Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. Tredje lagutskottet har behandlat den inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 208 av herr Staxäng m. fl.

1955-11-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1955:31, Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar. Tredje lagutskottet har behandlat den inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 208 av herr Staxäng m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955

1

Nr 31

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av

ersättningsbestämmelserna i lagen om allmänna vägar.

Tredje lagutskottet har behandlat den inom riksdagens andra kammare

väckta motionen nr 208 av herr Staxäng m. fl.

I motionen hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

utreda frågan om möjlighet för markägare att utan avdrag för båtnadsersättning

enligt 19 § lagen om allmänna vägar erhålla full ersättning för

det intrång utläggandet av allmän väg åsamkar denne».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen.

Utskottet har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver inhämtat

yttrande över motionen från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. På begäran

av utskottet har därjämte Riksförbundet Landsbygdens folk yttrat sig.

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar är ägare av fastighet

under vissa förutsättningar skyldig att med nyttjanderätt, s. k. vägrätt,

upplåta mark till allmän väg. För markupplåtelsen och för annat intrång

som orsakas av vägens byggande eller begagnande är fastighetens ägare

enligt 19 § i lagen berättigad till ersättning. Samma rätt till ersättning för

intrång tillkommer innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild

rätt i avseende å fastigheten, som upplåtits innan marken togs i anspråk.

Om vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten eller

för särskild rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn

därtill.

Yttrandena

Av remissinstanserna tillstyrker Riksförbundet Landsbygdens folk den

begärda utredningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår en lagändring

av innebörd att avräkning för den nytta vägens framdragande må

innebära icke längre skall ske å ersättningen för själva markupplåtelsen

utan endast å gottgörelsen för annat intrång.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför som motivering för sin ståndpunkt

följande.

1847 55 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 9 saml. 3 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955

Problem av den art, som beröras i motionen, uppstå ofta i samband med

reglering av ersättning för vägmark. Av i vägmarksersättningssakkunnigas

betänkande citerade rättsfall framgår, att lagtolkningen är sådan, att ingen

är berättigad till ersättning för ekonomisk förlust i form av genom ombyggnad

av allmän väg förlängd utfartsväg. Det framhålles i ovan nämnda

betänkande (s. 93): »Markägare kan därför genom indragning eller omläggning

av allmän väg lida betydande skada i det att nytta av förut befintlig

väg går förlorad. Enligt gällande rätt medför sådan skada icke

någon rätt till ersättning av väghållaren.»

Å andra sidan skall, såsom framhålles i motionen, enligt gällande bestämmelser

ersättning för skada genom vägbyggnad jämkas med hänsyn

till den nytta vägen kan anses medföra för fastigheten. Riksförbundet

tinner det synnerligen anmärkningsvärt och ologiskt, att lagen om allmänna

vägar utformats på sådant sätt, att fastighetsägare, vars fastighet

genom omläggning av allmän väg erhåller ett försämrat ekonomiskt läge,

icke är berättigad till ersättning härför, medan å andra sidan den, vars

fastighet ei haller ett förbättrat ekonomiskt läge, måste betala härför genom

avdrag på den beräknade markskadeersättningen.

Härtill kommer den uppenbara orättvisa, som består däri, att två fastig^

heter kunna erhålla exakt samma båtnad genom omläggning av allmän

väg som vad gäller vägmark endast berör den ena av dessa fastigheter.

Denna fastighet får då betala för den uppkomna båtnaden genom att upplåta

mark för väg till ringa eller ingen ersättning, medan den andra fastigheten

får tillgodoräkna sig den uppkomna båtnaden utan motprestation.

Med hänsyn till att den nuvarande rättstillämpningen beträffande ovan

berörda frågor är helt ologisk och då ett strikt tillämpande av lagens föreskrifter

innebär betydande orättvisor gentemot ersättningstagarna, vill

Riksförbundet Landsbygdens folk livligt tillstyrka den i motionen begärda

utredningen.

Väg- och vattenbijggnadsstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Enligt 19 § tredje stycket väglagen skall, då vägens framdragande medför

nytta för den fastighet från vilken mark tages, ersättningen till ägaren

jämkas med hänsyn till nyttan. Såsom paragrafen är uppbyggd måste ordet

»ersättningen» avse gottgörelse såväl för den avstådda marken som för

ev. annat intrång. Detta har också fastslagits i rättsfallet NJA 1936:148.

