Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 165 i första kammaren av herrar Sundelin och Danmans samt nr 206 i andra kammaren av fru Sandström m. fl.
1955-11-15 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1955:29, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 165 i första kammaren av herrar Sundelin och Danmans samt nr 206 i andra kammaren av fru Sandström m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 är 1955
1
Nr 29
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd
åt innehavare av sommarstugearrenden.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen nr 165 i första kammaren av herrar
Sundelin och Danmans samt nr 206 i andra kammaren av fru Sandström
m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla, att utredning tillsättes beträffande sommarstugearrenden
i syfte i första hand att öka arrendators skydd mot uppsägning
samt att de förslag, som denna utredning kan föranleda, framlägges
för riksdagen».
Beträffande de skäl som anförts till stöd för motionärernas yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Över dessa har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna i
Stockholms län, Hallands län och Västerbottens län.
Länsstyrelsen i Stockholms län har vid sitt yttrande fogat yttranden över
motionerna från överlantmätaren och länsarkitekten i länet.
Gällande rätt
Lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom innehåller
i 2 kap. bestämmelser om arrende. Kapitlets 1—69 §§ reglerar jordbruksarrende
och vissa därmed sammanhängande avtal. I 70 § behandlas arrende
för annat ändamål än jordbruk, s. k. lägenhetsarrende. Arrende av mark
för bebyggelse med sommarstuga är att hänföra till lägenhetsarrende.
Enligt 70 § är en rad bestämmelser, som givits för jordbruksarrenden,
tillämpliga även på lägenhetsarrenden. Som exempel härpå kan nämnas
reglerna angående förverkande och uppsägning av arrendeavtal, fardag
m. m.
I viktiga hänseenden avviker dock reglerna för lägenhetsarrende från
dem som gäller för jordbruksarrende. Detta är fallet främst beträffande
formen för avtalet och tiden för upplåtelsen.
Medan enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, sådant stadgandet lyder
efter lagändring 1943, den skriftliga formen är obligatorisk för avtal om
1—1822 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 29
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955
jordbruksarrende, bibehåller 70 § första stycket för lägenhetsarrendets vidkommande
alltjämt den före 1927 för såväl jordbruksarrende som lägenhetsarrende
gemensamma regeln om att avtalet skall upprättas skriftligen,
där ej upplåtaren och arrendatorn annorlunda åsämjas. Parterna kan med
andra ord överenskomma om att den skriftliga formen ej erfordras. En
dylik överenskommelse behöver ej vara uttrycklig utan kan framgå av
omständigheterna, t. ex. av att arrendatorn tillträtt fastigheten eller att
jordägaren före tillträdet uppburit arrendeavgift.
Ehuru således skriftlig form ej är obligatorisk vid avtal om lägenhetsarrende,
är det skriftliga avtalet i betydelsefulla avseenden utrustat med
större rättsverkningar än det muntliga.
Sålunda kan inteckning till säkerhet för nyttjanderättens bestånd meddelas
endast om skriftligt kontrakt föreligger. Inteckningen har betydelse
för arrendatorns rätt i förhållande dels till ny ägare av fastigheten och
dels till innehavare av andra begränsade sakrätter i densamma.
Vad angår särskilt inteckningens verkan i förstnämnda hänseende gäller
enligt 46 § inteckningsförordningen, att arrendeupplåtelsen är giltig gentemot
ny ägare av fastigheten, om inteckning sökts innan nye ägaren sökt
lagfart å sitt fång. Även utan inteckning är enligt 2 kap. 70 § fjärde stycket
nyttjanderättslagen upplåtelse av lägenhetsarrende, som grundar sig å
skriftlig handling, giltig mot ny ägare, om nyttjanderättshavaren tillträtt
arrendet. Är avtalet icke skriftligen avfattat, äger den nye ägaren i sådant
fall uppsäga avtalet inom tre månader efter överlåtelsen. Gör han icke detta
gäller avtalet mot honom.
