Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 363 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, och herr Johansson, Theodor, samt nr 445 i andra kammaren av herrar Ericsson i Näs och Jansson i Aspeboda.

1955-05-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:25, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i 9 kap. 2 § jorddelningslagen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 363 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, och herr Johansson, Theodor, samt nr 445 i andra kammaren av herrar Ericsson i Näs och Jansson i Aspeboda.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring

i 9 kap. 2 § jorddelningslagen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen nr 363 i första kammaren av herr

Larsson, Nils Theodor, och herr Johansson, Theodor, samt nr 445 i andra

kammaren av herrar Ericsson i Näs och Jansson i Aspeboda.

I motionerna, som är likalydande, hemställes »att riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag

om sådan ändring i jorddelningslagens 9 kap. 2 § första stycket, att delningsgrunden

vid laga skifte å förut storskiftad by må utgöra innehavet

på marken vid tiden för ansökningen om laga skiftet».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttranden över motionerna från lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar

län och Kopparbergs län samt 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Gällande bestämmelser

I 9 kap. lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet meddelas

föreskrifter om delningsgrunden vid laga skifte, d. v. s. den princip efter

vilken storleken av varje delägares andel bestämmes vid skiftet. 1 § i

kapitlet innehåller regler om delningsgrunden i de fall, då skifteslaget ej

tidigare varit skiftat. I 2 §, beträffande vilken motionärerna yrkar ändring,

finns bestämmelser om delningsgrunden vid laga skifte å jord, som

redan tidigare undergått någon form av jorddelning, t. ex. storskifte. Härom

stadgas, att innehavet enligt den tidigare delningen skall utgöra delningsgrund

vid ett laga skifte. Detta innebär, att delägarna i princip erhåller

tilldelning av mark enligt samma andelstal som tillämpats vid den

tidigare delningen.

Yttrandena

Av remissinstanserna yttrar sig länsstyrelsen i Kalmar län i tillstyrkande

riktning. I övriga yttranden däremot avstyrks motionsyrkandet.

Länsstyrelsen i Kalmar län åberopar som eget yttrande ett av överlant960

65 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 är 1955

mätaren i länet avgivet utlåtande i ärendet, vari överlantmätaren framhåller

som synnerligen angeläget att den i motionerna åsyftade lagändringen

snarast kommer till stånd.

I överlantmätarens utlåtande anföres i övrigt bl. a. följande.

De flesta storskiften ha verkställts under senare hälften av 1700-talet

och de två första årtiondena av 1800-talet. Mätnings- och karteringsnoggrannheten

var på den tiden avsevärt lägre än vad den är nu. Det kan därför

vålla betydande svårigheter att riktigt överföra cn på en storskifteskarta

redovisad gräns till en nyupprättad karta. Befinnes den på marken nu

hävdade gränsen ej sammanfalla med gränsen, sådan den kan inpassas

från storskifteskartan, så uppstår alltid frågan om avvikelsen beror på

mindre noggrann utstakning vid storskiftet eller på åtgöranden som delägarna

själva vidtagit efter storskiftet. Full bevisning för den ena eller

den andra av dessa två möjligheter lär oftast inte stå att få. Föreligger

utstakningsfel, så får den på marken hävdade sträckningen sanktion på

grund av bestämmelserna i 1930 års lag om äldre ägogränser. I annat fall

blir det nödvändigt att frångå brukningshävden till förmån för hävden

enligt storskiftet, då det gäller att bestämma ägokravet vid en omdelning.

Vid jämförelse mellan brukningshävden och "innehavet för fastigheterna

i en by, sådant det skulle vara enligt vederbörlig storskiftesförrättning,

finner man ofta så stora skiljaktigheter att de icke kunna rubriceras som

mätnings- eller utstakningsfel och inte heller kunna förklaras som under

tidernas lopp uppkomna oavsiktliga jämkningar. Man måste då som orsak

förutsätta avsiktliga åtgärder av delägarna i byn, ehuru dessa åtgärder icke

blivit redovisade vid någon känd förrättning. Endast sällan torde någon

inom skifteslaget nu levande delägare kunna lämna upplysning om när

sådana ändringar genomförts. Detta talar för att de i regel ligga mycket

långt tillbaka i tiden. Ofta torde man ha anledning förmoda, att de förskriva

sig till tiden närmast efter storskiftets slutförande.

