Utlåtande i anledning av väckta motioner om Ottsjöns undantagande från vattenreglering och byggande i vatten. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 32 i första kammaren av herr Pålsson m. fl. samt nr 41 i andra kammaren av herr Agerberg m. fl.
1955-11-15 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1955:30, Utlåtande i anledning av väckta motioner om Ottsjöns undantagande från vattenreglering och byggande i vatten. Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motionerna nr 32 i första kammaren av herr Pålsson m. fl. samt nr 41 i andra kammaren av herr Agerberg m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
1
Nr 30
Utlåtande i anledning av väckta motioner om Ottsjöns
undantagande från vattenreglering och byggande i
vatten.
Tredje lagutskottet har behandlat de inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motionerna nr 32 i första kammaren av herr Pålsson
m. fl. samt nr 41 i andra kammaren av herr Agerberg m. fl. I motionerna,
vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
anhålla, att åtgärder vidtagas för att Ottsjön samt Vålån från och med
Vålåsjön till och med utloppet i Ottsjön genom fridlysning eller på annat
sätt undantagas från vattenreglering och byggande i vatten».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa
till motionerna.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen, fiskeristyrelsen
samt länsstyrelsen i Jämtlands län. På begäran av utskottet
har därjämte Svenska naturskyddsföreningen och Indalsälvens regleringsförening
u. p. a. avgivit yttrande.
Länsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtande över motionerna från
Jämtlands läns naturskyddsråd.
Vidare har utskottet den 31 augusti—den 2 september 1955 besökt
trakten kring Ottsjön samt vissa andra delar av Jämtlands län för att bilda
sig en närmare uppfattning om de förhållanden där, som ansetts vara av
intresse vid behandlingen av motionerna. Under sitt besök hade utskottet
ett flertal överläggningar med de lokala myndigheterna, varjämte ortsbefolkningen
bereddes tillfälle att muntligen för utskottet ge uttryck åt sin
uppfattning i den föreliggande frågan.
Inledning
Ottsjön är belägen inom Undersåkers socken, Jämtlands län, i övre delen
av det tillflöde till Indalsälven, som förenar sig med älven i Ockesjön
och som vanligen benämnes Storån. Den har en längd av ungefär 13 km
och en medelbredd av ungefär 1,5 km. I Ottsjön utmynnar i dess västra
del Skårån och i dess sydöstra del Vålån. Utanför Vålåns mynning ligger
en deltabildning, i vilken ingår ett undervattensgrund, »Ridvadet», som med
1—1846 65 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 samt. 3 avd. Nr 30
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
en längd av omkring 900 m sträcker sig tvärs över sjön. Storån rinner
efter sitt utlopp ur Ottsjön genom sjöarna Aumen, Hottöjen, Gesten,
Håckren och Sällsjön för att sedan genom den s. k. Storboströmmen utfalla
i Ockesjön strax uppströms Storsjön.
Beträffande äganderättsförhållandena i Ottsjöområdet kan nämnas, att
strandområdet samt vattenområdet med fiske i Vålåsjön, Vålån och den
södra hälften av Ottsjön och Storån tillhör fastigheter, vilka äges av Kungl.
Maj :t och Kronan, medan strandområdet samt vattenområdet med fiske
i den norra hälften av Ottsjön och Storån tillhör ett flertal fastigheter
inom Ottsjö by, av vilka icke någon torde ägas av Kungl. Maj :t och Kronan.
Vattenfallsstyrelsen, AB Storboforsen, Hissmofors AB m. fl. anhöll i en
den 16 juni 1950 till Mellanbygdens vattendomstol inkommen ansökan om
tillstånd att till förmån för strömfall i Storån (planerat kraftverk i Storboströmmen)
och Indalsälven reglera vattnets avrinning ur Ottsjön på
visst angivet sätt. I deldom den 21 december 1951 gav vattendomstolen
tillstånd till vattenreglering, dock endast i begränsad omfattning i förhållande
till vad som begärts. Vattendomstolens dom överklagades emellertid
hos vattenöverdomstolen, som i beslut den 11 mars 1953 av processuella
skäl undanröjde den överklagade domen samt återförvisade målet
till vattendomstolen.
Vid målets fortsatta behandling vid vattendomstolen begränsade sökandena
sin talan till att avse vattenreglering i den begränsade utsträckning
som vattendomstolen tidigare funnit tillåtlig. Vattendomstolen meddelade
ny dom den 16 juli 1954. I denna dom lämnades sökandenas begäran om
tillstånd till reglering av Ottsjön utan bifall. Som motivering härför anförde
vattendomstolen, att den begärda regleringen av Ottsjön skulle medföra
minskat skönhetsvärde och olägenheter i övrigt i sådan grad, att därigenom
väsentligt minskad trevnad för närboende komme att uppstå, att
genom regleringen ortsbefolkningens utkomstmöjligheter väsentligt skulle
minskas samt att genom regleringen i avsevärd mån skulle förnärmas
det allmänna intresset att befolkningen i Ottsjö by vidmakthölles. De lagrum
vattendomstolen härvid åberopade var 2 kap. 3 § andra stycket samt
12 § vattenlagen.
Mot denna dom har sökandena fullföljt talan hos vattenöverdomstolen
med yrkande, att den begärda vattenregleringen måtte tillåtas. Motparterna
har bestritt ändringsyrkandet och yrkat, att den överklagade domen
måtte fastställas. I en senare skrift har sökandena hemställt, att vattenöverdomstolen
måtte förordna att målet om Ottsjöns reglering skall vila
tills vidare i avbidan på att klarhet vinnes i frågan huruvida ett verkställbart
tillstånd inom rimlig tid kan erhållas till reglering av sjösystemet
Aumen—Hottöjen—Gesten—Håckren i den omfattning som erfordras med
hänsyn till behovet av regleringsmagasin i Storån vid planerat utbygg
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 är 1955
3
nadsstadium. Sökandena har vidare hos vattenöverdomstolen utfäst sig
att, sedan de genom lagakraftägande dom erhållit tillstånd till nyssnämnda
reglering, återkalla sin ansökan om Ottsjöns reglering. Yrkandet om
vilandeförklaring har bestritts av några av sökandenas motparter. De övriga
motparterna har antingen förklarat sig icke ha något att erinra mot en
vilandeförklaring eller också icke yttrat sig över yrkandet härom. Vattenöverdomstolen
har i beslut den 14 november 1955 funnit vad sökandena
anfört ej utgöra tillräckliga skäl att mot sakägares bestridande förklara
målet vilande.