I händelse av exekutiv auktion kan förbehåll om ny ttj anderättens bestånd
göras endast om den är intecknad eller grundar sig på skriftlig upplåtelsehandling,
som är tillgänglig för auktionsförrättaren.
Såsom tidigare nämnts gäller olika regler för jordbruksarrende och
lägenhetsarrende jämväl i fråga om tiden för upplåtelsen. Enligt 2 kap. 2 §
nyttjanderättslagen må jordbruksarrende, med visst undantag, upplåtas
endast för viss tid eller för arrendatorns livstid. Är tiden icke bestämd på
sådant sätt, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år. För lägenhetsarrendets
del finnes icke någon motsvarande regel. Avtal om dylikt arrende
kan således slutas för obestämd tid. Om avtalet är slutet för obestämd tid
föreskrives i tredje stycket av 70 §, att avtalet skall upphöra att gälla efter
å någondera sidan skedd uppsägning. Enligt 39 §, till vilken 70 § hänvisar,
skall arrendatorn därefter avträda lägenheten å den fardag (den 14 mars),
som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Med
avtal för obestämd tid avses dock endast rena tillsvidareavtal och således
icke avtal för relativt bestämd tid, d. v. s. avtal, som avser jordägarens eller
arrendatorns livstid eller som gäller till dess visst annat faktum än jordägarens
respektive arrendatorns död inträffar.
När avtal om lägenhetsarrende upphör är arrendatorn, liksom vid jord
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955
3
bruksarrende, enligt 70 § jämförd med 18 § skyldig att hembjuda s. k. överloppshus,
som han uppfört, eller plantering m. in., som han utfört, till jordägaren
för inlösen. Nyttjanderättshavaren tillhörig sommarstuga torde
regelmässigt vara att hänföra till dylikt överloppshus. Någon skyldighet
för jordägaren att inlösa det hembjudna föreligger dock icke. Vill jordägaren
icke begagna sin lösningsrätt, återstår för arrendatorn ingen annan
rätt än att, med återställande av marken i ursprungligt skick, bortföra sin
tillhörighet.
En förut icke berörd olikhet mellan jordbruksarrende och lägenhetsarrende
består däri, att någon möjlighet till tyst förlängning på viss tid av
arrendeavtal för bestämd tid, då arrendatorn fortsatt med brukandet efter
arrendetidens utgång, icke såsom i fråga om jordbruksarrende föreligger vid
lägenhetsarrende. Utgår den avtalade tiden vid lägenhetsarrende och sitter
arrendatorn kvar, kan naturligtvis nytt avtal om arrende på obestämd
tid under vissa omständigheter anses ha kommit till stånd.
Slutligen kan nämnas, att innehavare av lägenhetsarrende under vissa
förutsättningar äger inlösa den arrenderade marken enligt lagen den 18
juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen. Ett villkor härför
är dock, bland andra, att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som
lämnade nöjaktig bostad åt honom och hans familj, fanns uppfört å marken
den 1 januari 1919. Vad särskilt beträffar hus, som användes endast såsom
sommarbostad, fordras enligt rättspraxis, att byggnaden är av sådan beskaffenhet,
att den kan tjäna såsom nöjaktig bostad året runt (Se NJA 1928
s. 445).
Remissyttrandena
Motionerna tillstyrkes av länsstyrelserna i Stockholms och Västerbottens
län, av den sistnämnda utan närmare motivering.
Lantmäteristyrelsen avstyrker motionärernas yrkande om särskild utredning
i frågan, och länsstyrelsen i Hallands län synes helt ta avstånd från
den i motionerna framförda hemställan.
Lantmäteristyrelsen framhåller till en början, att det är ett allmänt intresse,
att markanvändning och bebyggelse icke motverkar de allmänna
plan- och naturskyddsintressena, samt fortsätter.
