämpligast ur teknisk och ekonomisk synpunkt.

Från denna utgångspunkt är det närmast självklart, att bestämningen

»teknisk och ekonomisk fördel» i förslaget anknutits till det gemensamma

företaget och icke till de särskilda fastigheterna.

Därest — såsom jag föreslagit -— frågan om anläggningens utsträckning i

princip får bero på huvudmannens eget bestämmande genom att han får

befogenhet att fastställa verksamhetsområdet för anläggningen, mister reglerna

om anslutningsrätt och anslutningstvång sin nyss angivna vidsträckta

betydelse. Tvister om anslutningsrätt och anslutningstvång torde också bli

ganska sällsynta. Vid sådant förhållande möter ur praktisk synpunkt ej

hinder för att dessa frågor får en mera individualiserad behandling genom

att lagregeln i ämnet utformas så, att tvångsanslutning äger rum blott om

den innebär fördel för just den fastighet, som skall anslutas. Denna lösning

har därjämte den fördelen att den är mera lättförståelig för den enskilde

fastighetsägaren, vilken givetvis har lättare att bedöma anslutningens verkan

för fastigheten än dess verkan för anläggningen som helhet.

Prövning av frågor rörande anslutningsrätt och anslutningstvång för fastigheter

inom en anläggnings verksamhetsområde torde böra ankomma på

länsstyrelsen.

Jag vill här erinra om att de i förevarande paragraf upptagna reglerna om

anslutningsrätt och anslutningstvång för de fastigheter, som ligger inom

verksamhetsområdet, med avseende å anordningar för avlopp kompletteras

av bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen, enligt vilka anslutning till befintlig

eller planerad avloppsledning i vissa fall kan påfordras även i fråga om

fastigheter utanför verksamhetsområdet.

Avslutningsvis vill jag tillfoga några anmärkningar angående möjligheten

att bringa en skedd anslutning till allmän vatten- och avloppsanläggning att

upphöra. I detta hänseende måste de nu skisserade bestämmelserna om

anslutningsrätt och anslutningstvång rimligen anses ha till innebörd icke

blott att en fastighet kan mot endera sidans bestridande anslutas till vattenoch

avloppsanläggning utan även att sålunda skedd anslutning skall fortfara,

till dess annat i laga ordning bestämmes. Ett avgörande i fråga om fastighets

rätt eller skyldighet till anslutning bör vidare avse fastigheten som sådan

och alltså i princip vara giltigt även mot ny ägare av fastigheten samt

mot innehavare eller blivande förvärvare av begränsade sakrätter med avseende

å denna. Av praktiska skäl är det emellertid icke möjligt och lämpligt

att för varje fall, då en fastighet anslutes till allmän vatten- och avloppsanläggning,

anordna en prövning genom länsstyrelsen, huruvida förutsätt
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

ningarna för anslutningsrätt och anslutningstvång är för handen. Tvärtom

är det ett önskemål att anslutning liksom hittills skall kunna ske genom

formlöst avtal mellan fastighetsägaren och anläggningens huvudman. Åt ett

dylikt avtal kan icke förlänas så vittgående verkningar som nyss sagts. Mot

ny ägare av fastigheten eller mot annan tredje man bör avtalet ej gälla, med

mindre han biträtt avtalet. Faktiskt kommer emellertid denna begränsning

i fråga om giltigheten av ett avtal om anslutning icke att bli av större betydelse,

eftersom möjlighet finnes att vid behov påkalla prövning av frågan,

huruvida förutsättningar för anslutningsrätt eller anslutningstvång

föreligger. De nu angivna synpunkterna torde, såsom innefattande allenast

tillämpning av allmänna rättsregler, icke behöva komma till uttryck i lagtexten.

7 §•

Departementschefen. Till närmare utveckling av vad i det föregående

sagts om skyldighet att utföra allmän vatten- och avloppsanläggning samt

om anslutningsrätt och anslutningstvång erfordras ett stadgande, som klarlägger,

vilka särskilda anordningar dessa rättigheter och skyldigheter avser,

d. v. s. vad som är att hänföra till anläggningen. I princip bör huvudmannen

tillhandahålla alla anordningar, som erfordras för att anläggningen skall fylla

sitt ändamål på tillfredsställande sätt.

8 §•

Departementschefen. Vad jag förut yttrat om önskvärdheten av att begränsa

den aktuella lagstiftningen till bestämmelser, som berör rättsförhållandet

mellan huvudmannen för allmän vatten- och avloppsanläggning samt

ägare och innehavare av fastigheter, vilka anslutits eller ifrågasättes skola

anslutas till anläggningen, medför som konsekvens, att de bestämmelser i

de sakkunnigas förslag, som berör expropriationsrättsliga och därmed närstående

ämnen, i allmänhet bör slopas. Behovet av dylika bestämmelser är,

som jag också påpekat, ej synnerligen framträdande. Vad angår möjligheterna

att tvångsvis taga i anspråk mark för anläggningens behov finnes

bestämmelser därom för särskilda fall givna i 2 kap. 45 § och 8 kap. 4 §

vattenlagen samt 1 § lagen om rätt att över annans mark framdraga ledning

för vatten till husbehovsförbrukning. Bestämmelserna i fråga suppleras

därjämte av expropriationslagen, vilken med avseende å sådana större

anläggningar som dem, om vilka nu närmast är fråga, torde medge expropriation

i den omfattning, som erfordras för tillgodoseende av anläggningens

behov. Ytterligare stadganden i ämnet kan därför anses obehövliga.