Styrelsen kan vitsorda, att det förekommer fall av den art, som angives

i motionen, d. v. s. att fastighetsägare, över vars mark vägen framdrages,

på grund av uppskattad båtnad kommer i sämre ställning än ägarna av

angränsande fastigheter, som få samma eller kanske större nytta av vägen.

Det kan hända, att den förstnämnda fastighetsägaren icke får någon som

helst ersättning, icke ens för den avstådda marken. Att han då anser sig

missgynnad är förklarligt.

Att söka utjämna motsättningen genom att låta även de angränsande,

av vägföretaget icke direkt berörda fastigheterna betala för sin nytta av

vägen lärer icke kunna ifrågakomma.

Huruvida anledning finnes att helt utmönstra systemet med hänsynstagande

till uppkommande nytta anser styrelsen tveksamt, och en sådan

reform skulle väl påkalla översyn jämväl av annan i förevarande avseende

besläktad lagstiftning, där nyttan beaktas, exempelvis expropriationslagen

och byggnadslagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955

3

Som tidigare framhållits skall enligt nuvarande lydelse av 19 § väglagen

värdet av nyttan dragas även från själva markersättningen. Såvitt styrelsen

kan förstå har man vid utformandet av motsvarande tidigare stadgande,

4 § i 1930 års lag om vägrätt, icke avsett att ge stadgandet denna innebörd

(jfr NJA II 1930 s. 80—81) utan syftat till att expropriationslagens princip

skulle gälla, d. v. s. att ersättningen för marken icke skulle påverkas av

nyttan.

Om 19 § ändras så att den får det innehåll, som ursprungligen avsågs,

skulle regeln om avdrag för båtnad bli lika med den som gäller enligt

expropriationslagen, vilken lag ju även i andra viktiga avseenden är grundläggande

för bestämmande av ersättning för marklösen enligt väglagen.

Därigenom skulle markägarens ersättning för den avstådda marken bli

säkerställd och hans missgynnande gentemot angränsande fastigheter i

denna del försvinna. Ändringen skulle emellertid också medföra fall, där

båtnaden ej alls skulle kunna beaktas. Som exempel härpå kan nämnas ett

nyligen behandlat ärende, där intrång ej förekom och båtnaden (ökad möjlighet

för skogsdrivning) vida översteg markvärdet; ägaren fick ej ersättning

men enligt den ifrågasatta ändringen skulle sådan ha utgått.

Att uppskatta den merkostnad som ändringen skulle medföra för vägväsendet

är icke möjligt.

Utskottet

Den i motionen väckta frågan kan sägas utgöra en del av det spörsmål

riksdagen behandlade under höstsessionen föregående år i anledning av

yrkandena i motionerna nr 234 i första kammaren av herr Velander m. fl.

och nr 154 i andra kammaren av herr Munktell m. fl. om en allmän överarbetning

av gällande ersättningsbestämmelser vid samhälleliga rådighetsbegränsningar

över fast egendom. I sitt utlåtande, nr 32, som godkändes

av riksdagen, avstyrkte tredje lagutskottet på anförda skäl motionärernas

yrkande om utredning beträffande hela det av motionärerna berörda rättsområdet

men yttrade i sin motivering bl. a. följande:

Utskottet, som genomgått ifrågavarande regler i ett antal författningar,

vill emellertid ingalunda göra gällande att reglerna på alla områden ter

sig helt tillfredsställande. En närmare granskning torde därför i viss utsträckning

vara påkallad. I första hand synes en sådan granskning, såsom

redan nu är fallet, böra ske i samband med ändrad lagstiftning om begränsningar

i den enskildes förfoganderätt. Om det i övrigt i särskilda fall med

skäl kan ifrågasättas, huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning

står i god samklang med motsvarande regler i annan lagstiftning, där problemen

ter sig någorlunda likartade, bör givetvis också en översyn komma

till stånd. På så sätt kan ersättningsreglerna i mån av behov successivt

genomgås.

