Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1955-05-10 · 73 sidor, varav 71 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 71 av 73 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:24, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet m. m., dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 25 mars 1955 dagtecknad proposition, nr 165, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

1) Lag

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet, må ej genom

köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Sådant

förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet

för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation;
3.

där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren

eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens

eller ock, där denne är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller

adoptivbarns eller syskons avkomling, allt under förutsättning att fångesmannen

ej är avyttringspliktig jämlikt 11 §;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för

bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där

egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas

utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamål än jordbruk eller

skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten och ej enligt 11 § är skyldig att

avyttra sistnämnda andel.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre månader

från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd

inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen.

I ärendet bör i huvudskrift eller bestyrkt avskrift företes fångeshandlingen

eller, om sådan ännu ej upprättats, fångesmannens skriftliga samtycke

till ansökningen. Har så ej skett och är ej fråga om förvärv å auktion

varom stadgas i 12 §, äger lantbruksnämnden förelägga sökanden att

avhjälpa bristen vid äventyr att ansökningen eljest avvisas.

2 §.

Avser fång, som enligt 1 § skulle kräva förvärvstillstånd, del av fastighet

och göres sist tre månader efter fånget skriftlig ansökan om avstyckning,

erfordras ej förvärvstillstånd, såframt egendomen genom avstyckningen

avskiljes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Finnes i avstyckningsärendet egendomen vara avsedd för jordbruk eller

skogsbruk, må avstyckning på grund av fångeshandlingen ej tillåtas utan

att frågan om förvärvstillstånd av förrättningsmannen underställts lantbruksnämndens

prövning. Sådan underställning må dock underlåtas under

förutsättning att egendomen skall sammanläggas med jordbruk varåt förvärvaren

ägnar sig samt anledning ej finnes till antagande att egendomen

kan med större fördel läggas till annat jordbruk. Där ej egendomen är av

allenast obetydlig omfattning, skall såsom ytterligare förutsättning gälla

att den uppkommande brukningsenheten icke blir större än att den huvudsakligen

kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av främmande

arbetskraft.

Om vid avstyckningsförrättning som i andra stycket avses underställning

icke göres, erfordras ej tillstånd till förvärvet.

3 §■

Förvärvstillstånd skall vägras, om anledning finnes till antagande att

egendomen skulle bliva vanskött i förvärvarens ägo eller att förvärvaren

med fånget huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten

tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk,

eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av egendomen, del

av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader eller

annat som tarvas för egendomens brukande.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna

i andra stycket, förvärvstillstånd vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen

huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,

eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet

skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes; eller

3. där fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kunna anses lämpade

för sitt ändamål, eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföras

i en ägo.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2t år 1955

3

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det

ekonomiska eller eljest särskilt skal förligger att godtaga fånget.

5 §•

Förvärvstillstånd må vägras, om egendomen finnes böra tagas i anspråk

för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14

juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen

;

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna

paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid

som må hava utsatts i förklaringen; eller

3. där tillstånd sökes till förvärv å auktion varom stadgas i 12 §.

6 §.

Finnes förvärvstillstånd icke kunna lagligen meddelas med mindre förvärvaren

därvid ålägges alt inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till

främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen eller att undey

viss tid nyttja denna för bestämt ändamål eller underlåta särskild användning

av densamma, må tillstånd meddelas allenast om förvärvaren lämnat

skriftlig utfästelse att ställa sig det avsedda åläggandet till efterrättelse.

I tillståndsbeslutet skall utsättas vite för tredska att fullgöra åläggandet.

Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, om åläggande

av där angivet slag finnes erforderligt med avseende å annan förvärvaren

tillhörig fast egendom, vilken skall ingå i samma brukningsenhet

som den med fånget avsedda.

Lantbruksnämnden har att hålla uppsikt över att åläggandet fullgöres

samt att vid behov hemställa hos vederbörande åklagare att vid den rätt,

under vilken den med åläggandet avsedda egendomen helt eller huvudsakligen

ligge,r, föra talan om vitets utdömande och om utsättande av nytt

vite. Utan sådan hemställan må talan ej väckas. Vite må ej förvandlas till

frihetsstraff.

7 §■

Förvärvstillstånd må för sin giltighet göras beroende av att fånget leder

till avstyckning eller sammanläggning. Därvid skall i tillståndsbeslutet utsättas

viss tid, inom vilken åtgärden, där ej ansökan redan skett, skall sökas,

samt angivas hos vilken myndighet och på vad sätt ansökningen skall

göras.

Är giltigheten av förvärvstillstånd beroende av att fånget leder till sammanläggning

samt har ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast

i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, må sammanläggningen

icke hindras av att lagfarten ej beviljats.

8 §.

Göres ej ansökan om förvärvstillstånd eller om åtgärd som sägs i 7 §

första stycket inom föreskriven tid och på föreskrivet sätt eller vägras förvärvstillstånd

genom lagakraftägande beslut, skall fånget vara ogillt. Detsamma

skall gälla där ansökan i fastighetsbildningsärende, som sägs i 2 §

eller i 7 § första stycket, genom lagakraftägande beslut lämnas utan bifall

och tiden för sökande av förvärvstillstånd lilländagålt.

Är fråga om rätt att förvärva egendom enligt denna lag ännu ej avgjord,

skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § förordningen

den lö juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

Skulle mot bestämmelserna i denna paragraf lagfart hava meddelats, skall

vad i första stycket stadgas ej äga tillämpning å fånget.

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och

har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,

är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris

köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej, om priset uppenbart överstiger

egendomens värde eller egendomen häftar för intecknad gäld till

högre belopp än priset.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning, som ej omedelbart

träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå,

skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda

försålda egendomen, såframt den ingår i samma brukningsenhet som

den övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från

denna.

10 §.

Lösningsyrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen

delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet

vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning

inom sex månader från samma tidpunkt. Har säljaren först efter det

beslutet vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna tidsfrister

dock räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köpet egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling

utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger

vad å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen,

pröve rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den

egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkandet, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser

om löseskillingens belopp samt liden och sättet för dess gäldande,

utsättas viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

11 §•

Egendom som förvärvats medelst inrop på exekutiv auktion skall, om

vid vanligt köp skulle hava krävts förvärvstillstånd, åter avyttras innan två

är förflutit från det auktionen vann laga kraft, såvida ej dessförinnan, före

eller efter auktionen, inroparen erhållit lantbruksnämndens tillstånd att

behålla egendomen. Har inropet skett för skyddande av någon inroparens

fordran eller rättighet, varför egendomen häftar på grund av inteckning

eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må länsstyrelsen på ansökan medgiva

skäligt anstånd med egendomens avyttrande, om sannolika skäl visas,

att förlust för inroparen eljest skulle uppkomma. Avyttras ej egendomen

inom föreskriven tid, skall länsstyrelsen på framställning av lantbruksnämnden

förordna, att den skall säljas å offentlig auktion efter vad i 12 §

sägs. Anteckning om vad sålunda är stadgat skall göras i det köpebrev

som utfärdas med anledning av den exekutiva auktionen och skall tillika,

när lagfart sökes, införas i fastighetsboken, såframt ej sökanden visar att

hans skyldighet att avyttra egendomen upphört.

Bestämmelserna i första stycket skola ej äga tillämpning, där inropet

gjorts av riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, kassa för jordbrukskredit

eller hypoteksförening.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1955

5

I fråga om meddelande av tillstånd att behålla egendom skall i tillämpliga

delar gälla vad i 3, 4, 6 och 7 §§ är stadgat om förvärvstillstånd.

12 g.

Förordnande som sägs i 11 § skall, där ej lantbruksnämnden återkallar

sin framställning i ärendet, gå i verkställighet även om det befinnes att inroparen,

när förordnandet meddelades, redan avyttrat egendomen eller han

sedermera avyttrar den.

I övrigt skall så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras,

som om egendomen blivit utmätt för fordran med bästa förmånsrätt däri;

dock må, även om det i enlighet härmed bestämda lägsta budet uppnås,

försäljning ej ske med mindre den bjudna köpeskillingen tillika täcker det

värde som åsatts egendomen av utmätningsmannen eller, om ägaren i god

tid före auktionen påkallat särskild värdering, det värde vartill egendomen

skattas av värderingsmän som överexekutor utser. Egendomen må säljas,

förutom till den som erhållit förvärvstillstånd, allenast till kronan, till

kommun eller annan dylik samfällighet som vill förvärva egendomen för

ändamål varom förmäles i 1 § första stycket 2, till andelsägare som avses

i 1 § första stycket 8 eller till kreditinrättning som sägs i 11 § andra stycket.

Avgives vid auktionen bud som enligt vad nu sagts må antagas, skall

försäljning ske, ändå att innehavare av fordran bestrider det. Vad utsökningslagen

i fråga om fast egendoms försäljning och köpeskillingens fördelning

stadgar beträffande gäldenären skall i ärende som nu avses lämpas

till ägaren.

Kommer försäljning ej till stånd vid auktionen, äger lantbruksnämnden

att inom två år från det auktionen vann laga kraft hos länsstyrelsen påkalla

förordnande om ny auktion. Framställes ej sådan begäran inom föreskriven

tid eller avgives ej heller vid den senare auktionen bud som må

antagas, skall frågan om försäljning av egendomen vara förfallen.

Kostnad i samband med auktion, som ej lett till försäljning, skall gäldas

av statsmedel.

13 §.

När till lantbruksnämnd inkommit ansökan om tillstånd alt förvärva eller

behålla egendom eller om förklaring som avses i 5 § 2, åligger det nämnden

att snarast möjligt och, om ej särskilt hinder möter, sist två månader

därefter meddela beslut i ärendet.

Avser tillstånd framtida fång, skall i beslutet ulsättas viss tid, högst

ett år, för dess giltighet.

Vägras tillstånd, skall i beslutet angivas tillämpat lagrum och de skäl å

vilka beslutet grundas.

Må klagan föras över beslut eller äger säljare påkalla inlösen enligt 9 §,

skall i beslutet givas tillkänna vad därvid är att iakttaga.

14 §.

Över beslut, varigenom lantbruksnämnd avvisat ansökan, vägrat tillstånd

att förvärva eller behålla egendom, avslagit begäran som avses i 5 § 2 eller

ock tillämpat 6 eller 7 §, må klagan föras genom besvär hos lantbruksstyrelsen.

Konungen äger förordna, att i vissa fall lantbruksnämnds eller styrelsens

beslut i frågor enligt denna lag skola underställas styrelsens eller

Konungens prövning. Talan mot styrelsens beslut föres hos Konungen genom

besvär. Utöver vad nu sagts må klagan ej föras över beslut av lantbruksnämnd

eller styrelsen.

Besvär skola avlämnas till lantbruksnämnden, som har att snarast möjligt

till besvärsmyndigheten insända handlingarna i ärendet jämte bevis om be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

slutets delgivning och, om beslutet meddelats av nämnden, jämväl eget

utlåtande över besvären.

15 §.

Lantbruksnämnd äger, i den ordning och omfattning samt på de villkor i

övrigt som Konungen bestämmer, uppdraga åt enskild ledamot av eller viss

befattningshavare hos nämnden att å dess vägnar fatta beslut rörande frågor

som avses i denna lag.

Jämväl i övrigt meddelas av Konungen närmare föreskrifter rörande lagens

tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955, då giltighetstiden utgår för lagen

den 17 juni 1948 (nr 329) om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

och gäller till och med den 30 juni 1962.

Genom denna lag upphäves lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Beträffande fång, som skett före den 1 juli 1955, skall fortfarande tillämpas

vad därom stadgas i äldre lag.

Beslut som avses i 4 § andra stycket lagen om kronans förköpsrätt skall

vid tillämpningen av den nya lagen anses som förklaring varom stadgas

2) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators

förköpsrätt1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att 4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förköpsrätt må — —- -—i densamma.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten säljes

till kronan för ändamål, som avses

i 1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans för
1

Senaste lydelse, se SFS 1951:190.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten köpes

av kronan för främjande av

jordbrukets yttre rationalisering och

arrendatorn är ägare av annan, bärkraftig

brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin huvudsakliga

utkomst av jordbruket

därå.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

köpsrätt äger företräde framför arrendatorns

är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande

fång som skett före ikraftträdandet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat 14 i anledning därav

väckta motioner, nämligen inom första kammaren

nr 494 av herr Svensson, Axel, och herr Anderberg,

nr 510 av herr Jonsson, Jon, m. fl.,

nr 511 av herr Andersson, Axel,

nr 515 av herr Ewerlöf m. fl.,

nr 516 av herr Persson, Karl, m. fl.,

nr 517 av herr Ohlon och herr Boman och

nr 518 av herr Persson, Helmer, och herr öhman

samt inom andra kammaren

nr 630 av herr Jonsson i Strömsund m. fl.,

nr 631 av herr Stenberg,

nr 637 av herr Hjalmarson m. fl.,

nr 638 av herr Cassel m. fl.,

nr 639 av herr Ohlin m. fl.,

nr 640 av herr Svensson i Vä och herr Larsson i Hedenäset och

nr 641 av hérr Holmberg m. fl.

Till utskottet har från överlantmätaren i Jämtlands län Valfrid Larsson

inkommit en skrift med vissa förslag i ämnet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen upptages förslag till ny jordförvärvslag, avsedd att ersätta

dels 1948 års lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet,

vilken lag upphör att gälla den 30 juni i år, dels lagen om kronans

förköpsrätt.

Förslaget bygger i väsentliga delar på samma principer som 1948 års lag.

Jordbruks- och skogsfastigheter må sålunda ej genom köp, byte eller gåva

förvärvas utan tillstånd av lantbruksnämnd. Från denna huvudregel stadgas

dock åtskilliga undantag i nära anslutning till vad nu gäller. De grunder,

efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning skall ske, överensstämmer

i stora delar med motsvarande regler i 1948 års lag. Sålunda skall man

söka hindra bl. a. spekulationsköp och olämpliga kapitalplaceringsköp. Den

nuvarande inskränkningen i förvärvsrätten för den, som redan äger jordbruksfastighet,

har dock utbytts mot vissa regler till förebyggande av att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ändamålsenliga brukningsenheter sammanföres i en hand eller att sådan

enhet uppdelas på olika händer.

Förvärvstillstånd må emellertid också vägras om fastigheten i fråga finnes

böra tagas i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordning

ändamålsenliga brukningsenheter. Vägras av sådan anledning

tillstånd till köp, äger säljaren i regel påfordra att kronan löser fastigheten

till det av köparen utfästa priset.

Beträffande fång, som förutsätter avstyckning, ges särskilda regler i förenklande

syfte. Möjlighet öppnas även att med förvärvstillstånd förknippa

villkor att fånget leder till avstyckning eller sammanläggning.

Den intygsgivning, som enligt nuvarande jordförvärvsregler utövas av

landsfiskaler m. fl., skall upphöra.

Den nya lagen skall gälla t. o. m. den 30 juni 1962.

Vissa följdändringar föreslås i lagen om arrendators förköpsrätt.

Motionsyrkandena

1. I motionen 1:494 hemställes, att riksdagen, i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition nr 165 med förslag till lag om inskränkning i rätten att

förvärva jordbruksfastighet m. m., måtte besluta sådan ändring i lagförslaget,

att 1 § 2., som lyder »där egendomen förvärvas av kommun eller annan

dylik samfällighet för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12

maj 1917 om expropriation», i stället skall lyda »där egendomen förvärvas

av kommun eller annan dylik samfällighet».

2. Motionerna I: 510 och II: 630, som är likalydande, utmynnar i en hemställan

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 165 måtte besluta
dels

att till 3 § skall fogas ett tillägg av lydelse »så ock om fånget finnes

medföra uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter»,

dels att 9 § skall erhålla sådan ändrad lydelse att i första stycket första

raden före orden »jämlikt 5 §» införes ordet »allenast».

3. I de likalydande motionerna I: 511 och II: 631 yrkas, att riksdagen vid

behandlingen av propositionen måtte besluta att 1 och 2 §§ i lagförslaget

erhåller följande ändrade lydelse. 1

1 §•

Fast egendom---dock ej

1. där kronan---eller skogsbruk;

7. där egendomen utgör del av fastighet, som genom avstyckning avskilts

eller skall avskiljas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

8. där, i fall som avses i 2 §, underställning av förvärvsfrågan ej sker.

Förvärvstillstånd skall — — — eljest avvisas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

2 §•

Avser fång del av fastighet, som genom avstyckning skall avskiljas för

jordbruks- eller skogsbruksändamål, och göres skriftlig ansökan om avstyckning

inom tre månader efter fånget, skall frågan om förvärvstillstånd, om

sådant ej sökts, av förrättningsmannen underställas lantbruksnämndens

prövning. Sådan underställning må dock underlåtas där egendomen skall

sammanläggas med jordbruk, varåt förvärvaren ägnar sig, och anledning ej

finnes till antagande att egendomen kan med större fördel läggas till annat

jordbruk.

4. De ävenledes likalydande motionerna I: 515 och II: 637 utmynnar i en

hemställan att riksdagen måtte

A) avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 165,

B) antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 30 juni 1947 (nr 32b) om

kronans förköpsrätt.

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt skall upphöra att gälla i och med utgången av juni månad 1955.

C) antaga följande

Förslag

till

ändring av lagen den 22 december 194-3 (nr 884) om

arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas att 4 § tredje stycket lagen den 22 december 1943

(nr 884) om arrendators förköpsrätt skall upphöra att gälla samt att 2 §

samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse.

2 §•

Förköpsrätt må---i densamma.

Sker försäljning i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas.

Har jordägaren---för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1955.

5. I motionerna 1:516 och 11:640, som är av samma lydelse, yrkas, att

riksdagen beslutar följande tillägg till § 4, andra stycket i lagen om tillstånd

att förvärva jordbruksfastighet: Tillstånd må vägras om genom fånget nybildas

större jordbruk än bondejordbruk, dvs. jordbruk vars brukare kan

beräknas få sin huvudsakliga inkomst av det arbete han och hans familjemedlemmar

utföra på brukningsenheten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Dessutom hemställes att vederbörande utskott i sitt utlåtande beaktar vad

i motionerna anförts.

6. Motionerna I: 517 och II: 639, som är likalydande, utmynnar i en hemställan

att riksdagen måtte för sin del besluta

1. avslå det i Kungl. Maj:ts proposition nr 165 innefattade förslaget till

lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag).

2. att lagen av den 13 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt (förköpslagen)

skall upphöra att gälla från och med 1 juli 1955,

3. antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad Igdelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december 1943 (nr 884)

om arrendators förköpsrätt.

Härigenom förordnas dels att 2 § lagen den 22 december 1943 om arrendators

förköpsrätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att

4 § tredje stycket samma lag skall upphöra att gälla.

2

(Gällande Igdelse)

Förköpsrätt må-------

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må förköpsrätt

utövas om fastigheten säljes

till kronan för ändamål, som avses

i 1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt

äger företräde framför arrendatorns

är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren ---------

§•

(Föreslagen Igdelse)

---i densamma.

Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas.

för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955; dock skola äldre bestämmelser

fortfarande tillämpas beträffande

fång som skett före ikraftträdandet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2t år 1955 11

7. I de likalydande motionerna 1:518 och 11:641 hemställes, att riksda
gen,

med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 165, måtte besluta

om den ändringen i Förslaget till Lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet, att sista stycket i 4 §, som börjar med »I fall varom

stadgas---» och slutar med *— --- godtaga fånget», utgår ur lag
texten.

8. I motionen 11:638 slutligen hemställes att, därest riksdagen icke beslutar

avslå Kungl. Maj :ts förslag i proposition nr 165 till lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag), riksdagen

måtte antaga detsamma med de ändringar att dels 6, 11 och 12 §§ utgår, dels

1, 4, 5, 9 och 10 §§ erhåller följande ändrade lydelse.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet och vars taxeringsvärde

överstiger 10 000 kronor eller vars taxerade skogsvärde överstiger

5 000 kronor, må ej genom köp, byte eller gåva förvärvas utan tillstånd av

lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik samfällighet

för ändamål som avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen den 12 maj 1917 om expropriation;
3.

där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller där förvärvaren

eller, om makar förvärva gemensamt, endera av dem är fångesmannens eller

ock, där denna är gift, hans makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller

adoptivbarns eller syskons avkomling eller fångesmannens eller hans makes

fader, moder eller adoptivförälder;

4. Där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar

i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i

vissa bolag, eller lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för

bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där

egendomen enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet att få förvärvas

utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion eller från konkursbo;
6.

där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan, fastställd

efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat ändamålet än jordbruk eller

skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning bildats för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk och ej därefter undergått taxering;

samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger till samma

taxeringsenhet hörande andel i fastigheten.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas inom tre månader

från det fånget skedde. Ansökan skall göras skriftligen hos lantbruksnämnd

inom vars verksamhetsområde egendomen eller del därav är belägen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes av bestämmelserna

i andra stycket, förvärvstillstånd vägras.

!• där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill åtkomma egendomen

huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår egendom med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som jämte annan

fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt ändamål lämpad brukningsenhet,

eller andel i sådan egendom samt brukningsenhetens bestånd eller

ändamålsenlighet skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas, om fånget

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet

i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Förvärvstillstånd ma vägras, om det befinnes oundgängligen nödvändigt

att egendomen tages i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek

och ägoanordning ändamålsenliga brukningsenheter. Dock må ej av sådan

anledning vägran ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 § lagen den 14 juni

1907 om nyttjanderätt till fast egendom åtnjuter förköpsrätt till egendomen;

eller

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren till egendomen

förklarat, att densamma må överlåtas utan hinder av bestämmelserna i denna

paragraf, samt fånget sker inom fem år därefter eller den kortare tid som

må hava utsatts i förklaringen.

9 §.

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt 5 § och har

köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift varit företedd i ärendet,

är kronan skyldig att, om säljaren det yrkar, lösa egendomen till det

pris köparen utfäst. Lösningsplikt föreligger dock ej om omständigheterna

klart ger vid handen att köpet är ett skenavtal eller egendomen häftar för

intecknad gäld till högre belopp än priset. Enahanda lösningsplikt gäller

vid gåva eller byte. Löseskillingen skall därvid utgöra fastighetens värde

enligt normerna i expropriationslagen.

Innefattar fångeshandlingen jämväl fastighetsöverlåtelse, som ej omedelbart

träffas av ogiltigheten men i anledning av densamma bringas att återgå,

skola bestämmelserna i första stycket vara tillämpliga även å den sålunda

överlåtna egendomen, så framt den ingår i samma brukningsenhet

som den Övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från

denna.

Ingår i fånget kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

å fastighet, som skall lösas, skall vad i andra stycket stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Såväl den förvärvare vilken förvägrats förvärvstillstånd enligt 5 § som

dennes fångesman skall gottgöras nödiga kostnader i anledning av fånget

ävensom vad de efter detsamma må hava nedlagt å fastigheten utom värdet

av dem tillfallen avkastning.

10 §.

Yrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust skriftligen

delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter det avslagsbeslutet vunnit

laga kraft. Talan skall vid enahanda äventyr väckas genom stämning

inom sex månader från samma tidpunkt. Har överlåtaren först efter det beslutet

vunnit laga kraft fått del av detta skola nu angivna tidsfrister dock

räknas från dagen för delfåendet.

Ingick i köp egendom som ej skall lösas och var ej särskild köpeskilling

utsatt därför eller visar nämnden, att det utsatta beloppet understiger vad

å sagda egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve

rätten hur mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den egendom

som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkande, skall i domen, förutom erforderliga bestämmelser

om löseskillingens belopp samt tiden och sättet för dess gäldande, utsättas

viss dag då egendomen skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt denna lag

anses som försäljning till kronan.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för Kungl. Maj:ts förslag och

för motionsyrkandena får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas

här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.

Inledning

Lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet, som trädde i kraft den 1 januari 1946, fick redan

från början endast begränsad giltighetstid och avlöstes den 1 juli 1948 av

lagen den 17 juni 1948 (nr 329) med samma namn (»jordförvärvslagen»).

Efter provisorisk förlängning genom lag den 5 juni 1953 (nr 344) utgår

giltighetstiden för jordförvärvslagen den 30 juni 1955. — Vid sidan av den

nu nämnda lagstiftningen gäller lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt (»förköpslagen»), vilken har till syfte underlätta jordbrukets

yttre rationalisering.

Vid tillkomsten av 1948 års jordförvärvslag förutsattes, att frågan om

bibehållande av en jordförvärvslagstiftning skulle ånyo utredas framdeles. I

enlighet härmed erhöll chefen för jordbruksdepartementet den 1 november

1951 Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

sådan utredning och avgiva förslag i ämnet. De sakkunnigas uppdrag skulle

emellertid icke blott avse frågan huruvida jordförvärvslagstiftningen behövde

bibehållas i befintligt eller omgestaltat skick. Även bestämmelserna

i förköpslagen borde överses i syfte bl. a. att ernå bättre samordning mellan

denna lag och en eventuellt bibehållen jordförvärvslagstiftning. Vidare skulle

de sakkunniga ha att behandla frågan om vilka åtgärder som erfordrades

för att förstärka ofullständiga jordbruk med skog i enlighet med de 1947

fastställda allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken. Såsom

sakkunniga tillkallades landshövdingen B. A. Fallenius, tillika ordförande,

ledamöterna av riksdagens andra kammare småbrukaren J. A. Andersson

i Tungelsta och lantbrukaren S. O. Antby i Anten, lantbrukaren,

filosofie licentiaten O. F. Nilsson i Kungsängen, ledamöterna av riksdagens

första kammare läderarbetaren R. V. Persson i Vinberg och hemmansägaren

P. O. Pålssosn i Lit, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A.

von Seth i Bratteborg samt överdirektören i lantbruksstyrelsen H. C. B.