Från det nu anförda vill jag göra ett undantag, nämligen beträffande

rätt för den som utför allmän vatten- och avloppsanläggning, att för anläggningens

behov taga i anspråk äldre anordningar för vattenförsörjning

eller avlopp. Visserligen kan sådana anordningar i allmänhet tagas i an
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

språk genom expropriation. I förhållande till anordningarnas i allmänhet

ringa värde framstår emellertid ett expropriationsförfarande såsom alltför

omständligt samt tids- och kostnadskrävande för att anlitas i praktiken.

Jag förordar därför en särskild bestämmelse om rätt för anläggningens

huvudman att mot skälig ersättning taga dylika anordningar i anspråk,

om de kan utnyttjas för anläggningen. Utan särskilt omnämnande i lagtexten

torde vara klart, att ersättningen i nu avsett fall bör — på sätt även de

sakkunniga framhållit —- bestämmas med hänsyn främst till vad det skulle

kosta att utföra en liknande anordning vid tiden, då den tages i anspråk,

med skäligt avdrag för värdeminskning genom ålder och slitage.

9 §.

Departementschefen. Det föreligger otvivelaktigt behov av en bestämmelse

om rätt till skälig ersättning för den som genom anslutning till allmän vatten-

och avloppsanläggning tillfogas förlust på grund av att förut befintliga

vatten- och avloppsanordningar blir obrukbara. Denna rätt kan icke lämpligen

göras beroende av huruvida den fastighet, för vilken anordningarna är avsedda,

blivit tvångsansluten eller icke. En bestämmelse, som gåve den frivilligt

anslutne mindre omfattande rätt till ersättning än den tvångsanslutne kunde

befaras leda till onödiga processer om tvångsanslutning och skulle därigenom

kunna allvarligt försvåra utbyggandet av erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.

— Eftersom det enligt det nu föreliggande förslaget skall i princip

ankomma på anläggningens huvudman att bestämma, hur långt verksamhetsområdet

skall utsträckas, behöver ett stadgande om rätt till ersättning

för äldre anordningar icke leda till några allvarligare ekonomiska konsekvenser

ur kommunernas synpunkt.

Enligt de sakkunnigas förslag skall frågan om ersättningens belopp avgöras

efter en tämligen fri skälighetsprövning. Med hänsyn till mångfalden

av faktorer, som i det särskilda fallet kan inverka på frågan, synes denna

lösning vara den enda praktiskt möjliga. Såsom ersättningsmaximum bör

anses det belopp, som kunde utgått vid tillämpning av 8 §, men ersättningen

bör ofta, kanske i regel, reduceras med hänsyn till sådana särskilda omständigheter,

på vilka de sakkunniga anfört exempel. Av vikt är särskilt den av

de sakkunniga anförda synpunkten, att ersättning överhuvud ej bör utgå för

mera primitiva anordningar, vilka med hänsyn till den vanliga standarden

i orten icke kan anses representera något speciellt värde för just den ifrågavarande

fastigheten, och ej heller för anordningar, som icke är godtagbara

ur sanitär synpunkt. Av dessa skäl och för att icke onödigtvis uppmuntra

till processer om mindre ersättningsbelopp hör lagregeln erhålla en restriktiv

utformning. Den synes lämpligen kunna avfattas så, att ersättning skall

utgå i den mån det prövas skäligt icke blott med hänsyn till anordningens

ålder och det skick, vari den befinner sig, utan även med beaktande av den

fördel, som för fastigheten vinnes genom anslutningen, och omständigheterna

i övrigt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

88

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

10 §.

Departementschefen. Till de förpliktelser, som bör ankomma på huvudmannen

för en allmän vatten- och avloppsanläggning, hör framför allt skyldigheten

att driva och underhålla anläggningen på ett tillfredsställande sält.

Att så sker är ett intresse icke blott för de särskilda fastigheter, som är hänvisade

till anläggningen, utan även ur sanitär och annan allmän synpunkt.

I den nu aktuella lagstiftningen, vilken avser att skapa regler just med avseende

å rättsförhållandet mellan huvudmannen och anläggningens brukare,

bör upptagas en uttrycklig regel om skyldighet för huvudmannen att underhålla

anläggningen samt i övrigt sörja för att den fyller sitt ändamål på tillfredsställande

sätt. Att närmare angiva den standard som huvudmannen

skall vara förpliktad att upprätthålla är däremot, på sätt förut nämnts, icke

möjligt. Avgörandet i detta hänseende måste träffas med hänsyn till vad som

är brukligt och skäligen kan fordras vid anläggningar för likartad bebyggelse

och med liknande utformning, varjämte ledning understundom kan stå

att hämta i de författningar, som reglerar hithörande frågor ur hygieniska

och andra allmänna synpunkter.

Utan särskild bestämmelse torde vara uppenbart, att huvudmannens underhållsskyldighet

även innefattar skyldighet att, när behov därav uppkommer,

ombygga (förnya) anläggningen.

Frågan när skyldigheten att underhålla och driva en allmän vatten- och

avloppsanläggning upphör torde sällan bli aktuell. Uppenbarligen bör skyldigheten

bestå så länge de anslutna fastigheterna har behov av anläggningen;

en bestämmelse härom kan lämpligen inflyta i lagtexten. En närmare

reglering av de rättsförhållanden, som uppkommer i samband med att en

allmän vatten- och avloppsanläggning nedlägges, torde däremot icke vara

behövlig. Det må erinras att stadganden för nu avsett fall ej heller ansetts

erforderliga beträffande sådana avloppsföretag, vilkas organisatoriska förhållanden

regleras i 8 kap. vattenlagen.

