Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 165 i första kammaren av herrar Sundelin och Danmans samt nr 206 i andra kammaren av fru Sandström m. fl.

1955-11-15 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 165 i första kammaren av herrar Sundelin och Danmans samt nr 206 i andra kammaren av fru Sandström m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 är 1955

1

Nr 29

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd

åt innehavare av sommarstugearrenden.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nämligen nr 165 i första kammaren av herrar

Sundelin och Danmans samt nr 206 i andra kammaren av fru Sandström

m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte

hos Kungl. Maj :t anhålla, att utredning tillsättes beträffande sommarstugearrenden

i syfte i första hand att öka arrendators skydd mot uppsägning

samt att de förslag, som denna utredning kan föranleda, framlägges

för riksdagen».

Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa

till motionerna.

Över dessa har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna i

Stockholms län, Hallands län och Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Stockholms län har vid sitt yttrande fogat yttranden över

motionerna från överlantmätaren och länsarkitekten i länet.

Gällande rätt

Lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom innehåller

i 2 kap. bestämmelser om arrende. Kapitlets 1—69 §§ reglerar jordbruksarrende

och vissa därmed sammanhängande avtal. I 70 § behandlas arrende

för annat ändamål än jordbruk, s. k. lägenhetsarrende. Arrende av mark

för bebyggelse med sommarstuga är att hänföra till lägenhetsarrende.

Enligt 70 § är en rad bestämmelser, som givits för jordbruksarrenden,

tillämpliga även på lägenhetsarrenden. Som exempel härpå kan nämnas

reglerna angående förverkande och uppsägning av arrendeavtal, fardag

m. m.

I viktiga hänseenden avviker dock reglerna för lägenhetsarrende från

dem som gäller för jordbruksarrende. Detta är fallet främst beträffande

formen för avtalet och tiden för upplåtelsen.

Medan enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, sådant stadgandet lyder

efter lagändring 1943, den skriftliga formen är obligatorisk för avtal om

1—1822 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

jordbruksarrende, bibehåller 70 § första stycket för lägenhetsarrendets vidkommande

alltjämt den före 1927 för såväl jordbruksarrende som lägenhetsarrende

gemensamma regeln om att avtalet skall upprättas skriftligen,

där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas. Parterna kan med

andra ord överenskomma om att den skriftliga formen ej erfordras. En

dylik överenskommelse behöver ej vara uttrycklig utan kan framgå av

omständigheterna, t. ex. av att arrendatorn tillträtt fastigheten eller att

jordägaren före tillträdet uppburit arrendeavgift.

Ehuru således skriftlig form ej är obligatorisk vid avtal om lägenhetsarrende,

är det skriftliga avtalet i betydelsefulla avseenden utrustat med

större rättsverkningar än det muntliga.

Sålunda kan inteckning till säkerhet för nyttjanderättens bestånd meddelas

endast om skriftligt kontrakt föreligger. Inteckningen har betydelse

för arrendatorns rätt i förhållande dels till ny ägare av fastigheten och

dels till innehavare av andra begränsade sakrätter i densamma.

Vad angår särskilt inteckningens verkan i förstnämnda hänseende gäller

enligt 46 § inteckningsförordningen, att arrendeupplåtelsen är giltig gentemot

ny ägare av fastigheten, om inteckning sökts innan nye ägaren sökt

lagfart å sitt fång. Även utan inteckning är enligt 2 kap. 70 § fjärde stycket

nyttjanderättslagen upplåtelse av lägenhetsarrende, som grundar sig å

skriftlig handling, giltig mot ny ägare, om nyttjanderättshavaren tillträtt

arrendet. Är avtalet icke skriftligen avfattat, äger den nye ägaren i sådant

fall uppsäga avtalet inom tre månader efter överlåtelsen. Gör han icke detta

gäller avtalet mot honom.

