Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna om beskattning av traktamentsersättningar.

1955-03-01 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1955:14, Betänkande i anledning av väckt motion angående viss ändring av bestämmelserna om beskattning av traktamentsersättningar.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets betänkande nr H år 1955

Nr 14

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckt motion

angående viss ändring av bestämmelserna om beskattning

av traktamentsersättningar.

(2:a avd.)

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion, II:

67, av herr Nilsson i Östersund m. fl. har hemställts, att riksdagen måtte

besluta sådan lagändring, att traktamentsersättningar till anställda i kommunal

och enskild tjänst är skattefria upp till det belopp, som motsvaras av

de statliga traktamentenas storlek, samt att vederbörande utskott måtte utforma

erforderlig lagtext.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i motionen framförda

yrkandet, får utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det

följande, hänvisa till motionen.

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall enligt

20 § kommunalskattelagen från samtliga ur förvärvskällan under beskattningsåret

härflutna intäkter i penningar eller penningars värde (bruttointäkt)

avräknas alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas

förvärvande och bibehållande. Såsom omkostnad räknas emellertid bl. a.

icke den skattskyldiges levnadskostnader eller därmed jämförliga utgifter.

Rörande beräkningen av inkomst av tjänst, vilket inkomstslag den förevarande

motionen närmast avser, må nämnas följande.

Till intäkt av tjänst hänföres enligt 32 § 1 mom. kommunalskattelagen

i princip alla förmåner i penningar eller annat, som utgått för tjänsten.

Jämlikt särskilt stadgande i 3 mom. samma paragraf skall såsom intäkt

icke upptagas vad som av staten anvisats till bestridande av särskilda, med

vissa tjänster eller uppdrag förenade kostnader, såsom bl. a. resekostnadsoch

traktamentsersättning. Med av staten anvisad resekostnads- och traktamentsersättning

förstås vad som enligt resereglementet med flera författningar

eller särskilt av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelat

beslut utgår såsom resekostnads- och traktamentsersättning för förrättning

i statens ärenden å annan ort än bostads- eller stationsorten. Är vid kommunal

eller enskild tjänst anvisad särskild ersättning för vissa med tjänsten

förenade kostnader, skall denna ersättning redovisas såsom intäkt (32 § 4

inom.).

Den skillnad i beskattningshänseende, som i fråga om vissa ersättningar

skall göras mellan statlig tjänst och kommunal eller enskild tjänst, belyses

i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, vari stadgas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1955 7

följande. Är fråga om statlig tjänst, skall den anvisade ersättningen icke

upptagas som intäkt av tjänsten, liksom å andra sidan de kostnader, som

skall med ersättningen bestridas, ej får avföras såsom utgift, även om ersättningen

icke förslår till kostnadernas gäldande. Vad nu sagts gäller för

de fall, då den anvisade ersättningen är avsedd att täcka utgifterna i fråga.

Är ersättningen däremot endast avsedd att utgöra ett mindre bidrag till kostnadernas

bestridande, skall ersättningen i sin helhet upptagas såsom intäkt,

medan å andra sidan kostnaderna får avdragas såsom utgift, även i den mån

de överskjuter ersättningen. I fråga om kommunal eller enskild tjänst skall

den anvisade ersättningen upptagas såsom intäkt och de omkostnader, som

skall därmed bestridas, avföras såsom omkostnader för tjänsten eller uppdraget.

Om därvid ersättningen icke förslår till kostnadernas gäldande, får

bristen avföras å intäkten av tjänsten i övrigt. Härvid märkes dock, att om

det kan antagas, att den anvisade ersättningen beräknats med hänsyn till

vad som skäligen kan anses normalt åtgå till täckande av de omkostnader,

som skall därmed bestridas, större avdrag än som svarar mot den anvisade

ersättningen bör medgivas allenast om det visas, att på grund av särskilda

förhållanden ersättningen varit otillräcklig för sådana skäliga omkostnader.

Å andra sidan torde i dylikt fall ofta kunna antagas, att den anvisade ersättningen

i sin helhet åtgått till de omkostnader, för vilka den avsetts, utan

att särskild utredning i detta avseende behöver lämnas. Avdrag med samma

belopp som den anvisade ersättningen torde i regel böra medgivas i de fall,

då ersättningen ej överstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas.

Detta lärer exempelvis vara förhållandet beträffande de resekostnadsersättningar,

som i allmänhet utbetalas av de enskilda järnvägarna.