Indalsälvens regleringsförening u. p. a., som representerar sökandena i
målet, har i skrivelse den 3 november 1955 till utskottet på förfrågan meddelat,
att den planerade regleringen av sjösystemet Aumen—Hottöjen—
Gesten—Håckren icke kommer att påverka de naturliga vattenståndsvariationerna
i Ottsjön i annan mån än att de exceptionellt låga vattenstånden
vissa år höjas något (högst 10 cm), vilket enligt föreningen får anses medföra
en gynnsam inverkan.
I en i juni 1955 till länsstyrelsen i Jämtlands län inkommen framställning
har Ottsjötraktens hembygds- och turistförening begärt, att länsstyrelsen
med stöd av naturskyddslagen den 21 november 1952 måtte som
naturminne eller naturpark fridlysa Vålåsjön, Vålån och Ottsjön ävensom
Storån på en sträcka av ungefär 600 m, räknat från utloppet ur Ottsjön,
allt i syfte att skydda dessa sjöar och vattendrag mot vattenreglering
eller byggande i vatten. Något beslut i frågan har ännu icke meddelats
av länsstyrelsen.
Gällande bestämmelser
Som allmän förutsättning för att sådant byggande i vatten må ske som
medför skada å annans egendom eller berör allmänna intressen, gäller
enligt 2 kap. 3 § första stycket vattenlagen, att nyttan av byggnaden eller
den del därav, som föranleder skadan, efter avdrag av byggnadskostnaden
uppgår till det dubbla av skadan å annan tillhörig egendom eller, i
fråga om skada å åker och äng, till det tredubbla.
I andra stycket av nyssnämnda paragraf stadgas emellertid att byggande
i vatten i vissa fall icke får äga rum, ehuru den allmänna förutsättningen
i första stycket är uppfylld. Dessa fall är sådana, där byggandet
skulle medföra väsentliga skadeverkningar ur allmän eller social synpunkt.
Andra stycket har följande lydelse:
Skulle byggande i vatten hava till följd, att ett avsevärt antal bofasta
personer berövas sina bostäder, eller att större fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt
minskas, eller att odlad jord till en efter ortsförhållandena betydande
omfattning sättes under vatten eller eljest väsentligt skadas, eller att
fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må byggnaden,
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
ändå att nyttan uppgår till värde, som ovan sagts, icke ske. Lag samma
vare, där genom byggande i vatten skulle förorsakas sådan bestående ändring
av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende
eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att
befara.
I de fall som avses med detta stadgande — liksom då förutsättningar
för tillåtlighet enligt första stycket ej föreligger — kan emellertid, enligt
paragrafens tredje stycke, Kungl. Maj :t på hemställan av vederbörande
vattendomstol lämna medgivande till byggnaden, om denna prövas vara
av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän
synpunkt.
I 2 kap. 12 § stadgas i första stycket, att byggande i vatten ej må ske
så, att menlig inverkan på klimatet eller på allmänna hälsotillståndet
vållas eller eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. I andra
stycket föreskrives för det fall att naturminne ej i laga ordning är fridlyst,
att till bevarande av naturminnet vid byggande i vatten likväl bör
vidtagas sådana anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader
av betydenhet må anses för ändamålet lämpliga.
Enligt 4 kap. 13 § äger Kungl. Maj :t, då fråga uppkommit om vattenregleringsföretag,
under vissa förutsättningar en särskild prövningsrätt,
huruvida bl. a. av hänsyn till viss orts allmänna ekonomiska intressen
eller på grund av de ovan nämnda stadgandena i 2 kap. 3 § andra stycket
och 12 § första stycket hinder möter mot företaget eller särskilda villkor
bör föreskrivas för dess utförande. Denna prövning är obligatorisk, när
fråga är om reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern,
Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan. Beträffande
annan vattenreglering, som med hänsyn till dess inverkan på vattnets
avrinning är av synnerlig omfattning, kan Konungen förbehålla sig
prövning. En förutsättning är dock att besked därom lämnas vattendomstolen
före det målet av domstolen slutligen avgjorts.
Om fridlysning av naturminnen finns bestämmelser i naturskyddslagen
den 21 november 1952. Enligt 5 § i lagen må sålunda såsom naturminne
fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål, som på grund
av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet, egenart
eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas. Vidare
kan enligt 12 § såsom naturpark fridlysas område, som på grund av sin
egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för befolkningens
umgänge med naturen. Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen.
Yttrandena
De flesta remissinstanserna ansluter sig till motionernas syfte, men endast
Svenska naturskyddsföreningen tillstyrker de i motibnerna föreslagna
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
åtgärderna. Fiskeristyrelsen och länsstyrelsen hänvisar i sin motivering
uttryckligen till att frågan, huruvida vattenreglering i Ottsjön skall tilllåtas,
ligger under domstols prövning. Kammarkollegiet anser en fridlysning
av Ottsjön och tillrinnande vattendrag på enskilt initiativ vara en
möjlig utväg. Länsstyrelsen däremot anser ej denna väg framkomlig.
Fiskeristyrelsen föreslår, att riksdagen i anledning av motionerna avger en
opinionsyttring i frågan.
Kammarkollegiet tar till behandling upp spörsmålet, huruvida en tilllämpning
av 4 kap. 13 § vattenlagen — för vilket lagrum ovan redogjorts
—- är möjlig i den föreliggande situationen. Kollegiet framhåller, att en
tillämpning av detta lagrum skulle innebära att det ankomme på Kungl.