I händelse av exekutiv auktion kan förbehåll om ny ttj anderättens bestånd

göras endast om den är intecknad eller grundar sig på skriftlig upplåtelsehandling,

som är tillgänglig för auktionsförrättaren.

Såsom tidigare nämnts gäller olika regler för jordbruksarrende och

lägenhetsarrende jämväl i fråga om tiden för upplåtelsen. Enligt 2 kap. 2 §

nyttjanderättslagen må jordbruksarrende, med visst undantag, upplåtas

endast för viss tid eller för arrendatorns livstid. Är tiden icke bestämd på

sådant sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. För lägenhetsarrendets

del finnes icke någon motsvarande regel. Avtal om dylikt arrende

kan således slutas för obestämd tid. Om avtalet är slutet för obestämd tid

föreskrives i tredje stycket av 70 §, att avtalet skall upphöra att gälla efter

å någondera sidan skedd uppsägning. Enligt 39 §, till vilken 70 § hänvisar,

skall arrendatorn därefter avträda lägenheten å den fardag (den 14 mars),

som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Med

avtal för obestämd tid avses dock endast rena tillsvidareavtal och således

icke avtal för relativt bestämd tid, d. v. s. avtal, som avser jordägarens eller

arrendatorns livstid eller som gäller till dess visst annat faktum än jordägarens

respektive arrendatorns död inträffar.

När avtal om lägenhetsarrende upphör är arrendatorn, liksom vid jord
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

3

bruksarrende, enligt 70 § jämförd med 18 § skyldig att hembjuda s. k. överloppshus,

som han uppfört, eller plantering m. in., som han utfört, till jordägaren

för inlösen. Nyttjanderättshavaren tillhörig sommarstuga torde

regelmässigt vara att hänföra till dylikt överloppshus. Någon skyldighet

för jordägaren att inlösa det hembjudna föreligger dock icke. Vill jordägaren

icke begagna sin lösningsrätt, återstår för arrendatorn ingen annan

rätt än att, med återställande av marken i ursprungligt skick, bortföra sin

tillhörighet.

En förut icke berörd olikhet mellan jordbruksarrende och lägenhetsarrende

består däri, att någon möjlighet till tyst förlängning på viss tid av

arrendeavtal för bestämd tid, då arrendatorn fortsatt med brukandet efter

arrendetidens utgång, icke såsom i fråga om jordbruksarrende föreligger vid

lägenhetsarrende. Utgår den avtalade tiden vid lägenhetsarrende och sitter

arrendatorn kvar, kan naturligtvis nytt avtal om arrende på obestämd

tid under vissa omständigheter anses ha kommit till stånd.

Slutligen kan nämnas, att innehavare av lägenhetsarrende under vissa

förutsättningar äger inlösa den arrenderade marken enligt lagen den 18

juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under

nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen. Ett villkor härför

är dock, bland andra, att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som

lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns uppfört å marken

den 1 januari 1919. Vad särskilt beträffar hus, som användes endast såsom

sommarbostad, fordras enligt rättspraxis, att byggnaden är av sådan beskaffenhet,

att den kan tjäna såsom nöjaktig bostad året runt (Se NJA 1928

s. 445).

Remissyttrandena

Motionerna tillstyrkes av länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens

län, av den sistnämnda utan närmare motivering.

Lantmäteristyrelsen avstyrker motionärernas yrkande om särskild utredning

i frågan, och länsstyrelsen i Hallands län synes helt ta avstånd från

den i motionerna framförda hemställan.

Lantmäteristyrelsen framhåller till en början, att det är ett allmänt intresse,

att markanvändning och bebyggelse icke motverkar de allmänna

plan- och naturskyddsintressena, samt fortsätter.

