Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. Tredje lagutskottet har behandlat den inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 208 av herr Staxäng m. fl.
1955-11-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1955:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. Tredje lagutskottet har behandlat den inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 208 av herr Staxäng m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
1
Nr 31
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av
ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar.
Tredje lagutskottet har behandlat den inom riksdagens andra kammare
väckta motionen nr 208 av herr Staxäng m. fl.
I motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
utreda frågan om möjlighet för markägare att utan avdrag för båtnadsersättning
enligt 19 § lagen om allmänna vägar erhålla full ersättning för
det intrång utläggandet av allmän väg åsamkar denne».
Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.
Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionen från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På begäran
av utskottet har därjämte Riksförbundet Landsbygdens folk yttrat sig.
Gällande bestämmelser
Enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar är ägare av fastighet
under vissa förutsättningar skyldig att med nyttjanderätt, s. k. vägrätt,
upplåta mark till allmän väg. För markupplåtelsen och för annat intrång
som orsakas av vägens byggande eller begagnande är fastighetens ägare
enligt 19 § i lagen berättigad till ersättning. Samma rätt till ersättning för
intrång tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild
rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk.
Om vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten eller
för särskild rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn
därtill.
Yttrandena
Av remissinstanserna tillstyrker Riksförbundet Landsbygdens folk den
begärda utredningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår en lagändring
av innebörd att avräkning för den nytta vägens framdragande må
innebära icke längre skall ske å ersättningen för själva markupplåtelsen
utan endast å gottgörelsen för annat intrång.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför som motivering för sin ståndpunkt
följande.
1847 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 31
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
Problem av den art, som beröras i motionen, uppstå ofta i samband med
reglering av ersättning för vägmark. Av i vägmarksersättningssakkunnigas
betänkande citerade rättsfall framgår, att lagtolkningen är sådan, att ingen
är berättigad till ersättning för ekonomisk förlust i form av genom ombyggnad
av allmän väg förlängd utfartsväg. Det framhålles i ovan nämnda
betänkande (s. 93): »Markägare kan därför genom indragning eller omläggning
av allmän väg lida betydande skada i det att nytta av förut befintlig
väg går förlorad. Enligt gällande rätt medför sådan skada icke
någon rätt till ersättning av väghållaren.»
Å andra sidan skall, såsom framhålles i motionen, enligt gällande bestämmelser
ersättning för skada genom vägbyggnad jämkas med hänsyn
till den nytta vägen kan anses medföra för fastigheten. Riksförbundet
tinner det synnerligen anmärkningsvärt och ologiskt, att lagen om allmänna
vägar utformats på sådant sätt, att fastighetsägare, vars fastighet
genom omläggning av allmän väg erhåller ett försämrat ekonomiskt läge,
icke är berättigad till ersättning härför, medan å andra sidan den, vars
fastighet ei haller ett förbättrat ekonomiskt läge, måste betala härför genom
avdrag på den beräknade markskadeersättningen.
Härtill kommer den uppenbara orättvisa, som består däri, att två fastig^
heter kunna erhålla exakt samma båtnad genom omläggning av allmän
väg som vad gäller vägmark endast berör den ena av dessa fastigheter.
Denna fastighet får då betala för den uppkomna båtnaden genom att upplåta
mark för väg till ringa eller ingen ersättning, medan den andra fastigheten
får tillgodoräkna sig den uppkomna båtnaden utan motprestation.
Med hänsyn till att den nuvarande rättstillämpningen beträffande ovan
berörda frågor är helt ologisk och då ett strikt tillämpande av lagens föreskrifter
innebär betydande orättvisor gentemot ersättningstagarna, vill
Riksförbundet Landsbygdens folk livligt tillstyrka den i motionen begärda
utredningen.
Väg- och vattenbijggnadsstyrelsen yttrar i huvudsak följande.
Enligt 19 § tredje stycket väglagen skall, då vägens framdragande medför
nytta för den fastighet från vilken mark tages, ersättningen till ägaren
jämkas med hänsyn till nyttan. Såsom paragrafen är uppbyggd måste ordet
»ersättningen» avse gottgörelse såväl för den avstådda marken som för
ev. annat intrång. Detta har också fastslagits i rättsfallet NJA 1936:148.