Förklaringen till sådana urgamla jämkningar kan ligga däri, att delägarna,

efter det lantmätaren för dem utvisat vars och ens ägolott vid storskiftet,

ägde jämkningsrätt. D. v. s. de ägde att sinsemellan komma överens

om t. ex. byten av hela skiften eller om ändring på visst sätt av en utvisad

gräns. Denna rätt synes tämligen ofta ha utnyttjats. Där den företogs

före förrättningens avslutande har gjorts en anteckning därom till protokollet

ofta på undanskymd plats så att den lätt förbises. En sålunda protokollförd

jämkning är givetvis att betrakta som en förrättningsåtgärd,

som vunnit laga kraft eller fastställts med förrättningen.

Mycket synes emellertid tala för att sådana jämkningar kunna ha överenskommits

mellan delägare även efter det lantmätaren lämnat förrättningsplatsen.

Jämkningarna ha då icke blivit protokollförda. För att bryta

motståndet mot storskiftena föreskrev flertalet storskiftesförfattningar att

lantmätaren skulle ta stor hänsyn till böndernas önskemål i fråga om skiftesläggningen.

Detta sett mot bakgrunden av böndernas förut urgamla

rätt att själva dela sin jord kan förklara, att de ansett även sådan efter

en avslutad storskiftesförrättning vidtagen jämkning äga lika gott vitsord

som cn laga förrättning.

Tvivelsutan förekomma inom länets storskiftade byar ett stort antal

ändringar i fastighetsindelningen, vilka ändringar icke skett under laga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

former. Men det förhållandet att man ännu i byarna påträffar förut

okända handlingar rörande laga förrättningar ger anledning till den förmodan

att fastighetsindelningsändringar, för vilka handlingar helt saknas,

kunna ha skett såsom laga förrättningar och sålunda rättsligen böra

respekteras vid en omdelning. Det torde oftast vara svårt för att inte säga

omöjligt att avgöra om en fastighetsindelningsändring, som ej redovisas

i känd förrättningsakt, bör tillerkännas vitsord eller ej i fråga om delningsgrunden.

Det ovan sagda torde visa, att bestämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket

jorddelningslagen kunna vara mycket svåra att tillämpa riktigt vid laga

skifte å eller inom storskiftade byar. I varje fall äro de det regelmässigt

inom Kalmar län. Mången gång skulle det bli hart när omöjligt att genomföra

ett laga skifte å sådan by om man inte finge betrakta brukningshävden

såsom den rätta storskifteshävden.

Överlantmätaren vill av ovan anförda skäl framhalla sasom synnerligen

angeläget att den i motionen åsyftade lagändringen snarast måtte komma

till stånd. o ......

En sådan lagändring synes över lantmätaren också befrämja rättvisa

inom skifteslaget. Det kan nämligen inte anses annat än i hög grad obilligt

för såväl markägare som inteckningshavare om en fastighet skall nödgas

avstå från mark endast därför att man nu ej kan förete laga förrältningshandling

på en ändringsåtgärd i fastighetsindelningen, företagen kanske

sedan flera generationer tillbaka.

Det kan heller inte befrämja intresset för omskifte å länets storskiftade

byar om delägarna, som nu är fallet, kunna befara att utöver andra olägenheter

med skiftet gå miste om mark de alltid ansett sig äga.

Lantmäteristijrelsen och 1954 års fastighetsbildningskommitté, som med

hänsyn till att kommitténs utredning bedrives i nära samarbete med styrelsen

avgivit ett gemensamt yttrande, anför följande.

Såsom motionärerna framhållit har fastighetsbildningskommittén erhållit

uppdrag att göra en allmän översyn av reglerna om fastighetsbildning.