Maj :t att avgöra om reglering av Ottsjön skall få komma till stånd. Efter
en undersökning av lagrummet kommer kollegiet till den slutsatsen, att det
icke låter sig göra att med stöd av detsamma undantaga Ottsjön från
reglering. Kollegiets yttrande i denna del har följande lydelse:
I vilken riktning ett eventuellt Kungl. Maj :ts beslut skulle komma att
gå lärer icke för närvarande kunna bedömas, bland annat därför att utgången
i viss mån torde bliva beroende av vad vattendomstolen i sin hemställan
skulle anföra. Det må också anmärkas, att i sådan ordning avgörande
överhuvud kan träffas endast om tillåtligheten av Ottsjöns reglering
men däremot icke förhindras att kraftverk anläggas vid Ottsjöns utlopp
eller i Vålån. Man skulle följaktligen icke uppnå alla av motionärerna
åsyftade, önskvärda resultat.
Enligt 2 § i 1918 års kungörelse angående bevakande av det allmännas
talan i vattenmål skall kollegiet, då skälig anledning föreligger att Kungl.
Maj :t bör förbehålla sig prövningsrätt, huruvida hinder möter mot företag
eller särskilda villkor böra föreskrivas för dess utförande, om förhållandet
i god tid göra framställning hos Kungl. Maj :t.
Huruvida 4 kap. 13 § vattenlagen i detta fall kan tillämpas, får kollegiet
beteckna som ovisst. Enligt paragrafen är underställning obligatorisk,
när det gäller reglering av de sex största sjöarna i landet, och kan
av Kungl. Maj:t förbehållas beträffande annan vattenreglering, som med
hänsyn till dess inverkan på vattnets avrinning är av synnerlig omfattning.
Det kan ifrågasättas, om Ottsjöns reglering faller inom denna kategori.
Bestämmelserna ha under senare år tillämpats å regleringen av
Storuman i Umeälvens och å sjön Lössen i Ljusnans vattensystem. Storuman
är den största sjön i vattensystemet och regleringen inverkar på
älvens vattenföring ända till mynningen. Lössen är i storlek jämförlig
med Ottsjön men den begärda magasinsvolymen är avsevärt större —
magasinshöjd 20 m — och regleringens verkningar komma att sträcka sig
långt, eftersom utjämnande sjöar icke finnas förrän ned mot mynningen.
Tillgången på sjöar lämpade till magasin är för övrigt knapp i Ljusnan.
Den sökta regleringen av Ottsjön kan å andra sidan icke betecknas som
exceptionellt stor, och utjämnande magasin finnas omedelbart nedom och
hela vägen ned till Ockesjön. Skulle inverkan av Ottsjöns reglering på
vattnets avrinning anses vara av synnerlig omfattning, faller flertalet av
sjöregleringarna i Norrland inom denna kategori, och detta synes knappast
ha varit lagstiftarens mening.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
Kollegiet anmärker emellertid härefter, att Kungl. Maj :t i ett beslut den
5 september 1952 synes ha tillämpat en vidsträcktare tolkning av 4 kap.
13 § vattenlagen. I beslutet tillämpade Kungl. Maj :t detta lagrum beträffande
vattenreglering i Ånnsjön eller annan sjö i den del av Indalsälvens
flodområde, som avbördas genom Åreälven. Kollegiet fortsätter:
Särskilt bör uppmärksammas, att reglering av annan sjö än Ånnsjön
icke torde ha varit aktuell. Kollegiet hade också i ärendet endast ansett sig
kunna tillstyrka förbehåll beträffande reglering av Ånnsjön under hänvisning
till områdets särskilda känslighet.
Av förarbetena till 4 kap. 13 § vattenlagen framgår följande. I kommittéförslaget
hade motsvarande bestämmelse formulerats så, att förutsättning
för ett förbehåll från Kungl. Maj :ts sida var att vattenregleringen var »av
synnerlig omfattning». Kommittéerna framhöllo härom bland annat följande.
Vattenregleringar kunde komma att ifrågasättas under sådana förhållanden
att de berörde betydande vattensystem inom landet. Att utan
vidare överlåta åt det enskilda intresset och den enskilda företagsamheten
— låt vara under stark kontroll för tillvaratagande av allmänna intressen
— att bestämma över så omfattande företag, som inverkade på stora landsdelars
vattenförhållanden, vore att gå för långt. I förevarande paragraf
hade därför kommittéerna föreslagit att Kungl. Maj :t skulle äga ingripa
mot utförande av dylika företag i Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren,
Siljan och Storsjön för den händelse sådant skulle behövas antingen av
militära skäl eller av hänsyn till ifrågavarande orts allmänna ekonomiska
intressen. Även vattenregleringar, som ej berörde de sex större sjöarna,
kunde vara av den ingripande betydelse, som ovan angivits.
I sakkunnigförslaget hade stadgandet begränsats till att avse allenast
vattenreglering eller därmed likställt företag i fråga om de sex större
sjöarna.
Vid återremissen till lagrådet anslöt departementschefen sig på anförda
skäl till kommittéernas uppfattning. Han ansåg dock att den prövningsrätt,
som förbehölls Kungl. Maj :t, borde avse det ifrågasatta företagets
förhållande till allmänna intressen överhuvudtaget. Särskilt syntes Kungl.
Maj:ts prövningsrätt ej böra begränsas allenast till ett fastställande av
huruvida med hänsyn till allmänna intressen hinder mötte mot företaget.
Kungl. Maj:t borde jämväl äga att genom sitt beslut möjliggöra tillkomsten
av ett företag, som ur allmän synpunkt vore av synnerlig betydelse. I propositionen
formulerades bestämmelsen i fråga: »lag samma vare beträffande
annan vattenreglering, som är av synnerlig omfattning eller eljest
av särskild betydelse ur allmän synpunkt.»
I utskottets förslag hade stadgandet i denna del ej undergått någon
ändring. I reservation av herr Vennersten m. fl. yrkades att ifrågavarande
lagrum skulle erhålla i huvudsak samma omfattning som motsvarande
lagrum i sakkunnigförslaget samt i reservation av herr Söderberg in. fl.
andra ändringar, vilka dock ej berörde dessa bestämmelser i paragrafen.