Enligt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras

för samtliga utgifter, vilka är att anse som kostnader för fullgörande av

tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag, som enligt

32 § 3 mom. nämnda lag ej skall upptagas såsom intäkt. I enlighet härmed

får avdrag ske för bland annat kostnad för resor i tjänsten, där ej, vad

angår statstjänst, särskild ersättning varit därför anvisad. Innebörden av

sistnämnda bestämmelse har närmare utvecklats i punkterna 3 och 4 av

anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen. Där stadgas, att skattskyldig,

som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten, äger

rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för den

ökning i levnadskostnaden, som han kan ha fått vidkännas på grund av

vistelsen utom den vanliga verksamhetsorten. Därest åter skattskyldig bosatt

sig på annan ort än där han har tjänst eller anställning eller antagit arbete

på annan ort än där han är bosatt, har han visserligen rätt till avdrag för

skälig kostnad för resor till och från arbetsplatsen men däremot i regel icke

till avdrag för ökade levnadskostnader. Avdrag för ökade levnadskostnader

medgives dock för det fall, att anställningen avser endast cn kortare tid eller

skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen

kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där

arbetet skall utföras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande nr U år 1955

Frågan om skogsarbetares och med dem jämställda arbetargruppers rätt

till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader har vid upprepade tillfällen

och senast år 1952 varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Vid 1952 års riksdag yrkades sålunda i de likalydande motionerna 1:40

och II: 42 skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om förslag till sådan

ändring i kommunalskattelagen att skogsarbetare och med dem jämställda

arbetargrupper tillförsäkrades rätt till avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

Samma års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 8

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd samt anförde

därvid bl. a. följande.

Utskottet vill i anledning av vad som anförts i de nu förevarande motionerna

först framhålla, att motionärernas önskemål icke kunna tillgodoses

genom ändrad lagstiftning, då spörsmålet om skogsarbetares avdrag för

fördyrade levnadskostnader vid arbete å annan ort än hemorten är en ren

tillämpningsfråga. Såsom understrukits vid frågans tidigare behandling

böra skäliga och enhetliga normer fastställas till ledning för taxering i ifrågavarande

avseende, därvid erforderligt utrymme bör lämnas för beaktande

av olikartade lokala förhållanden. För att uppnå likformighet vid tillämpningen

brukar i de anvisningar, som prövningsnämnderna årligen utfärda

till ledning för taxering, angivas bland annat visst avdragsbelopp för dag

vid bortovaro från hemmet till följd av skogsarbete och därmed jämförligt

arbete. Rörande vad som i detta hänseende förordas i anvisningar för innevarande

års taxering i vissa nordliga län får utskottet hänvisa till den ovan

gjorda sammanställningen. Riksskattenämnden, som har till uppgift att

verka för jämnhet och rättvisa i taxering, åligger numera att granska av

landskamrerarna upprättade förslag till sådana anvisningar. Enligt vad utskottet

inhämtat har riksskattenämnden för avsikt att efter hand låta verkställa

utredningar, som skola möjliggöra en mera ingående bedömning av

de i dylika anvisningar angivna grunderna för beräkning av vissa värden

och avdrag. Utskottet förutsätter, att även normer för nu ifrågavarande

avdrag komma att granskas efter sådan utredning. Riksskattenämndens

verksamhet kan sålunda förväntas medföra säkrare underlag för fastställandet

av dessa uppskattningsnormer ävensom större enhetlighet vid tilllämpningen

i de delar av landet, där likartade förhållanden förefinnas. Med

hänsyn härtill anser sig utskottet ej böra förorda skrivelse till Kungl. Mai :t

i ämnet.

Betänkandet godkändes av riksdagen.

Jämväl spörsmålet om ändrade grunder för beskattningen av resekostnads-

och traktamentsersättning, som utgivits till anställda i enskild tjänst,

har tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. Sålunda framfördes

vid 1952 års riksdag i motionen 11:5 yrkande om sådan ändring i

32 § kommunalskattelagen jämte därtill hörande anvisningar, att sådan

ersättning skulle hänföras till icke skattepliktig intäkt, även då ersättningen

anvisats av annan än staten. Motionen upptogs till behandling av samma års

bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 9, i vilket

utskottet avstyrkte motionen och därvid anförde bl. a. följande.