11—13 §§.

Departementschefen. De bestämmelser som de sakkunniga föreslagit i fråga

om villkoren för nyttjande av vatten- och avloppsanläggningar är visserligen

till större delen av sådan beskaffenhet, att deras innehåll följer redan

av allmänna principer. Då med förevarande lagstiftning avses att i övriga

hänseenden reglera rättsförhållandena mellan anläggningens huvudman

samt ägarna och innehavarna av de fastigheter, vilka anslutits eller skall anslutas

till anläggningen, synes emellertid icke lämpligt att förbigå de särskilda

regler, som bör gälla i detta hänseende.

14 §.

Departementschefen. Frågan om avgiftsskyldigheten kan sägas innefatta

tre spörsmål av tämligen olika karaktär, nämligen för det första hur stort

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955 39

belopp soin totalt får uttagas genom avgifter, för det andra hur avgiftsskyldigheten

bör fördelas mellan de anslutna fastigheterna samt för det tredje

när och hur avgiftsskyldigheten skall fullgöras. Denna disposition har i

stort sett följts i de sakkunnigas förslag. Till följd av att de föreslagna

reglerna gjorts mycket utförliga och fördelats på åtskilliga paragrafer har

emellertid gränsen mellan ämnesområdena fördunklats och texten blivit

något svåröverskådlig. I det nu föreliggande förslaget har reglerna om avgiftsskyldigheten

sammanfattats i tre paragrafer (14—16 §§), av vilka

envar behandlar ett av förenämnda tre spörsmål. I förevarande paragraf

behandlas frågan om avgifternas totalbelopp samt i anslutning därtill frågan,

vilka fastigheter avgiftsskyldigheten åvilar.

15 §.

Departementschefen. Ändamålet med de bestämmelser, som skall reglera

den inbördes kostnadsfördelningen mellan anslutna fastigheter, bör enligt

min mening icke vara att med matematisk noggrannhet angiva, vad varje

fastighet skall betala. Tvärtom är det ett viktigt önskemål, att huvudmannen

erhåller ett icke obetydligt mått av frihet att anpassa avgifterna efter

förhållandena i det särskilda fallet. De vattentaxor, som för närvarande

gäller inom städer och stadsliknande samhällen, företer inbördes mycket

stora olikheter, utan att det med fog kan påstås, att tillämpningen annat

än möjligen i rena undantagsfall ger ett oskäligt resultat. Lagbestämmelserna

i ämnet bör i enlighet härmed icke gå ut på att upphäva vad som nu gäller

utan snarare på att lagfästa nuvarande praxis och därvid söka angiva vissa

riktlinjer för avgiftsbestämningen.

Regeln att varje fastighet skall bidraga till anläggningen i dess helhet

innebär, konsekvent tillämpad, att kostnadsfördelningen helt frigöres från

hänsyn till vad de olika delarna av anläggningen kostar huvudmannen. Bebyggelsen

inom de delar av verksamhetsområdet, där kostnaderna ställer

sig minst, får således genom avgifter subventionera de dyrare delarna

av anläggningen. I regel ställer sig denna princip också fullt naturlig inom

större anläggningar. Hittills torde endast i undantagsfall ha inträffat, att

olika höga vattenavgifter fastställts för t. ex. skilda delar av en stad. Det

kan dock icke förnekas, att en viss differentiering någon gång kan vara

lämplig och rentav nödvändig. Om t. ex. kostnaderna för vattenförsörjning

och avlopp inom ett visst bebyggelseområde ställer sig osedvanligt höga,

kan det bl. a. ur markpolitisk synpunkt vara lämpligt att ägarna av fastigheter

inom området själva fullt ut bekostar erforderliga vatten- och avloppsanläggningar.

Omvänt kan tänkas, att ett mindre eftertraktat bostadsområde,

där självkostnaderna för vattenförsörjning och avlopp är låga, kan

göras mera begärligt genom att avgifterna hålles på en låg nivå. Vidare

kan hänvisas till det av. de sakkunniga behandlade fallet, att viss bebyggelse,

t. ex. industribebyggelse, fordrar vatten- och avloppsanordningar av

större kapacitet eller eljest av annan beskaffenhet än som eljest skulle

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

kommit i fråga. För alla dylika fall, där på grund av bebyggelsens lokalisering,

terrängförhållanden eller andra omständigheter kostnaderna för

viss eller vissa fastigheters medtagande i verksamhetsområdet är väsentligt

olika, bör huvudmannen genom uttryckligt stadgande berättigas att tillämpa

olika avgifter.

16 §.

Betänkandet. Med avseende å indrivning av oguldna avgifter har de sakkunniga

föreslagit förbud mot att såsom påtryckningsmedel avstänga den

försumlige från bruk av anläggningen. Därjämte har framlagts förslag till

bestämmelser (32 och 7o §§) om att taxa kunde underställas länsstyrelsen

för prövning och fastställelse. För taxesamfällighet vore dylik underställning

obligatorisk. Avgift, som utginge enligt fastställd taxa, skulle i allmänhet

få utsökas i samma ordning som om betalningsskyldighet ålagts genom

lagakraftägande dom.

Departementschefen. Med hänsyn till att lagstiftningen begränsas till att

huvudsakligen gälla större anläggningar bör avgifter för anslutning till och

nyttjande av anläggningarna alltid utgå enligt taxesystem.