Första kammaren biföll herr Vennerstens m. fl. reservation, andra kammaren
däremot den reservation, som avgivits av herr Söderberg in. fl. Vid
sammanjämkningen erhöll lagrummet utan någon motivering sin definitiva
lydelse.
Förarbetena synas peka på att Kungl. Maj:t icke kan med den formulering,
som stadgandet slutligen erhöll, förbehålla sig prövning av en vattenreglering
av den typ, varom här är fråga. Hade formuleringen i proposi
-
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
tionen däremot godtagits, kunde regleringen ha fallit under uttrycket »eller
eljest av särskild betydelse ur allmän synpunkt».
Enligt 4 kap. 13 § sista punkten vattenlagen skall besked om att
Konungen förbehållit sig prövningen av en vattenreglering lämnas vattendomstolen
före det målet av domstolen slutligen avgjorts.
Denna formulering tyder närmast på att Kungl. Maj :t måste göra och
meddela förbehållet, innan målet avgjorts i första instans. Eftersom målet
om Ottsjöns reglering är avdömt av vattendomstolen och för närvarande
anhängigt i vattenöverdomstolen, skulle med en dylik tolkning tidpunkten
för ett Kungl. Maj:ts förbehåll enligt 4 kap 13 § vattenlagen redan vara
försutten.
En granskning av förarbetena till paragrafen visar att motsvarande
stadgande i kommittéförslaget 7 kap. 15 § formulerats så, att Kungl. Maj:t
skulle förbehålla sig prövningen, förrän frågan blivit i stadgad ordning
slutligen avgjord. Enligt detta förslag skulle Kungl. Maj:t tydligen kunna
göra förbehåll, intill dess laga kraftvunnet beslut förelåg. Paragrafens
innehåll i övrigt och vad kommittén anfört visar emellertid, att Kungl.
Maj :ts prövning icke avsågs skola sammankopplas med processen vid
vattendomstolen utan skulle förberedas och avgöras vid sidan av denna.
Det var t. ex. kommitténs mening att en företagare skulle kunna begära
Kungl. Maj :ts besked, innan han börjat med förberedelser till företaget
eller begärt syn. Bestämmelsen hade sålunda till syfte att säkerställa
rättskraften i de meddelade besluten men påverkade ej processen i
vattenmålet.
I de sakkunnigas förslag återfinnes motsvarande stadgande i 7 kap.
12 §. Det heter där beträffande de sex större sjöarna att ändå vattendomstolen
lämnat medgivande till företaget, detta ej må bringas till utförande
med mindre Kungl. Maj :t förklarat hinder däremot ej möta av militära
skäl eller av hänsyn till viss sorts allmänna ekonomiska intressen. Någon
bestämmelse om rätt för Kungl. Maj :t att i fråga om regleringen av andra
sjöar förbehålla sig rätt att uppställa villkor fanns däremot icke.
I propositionen erhöll paragrafen beträffande tidpunkten för förbehållet
samma formulering som i den slutliga lagtexten. Departementschefen berörde
ej denna fråga men framhöll att den prövningsrätt, som enligt de
sakkunnigas förslag skulle tillkomma Kungl. Maj:t, utvidgats i olika riktningar.
Med hänsyn härtill hade det varit nödvändigt att jämväl underkasta
bestämmelserna om den ordning, vari nämnda prövningsrätt skulle
komma till utövning, viss jämkning. Enligt de omarbetade bestämmelserna
skulle, i överensstämmelse med vad som gällde i fråga om byggande i
kungsådra, Kungl. Maj :ts prövning till tiden föregå domstolens beslut.
Vattendomstolen hade alltså att, sedan målet i de hänseenden, som utgjorde
föremål för Kungl. Maj:ts prövning, vunnit erforderlig utredning hos Kungl.
Maj:t hemställa om dylik prövning och i avbidan härå förklara målet vid
vattendomstolen vilande. Under riksdagsbehandlingen uppmärksammades
icke särskilt frågan om den tidpunkt, före vilken Kungl. Maj :t skulle göra
förbehåll om sin prövning.
Beträffande de sex större sjöarna är det uppenbart att underställning skall
ske, innan vattendomstol i första instans dömer. Varken ordalagen i lagtexten
eller omständigheterna i övrigt antyda, att i paragrafens sista punkt
»vattendomstolen» skall betyda något annat än första instans. Den andra
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
tänkbara tolkningen av uttrycket, nämligen att besked skulle kunna lämnas
även i överinstanserna, innan dessa slutligen avgjort målet, synes
förutsätta någon motivering av departementschefen, eftersom förhållandena
ej äro analoga med dem, som kommittéförslaget förutsatte. Ur processuella
synpunkter måste det också betecknas som olämpligt, att Kungl.
Maj :t, t. ex. medan målet är anhängigt i Högsta domstolen, lämnar besked
att målet skall hemställas Kungl. Maj :ts prövning. Då den erforderliga
utredningen bör ske i första instans, skulle detta medföra att målet, när
det är anhängigt i högre instans, av denna överlämnades till vattendomstolen.
Vidare skulle de villkor, som bestämdes av Kungl. Maj :t, kunna
göra ändringar i av vattendomstolen meddelade, redan lagakraftvunna
föreskrifter oundgängliga. De komplikationer, som den nu diskuterade
tolkningen skulle medföra, leder till den slutsatsen att, om en dylik tolkning
varit avsedd, den skulle på ett mera ingående sätt behandlas av lagstiftaren.
Kollegiet anser därför förarbetena utgöra stöd för den meningen att
besked om att Kungl. Maj :t förbehåller sig prövning av ett regleringsmål
måste lämnas innan vederbörande vattendomstol slutligen dömt i målet.
Att med tillämpning av bestämmelserna i sista punkten av 4 kap. 13 §
vattenlagen undantaga Ottsjön från reglering, låter sig sålunda enligt kollegiets
mening icke göra.
Kollegiet uttalar härefter, att 1952 års naturskyddslag synes erbjuda
större möjligheter, samt fortsätter:
Enligt dess 5 § kan område eller till fastighet hörande naturföremål,
som på grund av sin betydelse för kännedom om landets natur, sin skönhet,
egenart eller eljest märkliga beskaffenhet finnes böra särskilt skyddas,
fridlysas såsom naturminne. Enligt 12 § må vidare område, som på grund
av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för
befolkningens umgänge med naturen, fridlysas såsom naturpark.