Wetterhall.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,

fick genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 november 1952

jämväl i uppdrag att verkställa en översyn av bestämmelserna i lagen den

18 juni 1925 (nr 219) angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom (»bolagsförbudslagen»). I samband härmed

tillkallades såsom ytterligare sakkunniga verkställande direktören för

Svenska cellulosaaktiebolaget A. G. T. Enström i Sundsvall och ledamoten

av riksdagens första kammare lantbrukaren J. N. Jonsson i Fjäle.

Den 18 maj 1954 avgav utredningen ett delbetänkande med förslag till

jordrationliseringslag m. m. (SOU 1954: 16), vilket varit föremål för sedvanlig

remissbehandling.

Betänkandet innehåller förslag till två nya lagar, av vilka den ena benämnes

lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering

m. m. (jordrationaliseringslag) samt är avsedd att träda i stället för

förköps- och jordförvärvslagarna. Det andra lagförslaget innefattar en ny

bolagsförbudslag, avsedd att ersätta 1925 års lag. Sistnämnda förslag behandlas

icke i propositionen.

Gällande bestämmelser

Beträffande det närmare innehållet i förköps- och jordförvärvslagarna,

vilka båda undergått vissa ändringar genom lag den 20 april 1951 (nr 189

resp. 186), må följande här nämnas.

Förköpslagen syftar till att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.

För sådant ändamål äger vederbörande lantbruksnämnd, då försäljning

sker av jordbruksfastighet, att å kronans vägnar inlösa fastigheten

till det pris som köparen utfäst. Huruvida fastighet skall anses som jordbruksfastighet

eller ej, beror på hur den är taxerad vid tiden för försälj
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955 15

ningen. Förköpsrätt inträder även vid försäljning av del av eller ideell andel

i jordbruksfastighet (1 §).

Förköpsrätten må ej utövas, om köparen är säljarens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling eller också säljarens syskon eller syskons

barn. Ej heller inträder förköpsrätt där andel i fastighet säljes till någon,

som redan är delägare i densamma, eller där försäljningen sker exekutivt.

Säljes fastighet till arrendator, som jämlikt ny ttj ander ättslagen åtnjuter

förköpsrätt till densamma, eller vill arrendatorn begagna sig av sin förköpsrätt,

må kronans förköpsrätt ej utövas, med mindre arrendatorn är ägare

av annan, bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen besitter fastigheten

av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå (2 §).

Om lantbruksnämnden vill inlösa endast en del av den försålda egendom

som är underkastad förköpsrätt, må det ske under förutsättning att delen

utgör självständig brukningsenhet och utan olägenhet kan skiljas från återstoden

av egendomen. Har fastighet, som lantbruksnämnden vill inlösa, gått

i ett köp med annan fastighet, som ej kan utan olägenhet skiljas från den

förra, är kronan pliktig att lösa även den senare fastigheten. Ingår i köpet

kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnes å fastighet som

skall lösas, är kronan skyldig att lösa även dessa (3 §).

Lantbruksnämnden är skyldig att efter framställning från ägare av jordbruksfastighet

meddela beslut, huruvida fastigheten är behövlig för att underlätta

bildandet av bärkraftiga brukningsdelar. Beslutet skall meddelas

för viss tid, minst två och högst fem år. Har nämnden funnit dylikt behov

av fastigheten ej föreligga, må förköpsrätten ej göras gällande under den

tid beslutet avser (4 §). — Har jordägare bjudit lantbruksnämnden att förvärva

hans fastighet och har nämnden icke inom tre månader därefter antagit

hembudet, må förköpsrätten ej göras gällande under två år efter hembudet,

där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren är mindre fördelaktiga

än de som gällt för hembudet (5 §).

Beslutar lantbruksnämnden att göra bruk av kronans förköpsrätt, åligger

det nämnden vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom tre

månader från det lagfart söktes å dennes fång samt att inom samma tid

göra anmälan hos inskrivningsdomaren för talans antecknande i fastighetsboken.

Äger också arrendator åtnjuta förköpsrätt till fastigheten, måste

nämnden inom samma tid i viss ordning underrätta arrendatorn om sitt

beslut. Väcker även arrendatorn talan om förköp, skall målen handläggas

i en rättegång. Vill köparen göra gällande lösningsplikt enligt 3 §, skall

han framställa yrkande härom innan förberedelsen i målet avslutats; eljest

förlorar han sin rätt härtill. Talan om förköp må ej utan köparens medgivande

återkallas, med mindre lantbruksnämndens beslut om förköpsrättens

begagnande blivit efter besvär upphävt eller köparen framställt yrkande om

lösningsplikt som nyss sagts (6 §). Förenämnda tremånadersfrist för väckande

av talan m. m. kan begränsas av köparen. Om denne anmäler sitt fång

för lantbruksnämnden och därvid överlämnar köpehandlingen i bestyrkt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

avskrift, blir nämligen tiden endast en månad från det anmälan skedde

(7 §). Ingår i köpet egendom som ej skall lösas och är ej särskild köpeskilling

därför utsatt eller är sådan köpeskilling utsatt men visar lantbruksnämnden,

att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, då skall rätten efter skälighetsprövning bestämma

huru mycket av sammanlagda köpeskillingen som må anses belöpa på nämnda

fastighet (8 §). Bifalles lantbruksnämndens talan, skall rätten fastställa

vad kronan har att betala ävensom utsätta viss dag, då fastigheten skall anses

övergå i kronans ägo. Beträffande rättegångskostnaderna har domstolen fria

händer att handla efter vad skäligheten bjuder i det föreliggande fallet (9 §).

Förköpsrätten går förlorad, om ej lantbruksnämnden senast å den i domen

utsatta dagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet

ej blivit fullgjord, till säljaren utgiver köpeskillingen för den fastighet

som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld som enligt köpeavtalet skolat

avräknas å köpeskillingen eller som tillkommit efter köparens förvärv av

fastigheten. Därjämte åligger det kronan att inom samma tid ersätta köparen

dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad som köparen

kan ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara

värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som kronan har att

utgiva, skall gäldas ränta efter sex procent från den utsatta dagen (10 §). —

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, ankommer

det på den vinnande att göra anmälan därom hos inskrivningsdomaren

för antecknande i fastighetsboken (11 §).

Går fastighet som är underkastad förköpsrätt i byte, äger kronan inlösa

densamma efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts. Vad lagen stadgar

med avseende å förköpsrätt vid fastighets försäljning skall vid byte äga

motsvarande tillämpning (12 §).

Jordförvärvslagen har till syfte att förhindra olämpliga lorvarv av jorbruks-

och skogsfastigheter, främst spekulationsförvärv och vissa slag av

kapitalplaceringsköp. Lagen söker nå detta syfte genom att ställa förvärv

av dylika fastigheter under statlig kontroll. Sålunda gives till en början

den huvudregeln, att jordbruksfastighet ej må förvärvas genom köp, byte

eller gåva utan tillstånd av vederbörande lantbruksnämnd. Begreppet jordbruksfastighet

har här samma innebörd som i förköpslagen. Varje taxeringsenhet

skall anses som en fastighet. I princip erfordras tillstånd även för

förvärv av del av eller ideell andel i jordbruksfastighet. Undantag göres dock

för fastighetsdel, som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

samt för andel i fastighet, vari förvärvaren redan är delägare (1 §).

— Tillstånd skall sökas inom tre månader från det fånget skedde. Sökes

icke tillstånd inom nämnda tid eller avslås ansökningen, skall fånget vara

ogillt, såvida ej lagfart meddelats därå (2 §).

De grunder, efter vilka tillståndsprövningen skall ske, anges i 3 §. Tillstånd

må icke meddelas, om anledning föreligger till antagande att fastigheten

skulle bli vanskött i sökandens ägo eller att sökanden med förvärvet

huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk i orten tillgodogöra

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens jordbruk, eller att

bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten, del av densamma eller

andel däri eller genom bortförande av byggnader, kreatur, inventarier eller

annat som tarvas för fastighetens brukande (3 § första stycket). Föreligger

ej sådant fall som nu sagts men kan det antagas, att sökanden vill förvärva

fastigheten huvudsakligen för kapitalplacering eller, vad angår fastighet med

jordbruk, i annat syfte än att själv ägna sig åt detta, eller äger sökanden

redan jordbruksfastighet eller avser ansökningen förvärv från olika fångesmän

av fastigheter, som förut icke utgjort en brukningsenhet, må ansökningen

icke bifallas med mindre sökandens innehav av egendomen kan väntas

medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten

eller egendomen för sökanden har synnerligt värde utöver det ekonomiska

eller eljest särskilt skäl därtill föreligger (3 § andra stycket).

Tillstånd kan i vissa fall förknippas med föreskrifter beträffande fastighetens

handhavande (4 §).

Förvärv medelst inrop på exekutiv auktion är undantagna från huvudregeln

i 1 §. Enligt bestämmelser, som tillkommit 1951, är emellertid förvärvaren

i allmänhet skyldig att inom två år åter avyttra fastigheten, såvida

han ej erhållit lantbruksnämndens tillstånd att behålla densamma (4 a §).

Tillstånd att förvärva eller behålla fastighet behöver ej sökas av kronan,

kommun och sambruksförening (6 § första stycket). Lagen äger ej heller

tillämpning beträffande förvärv från konkursbo eller där jämlikt annan

författning Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet skall

sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. Är förvärvaren fångesmannens make, avkomling,

adoptivbarn eller dess avkomling, eller är han fångesmannens

syskon eller syskons barn, äger lagen tillämpning endast där fråga är om

sådan avyttring som sägs i 4 a § (6 § andra stycket). I fråga om fastighet

med jordbruk är tillstånd ej erforderligt, såframt förvärvaren i samband

med lagfartsansökan, som göres inom tre månader från det fånget skedde,

visar, dels att anledning ej föreligger till antagande som sägs i 3 § första

stycket, dels ock att han har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten

och icke äger annan fastighet med jordbruk (6 § tredje stycket).

Med stöd av bemyndigande i 8 § av lagen har Kungl. Maj :t utfärdat närmare

föreskrifter rörande tillämpning av lagen. Dessa har givits i kungörelse

den 17 juni 1948 (nr 330), vilken ändrats genom kungörelse den 20

april 1951 (nr 187). I kungörelsen ges bland annat närmare bestämmelser

om sådan befrielse från skyldighet att söka tillstånd, som avses i 6 § tredje

stycket i lagen. Enligt 2 § första stycket erfordras att förvärvaren företer

dels en av lionom på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran att han

har för avsikt att själv ägna sig åt jordbruket å fastigheten och icke är

ägare av annan fastighet med jordbruk, dels, därest fastigheten är belägen

på landet, av landsfiskalen i orten och, om fastigheten ligger i stad, av ledamot

av magistraten eller, beträffande stad utan magistrat, av kommunalborgmästaren

utfärdat intyg (s. k. landsfiskalsintyg) att förvärvarens försäkran

2 Bihan g till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

i förstnämnda hänseende förtjänar tilltro och att anledning ej föreligger

till antagande att fastigheten skall bli vanskött i förvärvarens ägo eller att

denne med förvärvet huvudsakligen åsyftar att utan nytta för visst jordbruk

i orten tillgodogöra sig skogstillgång, som är behövlig såsom stöd för ortens

jordbruk, eller att bereda sig vinst genom snar avyttring av fastigheten,

del av densamma eller andel däri eller genom bortförande av byggnader,

kreatur, inventarier eller annat som tarvas för fastighetens brukande. Är

fråga om förvärv av del av fastighet, som skall utbrytas genom förrättning

enligt lagen om delning av jord å landet, kan enligt andra stycket av 2 §

landsfiskalsintyg ersättas med intyg av enahanda innehåll, utfärdat av vederbörande

förrättningsman.

Behovet av lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagamas syften

Betänkandet

Utredningen har införskaffat åtskilliga statistiska uppgifter angående

tillämpningen av förköps- och jordförvärvslagarna samt från lantbruksnämnder

och överlantmätare inhämtat yttranden såväl beträffande lagstiftningens

tillämpning och verkningar som rörande behovet av ändringar i lagstiftningen.

I det följande återges enstaka uppgifter ur detta material, men

i övrigt hänvisas härutinnan till betänkandet.

Målsättningen för 1947 års riksdagsbeslut rörande den framtida jordbrukspolitiken

var, erinrar utredningen i sin allmänna motivering, att bereda

jordbruksbefolkningen möjlighet att uppnå och bevara jämställdhet

i inkomsthänseende med andra motsvarande befolkningsgrupper. I detta

syfte skulle staten, där så erfordrades, medelst reglerande åtgärder för vinnande

av ett visst gränsskydd stödja jordbrukarnas strävanden att vidmakthålla

en med hänsyn bl. a. till driftskostnaderna skälig prisnivå på jordbrukets

produkter. En förutsättning för en sådan politik vore bl. a. att jordbruket

dreves efter kostnadsbesparande metoder. Genomförandet av härför

erforderliga rationaliseringsåtgärder borde i stor utsträckning ankomma på

jordbrukarna själva. Av hänsyn till allmänintresset ansågs emellertid, att

även staten här borde lämna sin medverkan.

Utredningen påpekar härefter, hurusom den tilltagande mekaniseringen

av jordbruksdriften stimulerat jordbrukarnas strävan att erhålla större

brukningsenheter och förbättrad arrondering, samt erinrar om att statens

verksamhet för jordbrukets rationalisering främst är inriktad på att stödja

och vägleda den fria utvecklingen på området. Enligt utredningens uppfattning

bör även framgent rationaliseringsarbetet i främsta rummet bygga på

den enskilde jordbrukarens egna initiativ. Emellertid anser utredningen av

olika skäl, att det allmänna bör äga möjlighet att påverka utvecklingen.

I fortsättningen erinras om att förköpslagen, vilken är avsedd att tillgodose

statens behov av ett rättsligt hjälpmedel för främjande av jordbrukets yttre

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

19

rationalisering, vunnit ringa tillämpning i praktiken samt därför av somliga

ansetts sakna existensberättigande och böra avskaffas. Utredningen

framhåller emellertid, att betydelsen av en lag sällan låter sig mätas efter

antalet fall varå den tillämpats, samt anför, att redan förköpslagens förefintlighet

för lantbruksnämnderna utgjort ett stöd, när det gällt att förhandlingsvägen

få till stånd fastighetsöverlåtelser till gagn för rationaliseringen.

Efter att ha redogjort för vissa brister i förköpslagens utformning kommer

utredningen fram till den slutsatsen att lagstiftning i någon form är

nödvändig, om jordbrukets yttre rationalisering skall på ett ur allmänintressets

synpunkter lämpligt sätt kunna föras fram mot det i 1947 års beslut

uppställda målet. Å andra sidan finner utredningen att förköpslagens utformning

icke är lämplig, när det gäller att smidigt och i möjligaste mån

utan friktioner ernå goda resultat.

Beträffande jordförvärvslagen anför utredningen inledningsvis, att lagens

syfte är att motverka vissa såsom olämpiga ansedda förvärv av jordbruksoch

skogsfastigheter, framför allt spekulations- och vissa kapitalplaceringsköp.

Utredningen fortsätter, att man vid bedömandet av behovet av fortsatt

lagstiftning i ämnet i viss mån är hänvisad till erfarenheterna av gällande

lagregler, varvid lantbruksnämndernas uppfattning måste tillmätas stor

betydelse. I svar på rundfrågor från utredningen har, såsom i betänkandet

närmare angives, nämnderna enstämmigt förklarat behov föreligga av fortsatt

lagstiftning med jordförvärvslagens syfte, Skälet härtill synes främst

vara farhågor för att jorden eljest i stigande grad skulle komma att frångå

den jordbrukande befolkningen. Efter en redogörelse för antalet avslagna

och återkallade jordförvärvsansökningar m. m. anför utredningen, att lagens

betydelse ligger mindre i att myndigheterna med dess hjälp kunnat förhindra

ett antal olämpliga förvärv än i den avhållande inverkan lagen har

på dem som avstår från att söka placera medel i jordegendom emedan de

anser sig icke kunna påräkna förvärvstillstånd.

Utredningen säger sig också för egen del vara av den uppfattningen att

det svenska bondejordbruket och dess utövare har gagn av en lagstiftning

av ifrågavarande slag. Den stundom framskymtande tanken, att en skärpt

vanhävds- och skogsvårdslagstiftning skulle kunna få i stort sett samma

effekt, avvisas av utredningen med hänvisning till att ingrepp enligt en dylik

lagstiftning enligt sakens natur endast kan ske i de svåraste fallen av

misskötsel och regelmässigt först sedan skadan inträffat samt till att lantbruksnämndernas

och skogsvårdsstyrelsernas arbete vid handhavandet av en

dylik lagstiftning skulle i hög grad skada deras förtroende och övriga verksamhet

bland landets skogsägare och jordbrukare.

Sedan utredningen sålunda kommit fram till den uppfattningen att behov

alltjämt föreligger av särskild lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas

syften, framlägges i betänkandet förslag till en dylik lag

(jordrationaliscringslagen). På anförda skäl har utredningen föreslagit att

åt denna lag skall ges endast begränsad giltighetstid. Utredningen är emellertid

icke enhällig. Å ena sidan har tre reservanter, herrar Andersson, Jons
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

sou och Wetterhall, förordat att lagen göres permanent. Å andra sidan har

herrar Antby och von Seth var för sig avstyrkt hela lagstiftningen. Beträffande

de två sistnämnda reservationerna torde få hänvisas till propositionen

s. 19—22.

Yttrandena

Behovet av lagstiftning på förevarande område har vitsordats av det övervägande

flertalet av de remissinstanser som överhuvud tagit ställning i denna

fråga. Av de femtiofyra omedelbart hörda instanserna har endast fem

helt avstyrkt lagstiftning i ämnet såsom varande onödig. Dessa är skogsägareförbundet,

sparbanksföreningen, industriförbundet, Kooperativa förbundet

och lantarbetsgivareföreningen. I viss utsträckning har beträffande

de olika spörsmålen förekommit reservationer inom de hörda myndigheterna

och korporationerna.

Ur de många yttranden, vari behovet av lagstiftning uttryckligen vitsordats,

må här först beröras vad lantbruksstyrelsen anfört. Styrelsen uppehåller

sig till en början vid verkningarna av den gällande jordförvärvslagen

och finner det rent principiellt otillfredsställande att rätten att äga

jord och skog skall begränsas till vissa grupper av medborgare. Om en lag

av dylik innebörd skall införas eller bibehållas, synes — fortsätter styrelsen

— därför böra krävas att de intressen, som tillgodoses med lagen, är av

sådan vikt att de måste tillerkännas företräde framför de principiella betänkligheter

och övriga olägenheter som är förbundna med lagen.

Vidare anmärker lantbruksstyrelsen, att jordförvärvslagen vid en alltför

restriktiv tillståndsprövning kan hämma en ändamålsenlig utveckling av

jordbruket, antingen så, att den begränsar möjligheterna för jordbruket att

erhålla tillskott i form av initiativ och kapital från sådana som förvärvar

jordbruksfastighet utan att vara jordbrukare, eller också därigenom att

lagen över hövan hindrar förvärv av tillskottsjord till redan bärkraftiga

jordbruk.

Lantbruksstyrelsen behandlar härefter en verkan av jordförvärvslagen,

om vars gynnsamhet eller ogynnsamhet meningarna är mera delade, nämligen

dess inflytande på fastighetspriserna. Man har anmärkt på att lagen

pressar ned dessa priser till förfång särskilt för sådana jordbrukare som

av t. ex. åldersskäl nödgas sälja sina fastigheter till utomstående, erinrar

styrelsen, som, efter att ha närmare utvecklat ämnet, avslutningsvis yttrar,

att man vid ställningstagandet till frågan om lagens fortbestånd bör vara

på det klara med att lagen i varje fall hittills otivelaktigt verkat återhållande

på prisutvecklingen, något som dock enligt styrelsens uppfattning närmast

utgör ett skäl för bibehållande av lagen.

Vad åter beträffar jordförvärvslagens positiva verkningar i fråga om att

bevara jord och skog i den jordbrukande befolkningens ägo uttalar lantbruksstyrelsen

som sin bestämda uppfattning, att lagen på det hela taget

varit till avsevärt gagn för bondejordbruket och för landsbygdens utveckling.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

21

Beträffande slutligen frågan huruvida lagstiftning av detta slag även i

fortsättningen bör finnas erinrar styrelsen om att jordbruket enligt en hur

vudpunkt i 1947 års beslut även framgent huvudsakligen bör ha karaktär

av bondejordbruk. För tryggande av denna målsättning finner styrelsen, att

lagstiftning av ifrågavarande slag under rådande förhållanden måste anses

erforderlig.

I fråga om behovet i fortsättningen av ett rättsligt institut med förköpslagens

syfte redogör lantbruksstyrelsen inledningsvis för den minskning av

antalet jordbruk i storleksgrupperna 2—5 och 5---10 hektar samt den utveckling

i riktning mot större brukningsenheter som ägt rum under de senare

åren. Enligt styrelsens uppfattning har för lantbruksnämndernas verksamhet

till främjande av berörda utveckling förköpslagen varit av ej oväsentlig

vikt, ehuru det dock måste konstateras, att försköpsrätten såsom

instrument för främjande av jordbrukets yttre rationalisering icke infriat

de förväntningar, som från början knutits till densamma.

Sedan lantbruksstyrelsen härefter belyst några av de brister, som vidlåder

förköpslagens konstruktion, samt framhållit att även knapphet i fråga

om personal hindrat lantbruksnämnderna att effektivt utnyttja förköpsrätten,

övergår styrelsen till att närmare bedöma frågan om behovet av fortsatt

lagstiftning med förköpslagens syfte:

Styrelsen anser visserligen att man har grundad anledning räkna med att

nedgången i antalet ofullständiga jordbruk även i fortsättningen skall ske i

sådan takt, att några särskilda statliga åtgärder i direkt syfte att påskynda

denna utveckling icke kan anses erforderliga. Om man vill främja en sund

utveckling av jordbruket är det emellertid angeläget att man i samband med

denna process skall ta vara på de tillfällen, som kan erbjuda sig att åstadkomma

en verklig och varaktig förbättring av de jordbruk som är i behov

därav. Det gäller med andra ord att se till att den jord och den skog, som

kan bli disponibel för rationaliseringsändamål, om möjligt skall komma det

eller de jordbruk till godo, som har det största behovet därav, och vidare att

man i samband med dylika förstärkningar även skall söka genomföra sådana

arronderings- och andra förbättringsåtgärder, som behöves för att

jordbruken skall kunna brukas rationellt och ge sina brukare en tillfredsställande

bärgning. Lantbruksnämndernas primära uppgift i samband med

den yttre rationaliseringen bör följaktligen vara ej att till varje pris söka

åstadkomma en minskning av antalet ofullständiga jordbruk utan att verka

för att den strukturförändring, som successivt framtvingas av ekonomiska

och andra faktorer, skall genomföras på det för jordbruket och landsbygden

i dess helhet mest gynnsamma sättet. Ur denna synpunkt anser styrelsen

det vara av vikt att ett institut, motsvarande den nuvarande förköpsrätten,

skall finnas i fortsättningen. Denna rätt innebär, såsom framhölls redan i

1947 års riksdagsbeslut, ju i realiteten att den granne, som behöver tillskottsjord,

tillerkännes förköpsrätt till ledigbliven jord framför utomstående.

En sådan rätt står enligt styrelsens uppfattning väl i överensstämmelse

med uppfattningen alt den yttre rationaliseringen i största möjliga utsträckning

skall ske såsom en jordbrukets egen angelägenhet. Erfarenheten

bar också visat att det i praktiken föreligger ett starkt intresse bos innehavarna

av ofullständiga jordbruk att genom eu dylik förköpsrätt få ökade

möjligheter alt komma över den tillskottsjord de behöver.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

Lantbruksstyrelsens positiva inställning till frågan, huruvida behov föreligger

av fortsatt lagstiftning med förköps- och jordförvärvslagarnas syften,

delas av bl. a. Svea hovrätt och lantmäteristyrelsen ävensom Landsorganisationen,

vilken anser, att den nya lagstiftningen bör taga sikte på en snabbare

och, kanske framför allt, varaktigare sammanläggning av de alltför små

brukningsenheterna. Även ungefär halva antalet länsstyrelser, flertalet av

hushållningssällskapens förvaltningsutskott samt praktiskt taget samtliga

lantbruksnämnder intager samma ståndpunkt.

Något mera förbehållsainma är de yttranden som avgivits av domänstyrelsen

och skogsstyrelsen. Den senare inleder sitt yttrande med en översikt

över skogsvårdsstyrelsernas ställningstaganden, av vilken synes framgå att

förevarande lagstiftning kan räkna ungefär lika många anhängare som motståndare

bland skogsvårdsstyrelserna. För egen del ställer sig skogsstyrelsen

förstående till en försiktig och varsam reglering på ifrågavarande område.

Ej heller domänstyrelsen vill motsätta sig fortsatt lagstiftning i huvudsaklig

överensstämmelse med det föreliggande förslaget. Båda styrelserna

framhåller emellertid samtidigt det enligt deras mening kännbara behovet

av särskilda utredningar rörande vissa med skogsbruket sammanhängande

förhållanden såsom dess ekonomiska förutsättningar, rationaliseringsbehov,

produktions- och arbetsförhållanden in. m.

Några remissinstanser, nämligen länsstyrelsen i Hallands län, Hushållningssällskapens

förbund och RLF, uttalar — samtidigt som de tillstyrker

fortsatt jordförvärvslagstiftning — viss tvekan i fråga om behovet av särskilda

rationaliseringsbestämmelser.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län ifrågasätter likaledes värdet av

särskilda rationaliseringsbestämmelser och uttalar dessutom tvekan om behovet

av att låta jordförvärvslagstiftningen även framgent omfatta sådana

fastigheter, som har ringa eller ingen skogstillgång men är av den storlek

att jordbruksdrift skäligen bör upprätthållas på dem. Jämväl jordbruksnämnden

— som för sin del anser att rationaliseringsbestämmelser bör finnas

— uttalar sig till förmån för en liknande uppmjukning av jordförvärvsreglerna.

