Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 17 § vägstadgan. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första kammaren av herr Niklasson och herr Nilsson, Bror, samt nr 248 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.

1955-04-19 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:19, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss ändring i 17 § vägstadgan. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första kammaren av herr Niklasson och herr Nilsson, Bror, samt nr 248 i andra kammaren av herr Ericsson i Näs m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss

ändring i 17 § vägstadgan.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen nr 159 i första kammaren av herr

Niklasson och herr Nilsson, Bror, samt nr 248 i andra kammaren av herr

Ericsson i Näs m. fl.

I motionerna, som är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj :t anhålla att vägstadgans 17 § måtte ändras så,

att vägmyndighet vid utarbetande av arbetsplan i förekommande fall må

vara skyldig att söka samråd med lantbruksnämnden.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.

över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver

utlåtanden inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen.

Gällande bestämmelser

Lagen den 30 juni 1943 (nr 431) om allmänna vägar stadgar i 15 §, att

innan väg bygges arbetsplan skall upprättas för vägen.

Rörande den närmare behandlingen av vägfrågor har Kungl. Maj :t enligt

bemyndigande i 17 § lagen om allmänna vägar samma dag utfärdat stadga

(nr 437) angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga). Nämnda

stadga föreskriver i 17 §: »Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd beträffande

vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med

länsstyrelsen och ordföranden i vägnämnden samt i förekommande fall

med överlantmätaren, länsarkitekten och riksantikvariens ombud ävensom

de övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett

väsentligt intresse av företaget.»

Yttrandena

Motionerna avstyrkes av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen men tillstyrkes

av lantbruksstyrelsen. Ämbetsverken anför till stöd för sina ståndpunkter

följande.

Väg- och vattenbijggnadsstgrelsen

För att hänsyn till förekommande önskemål skall kunna tagas redan vid

en arbetsplans utformande och för att överarbetning av planen icke skall

770 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 sand. 3 avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955

behöva förekomma i större omfattning, föreskrives i 17 § vägstadgan, att

vid planens utformning i övrigt samråd skall ske med de myndigheter och

organ som beröras av företaget och ha ett väsentligt intresse av företaget.

Beröres ett mera betydande jordbruksintresse skall sålunda vid planens

utarbetande vägförvaltningen söka samråd med bl. a. lantbruksnämnden.

Styrelsen får i detta sammanhang nämna, att styrelsen haft anledningberöra

ifrågavarande spörsmål i sitt yttrande över förslaget till organisation

av verksamheten för jordbrukets yttre och inre rationalisering (SOU

1948:2), därvid styrelsen framhöll följande:

Vid upprättande av vägförslag är det många gånger omöjligt att erhålla

för trafiken och trafiksäkerheten tillfredsställande planlösning av vägfrågan

utan att mark, som användes till jordbruksändamål, tages i anspråk

eller att vissa svårigheter för jordbrukare uppstå. Styrelsen är givetvis

angelägen om att berörda olägenheter i görligaste mån lindras. I sådant

syfte söker styrelsen, bl. a., verka för att ägoutbyten komma till stånd,

där genom en vägs framdragande bruksenheter på ett olämpligt sätt bliva

sönderskurna. Styrelsen hyser den förhoppningen att lantbruksnämnderna

skola komma att beforda och underlätta dylika ägoutbyten. Styrelsen tilllåter

sig i detta sammanhang även erinra om att jordbruksdepartementet i

ämbetsskrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 18 april 1947

hemställt till styrelsen att medverka till att vid uppgörande av planer till

vägföretag, som kunna förutsättas medföra en ofördelaktig splittring av

därav berörda fastigheters ägovälden, samarbete åvägabringas mellan vägförvaltningen

och egnahemsnämnden eller det organ, som efter den 1 juli

1948 kan komma att övertaga egnahemsnämndens funktion. Styrelsen vill

vidare nämna, att styrelsen i sina anvisningar för arbetsplaners upprättande

framhållit vikten av att, bl. a., jordbruket vållas minsta möjliga skada och

intrång vid såväl anläggning som omläggning av väg.

Vad styrelsen i ovannämnda sammanhang anförde, äger fortfarande

aktualitet.

Enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens uppfattning förekommer för

närvarande sådant samråd mellan vägförvaltningarna och bl. a. lantbruksnämnderna

vid arbetsplanernas upprättande att behov av särskilda föreskrifter

i vägstadgan om samråd med nämnda myndigheter icke föreligger.

Styrelsen vill därjämte framhålla, att det finnes flera myndigheter, vilka

i samrådshänseende äro likställda med lantbruksnämnderna. Styrelsen

tänker härvid närmast på den kontakt som i motsvarande fall tages med

till exempel domänverket, vattenfallsverket och försvaret, vilka ej heller

äro särskilt nämnda i 17 § vägstadgan.

Lantbruksstyr elsen

Som motionärerna framhållit kunna ur jordbrukets synpunkt olämpliga

vägsträckningar vålla allvarliga olägenheter för jordbruket. Dylika skadeverkningar

kunna exempelvis bestå i att åkerfält genomskäras av vägen på

sådant sätt att brukningsfigurer av mindre gynnsam form och storlek uppkomma

eller att vägen passerar jordbruksbebyggelse på sätt, som medför

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955

olägenheter för kommunikationerna mellan brukningscentra och ägorna.