Från denna utgångspunkt böra arrendeupplåtelserna bedömas med

samma försiktighet som äganderättsupplåtelserna. För förvärv av sommarstugetomter

med äganderätt gälla således vissa restriktioner, som i regel

grunda sig på allmänna planpolitiska intressen, däri inräknat intresset att

åt allmänheten säkra tillgången på rekreationsområden av olika slag. Det

förefaller naturligt att de motiv, som föranlett dessa restriktioner när det

gäller förvärv med äganderätt, även ha viss giltighet när det gäller bedömningen

ur allmän synpunkt av arrendeupplåtelser och rättsskyddet åt arrendatorerna.

I annat fall skulle nyttjanderättsupplåtelser — såsom i vissa

fall redan skett — komma att utnyttjas för att kringgå de planpolitiska

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

kraven i fråga om markanvändningen. Detta gäller särskilt därest ett

stärkande av nyttjanderättshavarnas ställning skulle taga sig uttryck i att

dessa tillerkännas inlösenrätt.

Å andra sidan framhåller lantmäteristyrelsen, att sociala skäl och billighetssynpunkler

kan anföras till stöd för ett visst skydd åt innehavarna av

sommarstugearrenden. Styrelsen ifrågasätter dock om i praktiken de fall,

då ett ökat rättsskydd kan te sig motiverat, är särskilt många. Till närmare

utveckling av sina synpunkter i denna del anför styrelsen följande.

Frågan torde främst äga betydelse beträffande redan träffade avtal.

Skall arrendatorns rättsställning i dessa fall stärkas genom en retroaktivt

verkande lagstiftning torde denna antingen komma att innebära en tvångsvis

ändring av redan träffade avtal eller också torde den få begränsas till

att i princip endast innebära en komplettering av redan träffade avtal.

Att genom retroaktivt verkande lagregler ändra innehållet i redan träffade

avtal synes icke böra ske utan mycket starkt vägande skäl. Har t. ex.

viss begränsad arrendetid eller viss uppsägningstid föreskrivits vid en

upplåtelse av en sportstugetomt torde denna överenskommelse enligt styrelsens

uppfattning böra respekteras av lagstiftningen. Några tillräckliga skäl

för att genom en retroaktivt verkande lagstiftning häva en sådan överenskommelse

synes icke föreligga. Även om fritidsbebyggelsen har mycket

viktiga sociala funktioner att fylla, synas förhållandena icke vara sådana,

att sociala skäl kunna åberopas för tvångsvisa ändringar av innehållet i

redan träffade avtal om sommarstugearrenden.

Den nu antydda principiella ståndpunkten utesluter dock icke, att avtal,

som äro ofullständiga i ena eller andra avseendet, kunna kompletteras av

lagregler, som ge nyttjanderättshavaren en i vissa avseenden starkare ställning

än vad nu är fallet. Det ur praktisk synpunkt viktigaste fallet torde

gälla de äldre muntliga avtal, som från början icke inrymma några

överenskommelser om arrendetidens längd eller om uppsägningstid. Att

för sådana fall föreskriva viss minsta arrendetid eller viss minsta uppsägningstid

— t. ex. fem respektive två år — torde knappast kunna anses såsom

något större intrång i avtalsfriheten.

Nuvarande arrendelag föreskriver i 2 kap. 70 § fjärde stycket bl. a., att

ny ägare av fastighet äger att inom viss tid efter det överlåtelsen skedde

uppsäga lägenhetsarrendatorn i de fall endast muntligt arrendeavtal föreligger.

Detta torde gälla även om det muntliga avtalet avsett upplåtelse på

viss tid, t. ex. livstid. Även i detta avseende synes arrendatorns ställning

kunna stärkas utan att avtalsfriheten i princip rubbas. Reglerna skulle

t. ex. kunna ändras därhän, att det ursprungliga avtalet i princip bör gälla

lika oavsett om det träffats muntligt eller skriftligt. Åtskilliga praktiska

invändningar kunna emellertid göras mot en sådan ändring. Det kan t. ex.

vara vanskligt att leda i bevis vad som ursprungligen avtalats muntligen.