Det synes ej kunna råda något tvivel om att en sjö utgör sådant område,
som kan avsättas som naturminne. Kollegiet hänvisar till utskottets uttalanden
om möjligheterna att i visst skick bevara vattenfall, som utmärkas
för särskild naturskönhet, i utlåtandet nr 28 om naturskyddslagen vid 1952
års höstriksdag. Vad som där uttalas om vattenfall bör kunna tillämpas
på sjö av särskild naturskönhet eller med intressanta naturbildningar, som
böra skyddas, såsom i förevarande fall t. ex. Ridvadet. Vidare må erinras
att i 1 § 1909 års lag angående naturminnesmärkens fredande, vilken lag
upphävdes genom 1952 års naturskyddslag, naturminnesmärke, som skulle
kunna fridlysas, definierades som område eller till fastighet hörande naturföremål,
som är av särskilt intresse för kännedom om landets natur eller
på grund av märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden
skyddas. Enligt NJA II 1909, 8:1 s. 5 uttalade kommitterade efter att ha
redogjort för vad som avsågs med naturminnesmärke att det torde vara
tydligt att även ett vattenfall eller en sjö i sin egenskap av fortfarande
existerande vattensamling kunde komma att betraktas såsom naturminnesmärke
enligt den angivna bestämningen.
Beviljas fridlysning, skall länsstyrelsen, enligt 1952 års naturskyddslag,
tillika meddela de särskilda föreskrifter, som finnas erforderliga för att
trygga ändamålet med fridlysningen (6 §). Fridlysningen av en sjö torde
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
ej medföra någon rätt till ersättning för att sjön ej får tagas i anspråk som
regleringsmagasin (7 §). Meddelad fridlysning kan av länsstyrelsen upphävas
eller i erforderlig mån jämkas bland annat om fridlysningen finnes
hindra eller avsevärt försvåra företag av större intrång än då förutsatts
(9 §). Dessa bestämmelser torde lämna möjlighet att beakta vattenkraftintresset,
om så med hänsyn till landets kraftförsörjning skulle befinnas
angeläget.
Enligt 2 kap. 12 § andra stycket vattenlagen skall, även om naturminne
ej är i "laga ordning fridlyst, likväl vid byggande i vatten vidtagas sådana
anordningar, som utan att för företaget medföra kostnader av betydenhet
kunna anses för ändamålet lämpliga. I förarbetena till stadgandet uttalade
de sakkunniga, att genom 1909 års naturskyddslag tillräckligt skydd vore
berett för sådana naturminnesmärken, för vilka fridlysning utverkats. Det
vore tydligt att åläggande borde kunna givas den, som byggde i vatten, att
skydda ett icke fridlyst naturminnesmärke, om de kostnader, som härigenom
åsamkades honom, vore utan nämnvärd betydelse i förhållande till de
med företaget förenade utgifter. Huruvida det allmänna, för den händelse
dyrbarare eller eljest för företagaren förlustbringande anordningar skulle
erfordras, borde inskrida och bekosta åtgärderna för naturminnesmärkets
fredande, vore givetvis en fråga, som icke hörde till vattenlagstiftningen.
Enligt kollegiets mening behöver en fridlysning av Ottsjön icke hindra
att frågan om tillåtligheten av en reglering prövas av domstol i vattenmål
under förbehåll för verkan av fridlysningen. Till stöd härför får kollegiet
åberopa vattendomstolarnas praxis beträffande utrivning av broar av
kulturhistoriskt intresse, i vilka fall domstolarna funnit sig kunna enligt
vattenlagen medgiva utrivning, oberoende av att frågan härom ännu icke
prövats av riksantikvarieämbetet enligt fornminneslagen. Vidare må nämnas
att beträffande utfyllnader inom stadsplanelagt område, vilka för sitt
utförande kräva, förutom vattendomstols tillstånd, ändring av gällande
stadsplan, vattendomstolarna förklarat att med hänsyn till vattenlagens
bestämmelser hinder icke mötte att verkställa utfyllnaden. Att vattendomstols
tillstånd erhålles till de önskade, mot en eventuell fridlysning
stridande åtgärderna synes i allmänhet böra vara den första förutsättningen
för ett upptagande av frågan om fridlysningens eventuella hävande
eller modifierande.
Under hänvisning till det anförda får kollegiet uttala den uppfattningen
att den åtgärd, som i nuvarande läge kan vidtagas för att erhålla önskvärt
skydd för Ottsjön och tillrinnande vattendrag, är att intresserade sakägare
eller lokala eller centrala naturskyddsorganisationer hos länsstyrelsen påkallar
erforderlig fridlysning.
I anslutning till vad som sålunda anförts avslutar kollegiet sitt yttrande
med följande uttalande av mera allmän, principiell karaktär:
Kollegiet vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att med hänsyn
till de tillspetsade konfliktsituationer, som kunna uppkomma mellan å ena
sidan vattenkraftintressena samt å andra sidan naturskydds- och andra
motstående intressen, naturskyddslagen principiellt icke är ett lämpligt instrument
för att komma till rätta med svårigheterna. I själva verket aktualiserar
motionerna därför den vittutseende frågan, huruvida prövningen av
större och ur allmänna synpunkter betydelsefulla regleringsföretags tilllåtlighet
alltjämt bör i princip ankomma på vattendomstolarna eller om
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
icke denna prövning — i större omfattning än som följer av den nu gällande
bestämmelsen i 4 kap. 13 § vattenlagen — bör överflyttas till den
instans, där frågorna med hänsyn till sin i huvudsak näringspolitiska och
administrativa natur rätteligen synas höra hemma, d. v. s. hos Kungl
Maj :t. s ''
Fiskeristyrelsen yttrar bl. a. följande:
Det rättsläge som här föreligger företer viss likhet med det som förelåg
till behandling i Edert utåtande nr 34/1954 i anledning av väckta motioner
rörande fråga om vattenbyggnadsföretag i Mörrumsån. Beträffande såväl
nämnda vattendrag som Ottsjön, varom nu är fråga, har sålunda motionsvägen
ifrågasatts att åtgärder under pågående rättegångar skulle i en eller
annan form beslutas av riksdagen eller av Kungl. Maj: t i syfte att de utav
vederbörande sökandeparter begärda ingreppen (byggande i vatten eller
vattenreglering) inte skulle få komma till stånd. Ett sådant tillvägagångssätt
kan emellertid såsom framgår av Edert åberopade utlåtande nr 34/1954
inte ifrågakomma av skäl som utvecklats av vissa remissmyndigheter, t. ex.
kammarkollegium och kommerskollegium, i deras i samma utlåtande återgivna
yttrande.