Såsom motionärerna framhåller kan ersättningsregeln i 19 § allmänna

väglagen leda till resultat, som ter sig anmärkningsvärda. Ofta innebär

byggandet av eu väg nytta icke endast för den eller de fastigheter, över

vilka vägen framdrages, utan även för närliggande fastigheter. Denna

nytta medför en motsvarande minskning av ersättningen för markupp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955

låtelsen och annat intrång i fråga om de förstnämnda fastigheterna. Däremot

behöver ej ägarna av övriga fastigheter i någon form ersätta den

nytta de får av vägen. Ett sådant resultat måste framstå som mindre tillfredsställande

ur rättvisesynpunkt. Ä andra sidan torde nyttan i många,

kanske i de flesta fall, vara störst för den eller de fastigheter, över vilka

vägen framdrages. Detta gäller särskilt vid nyanläggning av väg. Den av

motionärerna antydda lösningen av problemet, nämligen att helt slopa

regeln om avräkning för den nytta vägen medför, synes därför icke kunna

förordas. Härtill kommer, såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller

i sitt remissyttrande, att en sådan ändring skulle påkalla översyn

jämväl av annan i förevarande avseende besläktad lagstiftning, där nyttan

beaktas, exempelvis expropriationslagen och byggnadslagen.

Starkare skäl synes då tala för den ändring av mera begränsad räckvidd,

som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslår, nämligen att ge regeln

i allmänna väglagen om avräkning för nyttan samma innehåll som motsvarande

bestämmelse i expropriationslagen. Enligt 9 § i sistnämnda lag

skall, då en del av en fastighet exproprieras, ersättning för skada eller

intrång å den återstående delen erläggas endast i den mån skadan eller

intrånget överstiger den nytta som kan uppkomma. Däremot får nyttan

ej föranleda avdrag å löseskillingen för själva den exproprierade marken.

Styrelsens förslag innebär alltså, att regeln i 19 § allmänna väglagen skulle

ändras i så måtto, att avräkning för uppkommen nytta icke längre skulle

få ske å ersättningen för själva markupplåtelsen för vägen utan endast å

gottgörelse för annat intrång, som orsakas av vägens byggande eller begagnande.

Styrelsen gör gällande, att lagstiftaren avsett att ge denna innebörd

åt den tidigare motsvarigheten till sistnämnda lagrum, nämligen 4 §

i 1930 års lag om vägrätt. Oavsett huru härmed förhåller sig — frågan

torde ej kunna besvaras med full säkerhet — synes situationen vid upplåtelse

av vägrätt så pass likartad med expropriation enligt expropriationslagen,

att det förefaller naturligt att ersättningsreglerna i princip erhåller

samma innehåll.

Mot tanken på en lagändring av ovan antydd innebörd kan måhända

invändas, att utvecklingen inom lagstiftningen i stort sett går i en helt

annan riktning, nämligen mot ökad skyldighet för fastighetsägare att avräkna

uppkommande nytta mot den skada, som skilda åtgärder vid samhällsplaneringen

kan vålla honom. Särskilt markerad har denna utveckling

visat sig inom expropriations- och byggnadslagstiftningen. Vidare

kan erinras om den förra året tillsatta markvärdeutredningen, som har

till uppgift att utreda frågan om indragning till det allmänna av oförtjänt

jordvärdestegring. En lagändring, som endast innebär att regeln i 19 §

allmänna väglagen jämkas för att närmare sammanfalla med motsvarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1955

stadgande i expropriationslagen, synes emellertid knappast kunna väcka

några principiella betänkligheter av betydelse.

Utskottet förordar alltså en översyn av 19 § i allmänna väglagen i

överensstämmelse med vad som ovan angivits. Med hänsyn till den ifrågasatta

ändringens begränsade räckvidd förefaller det knappast påkallat att

tillsätta en särskild kommitté för behandlingen av frågan. Huruvida erforderlig

utredning lämpligen bör ske inom vederbörande departement

eller bör anförtros någon kommitté, som behandlar närbesläktade spörsmål,

torde få bero på Kungl. Maj :ts bedömande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 208,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om översyn av

19 § i lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar i syfte att

bringa regeln i lagrummet om avräkning för uppkommen

nytta i närmare överensstämmelse med motsvarande stadgande

i expropriationslagen.

Stockholm den 15 november 1955

På tredje lagutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Albert Hermansson*, Lindahl, Grym,

Ivar Nilzon, Axel Jansson, Ebbe Ohlsson, Georg Carlsson och Alexanderson;

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Åhman, Andersson

i Mölndal*, Johansson i Torp, Nyberg, Hansson i Skegrie*, Persson i Tandö

och Munktell.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1955:374 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 1 december 1950 a1 i texten