Vad angår den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om förbud mot

att avstänga fastighet från bruk av anläggningen vid underlåtenhet att betala

avgift har i ett antal yttranden framhållits, att möjligheten att begagna

avstängning såsom påtryckningsmedel vore av stor praktisk betydelse för

huvudmannen. Då denna anmärkning ej kan frånkännas berättigande, har

något förbud mot avstängning ej upptagits i lagen. Denna möjlighet står

alltså öppen i den mån den låter sig förenas med sanitära krav.

Utformningen av taxan ankommer som förut nämnts på huvudmannen.

Behov av särskild fastställelseprövning av taxan synes ej föreligga. Syftet

med en sådan prövning skulle närmast vara att underlätta utmätning av

oguldna avgiftsbelopp, men det praktiska värdet härav synes vara tämligen

ringa. Några bestämmelser i detta avseende har därför ej upptagits i förslaget.

17 §.

Departementschefen. På sätt jag förut framhållit har en kommun, vilken

ger ekonomiska utfästelser till förmån för en vatten- och avloppsanläggning

och sålunda möjliggör auktorisation av anläggningen, tillfälle att i samband

därmed skaffa sig kontroll över skötseln av anläggningens ekonomi och

angelägenheter i övrigt. Det ansvar som kommunen har att bära för utvecklingen

på vatten- och avloppsområdet motiverar emellertid att kommunen,

även om den icke på angivet sätt lämnar stöd åt ett enskilt vatten- och avloppsföretag,

får viss möjlighet att följa dess verksamhet. Jag kan i detta

hänseende bl. a. erinra om regeln i 5 § angående grunderna för bestämmande

av en anläggnings verksamhetsområde. Ett annat motiv för att be
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

reda kommunen insyn i de icke-kommunala vatten- och avloppsföretagen

Jigger däri, att ägarna av de anslutna fastigheterna ofta icke har möjlighet

att öva någon kontroll över det sätt, på vilket företagets angelägenheter

handhaves.

Av nu angivna skäl föreslår jag att kommun, inom vilken den auktoriserade

anläggningen driver sin verksamhet, skall äga utse en tillsyningsman

för att öva uppsikt över anläggningen och sättet för handhavande av

dess angelägenheter.

18 §.

Departementschefen. Enligt denna paragraf äger länsstyrelsen befogenhet

att ingripa och förordna särskild syssloman, om skötseln av en icke-kommunal

vatten- och avloppsanläggning försummas. Bestämmelsen, som äger viss

motsvarighet i de sakkunnigas förslag (40 och 65 §§), har utformats efter

mönster av 8 kap. 53 § vattenlagen.

22 §.

Betänkandet. Enligt de sakkunnigas förslag (103 §) skulle länsstyrelsens

beslut i där avsedda ärenden meddelas efter anslag. Talan mot beslutet

skulle — utom i visst angivet fall — föras hos Konungen inom en månad

från den dag, då beslutet meddelades, dock att menighet ägde åtnjuta femton

dagar längre besvärstid än nu sagts.

Departementschefen. Med hänsyn till att åtgärder nyligen vidtagits för

att förenhetliga besvär stiden i administrativa mål (se SFS 1954: 355), finner

jag icke lämpligt att i en författning av förevarande art upptages föreskrifter

om besvärstid, som avviker från vad som i allmänhet gäller på detta

område. Bestämmelsen om klagan över länsstyrelsens beslut bör därför

ha det innehållet, att klagan skall föras hos Konungen genom besvär.

23 §.

Departementschefen. I likhet med vad jag vid 19 § föreslagit i fråga om

ärenden, vilka ankommer på länsstyrelse, synes mig lämpligt att även beträffande

mål, vilka enligt förslaget skall ankomma på domstol, införa en

gemensam forumbestämmelse. Tvekan kan råda, huruvida dessa mål bör

upptagas av allmän underrätt eller av någon av specialdomstolarna, d. v. s.

ägodelningsrätt, expropriationsdomstol eller vattendomstol. Till förmån för

något av de senare alternativen talar den omständigheten, att vissa dylika

mål — särskilt de som rör tillämpning av 8 och 9 §§ i förslaget — avser

värderingsspörsmål likartade med dem som förut ankommer på ägodelningsrätter,

expropriationsdomstolar och vattendomstolar. I praktiken torde

dock dylika mål förekomma ganska sällan och endast undantagsvis bli av

större omfattning eller ekonomisk betydelse. Av större vikt är frågorna om

avgiftsskyldigheten. Sådana tvister upptages för närvarande av de allmänna

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

domstolarna, och anledning synes icke föreligga att i detta hänseende göra

någon ändring i vad som nu gäller. Jag föreslår därför att tvister i de frågor,

som avhandlas i förslaget, i den mån de ankommer på domstols prövning

upptages av allmänna underrätten i den ort, där anläggningen huvudsakligen

har sitt verksamhetsområde.

Vad angår tvister enligt 8 §, vars innehåll är av expropriationsrättslig natur,

bör i förslaget inflyta en bestämmelse om att anläggningens huvudman

i regel skall vidkännas kostnaderna å ömse sidor. För att icke denna regel

skall uppmuntra till oskäliga rättegångar bör dock, i överensstämmelse med

vad som stadgats i vissa andra likartade författningar, domstolen erhålla

möjlighet att avvika från densamma, om sådant på grund av särskilda omständigheter

finnes skäligt. Med hänsyn till sambandet mellan 8 och 9 §§

måste de nu angivna grunderna för rättegångskostnader rimligtvis i princip

få gälla även i mål rörande tillämpning av 9 §. Det är troligt, att huvudmannen

i detta senare fall löper större risk att bli utsatt för ohemula anspråk

än i det fall, som regleras i 8 §. Undantagsregeln, som ger domstolen

möjlighet att låta vardera parten stå sina kostnader eller ålägga sakägaren

att bära såväl egna som huvudmannens kostnader, synes emellertid kunna

och böra tillämpas så, att huvudmannen beredes erforderligt skydd i detta

avseende.