Skälet till skattefriheten för av staten anvisad ersättning är det, att då

av staten anvisad ersättning torde vara utmätt med hänsyn till att just

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1955 9

täcka de merkostnader som kunna tänkas vara förenade med tjänsten, man

ansett sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,

att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna

icke behöver ske. De presumeras alltid täcka varandra. Skattefriheten kan

sålunda sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande

traktamenten i kommunal och enskild tjänst utgå efter varierande grunder

anser utskottet, att beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och

prövning icke bör inskränkas i ifrågavarande avseende. En utsträckning av

skattefriheten till att omfatta traktamenten, som anvisas av annan än staten,

skulle även kunna medföra icke önskvärda konsekvenser.

Motionären har anfört bland annat, att taxeringsmyndigheterna plägade

reducera avdragen för fördyrade levnadskostnader med ett schablonmässigt

beräknat mindre belopp, motsvarande den antagna besparingen i de normala

levnadskostnaderna i hemmet. En dylik tillämpning medförde enligt motionärens

mening en bristande jämlikhet de skattskyldiga emellan. Utskottet

vill i anslutning härtill anmärka, att avdrag enligt gällande skattelagstiftning

skall medgivas för den faktiska, av tjänsten föranledda ökningen av

levnadskostnaderna. Svårigheter kunna givetvis möta vid bedömandet av

storleken av denna merkostnad. I de fall, då ledning ej kan erhållas av de

ovan återgivna anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen samt fråga är

om större traktamenten och längre tids frånvaro från hemmet, kan den av

motionären omnämnda metoden vara den enda möjliga för beräkning av ett

skäligt avdrag. Utskottet, som icke kan finna att detta tillvägagångssätt, rätt

tillämpat, kan göras till föremål för någon berättigad erinran, förutsätter

emellertid, att riksskattenämnden jämväl på förevarande område vidtager

åtgärder för att främja en ökad likformighet vid tillämpningen.

Vid 1954 års riksdag framställdes ävenledes motionsyrkanden, vilka syftade

till ändrade bestämmelser i fråga om avdrag för omkostnader från

bruttointäkt av tjänst. I motionen 1:334 yrkades sålunda skrivelse till

Kungl. Maj:t med hemställan om en översyn inom riksskattenämnden av

reglerna för avdrag vid deklaration av inkomst. Nämnden borde få i uppdrag

att omarbeta avdragsbestämmelserna så, att bättre överensstämmelse

uppnåddes i avdragsnormerna mellan statligt och enskilt anställda. Spörsmålet

om överensstämmelse i fråga om avdragsnormerna mellan statlig och

enskild tjänst upptogs till behandling jämväl i motionen II: 434, vari yrkades

utredning om införande av ett schablonavdrag vid beskattningen av

dagtraktamenten för de privatanställda i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som gällde för de statsanställda. I sitt av riksdagen godkända betänkande

nr 34 avstyrkte 1954 års bevillningsutskott motionerna och anförde

därvid bl. a. följande.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad 1952 års bevillningsutskott sålunda

anförde, vill för sin del till en början erinra om stadgandet i punkt 4 av

anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, alt avdrag med samma belopp

som den anvisade ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen

ej (iverstiger vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Härigenom

har avseils alt ge viss vägledning för tillämpningen i praxis av ifrågavarande

bestämmelser. Vidare vill utskottet framhålla, all det åligger riksskattenämnden

att verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen samt att

bl. a. ur denna synpunkt årligen granska förslagen lill prövningsnämndernas

länsan visningar. Utskottet bar sig även bekant, att riksskattenämnden vid

2 llihang lill riksdagens protokoll ~l!).r>5. 7 samt. Xr 13—14

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande nr ti år 1955

denna granskning haft uppmärksamheten riktad på förevarande spörsmål

och därvid sökt åvägabringa enhetliga normer så långt detta varit praktiskt

möjligt till ledning för bestämmande av ifrågakommande avdrag. I detta

sammanhang må nämnas, att riksskattenämnden efter samråd med vissa

handelsresandeorganisationer i en promemoria till landskamrerarna förordat,

att enär svårigheter visat sig föreligga för åstadkommande av tillfredsställande

schabloner för bestämmande av handelsresandes avdrag, dessa i

stället på vissa blanketter dag för dag antecknar sina kostnader under

resor. Nämnden har även i övrigt haft kontakt med andra intresseorganisationer

för att komma fram till godtagbara lösningar av förevarande problem.