Styrelsen anser det därför för sin del icke lämpligt att på nu antytt sätt

ge muntliga upplåtelser samma principiella ställning som skriftliga. Däremot

synas regler om en minsta arrendetid och en minsta uppsägningstid

även i detta fall kunna införas i lagen och göras tillämpliga gentemot ny

ägare.

Vad nu sagts i fråga om äldre avtal har sin motsvarighet även beträffande

nya avtal. Skall nyttjanderättshavarens ställning i sådana fall stärkas,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

torde detta antingen komma att innebära en inskränkning av avtalsfriheten,

d. v. s. taga sig uttryck i lagregler, som utsäga att nyttjanderättsavtal

i berörda fall ej få innehålla vissa för arrendatorn oförmånliga villkor,

eller också torde åtgärderna få begränsas till att i princip endast avse en

komplettering av ofullständiga avtal i analogi med vad som förut antytts

i fråga om äldre avtal. Styrelsen kan ej finna, att några tillräckligt bärande

motiv för en begränsning av avtalsfriheten i nu aktuellt syfte anförts.

Lantmäteristyrelsens yttrande utmynnar i ett uttalande, att en ändring

av nuvarande regler om sommarstugearrenden icke bör ske annat än möjligen

i fråga om en minsta arrendetid eller en minsta uppsägningstid

i de fall ofullständiga avtal föreligger, varvid styrelsen dock

finner tveksamt om något väsentigt vinnes med en dylik ändring med hänsyn

till det sannolikt ringa antal fall då de ändrade bestämmelserna skulle

komma att tillämpas. Styrelsen ifrågasätter vidare om icke saken bör upptagas

vid en mera allmän översyn av nyttjanderättslagen, något som närmast

syntes ligga inom ramen för lagberedningens uppdrag att utarbeta förslag

till ny jordabalk. På grund härav avstyrker lantmäteristyrelsen motionärernas

yrkande om särskild utredning.

Länsstyrelsen i Hallands län upplyser, att vid en av länsstyrelsen verkställd

utredning antalet sommarstugor vid länets kuster uppskattats till

omkring 16 000, varav cirka 15 procent vore uppförda å arrenderad mark.

Länsstyrelsen anför vidare.

Ur social synpunkt fylla arrendeupplåtelserna ett stort behov. Många

som icke ha ekonomisk möjlighet att skaffa kapital för inköp av tomt, ha

genom arrendeavtal möjlighet att få sin önskan om sommarvistelse i egen

sommarstuga uppfylld.

Länsstyrelsen anser det knappast lämpligt att för nu ifrågavarande slag

av arrende införa lösningsskyldighet för markägaren beträffande av arrendatorn

uppförd byggnad eller att införa något slags optionsrätt för arrendatorn.

Införandet av sådana bestämmelser skulle lätt kunna medföra att

markägarna icke i samma utsträckning som nu bliva benägna att upplåta

tomter på arrenden, en utveckling som ur social synpunkt knappast är

önskvärd. I de fall, då arrendeavtalet är på kort tid, torde den å marken

uppförda stugan ofta vara av så enkel beskaffenhet, att det icke erbjuder

några större svårigheter att bortföra den till annan plats. Då det gäller

större och mera påkostade sommarstugor torde arrendeavtalen i allmänhet

vara så utformade att arrendatorns rätt behörigen tillgodoses.

De nuvarande bestämmelserna, som i stor utsträckning medgiva avtalsfrihet

mellan parterna, synas i stort sett vara tillfredsställande. Länsstyrelsens

erfarenhet av ifrågavarande arrendeupplåtelser har icke givit vid

handen något mera påtagligt behov av ökat rättsskydd åt arrendatorn.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att upplåtelse av tomter för sommarstugebebyggelse

inom länet i icke ringa omfattning sker i form av

arrende men att nämnda upplåtelseform, såvitt länsstyrelsen kunnat utröna,

hittills icke föranlett några mera framträdande olägenheter av de

slag motionärerna åsyftar. Länsstyrelsen fortsätter.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