24 §.

Departementschefen. Förevarande bestämmelse om utvidgad tillämpning

av begreppet fastighet har motsvarighet i de sakkunnigas förslag (4 §)

och är utformad efter mönster bl. a. av 8 kap. 56 § vattenlagen.

25 §.

Departementschefen. Vid utarbetandet av förevarande lagförslag har förutsatts,

att huvudmannens rättigheter och skyldigheter gäller i förhållande

till de fastigheter, som anslutits eller ifrågasättes skola anslutas till anläggningen,

och i regel icke förändras genom att fastigheterna byter ägare.

Denna förslagets ståndpunkt är av särskilt intresse med avseende å de förpliktelser

(framför allt anslutningstvånget och avgiftsplikten), vilka enligt

förslaget kommer att häfta vid fastigheterna. Förslagets innebörd kan också

uttryckas så, att förpliktelserna har sakrättslig karaktär och i de flesta hänseenden

— dock ej i fråga om betalning av förfallen avgift — t. o. m. kan

sägas ha en förmånligare ställning än sådana förpliktelser, som häftar vid

fastigheterna på grund av inteckning.

Emellertid erfordras, såsom de sakkunniga framhållit, också ett stadgande,

som reglerar frågan, vem som har att bära det personliga ansvaret för fullgörande

av en fastighets förpliktelser. Denna fråga torde böra i huvudsak

lösas i enlighet med de sakkunnigas förslag, d. v. s. så, att förpliktelsen i regel

åvilar fastighetens ägare. Såsom ägare bör den svara, som enligt 47 §

kommunalskattelagen — i dess nyligen antagna ändrade lydelse — är i

ägares ställe skyldig att erlägga skatt för garantibelopp för fastigheten. Att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

med ägare bör jämställas fideikommissinnehavare och den som eljest utan

vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, torde

vara uppenbart även utan att särskild bestämmelse därom gives.

Den nu förordade lösningen av frågan om det personliga ansvaret för fastighets

förpliktelser överensstämmer med vad som tillämpas vid flertalet

kommunala vattenverk. I vissa orter förekommer dock, att vattenavgifterna

påföres hyresgäster och andra nyttjanderättshavare. Eftersom anledning

icke torde föreligga att förbjuda ett sådant uppbördssystem för det fall att

huvudmannen åtnöjes därmed, bör de nyssnämnda bestämmelserna om ansvarighet

för fastighetsägare m. fl. avfattas så, att de endast blir gällande

för det fall att annat ej avtalats.

Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om att ny ägare eller innehavare

av ansluten fastighet ej skall svara för avgift, som förfaller till

betalning innan han skall tillträda fastigheten, har utsatts för kritik ur den

synpunkten, att den skulle försvåra avgiftsindrivningen. En regel av motsatt

innehåll bör emellertid, såsom ägnad att medföra rättsosäkerhet, icke

komma i fråga.

26 §.

Departementschefen. Denna paragraf behandlar frågan om municipalsamhällenas

befattning med vatten- och avloppsfrågorna. Beträffande innehållet

i paragrafen hänvisar jag till vad jag anfört i den allmänna motiveringen.

övergångsbestämmelserna

Departementschefen. Den föreslagna nya lagstiftningen bör, med hänsyn

till sitt samband med frågan om statsbidrag till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp, träda i kraft vid nästa budgetårsskifte, d. v. s. den 1

juli 1955.

Med avseende å reglerna för ikraftträdandet kan till en början fastslås,

att den nya lagstiftningen för att medföra avsedda verkningar måste i princip

göras tillämplig även på anläggningar som utförts eller är under utförande

vid tiden för ikraftträdandet. Denna regel bör komma till tydligt

uttryck i lagtexten. I fråga om anläggning, som drives av annan än kommun,

är emellertid att märka, att de nya reglerna med hänsyn till stadgandet

i 1 § blir tillämpliga blott om anläggningen genom särskilt beslut

av länsstyrelsen förklaras för allmän. Angående detta förhållande bör i

övergångsbestämmelserna lämpligen göras en erinran i den formen, att

sådant beslut säges kunna meddelas också i fråga om icke-kommunal anläggning,

som kommit till stånd före lagens ikraftträdande. Prövningen

bör ske enligt de i 2 § angivna grunderna. Samtycke av kommunen synes

dock ej böra ovillkorligen krävas i detta fall.

Att den nya lagen i princip icke rubbar avtal angående avgiftsskyldighet

m. m„ som träffats före ikraftträdandet, torde stå klart utan att uttrycklig

bestämmelse därom behöver meddelas. Frågan huruvida tillkomsten av den

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

nya lagstiftningen i särskilda fall kan komma att inverka på de förutsättningar,

under vilka sådant avtal ingåtts, och därigenom eventuellt påverka

dess giltighet får bedömas i rättstillämpningen enligt allmänna grundsatser.