Vad beträffar de inledningsvis nämnda remissyttranden, vari förevarande

lagstiftning helt avstyrkts, överensstämmer argumenteringen i stort sett

med reservationerna av herrar Antby och von Seth. Skogsägareförbundet

framhåller också skattepålagornas betydelse och menar, att icke minst realisationsvinstbeskattningen

nu långt mer än tidigare verkar avskräckande

på eventuella »jobbare» i jordbruks- och skogsfastigheter. Sparbanksföreningen

uttrycker bland annat farhågor för att lagstiftningen kan leda till

minskning av jordbruksfastigheternas kreditvärde. Industriförbundet yttrar

beträffande lagstiftningens ändamål:

Ur allmän synpunkt måste starkt ifrågasättas lämpligheten av en lagstiftning

som bland annat syftar till att förbehålla utövandet av en näring åt

dem, som nu är verksamma däri, och åt deras närmaste anhöriga. Det torde

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955

lör övrigt få anses i hög grad ovisst, om en lagstiftning av nu förevarande

slag i längden kan tjäna syftet att bevara jordbruksfastigheterna i den jordbrukande"

befolkningens ägo. Undersökningar, soin utförts inom Industriens

utredningsinstitut, visar att det befolkningsunderlag, som i framtiden skall

rekrytera jordbruket, med nuvarande avflyttningstakt från denna näring

sjunker väsentligt starkare än rekryteringsbehovet. Detta kommer därför i

ökad utsträckning att få lov att tillgodoses av befolkningen i tätorterna. En

sådan utveckling kan uppenbarligen icke hindras genom lagstiftning.

Även lantarbetsgivareföreningen ansluter sig till reservanterna inom utredningen,

och Kooperativa förbundet gör i sammanhanget följande principuttalanden:
Den

enda motivering, som skulle kunna tillmätas någon betydelse för ett

bibehållande av jordförvärvslagstiftningen, vore en allmänt utbredd misstro

mot penningvärdets stabilitet. För närvarande synes det emellertid sannolikt

att statsmakterna är beredda att vidtaga sådana åtgärder mot inflationstendenserna

som kan skapa förtroende för penningvärdet. — Frågan om den

yttre rationaliseringen av det svenska jordbruket bör vara en jordbrukarnas

frivilliga angelägenhet — frivillig både såtillvida, att de jordbrukare, som

icke önskar medverka till den yttre rationaliseringen, ej tvingas därtill, och

i den bemärkelsen att jordbrukare, som önskar komplettera sina jordbruk så

att dessa fullt ut kan dra nytta av bland annat mekaniseringens fördelar,

icke genom lagliga hinder betages denna möjlighet.

Kooperativa förbundet förklarar sig dock samtidigt berett att, för den

händelse vissa risker skulle föreligga för spekulationsbetonade köp av skogsfastigheter

kombinerade med jordbruk, förorda en särskild lagstiftning som

råder bot mot dylika olägenheter.

Departementschefen

Departementschefen, statsrådet Norup, anförde vid lagrådsremisser

Förköpslagens ändamål är att främja jordbrukets yttre rationalisering.

Att detta ändamål ligger inom det allmännas intressesfär torde vara obestritt.

Statsmakterna lämnar också i olika former stöd till rationaliseringsverksamheten.

Tack vare detta stöd och framför allt på grund av jordbrukarnas

egna insatser har betydande resultat ernåtts. Det har därför gjorts gällande,

att särskilda lagstiftningsåtgärder icke erfordras. Emellertid föreligger påtagliga

risker för en snedvridning av strukturrationaliseringen, om denna

skulle utlämnas åt de ekonomiska krafternas fria spel. Såsom utredningen

antytt, skulle då, när två grannar tävlar om ett salubjudet markområde, detta

alltid tillfalla den som förmår betala mest, ehuru den andres brukningsenhet

ofta kan ha större behov av komplettering. Att råda bot på dylika missförhållanden

enbart medelst lån eller bidrag är knappast möjligt och i vart fall

icke förenligt med god samhällsekonomi. Redan häri ligger ett starkt skäl

att bibehålla en lagstiftning, som ger det allmänna viss möjlighet att leda

utvecklingen. Det är vidare självklart, att de statliga stödåtgärderna inom

en viss bygd icke får ske planlöst. Även om de uppgjorda planerna givetvis

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

måste tåla allehanda modifikationer under tidens lopp, vore det — som utredningen

ävenledes framhåller — föga tillfredsställande, om enskildas åtgöranden

utan vidare kunde rubba planer, vilka kanske redan legat till

grund för viktiga dispositioner. En snabbare takt i den frivilliga rationaliseringen

torde sålunda till och med förstärka behovet av ett medel att leda utvecklingen.

Av vad nu andragits samt av den ytterligare argumentering, som

förekommer i betänkandet och i vissa remissyttranden, finner jag behovet

av fortsatt lagstiftning med förköpslagens syfte vara ådagalagt. — Emellertid

är det uppenbart, att lagen bör handhas med all tillbörlig grannlagenhet,

så att den ej leder till motsättningar mellan lantbruksnämnder och

allmänheten. I första hand bör nämnderna söka begagna sig av de till buds

stående möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande lösningar på rent

frivillig väg. Med hänsyn till den snabba takt, som redan präglar den frivilliga

rationaliseringen, och till nämndernas personalresurser torde någon

större pådrivande effekt knappast vara att vänta av lagen. Så mycket angelägnare

bör det i stället vara att de sammanslagningar som åstadkommes blir

lämpliga och därigenom mera varaktiga.

Jordförvärvslagen har till ändamål att förebygga olämpliga förvärv av

jordbruks- och skogsfastigheter. Att anordna en kontroll, som hindrar sådana

förvärv utan att alltför mycket beskära den enskildes handlingsfrihet,

erbjuder givetvis sina vanskligheter. Redan gränsdragningen mellan lämpliga

och olämpliga förvärv kan ge anledning till diskussion. Beträffande

vissa slag av förvärv torde emellertid endast en mening kunna råda om deras

skadlighet, t. ex. spekulationsköpen. Att förhindra dessa utgör också ett

huvudsyfte för jordförvärvslagen. Ett annat huvudsyfte är att motverka

kapitalplaceringsköp och andra förvärv, som minskar den jordbrukande

befolkningens fastighetsinnehav. Dylika förvärv kan dock emellanåt vara

till övervägande nytta ur allmän synpunkt, och lagen öppnar därför också

möjlighet att godkänna dem i sådana fall.

Behovet av jordförvärvskontroll gör sig särskilt gällande i tider med fallande

penningvärde. Emellertid visar erfarenheten, att jord och än mera

skog även eljest är ett begärligt objekt för kapitalplacering. Och jämväl

risken för spekulationsbetonade förvärv är långt ifrån utesluten under de

mera normala tiderna. Särskilt i trakterna omkring de större städerna tillkommer

också ett växande intresse att förvärva gårdar för bostads- och fritidsändamål.

Anledning finnes sålunda att befara ogynnsamma verkningar

för strävandet att vidmakthålla en självägande bondebefolkning, om förvärvskontrollen

upphäves. Såsom både utredningen och lantbruksstyrelsen

framhållit kan dessa verkningar icke i erforderlig mån motarbetas med

hjälp av vanhävds- och skogsvårdslagstiftning.

Samtidigt som jag således ansluter mig till utredningens uppfattning om

behovet av fortsatt jordförvärvslagstiftning, vill jag understryka vikten av

en libeial tillämpning av lagstiftningen där detta låter sig förenas med lagens

syften. I fråga om stora och mera kapitalkrävande egendomar kan det

t. ex. stundom vara anledning att meddela förvärvstillstånd, även om för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

värvaren icke ämnar ägna sig åt egendomens skötsel. Särskilt i förening

med ett föreläggande att upprusta egendomen kan ett tillstånd i dylikt fall

vara till nytta för jordbruket. En liberal tillståndsgivning bör också kunna

äga rum med avseende å fastigheter, som på grund av ringa areal eller eljest

icke lämpar sig för egentligt jord- eller skogsbruk och ej heller erfordras

för komplettering av andra jordbruksfastigheter.

Lagrådet

Vägande invändningar av principiell natur kunna resas mot att rätten

att äga jord och skog, på sätt den föreslagna lagstiftningen innebär, förbehålles

vissa grupper av medborgare. De inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet

med avseende å honom tillhörig fast egendom som äro förknippade

med lagstiftningen äro likaledes ägnade att väcka principiella betänkligheter.

Det framstår därför som uppenbart att den föreslagna regleringen

icke bör bliva bestående längre än det ur andra samhälleliga synpunkter

är nödvändigt. Hur angeläget det bör anses att för tillgodoseende

av jordpolitiska syften alltjämt bibehålla en lagstiftning av ifrågavarande

slag är ett spörsmål, varom lagrådet knappast har anledning att yttra sig.

Lagrådet vill fördenskull varken tillstyrka eller motsätta sig att en ny jordförvärvslag

kommer till och i huvudsak erhåller det föreslagna innehållet.

Riktlinjerna för den nya lagstiftningen m. m.

Betänkandet

Såsom redan nämnts har jordbruksrationaliseringsutredningen föreslagit,

att förköps- och jordförvärvslagarna skall ersättas av en enda lag, benämnd

»lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets yttre rationalisering

m. m. (jordrationaliseringslag)». Till sin allmänna uppbyggnad står

förslaget jordförvslagen nära. Den som genom köp, byte eller gåva förvärvar

jordbruksfastighet — varmed såsom i den gällande lagstiftningen förstås

även skogsfastighet — skall sålunda enligt 1 och 2 §§ inom viss tid anmäla

fånget hos lantbruksnämnden för erhållande av ett intyg att mot fånget icke

möter hinder enligt lagen (hinderfrihetsintvg). Till grund för lantbruksnämndens

materiella prövning gives regler i 3—5 §§, av vilka 3 och 4 § § motsvarar

första respektive andra stycket i 3 § jordförvärvslagen. Till 3 § har

emellertid gjorts ett tillägg beträffande förvärv som leder till olämplig fastighetsindelning.

Ur 4 § har utmönstrats vad för närvarande stadgas beträffande

sökande, som redan äger jordbruksfastighet eller från olika fångesmän

förvärvat fastigheter vilka förut icke utgjort en brukningsenhet. I stället

har i ett andra stycke av samma paragraf införts bestämmelser dels för

sådana fall, där genom förvärvet i en ägo sammanföres brukningsenheter

som prövas kunna bestå var för sig, och dels för sådana fall, där förvärvet

avser i dylik brukningsenhet ingående fastighet eller sämjelott och bruk
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ningsenhetens bärkraft skulle äventyras genom överlåtelsen. Enligt 5 §,

som utgör den egentliga ersättningen för förköpslagen, må hinderfrihetsintyg

med vissa undantag vägras, om lantbruksnämnden vill taga fastigheten

i anspråk för rationaliseringsändamål. Härtill anknytes vissa bestämmelser

om inlösen i 11 och 12 §§. Av övriga nyheter må nämnas 8 §, som öppnar

möjlighet för nämnden att göra hinderfrihetsintygets giltighet beroende av

att egendomen ingår i sammanläggning eller avskiljes till särskild fastighet.

De återstående bestämmelserna har i allt väsentligt motsvarigheter i jordförvärvslagen.

Sålunda skall hinderfrihetsintyg vara en förutsättning för vinnande

av lagfart, och förvärvet blir i regel ogillt, om anmälan försummas

eller hinderfrihetsintyg vägras.

Liksom jordförvärvs- och förköpslagarna har också den föreslagna lagen

fått sin räckvidd inskränkt genom åtskilliga och betydelsefulla undantag,

vilka uppräknas i 1 §. Emellertid stadgas i 6 § jordförvärvslagen

vissa undantag, som saknar motsvarigheter i förköpslagen och ej heller

upptagits i lagförslaget. Detta gäller till en början kommuners och

sambruksföreningars förvärv samt förvärv från konkursbo.

Jordförvärvslagen äger ej heller tillämpning där jämlikt annan författning

Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd till förvärvet

skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få ske utan sådant tillstånd. Detta undantagsstadgande har

icke fått någon motsvarighet i lagförslaget, varjämte någon motsvarighet

till de nuvarande s. k. landsfiskalsintygen icke heller förekommer

i utredningens förslag.

I betänkandet dryftas vidare en av riksdagens justitieombudsman1 tidigare

behandlad fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets

och lantbruksorganisationens verksamhetsområden.

Denna fråga får sin betydelse i de fall där förvärv avser sådan del

av jordbruksfastighet, som skall avstyckas för jordbruksändamål, d. v. s. i

regel för sammanläggning med annan förvärvaren tillhörig jordbruksfastighet.

Här blir bestämmelsen i 3 § andra stycket jordförvärvslagen tillämplig,

enär förvärvaren ju redan äger jordbruksfastighet. Lantbruksnämnden får

med andra ord icke meddela förvärvstillstånd med mindre förvärvarens innehav

av egendomen kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket

eller eljest vissa skäl föreligger att godkänna förvärvet. I dylika fall förekommer,

att vid tillståndsprövningen inmänger sig synpunkter som enligt

jorddelningslagen skall anläggas av lantmätaren vid bedömandet av avstyckningens

tillåtlighet. Att sålunda identiskt material bedömes enligt samma

grunder av olika myndigheter medför, framhåller justitieombudsmannen,

risk för sinsemellan oförenliga beslut. Ur rättssäkerhetssynpunkt vore

1 Se JO:s ämbetsberättelsc 1953 s. 346—356.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

det enligt justitieombudsmannens mening ofrånkomligt att lagstiftningsvägen

från lantbruksnämnds prövning uttryckligen undantaga sådana frågor,

som enligt jorddelningsförfattningarna faller under domstols eller lantmäterimyndighets

bedömande.

Utredningen understryker önskvärdheten av att klara kompetensregler

kommer till stånd samt föreslår av bland annat detta skäl de redan omnämnda

jämkningarna i den mot 3 § andra stycket jordförvärvslagen svarande

4 § i förslaget. En följd av dessa jämkningar har blivit att förvärv

av fastighetsdel faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Emellertid

anför utredningen, att med de föreslagna jämkningarna ej avsetts att

lantbruksnämnderna genom hindersfrihetsintyg skulle sanktionera förvärv

av fastighetsdelar, som skulle medföra uppenbart olämplig indelning i brukningsenheter.

I anledning härav hade utredningen i 3 § i förslaget bland de

ovillkorliga hindren för utfärdande av hindersfrihetsintyg upptagit att fånget

medförde uppenbart olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter.

Denna regel ledde till en grovsållning, varigenom de förvärv av fastighetsdel,

där den tilltänkta fastighetsbildningen vore klart ogenomförbar, kunde

bortgallras. I de fall då fånget icke underkändes vid nämnda grovsållning

syntes den fortsatta prövningen av förvärvets tillåtlighet böra anknytas till

1''astighetsbildningsärendet.

Frågan, huruvida lagen i likhet med jordförvärvslagarna av 1945 och

1948 bör få endast begränsad giltighetstid, nar upptagits bland

utredningens rundfrågor till lantbruksnämnderna. Flertalet nämnder har besvarat

frågan jakande, och även utredningen har stannat härför med följande

motivering:

Visserligen torde lagens syften vara förtjänta av att bli tillgodosedda med

en varaktig lagstiftning. Utformningen av denna kan emellertid ske på olika

sätt. Föreliggande förslag innefattar åtskilliga nyheter, vilkas verkningar

måhända icke kan i allo överblickas. Försiktigheten synes därför bjuda att

lagen får prövas någon tid — förslagsvis fem år -—- innan slutlig ståndpunkt

tages till frågan om dess fortbestånd. Ytterligare en anledning att begränsa

lagens giltighetstid utgör den pågående revisionen av jorddelningslagstiftningen.

Resultatet av denna torde nämligen under alla omständigheter komma

att mer eller mindre påverka utformningen av förevarande lagstiftning.

Såsom redan berörts, har herrar Andersson, Jonsson och Wetterhall reserverat

sig mot utredningens förslag i denna del.

Angående reservationen hänvisas till propositionen s. 37.

Yttrandena

Beträffande sin allmänna uppbyggnad har den av utredningen föreslagna

lagen nästan genomgående rönt erkännande från remissinstansernas sida.

Man framhåller, att olägenheterna av nu rådande dubbelprövning enligt jordförvärvs-

och förköpslagarna undanröjts, samt anser att den nya lagen bör

kunna bli ett smidigare rationaliseringsinstrument. Särskilt understrykes

värdet av att frågan, huruvida en överlåten fastighet bör tagas i anspråk för

rationaliseringsändamål eller icke, bringas till avgörande redan före lagfar
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ten. Av de många remissinstanser, som uttalat sig i sådan riktning, må

nämnas lagberedningen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristgrelsen, lantbruksförbundet,

RLF, Landsorganisationen och Kooperativa förbundet. — Hovrätten

för nedre Norrland och överlantmätaren i Gotlands län efterlyser en

klarare systematik av de materiella lagreglerna, varigenom dessas olika syften

skulle kunna bättre särskiljas. Lantmätareföreningen — som jämte några

överlantmätare är ensam om att avstyrka den föreslagna konstruktionen ■—

framhåller, att frågan om inlösen av mark för rationaliseringsändamål skall

behandlas vid den pågående översynen av fastighetsbildningslagstiftningen,

samt finner det mindre välbetänkt att dessförinnan införa nya regler härom

och binda sig för ett visst förfaringssätt.

Åtskilliga remissinstanser anser, att den av utredningen föreslagna rubriken

till lagen mindre väl täcker dess innehåll. — Även benämningen

»hinderfrihetsintyg» har utsatts för kritik i flera yttranden.

Beträffande lagens räckvidd har ett antal remissinstanser ifrågasatt huruvida

icke fastigheter under en viss areal-eller värdegräns borde

undantagas, något som emellertid avstyrkes av lantbruksstyrelsen under

hänvisning till att med en sådan regel ett ganska stort antal små fastigheter

med icke obetydlig skogstillgång skulle lämnas fria för spekulationsintresset

och till att såväl skogsfastigheter som rena jordbruksfastigheter av denna

kategori kan utgöra en värdefull förstärkning för angränsande jordbruk,

varför den yttre rationaliseringen skulle försvåras om de fritt finge förvärvas

av icke jordbrukare.

Förslag att i större eller mindre omfattning undantaga mark, som enligt

stadsplan eller andra planer för marks användning är avsedd för tätbebyggelse,

framlägges av lagberedningen, lantmäteristgrelsen och överlantmätaren

i Jönköpings län. I

I vissa yttranden hemställes, att kommun befrias från tillståndstvånget.

Lantmäteristgrelsen, vars mening delas av lantmätareföreningen

och en del överlantmätare, föreslår, att från lagens tillämpningsområde undantas

borgerlig kommuns förvärv av mark inom kommunens gränser.

Lantbruksstyrelsen anför bland annat:

Vad de borgerliga kommunerna beträffar har det de senaste åren ej sällan

förekommit, att de förvärvat eller sökt förvärva rena skogsfastigheter

eller jordbruksfastigheter med stor skogsareal. Härvid torde motivet i regel

helt eller huvudsakligen ha varit kapitalplaceringsintresse. Det allmännas

intresse av att jordbruksrationaliseringen genomföres enligt givna riktlinjer

och särskilt intresset av att de möjligheter, som kan yppa sig att genomföra

förstärkning av ofullständiga jordbruk med skog. skall tillvaratagas

bör emellertid enligt styrelsens mening, såvida icke alldeles speciella

omständigheter föreligger, i sådana fall ges företräde framför kommunernas

intresse av att förvärva skog. Den enda möjlighet, som hittills funnits

att hindra dylika förvärv, har varit att lantbruksnämnden utövat förköpsrätt

till fastigheten. Denna möjlighet har också i några fall använts. Det

synes dock ur flera synpunkter vara att föredraga, att själva förvärvet i

stället göres beroende av tillstånd på samma sätt som fallet är beträffande

praktiskt taget samtliga andra kategorier. -—- Vid det övervägande antalet

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2b år 1955

förvärv torde kommunerna emellertid huvudsakligen syfta till att kunna

disponera mark för tätbebyggelse eller därmed jämförliga ändamål. Det

kan ej annat än i alldeles speciella undantagsfall resas invändning ur jordpolitisk

synpunkt mot att kommuner förvärvar jordbruksfastigheter, vilka

enligt sådana planer, som upprättas enligt byggnadslagen, är avsedda att

användas för tätbebyggelse. Emellertid är det vanligt, att kommuner i enlighet

med byggnadslagens intentioner även söker i förväg försäkra sig

om markreserver för framtida utvidgning och av mark för fritidsändamål

m. m. Även dessa intressen måste i princip anses kvalificerade och sålunda

böra tillåtas. I synnerhet beträffande sådana förvärv, där exploateringsbehovet

måste bedömas vara mera avlägset, är det dock samtidigt ett intresse

ur jordpolitisk synpunkt, att förvärven sker på ett sätt, som är förenligt

med en god utveckling av jordbruket.

Hovrätten över Skåne och Blekinge förordar, att förvärv från konkursfa

o undantages från lagens tillämpningsområde, och åberopar de oprioriterade

borgenärernas intresse av att få fastigheten såld till pris som överstiger

beloppet av den intecknade gälden. Ä andra sidan tillstyrkes utredningens

förslag i denna del av lantbruksstyrelsen, som påtalar den nuvarande

möjligheten för en säljare att kringgå jordförvärvslagen på så sätt, att han

låter försätta sig i konkurs enbart i syfte att kunna utvinna ett högre pris

för fastigheten genom en koncessionsfri försäljning. Styrelsen framhåller

att de prisskillnader, varom här kan bli fråga, särskilt beträffande större

skogsfastigheter kan bli betydande.

Den nuvarande undantagsbestämmelsen i jordförvärvslagen för fall, där

jämlikt annan författning Kungl. Maj:ts eller länsstyrelsens

tillstånd till förvärvet skall sökas eller förvärvet enligt förklaring av

länsstyrelsen är av beskaffenhet att få ske utan sådant tillstånd, bör i någon

form bibehållas, förordar bland andra lagberedningen, hovrätten över

Skåne och Blekinge samt hovrätten för nedre Norrland. Lagberedningen

finner det mindre lämpligt att belasta den enskilde förvärvaren med skyldighet

att vända sig till två olika myndigheter, helst som försummelse att

göra ansökan är förenad med den allvarliga påföljden att förvärvet blir ogiltigt.

— Att ett slopande av denna undantagsbestämmelse skulle drabba

bland annat försäljningar av kyrklig jord i vissa fall samt köp, som göres

av universitet, föranleder ingen erinran från pastoratens riksförbund, medan

Uppsala universitet för sin del hemställer, att dess behov av att placera

fondmedel måtte anses som »särskilt skäl» för tillstånd enligt 4 § i förslaget.

Lantbruksstyrelsen åberopar för universitetens vidkommande vad styrelsen

anfört i fråga om de ecklesiastika förvärven. Även IlLF tillstyrker,

att universitetsförvärven inordnas under förevarande lagstiftning.

Beträffande frågan om gränsdragningen mellan lantmäteriets

och lantbruksorganisationens ver k sa in hetso mråden

bar lagberedningen med bestämdhet avstyrkt det föreslagna tillägget

till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan hindra uppenbart olämplig ändring

av indelningen i brukningsenhcter, samt anfört:

opaginerad Kontrollera mot PDF

30 j Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Utredningen har ansett, att den av justitieombudsmannen anmärkta kollisionsrisken

kunde avlägsnas genom att lantbruksnämndernas prövning begränsades

till uppenbara fall. Enligt beredningens mening tillgodoser emellertid

utredningens förslag på denna punkt icke kravet på den enskilde jordägarens

rättssäkerhet, enär den befogenhet som tillkommer jordägaren att

påkalla domstols avgörande av frågan kan komma att elimineras av lantbruksnämnden.

Att märka är nämligen att, sedan nämnden av sådan anledning

vägrat tillstånd, förvärvet blir ogiltigt och för framtiden helt kommer

att undandragas laglig prövning i förevarande avseende. Detta synes så mycket

mera betänkligt som bestämmelsen i och för sig, i avsaknad av domstolskontroll,

lätt kan komma att tillämpas extensivt. Även i de »uppenbara» fallen

— vilka i praktiken torde vara tämligen sällsynta — bör enligt beredningens

mening följas samma regler som utredningen anvisat för de övriga

fallen, nämligen att meddelat förvärvstillstånds giltighet göres beroende av

att avstyckning kommer till stånd. Det förhållandet att såväl lantbruksnämnd

som jorddelningsmyndighet har att pröva spörsmål av väsentligen

samma beskaffenhet har i gällande lagstiftning vunnit beaktande på det

sättet att lantbruksnämnd tillagts rätt att fullfölja talan mot beslut varigenom

fastställelse å jorddelningsförrättning meddelats (se 21 kap. 51 § jorddelningslagen;

jfr 43 § första stycket i samma kapitel samt 45 § andra stycket

i lantmäteriinstruktionen).

Även lantmätareföreningen och några överlantmåtare motsätter sig tillägget

till 3 §. Hovrätten för nedre Norrland förordar ett särskilt stadgande av

innehåll, att de bestämmelser i förslagets 3 och 4 §§, som har jordbruksrationellt

syfte, icke skall äga tillämpning i sådana fall, som kominer under

prövning av ägodelningsrätt. Hovrättens yttrande i denna del åberopas även

av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Å andra sidan tillstyrkes det föreslagna

tillägget till 3 § av lantbruksstyrelsen och av lantmäteristyrelsen.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang övervägt möjligheten av att

från tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning utesluta sådana

förvärv av fastighetsdel som för sitt genomförande kommer under lantmäterimyndigheternas

prövning. Styrelsen stannar dock för att icke tillstyrka

en dylik anordning.