Enligt länsstyrelsens uppfattning erbjuda ock redan gällande bestämmelser

om s. k. lägenhetsarrende i 2 kap. 70 § jordabalken, väl utnyttjade,

vissa icke alltför begränsade möjligheter att komma till rätta med hithörande

problem. På sätt överlantmätaren i sitt yttrande närmare utvecklat,

ha dock innehavarna av lägenhetsarrenden otvivelaktigt i vissa avseenden

en tämligen svag ställning i förhållande till vederbörande markägare;

under vissa förutsättningar torde dessa nyttjanderättshavare kunna åsamkas

förluster. Detta synes icke minst vara förhållandet med dem, som arrendera

tomter för sommarstugor. Det vill sålunda förefalla, som om motionärerna

ha visst fog för sitt uttalande, att den nuvarande arrendelagstiftningen

i en del hänseenden är mindre väl lämpad för ifrågavarande särskilda

arrendeförhållanden. Då man vid utarbetandet av hithörande lagbestämmelser

av naturliga skäl knappast lär ha haft sommarstugetomterna

speciellt i blickpunkten, synes detta för övrigt ej vara ägnat att väcka förvåning.

Beskaffenheten av gällande lagstiftning i förening med den allt större

betydelse ur socialhygienisk synpunkt som fritidsbebyggelsen under senare

år erhållit synes länsstyrelsen utgöra tillräcklig anledning att, på sätt

motionärerna med instämmande av länsstyrelsens båda hörda experter förorda,

låta närmare undersöka möjligheterna att stärka här ifrågavarande

arrendatorers rättsliga ställning. Vid en blivande översyn i nu angivet syfte

av förevarande lagstiftning torde emellertid skäl föreligga att framgå med

viss försiktighet; särskilt synes man därvid böra undvika att i lagen införa

bestämmelser, vilka skulle kunna befaras göra jordägarna i allmänhet

mindre benägna att i fortsättningen — över huvud taget eller i allt fall

till överkomligt pris — utarrendera mark för fritidsbebyggelse.

Därest lagberedningen kommer att inom den närmaste tiden upptaga

en del andra aktuella frågor om revision av nyttjanderättslagen, kan måhända

nu ifrågavarande utredning lämpligen ske i samband därmed.

Under åberopande av det anförda får länsstyrelsen sålunda för sin del

förorda, att den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd.

Utskottet

Lägenhetsarrende, vartill är att hänföra arrende av tomtområde för bebyggelse,

skiljer sig från jordbruksarrende bland annat därigenom att

skriftlig form icke är obligatorisk vid avtalets ingående och att upplåtelser

på helt obestämd tid är tillåtna. I sistnämnda fall kan kontrahenterna

när som helst uppsäga avtalet. Arrendator, som tillträtt fastigheten men

endast har muntligt avtal, kan, även där avtalet är slutet för viss tid eller

livstid, av ny ägare till fastigheten uppsägas inom tre månader efter överlåtelsen.

Har uppsägning skett, skall arrendatorn avträda fastigheten å

den fardag som infaller näst efter sex månader från uppsägningen.

Motionärerna påtalar den osäkerhet, som sålunda vidlåder lägenhetsarrendatorns

rättsställning i händelse hans nyttjanderätt grundar sig å

muntlig upplåtelse eller gäller för obestämd tid, fall som i praktiken icke

sällan torde sammanträffa. Såsom exempel på fall, då gällande lagregler

visat sig medföra olägenheter för innehavare av sonunarstugearrenden näm
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1955

7

ner motionärerna ett område, varest av ålder förekommit en viss stugbebyggelse,

som under senare år alltmera ökat. Ifrågavarande område utgjorde

en bysamfällighet, och eftersom skriftliga upplåtelser från början

icke förekommit, hade även i fortsättningen endast muntliga avtal träffats.