B. Förslaget till lag om ändring i 8 kap. vattenlagen

Departementschefen. Med den begränsning av den nya lagstiftningen

som jag förordat behöver den icke i större omfattning beröra rent vattenrättsliga

ämnen. Vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen är emellertid ofrånkomliga,

i det att från tillämpningen av stadgandena i nämnda kap. bör

undantagas de ämnen, vilka regleras i den föreslagna lagen om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar. Redan nu gäller, att områden under stadsplan

i viktiga avseenden, särskilt vad angår frågorna om anslutningsrätt,

anslutningstvång och kostnadsfördelning, är undantagna från tillämpningen

av bestämmelserna i kapitlet. De erforderliga ändringarna i kapitlet kan

sägas i stort sett gå ut på att dessa undantag utvidgas till att avse hela

tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar. Därjämte bör emellertid i detta sammanhang upptagas

vissa andra frågor, vilka berör lydelsen av 8 kap.

C. Förslaget till lag om ändriug i byggnadslagen

Betänkandet. På sätt tidigare anförts har de sakkunniga föreslagit att ur

byggnadslagen skulle utgå de stadganden som rörde tomtägares skyldighet

att ersätta avloppskostnad och likaså alla de övriga stadganden som kunde

sägas ha till innebörd att avloppsledning utgjorde del av gata. Dylika stadganden

funnes inrymda i 38, 52, 54, 55, 68 och 74 §§ nämnda lag.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen föranleder ändringar i byggnadslagen,

vilka i det väsentliga bör följa de sakkunnigas förslag.

Lagrådet

Rörande den allmänna utformningen av de nu ifrågavarande lagförslagen

anför lagrådet följande.

I förhållande till de sakkunnigas förslag innebära de till lagrådet remitterade

lagförslagen väsentliga begränsningar av lagstiftningens omfattning.

Även efter dessa begränsningar, för vilka anförts skäl som i stort sett synas

övertygande, torde lagstiftningen emellertid vara väl ägnad att främja tillkomsten

av sådana vatten- och avloppsanläggningar som ur allmän synpunkt

äro av större betydelse. Genom att reformen ej gjorts mera ingripande

har det blivit möjligt att i avsevärd mån inskränka lagtextens omfång.

I stor utsträckning hava stadgandena fått en tämligen allmän avfatt
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

ning. Särskilt med hänsyn till att förhållandena äro mycket olika på olika

orter och till svårigheten att förutse hur utvecklingen faktiskt kommer att

gestalta sig framstår det dock som försvarligt att bestämmelserna ej erhållit

en mera detaljerad utformning. Härigenom har vunnits att lagtexten blivit

överskådlig och fri från tyngande omständlighet. 1 vissa fall synes dock

avsaknaden av utförligare och mera preciserade regler kunna föranleda tvekan

om den närmare innebörden.

Utskottet

I sin allmänna motivering för de genom propositionen framlagda lagförslagen

anför departementschefen, att de sakkunniga i sitt betänkande konstaterat

att vattenförsörjnings- och avloppsförhållandena inom städernas

stadsplanelagda områden är ordnade på ett i stort sett tillfredsställande

sätt men att förbättringsåtgärder är påkallade såväl med avseende å städernas

randbebyggelse och landsbygdens mindre tätområden som beträffande

den egentliga glesbygden. I anslutning härtill förklarar sig departementschefen

anse det angeläget att få till stånd en förbättring av vattenförsörjning

och avlopp för den bebyggelse, som är eftersatt i detta avseende.

De lagstiftningsåtgärder som föreslås har till syfte att befordra en sådan

utveckling. Departementschefen erinrar emellertid om att en fortsatt utbyggnad

av avloppsverk givetvis är ägnad att öka föroreningen av vattnet i

sjöar och vattendrag. Med hänsyn härtill uttalar departementschefen, att lagstiftningen

icke bör vara ensidigt inriktad på att främja tillkomsten av vatten-

och avloppsanläggningar utan snarare gå ut på att verka därhän, att

de vatten- och avloppsverk, som kommer till utförande, utformas på det

lämpligaste sättet. Bl. a. är avsett, fortsätter departementschefen, att lagstiftningen

skall stimulera tillkomsten av reningsverk i samband med avloppsanläggningar,

och i den mån detta syfte verkligen vinnes kommer lagstiftningen

givetvis att i gynnsam riktning påverka föroreningsfrågans läge.

Utskottet ansluter sig till denna allmänna målsättning.

Den föreslagna lagstiftningen tar i huvudsak sikte endast på större vatten-

och avloppsanläggningar. En sådan anläggning anses som allmän —

vilket innebär att den omfattas av ifrågavarande lagstiftning — om den

antingen omhänderhas av kommun eller, därest den oinhänderhas av annan

än kommun, av länsstyrelsen efter prövning i viss ordning förklarats

för allmän. Denna prövning har till syfte dels att från lagstiftningens

tillämpningsområde undantaga smärre anläggningar i den mån de ej omhänderhas

av kommun, dels ock att garantera att anläggningens huvudman

har möjlighet att fullgöra sina förpliktelser. Ansvaret för att vattenförsörjning

och avlopp ordnas i erforderlig omfattning har i sista hand

lagts på kommunerna, som har att antingen själva utföra och driva anläggningarna

eller också tillse, att sådana genom annans försorg kommer

till stånd. Denna skyldighet är dock begränsad till områden, där vattenför
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

sörj ning och avlopp till förekommande av sanitär olägenhet måste ordnas

i ett större sammanhang. Inom municipalsamhälle åvilar skyldigheten samhället

under den i regel föreliggande förutsättningen, att byggnadslagens bestämmelser

för stad äger tillämpning för samhället, men eljest moderkommunen.