Från denna utgångspunkt böra arrendeupplåtelserna bedömas med
samma försiktighet som äganderättsupplåtelserna. För förvärv av sommarstugetomter
med äganderätt gälla således vissa restriktioner, som i regel
grunda sig på allmänna planpolitiska intressen, däri inräknat intresset att
åt allmänheten säkra tillgången på rekreationsområden av olika slag. Det
förefaller naturligt att de motiv, som föranlett dessa restriktioner när det
gäller förvärv med äganderätt, även ha viss giltighet när det gäller bedömningen
ur allmän synpunkt av arrendeupplåtelser och rättsskyddet åt arrendatorerna.
I annat fall skulle nyttjanderättsupplåtelser — såsom i vissa
fall redan skett — komma att utnyttjas för att kringgå de planpolitiska
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955
kraven i fråga om markanvändningen. Detta gäller särskilt därest ett
stärkande av nyttjanderättshavarnas ställning skulle taga sig uttryck i att
dessa tillerkännas inlösenrätt.
Å andra sidan framhåller lantmäteristyrelsen, att sociala skäl och billighetssynpunkler
kan anföras till stöd för ett visst skydd åt innehavarna av
sommarstugearrenden. Styrelsen ifrågasätter dock om i praktiken de fall,
då ett ökat rättsskydd kan te sig motiverat, är särskilt många. Till närmare
utveckling av sina synpunkter i denna del anför styrelsen följande.
Frågan torde främst äga betydelse beträffande redan träffade avtal.
Skall arrendatorns rättsställning i dessa fall stärkas genom en retroaktivt
verkande lagstiftning torde denna antingen komma att innebära en tvångsvis
ändring av redan träffade avtal eller också torde den få begränsas till
att i princip endast innebära en komplettering av redan träffade avtal.
Att genom retroaktivt verkande lagregler ändra innehållet i redan träffade
avtal synes icke böra ske utan mycket starkt vägande skäl. Har t. ex.
viss begränsad arrendetid eller viss uppsägningstid föreskrivits vid en
upplåtelse av en sportstugetomt torde denna överenskommelse enligt styrelsens
uppfattning böra respekteras av lagstiftningen. Några tillräckliga skäl
för att genom en retroaktivt verkande lagstiftning häva en sådan överenskommelse
synes icke föreligga. Även om fritidsbebyggelsen har mycket
viktiga sociala funktioner att fylla, synas förhållandena icke vara sådana,
att sociala skäl kunna åberopas för tvångsvisa ändringar av innehållet i
redan träffade avtal om sommarstugearrenden.
Den nu antydda principiella ståndpunkten utesluter dock icke, att avtal,
som äro ofullständiga i ena eller andra avseendet, kunna kompletteras av
lagregler, som ge nyttjanderättshavaren en i vissa avseenden starkare ställning
än vad nu är fallet. Det ur praktisk synpunkt viktigaste fallet torde
gälla de äldre muntliga avtal, som från början icke inrymma några
överenskommelser om arrendetidens längd eller om uppsägningstid. Att
för sådana fall föreskriva viss minsta arrendetid eller viss minsta uppsägningstid
— t. ex. fem respektive två år — torde knappast kunna anses såsom
något större intrång i avtalsfriheten.
Nuvarande arrendelag föreskriver i 2 kap. 70 § fjärde stycket bl. a., att
ny ägare av fastighet äger att inom viss tid efter det överlåtelsen skedde
uppsäga lägenhetsarrendatorn i de fall endast muntligt arrendeavtal föreligger.
Detta torde gälla även om det muntliga avtalet avsett upplåtelse på
viss tid, t. ex. livstid. Även i detta avseende synes arrendatorns ställning
kunna stärkas utan att avtalsfriheten i princip rubbas. Reglerna skulle
t. ex. kunna ändras därhän, att det ursprungliga avtalet i princip bör gälla
lika oavsett om det träffats muntligt eller skriftligt. Åtskilliga praktiska
invändningar kunna emellertid göras mot en sådan ändring. Det kan t. ex.
vara vanskligt att leda i bevis vad som ursprungligen avtalats muntligen.