Lantmäteristyrelsen har i denna fråga en delvis avvikande mening och

föreslår, att 1 § kompletteras med ett stadgande av innehåll att från lagens

tillämpningsområde undantages förvärv av sådan fastighetsdel, som efter

avstyckning, varom ansökan sker inom viss tid efter fångesdagen, sammanlägges

med annan fastighet, varå ägaren själv driver jordbruk. Dock bör enligt

styrelsens förslag undantagsstadgandet icke gälla, där förvärvarens brukningsenhet

efter sammanläggningen omfattar större areal än som kräves för

ett normjordbruk med erforderlig skog.

Till tanken att i större eller mindre omfattning undantaga kompletteringsförvärv

från tillämpningsområdet för den föreslagna lagen ansluter sig

bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs och Västernorrlands län, lantbruksnämnderna i Uppsala, Värmlands

samt Göteborgs och Bohus län ävensom lantmätareföreningen och

praktiskt taget samtliga överlantmätare.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker förslaget att ge den

nya lagen endast begränsad giltighetstid. Annan mening uttalas

emellertid av lantbruksstyrelsen och ytterligare några remissinstanser.

Departementschefen

I fråga om den nya lagstiftningens allmänna uppbyggnad biträder jag

utredningsförslaget. Det sätt, varpå förköpslagens bestämmelser jämkats

och infogats i jordförvärvslagsstiftningen, synes utan tvekan innebära en

förbättring av nu rådande ordning. Den föreslagna lagen kommer säkerligen

att visa sig vara ett lämpligt rationaliseringsinstrument och behöver

knappast ge anledning till onödiga friktioner. Att under sådana omständigheter,

såsom förordats i några yttranden, uppskjuta avgörandet i avbidan

på den kommande fastighetsbildningslagstiftningen torde icke böra

komma i fråga. Ej heller finner jag tillräckliga skäl att villfara önskemålet

om en annan systematik av de materiella reglerna i lagförslaget. Utformningen

av dessa regler är i väsentliga stycken välkänd från 1945 och 1948

års jordförvärvslagar, och ändringar däri bör givetvis ske med viss återhållsamhet.

För övrigt synes den iakttagna systematiken vara väl lämpad

för praktiskt bruk. Först angives nämligen de ovillkorliga förvärvsförbuden

(3 §), sedan de förbud från vilka undantag kan göras då vissa bestämda

förutsättningar föreligger (4 §) och till sist ett förvärvshinder som grundas

på ett friare bedömande (5 §).

I likhet med åtskilliga remissinstanser anser jag, att lagen bör få samma

rubrik som gällande jordförvärvslag. Av praktiska skäl torde den

gängse benämningen »jordförvärvslag» böra inom parentes fogas till rubriken.

— Jag anser även, att termen »hinderfrihetsintyg» bör utbytas mot det

redan nu brukliga ordet »förvärvstillstånd». Det synes då också följdriktigast

att beteckna den handling, varigenom ett förvärvsärende anhängiggöres,

såsom »ansökan» i stället för »anmälan».

Beträffande lagens räckvidd och då främst tanken på att stadga

en viss undre areal- eller värdegräns torde av vad lantbruksstyrelsen

därom anfört klart framgå, att någon sådan begränsning icke bör

ske. En undantagsbestämmelse för smärre fastigheter skulle dessutom kunna

öppna möjligheter att kringgå lagen genom successiva förvärv. Emellertid

är det uppenbart, att tillståndsgivningen beträffande dylika fastigheter

ofta kan göras mycket liberal utan att lagens syften åsidosättes. I detta

sammanhang må också förutskickas, att jag ämnar föreslå uppmjukning

av lagen i fråga om förvärv av områden som skall avstyckas.

Mark som ingår i stadsplan synes utan olägenhet kunna lämnas

utanför förvärvskontrollen. Åtminstone på längre sikt kan lantbruksnämnd

knappast ha några intressen att tillvarataga inom dylikt planområde. Detsamma

gäller mark som enligt byggnadsplan är avsedd för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk, därest planen överensstämmer med den sedan

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

1948 gällande byggnadslagstiftningen. Däremot förefaller det icke rådligt att

undantaga även mark, som i regionplan eller generalplan upptagits för

tätbebyggelse. I enlighet med vad nu anförts vill jag förorda, att i 1 § intages

ett nytt undantagsstadgande för förvärv av egendom som ingår i stadsplan

eller enligt byggnadsplan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för

annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk.

Enligt gällande jordförvärvslag är kommun, varmed avses alla såväl

borgerliga som kyrkliga förvaltningsenheter av kommunal natur, befriad

från skyldighet att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet. Däremot

är även kommunerna underkastade bestämmelserna i förköpslagen. Då nu

dessa båda lagar hoparbetats har utredningen föreslagit, att den princip

som gäller enligt förköpslagen skall tillämpas och att alltså i den nya lagen

intet undantag skall göras i fråga om kommunernas jordförvärv. Remissinstanserna

har i denna fråga haft delade meningar.

För egen del anser jag väl att kommunernas förvärv av jordbruksfastigheter

icke bör lämnas helt utanför den nu föreslagna jordförvärvslagstiftningen,

särskilt som denna avser att ersätta jämväl förköpslagen. Emellertid

är det av största vikt att kommunerna i god tid kan försäkra sig om de

markområden som erfordras för tätbebyggelsens ändamålsenliga utveckling.

Kommunernas förvärv av mark för tätbebyggelse och därmed sammanhängande

anordningar bör därför icke försvåras. Detsamma gäller kommunernas

förvärv av mark för andra ändamål, som det direkt ankommer

på dem att tillgodose. En hel del sådana markförvärv, som nyss sagts, kan

redan enligt de föreslagna undantagen i fråga om mark, som ingår i planlagt

område eller avstyckats för andra ändamål än jordbruk eller skogsbruk,

ske tillståndsfritt. Jag ämnar även föreslå vissa undantag från tillståndstvånget

i fall, då ett fång medför fastighetsbildande åtgärd. Även detta

förslag, för vilket jag strax skall redogöra, torde ej sällan beröra kommuner.

Utöver de nu nämnda fallen bör emellertid enligt min mening stadgas

undantag för sådana fall då egendom förvärvas av kommun eller annan

dylik samfällighet för något av de ändamål, som angives i 1 § 4, 7 och 16

expropriationslagen. Härigenom undantages kommunernas förvärv av jordbruksfastighet

för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden (punkt

7), för tätbebyggelse och därmed sammanhängande anordningar (punkt 16)

samt för ändamål, som det enligt lag eller författning tillkommer kommun

att tillgodose (punkt 4). I övriga fall, då kommun äger söka rätt till

expropriation, torde förvärvet regelmässigt avse antingen egendom, som icke

är taxerad såsom jordbruksfastighet, eller markområde, som avstyckats eller

skall avstyckas för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Det torde

därför, med den utformning departementsförslaget fått, endast i rena undantagsfall

bli nödvändigt för kommun att söka tillstånd till förvärv av fastighet

för ändamål, som kan grunda rätt för kommunen att söka expropriation.

Om kommun för annat ändamål, t. ex. för att trygga kommunens behov av

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr år 1955

bränsle eller måhända enbart för kapitalplacering, vill förvärva jordbruksfastighet,

synes det icke finnas anledning att befria kommunen från skyldighet

att söka förvärvstillstånd.

De av mig här föreslagna bestämmelserna rörande kommuns jordförvärv

förutsätter, att en kommun, som söker lagfart på jordbruksfastighet, genom

protokollsutdrag eller på annat tillförlitligt sätt lämnar inskrivningsdomaren

upplysning om för vilket ändamål förvärvet skett. Man får givetvis utgå

från att det av kommunen uppgivna ändamålet överensstämmer med dess

verkliga avsikter med förvärvet. Inskrivningsdomaren har därför icke att

ingå på någon prövning av denna fråga. Däremot tillkommer det honom att

undersöka, huruvida det uppgivna ändamålet är sådant att enligt lagen förvärvstillstånd

ej erfordras. I tveksamma fall ligger det alltså i kommuns

intresse att söka lagfart så skyndsamt att, om det visar sig att förvärvstillstånd

erfordras, ansökan härom kan inges inom föreskriven tid.

I valet mellan förköpslagens och den gällande jordförvärvslagens olika

ståndpunkter med avseende å förvärv från konkursbo anser jag i

likhet med utredningen, att övervägande skäl talar för att sådana förvärv

skall falla under den nya lagen.

Frågan om lagens ställning till sådana förvärv, som enligt annan författning

fordrar Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd

eller länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske

utan sådant tillstånd, har i viss mån kommit i annat läge, eftersom utredningens

förslag till ny bolagsförbudslag nu inte upptagits till behandling.

Då tillståndsprövningen enligt bolagsförbudslagen ankommer på Kungl.

Maj :t, måste uppenbarligen ett motsvarande undantagsstadgande inflyta i

den nya jordförvärvslagen. Av praktiska skäl synes detta undantagsstadgande

böra omfatta även förvärv som skall prövas enligt 1916 års lag om vissa

inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. Vid tillämpningen

av dessa båda lagar bör emellertid lantbruksnämndens yttrande självfallet

i regel inhämtas. — Beträffande de mera fåtaliga förvärv, som sker genom

försäljning av kyrklig jord eller göres av universitet, ansluter jag mig till

utredningens förslag att inordna dem under den nya lagen.

En given följd av ralionaliseringsprövningens inlemmande i jordförvärvsprövningen

blir att de s. k. 1 a n d s f i s k a 1 s i n t y g e n måste avskaffas.

Den arbetsökning för lantbruksnämnderna, som kan följa härav, torde komma

att mer än väl uppvägas av lättnaden i landsfiskalernas arbetsbörda.

Emellertid är det angeläget att handläggningen av förvärvsärendena organiseras

så att den kan ske snabbt och icke leder till behov av personalförstärkningar.

Detta torde nödvändiggöra delegering i viss utsträckning av beslutanderätten

i tillståndsärendena. Bestämmelser härom bör inflyta i instruktionen

för lantbruksnämnderna.

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och

lantbruk sorganisationens verksamhetsområden anser

3 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 21

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

jag i likhet med utredningen önskvärt att få till stånd så klara regler som

möjligt. Det föreslagna tillägget till 3 §, enligt vilket lantbruksnämnd kan

hindra förvärv som nämnden finner medföra uppenbart olämplig ändring

av indelningen i brukningsenheter, är såsom lagberedningen med skärpa

framhållit ur denna synpunkt mindre tillfredsställande. Som skäl för tillägget

har åberopats att det för allmänheten skulle verka förbryllande och

stötande, om först en myndighet meddelade förvärvstillstånd och sedan en

annan myndighet vägrade avstyckning av den förvärvade egendomen.

Emellertid torde denna olägenhet kunna avhjälpas på så sätt att lantbruksnämnden

vid meddelande av förvärvstillstånd i förekommande fall tillkännager

att därmed ej tagits ställning till fastighetsbildningsf rågan. För övrigt

lärer nämnden i dylika fall ofta begagna sig av den nyinförda möjligheten

att göra förvärvstillståndets giltighet beroende av att avstyckningen

genomföres. Ett sådant villkor innebär ju redan i och för sig en fingervisning

om att fastighetsbildningsfrågan ännu är oprövad. Med hänsyn till

dessa olika möjligheter att bemästra problemet finner jag tillräckliga skäl ej

föreligga att i lagen upptaga ifrågavarande regel. — I samband härmed må

påpekas, att lantbruksnämnderna enligt 4 § får möjlighet att förebygga

olämplig ändring av indelningen i brukningsenheter i sådana fall då ändring

kan ske utan avstyckning. Bland annat regleras här det av lantbruksstyrelsen

i detta sammanhang uppmärksammade fallet att en brukningsenhet uppdelas

så, att dess bestånd äventyras. Även i jorddelningslagen gives regler av

liknande innehåll för fall där uppdelningen sker genom lantmäteriförrättning.

Departementschefen övergår härefter till spörsmålet om möjligheten att

från lantbruksnämndernas tillståndsgivning utesluta komplettering sförvärv,

som föranleder lantmäteriförrättning, och anför efter eu redogörelse

för frågans tidigare behandling (prop. s. 52—53).

Om jordförvärvslagstiftningen, såsom nu föreslås, alltjämt skall bestå, bör

den självfallet icke få större räckvidd än som erfordras för att dess syften

skall bli tillgodosedda. Ur såväl allmänhetens som de berörda myndigheternas

synpunkt är det angeläget att undvika onödig omgång och fördyrande

dubbelarbete. Med hänsyn härtill bör på nytt övervägas, huruvida icke förevarande

spörsmål skall kunna bringas till en positiv lösning. Svårigheterna

är emellertid uppenbara. Visserligen föranleder jorddelningslagens bestämmelser

till att rationaliseringsintresset skall i viss mån beaktas även vid

avstyckningsförrättning. Men detta intresse kan icke fullt ut tillgodoses utan

medverkan av lantbxmksnämnderna, som handhar de mera aktiva rationaliseringsmedlen.

Emellertid förekommer ett stort antal kompletteringsförvärv,

där anledning icke finnes till något aktivt ingripande av lantbruksnämnd.

Fråga kan t. ex. vara om köp av ett mindre område för gränsrätning,

inkorporering av enklav, utvidgning av gårdsplats eller dylikt. I

sådana fall torde det också i regel vara uppenbart att den åsyftade markanvändningen

även är den ändamålsenligaste, och lantbruksnämnden lärer

sällan eller aldrig ha intresse av att söka åstadkomma en alternativ lösning.

Såsom lantmäteristyrelsen antytt, är det också ofta praktiskt ogörligt att

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 35

utbryta en frånsåld fastighetsdel för annat ändamål än det vid köpet

åsyftade.

Enligt min mening bör lantbruksnämnderna i viss utsträckning befrias

från att taga befattning med ärenden av nu angivet slag. De får därigenom

mer tid att ägna åt sina stora positiva rationaliseringsuppgifter. Ett undantagsstadgande

av denna innebörd måste emellertid vara så avgränsat, att

det ej medger förvärv som kan strida mot lagens syften. Med hänsyn härtill

bör för stadgandets tillämplighet först och främst fordras, att föremålet

för utökningen är ett jordbruk varåt förvärvaren ägnar sig. Vidare torde

böra uppställas vissa ytterligare garantier för att lantbruksnämnden blir

inkopplad i önskvärd utsträckning. Några remissinstanser har härutinnan

tänkt sig, att stadgandet skulle kunna begränsas till att avse områden under

viss areal eller visst värde. En sådan gränsdragning förefaller emellertid

mindre ändamålsenlig, då varken areal eller värde alltid ger ett riktigt uttryck

för markens jordpolitiska betydelse. En lämpligare avgränsning torde

kunna ernås på grundval av storleken hos den genom förvärvet utökade

brukningsenheten. Lantmäteristyrelsens förslag att från lantbruksnämndernas

tillståndsprövning undantaga kompletteringsförvärv, som icke leder

till större brukningsenhet än ett normjordbruk med erforderlig skog, synes

mig dock för vittgående. Försiktigheten lärer bjuda att i stället sätta gränsen

för undantagsstadgandets räckvidd vid familjejordbrukets nivå. Man torde

kunna utgå från att en kompletteringsåtgärd inom en så begränsad ram i

flertalet fall tillgodoser ett påtagligt rationaliseringsbehov. Kan det emellertid

antagas att tillskottsmarken skulle med större fördel kunna läggas till något

annat jordbruk än förvärvarens, synes förvärvet vara av sådant intresse

för lantbruksnämnden att denna alltid — oberoende av den nya brukningsenhetens

storlek -— bör pröva förvärvsfrågan. Undantagsstadgandet bör alltså

icke gälla i detta fall.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser delar jag utredningens

uppfattning att lagen bör få blott tidsbegränsad giltigh

e t, så att dess verkningar kan prövas innan slutlig ställning tages till

frågan om dess fortbestånd. Även om fem år skulle vara en i och för sig lämplig

prövotid bör emellertid, såsom lantbruksstyrelsen antytt, viss tid beräknas

också för insamlande och bearbetning av de under prövotiden vunna

erfarenheterna samt för de ställningstaganden som blir påkallade. Giltighetstiden

synes därför lämpligen böra bestämmas till sju år.

Specialmotivering

1 §.

Huvudregeln i första stycket överensstämmer med såväl gällande jordförvärvslag

som utredningens förslag. Med fast egendom förstås här även del

av och ideell andel i fastighet. Huruvida viss fastighet lyder under lagen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

beror på den för fastigheten vid tidpunkten för förvärvet senast fastställda

taxeringen. — Liksom i utredningsförslaget upptages under särskilda punkter

en rad undantag från lagens tillämpningsområde.

Departementschefen. Beträffande undantaget i punkt 1 för förvärv av

kronan biträder jag utredningens förslag. Liksom utredningen förutsätter

jag, att kronans jordförvärv regelmässigt föregås av samråd mellan vederbörande

statsmyndighet och lantbruksnämnden. Emellertid har jag för avsikt

att låta närmare undersöka i vad mån administrativa föreskrifter härom

kan vara påkallade.

Rörande punkt 2 må utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen

framhållas följande. Enligt förarbetena till nuvarande jordförvärvslag avses

i denna med kommun även municipalsamhälle, församling, landsting och

annan, borgerlig eller kyrklig, kommunal förvaltningsenhet (sammansatta

andra lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1 år 1945). I 1 § kommunallagen

den 18 december 1953 har emellertid direkt utsagts, att begreppet

kommun avser landskommuner, städer och köpingar. För att framhäva,

att undantaget i punkt 2 avser alla slag av kommunala förvaltningsenheter

bär där använts samma uttryckssätt som i 1 § expropriationslagen.

Grunden för släktskapsundantaget i punkt 3 får anses vara den, att en

jordägare ej bör förmenas att redan i livstiden fritt fördela sin egendom

mellan sådana anhöriga inom hans egen och yngre generationer, som skulle

kunna genom bodelning eller arv komma i besittning av egendomen. Såsom

utredningen framhållit, torde utan särskilt stadgande gälla, att tillståndstvång

ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som är på i lagen

angivet sätt släkt med blott den ena av makarna. Det synes under sådana

omständigheter icke innebära någon egentlig utvidgning av undantaget att

låta stadgandet uttryckligen omfatta även anförvanter till fångesmannens

make. För tydlighetens skull har så skett i departementsförslaget. Av ordalagen

torde framgå att stadgandet för att bli tillämpligt å anförvanter till

fångesmannens make förutsätter att äktenskapet består. — Fastighet, som

äges av dödsbo, torde vid tillämpningen av denna lag böra anses tillhöra

dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.

Att, såsom utredningen föreslagit, nedsätta ansökningsfristen från tre till

två månader skulle givetvis kunna medföra vissa fördelar. Å andra sidan

får man säkerligen räkna med att åtskilliga förvärvare skulle förbise lagändringen

och därigenom drabbas av rättsförluster. Enligt min mening talar

övervägande skäl för att bibehålla den nuvarande tidsfristen om tre månader-

Med hänsyn till de vittgående rättsverkningarna av försummelse

att söka förvärvstillstand är det av vikt att ingen tvekan kan råda om den

tidpunkt då förvärvstillstånd sökts. På grund härav torde det vara lämpligt

att uppställa krav på skriftlig form. — Om i något fall den förvärvade egendomen

skulle ligga under flera lantbruksnämnder, bör det enligt min me
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ning räcka, att ansökan inges till en av dem. I administrativ ordning torde

få meddelas föreskrifter om ärendets fortsatta behandling i de berörda nämnderna.

Skulle dessa stanna i oförenliga beslut, synes ärendet lämpligen

böra underställas lantbruksstyrelsens prövning. — Med hänsyn till vikten

av att kunna visa, huruvida ansökan inkommit i rätt tid, måste mottagaren

ha ordnad diarieföring, något som icke torde kunna åläggas ortsombuden.

Ortsombuden bör därför ej vara behöriga att mottaga ansökan om förvärvstillstånd.

Däremot synes ombuden böra vara skyldiga att tillhandahålla allmänheten

erforderliga blanketter och tillhandagå med råd i fråga om ifyllandet

av dessa. Jag kommer senare att överväga de instruktionsändringar,

som på grund av detta mitt ståndpunktstagande kan böra vidtagas.

Lagrådet. Med avseende å släktskapsundantaget i första stycket punkt 3

har i remissprotokollet anmärkts, att för stadgandets tillämpning å anförvanter

till fångesmannens make förutsättes att äktenskapet består vid tiden

för förvärvet. För att detta skall tydligare framgå synes förutsättningen, att

fångesmanen är gift, böra upptagas i lagtexten.

I remissprotokollet förekommer i detta sammanhang ett uttalande, att

vid tillämpningen av lagen fastighet som äges av dödsbo bör anses tillhöra

dödsbodelägarna och således kunna säljas till någon av dessa utan förvärvstillstånd.

I enlighet med denna tolkning, vilken i och för sig ej föranleder

någon erinran, bör försäljning utan tillstånd även kunna ske till

den som står i sådant förhållande till dödsbodelägare som sägs i ovannämnda

stadgande. Anmärkas må att ett sådant överförande av egendomen också

kan, efter arvskifte, åstadkommas genom att delägaren överlåter sin lott,

varefter förvärvaren enligt punkt 8 i förevarande stycke äger förvärva övrigas

lotter i egendomen.

Lagrådets erinringar i fråga om lagtextens utformning har beaktats i det

för riksdagen framlagda förslaget.

2 §■

Departementschefen. Enligt såväl den gällande som den föreslagna jordförvärvslagen

leder underlåtenhet att söka förvärvstillstånd till att fånget

blir ogillt. Det är ej tillräckligt att lagfartshinder föreligger, utan för lagens

upprätthållande har ansetts nödigt att låta fånget förlora all rättsverkan.

Undantoges nu förvärv av fastighetsdel från lagens tillämpningsområde

utan annan förutsättning än att avstyckning förr eller senare komme att

ske för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, kunde ogiltighetsregeln

mer eller mindre bli satt ur spel. Förvärvaren av eu fastighetsdel skulle

alltid kunna gendriva ett påstående om att fånget blivit ogillt med den invändningen,

att han ämnar i en framtid söka avstyckning för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk. Och även vid förvärv av hel jordbruksfastighet

skulle man lätt kunna bereda sig motsvarande möjlighet till ostörd

besittning genom att överlåtaren pro forma behåller någon obetydlig del.

Olägenheterna härav lärer icke vara avhjälpta därmed, att även överlåtaren

merendels äger påkalla avstyckningsförrättning och därmed framtvinga ett

avgörande. Det torde sålunda vara eu nödvändig följd av lagens konstruk
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

tion att stadga viss tidsfrist för sökande av avstyckning. I departementsförslaget

har i anslutning till vad där stadgats beträffande sökande av förvärvstillstånd

bestämts en frist av tre månader. -— Redan enligt därom gällande

bestämmelser skall ansökan om avstyckning ske skriftligen. Då i

tredje stycket av 1 § införts bestämmelse om skriftlighet, har emellertid

till förebyggande av misstag även i andra stycket utsagts att där avsedd

ansökan skall göras skriftligen.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i gällande jordförvärvslag

och 3 § i utredningens förslag. Såsom redan berörts, har utredningen gjort

ett tillägg till paragrafen för fall, där ett förvärv leder till uppenbart olämplig

ändring av indelningen i brukningsenheter, vilket tillägg emellertid icke

medtagits i departementsförslaget. I ett hänseende innebär departementsförslaget

en nyhet. Vad i gällande lag säges om bortförande av kreatur och

inventarier har nämligen på framställning av ett flertal remissinstanser

strukits i lagtexten. Det har icke ansetts lämpligt med ett uttryckssätt som

kunde tydas så, att lagen toge principiell ställning för eller mot kreaturslösa

driftsformer. Vidare har i fråga om inventarier framhållits, att anslutning

till maskinförening eller avtal med maskinhållare gåve möjlighet

att minska inventariebeståndet utan att eftersätta fastighetens skötsel. Någon

ändring i sak kan omformuleringen knappast sägas innebära.

Lantmäteristyrelsen anmärker, att 3 § enligt bokstavlig tolkning syntes

innehålla kategoriskt förbud mot fastighetsförvärv för t. ex. nära förestående

exploatering för tätbebyggelse, samt hemställer om jämkning av

lagtexten till förebyggande av sådan tillämpning.

Departementschefen. Förvärv av jordbruksfastighet i avsikt att exploatera

densamma för tätbebyggelse har i praxis ansetts falla under 3 § andra stycket

i gällande jordförvärvslag och godkänts i den mån övervägande nytta

för näringslivet i orten kunnat väntas av förvärvet. Det torde ej heller kunna

hävdas, att dylika förvärv i och för sig huvudsakligen sker i syfte att bereda

förvärvaren vinst genom snar avyttring av egendomen eller del av densamma.

Den i dessa fall eftersträvade vinsten torde i stället böra anses som

ett ytbyte av den rörelse, som exploateringen innefattar. Jag anser mig därför

ej ha anledning att föreslå sådan jämkning i ordalagen som lantmäteristyrelsen

ifrågasatt.

4 §.

Departementschefen. En bestämmelse som den, vilken utredningen föreslagit

för att förhindra olämplig sammanslagning av brukningsenheter,

måste givetvis ha tillräckligt vid ram för att tillåta en efter skiftande förhållanden

anpassad tillämpning. Utanför bestämmelsens räckvidd bör i

princip icke få falla andra sammanslagningar än sådana, om vilka man på

förhand kan säga att de icke blir till skada ur allmän synpunkt. Å andra si
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

dan måste då de sammanslagningar, som formellt faller under bestämmelsen,

kunna det oaktat godkännas i betydande omfattning. Utredningen har

för sin del valt att låta bestämmelsen täcka alla sammanslagningar av brukningsenheter,

vilka prövas -»kunna bestå var för sig». Samtidigt har utredningen

bibehållit de nuvarande dispensmöjligheterna. Mot utredningens förslag

har invänts, att gränsdragningen är oklar och att avfattningen kan inbjuda

till en alltför restriktiv tillämpning.