I den nu förevarande motionen har anförts bl. a., att de i kommunal eller

enskild tjänst anställdas traktamenten — trots att de ofta inte överstege

de statsanställdas ersättningar — till viss del bleve föremål för beskattning.

De lokala taxeringsnämnderna syntes på detta område tillämpa mycket skiftande

avdragsregler. Personer bosatta inom samma stad eller kommun, som

tjänstgjorde på traktamente inom orter med samma dyrortsförhållanden

och uppbure ett skäligt traktamente för detta, kunde således få olika avdrag

för samma traktamentsbelopp, om de råkade deklarera i skilda taxeringsdistrikt.

I andra fall kunde uppenbart låga traktamenten — som väsentligt

understege de statliga — beskattas till viss del, trots att de icke täckte den

fördyring av levnadsomkostnaderna som uppstode vid tjänstgöring på andra

orter. Detta skapade helt naturligt missnöje och irritation bland berörda

grupper. Mera enhetliga och bestämda regler påfordrades till ledning för

taxeringsnämndernas arbete. Helt naturligt läte det sig icke göra att medgiva

generell avdragsrätt för dessa grupper. Detta kunde leda till en otillbörlig

skatteflykt, där man från arbetsgivarnas sida medgåve dolda löneförmåner

i form av onormalt höga traktamenten.

Utskottet. I den förevarande motionen har yrkats sådan ändring av gällande

bestämmelser alt traktamentsersättningar till anställda i kommunal

och enskild tjänst skulle bliva skattefria upp till det belopp, varmed de statliga

traktamentena utgår. Motionärerna har gjort gällande, att förstnämnda

traktamenten ofta beskattades till viss del, även om de icke översteg de statsanställdas

traktamenten. Detta skapade missnöje hos de därav berörda. Mera

enhetliga bestämmelser fordrades till ledning för taxeringsnämndernas arbete.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår har detta spörsmål

vid upprepade tillfällen tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.

Från bevillningsutskottets sida har därvid framhållits, att skälet till

skattefrihet för av staten anvisad ersättning är, att av staten anvisad ersättning

torde vara utmätt med hänsyn till att just täcka de merkostnader,

som kunde tänkas vara förenade med tjänsten, och att man därför ansett

sig kunna i fråga om sådan ersättning införa den lättnaden i taxeringsarbetet,

att någon redovisning för ersättningen och merkostnaderna icke behövde

ske. De presumerades alltid täcka varandra, och skattefriheten kunde sålunda

sägas utgöra en legal schablon. Med hänsyn till att motsvarande

traktamenten i kommunal och enskild tjänst utginge efter varierande grunder

kunde emellertid beskattningsmyndigheternas rätt till granskning och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande nr ib år 1955

11

prövning icke inskränkas i ifrågavarande avseende. Vidare har erinrats om

stadgandet i punkt 4 av anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen, att avdrag

med samma belopp som den anvisade ersättningen i regel torde böra

medgivas i de fall, då ersättningen ej överstege vad som av staten i motsvarande

fall anvisades. Härjämte har framhållits riksskattenämndens åliggande

att verka för jämnhet och rättvisa vid taxeringen samt att bl. a. ur denna

synpunkt årligen granska förslagen till prövningsnämndernas Hinsanvisningar.

I detta hänseende uttalade föregående års bevillningsutskott även,

att utskottet hade sig bekant, att riksskattenämnden haft sin uppmärksamhet

riktad på förevarande spörsmål.

Utskottet, som kan ansluta sig till vad sålunda från tidigare års bevillningsutskott

anförts i denna fråga, vill till en början understryka, att de beträffande

de statliga traktamentena gällande bestämmelserna givetvis icke

är att i och för sig betrakta såsom någon skattefrihet eller särskild förmån.

De statliga traktamentenas storlek prövas emellertid regelmässigt av riksdagen

vid antagandet av vederbörliga bestämmelser, och traktamentena har

därvid avpassats så, att de skall täcka de merkostnader som kan vara förenade

med tjänsten. Vidare prövas den enskilde tjänstemannens reseräkningar ytterst

noga av vederbörande chefsmyndighet och därefter av vederbörande

revisionsmyndighet. Med hänsyn till den ingående prövning, som sålunda de

statliga traktamentena är föremål för, har det ansetts att de kunde undantagas

från ytterligare prövning från statsmakternas sida vid taxeringen.