Styrelsen kan vitsorda, att det förekommer fall av den art, som angives
i motionen, d. v. s. att fastighetsägare, över vars mark vägen framdrages,
på grund av uppskattad båtnad kommer i sämre ställning än ägarna av
angränsande fastigheter, som få samma eller kanske större nytta av vägen.
Det kan hända, att den förstnämnda fastighetsägaren icke får någon som
helst ersättning, icke ens för den avstådda marken. Att han då anser sig
missgynnad är förklarligt.
Att söka utjämna motsättningen genom att låta även de angränsande,
av vägföretaget icke direkt berörda fastigheterna betala för sin nytta av
vägen lärer icke kunna ifrågakomma.
Huruvida anledning finnes att helt utmönstra systemet med hänsynstagande
till uppkommande nytta anser styrelsen tveksamt, och en sådan
reform skulle väl påkalla översyn jämväl av annan i förevarande avseende
besläktad lagstiftning, där nyttan beaktas, exempelvis expropriationslagen
och byggnadslagen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
3
Som tidigare framhållits skall enligt nuvarande lydelse av 19 § väglagen
värdet av nyttan dragas även från själva markersättningen. Såvitt styrelsen
kan förstå har man vid utformandet av motsvarande tidigare stadgande,
4 § i 1930 års lag om vägrätt, icke avsett att ge stadgandet denna innebörd
(jfr NJA II 1930 s. 80—81) utan syftat till att expropriationslagens princip
skulle gälla, d. v. s. att ersättningen för marken icke skulle påverkas av
nyttan.
Om 19 § ändras så att den får det innehåll, som ursprungligen avsågs,
skulle regeln om avdrag för båtnad bli lika med den som gäller enligt
expropriationslagen, vilken lag ju även i andra viktiga avseenden är grundläggande
för bestämmande av ersättning för marklösen enligt väglagen.
Därigenom skulle markägarens ersättning för den avstådda marken bli
säkerställd och hans missgynnande gentemot angränsande fastigheter i
denna del försvinna. Ändringen skulle emellertid också medföra fall, där
båtnaden ej alls skulle kunna beaktas. Som exempel härpå kan nämnas ett
nyligen behandlat ärende, där intrång ej förekom och båtnaden (ökad möjlighet
för skogsdrivning) vida översteg markvärdet; ägaren fick ej ersättning
men enligt den ifrågasatta ändringen skulle sådan ha utgått.
Att uppskatta den merkostnad som ändringen skulle medföra för vägväsendet
är icke möjligt.
Utskottet
Den i motionen väckta frågan kan sägas utgöra en del av det spörsmål
riksdagen behandlade under höstsessionen föregående år i anledning av
yrkandena i motionerna nr 234 i första kammaren av herr Velander m. fl.
och nr 154 i andra kammaren av herr Munktell m. fl. om en allmän överarbetning
av gällande ersättningsbestämmelser vid samhälleliga rådighetsbegränsningar
över fast egendom. I sitt utlåtande, nr 32, som godkändes
av riksdagen, avstyrkte tredje lagutskottet på anförda skäl motionärernas
yrkande om utredning beträffande hela det av motionärerna berörda rättsområdet
men yttrade i sin motivering bl. a. följande:
Utskottet, som genomgått ifrågavarande regler i ett antal författningar,
vill emellertid ingalunda göra gällande att reglerna på alla områden ter
sig helt tillfredsställande. En närmare granskning torde därför i viss utsträckning
vara påkallad. I första hand synes en sådan granskning, såsom
redan nu är fallet, böra ske i samband med ändrad lagstiftning om begränsningar
i den enskildes förfoganderätt. Om det i övrigt i särskilda fall med
skäl kan ifrågasättas, huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning
står i god samklang med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen
ter sig någorlunda likartade, bör givetvis också en översyn komma
till stånd. På så sätt kan ersättningsreglerna i mån av behov successivt
genomgås.