Utan tvivel erbjuder det svårigheter att avgöra i vad mån en brukningsenhet

»kan bestå» eller ej, men hur bestämmelsen än avfattas, torde liknande

tolkningssvårigheter knappast kunna undvikas. Större avseende förtjänar

den senare invändningen. Lagen är ju till skillnad från gällande jordförvärvslag

avsedd att vara ett rationaliseringsinstrument, och den bör då

självfallet icke få sådan tillämpning, att den frivilliga rationaliseringen hämmas.

För att i görlig mån avvärja en sådan tillämpning har i departementsförslaget

ordalagen jämkats därhän, att bestämmelsen i 4 § första stycket 3

avser sammanslagning av brukningsenheter vilka »kunna anses lampade

för sitt ändamål». Genom denna omformulering har utanför bestämmelsens

räckvidd förts sådana brukningsenheter, vilka visserligen skulle kunna bestå

men icke kan anses lämpade för sitt ändamål. Några egentliga olägenheter

härav ur jordpolitisk synpunkt torde emellertid knappast vara att befara.

Förvärv av dylik fastighet kan nämligen, om fastigheten skulle anses

mera behövlig för komplettering av ett annat jordbruk än förvärvarens, alltid

förhindras med hjälp av 5 §. — Motsvarande jämkning av ordalagen har

vidtagits i 4 § första stycket 2, vari i huvudsaklig överensstämmelse med

utredningens förslag meddelats bestämmelser till skydd mot uppdelning av

lämplig brukningsenhet som består av flera fastigheter.

Vid bedömandet av frågan, huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad

för sitt ändamål, kan viss ledning hämtas av bestämmelserna om fastighetsbildning.

I 19 kap. 3 § 2 mom. lagen om delning av jord å landet föreskrives

såväl hur stödjordbruk som hur annat jordbruk bör vara beskaffat för att

kunna anses lämpat för sitt ändamål. Beträffande det senare slaget av jordbruk

erfordras, att fastigheten varaktigt kan ge brukaren och hans familj

tillfredsställande bärgning. Fastigheten skall sålunda, allt efter ortens förhållanden

och jordbrukets art, rymma för jordbruket erforderlig inrösningsjord

samt därutöver erbjuda annan behövlig naturtillgång, såsom skogbärande

mark eller fiskevatten. Är fastigheten belägen i ort, där det i allmänhet på

grund av natur- och näringsförhållandena förutsättes att jordbruksfastighet,

som ej är att hänföra till stödjordbruk, har skog till husbehov eller eljest

såsom stöd åt jordbruket, kräves att fastigheten erbjuder tillgång till skog

i den omfattning, som efter ortens allmänna förhållanden anses erfoidcrlig

för jordbruk av den storlek varom är fråga. Undantag från denna regel må

dock göras, där fastigheten uppenbarligen icke har behov av sådan skogstillgång.

Beträffande stödjordbruk stadgas att fastighet, som kan ge brukaren

och hans familj endast ett mindre bidrag till deras försörjning, må anses

lämpad såsom stödjordbruk, om det med hänsyn till ortens förhållanden kan

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2k år 1955

antagas, att brukaren kan varaktigt erhålla en tillfredsställande bärgning

huvudsakligen genom kroppsarbete i annans tjänst eller genom hantverk,

hemslöjd, fiske eller annan därmed jämförlig verksamhet. Har stödjordbruk

eller annat jordbruk behov av bete, skall fastigheten rymma erforderlig för

ändamålet lämpad inrösningsjord, om behovet ej är betryggande tillgodosett

på annat vis.

En bruknmgsenhet, som icke fyller de nu angivna anspråken, bör det oaktat

kunna anses lämpad för sitt ändamål, om möjlighet finnes att avhjälpa

bristen. Fråga kan t. ex. vara om en skogfattig gård i en trakt, där komplettering

med skog kan ske. Å andra sidan måste beaktas, att anspråken på

areal stiger med den tekniska utvecklingen. Stor hänsyn måste också tagas

till brukningsenheternas byggnadsbestånd.

Även om skilda brukningsenheter, som kan anses lämpade för sitt ändamål,

i regel ej bör sammanslås, kan undantag från regeln mången gång vara

påkallat av omständigheterna. I likhet med utredningens förslag upptager

också departementsförslaget (4 § andra stycket) samma dispensmöjligheter

som bjuds i 3 § andra stycket av gällande jordförvärvslag. Tillstånd må sålunda

meddelas bland annat om förvärvet kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller för näringslivet i orten. I och för sig ändamålsenliga

stödjordbruk bör i enlighet härmed få sammanslås till ett bärkraftigt

familjejordbruk, där ej annat påkallas av hänsyn till näringslivets behov av

arbetskraft. Understundom kan tvåfamiljsjordbruk befinnas vara den lämpligaste

driftsformen, och hinder bör då ej heller resas mot förvärv som syftar

till bildande av dylikt jordbruk.

5 §.

Denna paragraf, vilken till innehållet överensstämmer med 5 § i utredningens

förslag, har inom gällande lagstiftning sin närmaste motsvarighet

i 1 § forkopslagen. Medan det senare lagrummet enligt sin ordalydelse har till

enda syfte att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, har emellertid

utredningen ändrat ordalagen i syfte att möjliggöra en smidigare

tillämpning alltefter arten av det föreliggande rationaliseringsbehovet.

I en del yttranden över utredningens förslag har yppats farhågor för att

stadgandets tillämpning skulle kunna medföra olägenheter ur rättssäker
etssynpunkt

ävensom leda till konflikter med den frivilliga rationaliseringen

på jordbrukarnas eget initiativ.

Departementschefen. Om lagen verkligen skall främja jordbrukets yttre

rationalisering enligt den moderna tidens krav, måste den kunna tillgodose

aven andra och vidare rationaliseringsbehov än det man ville fylla med förköpslagen.

Ur närings- och befolkningspolitiska synpunkter kan det också

vara angeläget att medverka till bildande av ändamålsenliga stödjordbruk.

Den av utredningen föreslagna lösningen synes mig därför böra godtagas.

Det är självklart, att bestämmelsen icke bör tillgripas för att ernå

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

41

blott oväsentliga förbättringar och att hänsynen till allmännyttan alltid

skall vara vägledande. Att omformulera bestämmelsen på sätt förordats av

ett par remissmyndigheter synes därför överflödigt. Med tanke på lantbruksnämndernas

primära uppgift att uppmuntra jordbrukarnas egna rationaliseringssträvanden

torde man kunna utgå från att bestämmelsen icke tilllämpas

i andra fall än sådana, där en ur de berörda parternas samfällda

synpunkt ändamålsenlig lösning icke står att vinna på annat sätt. — I allmänhet

bör naturligtvis, såsom RLF framhåller, icke ifrågakomma att med

stöd av förevarande bestämmelse hindra förvärv av fullständiga jordbruk,

åtminstone om byggnadsbeståndet är tillfredsställande. Emellanåt kan det

dock vara ett bygdeintresse att möjlighet ges till förstärkning av flera

smärre jordbruk på bekostnad av ett större.

6 §.

Några remiss myndigheter har hemställt om möjlighet för lantbruksnämnd

att vid vite ålägga den, som förvärvar en större egendom, att

frånsälja viss del av denna. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område

framhåller, att kompletteringsköp ibland kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket endast under förutsättning att den fastighet,

som köparen redan innehar, blir föremål för åtgärder som avses i denna

paragraf, samt föreslår härav påkallad jämkning i lagtexten.

Departementschefen. Att en förvärvare skulle kunna underkasta sig vitesåläggande

att framdeles sälja visst område torde mindre väl överensstämma

med svensk rättsåskådning i fråga om fastighetsköpets form. Vad som skulle

vinnas med en dylik möjlighet torde i stor utsträckning kunna ernås genom

förhandlingar mellan förvärvaren och lantbruksnämnden samt i sista hand

genom tillämpning av 5 §. I anledning av vad lantbruksnämnden i Älvsborgs

läns södra område föreslagit har i andra stycket givits en bestämmelse

om att vitesåläggande kan avse jämväl annan förvärvaren tillhörig fast

egendom än den med fånget avsedda. — Av lagen den 20 april 1951 med

vissa bestämmelser om böter och viten framgår, att utdömt vite skall tillfalla

kronan.

7 §.

Första stycket motsvarar 8 § i utredningens förslag men har ej någon

motsvarighet i gällande lag. — Där förvärv avser del av fastighet, bör, enligl

uttalande i betänkandet, tillstånd så gott som alltid för sin giltighet

göras beroende av att förvärvet leder till avstyckning.

Under remissbehandlingen har Svea hovrätt anslutit sig till nyssnämnda

uttalande och ifrågasatt, om icke den angivna grundsatsen borde

komma till synes i lagtexten. I samma riktning uttalar sig ett antal överlantmätare

och lantbruksnämnden i Kopparbergs län. Å andra sidan förordar

lantbruksstgrelscn, att paragrafen icke tillämpas i vidare utsträckning

än lagens syfte påkallar.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Departementschefen. Det har länge varit ett jordpolitiskt önskemål att

minska förekomsten av sådana irreguljära fastigheter, som uppstår genom

överlåtelse av fastighetsdel utan efterföljande fastighetsbildning. Att tillmötesgå

detta önskemål kan icke anses främmande för syftet med denna

lagstiftning. Å andra sidan kan det knappast vara till fördel för lantbruksnämndernas

verksamhet att i oträngt mål betunga allmänheten med iakttagande

av fatalietider, vilkas åsidosättande leder till att vederbörande förvärv

blir ogillt. 1 fall, där avstyckningsförrättning redan påkallats vid tiden

för tillståndsbeslutet, synes av vad nu anförts regeln böra vara, att

tillståndets giltighet göres beroende av att avstyckningen kommer till stånd.

I andra fall åter torde dylikt villkor böra uppställas så snart det finnes

önskvärt ur rationaliseringssynpunkt eller eljest särskilda skäl föreligger.

Följden av en sådan tillämpning torde emellertid då bli att villkor i allmänhet

kommer att föreskrivas.

Då ansökan om fastighetsbildningsåtgärd i allmänhet måste ske skriftligen,

synes beslut om förvärvstillstånd som avses i 7 § böra i förekommande

fall innehålla en erinran om detta formkrav. Med anledning härav har i

departementsförslaget gjorts ett tillägg till första stycket.

8 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § andra och tredje styckena samt 7 § i gällande

jordförvärvslag ävensom 10 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Från utredningens förslag skiljer sig paragrafen i

sakligt hänseende endast därutinnan, att ett par av ändringar i 1 § föranledda

jämkningar vidtagits. —- Det må påpekas att beslut, varigenom ansökan

om förvärvstillstånd avvisas utan saklig prövning, icke medför att

fånget blir ogillt med mindre ansökningsfristen gått till ända. Ny ansökan

kan således göras inom fristen.

9 §.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 11 § av utredningsförslaget. 1

första stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att, om vid köp hinderfrihetsintyg

vägras jämlikt 5 § och säljaren icke sist en månad efter det

beslutet delgivits honom skriftligen ger lantbruksnämnden tillkänna att

han önskar behålla egendomen, så äger nämnden, sedan beslutet vunnit

laga kraft, inlösa egendomen till det av köparen utfästa priset.

I 11 § andra stycket av utredningsförslaget föreskrives skyldighet för lantbruksnämnd,

som vid köp vägrat hinderfrihetsintyg med stöd av allenast

5 §, att på yrkande av säljaren inlösa egendomen till det av köparen utfästa

priset, med undantag dock för fall där egendomen häftar för intecknad

gäld till högre belopp än priset. Som motivering framhålles i betänkandet,

att en jordägare under angivna förhållanden icke har möjlighet att avyttra

egendomen till annan än nämnden eller köpare som nämnden anvisar och

att någon prisbildande konkurrens således icke kan ifrågakomma. Utredningen

fortsätter bland annat: Denna bestämmelse är tillämplig endast där den

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

43

hindrade överlåtelsen utgjorde köp. Vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra,

torde den enskilde knappast vara betjänt av ett inlösningsförfarande

som icke kan tillföra honom annat än penningar i vederlag. Dessutom skulle

man, om inlösningsrätten anknöts även till byten, nödgas tynga proceduren

med värderingar av ofta invecklad beskaffenhet. Detsamma gäller beträffande

gåvofången.

Departementschefen anförde vid lagrådremissen: På sätt utredningen antytt,

ligger den föreslagna lagens väsentliga betydelse som rationaliseringsinstrument

däri, att den ger lantbruksnämnderna möjlighet att hindra överlåtelser

av mark som behövs för rationaliseringsverksamheten. I jämförelse

med denna möjlighet, förenad med en aktiv inköpspoiitik från nämndernas

sida, är inlösningsbestämmelserna av helt underordnad betydelse med hänsyn

till lagens effektivitet. Ändamålet med dessa bestämmelser är i stället

huvudsakligen att tillgodose den enskildes rättssäkerhet.

Frågan om utformningen av inlösningsbestämmelserna har i viss mån

kommit i annat läge därigenom, att någon ändring av bolagsförbudslagstiftningen

icke överväges i detta sammanhang. Då ett bolag förvägrats att

köpa en fastighet, som lantbruksnämnden vill disponera för rationaliseringsändamål,

inträder enligt gällande bolagsförbudslag icke någon som helst

rätt för nämnden att lösa till sig fastigheten från säljaren. Det kan givetvis

icke komma i fråga att ställa den, som sålt sin fastighet till enskild person,

i ett ofördelaktigare läge. Bestämmelsen i 11 § första stycket av utredningens

förslag, vari säljarens rätt att behålla sin fastighet göres beroende

av att anmälan sker i viss ordning, torde därför böra utgå.

När lantbruksnämnd funnit en såld fastighet behövlig för rationaliseringsändamål

och därför jämlikt 5 § vägrat förvärvstillstånd, bör nämnden ofördröj

ligen ge säljaren del av beslutet. Bestämmelse härom torde böra utfärdas

i administrativ ordning. Även i fortsättningen torde ärendet i normalfallen

komma att förlöpa i nära anslutning till det av lantbruksstyrelsen

skisserade förfaringssättet. Lantbruksnämnden lärer sålunda i allmänhet

utan dröjsmål inleda förhandlingar med säljaren om överlåtelse av fastigheten

antingen till nämnden eller också direkt till ägaren av det jordbruk,

som enligt nämndens planer skall förstärkas med den ifrågavarande

fastigheten. I sakens natur ligger att nämnden härvid bör bjuda det pris

som avtalats vid den ogiltigblivna försäljningen, om detta icke mera påtagligt

under- eller överstiger fastighetens värde. Förklarar nu säljaren att

han vill behålla fastigheten, förfaller givetvis hela frågan. Nämndens anbud

får vidare självfallet icke leda till överlåtelse, om den ursprunglige köparen

skulle erhålla förvärvstillstånd efter besvär i administrativ väg.

Även om säljarens berättigade intressen således regelmässigt torde bli behörigen

tillgodosedda på initiativ av lantbruksnämnden, vore det uppenbarligen

en brist i lagstiftningen, om däri saknades garantier för säljarens

rätt. Emellertid måste dessa garantier vara så utformade, att de icke inbjuder

till missbruk. Bestämmelsen i It § andra stycket av utredningsförsla
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

get kan ur denna synpunkt icke anses tillfredsställande. Såsom påpekats

i betänkandet kan den föreslagna lagen lätt kringgås på så sätt, att i köpehandlingen

utsättes ett fingerat pris, som är betydligt högre än fastighetens

värde. Som följd av den i nyssnämnda bestämmelse stadgade skyldigheten

för lantbruksnämnden att lösa fastigheten till det utfästa priset blir nämnden

i dylikt fall tvungen att meddela tillstånd för att undgå lösningsskyldighet,

och detta även om starka skäl skulle tala för vägran jämlikt 5 §.

Härigenom skulle lagens värde som rationaliseringsinstrument förringas och

respekten för lagar över huvud taget kunna skadas. I likhet med vissa remissinstanser

anser jag därför, att undantag från inlösningsplikten bör

stadgas för fall där priset uppenbart överstiger fastighetens värde. Utredningens

betänkligheter mot ett dylikt undantagsstadgande synes mig överdrivna.

Redan genom sin förefintlighet torde stadgandet få den verkan, att

alltför högt uppskruvade köpeskillingar blir sällsynta. Skulle emellertid ett

eller annat dylikt fall inträffa och säljaren dessutom draga lösningsfrågan

under domstols prövning, kan detta säkerligen icke undergräva nämndernas

anseende mera än som skulle bli fallet, om nämnderna gång efter annan

måste kapitulera inför oblyga försök att kringgå lagen. För att bedöma,

huruvida mellan pris och värde föreligger en uppenbar differens, erfordras

tydligen icke någon mera ingående värdering av fastigheten, och ej heller i

övrigt torde bedömandet erbjuda större svårigheter för vare sig lantbruksnämnd

eller domstol.

I överensstämmelse med vad nu anförts upptager 10 § i departementsförslaget1

ett stadgande av innehåll, att, därest förvärvstillstånd vägrats jämlikt

5 §, kronan är skyldig att, om säljaren så påyrkar, lösa fastigheten till

det pris köparen utfäst; dock att lösningsplikt ej föreligger, om priset uppenbart

överstiger fastighetens värde. Motsvarande bestämmelse i utredningsförslaget

förutsätter för sin tillämplighet, att 5 § ensam legat till grund för

avslagsbeslutet. Har jämväl 3 eller 4 § åberopats, inträder enligt sagda förslag

icke någon lösningsplikt. Där tillräcklig grund finnes för avslag enligt

någon av de senare paragraferna, torde nämnden i regel sakna anledning

att åberopa jämväl 5 §. Skulle emellertid nämnden av någon orsak

se sig föranlåten att stödja sitt beslut även på 5 §, synes detta också böra

medföra lösningsplikt. — Av skäl, som utredningen anfört, är även enligt

departementsförslaget lösningsbestämmelsen icke knuten till fall där det

hindrade förvärvet skett genom byte eller gåva. Ej heller inträder lösningsplikt,

där den avslagna ansökningen avsåg framtida förvärv. Såväl i dylikt

iall som i bytes- och gåvofallen får fastighetens överförande på lantbruksnämnden

helt bero på huruvida mellan nämnden och ägaren kan träffas

överenskommelse om priset. — I likhet med utredningens förslag stadgar

departementsförslaget undantag från lösningsplikten för det fall där fastigheten

häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset. Syftet med detta

stadgande — att hindra viss form av missbruk — torde knappast motivera

att undantaget, på sätt föreslagits av en remissmyndighet, vidgas till att avse

även annan fastigheten åvilande gäld.

1 9 § i det för riksdagen framlagda förslaget.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 45

Förslaget att låta lösningsplikten omfatta även i köpet ingående kreatur,

redskap och andra sådana lösören anser jag mig icke böra biträda. En

sådan skyldighet skulle kunna leda till att lantbruksnämndernas tid alltför

mycket upptoges av ovidkommande göromål såsom försäljning av kreatur

och inventarier. Däremot torde lösningsplikten böra utsträckas i ett annat

hänseende. Det kan t. ex. inträffa, att två fastigheter gått i ett köp och att

förvärvstillstånd meddelas beträffande den ena men i fråga om den andra vägras

jämlikt 5 §. Ej sällan torde köparen i dylika fall äga påfordra återgång

av köpet i dess helhet. Där så sker, synes säljaren ha ett berättigat intresse

av att få båda fastigheterna inlösta, om de ingår i samma brukningsenhet

eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas från varandra. Bestämmelse

härom har införts i 10 § andra stycket.1 Liknande bestämmelser finnes i 3 §

förköpslagen. Det bör självfallet vara angeläget för lantbruksnämnderna

att i här avsedda fall tillse, att avvecklingen av köpet sker utan rättsförlust

för vare sig säljare eller köpare. Oftast torde fastigheterna redan på

förhand för både kontrahenter och nämnd framstå som en naturlig enhet,

och då bör avslagsbeslutet givetvis icke begränsas till en del därav.

Enligt 1 § tredje stycket bör fångeshandlingen företes i tillståndsärende.

Med avseende å inlösningsbestämmelserna är emellertid köpehandlingen av

så grundläggande betydelse, att dess företeende torde böra i lagen uttryckligen

uppställas som en förutsättning för lösningspliktens inträde. Så har ock

skett i departementsförslaget.

Lagrådet hemställde dels att lösningsplikten utsträckes att gälla även

vid byten och gåvor samt för dessa fall bestämmes att innebära skyldighet

för kronan att lösa egendomen efter dess värde vid tiden då bytesavtalet slöts

eller gåvohandlingen upprättades dels ock att lösningsplikten skall omfatta

jämväl kreatur, redskap eller andra sådana lösören, vilka finnas på

den fasta egendom som skall lösas.

Departementschefen fann icke skäl att i anledning av lagrådets yttrande

ändra sin tidigare intagna ståndpunkt.

10 §.

Första, tredje och fjärde styckena överensstämmer med 12 § i utredningens

förslag med endast smärre jämkningar, vilka huvudsakligen sammanhänger

med omarbetningen av nästföregående paragraf. Andra stycket motsvarar

8 § förköpslagen.

Under remissbehandlingen har lantbruksstgrelsen föreslagil,

att tidsfristen för talans väckande skulle minskas till tre månader. Styrelsen

har vidare ifrågasatt, huruvida icke i lagen borde införas motsvarigheter

till — förutom 8 § — 9 § andra stycket samt 10 § första och tredje

styckena förköpslagen, vilka bestämmelser avser rättegångskostnader, tid

och sätt för löseskillingens gäldande ävensom dröjsmålsränta. Med hänvis
1

9 § i det för riksdagen framlagda förslaget.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

ning till ett rättsfall (NJA 1950 s. 584), enligt vilket lantbruksnämnd jämlikt

20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken och 7 kap. rättegångsbalken

ansetts icke behörig att i förköpsmål fullfölja talan till högsta domstolen,

har styrelsen också hemställt, att dylik behörighet tillerkännes nämnderna

genom särskilt stadgande i den nya lagen.

Departementschefen. För att i största möjliga utsträckning undvika rättegångar

och bereda parterna tillfälle till godvillig uppgörelse torde man

icke böra inskränka tidsfristen för talans väckande på sätt lantbruksstyrelsen

föreslagit. I fråga om rättegångskostnader och dröjsmålsränta lärer böra

gälla vad därom i allmänhet är stadgat. Beträffande tid och sätt för löseskillingens

gäldande synes särskilda bestämmelser icke vara påkallade utöver

vad tredje stycket innehåller i dessa hänseenden. — Med den nya

lagens uppläggning torde lantbruksnämndens talan i en eventuell rättegång

icke kunna ha annat syfte än att — sedan genom lagakraftvunnet beslut

förvärvstillstånd vägrats enligt 5 § — värja kronan mot obefogade ekonomiska

anspråk i anledning av beslutet. Under sådana omständigheter synes

de åberopade bestämmelserna i rättegångsbalken och dess promulgationslag

icke lägga hinder i vägen för nämnden att fullfölja sin talan till högsta

domstolen.

H—12 §§.

Förevarande paragrafer motsvarar de år 1951 i jordförvärvslagen införda

4 a och 4 b §§.

Beträffande 11 § må framhållas, att tredje stycket icke innehåller någon

hänvisning till 5 §, i följd varav tillstånd att behålla egendom, som förvärvas

på exekutiv auktion, icke må vägras av anledning, som omförmäles i

sistnämnda paragraf.

Vad angår 12 § erinrar lagrådet om att vid den lagändring 1951, varigenom

4 a och 4 b §§ infördes i jordförvärvslagen, förslaget i dåvarande lagrådet

utsattes för ingående kritik, utmynnande i att de föreslagna anordningarna

icke kunde tillstyrkas.

Lagrådet fortsätter: Mot förslaget erinrades bland annat att spörsmålet

om tillbörligt skydd för jordägare, inteckningshavare och andra rättsägare

icke lösts på ett tillfredsställande sätt. Med stöd av utförlig motivering framhölls

att ett av utmätningsmannen, eventuellt med biträde av sakkunniga,

åsatt värde icke lämpade sig att tjäna som minimipris vid den på den exekutiva

auktionen eventuellt följande tvångsauktionen och därför icke erbjöde

tillfyllestgörande garanti mot rättsförluster.

Lagrådet finner sig under hänvisning till berörda kritik icke kunna tillstyrka,

att ifrågavarande anordningar bibehållas i den nu föreslagna lagen

med mindre åtminstone möjlighet öppnas att till grund för tvångsförsäljningen

få till stånd en värdering som bättre lämpar sig för ändamålet. En

utväg som enligt lagrådets mening skulle innebära en icke oväsentlig förbättring

vore, att egendomens ägare berättigades att påkalla särskild värdering

av värderingsmän som överexekutor skulle utse.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

47

Ändras förevarande paragrafs andra stycke i enlighet med vad lagrådet

nu anmärkt, synes sista stycket böra kompletteras med en föreskrift av innebörd

att kostnad för sådan särskild värdering som ovan sägs städse skall

gäldas av statsmedel.

Departementschefen. Lagrådets förslag under 13 § att berättiga ägare av

fastighet, som skall säljas på tvångsauktion, att påkalla särskild värdering

har jag icke velat motsätta mig. Däremot finner jag ej tillräcklig anledning

att biträda förslaget jämväl i fråga om värderingskostnaden. Denna bör enligt

min mening behandlas på samma sätt som övriga kostnader i samband

med auktionen.