Det åvilar alltså kommittén att utreda bl. a. den i motionerna berörda

frågan om tillämplig delningsgrund vid fastighetsregleringar inom

storskiftade områden. Detta spörsmål är uppenbarligen av synnerlig vikt

och måste bliva föremål för ingående studier och överväganden. Frågan

äger också så intimt samband med andra viktiga spörsmål på fastighetsbildningsrättens

område att den icke lämpligen kan göras till föremål för

en utredning av mera begränsad omfattning. Såvitt styrelsen och kommittén

kunna bedöma torde den av motionärerna föreslagna lösningen

icke kunna genomföras utan att samtidigt hela det invecklade frågekomplex,

som sämjedelningar över fastighetsgräns och sämjebyten utgöra,

upptages till övervägande. Att, såsom motionärerna närmast synas vilja

förorda, utan vidare tillerkänna sämjebytena fastighetsbildande verkan

torde, bl. a. av hänsyn till innehavarna av sådana inteckningar som belånats

redan före bytet, vara eu lösning som kan inge stark tveksamhet.

Enligt styrelsens och kommitténs mening torde delningsgrunden knappast

hava den betydelse för ett snabbt och ändamålsenligt genomförande av

ett laga skifte som motionärerna velat förutsätta. Den omständigheten

att laga skiften i syfte att åstadkomma eu jordbruksrationalisering endast

sällan förekomma beror på helt andra orsaker än det förhållandet att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

jorddelningslagen som delningsgrund vid omskifte stadgar innehavet enligt

den äldre delningen.

Med hänsyn till det anförda och då kommitténs arbete icke kan vara

slutfört under nästa år viilja styrelsen och kommittén, som äro av den bestämda

uppfattningen att en partiell reform på förevarande område skulle

hindra och föregripa det av kommittén bedrivna utredningsarbetet, såsom

sin mening uttala att motionerna icke böra föranleda någon riksdagens

åtgärd. Vad i motionerna anförts kommer emellertid givetvis att tagas

under övervägande och beaktande vid kommitténs fortsatta arbete på en

ny fastighetsbildningslag.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län åberopar som eget yttrande ett av

överlantmätaren i länet avgivet utlåtande i ärendet, vari överlantmätaren

uttalar att övervägande skäl talar mot bifall till de väckta motionerna.

I överlantmätarens utlåtande anföres vidare bl. a. följande.

Motionärerna synas närmast åsyfta det fall, där en fastighetsägares

markinnehav till följd av sämjeägoutbyten icke längre överensstämmer

med vad som legalt hör till hans fastighet. Ett genomförande av reformen

skulle, beträffande skifteslag, som bli föremål för laga skifte, i realiteten

innebära tvångslegalisering utan särskild förrättningsåtgärd av de en

gång sämjevis företagna ägoutbytena. Det kan för dessa enkla fall utan

tvekan sägas att starka skäl tala för den begärda reformen.

En ändring av 9 kap. 2 § jorddelningslagen skulle emellertid komma

att påverka skiftena även i Kopparbergs län, där förhållandena i de flesta

fall äro långt mer komplicerade. Bristande överensstämmelse mellan formell

äganderätt och faktiskt innehav är inom dalalagens tillämpningsområde

eu mycket vanlig företeelse.