Därvid har man givetvis även fäst avseende vid den belastning en sådan prövning

skulle medföra såväl för taxeringsmyndigheterna som för de statliga

myndigheter, vilka skulle nödgas lämna uppgift å utbetalda traktamenten.

Beträffande de traktamenten, som utgår till i enskild och kommunal tjänst

anställda, har det emellertid icke ansetts möjligt att undantaga dem från

prövning vid beskattningen, då ju några av statsmakterna fastställda normer

för dessa traktamenten icke finnes. Utskottet vill emellertid understryka,

att taxeringsmyndigheterna vid denna prövning har att iakttaga den ovannämnda

bestämmelsen, att avdrag med samma belopp som den anvisade

ersättningen i regel torde böra medgivas i de fall, då ersättningen ej överstiger

vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Enligt utskottets mening

bör sålunda taxeringsmyndigheternas prövning i första hand avse en undersökning,

huruvida uppburna traktainents- och resekostnadsersättningar kan

anses överstiga vad som av staten i motsvarande fall anvisas. Därest detta

med ledning av förefintliga uppgifter kan antagas icke vara fallet, torde som

regel någon ytterligare specifikation på kostnaderna icke behöva infordras.

Att såsom motionärerna ifrågasatt ändra förenämnda bestämmelse så, att

avdrag alltid skulle medgivas med lika stort belopp, som motsvarades av de

statliga traktamentena, synes emellertid icke görligt. Sålunda måste svårigheter

alltid möta när det gäller att fastställa motsvarande statliga traktamente,

då ju dessa traktamenten varierar i storlek beroende på vederbörandes

tjänsteställning. Även om denna detalj skulle vara möjlig att lösa

och alltså prövningen av traktamentenas storlek i och för sig bleve likvärdig

kvarstår dock en väsentlig olikhet. Som ovan anfördes prövas en statlig

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande nr 14 år 1955

befattningshavares rätt att erhålla traktamente ingående i det enskilda fallet.

För noggrannheten i denna prövning borgar bl. a. det s. k. redogöraransvaret,

d. v. s. om traktamente utgivits i strid mot gällande bestämmelser

blir den som beslutat utbetalningen återbetalningsskyldig till statsverket. Beträffande

de kommunala och enskilda traktamentena äger någon motsvarande

prövning från statsmakternas sida icke rum. Därest taxeringsmyndigheternas

möjligheter att granska det berättigade i avdrag för kostnader som

täckes av traktamenten skulle upphävas, kunde detta lätt leda till ökade krav

från de anställdas sida på traktamenten i stället för vanlig avlöning. En sådan

utveckling vore givetvis icke önskvärd.

Av det anförda torde framgå, att taxeringsmyndigheterna i vissa fall, såsom

t. ex. i fråga om det uppgivna antalet resdagar, måste äga rätt att begära

närmare uppgifter för kontroll av de skattskyldigas omkostnadsavdrag. Att

avdrag icke får medgivas med högre belopp än som motsvaras av de faktiska

merkostnaderna synes uppenbart.

Avslutningsvis må nämnas, att enligt vad utskottet under hand erfarit riksskattenämnden

för närvarande har under övervägande att framlägga anvisningar

till ledning för taxeringsarbetet på förevarande område. Utskottet

vill i anslutning härtill framhålla, att utskottet finner det angeläget att riksskattenämnden

i detta sammanhang söker åstadkomma bättre förutsättningar

för en tillämpning i praktiken av ovannämnda stadgande i anvisningarna till

32 § kommunalskattelagen, varigenom tillika kraven på en rättvis och enhetlig

rättstillämpning inom detta område kan i möjligaste mån tillgodoses.

Med avseende å det anförda finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall

till den förevarande motionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionen II: 67 av herr Nilsson i Östersund m. fl. angående

viss ändring av bestämmelserna om beskattning av

traktamentsersättningar icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1955

På bevillningsutskottets vägnar:

ADOLV OLSSON

Närvarande:

från första kammaren: herrar Sjödahl, Heiiman, Spetz, Franzon, Gustaf

Elofsson, Eriksson, Söderquist, Velander, Niklasson och Snygg; samt

från andra kammaren: herrar Olsson i Gävle, Kristensson i Osby,

Orgård, Sjölin, Brandt, Vigelsbo, Allard, Henriksson, Anderson i Sundsvall

och Nilsson i Svalöv.

550524. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.