13 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Första och tredje

styckena motsvarar 9 § i utredningens förslag, medan andra stycket har

motsvarighet i 1 § andra stycket 7 av sagda förslag. — I betänkandet

anföres:

Den tid, varunder frågan om slutgiltigheten av skedd överlåtelse hålles

svävande, bör självfallet göras så kort som möjligt. Fördenskull har i förevarande

paragraf stadgats viss tidsbegränsning för behandlingen av förvärvsärendet.

Tidsfristen må emellertid överskridas, om synnerligt skäl därtill

föreligger. Så kan t. ex. vara fallet när årstiden omöjliggör erforderlig

besiktning av egendomen eller förvärvaren dröjer med att efterkomma anmaning

att förete köpehandlingen eller annan utredning.

Departementschefen anförde vid lagrådsremissen: För det stora flertalet

tillståndsärenden — särskilt hela den grupp av enklare ärenden som nu

handlägges av landsfiskalerna — måste den föreslagna prövningsfristen av

två månader bli mer än tillräcklig. Emellertid är det möjligt, att de fall,

som fordrar längre tid, icke blir helt fåtaliga. Med tanke härpå har i departementsförslaget

möjligheten att överskrida tiden något vidgats genom att

orden »synnerligt skäl» utbyts mot »särskilt skäl».

I fråga om meddelande av förhandstillstånd har lantbruksstyrelsen anfört

betänkligheter men framhållit, att en allvarlig spekulant bör ha möjlighet

att få ett förhandsuttalande av lantbruksnämnden rörande dess inställning

till ett planerat köp. Om ett dylikt förhandsuttalande över huvud skall ha

något värde, måste emellertid nämnden vara bunden av detsamma. Under

sådana omständigheter synes det innebära en onödig omgång för sökanden

att behöva återkomma med formlig begäran om förvärvstillstånd. I vart fall

torde de eventuella fördelarna ur nämndens synpunkt av en sådan anordning,

som lantbruksstyrelsen föreslagit, icke uppväga nackdelarna för allmänheten.

Det vore också rätt ursäktligt, om den, som fått ett positivt förhandsuttalande,

förbisåge sin rent formella skyldighet att sedermera söka

förvärvstillstånd. Likväl skulle han drabbas av att fånget bleve ogillt, något

som i detta fall ej heller vore motiverat ur jordpolitiska synpunkter. Trots

de olägenheter, som otvivelaktigt i vissa fall kan vara förbundna med ut
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

färdandet av förhandstillstånd, bör därför nämnderna i princip vara skyldiga

att pröva ansökningar om dylikt tillstånd. På sätt framgår av 1 § tredje

stycket har dock nämnderna viss möjlighet att avvisa ansökningar, till vilka

fastighetsägaren icke samtyckt. Härigenom kan nämnderna bland annat

bortgallra rena okynnesansökningar. — I likhet med utredningen anser

jag, att förhandstillstånd alltid bör få begränsad giltighetstid, men enligt

min mening är den föreslagna tiden, högst 5 år, alltför lång. Den torde

lämpligen kunna minskas till högst ett år. Genom en sådan förkortning av

giltighetstiden torde de av lantbruksstyrelsen påtalade olägenheterna minskas

i ej ringa omfattning.

Lagrådet hemställde att skyldigheten för lantbruksnämnd att inom viss

tid meddela beslut beträffande ansökan att förvärva och behålla egendom

skulle utsträckas att gälla även när fråga vore om förklaring, som avses i

5 § 2.

Lagrådets hemställan har beaktats i det genom propositionen framlagda

lagförslaget.

14 §.

Departementschefen. Enligt gällande jordförvärvslag har säljare ansetts

obehörig att fullfölja talan. Även enligt den nya lagen torde för överlåtaren

knappast föreligga något egentligt behov av att ha besvärsrätt. Där förvärvstillstånd

vägras jämlikt 5 § skyddas han av inlösningsreglerna, och i övriga

fall då tillstånd vägras har han i regel möjlighet att söka sig en ny köpare.

Huruvida överlåtare likväl i något fall bör tillerkännas besvärsrätt torde få

avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser.

15 §.

Departementschefen anför beträffande riktlinjerna för den delegering av

lantbruksnämndernas beslutanderätt, som avses i förevarande paragraf: En

riktlinje bör vara att samtliga beslut skall fattas på nämndens vägnar och att

ansvaret för dem ytterst skall kunna läggas på nämnden som sådan. Det bör

således icke ifrågakomma att direkt genom instruktionen tillägga viss befattningshavare

några befogenheter som enligt lagen tillhör nämnden. Fastmera

bör det, inom vissa gränser, ankomma på nämnden att själv avgöra

i vilken omfattning och till vilken befattningshavare den vill delegera sin

beslutanderätt. I fråga om gränsdragningen bör till en början gälla, att avslagsbeslut

alltid skall fattas av nämnden själv liksom även tillståndsbeslut,

som förenas med vitesföreläggande. Bortsett från de alldeles självklara rutinärendena

bör samråd alltid ske med vederbörande ortsombud eller, där

•lantmäteriförrättning ifrågakommer, med lantmätaren. Skulle härvid yppa

sig olika meningar, bör avgörandet givetvis hänskjutas till nämnden. Detsamma

bör gälla i övriga fall då tillståndsfrågan kan vara tveksam. Det förefaller

knappast lämpligt att betunga nämndens enskilda ledamöter och än

mindre dess ortsombud med uppdrag att besluta å nämndens vägnar. Av

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 49

befattningshavarna kommer naturligtvis lantbruksdirektören närmast i

åtanke, men möjlighet bör finnas att delegera viss beslutanderätt även till

annan tjänsteman. Bemyndigandet bör alltid vara tidsbegränsat, så att

nämnden föranledes att tid efter annan överväga dess ändamålsenlighet.

Dessutom bör nämnden beredas tillfälle att kontinuerligt följa tillståndsgivningen.

Detta kan lämpligen tillgå så, att de utfärdade tillstånden antingen

anmäles vid nästföljande sammanträde eller också förtecknas på listor, som

mellan sammanträdena översändes till ledamöterna. Att bemyndigandet när

som helst kan återkallas ligger i sakens natur. För ernående av viss stadga

och enhetlighet torde slutligen böra föreskrivas skyldighet för nämnden att

inhämta lantbruksstyrelsens godkännande av varje särskilt bemyndigande av

förevarande slag.

Utskottet

Ett utmärkande drag för det svenska jordbruket i jämförelse med förhållandena

i åtskilliga andra länder utgör den omständigheten att äganderätten

till jorden i största utsträckning kunnat bevaras i händerna på dem

som själva ägnar sig åt jordbruket. Detta förhållande har varit av utomordentlig

betydelse för hela samhällsutvecklingen, och några meningsskiljaktigheter

torde heller icke råda om att det svenska jordbruket allt framgent

bör bibehålla karaktären av bondejordbruk. Enligt 1947 års riksdagsbeslut

skall också jordbrukspolitiken ha till mål att, med bevarande av

sagda karaktär hos jordbruket, verka för att likställighet i inkomsthänseende

mellan jordbrukarna och andra jämförliga befolkningsgrupper uppnås

och vidmakthålles. Frågan om behov och utformning av lagstiftning

på området måste ses mot bakgrund av den sålunda angivna målsättningen.

Om tendenser kan iakttagas att jordbruksfastigheter övergår i icke jordbrukares

ägo, bör det därför övervägas i vad mån motåtgärder i form av

lagstiftning är behövliga. För uppnående av det ovan anförda målet beträffande

jordbrukets lönsamhet måste det likaså tillses, att jordbruksdriften

kan anpassas efter den ekonomiska och tekniska utvecklingen. Såsom ett

led i den rationaliseringsverksamhet, som därvid i olika avseenden erfordras,

kan ävenledes lagstiftningsåtgärder vara påkallade.

Frågan om behovet av åtgärder mot att jordbruksfastigheter kommer ur

lantbruksbefolkningens ägo har redan tidigt varit föremål för de lagstiftande

myndigheternas uppmärksamhet. Den betydande omfattning i vilken

jordbruksfastigheter med skog i vissa landsdelar överfördes från bönderna

till industriföretagen ledde sålunda i början av detta århundrade till lagstiftning

om inskränkning för bolag och vissa andra juridiska personer i

rätten att förvärva fast egendom. I detta hänseende gäller numera den s. k.

bolagsförbudslagen av 1925.

Vad angår förvärv av jordbruksfastighet från sådana fysiska personers

sida, som icke har för avsikt att ägna sig åt jordbruket på fastigheten, har

4 llilumg till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 9 ond. Nr 24

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

däremot icke förrän förhållandevis sent, genom 1945 års lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet, vidtagits några ingrepp i den

enskildes rörelsefrihet från lagstiftningsmaktens sida. Uppenbart är också

att betänkligheter av principiell art i detta fall gö,r sig gällande med åtskilligt

större styrka än i fråga om inskränkningen i de juridiska personernas

förvärvsrätt. Enligt svensk rättsuppfattning måste det sålunda anses

principiellt otillfredsställande att den enskilde medborgaren icke tillätes

förvärva visst slags egendom. Dylika hinder bör därför uppställas endast

om och i den mån så fordras med hänsyn till ett samhällsintresse av betydande

styrka.

Utskottet hyser den uppfattningen att jordbruksjordens bibehållande i den

jordbrukande befolkningen hand utgör ett sådant intresse. Därest detsamma

kan anses i någon mera betydande grad hotat finner utskottet detta utgöra

anledning att meddela inskränkning i rätten för enskilda personer att

förvärva jordbruksfastighet. Det torde icke kunna förnekas att under de

konjunkturförhållanden, som rått under senare år, förefunnits icke obetydlig

benägenhet hos icke jordbrukare att i spekulations- eller kapitalplaceringssyfte

förvärva jordbruks- och skogsfastigheter. Detta bestyrktes icke

minst av de tendenser att kringgå gällande jordförvärvslagstiflning, som

yppats under dess giltighetstid och som föranlett lagändringar i riktning

mot skärpt förvärvskontroll. De myndigheter, som närmast omhänderhaft

tillämpningen av den nuvarande jordförvärvslagen, har också betygat, att

lagen varit av stor betydelse då det gällt, att bevara jorden i den jordbrukande

befolkningens ägo. Så har blivit fallet ej blott därigenom ält med

lagens hjälp ett icke obetydligt antal olämpliga förvärv kunnat förhindras

utan dessutom — villket är av större betydelse — genom den avhållande

verkan lagen haft på dem som övervägt att förvärva jordbruksfastighet

men avstatt från tanken därpå. I likhet med det övervägande antalet övriga

remissinstanser har lantbruksnämnderna vitsordat att behov även i fortsättningen

föreligger av lagstiftning med syfte att hindra olämpliga förvärv

av jordbruksfastigheter. Enligt utskottets mening finnes också skäl att

antaga att särskilt under de tider då virkespriserna legat på en förhållandevis

hög nivå äganderättsförhållandena i fråga om fastigheter med skog, därest

jordförvärvslagen icke funnits, kunnat undergå en mycket ogynnsam

utveckling från de synpunkter, vilka enligt 1947 års beslut är vägledande

för jordbrukspolitiken. Det kan icke anses uteslutet, att även framdeles liknande

lägen uppkommer.

Med hänsyn till det anförda vill utskottet uttala sin anslutning till departementschefens

åsikt att även i fortsättningen behov föreligger av en lagstiftning

med jordförvärvslagens syfte. Utskottet finner detta så mycket

mindre ägnat att inge betänkligheter som enligt såväl den gällande som den

nu föreslagna lagen ovillkorligt förbud föreligger endast mot sådana fång

— spekulations- och liknande förvärv — beträffande vilka enighet i stort

sett torde råda att de är olämpliga. I övrigt avses icke med lagen att omöjliggöra

att icke jordbrukare förvärvar jordbruksfastighet. Såsom från olika

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

håll påpekats kan sådana förvärv i många fall vara till stort gagn för jordbruksnäringen.

Med de av departementschefen förordade riktlinjerna för

tillståndsgivningen lär också berättigade önskemål i detta avseende kunna

tillgodoses. Om således lagen icke syftar till att under alla förhållanden

omöjliggöra förvärv av jordbruksfastighet från deras sida, som icke själva

ämnar ägna sig åt jordbruket, är avsikten än mindre att förhindra att en

person från ett annat yrke övergår till att bli jordbrukare. I sådant fall föreligger

icke andra villkor för förvärv av jordbruksfastighet än för den som

redan är lantbrukare till yrket.

Såsom utskottet inledningsvis berörde kräver uppfyllandet av önskemålet

om ekonomisk trygghet för jordbruksbefolkningen jämväl en fortgående

anpassning av jordbrukets produktionsförhållanden efter utvecklingen

på bl. a. det tekniska området. För att maskindriftens fördelar skall kunna

fullt utnyttjas måste sålunda brukningsenheterna erhålla tillräcklig storlek

och gynnsam utformning i arronderingshänseende. Komplettering av

brukningsdelarna i andra avseenden, främst i fråga om skogstillgången, kan

vara erforderlig för att säkerställa skälig inkomst för brukaren. Denna s. k.

yttre rationalisering av jordbruket, som således påkallas av utvecklingen,

pågår också i stor utsträckning. I överensstämmelse med 1947 års beslut

lämnar staten i skilda former stöd åt rationaliserinsverksamheten. Den 1947

stiftade lagen om kronans förköpsrätt är härdvidlag ett instrument i myndigheternas

hand när det gäller att påverka den yttre rationaliseringen i ändamålsenlig

riktning. Såsom av redogörelsen i propositionen framgår har

förköpslagen endast i ett mindre antal fall kommit till direkt tillämpning.

Den rationaliseringsverksamhet, som bedrives på jordbrukarnas eget initiativ,

är vidare av betydande omfattning och kan väntas komma att ytterligare

öka. Med hänsyn härtill har det i vissa remissyttranden ifrågasatts om

fortsatt lagstiftning med syfte att främja jordbrukets yttre rationalisering

är av nöden.

När departementschefen, med erkännande av att någon pådrivande verkan

på rationaliseringstakten knappast torde vara att vänta av en lagstiftning

med nyssberörda syfte, likväl anser behov även framdeles föreligga av

dylika lagregler är det främst på grund av att han anser erforderligt att det

allmänna har ett medel i sin hand att leda utvecklingen på rationaliseringsområdet

och tillförsäkra densamma ett planmässigt förlopp. Departementschefen

pekar på att den för rationaliseringsändamål tillgängliga marken,

om förvärvskontroll saknas, i allmänhet kommer att tillfalla den som kan

erlägga det högsta priset, vilket ingalunda alltid medför att tillskottsmarken

tillföres den fastighet, som är i störst behov av komplettering. Vidare

erinrar departementschefen att de statliga stödåtgärderna inom en bygd icke

får ske planlöst och att det därför icke kan tillåtas att enskildas åtgärder

utan vidare rubbar planer, som legat till grund för redan vidtagna, viktiga

dispositioner från det allmännas sida.

Utskottet delar den av departementschefen uttryckta uppfattningen angående

behovet av fortsatt lagstiftning i syfte att säkerställa det allmännas

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

inflytande på jordbrukets yttre rationalisering. Självfallet bör en dylik lagstiftning

utformas på ett sätt som tillgodoser det angivna syftet samtidigt

med önskemålet om att onödiga motsättningar mellan det allmännas rationaliseringsorgan

och jordbrukarna icke uppkommer. I det senare hänseendet

har lagen om kronans förköpsrätt icke varit helt lyckosam. Utskottet

hälsar med tillfredsställelse lagförslagets uppbyggnad, som möjliggör

att frågan huruvida en fastighet behöver tagas i anspråk för rationaliseringsändainål

avgöres i samband med frågan om förvärvets tillåtlighet i

övrigt.

Om således, såsom utskottet funnit, behov föreligger av lagstiftning med

de allmänna syftemål, som det genom propositionen framlagda förslaget

till jordförvärvslag anger, bör lagen icke erhålla vidsträcktare tillämpningsområde

än som erfordras för att tillgodose dessa syften. Det kunde härvidlag

ifrågasättas om icke de minsta jordbruks- och skogsfastigheterna, under

en viss areal- eller värdegräns, utan olägenhet kunde lämnas

utanför lagstiftningen. Så har föreslagits i vissa remissyttranden och

i motionen II: 638. Den första jordförvärvslagen av 1945 innehöll också den

regeln att fastigheter, vilkas taxeringsvärde icke översteg 5 000 kronor, föll

utom ramen för lagstiftningen. Emellertid visade det sig under den tid denna

bestämmelse gällde att spekulations- och kapitalplaceringsintresset i stor

utsträckning sökte sig till den grupp av fastigheter, som sålunda lämnats

utanför tillståndsprövningen. Med anledning härav upptogs icke någon motsvarande

regel i den nu gällande jordförvärvslagen av 1948. Enligt utskottets

mening har läget icke sedan 1948 undergått sådan förändring att det nu

kan anses tillrådligt att återinföra ett undantagstadgande av liknande art.

Såsom lantbruksstyrelsen påpekat kan förhållandet ofta vara att fastigheter

av den storleksordning det här är fråga om lämpar sig för komplettering

av angränsande jordbruk. Det är därför önskvärt att lantbruksnämnderna

har möjlighet att anlita lagens rationaliseringsbestämmelser för att

tillgodose de föreliggande rationaliseringsbehoven. I många fall torde dock

omständigheterna vara sådana, att fastigheter av ifrågavarande kategori

icke lämpar sig för jordbruk eller skogsbruk och icke behövs för rationaliseringsändamål.

Såsom departementschefen framhåller kan i dylika fall

tillståndsgivningen utan olägenhet göras liberal.

Gällande jordförvärvslag stadgar undantag från lagens tillämpningsområde

beträffande vissa fall av förvärv. Jämväl i det föreliggande lagförslaget

upptages åtskilliga dylika undantag.

En nyhet i förslaget är att mark, som ingår i stadsplan eller som

enligt by gg nåd sp lan, fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd

för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk, lämnas utanför förvärvskontrollen.

Jordbruksfastigheter med dylik belägenhet skall med största

sannolikhet förr eller senare undandragas jordbruksproduktionen, varför

någon anledning att bevara dem i jordbruksbefolkningens händer i avbidan

på att marken tages i anspråk för ändamål, som avses i planen, knappast

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 53

torde föreligga. Utskottet vill således förorda Kungl. Maj :ts förslag i denna

del.

Det nu gällande undantaget för kommunernas förvärv föreslås

i propositionen inskränkt till förvärv för vissa ändamål. I likhet med

vad som skett i vissa remissyttranden yrkas i motionen I: 494 att den nuvarande

regeln skall upptagas oförändrad i den nya lagen.

Kommunernas önskemål att förvärva jordbruksfastighet torde regelmässigt

vara förestavade, för de borgerliga kommunernas del huvudsakligen av

intresset att trygga tillgången på mark för tätbebyggelse ävensom i en del

fall av behovet av områden för fritids- och liknande ändamål samt för de

kyrkliga kommunernas vidkommande av kapitalplaceringsmotiv.

Enligt den i propositionen föreslagna bestämmelsen erfordras ej tillstånd

beträffande förvärv från kommuners sida för sådana ändamal, varom förmäles

i 1 § 4, 7 och 16 expropriationslagen. Härigenom har kommunerna

beretts möjlighet att fritt förvärva jordbruksfastigheter för att säkra behovet

av markreserv för tätbebyggelse liksom även för ändamål, som det lagligen

ankommer på dem att tillgodose. För de borgerliga kommunerna torde

detta innebära att de från kommunernas synpunkt tvivelsutan viktigaste

och vanligaste fallen icke blir underkastade kontroll. I övriga fall däremot

synes det icke föreligga särskild anledning att låta kommunerna intaga en

mera gynnad ställning än andra fastighetsköpare. Påpekas må, att på senare

år förekommit att kommuner gjort rena kapitalplaceringsförvärv i

fråga om skogsfastigheter och att lantbruksnämnderna funnit anledning till

ingripande enligt förköpslagen mot dylika förvärv från kommuners sida.

Med hänsyn bl. a. till att förköpslagen nu föreslås upphävd torde därför

kommunernas förvärv icke böra lämnas utanför lagens ram i vidare mån

än som föreslagits i propositionen. Det förtjänar vidare att framhållas, att

den omständigheten att tillstånd till förvärv erfordras icke innebär förbud

mot förvärvet. I de i motionen I: 494 berörda fallen då kommun förvärvar

jordbruksfastighet för fritidsändamål torde sålunda »särskilt skäl» enligt

4 § andra stycket i allmänhet anses föreligga och förvärvet tillåtas. Motionärerna

hyser farhågor för att kommunerna skall betungas med vidlyftiga

utredningar rörande ändamålet med kommunernas förvärv och att

skyldigheten för kommunerna alt visa tätbebyggelseavsikt beträffande visst

område medför att markspekulationen kommer i gång för kringliggande

mark. Emellertid framgår av departementschefens uttalande, att det av

kommunen i protokollsutdrag över beslutet att förvärva egendomen eller på

annat tillförlitligt sätt angivna ändamålet med förvärvet skall äga vitsord

vid ansökan om lagfart och att inskrivningsdomaren endast har att pröva

huruvida det sålunda uppgivna ändamålet enligt lagen medför frihet från

att söka förvärvslillstånd. Om någon bevisföring i egentlig mening blir således

icke fråga. Kommunernas förvärv för tätbebyggelse lär bli kända för

dem som spekulerar i markvärdestegring oavsett om kommunens avsikter

yppas i lagfartsärendet eller ej. Utskottet finner således den i propositionen

föreslagna regeln lämplig för de borgerliga kommunernas vidkommande.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

De kyrkliga kommunernas förvärv av jordbruks- och skogsfastigheter,

vilka som nämnts huvudsakligen torde ske för placering av fondmedel, bör

enligt utskottets mening icke få äga rum på sätt, som motverkar den pågående

jordbruksrationaliseringen. För kontroll härav bör dessa förvärv, i likhet

med andra kapitalplaceringsköp, vara underkastade jordförvärvslagens

regler. Understundom kan dock i fråga om kyrkliga förvärv föreligga »särskilt

skäl» enligt 4 § andra stycket, exempelvis då en församling sålt viss

egendom och i ersättning därför vill förvärva annan jordbruksfastighet av

ungefär samma storlek.

I propositionen föreslås, att det nuvarande undantaget från förvärvskontrollen

för förvärv från konkursbo skall upphävas, medan i motionen

II: 638 yrkas bibehållande av gällande regel av hänsyn till borgenärernas

intiesse. Utskottet anser emellertid övervägande skäl tala för den i propositionen

intagna ståndpunkten och tillstyrker Kungl. Maj :ts förslag.

På skäl som departementschefen anfört finner utskottet att undantagsstadgandet

för förvärv, som enligt annan författning än jordförvärvslagen

fordrar Kungl. Maj :ts eller länsstyrelsens tillstånd eller

länsstyrelsens förklaring att förvärvet är av beskaffenhet att få ske utan

sådant tillstånd, bör begränsas till förvärv, som skall prövas enligt 1916 års

lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m. samt

1925 års bolagsförbudslag. Härigenom åstadkommes bl. a., att universitetens

förvärv, varom fråga väcktes vid 1954 års riksdag och behandlades av

tredje lagutskottet i utlåtande nr 35, blir underkastade samma kontroll som

förvärv av jordbruksfastighet i allmänhet.

I fråga om gränsdragningen mellan lantmäteriets och

lantbruksorganisationens verksamhetsområden samt

det därmed sammanhängande spörsmålet om att från lantbruksnämndernas

tillståndsprövning utesluta sådana ko mplette ringsförvärv, som

föranleder lantmäteriförrättning, innehåller det föreliggande lagförslaget vissa

nyheter i förhållande till vad som nu gäller.

Enligt gällande jordförvärvslag får den som redan äger jordbruksfastighet

icke förvärva annan sådan fastighet eller del därav, såvida icke förvärvet

kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket eller för näringslivet i

orten eller annat särskilt skäl föreligger. Vid förvärv av tillskottsjord till

jordbruk kommer således, om lantmäteriförrättning fordras för fastighetsbildningens

genomförande, fångets tillåtlighet att prövas såväl av lantbruksnämnden

enligt nyssnämnda grunder som ock av lantmätare och domstolar

jämlikt i huvudsak överensstämmande regler i 19 kap. jorddelningslagen.

Samma konkreta fall kommer härigenom att prövas enligt likartade grunde,

r av olika myndigheter med risk att dessa stannar i olika, sinsemellan

oförenliga beslut. Det ligger i öppen dag, att detta förhållande är otillfredsställande.

En klar gränsdragning mellan kompetensområdet för lantmäterict

och domstolarna, å ena, samt lantbruksorganisationen, å andra sidan, är

därför i hög grad önskvärd.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 55

För att i görligaste mån åvägabringa en dylik gränsdragning samt för att

undanröja det hinder mot kompletteringsförvärv, som i viss mån blivit en

följd av gällande regel om — visserligen icke ovillkorligt — förbud för den

som redan innehar jordbruksfastighet att förvärva annan sådan eller del

därav, föreslås i propositionen icke någon motsvarighet till sagda regel. Detta

innebär att tillstånd till kompletteringsförvärv icke av lantbruksnämnden

kan vägras av annan anledning än som framgår av 3—5 §§ i lagförslaget.

Huruvida i förekommande fall avstyckning, eventuellt i förening med sammanläggning,

får ske, prövas av lantmätare och judiciella myndigheter med

tillämpning av jorddelningslagens bestämmelser.