Av dessa principiella skäl anser fiskeristyrelsen att det i de remitterade
motionerna gjorda yrkandet icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Det är emellertid naturligt att ett så djupgående ingrepp i naturen som
den ifrågasatta regleringen av Ottsjön innebär framför allt för den kringliggande
bygden — vilken varit föremål för tidigare betydande ingrepp till
förmån för vattenkraftsexploateringen — väcker olust och förstämning inte
bara hos innebyggarna i dessa nejder utan också bland de myndigheter och
organisationer som har naturvärdenas och landskapsbildens bevarande på
sitt program eller som verkar för turisttrafiken och fritidsverksamheten.
Ur dessa synpunkter skulle det otvivelaktigt vara av värde med en opinionsyttring
från riksdagens sida i stil med den som framkommit i motiveringar
och synpunkter i Edert utlåtande nr 34/1954 i Mörrumsfrågan.
Styrelsen har i ärendet hört fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
och föreståndaren för styrelsens sötvattenslaboratorium i Drottningholm.
Härvid har utrönts att verkningarna av en reglering av Ottsjön med
Vålån ur allmän fiskerisynpunkt framstå såsom tämligen obetydliga vid
jämförelse med verkningarna av flera, aktuella vattenbyggnadsföretag. För
traktens befolkning har dock fisket i Ottsjön och Vålån rätt väsentlig betydelse
såsom husbehovsfiske. Därjämte framgår att ett ganska omfattande
sportfiske bedrives i berörda vatten, vilket sammanhänger med traktens
betydelse ur turistsynpunkt.
Av det sagda torde framgå att fiskets företrädare icke ha att andraga så
starka skäl för Ottsjöns undantagande från reglering som naturskyddets
och turistväsendets folk. I detta sammanhang må dock nämnas att fiskeriintendenten
erinrat om att Ottsjön tillhör den vanligaste typen av större
sjöar inom vår fjällvärld, nämligen den oligotropha eller djupa, avlånga
dalsjön och att den såsom varande den troligen enda kvarvarande, orörda
sjön av nämnda typ inom Jämtlands län därför bör bevaras åt eftervärlden.
Om Ottsjön skulle komma att skyddas, bör vidare enligt fiskeriintendentens
mening även dess betydelsefullaste tillflöde Vålån skyddas, om icke
de biologiska förhållandena i Ottsjön skola förändras. Ottsjöns bestånd av
laxöring och harr leker nämligen i sjöns tillflöden varjämte sjöns fisk
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
produktion till stor del är beroende av de närsalter och organismer, som
tillföras genom tillflödena.
Länsstyrelsen uttalar som sin uppfattning, att någon åtgärd i motionernas
syfte icke torde böra vidtagas, så länge frågan om Ottsjöns reglering
är beroende på vattendomstols prövning, samt anför härom:
Länsstyrelsen delar helt och fullt motionärernas uppfattning, att Ottsjön
med Vålån bör undantagas från åtgärder för vattenreglering och
byggande i vatten. Att så sker är ett för länsstyrelsen klart dokumenterat
krav från befolkningen i den bygd, det här gäller. En allmän och utbredd
opinion inom länet, förestavad av kultur-, naturskydds- och turistintressen,
hävdar likaså som ett oavvisligt önskemål att Ottsjön lämnas orörd. Dessa
krav och önskemål äro enligt länsstyrelsens uppfattning så befogade, att
vattenkraftsintressena i förevarande fall böra få vika, i all synnerhet som
det med Ottsjöns reglering avsedda tillskottet till vårt lands kraftförsörjning
i huvudsak torde kunna vinnas genom en något ökad reglering av de ur
kultur- och naturskyddssynpunkter mindre känsliga vattenområdena nedströms
Ottsjön.
Ifrågavarande motioner torde emellertid i likhet med de vid föregående
års riksdag väckta motionerna beträffande Mörrumsån icke kunna för närvarande
föranleda någon riksdagens åtgärd, enär frågan om Ottsjöns reglering
nu är föremål för domstols prövning. Denna omständighet torde i
vart fall utesluta ett förverkligande av motionärernas tanke att fridlysa
Ottsjön. Beslutande myndighet härutinnan är länsstyrelsen och den inledda
domstolsprövningen av regleringsfrågan kan ej — med den verkan
motionärerna avse — påverkas genom något ingripande av administrativ
myndighet. Hade beslut om fridlysning förelegat, innan målet om Ottsjöns
reglering anhängiggjordes, skulle ett sådant beslut måhända såtillvida påverkat
regleringsfrågan, att vattendomstolen tunnit sig böra underställa
ärendet Kungl. Maj:ts prövning enligt vattenlagen.