Även i de nu nämnda hänseendena bör propositionen enligt utskottets

mening godtagas. I fråga om huvudmannaskapet för vatten- och avloppsanläggningarna

anser utskottet dock, att starka skäl talar för de sakkunnigas

av departementschefen icke biträdda förslag att municipalsamhällenas

befattning med vatten- och avloppsfrågor skulle avvecklas. Då utskottet likväl

icke vill motsätta sig departementschefens mening, att municipalsamhällena

icke i förevarande sammanhang bör befrias från skyldighet att

ställa sig som huvudmän för vatten- och avloppsanläggningar, beror detta

på att frågan, såsom departementschefen antyder, lämpligen torde böra

prövas i samband med spörsmålet om hela municipalinstitutets avveckling.

Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på ett spörsmål, som ej närmare

reglerats i lagtexten eller mera utförligt behandlats i motiveringen,

nämligen frågan hur det bör förfaras, om en enskild huvudman önskar upphöra

att driva en allmän vatten- eller avloppsanläggning. Enligt bestämmelsen

i 10 § i förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

är huvudmannen för en sådan anläggning pliktig att, så länge behovet

av anläggningen kvarstår, underhålla den och i övrigt sörja för att

den på tillfredsställande sätt fyller sitt ändamål. För en enskild huvudman

— vilket väl i detta fall i regel innebär ett bolag eller en ekonomisk förening

— kan en sådan förpliktelse, som icke är tidsbegränsad och ej heller

kan uppsägas, under vissa förhållanden onekligen bli mycket betungande.

Som exempel kan nämnas det fall, att ett fabriksbolag anordnat en vattenoch

avloppsanläggning för ett område, där bolaget sålt egnahemstomter till

sina anställda. Om bolaget av någon anledning sedan förlägger fabriksdriften

till annan ort, kvarstår likväl enligt ordalagen i lagtexten förpliktelsen

att vidmakthålla och sköta anläggningen, och detta till och med utan någon

laglig möjlighet att uppsäga förpliktelsen. Uppenbart är också, att man på

något sätt måste förhindra, att anläggningen upphör att fungera, vilket ju

skulle kunna medföra olidliga följder. Olika utvägar kan därvid ifrågakomma.

Om fabriksbyggnaden kvarstår, kan måhända en ny ägare av densamma

övertaga ansvaret för vatten- och avloppsanläggningen. Andra möjligheter

är att kommunen inträder som huvudman för anläggningen eller att

de berörda fastighetsägarna bildar en ekonomisk förening för att omhänderha

densamma. Utskottet utgår sålunda från att i situationer av nu antydd

art en överenskommelse i godo skall visa sig möjlig.

De föreslagna reglerna rörande anslutningsrätt och anslutningstvång innebär

i stort sett, att de fastigheter som ligger inom verksamhetsområdet

för en allmän vatten- och avloppsanläggning skall anslutas till anläggningen,

om detta begäres av huvudmannen eller fastighetens ägare samt under

förutsättning att det ej är fördelaktigare för fastigheten att dess vattenför
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 är 1055 47

sörj ning eller avlopp ordnas på annat sätt. Härvid är att märka, att verksamhetsområdets

omfattning i princip bestämmes av huvudmannen.

I motionen I: 441 yrkas avslag å propositionen i den mån bestämmelser

om anslutningstvång däri föreslås. Motionären anför, att anslutningstvånget

skulle göra handläggningen av ärenden rörande vatten- och avloppsanläggningar

mera komplicerad än vad f. n. är fallet. Härigenom skulle förorsakas

tidsutdräkt och ökade kostnader. Enligt motionärens mening vore det tvivel

underkastat, om motiven för att införa anslutningstvång kunde anses

tillräckligt bärande för att uppväga de av motionären påtalade olägenheterna.

Utskottet vill i denna fråga understryka departementschefens uttalande

(s. 62 i propositionen), att bestämmelser om anslutningstvång innebär ett

sådant åsidosättande av den enskildes handlingsfrihet, att till stöd därför

bör kunna åberopas starka skäl. Såsom departementschefen därefter anför,

torde vatten- och avloppsfrågornas betydelse emellertid väl motivera att sådana

bestämmelser införes. För att dessa frågor skall kunna lösas på ett

tillfredsställande sätt och utan att kommunernas kostnader blir orimligt

stora torde det, såsom också flera remissinstanser framhållit, vara nödvändigt

att uppställa regler om anslutningstvång. Den avfattning dessa regler

enligt vad ovan sagts erhållit synes också utgöra en lämplig och skälig

avvägning mellan de berörda allmänna och enskilda intressena. Utskottet

förordar därför dessa regler och avstyrker alltså yrkandet i motionen.

De stadganden, som föreslås rörande huvudmannens rätt att uttaga avgifter

av dem som är anslutna till en vatten- och avloppsanläggning, utgår

från självkostnadspräncipen. Huvudmannen äger alltså icke betinga sig

högre avgifter än som erfordras för att täcka nödiga kostnader för utförande

samt underhåll och drift av anläggningen. Avgifterna skall fördelas på

de särskilda fastigheterna enligt taxa, som i princip skall utformas i förhållande

till den nytta fastigheterna har av anläggningen. Bestämmelserna om

avgifter, vilka återfinnes i 14—16 §§ i förslaget till lag om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar, ger emellertid huvudmannen tämligen stor frihet

vid utformningen av taxan. Departementschefen hänvisar till nuvarande

praxis rörande avgifter till kommunala vattenverk, vilka avgifter också

bygger på självkostnadsprincipen. Emellertid framhåller departementschefen

(s. 97 i propositionen), att de ifrågavarande stadgandena ej innefattar

något hinder för en kommun att bestämma avloppsavgifterna i väsentlig

överensstämmelse med nu gällande regler om bidrag till gatubyggnadskoslnad,

därest kommunen icke vill utnyttja de fördelar i avgiftshänseende, som

stadgandena bjuder.