I många fall har det visat sig möjligt att undgå dylika skadeverkningar

genom omarronderingsåtgärder, varigenom fastighetsindelningen anpassats

till vägen på ett för brukningen lämpligt sätt. I andra fall kan vägen ha

delat upp ett åkerfält på sådant sätt att brukningsmöjligheterna redan på

grund av de naturliga begränsningslinjer de olika delarna sålunda erhållit

definitivt blivit allvarligt försämrade eller helt förstörda.

För att i möjligaste mån undvika dylika skadeverkningar för jordbruket

är det uppenbarligen betydelsefullt att sådant samråd, som motionärerna

avsett, sker och att detta samråd tages upp redan på ett tidigt stadium av

vägfrågans behandling. Det torde nämligen kunna vara av väsentlig betydelse

för uppläggningen av utredningsarbetet rörande vägsträckningen att

det redan inledningsvis i stort klargöres hur olika tänkbara alternativ ställa

sig ur sådana synpunkter, som ovan berörts.

Emellertid är det väl icke de nu berörda synpunkterna, som främst

motivera ett nära samarbete mellan vägmyndigheterna och lantbruksnämnden.

Ett sådant samarbete synes ju över huvud taget nödvändigt med hänsyn

till den genomgripande betydelse för utvecklingen av landsbygdsnäringarna

in. m., som det allmänna vägnätets utbyggnad ofta har, och det

vitala samband, som till följd härav råder mellan vägfrågorna och den

planeringsverksamhet, som bedrives på jordbrukets område. Såsom uttryck

för detta betraktelsesätt torde bl. a. få tagas de bestämmelser om samråd

mellan berörda myndigheter som år 1952 infördes i de författningar, som

avse statligt stöd till den enskilda väghållningen (SFS nr 793—795/1952).

På grund av det ovan anförda finner styrelsen den av motionärerna

ifrågasatta ändringen av 17 § vägstadgan väl motiverad och får sålunda

tillstyrka bifall till motionerna i fråga.

Utskottet

Såsom motionärerna framhåller kan framdragandet av en väg medföra

olägenheter med hänsyn till jordbrukets yttre rationalisering. Angeläget

är därför, att alla åtgärder vidtages för att vid vägbyggnader så långt möjligt

skänka sådan sträckning åt vägen, att icke olämplig ägoanordning

eller eljest hinder för jordbruksdriften uppkommer. En förutsättning härför

är att arbetet med vägens planering bedrives på ett ändamålsenligt sätt.

Det ligger emellertid i sakens natur, att även med den bästa planering

olägenheter för jordbruket i viss utsträckning blir en nödvändig följd av

ett vägföretag, därest vägen skall utformas i enlighet med de krav, som

trafiken ställer på densamma. De olägenheter, som sålunda uppstår, kan

i viss mån undanröjas genom ändringar i fastighetsindelningen. I anledning

av en vid 1954 års riksdag väckt motion, vari hemställdes om åtgärder

i syfle att främja dylika ändringar, uttalade tredje lagutskottet i sitt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 19 år 1955

utlåtande nr 19, att det vore angeläget att lagstiftningsåtgärder i detta

syfte snarast vidtoges. Såsom av utlåtandet framgår har frågan uppmärksammats

av lantmäteristyrelsen, som i december 1954 framlagt en promemoria

i ämnet.

I anslutning till vad utskottet i sitt nyssnämnda utlåtande yttrade om

angelägenheten av att åstadkomma bättre möjligheter för att undanröja

vägföretags skadeverkningar för jordbruket vill utskottet betona, att det

enligt utskottets mening icke är mindre viktigt att genom en omsorgsfull

planering i största möjliga mån undvika att dylika skadeverkningar av

någon betydenhet alls uppstår. För uppnående av ett sådant resultat är

ett förtroendefullt samarbete mellan vägmyndigheterna och lantbruksnämnderna

av största vikt.

Enligt 17 § vägstadgan skall vid utarbetande av arbetsplan samråd beträffande

vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med,

förutom vissa uppräknade myndigheter och befattningshavare, de övriga

myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, som har ett väsentligt

intresse av töretaget. En sådan myndighet är uppenbarligen lantbruksnämnden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har också upplyst, att samråd

mellan vägförvaltningarna och lantbruksnämnderna förekommer vid

uppgörande av arbetsplaner.

Utskottet förutsätter, att det samarbete som sålunda äger rum mellan

vägmyndigheterna och lantbruksnämnderna på ifrågavarande område utvidgas

i den mån så erfordras för tillgodoseende av de ovan anförda önskemålen.

Härtör torde med hänsyn till författningstextens avfattning någon

ändring av förevarande bestämmelse i vägstadgan icke vara behövlig. Då

det av motionärerna framförda önskemålet således kan vinna fullt beaktande

redan med gällande regler, bör någon åtgärd i anledning av motionerna

icke vidtagas.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 159 och II: 248 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 april 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Lindahl,

Grym*, Ivar Nilzon, Ebbe Ohlsson och Georg Carlsson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman*, Johansson

i Torp, von Seth, Levin, Andersson i Ryggestad, Berggren och Jansson

i Benestad*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Sthlm 1953. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.