Svenska naturskyddsföreningen påpekar möjligheten att spara Ottsjön
genom att nedströms densamma reglera sjöarna Håckren och Hottöjen
samt framhåller, att en sådan lösning icke väntas medföra på långt när lika
allvarliga olägenheter ur naturskydds- eller turistsynpunkt som en reglering
av Ottsjön. Föreningen anför vidare bl. a. följande:
Ottsjöområdet är på grund av sin storslagna natur och sin med hänsyn
till kommunikationerna goda belägenhet en högeligen uppskattad tillgång
som turistområde. Sjöns betydelse därvidlag är uppenbar. Från naturskyddsintresserat
håll har vid upprepade tillfällen med kraft framförts den
av den allmänna opinionen stödda uppfattningen, att sjön tillhör Jämtlands
vackraste, fiskrikaste och mest lättillgängliga sjöar och att det är synnerligen
angeläget att den bevaras i sitt naturliga skick. En reglering skulle
komma att få genomgripande och i hög grad förfulande skadeinverkningar
på de vackra stränderna och åstadkomma direkta olägenheter för den i
stor utsträckning av turismen beroende befolkningen genom rörligt vattenstånd,
försämrat fiske, osäkra isförhallanden o. s. v., vilket allt även återverkar
på turismen. Ridvadet är dessutom i sig självt en så unik och egenartad
naturföreteelse med jämväl kulturhistoriskt intresse, att det icke bör
spolieras.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
De föreliggande motionerna, undertecknade av länets samtliga riksdagsmän,
understryka kraftigt den allmänna opinionens åsikt om Ottsjöområdets
värde ur naturskönhets-, rekreations- och turistsynpunkt och angelägenheten
av att Ottsjön och Vålån lämnas i naturligt skick. Svenska
naturskyddsföreningen får livligt instämma i motionerna och vördsamt tillstyrka
de däri föreslagna åtgärderna.
Indalsälvens regleringsförening u. p. a. lämnar först en redogörelse för
förhållandena i Ottsjötrakten och kring Indalsälven samt för föreningens
planer på att tillgodogöra vattenkraften i Storån och på vattenregleringar
inom Storåns område. Därvid omnämnes, att regleringen av Ottsjön ingår i
en första etapp för tillgodogörande av vattenkraften i Storåns vattensystem
från och med Ottsjön ned till Ockesjön samt att i samma etapp dessutom
ingår utbyggnad av vattenkraften i strömfallet mellan Sällsjön och Ockesjön.
Den andra och sista etappen, fortsätter föreningen, avser tillskapande
av ett gemensamt regleringsmagasin i sjöarna Ämnen, Hottöj en, Gesten
och Håckren genom anläggande av en damm vid Storåns utlopp ur Håckren,
med vilken damm vattenytan skulle komma att uppdämmas något över
Aumens naturliga vattenstånd, varjämte i denna etapp ingår tillgodogörande
av vattenkraften mellan Aumen och Sällsjön.
Efter att härefter ha redogjort för domstolsbehandlingen av målet om
Ottsjöns reglering fortsätter föreningen:
Med hänsyn till kraftförsörjningen är det av den allra största betydelse
att tillstånd till ytterligare vattenregleringar inom Indalsälvens flodområde
erhålles snarast möjligt. Spörsmålet, huruvida och i vad män man kan
räkna med ett tidigare genomförande av Ottsjöns reglering än regleringen
av Håckren och ovanförliggande sjöar, träder därvid i förgrunden. I samband
därmed uppkommer även frågan om möjligheten att göra en omfördelning
av de planerade regleringsmagasinen i Storån.
Man måste då — såsom även framhållits inför vattendomstolen — räkna
med en avsevärt längre byggnadstid för reglering av Håckren och ovanförliggande
sjöar än vad som erfordras för genomförande av Ottsjöns reglering.
Av allt att döma kommer emellertid — till skillnad från vad man
tidigare kunde förutse — målet om Ottsjöns reglering att prövas inte endast
av vattenöverdomstolen utan även av Högsta Domstolen. Härigenom
torde uppkomma en så stor försening av regleringsarbetena för Ottsjön,
att man bör kunna till ungefär samma tid genomföra en reglering av Håckren
och ovanförliggande sjöar. En förutsättning därför är dock att regleringen
av Håckren och ovanförliggande sjöar icke föranleder invändningar
från motstående intressen av sådan art och omfattning att verkställbart tillstånd
till arbetenas utförande därigenom avsevärt fördröjes.
På grund av vad såunda anförts ha vi ansett oss böra i första hand söka
komma till klarhet i frågan huruvida ett tillstånd inom rimlig tid kan
erhållas till reglering av Håckren och ovanförliggande sjöar i den omfattning
som erfordras med hänsyn till behovet av regleringsmagasin i Storån
vid nu planerat utbyggnadsstadium. Regleringssökandena avse därför att i
målet om Ottsjöns reglering i vattenöverdomstolen yrka att detta mål förklaras
vilande till dess att genom lagakraftvunnen dom avgjorts frågan om
tillstånd till reglering av Håckren och ovanförliggande sjöar.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
Vattenfallsstyrelsen förklarar sig till alla delar instämma i regleringsföreningens
yttrande samt tillägger härutöver:
Vattenfallsstyrelsen vill tillägga, att från naturskyddshåll inletts en
aktion om undantagande av vissa vattenfall och sjöar från exploatering. En
av de sjöar, vars undantagande begärts, är Ottsjön. Innan några extraordinära
åtgärder av det slag, motionärerna begärt, vidtagas i fråga om
Ottsjön, synes resultatet av de mellan vattenkraftintresset och naturskyddsintressena
upptagna förhandlingarna böra avvaktas.
Utskottet
Motionärerna framhåller, att såväl Ottsjön som omradena däromkring
har en anslående naturskönhet samt att den storslagna naturen i samverkan
med det ur kommunikationssynpunkt gynnsamma läget gjort Ottsjöområdet
till ett mycket uppskattat rekreationsområde för både svenska
och utländska turister. Ottsjön såsom orört och levande vattendrag utgör,
fortsätter motionärerna, en väsentlig del av Ottsjöområdets värde ur
naturskönhets- och turistsynpunkt. Detsamma gäller enligt motionärernas
mening även Vålån.
Utskottet, som vid sitt ovan omnämnda besök i Ottsjöområdet fick ett
starkt intryck av områdets naturskönhet, ansluter sig till motionärernas
nyss återgivna uttalanden. Svenska naturskyddsföreningen anför i sitt
remissyttrande, att en reglering av Ottsjön skulle komma att få genomgripande
och i hög grad förfulande skadeinverkningar på de vackra stränderna
och åstadkomma direkta olägenheter för den i stor utsträckning av
turismen beroende befolkningen genom rörligt vattenstånd, försämrat fiske,
osäkra isförhållanden o. s. v., vilket allt även återverkar på turismen.