Allteftersom åren gått hade delägarskapet i bysamfälligheten undergått förändringar,

och de nya delägarna kände måhända icke samma förpliktelser

mot arrendatorerna som de äldre gjorde. På så vis hade en viss osäkerhet

uppstått för ägarna av de många sommarstugorna.

Otvivelaktigt måste det anses otillfredsställande att den som å ofri

grund uppfört en byggnad av icke alltför enkel beskaffenhet innehar tomtområdet

för densamma på så osäkra villkor, som fallet är då lägenhetsarrende

upplåtits på obestämd tid eller genom allenast muntligt avtal.

Att lägenhetsarrendatorernas rätt icke omgärdats med samma garantier

som jordbruksarrendatorernas förklaras av att de sociala synpunkterna

ansetts väga mindre tungt vid lägenhetsarrende än vid jordbruksarrende.

Ihågkommas bör, att lägenhetsarrende omfattar icke blott upplåtelse av

byggnadstomt utan också upplåtelser för en mängd andra ändamål, exempelvis

markens begagnande såsom lek- eller idrottsplats, såsom upplagsplats

eller för industriellt bruk. Ett inskränkande av parternas avtalsfrihet

på sätt som skett i fråga om jordbruksarrende skulle därför i många

fall kunna vara direkt olämpligt. Med hänsyn till den mångskiftande

karaktären av de upplåtelser, vilka regleras genom bestämmelserna om

lägenhetsarrende, är det också mindre ägnat att förvåna, att sagda bestämmelser

icke i alla avseenden ter sig lämpade för upplåtelser för det speciella

ändamål, som åsyftas av motionärerna.

Såsom vissa av remissinstanserna framhåller torde de fall då nyttjanderättshavare,

som uppfört byggnad för mera varaktigt bruk på det arrenderade

området, grundar sin rätt allenast på avtal om upplåtelse tills vidare

eller på muntligt avtal icke vara alltför vanliga. Anledningen till att arrendatorerna

i det av motionärerna anförda exemplet från början icke erhållit

skriftliga kontrakt kan sålunda vara att söka i det förhållandet att upplåtelserna

avsett mark, som ingår i en bysamfällighet med många delägare,

varför det före tillkomsten av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter

och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter kunnat vara ogörligt

att få till stånd skriftliga medgivanden till upplåtelserna från samtliga

delägare i samfälligheten. Med de regler, som nyssnämnda lag innehåller

om fattande av beslut med för samtliga delägare bindande verkan, samfällighetens

ställande under särskild förvaltning in. in., torde dylika fall

numera vara sällsynta.

I likhet med vad länsstyrelsen i Hallands län anfört finner utskottet

antagligt, att i de fall då sommarstugor av mera påkostad art uppföres

på arrenderad mark arrendeavtalen, i varje fall från senare tid, utformats

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955

så att nyttjanderättshavarens intressen är behörigen tillgodosedda, samt

att, där arrendatorns rättsställning är mera osäker, stugorna är av så enkel

beskaffenhet, att de utan större olägenheter och förluster för ägaren kan

bortföras och uppsättas på annan plats.

Riktigheten av vad nu anförts bestyrkes av vad i remissyttrandena uttalats

om att några egentliga olägenheter icke försports av nu gällande

rättsregler i ämnet. Emellertid utesluter detta icke att i en del fall -— såsom

ock motionerna bär vittnesbörd om — osäkerheten i arrendatorns rättsliga

ställning kan medföra verkningar av icke önskvärd art. Med hänsyn

härtill och i betraktande av ifrågavarande arrendens socialt sett viktiga

uppgift att tillgodose de mindre bemedlades behov av mark för fritidsbebyggelse

synes det befogat att överväga i vad mån nyttjanderättshavarnas

ställning i dessa fall kan stärkas.