Utskottet har i huvudsak intet att erinra mot de föreslagna avgiftsreglerna.

Ett problem, som torde kunna vålla svårigheter, är emellertid den

risk huvudmannen löper att avgifterna ej rätteligen erlägges. Störst betydelse

torde måhända detta problem få i fråga om engångsavgifterna, särskilt

om dessa ej kan uträknas före anslutningen. Att vid bristande avgiflsbetalning

avstänga den ifrågavarande fastigheten från bruket av anlägg
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

ningen torde i regel vara uteslutet av sanitära skäl. Någon förmånsrätt

för oguldna avgifter har departementschefen — i motsats till vad de sakkunniga

förordat — icke föreslagit. I och för sig torde väl som villkor för

anslutning kunna uppställas att förfallen avgift erlägges. Däremot synes den

föreslagna lagtexten knappast lämna huvudmannen rätt att påfordra att

säkerhet ställes för icke förfallna avgifter, vare sig det gäller periodiska avgifter

eller engångsavgift, vilken sistnämnda — trots den beteckning den

erhållit — enligt särskilt stadgande kan fördelas på årliga inbetalningar

under högst tio år. En sådan ordning kan tydligen i en del fall förorsaka

huvudmannen förluster, i andra fall vålla onödigt extra arbete för att utfå

oguldna avgifter. Även om det stundom onekligen kan bli betungande för

en fastighetsägare att ställa säkerhet för ännu ej förfallna avgifter, har huvudmannen

enligt utskottets mening ett berättigat intresse att kunna påfordra

säkerhet åtminstone i fråga om engångsavgift.

Med hänsyn till det anförda förordar utskottet, att huvudmannen medges

rätt att som villkor för uppdelning av engångsavgift på ett flertal inbetalningar

påfordra, att nöjaktig säkerhet ställes för att avgiften rätteligen erlägges.

Vid utformningen av ett stadgande härom synes som förebild kunna

väljas den regel av likartat innehåll, som stadgas i byggnadslagens 63 §.

Detta lagrum medger tomtägare, som enligt särskilda bestämmelser i byggnadslagen

har att erlägga ersättning för gatumark, rätt att, om nöjaktig

säkerhet ställes, erlägga ersättningen genom avbetalningar. Utskottet föreslår

därför att i 16 § andra stycket i förslaget till lag om allmänna vattenoch

avloppsanläggningar efter orden »om fastighetens ägare det begär» inskjutes

orden »samt nöjaktig säkerhet ställes». Att såsom i 63 § byggnadslagen

föreskrivits öppna möjlighet för fastighetsägaren att hos länsstyrelsen

utverka befrielse från skyldighet att ställa säkerhet eller lättnad i denna

skyldighet synes icke erforderligt i nu ifrågavarande fall.

Beträffande förfarandet vid prövningen av frågor om vatten- och avloppsanläggningar

förordar utskottet vad som föreslås i propositionen. Utskottet

har ej heller funnit anledning till erinran mot övriga delar av förslaget till

lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar eller mot förslagen till

lag om ändring i 8 kap. vattenlagen — i huvudsak följdändringar till förstnämnda

lagförslag — och lag om ändring i byggnadslagen. I den sistnämnda

lagen föranledes ändringarna huvudsakligen därav, att möjligheten

för kommun att genom s. k. gatukostnadsbestämmelser av fastighetsägarna

uttaga kostnad för utläggande av avloppsledningar upphäves och

ersättes av stadgandena i lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

om rätt att genom avgifter täcka såväl anläggnings- som driftskostnader.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen — med förklaring, att riksdagen funnit

viss ändring böra företagas i förslaget till lag om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar — måtte, med avslag å

motionen I: 441, för sin del antaga de genom propositionen

framlagda lagförslagen med den ändringen att 16 § andra

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1955

stycket i förslaget till lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

erhåller följande lydelse:

Engångsavgift må ej sättas högre än till vad som svarar

mot fastighetens andel i kostnaden för anläggningens utförande.

Uppgår engångsavgift till belopp, som kan anses betungande

med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft

och övriga omständigheter, skall, om fastighetens ägare det

begär samt nöjaktig säkerhet ställes, avgiftsskyldigheten fördelas

på årliga inbetalningar under viss tid, högst tio år. Å

oguldet belopp må räknas skälig ränta.

Stockholm den 19 april 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid delta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym*, Ivar Nilzon,

Ebbe Ohlsson, Kriigel*, Erik Olsson och Georg Carlsson; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Mölndal,

Johansson i Torp, von Seth, Carlsson i Stockholm, Persson i Tandö*, Berggren

och Jansson i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

4 llihang till riksdagens protokoll 1999. 9 samt. 3 avd. Nr 18

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:262 Skrivelse till Körningen i anledning av Kungl. Maj ris proposition med förslag till lag angående andrad lydelse av 5 § 1 mom. och 8 § lagen den 6 juni 1925 s. 11 i texten