Såsom motionärerna framhåller kan ersättningsregeln i 19 § allmänna
väglagen leda till resultat, som ter sig anmärkningsvärda. Ofta innebär
byggandet av eu väg nytta icke endast för den eller de fastigheter, över
vilka vägen framdrages, utan även för närliggande fastigheter. Denna
nytta medför en motsvarande minskning av ersättningen för markupp
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
låtelsen och annat intrång i fråga om de förstnämnda fastigheterna. Däremot
behöver ej ägarna av övriga fastigheter i någon form ersätta den
nytta de får av vägen. Ett sådant resultat måste framstå som mindre tillfredsställande
ur rättvisesynpunkt. Ä andra sidan torde nyttan i många,
kanske i de flesta fall, vara störst för den eller de fastigheter, över vilka
vägen framdrages. Detta gäller särskilt vid nyanläggning av väg. Den av
motionärerna antydda lösningen av problemet, nämligen att helt slopa
regeln om avräkning för den nytta vägen medför, synes därför icke kunna
förordas. Härtill kommer, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller
i sitt remissyttrande, att en sådan ändring skulle påkalla översyn
jämväl av annan i förevarande avseende besläktad lagstiftning, där nyttan
beaktas, exempelvis expropriationslagen och byggnadslagen.
Starkare skäl synes då tala för den ändring av mera begränsad räckvidd,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår, nämligen att ge regeln
i allmänna väglagen om avräkning för nyttan samma innehåll som motsvarande
bestämmelse i expropriationslagen. Enligt 9 § i sistnämnda lag
skall, då en del av en fastighet exproprieras, ersättning för skada eller
intrång å den återstående delen erläggas endast i den mån skadan eller
intrånget överstiger den nytta som kan uppkomma. Däremot får nyttan
ej föranleda avdrag å löseskillingen för själva den exproprierade marken.
Styrelsens förslag innebär alltså, att regeln i 19 § allmänna väglagen skulle
ändras i så måtto, att avräkning för uppkommen nytta icke längre skulle
få ske å ersättningen för själva markupplåtelsen för vägen utan endast å
gottgörelse för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande.
Styrelsen gör gällande, att lagstiftaren avsett att ge denna innebörd
åt den tidigare motsvarigheten till sistnämnda lagrum, nämligen 4 §
i 1930 års lag om vägrätt. Oavsett huru härmed förhåller sig — frågan
torde ej kunna besvaras med full säkerhet — synes situationen vid upplåtelse
av vägrätt så pass likartad med expropriation enligt expropriationslagen,
att det förefaller naturligt att ersättningsreglerna i princip erhåller
samma innehåll.
Mot tanken på en lagändring av ovan antydd innebörd kan måhända
invändas, att utvecklingen inom lagstiftningen i stort sett går i en helt
annan riktning, nämligen mot ökad skyldighet för fastighetsägare att avräkna
uppkommande nytta mot den skada, som skilda åtgärder vid samhällsplaneringen
kan vålla honom. Särskilt markerad har denna utveckling
visat sig inom expropriations- och byggnadslagstiftningen. Vidare
kan erinras om den förra året tillsatta markvärdeutredningen, som har
till uppgift att utreda frågan om indragning till det allmänna av oförtjänt
jordvärdestegring. En lagändring, som endast innebär att regeln i 19 §
allmänna väglagen jämkas för att närmare sammanfalla med motsvarande
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955
stadgande i expropriationslagen, synes emellertid knappast kunna väcka
några principiella betänkligheter av betydelse.
Utskottet förordar alltså en översyn av 19 § i allmänna väglagen i
överensstämmelse med vad som ovan angivits. Med hänsyn till den ifrågasatta
ändringens begränsade räckvidd förefaller det knappast påkallat att
tillsätta en särskild kommitté för behandlingen av frågan. Huruvida erforderlig
utredning lämpligen bör ske inom vederbörande departement
eller bör anförtros någon kommitté, som behandlar närbesläktade spörsmål,
torde få bero på Kungl. Maj :ts bedömande.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 208,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av
19 § i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar i syfte att
bringa regeln i lagrummet om avräkning för uppkommen
nytta i närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande
i expropriationslagen.
Stockholm den 15 november 1955
På tredje lagutskottets vägnar:
ABEL ANDERSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Albert Hermansson*, Lindahl, Grym,
Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Alexanderson;
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson
i Mölndal*, Johansson i Torp, Nyberg, Hansson i Skegrie*, Persson i Tandö
och Munktell.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1955:374 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 1 december 1950 a1 i texten