Vid prövningen av vilka åtgärder, som kan anses lämpliga i sådant

syfte, måste en utgångspunkt vara att de nya reglerna icke får utformas

så, att de motverkar sitt eget ändamål. Icke heller får en lagstiftning av

förevarande art komma i strid med de av statsmakterna antagna grundsatserna

för bebyggelseplaneringen.

I förstnämnda hänseendet bör uppmärksammas, att en anledning till

att jordägarna medger arrendeupplåtelser av mark för fritidsbebyggelse

kan vara, att bestämmanderätten över markens framtida användning icke

för någon längre tid undandrages markägaren. Skulle lagbestämmelserna

skänka nyttjanderättshavaren alltför stark ställning, kan det befaras att

markägarna blir obenägna att alls göra några upplåtelser av ifrågavarande

slag. Ett dylikt gynnande av arrendatorns ställning skulle uppenbarligen

också, såsom i ett remissyttrande framhålles, öppna goda möjligheter att

kringgå de i jorddelningslagen uppställda villkoren för avstyckning. Av

båda de skäl som här anförts får det enligt utskottets mening anses mindre

välbetänkt att tillmötesgå ett krav om skyldighet för markägaren att inlösa

nyttjanderättshavarens byggnader vid arrendetidens utgång.

Behovet av att stärka lägenhetsarrendatorernas ställning torde framför

allt göra sig gällande beträffande reglerna om arrendetid och uppsägning.

Att genom retroaktivt verkande lagregler ingripa i bestående, skriftligen

ingångna avtal, innehållande bestämmelser om bestämd arrendetid,

torde därvidlag icke böra ifrågakomma. Icke heller torde det, bland annat

med hänsyn till faran för att tillgången på billiga arrenden för bebyggelseändamål

därigenom kan minskas, kunna anses önskvärt att, såvitt angår

avtal för bestämd tid, i någon mera betydande mån för framtiden inskränka

den nuvarande avtalsfriheten i fråga om avtalstidens längd. I främsta rummet

lär det också, såsom förut anförts, vara tillsvidareavtalen och de muntliga

avtalen, som medfört olägenheter för nyttj anderättshavarna. Beträffande

dessa typer av avtal torde vissa rikllinjer för frågans lösning kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 är 1955

9

sökas i lantinäteristyrelsens förslag om bestämmelser angående minsta

arrendetid och minsta uppsägningstid. I sådant sammanhang kan även

frågan om införande av motsvarighet till de för jordbruksarrende gällande

reglerna om tyst förlängning av arrendeavtal för viss tid komma under

övervägande.

I ett par remissyttranden ifrågasättes om icke förevarande spörsmål

faller inom ramen för lagberedningens uppdrag att utax-beta ny jordabalk

och om icke den av motionärerna begärda utredningen därför bör anförtros

åt beredningen. Emellertid avser lagberedningens uppdrag, såvitt angår

bestämmelserna om nyttjanderätt till fast egendom, huvudsakligen en

formell överarbetning. Därest åt beredningen skulle anförtros att även i

materiellt hänseende omarbeta reglerna angående exempelvis lägenhetsarrende,

skulle detta vara ägnat att fördröja resultatet av beredningens

arbete.

Utskottet har däremot inhämtat, att i anledning av åtskilliga framställningar

om ändringar i lagstiftningen om jordbruksarrende m. m. inom

jordbruksdepartementet överväges en översyn av nämnda lagstiftning. Den

i motionerna avsedda frågan synes lämpligen kunna upptagas i samband

med en dylik översyn.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevax-ande motioner, I: 165

och 11:206, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

nyttjanderättslagens regler om lägenhetsarrende i lämpligt

sammanhang göres till föremål för översyn i syfte att öka

arrendatorns skydd mot uppsägning.

Stockholm den 15 november 1955

På ti-edje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Ivar Nilzon,

Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Boo;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, von Seth,

Nyberg, Levin, Andersson i Dunker*, Persson i Appuna och Lindström*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

2—1822 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 29

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:375 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. a1 i texten