Vidare påpekas, att det s. k. Ridvadet — ett ungefär 900 m långt undervattensgrund,
som sträcker sig tvärs över Ottsjön - i sig självt är en så
egenartad naturföreteelse med jämväl kulturhistoriskt intresse, att det
icke bör spolieras.
Att sådana resultat som nyss angivits skulle vara synnerligen beklagliga,
torde vara uppenbart. Såväl av remissyttrandet från länsstyrelsen i
Jämtlands län som av de överläggningar med lokala myndigheter och
ortsbefolkningen, som utskottet höll under sin ovannämnda studieresa,
framgår också att de berörda bygdernas befolkning allmänt önskar, att
Ottsjön med Vålån undantages från åtgärder för vattenreglering och byggande
i vatten. Utskottet vill vidare betona, att naturskyddet och därmed
förknippade strävanden är ett allmänt intresse av stor vikt både ur ideella
och, åtminstone sett på något längre sikt, också ur rent ekonomiska synpunkter.
Även om, såsom motionärerna själva uttalar, en utbyggnad av
vattenfallen i landet för kraftverksändamål i princip måste anses vara av
största betydelse för vårt samhälles utveckling och därför i regel nödvändig,
är det likväl ett angeläget önskemål att åtminstone några av våra
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
vackraste och ur kommunikationssynpunkt mest välbelägna sjöar och vattendrag
bevaras i sitt naturliga skick.
Som ett led i strävandena att förverkliga det nyssnämnda önskemålet
har en del organisationer med intresse för naturskydd låtit under ledning
av en av Kungl. Maj :t förordnad person utarbeta en förteckning över vissa
sjöar och vattendrag, vilka ansetts böra skyddas mot exploatering för
kraftverksändamål. I denna förteckning, som framlades i april 1954, finns
Ottsjön upptagen. På grundval av förteckningen har förhandlingar påbörjats
mellan representanter för vattenkraftsintressena och naturskyddsintressena.
Förhandlingarna har emellertid ännu ej lett till några definitiva
resultat.
En omständighet, som kan bli av väsentlig betydelse för möjligheten att
bevara vattendrag och sjöar orörda, är framstegen i strävandena att utnyttja
atomkraften för industriellt bruk. Även om dessa strävanden icke
inom den allra närmaste framtiden kan leda till att atomkraften ersätter
vattenkraften i någon utsträckning av praktisk betydelse, torde det dock
vara anledning att redan nu ta i beräkning att situationen kan bli radikalt
förändrad. Visserligen motiverar detta, särskilt med hänsyn till det ansträngda
kraftförsörjningsläget i vårt land, ännu icke någon minskning i
byggandet av vattenkraftverk. Däremot kan det vara naturligt, att ansträngningarna
ökas att inrikta planerna på nya vattenbyggnadsföretag att
avse sjöar och vattendrag, som ur naturskydds- och kulturskyddssynpunkter
kan betecknas som mindre känsliga.
Som ovan nämnts ligger frågan, huruvida reglering av Ottsjön skall få
äga rum, f. n. under domstols prövning. Vidare har ansökan ingivits till
länsstyrelsen i Jämtlands län om fridlysning av Ottsjön jämte vissa närliggande
vattendrag. Vilken utgång dessa förfaranden kan tänkas få kan
utskottet givetvis icke yttra sig om. Emellertid har sökandena i målet,
sålunda representanterna för kraftintresset, utfäst sig att, om en reglering
av önskvärd omfattning visar sig möjlig att genomföra nedströms
Ottsjön i Håckren in. fl. sjöar, där förhållandena ej inger samma betänkligheter
ur naturskydds- och kulturskyddssynpunkter mot en reglering,
återkalla sin ansökan om tillstånd att reglera Ottsjön. Därest resultatet
av den pågående domstolsprocessen på ett eller annat sätt skulle bli, att
frågan om Ottsjöns reglering tills vidare faller, är det enligt utskottets
mening angeläget, att lämpliga åtgärder snarast vidtages för att för framtiden
bevara Ottsjön i dess naturliga skick. Som kammarkollegiet framhåller
i sitt remissyttrande torde vid avvägningen mellan å ena sidan
vattenkraftsintressena samt å andra sidan naturskydds- och andra motstående
intressen naturskyddslagen principiellt icke vara ett lämpligt instrument
för att komma till rätta med svårigheterna. Kollegiet antyder,
att en lämplig lösning kan vara att i ökad omfattning anförtro prövningen,
Tredje lagutskottets utlåtande nr 30 år 1955
15
huruvida regleringsföretag skall tillåtas, åt Kungl. Maj :t i stället för åt
vattendomstolarna. Huruvida en sådan lösning bör rekommenderas är
utskottet ej berett att i nu förevarande sammanhang ta ställning till. Under
alla förhållanden erfordras emellertid enligt utskottets mening en översyn
av de bestämmelser i vattenlagen, som reglerar förutsättningarna för
att vattenreglering eller annat byggande i vatten skall få äga rum. Vid
denna översyn synes ökad möjlighet böra beredas de tillståndsbeviljande
myndigheterna att beakta naturskyddsintressena och vad som har sammanhang
därmed. Enligt vad utskottet inhämtat har Svenska naturskyddsföreningen
i maj 1955 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ingivit en framställning om vissa ändringar i vattenlagen i det nyss angivna
syftet. Då denna fråga sålunda redan ligger under Kungl. Maj:ts bedömning,
torde ingen särskild åtgärd från riksdagens sida f. n. vara påkallad.
Utskottet förutsätter emellertid att frågan med hänsyn till sin brådskande
natur behandlas med erforderlig skyndsamhet.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 32 och II: 41, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 15 november 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Axel Jansson, Herbert
Hermansson, Ebbe Ohlsson, Boo, Pålsson och Erik Olsson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, von Seth,
Nyberg, Levin, Andersson i Dunker,* Lindström* och Nilsson i Östersund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering,
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.