Jo,rdrationaliseringsutredningen ansåg att det för allmänheten skulle

verka förbryllande och stötande om först lantbruksnämnden meddelade förvärvstillstånd

och sedan i fastighetsbildningsärendet tillstånd till avstyckning

vägrades. Utredningen föreslog därför, att redan enligt jordförvärvslagstiftningen

ovillkorligt förbud skulle föreligga mot förvärv, som ledde till

uppenbart olämplig indelning i brukningsenheter. Yrkande på en dylik bestämmelse

framföres också i motionerna I: 510 och II: 630.

Medan enligt utredningens förslag med den ifrågasatta regeln främst avsågs

att utgallra de fall då det redan på förhand står klart, att en tilltänkt

fastighetsbildning är ogenomförbar, anföres i motionerna, att frånvaron i

lagen av den föreslagna bestämmelsen skulle komma att medföra olägenheter

i huvudsakligen två avseenden. Dels skulle lantbruksnämnderna icke

kunna hindra vissa sammanköp av hela fastigheter, som på grund av fastigheterna

vore belägna på stort avstånd från varandra eller av annan anledning

icke lämpligen borde sambrukas, dels bleve nämnden skyldig att lämna

sitt medgivande till förvärv, som enligt lagakraftvunnet beslut av lantmätare

eller domstol icke kunde leda till fastighetsbildning.

Departementschefen har vid sitt ställningstagande anslutit sig till den kritik,

som av lagberedningen under remissbehandlingen riktades mot det av

utredningen föreslagna stadgandet. Lagberedningen yttrade, att utredningens

förslag icke tillgodosåg kravet på den enskilde jordägarens rättssäkerhet,

enär jordägarens befogenhet att påkalla domstols avgörande av frågan

om fastighetsbildningens tillåtlighet kunde komma att omintetgöras av lantbruksnämnden.

Ett avslag från nämndens sida medförde alt fånget bleve

ogiltigt och att frågan om dess tillåtlighet för framtiden vore undandragen

laglig prövning, vilket vore så mycket mera betänkligt som bestämmelsen i

avsaknad av domstolskontroll lätt kunde komma att tillämpas extensivt. I

överensstämmelse med lagberedningens förslag förordar departementschefen

i stället, att i förekommande fall lantbruksnämndens tillstånd till förvärvet

med tillämpning av den i 7 § i förslaget upptagna regeln göres beroende

av att avstyckning eller sammanläggning kommer till stånd.

Motionärerna menar, att jordägaren kan bibehållas vid sin rätt till domstolsprövning

genom att lantbruksnämnden bordlägger frågan om förvärvstillstånd

i avbidan på att fastighestbildningsärendet blir avgjort genom lagakraftägande

beslut. Emellertid är att märka att den föreslagna regeln talar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

om uppenbara fall. Det skulle enligt utskottets uppfattning framstå såsom

egendomligt om lantbruksnämnden skulle behöva avvakta andra myndigheters

beslut i uppenbara fall. Om olika åsikter förekommit hos de myndigheter

som handlagt fastighetsbildningsärendet, torde saken heller icke kunna

anses uppenbar och stadgandet således icke vara tillämpligt. Lagberedningens

invändningar mot den av utredningen och motionärerna förordade

bestämmelsen kvarstår därför enligt utskottets mening med oförminskad

styrka.

Utskottet vill dock icke förneka att den i propositionen föreslagna anordningen

icke är helt idealisk. Utskottet fäster därvidlag mindre avseende vid

de av motionärerna uttryckta betänkligheterna med hänsyn till olämpliga

sammanköp. Med de möjligheter lantbruksnämnden enligt förslaget erhållit

att hindra dels uppdelning och sammanslagning av brukningsenheter, som

piövas lämpliga för sitt ändamål, dels ock förvärv av egendom, som erfordras

för rationaliseringsändamål, torde motionärernas betänkligheter härutmnan

vara överdrivna. Även om detsamma kan sägas gälla beträffande farhågorna

för att förvärvstillstånd skall sökas i fråga om fång, som enligt

lagakraftvunnet beslut i jorddelningsmål icke får leda till fastighetsbildning,

ar det emellertid onekligen mindre tillfredsställande att, i fall då fastighetsbildningsfrågan

ännu icke prövats och fånget måste antagas medföra

icke önskvärd fastighetsbildning, lantbruksnämnden icke skall kunna vägra

förvärvstillstånd utan i stället är hänvisad till alt uppställa villkor om avstyckning

eller sammanläggning, som nämnden icke anser bör komma till

stånd.

Den av utiedningen och motionärerna föreslagna bestämmelsen skulle

dock, anser utskottet, icke vara ägnad att undanröja olägenheterna. Bortsett

från de redan behandlade bristerna i den föreslagna regeln bör det även

anmärkas, att de uppenbara fallen säkerligen skulle bli få, och att olägenheterna

därför skulle kvarstå beträffande de fall, där indelningen i brukningsenheter

visserligen kunde antagas bli olämplig men detta icke vore uppenbart.

Utskottet vill därför förorda propositionen i den del varom nu är fråga,

vilket icke utesluter, att utskottet anser saken förtjänt av fortsatt uppmärksamhet.

Därest lagens praktiska tillämpning skulle ge vid handen att behov

av ändrade regler på området föreligger, bör sådana övervägas.

. Enligt den huvudregel, för vilken i det föregående redogjorts, erfordras

jämväl för kompletteringsförvärv tillstånd av lantbruksnämnden.

Det har emellertid ansetts önskvärt att gå ytterligare ett steg i riktning mot

ett förenklat förfarande när det gäller vissa sådana förvärv. I 2 § andra stycket

av lagförslaget upptages därför en regel om att lantbruksnämndens tillstånd

icke behövs i fråga om förvärv av område, som avstyckas för sammanläggning

med jordbruk åt vilket förvärvaren ägnar sig, samt anledning

icke finnes att området med större fördel kan läggas till annat jordbruk.

En ytterligare förutsättning är dock i princip att den genom sammanläggningen

uppkommande brukningsenhelen icke överstiger familjejordbrukets

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

storlek. I motionerna 1:511 och 11:631 yrkas, att sistnämnda begränsning

av undantagsstadgandets räckvidd utgår.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att ett undantagsstadgande

av innebörd att befria lantbruksnämnden från att taga befattning med

kompletteringsförvärv bör vara så avgränsat, att stadgandet icke medger

förvärv i strid mot lagens syfte utan begränsas till fall då ett påtagligt rationaliseringsbehov

föreligger. Betryggande garantier i sådant hänseende bör

således uppställas i lagen. En gränsdragning i enlighet med propositionens

förslag, så att den uppkommande brukningsenheten ej blir större än att den

huvudsakligen kan skötas av brukaren och hans familj utan anlitande av

främmande arbetskraft, synes därvid lämplig. Den angivna definitionen av

familjejordbruket möjliggör en anpassning, icke efter den för tillfället verksamme

brukarens familjeförhållanden, men efter skiftande betingelser för

jordbruksdriften i olika bygder och efter de ändrade anspråk på brukningsdelarnas

storlek, som den jordbrukstekniska utvecklingen medför.

Utskottet får med hänsyn till det anförda tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag

i förevarande avseende.

Vad härefter angår de enskilda stadgandena i förslaget till jordförvärvslag

vill utskottet, i den mån frågorna ej behandlats i det föregående, anföra

följande.

1 §. Liksom gällande lag innehåller förslaget undantag beträffande överlåtelser

mellan vissa anförvanter. Grunderna för detta undantag är att eftersom

de familjerättsliga fången faller utanför lagen, bör hinder icke

möta för en jordägare att redan i livstiden fritt överlåta sin jordegendom

till sina anhöriga. I överensstämmelse härmed har undantaget i lagförslaget

utvidgats att avse jämväl syskons avkomlingar i andra och följande

led. Motionen 11:638 upptager förslag att även överlåtelser från barn till

föräldrar skall få ske utan tillstånd. Såsom utredningen anför torde emellertid

överlåtelse till föräldrar så gott som aldrig kunna till sin innebörd

jämställas med en arvsrättslig disposition utan fastmera, i händelse dylika

förvärv finge ske okontrollerat, kunna utnyttjas för att kringgå lagen. Utskottet

kan därför i likhet med departementschefen icke förorda den i motionen

föreslagna ändringen i lagförslaget.

Med hänsyn till att det utan särskilt stadgande redan f. n. torde gälla,

att tillståndstvång ej föreligger vid överlåtelse från två makar till den som

på i lagen angivet sätt är släkt med blott den ene av dem, har departementschefen

icke ansett det utgöra någon egentlig utvidgning att såsom

skett i förslaget låta undantagsstadgandet uttryckligen omfatta anförvanter

till överlåtarens make. När däremot förvärvarens make står i angivet

släktskapsförhållande till fångesmannen, föreligger förvärvsfrihet blott om

båda makarna förvärvar egendomen gemensamt. Eftersom överlåtelser makar

emellan är fria, kunde det synas följdriktigast att låta undantaget omfatta

jämväl överlåtelse från anförvanter till förvärvarens make. Med hän
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

syn till att fallet icke torde vara särdeles ofta förekommande samt till den

möjlighet som förefinnes att låta den av makarna som är släkt med fångesmannen

förvärva egendomen och därefter transportera fånget på den andre

maken, vill utskottet dock icke motsätta sig propositionen i denna del.

Det i sista stycket av förevarande paragraf införda stadgandet om skyldighet

för sökande att efter föreläggande av lantbruksnämnden förete fångeshandling

eller samtycke till ansökningen från fastighetens ägare yrkas

i motionen 11:638 skola utgå. Motivering är att spekulanter vid frivillig

auktion skulle kunna försättas i en ofördelaktig ställning genom alt tvingas

före auktionen visa att de ämnar uppträda såsom spekulanter.

Enligt utskottets mening torde lantbruksnämnderna i dylika fall kunna

förutsättas visa försiktighet vid stadgandets tillämpning. Då detsamma

otvivelaktigt fyller ett behov, finner utskottet därför icke skäl förorda avvikelse

från propositionens förslag.

2 §. Föreskriften i denna paragrafs första stycke om att ansökan om avstyckning

av område från jordbruksfastighet, även då avstyckningen sker

för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk, skall göras inom tre månader

från fånget för att regeln om tillståndstvång icke skall gälla har väckt

visst motstånd under remissbehandlingen. I motionerna 1:511 och 11:631

föreslås också, att fång av detta slag upptages bland undantagen från lagens

tillämpningsområde i 1 §. Motionärerna påpekar, att påföljden för underlåten

ansökan om avstyckning utgör att fånget blir ogiltigt. Enligt motionärernas

mening kan det befaras att många köpare av områden för bostadsbebyggelse

in. m. av okunnighet kommer att försitta fatalietiden med

risk för att de kommer att lida rättsförlust.

Såsom departementschefen påvisat kan emellertid ett undantagsstadgande

av den innebörd som föreslås i motionerna utnyttjas för att kringgå hela

lagstiftningen om tillståndstvång vid förvärv av jordbruksfastighet. Om

bara något område av säljaren undantages vid försäljningen av jordbruksfastighet,

kan påstående om att fånget blivi ogiltigt till följd av att lantbruksnämndens

tillstånd icke sökts alltid av förvärvaren mötas med invändningen

att han framdeles ämnar söka avstyckning för annat ändamål

än jordbruk eller skogsbruk, hur orimlig denna invändning än må te sig.

Lagens uppbyggnad torde därför ha till nödvändig följd att föreskrift gives

om att avstyckning skall sökas inom viss tid. I ett stort antal av de vanligaste

fallen, avstyckning av tomter för byggnadsändamål, lär f. ö. köpehandlingen

upprättas först i samband med avstyckningsförrättningen, varför

olägenheter av den art motionärerna anför mera sällan torde behöva befaras.

4 §. Såsom tidigare berörts upptager lagförslaget icke någon motsvarighet

till det nu gällande — dispensabla — förbudet för den som redan är

ägare av jordbruksfastighet att förvärva ytterligare sådan egendom. Härmed

har man dock icke velat utan vidare godtaga att bestående, för sitt

ändamål lämpliga brukningsenheter försvinner för att uppgå i andra. Första

stycket av förevarande paragraf innehåller därför regler, i punkt 2 till

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 59

skydd mot uppdelning av lämpliga brukningsenheter, som består av flera

fastigheter, och i punkt 3 till förebyggande av olämplig sammanslagning av

skilda brukningsenheter, som var för sig kan anses lämpade för sitt ändamål.

Förvärv som leder till dylika följder må enligt andra stycket i paragrafen

tillåtas endast om fånget kan väntas medföra övervägande nytta

för jordbruket eller näringslivet i orten eller annat särskilt skäl föreligger.

Den sålunda föreslagna regleringen har väckt gensagor i vissa av motionerna.

Å ena sidan har den i motionen II: 638 ansetts lägga för stora hinder

i vägen för den frivilliga rationaliseringen, varför i motionen yrkas, att

punkt 3 i paragrafens första stycke utgår. Å andra sidan uttalas i motionerna

1:516 och 11:640 samt 1:518 och 11:641 farhågor för att de föreslagna

reglerna leder till nackdel för jordbruket genom att medge sammanslagningar

i alltför stor utsträckning. I motionerna I: 516 och II: 640 föreslås

i följd därav ett tillägg till paragrafens andra stycke av innehåll att

förvärvstillstånd må vägras om genom fånget nybildas större brukningsenhet

än familjejordbruk. Motionerna I: 518 och II: 641 utmynnar i hemställan

att andra stycket helt utgår.

Utskottet finner angeläget att onödiga hinder mot den frivilliga rationaliseringsverksamheten

icke uppställes. Förslagen i motionerna I: 516 och

II: 640 samt I: 518 och II: 641 är i detta hänseende enligt utskottets mening

alltför restriktiva. Å andra sidan bör icke förening av bestående jordbruk

få äga rum i sådan utsträckning att den samhälleliga planläggningen av

rationaliseringsverksamheten motverkas. I likhet med departementschefen

finner utskottet därför att brukningsenheter, som kan anses lämpade för

sitt ändamål, bör bestå i den mån icke särskilda skäl talar däremot. Vid

bedömningen av huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad för sitt

ändamål kan, såsom departementschefen anvisat, ledning hämtas av bestämmelserna

om fastighetsbildning i 19 kap. jorddelningslagen. Lika litet

som i fråga om det förut behandlade begreppet familjejordbruk kan det

vid avgörandet av huruvida en brukningsenhet kan anses lämpad för sitt

ändamål angivas någon för alla fall giltig norm. De lokala förhållandena,

anspråken på ökad areal i den mån den tekniska utvecklingen fortskrider,

byggnadsbeståndet på brukningsdelen med flera omständigheter måste härvidlag

tillmätas betydelse.

.5 §. Denna paragraf utgör den egentliga ersättningen för den nuvarande

lagen om kronans förköpsrätt. I motsats till förköpslagen, som endast kan

utnyttjas för att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar, kan

de t ta stadgande begagnas för att främja även andra rationaliseringsbehov.

I motionen 11:638 hemställes att stadgandets användning skall vara inskränkt

till fall då det befinnes oundgängligen nödvändigt alt fastigheten

tages i anspråk för de angivna rationaliseringsändamålen. Då en ändring

med den innebörd motionärerna förordar skulle i det närmaste beröva stadgandet

dess värde såsom instrument för lantbruksnämnderna i rationaliseringsverksamheten,

kan utskottet icke tillstyrka motionsyrkandet.

Formerna för det statliga stödet på jordbruksrationaliseringens område

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

regleras genom kungl. kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 342) angående

statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering in. in. I 6 § av

nämnda författning angives målet för verksamheten för den yttre rationaliseringen

i första hand vara att underlätta bildandet av bärkraftiga brukningsdelar.

Detta uttryckssätt överensstämmer med ordalydelsen i 1 § lagen

om kronans förköpsrätt. Med anledning av den ändring i fråga om rationaliseringsändamålen,

vilken förevarande paragraf i förslaget till jordförvärvslag

innehåller, syhes även ovannämnda kungörelse böra undergå

viss omarbetning. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att föranstalta

härom.

6 §. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med gällande lag. Motionen

11:638 innehåller hemställan om att stadgandet måtte utgå, enär detsamma

av lantbruksnämnderna kunde utnyttjas för att bestämma produktionsinriktningen

för ett jordbruk.

Enligt utskottets mening lämnar bestämmelsen icke utrymme för så djupgående

ingripanden från lantbruksnämndernas sida. Eftersom motsvarande

stadgande i gällande jordförvärvslag visat sig vara av värde, kan utskottet

icke förorda motionsyrkandet.

9 §. Förevarande paragraf innehåller stadgande om skyldighet för kronan

att inlösa egendomen när köp blivit ogillt till följd av att förvärvstillstånd

vägrats jämlikt 5 §. Däremot föreligger ej sådan skyldighet där fånget utgjorde

byte eller gåva. I motionen II: 638 föreslås att lösningsplikten skall

inträda även i dessa fall. Motionärerna hänvisar till att lagrådet intagit samma

ståndpunkt. Häremot har från utredningens och departementschefens

sida anmärkts, att vid byte, t. ex. av två jordbruk mot varandra, den enskilde

knappast skulle vara betjänt av ett inlösningsförfarande som icke tillförde

honom annat än pengar i vederlag och att, om inlösningsrätten anknötes

även till byten, proceduren skulle tyngas med värderingar av ofta invecklad

beskaffenhet. Detsamma skulle gälla beträffande gåvofången.

Även om vissa skäl talar för lösningspliktens utsträckande till bytes- och

gåvofallen, finner utskottet de av utredningen och departementschefen anförda

praktiska betänkligheterna mot en dylik anordning vara av den betydelse,

att propositionens förslag är att förorda.

Såsom förutsättningar för lösningsskyldighetens inträde gäller dels att

tillstånd till förvärvet vägrats under åberopande av 5 §, dels ock att priset

icke uppenbart överstiger egendomens värde och att egendomen ej heller

häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.

I händelse såsom skäl för avslag å ansökan om förvärvstillstånd åberopats

såväl 5 § som 3 eller 4 § i lagen föreligger enligt propositionens förslag

lösningsplikt. Jordbruksrationaliseringsutredningen föreslog motsatt regel,

och förslaget härom återkommer i motionerna I: 510 och II: 630.

Departementschefen har ansett, att om tillräcklig grund för avslag enligt

3 eller 4 § föreligger anledning i regel torde saknas att åberopa jämväl 5 §

men att där så av någon orsak funnes erforderligt detta också borde medföra

lösningsplikt. Motionärerna invänder, att det som huvudregel borde gälla att

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

alla skäl för avslag redovisades i beslutet härom. Den i propositionen föreslagna

regeln kunde då medföra att nämnden bleve skyldig att inlösa fastigheter

till priser, som utan att vara uppenbart för höga, likväl avsevärt

överstege vad nämnden kunde beräknas få ut vid fastigheternas försäljning

för kompletteringsändamål.

Utskottet finner, att övervägande skäl talar för den i propositionen föreslagna

anordningen, och anser, att departementschefens uttalande anvisar

tillräckliga utvägar att bemästra de praktiska problem som kan uppkomma.

Såsom nämnts föreligger icke lösningsskyldighet om priset uppenbart överstiger

egendomens värde. Motionen 11:638 innehåller yrkande om sådan

avfattning av regeln att det för bortfall av lösningsplikten fordras att omständigheterna

klart ger vid handen att köpet är ett skenavtal.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att garantier

erfordras mot missbruk av reglerna om lösningsplikt. Lagen skulle eljest kunna

kringgås genom att i köpehandlingen utsattes en fingerad köpeskilling,

vida överstigande fastighetens verkliga värde, i följd varav lantbruksnämnden

trots att skäl för tillämpning av 5 § förelåge, skulle nödgas lämna tillstånd

till fånget för att undgå att lösa fastigheten till det i köpehandlingen

utsatta priset. Att såsom i motionen påyrkas öppna möjlighet för kronan att

undgå lösningsplikt i de fall där köpet visas vara ingånget för skens skull,

utgör näppeligen något verksamt medel mot dylikt missbruk. Den i propositionen

valda vägen synes i stället vara att förorda. Kravet på att priset

skall uppenbart överstiga värdet lär utgöra betryggande garanti för säljarens

rätt.

I motionen II: 638 föreslås vidare dels att lösningsskyldigheten skall omfatta

jämväl yttre lösören, som ingår i överlåtelsen och finnes på fastigheten,

dels ock att såväl fångesmannen som förvärvaren skall tillförsäkras rätt till

gottgörelse för nödiga kostnader i anledning av fånget samt för vad de därefter

nedlagt å fastigheten.

Utskottet finner sig i likhet med departementschefen icke kunna biträda

förslaget om lösningsskyldighet beträffande lösören. Vad angår frågan om

rätt till ersättning för kostnader m. in. anser utskottet icke skäl föreligga för

andra regler när förvärvstillstånd vägrats jämlikt 5 § än i övriga fall.

11—12 §§. Dessa paragrafer överensstämmer i stort sett med 4 a och 4 b §§

i gällande jordförvärvslag, vilka tillkom genom lagändring 1951. I motionen

II: 638 hemställes att paragraferna utgår ur lagförslaget. Eftersom bestämmelserna

infördes i syfte att stävja kringgående av lagen medelst anordnande

av exekutiv försäljning samt behovet av garantier mot missbruk av detta

slag alltjämt måste anses föreligga, avstyrker utskottet motionärernas förslag.

14 §. Departementschefen anför, att något egentligt behov av besvärsrätt

för överlåtaren knappast torde föreligga, enär denne skyddas av inlösningsreglerna

därest tillstånd vägras jämlikt 5 § och i övriga fall i regel lär ha

möjlighet att söka sig ny köpare. Departementschefen tillägger, att frå
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955

gan huruvida överlåtare likväl i något fall bör tillerkännas besvärsrätt torde

få avgöras med ledning av allmänna rättsgrundsatser. I motionen II: 638 göres

gällande, att säljaren då 5 § tillämpats bör äga rätt att klaga över att

förvärvstillstånd vägrats köparen, eftersom säljaren hamnar i en svår situation

med hänsyn till att ingen annan köpare än lantbruksnämnden återstår.

Utskottet finner ej att vad i motionen anförts ger anledning till något annat

uttalande än departementschefens ovan återgivna.

15 §. Vissa betänkligheter av principiell natur kan otvivelaktigt resas

mot att lantbruksnämndernas beslutanderätt överlämnas till enskilda ledamöter

eller tjänstemän. Å andra sidan kan det icke anses rationellt att belasta

nämndernas sammanträden med en mängd rutinärenden. En enkel form

för behandling av bl. a. de fall, vilka genom upphörandet av landsfiskalernas

intygsgivning tillföres lantbruksnämndernas prövning, framstår därför

såsom önskvärd. Angeläget är dock att alla fall, som icke kan betecknas såsom

rutinartade, avgöres av nämnden själv. De av departementschefen utvecklade

riktlinjerna för delegationsrättens utövning (se s. 48 ovan) synes

härvidlag erbjuda betryggande garantier.

I övrigt föranleder förslaget till jordförvärvslag liksom förslaget till lag

om ändring i lagen om arrendators förköpsrätt icke någon erinran från utskottets

sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionerna 1: 494, I:

510 och II: 630, I: 511 och II: 631, I: 515 och II: 637, I: 516

och II: 640, I: 517 och II: 639, I: 518 och II: 641 samt II: 638,

antaga de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen.

Stockholm den 10 maj 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym, Ivar

Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson* och Kriigel; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i To.rp, von Seth*, Levin, Andersson i Ryggestad, Berggren och Jansson i

Beneslad*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

63

Reservationer

1) av herrar Osvald, Ebbe Ohlsson, Åhman, von Seth och Berggren, vilka

ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning bör det icke utan tvingande skäl ifrågakomma

att begränsa den rätt varje svensk medborgare bör äga att förvärva

egendom av vad slag det vara må, även jordbruks- och skogsfastigheter.

Inskränkning i rätten att förvärva dylika fastigheter gäller för närvarande

enligt 1948 års jordförvärvslag, vilken genom propositionen föreslås ersatt

av ny lagstiftning med motsvarande syfte.

Sagda syftemål angives utgöra att förebygga vissa såsom olämpliga ansedda

förvärv, främst spekulations- och vissa kapitalplaceringsköp.

Ehnellertid bör det märkas, att jordförvärvslagen kan utgöra ett hinder

för förvärv av jordbruksfastighet från icke jordbrukares sida även i sådana

fall, då dessa personers innehav av fastigheten skulle innebära en fördel för

jordbruksnäringen. Jordförvärvslagstiftningen försvårar härigenom att initiativ

och kapital tillföres jordbruket från personer, som handlar av intresse

för näringen och icke enbart med tanke på att erhålla någon omedelbar

vinst av sina insatser.

I den mån andra icke-jordbrukare visar benägenhet att placera medel i

jordbruks- och skogsfastigheter torde anledningen härtill vara att söka i

misstro mot statsmakternas förmåga att bevara ett fast penningvärde. Ansträngningarna

bör därför i främsta rummet inriktas på att åstadkomma

ett läge av ekonomisk stabilitet. Under ett sådant tillstånd föreligger icke

något som helst behov av att inskränka rätten till fritt förvärv av jordbruksfastigheter.

Under tider med inflationsartade konjunkturförhållanden, då kapitalflykt

till sakvärden och därmed även jord förekommer, torde köp av spekulations-

och kapitalplaceringskaraktär främst avse fastigheter med skog.

Särskilt gäller detta de kortsiktiga spekulationsköpen, som ofta leder till

överavverkning och därför självfallet måste betraktas såsom icke önskvärda.

Förhindrandet av sådana köp synes dock kunna ske utan genomförandet

av en lagstiftning, som urskiljningslöst gör såväl lämpliga som olämpliga

jordförvärv beroende av administrativa myndigheters prövning. Ett förbud

mot skogsavverkning å nyförvärvade fastigheter under lämplig tidrymd, såvitt

skogsvårdsstyrelse icke lämnat tillstånd därtill, synes vara en effektiv

metod att förebygga osunda spekulationsköp av skogsfastigheter. Skogsvårdslagens

bestämmelser om vad skogsvårdsstyrelserna har att iakttaga vid

avverkningen av icke utvecklingsbar skog ger för övrigt redan nu skogsvårdsstyrelserna

verkningsfulla medel att förhindra avverkningar i spekulationssyfte.