Idealet skulle givetvis vad beträffar skiftena i denna landsända vara

att helt kunna slopa den tidsödande äganderättsutredningen och i stället

grunda skiftesdelägarnas ägokrav på den faktiska hävden —- alltså en

betydligt längre gående reform än den av motionärerna förordade, vilken

endast skulle komma att beröra förhållandena de olika storskifteshemmanen

emellan. Av åtskilliga skäl torde det emellertid visa sig svårt att

nå fram till en så enkel lösning. Här må endast omnämnas det förhållandet,

att inom dalaskifteslagen regelmässigt ett mycket stort antal skiftesdelägare

vistas på annan ort, varvid dem tillhöriga inägor vanligen brukas

av någon hemmavarande släkting. Hävdeförhållandena kunna därför icke

utrönas enbart genom en undersökning på marken, och delägarna själva

veta ofta icke bestämt besked om vilka områden de inneha med äganderätt

och vilka de endast nyttja för annan. Härtill kommer att delägarna

ofta själva synas betrakta sämjedelningarna som mera tillfälliga arrangemang

och anse det primära vara den formella äganderätt de ''ha till andelar

i de olika storskifteshemmanen. Även åtskilliga andra omständigheter, vilka

bär icke torde behöva närmare beröras, bidraga till att göra" frågan om

innehavet som generell delningsgrund synnerligen komplicerad.

En reform av den mera begränsade räckvidd som motionärerna förorda

torde för dalaskiftenas del komma att medföra nya, ytterst svårbemästrade

problem, eftersom sämjedelningar och sämjevis genomförda

ägoutbyten regelmässigt bilda en sådan härva att det är ogörligt att hålla

i sär vad som är det ena eller det andra. I viss mån likartade förhållan
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955 5

den, om ock mindre uttalade, torde också föreligga inom vissa andra delar

av landet. Det synes därför nödvändigt att blivande nya regler om delningsgrund

vid laga skiifte utformas så, att en generell lösning erhålles

av hela det ifrågavarande problemkomplexet.

Det är att hoppas att det inom 1954 års fastighetsbildningskommitté

pågående arbetet på en ny fastighetsbildningslag skall kunna slutföras

inom de närmaste åren. Redan på grund härav måste det anses i hög grad

tveksamt om det överhuvud kan vara lämpligt att nu genomföra eu partiell

reform av gällande jorddelningslag beträffande en så viktig fråga

som den om delningsgrunden. Helt uppenbart är, såsom av det förut

sagda framgår, att en ändring enbart av reglerna i 9 kap. 2 § jorddelningslagen

på sätt motionärerna åsyfta icke bör komma till stånd. Härtill kommer

att ett intimt samband föreligger mellan frågan om delningsgrund

vid laga skifte och en råd andra problem, som fastighetsbildningskommittén

har att lösa. Att utbryta frågan om delningsgrund till särskild behandling

av ett från fastighetsbildningskommittén fristående utredningsorgan

synes därför icke kunna förordas.

Det anförda torde utvisa att övervägande skäl tala mot bifall till de

väckta motionerna. Skulle en särskild utredning om delningsgrund vid

laga skifte trots allt befinnas vara motiverad, bör under alla omständigheter

utredningen syfta till en generell lösning av hela frågan.

Utskottet

Det spörsmål beträffande delningsgrunden vid laga skifte, som motionärerna

upptagit till behandling, är otvivelaktigt av stor betydelse. Som

framgår av remissyttrandena är frågan mycket invecklad, och det är

icke utan vidare givet att den bör lösas efter de av motionärerna uppdragna

riktlinjerna. För bedömningen av den lämpliga lösningen torde tvärtom

krävas en grundlig utredning av skiftesförhållandena i skilda delar av

landet samt ett noggrant övervägande, vilket lämpligen synes böra äga rum i

samband med den omarbetning av fastighetsbildningsreglerna i deras helhet,

varmed 1954 års fastighetsbildningskommitté är sysselsatt. Utskottet

kan därför icke förorda, att någon särskild utredning igångsättes beträffande

den speciella fråga motionärerna berört. Med hänsyn till vikten av

att rationaliseringsverksamheten inom jordbruket underlättas genom lämpligt

utformade regler om fastighetsbildning vill utskottet emellertid framhålla

angelägenheten av att kommitténs arbete bedrivs med all den skyndsamhet

som är möjlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 363 och II: 445, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd. •

Stockholm den 10 maj 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 25 år 1955

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: (herrar Osvald, Albert Hermansson, Grym,

Ivar Nilzon, Axel Jansson, Herbert Hermansson och Kriigel;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Johansson

i Torp, Levin, Nestrup och Andersson i Ryggestad.

Sthlm 1955. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.