Styrelsen anser det därför för sin del icke lämpligt att på nu antytt sätt
ge muntliga upplåtelser samma principiella ställning som skriftliga. Däremot
synas regler om en minsta arrendetid och en minsta uppsägningstid
även i detta fall kunna införas i lagen och göras tillämpliga gentemot ny
ägare.
Vad nu sagts i fråga om äldre avtal har sin motsvarighet även beträffande
nya avtal. Skall nyttjanderättshavarens ställning i sådana fall stärkas,
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955
torde detta antingen komma att innebära en inskränkning av avtalsfriheten,
d. v. s. taga sig uttryck i lagregler, som utsäga att nyttjanderättsavtal
i berörda fall ej få innehålla vissa för arrendatorn oförmånliga villkor,
eller också torde åtgärderna få begränsas till att i princip endast avse en
komplettering av ofullständiga avtal i analogi med vad som förut antytts
i fråga om äldre avtal. Styrelsen kan ej finna, att några tillräckligt bärande
motiv för en begränsning av avtalsfriheten i nu aktuellt syfte anförts.
Lantmäteristyrelsens yttrande utmynnar i ett uttalande, att en ändring
av nuvarande regler om sommarstugearrenden icke bör ske annat än möjligen
i fråga om en minsta arrendetid eller en minsta uppsägningstid
i de fall ofullständiga avtal föreligger, varvid styrelsen dock
finner tveksamt om något väsentigt vinnes med en dylik ändring med hänsyn
till det sannolikt ringa antal fall då de ändrade bestämmelserna skulle
komma att tillämpas. Styrelsen ifrågasätter vidare om icke saken bör upptagas
vid en mera allmän översyn av nyttjanderättslagen, något som närmast
syntes ligga inom ramen för lagberedningens uppdrag att utarbeta förslag
till ny jordabalk. På grund härav avstyrker lantmäteristyrelsen motionärernas
yrkande om särskild utredning.
Länsstyrelsen i Hallands län upplyser, att vid en av länsstyrelsen verkställd
utredning antalet sommarstugor vid länets kuster uppskattats till
omkring 16 000, varav cirka 15 procent vore uppförda å arrenderad mark.
Länsstyrelsen anför vidare.
Ur social synpunkt fylla arrendeupplåtelserna ett stort behov. Många
som icke ha ekonomisk möjlighet att skaffa kapital för inköp av tomt, ha
genom arrendeavtal möjlighet att få sin önskan om sommarvistelse i egen
sommarstuga uppfylld.
Länsstyrelsen anser det knappast lämpligt att för nu ifrågavarande slag
av arrende införa lösningsskyldighet för markägaren beträffande av arrendatorn
uppförd byggnad eller att införa något slags optionsrätt för arrendatorn.
Införandet av sådana bestämmelser skulle lätt kunna medföra att
markägarna icke i samma utsträckning som nu bliva benägna att upplåta
tomter på arrenden, en utveckling som ur social synpunkt knappast är
önskvärd. I de fall, då arrendeavtalet är på kort tid, torde den å marken
uppförda stugan ofta vara av så enkel beskaffenhet, att det icke erbjuder
några större svårigheter att bortföra den till annan plats. Då det gäller
större och mera påkostade sommarstugor torde arrendeavtalen i allmänhet
vara så utformade att arrendatorns rätt behörigen tillgodoses.
De nuvarande bestämmelserna, som i stor utsträckning medgiva avtalsfrihet
mellan parterna, synas i stort sett vara tillfredsställande. Länsstyrelsens
erfarenhet av ifrågavarande arrendeupplåtelser har icke givit vid
handen något mera påtagligt behov av ökat rättsskydd åt arrendatorn.
Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att upplåtelse av tomter för sommarstugebebyggelse
inom länet i icke ringa omfattning sker i form av
arrende men att nämnda upplåtelseform, såvitt länsstyrelsen kunnat utröna,
hittills icke föranlett några mera framträdande olägenheter av de
slag motionärerna åsyftar. Länsstyrelsen fortsätter.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955
Enligt länsstyrelsens uppfattning erbjuda ock redan gällande bestämmelser
om s. k. lägenhetsarrende i 2 kap. 70 § jordabalken, väl utnyttjade,
vissa icke alltför begränsade möjligheter att komma till rätta med hithörande
problem. På sätt överlantmätaren i sitt yttrande närmare utvecklat,
ha dock innehavarna av lägenhetsarrenden otvivelaktigt i vissa avseenden
en tämligen svag ställning i förhållande till vederbörande markägare;
under vissa förutsättningar torde dessa nyttjanderättshavare kunna åsamkas
förluster. Detta synes icke minst vara förhållandet med dem, som arrendera
tomter för sommarstugor. Det vill sålunda förefalla, som om motionärerna
ha visst fog för sitt uttalande, att den nuvarande arrendelagstiftningen
i en del hänseenden är mindre väl lämpad för ifrågavarande särskilda
arrendeförhållanden. Då man vid utarbetandet av hithörande lagbestämmelser
av naturliga skäl knappast lär ha haft sommarstugetomterna
speciellt i blickpunkten, synes detta för övrigt ej vara ägnat att väcka förvåning.
Beskaffenheten av gällande lagstiftning i förening med den allt större
betydelse ur socialhygienisk synpunkt som fritidsbebyggelsen under senare
år erhållit synes länsstyrelsen utgöra tillräcklig anledning att, på sätt
motionärerna med instämmande av länsstyrelsens båda hörda experter förorda,
låta närmare undersöka möjligheterna att stärka här ifrågavarande
arrendatorers rättsliga ställning. Vid en blivande översyn i nu angivet syfte
av förevarande lagstiftning torde emellertid skäl föreligga att framgå med
viss försiktighet; särskilt synes man därvid böra undvika att i lagen införa
bestämmelser, vilka skulle kunna befaras göra jordägarna i allmänhet
mindre benägna att i fortsättningen — över huvud taget eller i allt fall
till överkomligt pris — utarrendera mark för fritidsbebyggelse.
Därest lagberedningen kommer att inom den närmaste tiden upptaga
en del andra aktuella frågor om revision av nyttjanderättslagen, kan måhända
nu ifrågavarande utredning lämpligen ske i samband därmed.
Under åberopande av det anförda får länsstyrelsen sålunda för sin del
förorda, att den av motionärerna begärda utredningen kommer till stånd.
Utskottet
Lägenhetsarrende, vartill är att hänföra arrende av tomtområde för bebyggelse,
skiljer sig från jordbruksarrende bland annat därigenom att
skriftlig form icke är obligatorisk vid avtalets ingående och att upplåtelser
på helt obestämd tid är tillåtna. I sistnämnda fall kan kontrahenterna
när som helst uppsäga avtalet. Arrendator, som tillträtt fastigheten men
endast har muntligt avtal, kan, även där avtalet är slutet för viss tid eller
livstid, av ny ägare till fastigheten uppsägas inom tre månader efter överlåtelsen.
Har uppsägning skett, skall arrendatorn avträda fastigheten å
den fardag som infaller näst efter sex månader från uppsägningen.
Motionärerna påtalar den osäkerhet, som sålunda vidlåder lägenhetsarrendatorns
rättsställning i händelse hans nyttjanderätt grundar sig å
muntlig upplåtelse eller gäller för obestämd tid, fall som i praktiken icke
sällan torde sammanträffa. Såsom exempel på fall, då gällande lagregler
visat sig medföra olägenheter för innehavare av sonunarstugearrenden näm
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 dr 1955
7
ner motionärerna ett område, varest av ålder förekommit en viss stugbebyggelse,
som under senare år alltmera ökat. Ifrågavarande område utgjorde
en bysamfällighet, och eftersom skriftliga upplåtelser från början
icke förekommit, hade även i fortsättningen endast muntliga avtal träffats.