Vidare förtjänar anmärkas, att det såsom jordbruksrationaliseringsutredningen

uttalat torde vara omöjligt att skapa en lagstiftning av jordförvärvslagens

natur, som icke kan kringgås. Detta betyder i själva verket, att

opaginerad Kontrollera mot PDF

G4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

lojala köpare böjer sig för lagens bud och därigenom hindras från att göra

on mången gång nyttig insats för jordbruksnäringen under det att köpare,

som icke tvekar att använda mindre nogräknade metoder, kan lägga sig till

med en fastighet som anses åtråvärd.

Vad gäller jordförvärvslagens syfte att förhindra att jordbruksfastigheter

övergår i icke-jordbrukares ägo bör uppmärksamhet också fästas på frågan

om tillgången på jordbruksarrenden. Då jorden upplåtes på arrende, skapas

möjlighet för en person utan större tillgångar att på eget ansvar och på

egen risk ägna sig åt jordbruk. Över huvud taget bör icke en lagstiftning

linnas som alltför starkt beskär antalet fastigheter, som utarrenderas, enär

man då försvårar för personer utan kapital — bland dem ofta landsbygdsungdom

— att med jordbruk såsom förvärvskälla så småningom arbeta

sig fram till att bli självägande.

Ett av motiven för införandet av jordförvärvslagen var att den skulle

motverka fastighetsvärdenas stegring. Fastighetsvärdena har emellertid höjts

betydligt mera än i förhållande till penningvärdeförsämringen. I de enskilda

fallen kan å andra sidan jordförvärvslagen innebära, att den som önskar

sälja tvingas godtaga ett lägre pris eller nödgas avstå från att sälja. Ett

konstlat prisläge, åstadkommet med hjälp av en lagstiftning som begränsar

antalet möjliga köpare, kan på kort sikt anses vara ett köparintresse,

men på lång sikt har köparna och säljarna samma intresse av en prisbildning

som tar hänsyn till gällande jordbruksvärden och icke minst rådande

penningvärde. För den äldre generationen måste det uppfattas som ett oberättigat

ingrepp i äganderätten, att man efter ett långt livsarbete på sin gård

kanske ej kan få sälja densamma till den köpare man själv föredrar och

därmed kanske går miste om en väsentlig del av sitt sparkapital.

Till de sålunda anförda olägenheterna av jordförvärvslagstiftningen kommer

de allvarliga anmärkningar som kan riktas mot densamma från rättssäkerhetssynpunkt.

Såsom lantbruksstyrelsen i sitt remissvar anför utgör det en påtaglig olägenhet,

att avgöranden av för både köpare och säljare stor ekonomisk räckvidd

måste träffas på grundval av mera allmänt hållna föreskrifter i lagen.

Erfarenheterna från tillämpningen av gällande lag har också visat, att tendenser

på sina håll förekommit att lantbruksnämnderna utsträcker sina befogenheter

längre än som varit avsett vid lagstiftningens tillkomst. Justitieombudsmannens

ämbetsberätlelse till 1955 års riksdag utgör ett allvarligt

vittnesbörd om att denna lagstiftning icke tillbörligen beaktar den enskildes

rätt.

Vad angår den nuvarande förköpslagen är att märka, att densamma

kommit till användning i förhållandevis få fall — omkring 30—

50 årligen. Det oaktat har under den tid lagen varit i kraft fortgått en oavlåtlig

utveckling i riktning från mindre till större brukningsenlieter. Den

betydande yttre rationalisering av jordbruket, som sålunda ägt rum, har

huvudsakligen vilat på jordbrukarnas egna insatser.

Erfarenheterna av förköpslagcn visar, alt dess värde för rationaliseringen

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

är mycket begränsat och att den praktiskt taget är betydelselös för en förbättring

av det svenska jordbrukets struktur. Den vid lagens genomförande

allmänt spridda uppfattningen att förköpsrätt skulle vara nödvändig för

rationaliseringsax-betet har visat sig vara ogrundad. Mot bakgrunden av de

ernådda resultaten synes det vara mindre befogat än någonsin med en rationaliseringslag

som syftar till att genom statliga organs försorg påskynda

den naturliga strukturomvandling, som är i full gång.

Största möjliga varsamhet bör iakttagas med alla försök att efter politiskt

fastslagna riktlinjer påverka jordbrukets struktur. Det kan icke anses

bevisat att de fördelar ur allmän synpunkt, som skulle kunna nås genom

att den pågående strukturrationaliseringen ytterligare påskyndades och dirigerades,

väger tyngre än de nackdelar därav med vilka man måste räkna.

Generationsproblemet bland småbrukarna är sådant att tendensen till fortsatt

minskning av antalet brukningsdelar av sig själv kommer att slå igenom.

Det allmänna har utan den föreslagna lagstiftningen goda möjligheter

att genom rådgivning och ekonomiskt stöd öva det inflytande på rationaliseringsarbetet,

som må finnas önskvärt.

Jämväl beträffande de i lagförslaget upptagna regler, som utgör ersättning

för förköpslagen, gäller de ovan anförda betänkligheterna med hänsyn

till kravet på rättssäkerhet för den enskilde.

På grund av det anförda anser utskottet att den föreslagna lagstiftningen

icke bör komma till stånd och att lagen om kronans förköpsrätt bör upphävas.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:515 och II:

637 samt I: 517 och II: 639 måtte

A) avslå det i Kungl. Maj:ts proposition nr 165 innefattande

förslaget till lag om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet (jordförvärvslag),

B) antaga följande

Förslag

till

Lag

om upphävande av lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans

förköpsrätt

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1947 (nr

324) om kronans förköpsrätt skall upphöra att gälla med

utgången av juni månad 1955.

C) antaga följande

tf

Bihang (ill riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 4 §§ lagen den 22 december

1943 (nr 884) om arrendators förköpsrätt

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 22 december

1943 om arrendators förköpsrätt skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att 4 § tredje stycket samma

lag skall upphöra att gälla.

2 §.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Förköpsrätt må —----- —-i densamma.

Sker försäljningen i den ordning Sker försäljningen i den ordning

utsökningslagen bestämmer, må för- utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt

ej utövas. Ej heller må för- köpsrätt ej utövas.

köpsrätt utövas om fastigheten säljes

till kronan för ändamål, som avses i

1 § lagen om kronans förköpsrätt,

och arrendatorn är ägare av annan,

bärkraftig brukningsdel eller uppenbarligen

besitter fastigheten av annan

anledning än att bereda sig sin

huvudsakliga utkomst av jordbruket

därå. Om vissa fall då kronans förköpsrätt

äger företräde framför arrendatorns

är stadgat i sistnämnda

lag.

Har jordägaren ------ —--för hembudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1955.

2) av herr Johansson, vilken ansett, dels att det stycke å sid. 61 i utskottets

utlåtande, som börjar med orden »Utskottet finner» och slutar med

»problem som kan uppkomma», bort utgå och att i stället bort införas ett

nytt stycke av följande lydelse:

De i motionerna 1:510 och 11:630 uttalade farhågorna för att det kan

uppkomma svårbemästrade problem vid tillämpning av 9 §, sådan denna

föreslagits i propositionen, finner utskottet vara befogade. Svårigheterna

uppstår, som motionärerna visat, då lantbruksnämnden vid sidan om 3

eller 4 § finner även 5 § vara tillämplig för motivering av avslag på framställning

om förvärvstillstånd. I dessa fall torde det ofta röra sig om pris

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr ‘H år 195ö 67

som jordbruket på fastigheten ej kan bära, inen lantbruksnämnden har likväl

inlösningsskyldighet. Enda skyddet emot denna skyldighet är om priset

uppenbart överstiger egendomens värde. I tvist huruvida detta är fallet torde

bevisningsbördan åvila lantbruksnämnden, men det finnes inga möjligheter

att närmare angiva hur denna bevisning skall ske eller uppställa några

generella regler för när priset skall anses uppenbart överstiga egendomens

värde. Genom att det här är fråga om fastighet som är eftersökt även ur

andar synpunkter än som jordbruk, blir frågan om vad som är det verkliga

värdet synnerligen svår att avgöra. Följden måste bliva den att lantbruksnämnden,

om den skall kunna fullgöra sitt viktiga uppdrag att befrämja

den jordpolitik som statsmakterna accepterat, nödgas utsätta sig för risken

att överbetala fastigheter som man önskar förvärva. Alternativet till detta

riskåtagande är att lantbruksnämnden avstår från tanken att förvärva fastigheten,

även om den är behövlig, och sålunda även avstår från att anmäla

behov enligt 5 §. Detta kan emellertid lätt leda till att förvärvet över huvud

taget ej går att hindra, även om det strider emot lagens anda. Om det däremot

icke finnes några andra invändningar emot förvärvet än de som grundas

på 5 § är det fullt riktigt att lantbruksnämnden efter ett vägrat förvärvstillstånd

ålägges inlösningsskyldighet till det pris som köparen velat

betala. Men i dessa fall torde det som regel ej röra sig om något onormalt

pris och osund spekulationslust kan ej uppmuntras härav;

dels ock att utskottet i följd härav bort hemställa,

att riksdagen — med anmälan att förevarande proposition,

i vad densamma avser förslag till jordförvärvslag, ej

kunnat oförändrad bifallas — i anledning av motionerna

1:510 och 11:630 måtte för sin del

dels besluta att 9 § i jordförvärvslagen skall erhålla sådan

ändrad lydelse att i första stycket första raden före orden

»jämlikt 5 §» införes ordet »allenast»,

dels ock i övrigt bifalla förevarande proposition ocli avslå

i ämnet väckta motioner.

It) av herrar Ebbe Ohlsson och von Seth, vilka anförl:

För den händelse riksdagen icke behagade bifalla reservation 1) här ovan

synes det oss angeläget att vissa jämkningar företages i jordförvärvslagens

utformning i enlighet med vad nedan anföres.

t §. Enligt punkt 3 fordras ej förvärvstillstånd där förvärvaren är make

eller står i visst släktskapsförhållande till fångesmannen. Förvärv utan

tillstånd är bl. a. möjligt från föräldrar till barn, men ej från barn till föräldrar.

Det är emellertid ganska vanligt att en far hjälper en son att köpa

och sätta upp ett jordbruk. Om ägaren sedermera kommer i en sådan situation,

att han inte längre kan driva jordbruket är fadern icke berättigad

att överta gården. Detta är stötande, eftersom fadern i regel har stora ekonomiska

intressen att bevaka. Undantagsregeln bör därför kompletteras så

att förvärv från barn till föräldrar kan ske utan tillstånd. Motsvarande

synes även böra gälla adoptivföräldrar.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

I punkt 5 göres undantag där förvärv sker genom inrop på exekutiv

auktion. Enligt gällande jordförvärvslag har undantag gjorts även för förvärv

från konkursbo. Genom att denna undantagsregel nu slopas kommer

vissa svårigheter och risker att uppstå för borgenärerna i en konkurs med

påföljd att jordbrukarnas möjligheter att skaffa borgen minskar.

I sista stycket stadgas att när förvärvstillstånd sökes bör i huvudskrift

eller bestyrkt avskrift fångeshandlingen företes. Om sådan ännu ej upprättats,

erfordras i normalfallet fångesmannens skriftliga samtycke till ansökningen.

Eventuella spekulanter vid en frivillig auktion försättes härigenom

i en ofördelaktigare situation än för närvarande. De tvingas nämligen

att före auktionen visa säljaren att de ämnar uppträda som spekulanter.

4 §■ I punkt 3 stadgas, att förvärvstillstånd som xegel skall vägras om

fånget medför att skilda brukningsenheter, vilka kan anses lämpade för sitt

ändamål eller andelar i dylika brukningsenheter sammanföres i en ägo.

Genom denna bestämmelse försvårar man frivillig rationalisering. Till

lämpliga brukningsenheter hänföres även stödjordbruk och nästan hur liten

brukningsenhet som helst kan anses vara lämplig som stödjordbruk om

det finnes arbetstillfällen inom andra yrken på orten. Skall det vara möjligt

att genom frivillig rationalisering ernå god effekt bör punkt 3 utgå ur

paragrafen. Eljest kvarstår i praktiken hinder för en jordbrukare att utöka

sin jord genom tillköp.

5 §. Paragrafen ersätter i stort sett den tidigare förköpslagen. Reglerna i 5 g

innebära betydande risker för säljaren -—- större än om köpet sker enligt

3 eller 4 gg. Om hans köpare enligt 5 g vägrats förvärv, återstår nämligen

för säljaren icke någon annan möjlighet än att hembjuda gården åt lantbruksnämnden,

eltersom vid försök till försäljning till annan spekulant lanLbruksnämnden

återigen kommer att avslå förvärvsansökan enligt 5 §. Ekonomiskt

betyder detta att säljaren, i de fall då lösningsplikt enligt 9 g icke

är för handen, helt är i händerna på lantbruksnämnden när det gäller

köpesummans storlek.

För att markera alt vägran enligt 5 § endast bö.r tillämpas i nödfall, bör

orden »finnas böra» skärpas till »om det befinnes oundgängligen nödvändigt

att etc.»

6 §. I första stycket föreskrives att förvärvstillstånd kan kompletteras med

åläggande för köparen att inom viss tid verkställa erforderlig åtgärd till

främjande av jordbruket eller skogsbruket å egendomen in. in. I tillståndsbeslutet

skall utsättas vite för tredska att fullgöra sådant åläggande. Genom

en sådan anordning blir det inte brukaren utan lantbruksnämnden som bestämmer

över egendomen och har att fatta beslut om så viktiga frågor som

t. ex. produktionsriktningen. Vi finner detta olämpligt och föreslår därför

att bestämmelsen härom utgår.

9 §. Enligt detta lagrum är kronan, i de fall förvärvstillstånd vägrats jämlikt

5 §, skyldig att om säljaren det yrkar lösa egendomen till det pris

köparen utfäst. Lösningsplikten gäller dock ej om priset uppenbart över
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955 69

stiger egendomens värde. Detta undantag kan göra säljarens skydd illusoriskt.

Svårigheter kommer nämligen alltid att möta när det gäller att fastställa

värdet på fastigheten. Utredningen som tagit hänsyn till detta, anför

i motiven, att den icke velat stadga något undantag i det fall det kan

ifrågasättas att värdet uppenbart överstiger det riktiga, därför att ett sådant

stadgande kunde leda till tvistigheter mellan nämnden och säljaren. Därest

frågan om egendomens verkliga värde icke kan lösas genom uppgörelse

mellan nämnden och säljaren, måste den i sista hand hänvisas till domstol.

Erfarenheten har visat att sakkunniga när det gäller värdering särskilt av

skogsfastigheter kan komma till helt olika resultat. Att priset »uppenbart

överstiger» fastighetens värde behöver icke betyda att skillnaden mellan

värde och pris är betydande. Då det egentligen är skentransaktioner man

vill förhindra, bör detta komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom

att orden »lösningsplikt föreligger dock ej om priset uppenbart överstiger

egendomens värde» utbytes mot »lösningsplikt föreligger dock ej om omständigheterna

klart ger vid handen, att köpet är ett skenavtal.»

Eftersom det inte är stadgat, att rättegångskostnaderna vid det tillänkta

domstolsförfarandet skall betalas av kronan torde i praktiken köparen bli

nödsakad att ta ett lägre pris hellre än att äventyra en process mot lantbruksnämnden.

Att märka är att enligt förköpslagen kronan har haft att

betala vad köparen givit även om köpeskillingen aldrig så mycket överstigit

fastighetsvärdet.

I motsats till vad som gäller enligt förköpslagen stadgas i förslaget icke

lösningsplikt i fråga om i köpet ingående kreatur, redskap eller andra sådana

lösören, vilka finnes på den fasta egendom, som skall lösas. Angelägenheten

av att den vars köpare enligt 5 § förvägrats förvärvstillstånd icke

drabbas av onödiga risker synes utgöra fullgott skäl för att lösningsplikten

utvidgas till att gälla även i köpet ingående kreatur, redskap eller andra

lösören.

Vi finner även att lösningsplikt bör gälla där överlåtelsen skett genom

byte eller gåva, i vilka fall expropriationslagens värderingsregler bör gälla.

Den som givit bort sin fastighet till en gåvotagare som sedan icke fått förvärvstillstånd,

kommer i annat fall i den obehagliga situationen att han för

framtiden endast har en spekulant — lantbruksnämnden. Visserligen lärer,

som lagrådet framhållit, den som vill bortbyta eller bortskänka sin fasta

egendom kunna få till stånd inlösning genom att mot vad som är den verkliga

avsikten med rättshandeln, låta denna taga form av ömsesidiga försäljningar

i stället för byte eller försäljning i stället för gåva. Att en lagstiftning

genom sin konstruktion föranleder till dylika transaktioner, vilka

knappast kan betecknas som i egentlig mening lojala, måste anses betänkligt.

Enligt gällande förköpslag får köparen betalt för sina kostnader i anledning

av förvärvet, för resor, värderingar etc. och för vad han hunnit lägga

ner på fastigheten. Liknande bestämmelser till skydd för såväl köparen

som säljaren bör införas i den nya lagstiftningen.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Vilka hänsyn som skall tas till att säljaren av någon anledning hav velat

sälja speciellt billigt till en viss köpare, framgår inte av Kungi. Maj :ts förslag

eller dess motiv. I förköpslagen har förköp i dylika fall skett till det

värde som domstolen prövat skäligt även om detta legat högre än köpeskillingen.

Här däremot får säljaren endast betalt enligt uppgjort köpeavtal.

Enligt vår mening bör ersättning utgå i enlighet med vad köparen utläst,

dock alltid minst till egendomens fulla värde enligt expropriationslagens

värderingsregler.

11 och 12 §§. På grund av dessa paragrafer har den som icke har möjlighet

att få förvärvstillstånd och icke får tillstånd att efter exekutiv auktion

behålla eller vid tvångsauktion förvärva fastighet, vari han äger fordran,

icke något medel varigenom han själv kan ingripa till skyddandet av sin

fordran. Kreditgivaren har allenast att sätta sin lit till att vid tvångsauktionen

köpeskillingen skall lämna tillgång till betalning av hans fordran.

Vi finner i anledning av de konsekvenser detta kan komma att medföra

att dessa båda §§ bör utgå.

U §. Enligt departementschefens yttrande har säljaren icke rätt att klaga

över att hans köpare vägrats förvärvstillstånd. Vid avslag på förvärvet enligt

5 § kommer emellertid säljaren, som ovan framhållits, i en besvärlig situation

därför att ingen annan köpare än lantbruksnämnden återstår. I detta fall

bör säljaren äga rätt att klaga över att förvärvstillstånd vägrats köparen.

Fall kan inträffa då säljaren har ett större intresse än köparen av att köpet

förblir giltigt.

På grund av det anförda hemställer vi,

att riksdagen — med avslag å motionerna I: 494, I: 510 och

II: 630, I: 511 och II: 631, I: 516 och II: 640 ävensom I: 518

och 11:641 samt med förklaring att riksdagen funnit vissa

ändringar böra vidtagas i förslaget till lag om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslag) —

måtte för sin del antaga de genom propositionen framlagda

lagförslagen med följande av motionen II: 638 föranledda

ändringar i förslaget till jordförvärvslag, nämligen att dels

6, 11 och 12 §§ utgår, dels 1, 4, 5, 9 och 10 §§ erhåller nedanstående

lydelse.

1 §•

Fast egendom, som är taxerad såsom jordbruksfastighet,

må ej genom köp, byte eller gåva förvärvas ulan tillstånd av

lantbruksnämnd. Sådant förvärvstillstånd erfordras dock ej

1. där kronan är förvärvare;

2. där egendomen förvärvas av kommun eller annan dylik

samfällighet för ändamål soin avses i 1 § 4, 7 eller 16 lagen

den 12 maj 1917 om expropriation;

3. där förvärvaren är fångesmannens make och ej heller

där förvärvaren eller, om makar förvärva gemensamt, endera

av dem är fångesmannens eller ock, där denne är gift, hans

s. 71 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2i år 1955 71

makes avkomling, adoptivbarn, syskon eller adoptivbarns

eller syskons avkomling eller fångesmannens eller hans makes

fader, moder eller adoptivförälder;

4. där tillstånd skall sökas enligt lagen den 30 maj 1916

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag, eller lagen den 18 juni

1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom och ej heller där egendomen

enligt förklaring av länsstyrelsen är av beskaffenhet

att få förvärvas utan sådant tillstånd;

5. där förvärvet sker genom inrop på exekutiv auktion eller

från konkursbo;

6. där egendomen ingår i stadsplan eller enligt byggnadsplan,

fastställd efter den 1 januari 1948, är avsedd för annat

ändamål än jordbruk eller skogsbruk;

7. där egendomen utgör fastighet som genom avstyckning

bildats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk och

ej därefter undergått taxering; samt ej heller

8. där andel i fastighet förvärvas av någon som redan äger

till samma taxeringsenhet hörande andel i fastigheten.

Förvärvstillstånd skall, om det ej sökts före fånget, sökas

inom tre månader från det fånget skedde. Ansökan skall göras

skriftligen hos lantbruksnämnd inom vars verksamhetsområde

egendomen eller del därav är belägen.

4 §.

Jämväl i fall som icke avses i 3 § skall, om annat ej föranledes

av bestämmelserna i andra stycket, förvärvstillstånd

vägras

1. där anledning finnes till antagande att förvärvaren vill

åtkomma egendomen huvudsakligen för kapitalplacering eller,

vad angår egendom med jordbruk, i annat syfte än att

själv ägna sig åt detta;

2. där fånget avser sådan fastighet eller sämjelott, som

jämte annan fångesmannen tillhörig jord utgör en för sitt

ändamål lämpad brukningsenhet, eller andel i sådan egendom

samt brukningsenhetens bestånd eller ändamålsenlighet

skulle äventyras genom att egendomen frånskiljes.

I fall varom stadgas i denna paragraf må tillstånd meddelas,

om fånget kan väntas medföra övervägande nytta för

jordbruket eller för näringslivet i orten eller egendomen för

förvärvaren har synnerligt värde utöver det ekonomiska eller

eljest särskilt skäl föreligger att godtaga fånget.

5 §.

Förvärvstillstånd må vägras, om det befinnes oundgängligen

nödvändigt att egendomen lages i anspråk för att under
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

lätta bildandet av till storlek och ägoanordning ändamålsenliga

brukningsenheter. Dock må ej av sådan anledning vägran

ske

1. där förvärvaren är arrendator som jämlikt 2 kap. 57 §

lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom

åtnjuter förköpsrätt till egendomen; eller

2. där lantbruksnämnden tidigare på begäran av ägaren

till egendomen förklarat, att densamma må överlåtas utan

hinder av bestämmelserna i denna paragraf, samt fånget sker

inom fem år därefter eller den kortare tid som må hava utsatts

i förklaringen.

9 §•

Blir köp ogillt till följd av att förvärvstillstånd vägras jämlikt

5 § och har köpehandlingen i huvudskrift eller bestyrkt

avskrift varit företedd i ärendet, är kronan skyldig att, om

säljaren det yrkar, lösa egendomen till det pris köparen utfäst.

Lösningsplikt föreligger dock ej om omständigheterna

klart ger vid handen att köpet är ett skenavtal eller egendomen

häftar för intecknad gäld till högre belopp än priset.

Enahanda lösningsplikt gäller vid gåva eller byte. Löseskillingen

skall därvid utgöra fastighetens värde enligt normerna

i expropriationslagen.

Innefattar köpehandlingen jämväl fastighetsförsäljning,

som ej omedelbart träffas av ogiltigheten men i anledning av

densamma bringas att återgå, skola bestämmelserna i första

stycket vara tillämpliga även å den sålunda försålda egendomen,

såframt den ingår i samma brukningsenhet som den

övriga egendomen eller eljest icke kan utan olägenhet skiljas

från denna.

Ingår i köpet kreatur, redskap eller andra sådana lösören,

vilka finns å fastighet, som skall lösas, skall vad i andra

stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Såväl den köpare vilken förvägrats förvärvstillstånd enligt

5 § som dennes fångesman skall gottgöras nödiga kostnader

i anledning av fånget ävensom vad de efter detsamma

må hava nedlagt å fastigheten utom värdet av dem tillfallen

avkastning.

10 §.

Yrkande som avses i 9 § skall vid äventyr av talans förlust

skriftligen delgivas lantbruksnämnden sist två månader efter

det avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan skall vid enahanda

äventyr väckas genom stämning inom sex månader

från samma tidpunkt. Har överlåtaren först efter det beslutet

vunnit laga kraft fått del av detta, skola nu angivna

tidsfrister dock räknas från dagen för delfåendet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 24 år 1955

Ingick i köp egendom som ej skall lösas och var ej särskild

köpeskilling utsatt därför eller visar nämnden, att det

utsatta beloppet understiger vad å sagda egendom må anses

belöpa av sammanlagda köpeskillingen, pröve rätten bur

mycket av köpeskillingen som skäligen bör anses avse den

egendom som skall lösas.

Bifalles lösningsyrkande, skall i domen, förutom erforderliga

bestämmelser om löseskillingens belopp samt tiden och

sättet för dess gäldande, utsättas viss dag då egendomen

skall övergå i kronans ägo.

Med avseende å arrendators förköpsrätt skall inlösen enligt

denna lag anses som försäljning till kronan.

4) av herrar Ähman och Berggren.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 24

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:345 Skrivelse till Konungen med anledning av Kungl. Maj: ts proposition angående anslag till förvärv av aktierna i Törefors aktiebolag, m. m. jämte i ämnet väckta m a1 i texten