Allteftersom åren gått hade delägarskapet i bysamfälligheten undergått förändringar,
och de nya delägarna kände måhända icke samma förpliktelser
mot arrendatorerna som de äldre gjorde. På så vis hade en viss osäkerhet
uppstått för ägarna av de många sommarstugorna.
Otvivelaktigt måste det anses otillfredsställande att den som å ofri
grund uppfört en byggnad av icke alltför enkel beskaffenhet innehar tomtområdet
för densamma på så osäkra villkor, som fallet är då lägenhetsarrende
upplåtits på obestämd tid eller genom allenast muntligt avtal.
Att lägenhetsarrendatorernas rätt icke omgärdats med samma garantier
som jordbruksarrendatorernas förklaras av att de sociala synpunkterna
ansetts väga mindre tungt vid lägenhetsarrende än vid jordbruksarrende.
Ihågkommas bör, att lägenhetsarrende omfattar icke blott upplåtelse av
byggnadstomt utan också upplåtelser för en mängd andra ändamål, exempelvis
markens begagnande såsom lek- eller idrottsplats, såsom upplagsplats
eller för industriellt bruk. Ett inskränkande av parternas avtalsfrihet
på sätt som skett i fråga om jordbruksarrende skulle därför i många
fall kunna vara direkt olämpligt. Med hänsyn till den mångskiftande
karaktären av de upplåtelser, vilka regleras genom bestämmelserna om
lägenhetsarrende, är det också mindre ägnat att förvåna, att sagda bestämmelser
icke i alla avseenden ter sig lämpade för upplåtelser för det speciella
ändamål, som åsyftas av motionärerna.
Såsom vissa av remissinstanserna framhåller torde de fall då nyttjanderättshavare,
som uppfört byggnad för mera varaktigt bruk på det arrenderade
området, grundar sin rätt allenast på avtal om upplåtelse tills vidare
eller på muntligt avtal icke vara alltför vanliga. Anledningen till att arrendatorerna
i det av motionärerna anförda exemplet från början icke erhållit
skriftliga kontrakt kan sålunda vara att söka i det förhållandet att upplåtelserna
avsett mark, som ingår i en bysamfällighet med många delägare,
varför det före tillkomsten av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter
och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter kunnat vara ogörligt
att få till stånd skriftliga medgivanden till upplåtelserna från samtliga
delägare i samfälligheten. Med de regler, som nyssnämnda lag innehåller
om fattande av beslut med för samtliga delägare bindande verkan, samfällighetens
ställande under särskild förvaltning in. in., torde dylika fall
numera vara sällsynta.
I likhet med vad länsstyrelsen i Hallands län anfört finner utskottet
antagligt, att i de fall då sommarstugor av mera påkostad art uppföres
på arrenderad mark arrendeavtalen, i varje fall från senare tid, utformats
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 år 1955
så att nyttjanderättshavarens intressen är behörigen tillgodosedda, samt
att, där arrendatorns rättsställning är mera osäker, stugorna är av så enkel
beskaffenhet, att de utan större olägenheter och förluster för ägaren kan
bortföras och uppsättas på annan plats.
Riktigheten av vad nu anförts bestyrkes av vad i remissyttrandena uttalats
om att några egentliga olägenheter icke försports av nu gällande
rättsregler i ämnet. Emellertid utesluter detta icke att i en del fall -— såsom
ock motionerna bär vittnesbörd om — osäkerheten i arrendatorns rättsliga
ställning kan medföra verkningar av icke önskvärd art. Med hänsyn
härtill och i betraktande av ifrågavarande arrendens socialt sett viktiga
uppgift att tillgodose de mindre bemedlades behov av mark för fritidsbebyggelse
synes det befogat att överväga i vad mån nyttjanderättshavarnas
ställning i dessa fall kan stärkas.
Vid prövningen av vilka åtgärder, som kan anses lämpliga i sådant
syfte, måste en utgångspunkt vara att de nya reglerna icke får utformas
så, att de motverkar sitt eget ändamål. Icke heller får en lagstiftning av
förevarande art komma i strid med de av statsmakterna antagna grundsatserna
för bebyggelseplaneringen.
I förstnämnda hänseendet bör uppmärksammas, att en anledning till
att jordägarna medger arrendeupplåtelser av mark för fritidsbebyggelse
kan vara, att bestämmanderätten över markens framtida användning icke
för någon längre tid undandrages markägaren. Skulle lagbestämmelserna
skänka nyttjanderättshavaren alltför stark ställning, kan det befaras att
markägarna blir obenägna att alls göra några upplåtelser av ifrågavarande
slag. Ett dylikt gynnande av arrendatorns ställning skulle uppenbarligen
också, såsom i ett remissyttrande framhålles, öppna goda möjligheter att
kringgå de i jorddelningslagen uppställda villkoren för avstyckning. Av
båda de skäl som här anförts får det enligt utskottets mening anses mindre
välbetänkt att tillmötesgå ett krav om skyldighet för markägaren att inlösa
nyttjanderättshavarens byggnader vid arrendetidens utgång.
Behovet av att stärka lägenhetsarrendatorernas ställning torde framför
allt göra sig gällande beträffande reglerna om arrendetid och uppsägning.
Att genom retroaktivt verkande lagregler ingripa i bestående, skriftligen
ingångna avtal, innehållande bestämmelser om bestämd arrendetid,
torde därvidlag icke böra ifrågakomma. Icke heller torde det, bland annat
med hänsyn till faran för att tillgången på billiga arrenden för bebyggelseändamål
därigenom kan minskas, kunna anses önskvärt att, såvitt angår
avtal för bestämd tid, i någon mera betydande mån för framtiden inskränka
den nuvarande avtalsfriheten i fråga om avtalstidens längd. I främsta rummet
lär det också, såsom förut anförts, vara tillsvidareavtalen och de muntliga
avtalen, som medfört olägenheter för nyttj anderättshavarna. Beträffande
dessa typer av avtal torde vissa rikllinjer för frågans lösning kunna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 29 är 1955
9
sökas i lantinäteristyrelsens förslag om bestämmelser angående minsta
arrendetid och minsta uppsägningstid. I sådant sammanhang kan även
frågan om införande av motsvarighet till de för jordbruksarrende gällande
reglerna om tyst förlängning av arrendeavtal för viss tid komma under
övervägande.
I ett par remissyttranden ifrågasättes om icke förevarande spörsmål
faller inom ramen för lagberedningens uppdrag att utax-beta ny jordabalk
och om icke den av motionärerna begärda utredningen därför bör anförtros
åt beredningen. Emellertid avser lagberedningens uppdrag, såvitt angår
bestämmelserna om nyttjanderätt till fast egendom, huvudsakligen en
formell överarbetning. Därest åt beredningen skulle anförtros att även i
materiellt hänseende omarbeta reglerna angående exempelvis lägenhetsarrende,
skulle detta vara ägnat att fördröja resultatet av beredningens
arbete.
Utskottet har däremot inhämtat, att i anledning av åtskilliga framställningar
om ändringar i lagstiftningen om jordbruksarrende m. m. inom
jordbruksdepartementet överväges en översyn av nämnda lagstiftning. Den
i motionerna avsedda frågan synes lämpligen kunna upptagas i samband
med en dylik översyn.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevax-ande motioner, I: 165
och 11:206, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
nyttjanderättslagens regler om lägenhetsarrende i lämpligt
sammanhang göres till föremål för översyn i syfte att öka
arrendatorns skydd mot uppsägning.
Stockholm den 15 november 1955
På ti-edje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Ivar Nilzon,
Axel Jansson, Herbert Hermansson, Ebbe Ohlsson och Boo;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, von Seth,
Nyberg, Levin, Andersson i Dunker*, Persson i Appuna och Lindström*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
2—1822 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 29
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:375 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ökat rättsskydd åt innehavare av sommarstugearrenden. a1 i texten